Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning mot luftföroreningar. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 134 i första kammaren av herr Larsson, Lars, m. fl. samt nr 163 i andra kammaren av herr Björkman m.fl.

1964-11-10 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:62, Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning mot luftföroreningar. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 134 i första kammaren av herr Larsson, Lars, m. fl. samt nr 163 i andra kammaren av herr Björkman m.fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i

1

Nr 62

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning mot luftföroreningar.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 134 i första kammaren av herr

Larsson, Lars, m. fl. samt nr 163 i andra kammaren av herr Björkman m.fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande av en utredning i syfte

att få till stånd en lagstiftning mot luftföroreningar i enlighet med vad i

motionerna anförts».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 163.

Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver, inhämtat yttrande från statens luftvårdsnämnd och immissionssakkunniga.

Redogörelse för remissinstansernas gemensamma yttrande lämnas

i det följande.

Gällande bestämmelser

Regler som kan läggas till grund för åtgärder mot luftförorening finns

på flera olika rättsområden. Viktigast från praktisk synpunkt är en rad

offentligrättsliga bestämmelser, vilkas tillämpning övervakas av administrativa

myndigheter. Vid sidan härav har i domstolspraxis utbildats regler,

som innebär att enskild under vissa förutsättningar kan hos domstol utverka

sig rättsskydd mot luftförorening och andra s. k. immisioner från fast egendom.

Dessa regler, de civilrättsliga reglerna om immisioner, finns ej inskrivna

i lag utan tillhör den oskrivna rätten.

I det följande skall huvudvikten läggas vid de offentligrättsliga reglerna.

Till en början må framhållas, att de effektivaste reglerna om förebyggande

åtgärder mot luftföroreningar torde vara att finna på planlagstiftningens

område, alltså väsentligen i byggnadslagens och byggnadsstadgans

regler om bebyggelseplanering.. Själva begreppet luftförorening återfinns

visserligen icke i dessa författningar, men vid tillämpningen av reglerna

om olika slags planer m. m. spelar hygieniska, ekonomiska och sociala syn
Bihang

till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 2 avd. Nr 62

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196U

punkter och därmed också hänsyn till luftföroreningarna stor roll. I anslutning

härtill förtjänar också naturvårdslagstiftningen att nämnas.

I hälsovårdslagstiftningen och då särskilt i hälsovårdsstadgan återkommer

begreppet sanitär olägenhet på åtskilliga ställen. Luftföroreningar är

otvivelaktigt en av de vanligaste och viktigaste formerna av sanitär olägenhet.

Av intresse i förevarande sammanhang är särskilt bestämmelserna i

62—64 §§ hälsovårdsstadgan. Enligt 62 § skall anläggning för industri,

hantverk eller annan näring samt upplag av varor eller avfall vara så anordnade

och inrättade och skall så underhållas, drivas och skötas, att de

ej medför sanitär olägenhet. I 63 § stadgas tillståndstvång för vissa angivna

anläggningar och upplag, som till sin typ visat sig vara särskilt ägnade att

medföra sanitär olägenhet för grannskapet. De får icke utan tillstånd av

hälsovårdsnämnden anordnas eller inrättas och ej heller så ändras att därav

kan följa ökad sanitär olägenhet. Bestämmelsen omfattar 22 olika typer

av tillståndspliktiga fall. Redan en översiktlig genomgång ger vid handen,

att de sanitära olägenheter som man här är inriktad på i övervägande grad

är just luftföroreningar, främst kanske dålig lukt. Enligt 64 § skall ansökan

om tillstånd göras skriftligen, och vid ansökan skall fogas uppgift

om de anordningar som är avsedda att vidtas för att hindra sanitär

olägenhet.

Hälsovårdsstadgans kontrollbestämmelser innebär, att hälsovårdsnämnden

äger meddela förelägganden och förbud som finnes erforderliga för efterlevnaden

av dessa regler, eventuellt med föreskrivande av vite. Förbud

tills vidare mot verksamhet vid anläggning för industri, hantverk eller annan

näring får dock beslutas endast om av nämnden anbefalld åtgärd till undanröjande

av svår sanitär olägenhet icke iakttagits inom förelagd tid. —

Den som anordnar eller inrättar anläggning eller upplag i strid mot bestämmelserna

i 63 § straffas med dagsböter.

Frågor om skydd för arbetstagarna finns i arbetarskyddslagstiftningen.

Även om hälsovårdsstadgan i och för sig är tillämplig på företag under

denna lagstiftning, är tillsynen över sådana företag väsentligen anförtrodd

åt de särskilda arbetarskyddsorganen.

Viss anknytning till hälsovårds- och arbetarskyddslagstiftningen har

atomanläggnings- och strålskyddslagstiftningen. Luftvårdssynpunkten kommer

in som en bland flera allmänna säkerhetssynpunkter.

Utom i hälsovårdslagstiftningen spelar begreppet sanitär olägenhet också

stor roll i byggnadslagstiftningens detaljbestämmelser om byggande och

byggnadslov. Dessa bestämmelser återfinns i byggnadsstadgans 5 kap., som

i första hand är tillämpligt på byggnader inom vissa planlagda eller eljest

reglerade områden men också gäller större och betydelsefullare byggnader

inom andra områden, t. ex. byggnader för industriell rörelse. Enligt 44 §

7 mom. byggnadsstadgan skall bl. a. eldstäder och andra anordningar för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964

3

uppvärmning, rök- och ventilationskanaler, avlopp och bränsleförråd och

dylikt så anordnas, att risk för sanitär olägenhet icke uppkommer. Vilka

krav som i det särskilda fallet skall ställas på de uppräknade anordningarna

har ansetts utgöra frågor av så utpräglat teknisk karaktär, att de ej

lämpligen kunnat behandlas i byggnadsstadgan. Byggnadsstyrelsens anvisningar

— BABS — innehåller emellertid åtskilligt härom. Avsikten är att

en ny utgåva av dessa anvisningar skall föreligga under år 1965. Byggnadsnämnd

kan i samband med prövning av frågor om tillstånd till aktuella

byggnadsföretag meddela föreskrifter om skäliga skyddsåtgärder, t., ex. i

fråga om skorstenshöjd. Det förutsätts, att samarbete med hälsovårdsnämnden

skall äga rum i frågor av detta slag.

Vid sidan av industrianläggningar och uppvärmningsanordningar framträder

motorfordonstrafiken som en alltmer betydelsefull luftföroreningskälla.

I trafiklagstiftningen återspeglas detta såtillvida, att förare av motordrivet

fordon enligt 58 § vägtrafikförordningen skall i görligaste mån

tillse att fordonet icke utsläpper rök eller gas i sådan mängd att olägenhet

uppstår därav.

Även i övrigt kan den lokala ordningslagstiftningen innehålla bestämmelser,

som är av betydelse från luftföroreningssynpunkt.

Därjämte må påpekas, att allmänna strafflagens eller —- i framtiden —

brottsbalkens bestämmelser undantagsvis kan få tillämpning på fall av luftförorening.

Det är då närmast bestämmelserna om skadegörelse, allmänfarlig

vårdslöshet och spridande av gift som kommer i fråga.

Slutligen kan luftföroreningar, som har sitt upphov i vattenförorening,

angripas med stöd av vattenlagstiftningens regler om vattenförorening m. m.

Prövningen ankommer i så fall regelmässigt på vattendomstol. Av intresse

är att vattendomstolarna fungerar på en gång som tillståndsgivande administrativa

myndigheter och som domstolar i tvister om allmän och enskild

rätt — i båda fallen med ett utpräglat judiciellt förfarande,

De inledningsvis omnämnda civilrättsliga reglerna om immissioner har

huvudsakligen utbildats i de allmänna domstolarnas praxis, med ledning

av uttalanden i lagförarbeten och i den juridiska litteraturen. De former

av rättsskydd som domstol enligt dessa regler kan meddela mot immissioner

är dels förbud, dels åläggande att vidta förebyggande åtgärder, dels

skadestånd. De två förstnämnda sanktionsformerna har samma innebörd

som de åtgärder hälsovårdsnämnd kan tillgripa vid sanitär olägenhet, men

domstol kan tillgripa dem även vid sakskada. Skadestånd kan utdömas endast

av domstol..

Domstolarna har vid sin bedömning av immissionsfall tagit särskilt stort

intryck av de förslag till reglering av grannelagsrätten som lagberedningen

framlagt i sina jordabalksbetänkanden. Det senaste förslaget till jordabalk

innehåller i 3 kap. 2 § följande bestämmelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964

Ej må någon nyttja fast egendom på sådant sätt att granne utsattes för

buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt utöver

vad i orten är eller kan påräknas bliva vanligt, med mindre besväret ändock

bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden

eller till dess ringa betydelse.

Dessa grundsatser anses i sina huvuddrag motsvara redan gällande rättsregler,

sådana de kommit till uttryck i praxis. Gränsen för vad granne är

skyldig att tåla — den s. k. toleranspunkten — bestäms alltså av flera olika

omständigheter. I första hand är förhållandena på orten avgörande. Men

en immission som överstiger det ortsvanliga kan vara tillåten, om man

finner att den bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under

jämförliga förhållanden. Immissioner, som endast har ringa betydelse, torde

icke föranleda någon åtgärd.

Historik

Spörsmålen om lagstiftningsåtgärder mot föroreningar av luft och föroreningar

av vatten behandlades i vårt land till en början som ett gemensamt

problem.

Redan vid 1902 års riksdag väcktes en motion i ämnet, men den ledde

icke till någon åtgärd. Påföljande år togs frågan upp på nytt, denna gång i

två särskilda motioner inom andra kammaren. Vederbörande tillfälliga utskott

tillstyrkte nu bifall till motionerna. I enlighet med utskottets hemställan

anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t skulle låta utreda frågan om

lagstiftning mot luft- och vattenföroreningar från industriella verk. Emellertid

fick saken vila tills vidare.. Vid 1906 års riksdag bragtes den på tal

genom en interpellation i andra kammaren, och genom beslut den 12 juli

1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt den redan förut tillsatta s. k. dikningslagskommittén

att utreda den av riksdagen upptagna frågan såvitt angick åtgärder

till förebyggande av vattenförorening. Samtidigt angavs, att kommittén,

om den under ärendets behandling fann frågan i hela dess vidd

böra behandlas i ett sammanhang, skulle verkställa jämväl den utredning

i övrigt som riksdagen hade begärt.

Genom motioner till 1908 års riksdag kom emellertid frågorna om vattenoch

luftföroreningar på nytt under riksdagens prövning. Riksdagen hemställde

att Kungl. Maj :t skulle snarast möjligt låta, utan samband med

annan fråga, verkställa utredning rörande förebyggande av olägenheter som

industriella verk ofta förorsakade kringliggande bygd genom luftförorening.

Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t åt dikningslagskommittén att

inkomma med förslag även i detta ämne.

Trots att luftföroreningsproblemen sålunda var föremål för särskild utredning,

upptog lagberedningen i sitt år 1909 avgivna förslag till jordabalk

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i

in. m. frågan om tillåtligheten av luftföroreningar och andra s. k. immissioner

till behandling.

Enligt 1909 års jordabalksförslag (3 kap. 1 §) skulle en fastighetsägare

ej få nyttja sin fastighet på sådant sätt att granne utöver vad i orten var

vanligt kom att besväras av rök, gnistor, hetta, buller, skakning, stank eller

annat dylikt och att därav för grannen uppkom märkligt men vid nyttjandet

av hans fastighet. Mot obehörig inverkan förutsattes grannfastighetens

ägare kunna påkalla rättsskydd dels i form av förbud eller åläggande för

vederbörande att vidta erforderlig åtgärd, dels i form av skadestånd.. 1 ett

särskilt stycke upptogs emellertid en hänvisning till särskilda bestämmelser

angående anläggning för industriell verksamhet, som för granne kunde

medföra men av beskaffenhet som nyss sagts. I motiven till detta särskilda

stycke framhöll beredningen (s. 175), att ett obetingat genomförande av

regeln om grannes rätt att inskrida mot immissioner av viss styrka skulle

verka i hög grad förlamande för industrien. I syfte att förebygga sådana

verkningar förordades ett koncessionsförfarande, varigenom det redan vid

anläggandet av industriellt verk skulle stå vederbörande öppet att få prövat,

om och under vilka förutsättningar det skulle vara tillåtet att driva den

avsedda verksamheten.

Beredningens lagförslag blev aldrig genomfört men har trots detta kommit

att få stor betydelse för utformningen av rättspraxis på immissionsområdet.

År 1915 redovisade dikningslagskommittén sina i det föregående behandlade

uppdrag genom att avlämna ett betänkande med förslag till lag angående

vatten- och luftförorening m. m. Förslaget blev icke framlagt för riksdagen,

sannolikt på grund av den omfattande förvaltningsapparat som det

förutsatte.

År 1919 tillkallades två sakkunniga för att verkställa en kompletterande

teknisk utredning i fråga om åtgärder mot luftförorening. Dessa sakkunniga

avgav utlåtande i november 1920. Den 12 september 1921 beslöt Kungl.

Maj :t, att dikningslagskommitténs förslag för det dåvarande icke skulle

föranleda någon åtgärd.

I anledning av två vid 1935 års riksdag väckta motioner anhöll riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t om skyndsam utredning angående åtgärder för

att undvika förorening av vattnet i sjöar och vattendrag. När den begärda

utredningen år 1936 tillkallades, angavs i dess direktiv, att man i samband

med vattenföroreningarna även borde behandla det i viss mån likartade,

ofta betydelsefulla spörsmålet om åtgärder till skydd mot förorening av

luften. Utredningen avgav i november 1939 ett betänkande angående åtgärder

till motverkande av vattenförorening m. in. (SOU 1939: 40)., Vad angick

frågan om lagstiftning mot luftföroreningar bestämde chefen för justitiedepartementet

den 23 december 1939, att de sakkunnigas uppdrag i den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964

delen skulle vila. Genom beslut den 28 november 1946 förordnade Kungl.

Maj :t, att utredningen ej skulle fullföljas.

Lagberedningen återkom i sitt år 1947 avgivna jordabalksförslag (SOU

1947: 38) till frågan om en reglering av immissionsproblemen. Beredningen

framhöll därvid bl. a. (s. 117), att de ändamålssynpunkter som uppbär reglerna

om vattenförorening i stor utsträckning torde göra sig gällande även

beträffande luftförorening. Av praktiska skäl ansåg sig beredningen emellertid

böra bibehålla systematiken från 1909 års förslag och alltså uppta

allmänna regler om luftförorening i jordabalken men där lämna reglerna

om vattenförorening å sido. Även det sakliga innehållet i de föreslagna

immissionsreglerna anslöt sig tämligen nära till 1909 års förslag.

Tanken på eif koncessionssystem utvecklades i 1947 års förslag närmare,

bl. a. på det sättet att lagberedningen där framlade ett utkast till en särskild

lag om grannelagskoncession. I motiven underströks den synnerliga

vikten av att rättsskyddet mot immissioner icke får medföra sådana verkningar

att industriens utveckling hämmas. Faran härför skulle undanröjas

genom koncessionsreglerna. Dessa innebar icke något tvång att söka koncession

utan endast rätt för den som kan bli ansvarig för immissioner att

söka koncession för att vinna trygghet mot opåräknade rättsanspråk med

stor räckvidd, framför allt krav på verksamhetens nedläggande.

Det av lagberedningen år 1960 avgivna förslaget till jordabalk (SOU

1960:24—26) överensstämmer i förevarande delar väsentligen med 1947

års förslag. 1963 års reviderade förslag (SOU 1963: 35) innebär över huvud

icke någon ändring i förhållande till 1960 års förslag, såvitt nu är i fråga.

I motioner till 1950 års riksdag (I: 189 och 11:231) riktades uppmärksamheten

på den skada, som kan uppkomma på mark och växtlighet genom

rök från industriella anläggningar. Under hänvisning till att det här rörde

sig om besvärliga tekniska problem hemställde allmänna beredningsutskotten

i utlåtanden (I: 18 och 11:33), vilka godkändes av riksdagen, att en

förberedande kommitté borde få i uppdrag att kartlägga problemen. Motionerna

medförde, att dåvarande chefen för handelsdepartementet hemställde

till Ingeniörsvetenskapsakademien att göra en undersökning av rökskadeproblemen

och till Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse för undersökningen

och förslag till fortsatta åtgärder. År 1956 överlämnade akademien

sin utredning (IVA:s bränsletekniska meddelande nr 24) med förslag till

Kungl. Maj :t. I utredningen uttalades sammanfattningsvis bl. a., att skadegörelse

och andra störningar på grund av atmosfärens förorening genom

rökgaser och andra avgaser från industrianläggningar då endast förekommit

i mycket begränsad omfattning. Akademien ansåg det icke påkallat med

någon ny lagstiftning.

Vid 1961 års riksdag aktualiserades ånyo genom motioner (I: 162 och

II: 188 samt II: 22) frågan om luftföroreningarnas skadeverkningar, varvid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964

bl. a. hemställdes om en utredning för införande av lagstiftning i ämnet.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 66) bl. a., att det för samhället

är en viktig och angelägen uppgift att förhindra skada på person

och egendom till följd av föroreningar i atmosfären. Emellertid syntes kunskapen

om de med luftföroreningarna förbundna problemen vara i väsentliga

avseenden alltför begränsad för att kunna läggas till grund för en lagstiftning.

Det var därför angeläget, att forskningen på området bereddes

nödiga resurser. Behovet av lagstiftning borde bedömas på grundval av de

rön, som en intensifierad forskning i ämnet kunde ställa till förfogande.

Det syntes utskottet ändamålsenligt, att utredningsarbetet i första hand

tog sikte på de tekniska problemen i sammanhanget, och utskottet föreslog

riksdagen att besluta hemställa om utredning av frågan om luftföroreningarnas

inverkan på person och egendom. Detta blev också riksdagens beslut

i ärendet.

Delvis i anledning av vad andra lagutskottet anfört i detta utlåtande föreslog

Kungl. Maj it i prop. nr 77/1963 inrättandet av ett centralt luftvardsorgan,

statens luftvårdsnämnd, vilket bifölls av riksdagen (SU nr 97). Enligt

nämndens, av Kungl. Maj:t den 29 juni 1964 fastställda instruktion

har nämnden till uppgift att främja och verka för samordning av luftvårdsarbetet

i landet. Till fullgörande av sin uppgift har luftvårdsnämnden särskilt

att utreda förekomsten av luftföroreningar i landet, att följa svensk

och utländsk verksamhet på luftvårdsområdet, att främja sådan forskning

som bär stor betydelse för nämndens verksamhet, att i samarbete med

myndigheter, kommuner, företag och organisationer inom och utom landet

söka åstadkomma en lämplig samordning av olika åtgärder mot luftföroreningar,

att bedriva informationsverksamhet samt lämna råd och upplysningar

i luftvårdsfrågor, samt att i övrigt vidtaga de åtgärder till främjandet

av syftet med nämndens verksamhet som kan befinnas lämpliga. Nämnden

består av högst 20 ledamöter, vilka förordnas av Kungl. Maj :t för en tid

av högst fyra år. Av ledamöterna förordnas en efter förslag av medicinalstyrelsen,

två efter förslag av statens institut för folkhälsan, en efter förslag

av försvarets forskningsanstalt, en efter förslag av Ingeniörsvetenskapsakademien,

en efter förslag av Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut, en efter förslag av forskningsrådens samarbetsdelegation samt två

efter förslag av styrelsen för Sveriges industriförbund. I luftvårdsnämnden

skall även arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen vara företrädda.

Rättslig sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden.

I beslut den 26 april 1963 bemyndigades chefen för justitiedepartementet

att tillkalla högst sju sakkunniga, immissionssakkunniga, för utredning

angående utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande

verksamhet. Som föredragande i ärendet angav statsrådet

Kling därvid bl. a., att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete borde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i

vara en civilrättslig grannclagsreglering av i stort sett den beskaffenhet,

som 3 kap. i lagberedningens förslag till jordabalk (SOU 1960:24—26)

utvisar, samt att vid koncessionslagstiftningens utformning ledning borde

hämtas i det utkast till lag om grannlagskoncession som fanns fogat vid

beredningens år 1947 avgivna betänkande (SOU 1948: 38).

Luftvårdsnämndens och immissionssakkunnigas remissyttrande i förevarande

ärende föranledde statsrådet Kling att den 9 september 1964 upptaga

frågan om utvidgning av direktiven för immissionssakkunniga. Statsrådet

Kling anförde därvid bl. a.

Immissionssakkunniga har, enligt vad som anförs i de sakkunnigas och

luftvårdsnämndens gemensamma utlåtande till andra lagutskottet, funnit

sig oförhindrade att till behandling upptaga spörsmålen om införande av

ett system med koncessionstvång och kontroll i fråga om immissioner av

väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Dessa överväganden har emellertid

lett till att de sakkunniga kommit att ställa flera av de grundläggande

immissionsreglerna i 3 kap. jordabalksförslaget under debatt. De sakkunniga

har sammanfattningsvis uttalat, att det för dem skulle innebära ökade

möjligheter att bidraga till en önskvärd lösning av immissionsproblemen

och då särskilt frågorna om luftföroreningar och buller från industrier

och andra större anläggningar — om de är helt obundna av lagberedningens

jordabalksförslag och kan ta upp problemen till förutsättningslös prövning.

Slutligen har de sakkunniga framhållit, att de funnit det ligga nära till

hands att i anslutning till spörsmålet, vilken myndighet som bör bli konccssionsmyndighet,

även behandla det större problemet, hur man över huvud

skall kunna åstadkomma en rationell ordning för prövning av frågor

om immissioner.

Med hänsyn till vad som framkommit vid detta lagstiftningsärendes hittillsvarande

behandling och till de synpunkter jag själv nyss anfört finner

jag lämpligt att immissionssakkunnigas uppdrag vidgas till att avse en allmän

utredning angående utformningen av en lagstiftning om immissioner.

Även om de sakkunniga därvid blir obundna av de i 3 kap. 2—6 §§ jordabalksförslaget

upptagna immissionsreglerna, kommer dessa helt naturligt

att vara en väsentlig utgångspunkt för de sakkunnigas överväganden.

I förevarande sammanhang må också nämnas, att en av Europarådets

ministerråd anordnad luftvårdskonferens hållits i Strasbourg den 24 juni

—1 juli 1964. I en av ordföranden i luftvårdsnämnden, f. d. landshövdingen

Ruben Wagnsson, till ministern för utrikes ärenden den 2 september avlåten

rapport anföres bl. a.

I konferensen medverkade deltagare från Österrike, Belgien, Danmark,

Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Island, Italien, Luxembourg, Nederländerna,

Norge, Schweiz, Sverige, Turkiet och England. Dessutom deltog

medlemmar i Europarådets konsultativa församling, en officiell delegation

från USA samt representanter för EEC, FN:s europakontor, WHO,

ECE, OECD samt den internationella meteorologiska organisationen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i

9

Konferensen hade förberetts av en särskild organisationskommitté. Enligt

av denna uppdragna riktlinjer behandlades luftföroreningsproblcmet

under 14 särskilda punkter. Dessa behandlade i huvudsak luftföroreningarnas

inverkan på människor, djur och växter, ekonomiska aspekter på

luftföroreningsproblemet, terminologiska frågor, spörsmål om standardisering

av apparater och mätmetoder m. in., meteorologiska aspekter på luftföroreningsproblemen,

terminologin, möjligheterna att reducera olika former

av luftföroreningar, stadsplaneringsfrågor sedda ur luftvårdssynpunkt,

organisationen om det framtida europeiska samarbetet på området samt

informations- och lagstiftningsfrågor. Konferensen sträckte sig alltså över

ett mycket vitt område.

Ett av de värdefullaste resultaten av konferensen är otvivelaktigt det

material som framkommit under förberedelsearbetet och under själva konferensen.

En betydelsefull del av materialet utgöres av de rapporter, som

delegationen från USA låtit utarbeta för varje särskild punkt. Dessa rapporter

förelåg först vid konferensen och hade ej behandlats av de generella

rapportörerna. Vid konferensen framlades också ett stort antal motioner

från delegaternas sida. Man har genom det förebragta materialet fått en

god kartläggning av luftföroreningsfrågans olika aspekter. Åtskilligt torde

vara av betydande praktiskt värde för det svenska luftvårdsarbetet.

De frågor av vetenskaplig och teknisk art, som avhandlades vid konferensen,

förbigås i huvudsak här. Det värdefulla i konferensen på detta område

ligger i första hand i det sammanbragta materialet.

En fråga är dock av mera allmänt intresse och är förtjänt att här särskilt

omnämnas. Delegationen från USA meddelade sålunda, att arbetet på att

konstruera effektiva avgasrenare för bilar nu fortskridit så långt, att fyra

olika märken var färdiga för marknadsföring. Detta bedömdes av de närvarande

teknikerna som ett betydelsefullt framsteg när det gäller att bekämpa

luftföroreningarna från motorfordon.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anförde

den 27 oktober 1964 i första kammaren som svar på en enkel fråga, att han

anser problemet med avgaser från motorfordon väsentligt och har sin uppmärksamhet

riktad på det arbete som pågår på området. Han upplyste vidare

att man inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utreder möjligheterna att

komma till rätta med problemet i anslutning till den effektiviserade typbesiktning

som nyligen beslutats.

Slutligen kan omtalas, att Sveriges industriförbund den 9 september 1964

hos Kungl. Maj :t anhållit om ett 50-procentigt statsbidrag för inrättande

och drivande av ett för hela industrien gemensamt forskningsorgan, Svensk

industris vatten- och luftvårdsinstitut. Vid sidan av detta institut skulle

inrättas ett serviceorgan, Svensk industris vatten- och luftvård aktiebolag,

som avses bli självfinansierande. Industriförbundets framställning övervägs

f. n. inom jordbruksdepartementet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1964

Remissyttrandet

Statens luftvårdsnämnd och immissionssakkunniga har i ärendet avgivit

ett gemensamt yttrande, dagtecknat den 4 maj 1964.

I fråga om luftvårdsnämnden anföres i yttrandet bl. a.

Under sin hittillsvarande verksamhet har nämnden i övrigt huvudsakligen

ägnat sig åt uppgifterna att kartlägga nuvarande förhållanden, att

bedriva undersökningsverksamhet inom vissa delar av sitt avsedda verksamhetsområde

samt att upprätthålla viss internationell samverkan. Endast

i begränsad omfattning har nämnden haft anledning att ta befattning med

aktuella praktiska frågor, men det står redan klart att antalet sådana kommer

att successivt öka.

I yttrandet redovisas vissa allmänna överväganden. Luftvårdsnämnden

och immissionssakkunniga delar motionärernas grunduppfattning att det

är viktigt att luftvårdsfrågan får en tillfredsställande lösning från hälsovårdssynpunkt.

Målet för luftvården bör, anföres det, icke endast vara att

förekomma och bekämpa hälsorisker och andra former av sanitära olägenheter;

det bör omfatta att över huvud tillförsäkra befolkningen goda levnadsförhållanden

vad luften i samhället angår. Förutom att hälsovårdssynpunkterna

här spelar en grundläggande roll, är det av stor vikt att naturvårdsintresset

och friluftslivets behov tillgodoses liksom att estetiska och

kulturella värden beaktas. Emellertid bör man, framhålles det vidare, jämte

de omgivningshygieniska synpunkterna hålla i minnet de ekonomiska skadeverkningar

som luftföroreningarna medför. Här är att märka dels personskador

och hälsorisker för människor, dels sakskador. Enbart skadorna

i form av metallkorrosion uppges för vårt lands del kunna uppskattas till

betydande belopp.

Luftvårdsnämnden och immissionssakkunniga påpekar vidare, att de ekonomiska

synpunkterna på luftföroreningarna icke kan begränsas till att

avse direkta skadeverkningar för enskilda personer, företag och näringar

utan måste vidgas till att omfatta ett samhällsekonomiskt perspektiv. Åtgärder

för att förekomma luftföroreningar och sanera redan existerande

föroreningsfall kommer att kosta pengar, i första hand för industrien och

för det allmänna men i sista hand för den enskilde i form av skatter och

ökade priser. Det framhålles som särskilt angeläget att beakta konsekvenserna

i fråga om industriens investeringar och konkurrensförmåga — och

därmed också i fråga om arbetstillgång och utkomstmöjligheter för stora

befolkningsgrupper. Spörsmålet om i vilken omfattning och takt luftvården

kan förbättras är sålunda, menar man, i icke oväsentlig mån ett samhällsekonomiskt

avvägningsproblem. Erfarenheter av motsvarande problem föreligger

redan från vattenvårdens område.

Därefter anföres i utlåtandet bl. a.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196i

11

Vid bedömningen av vilka åtgärder som bör vidtas är det av vikt att

framhålla, att lagstiftningsåtgärder icke i och för sig kan vara nog. Det

gäller bl. a. också att åstadkomma en lämplig myndighetsorganisation för

prövning av luftvårdsfrågor. Icke minst är det betydelsefullt att få en tillsynsmyndighet

som äger formell möjlighet och praktiska resurser att under

beaktande av teknikens utveckling och av föreliggande ekonomiska faktorer

bedöma frågor om åtgärder med hänsyn till förhållandena inom samtliga

berörda områden, bl. a. omgivningshygienen, naturskyddet, industrien och

jordbruket. Även i detta hänseende är erfarenheterna från vattenvården

belysande.

Därjämte vill vi erinra om angelägenheten av att den målinriktade forskningen

på luftvårdsområdet bedrivs i ökad takt. Bland de angelägnaste

forskningsuppgifterna synes oss vara att konstruera tillförlitliga mätmetoder

för olika slag av luftföroreningar samt att utarbeta normer för vad som

i skilda fall kan tolereras, särskilt med hänsyn till hälsoriskerna. På dessa

områden torde förutsättningarna för att åstadkomma gott utbyte genom

internationell samverkan vara särskilt gynnsamma. Den internationella

luftvårdskonferens som inom ramen för Europarådets verksamhet kommer

att anordnas i Strasbourg under sommaren 1964 kan här liksom i ett flertal

andra hänseenden väntas bli av stort intresse.

Beträffande utformningen av ett lagstiftningsprogram för luftvården åberopas

i yttrandet andra lagutskottets utlåtande 1961 att kunskapen om de

med luftföroreningarna förbundna problemen syntes vara i väsentliga avseenden

alltför begränsad för att kunna läggas till grund för en lagstiftning

samt att lagstiftningsbehovet borde bedömas på grundval av de rön som

en intensifierad forskning i ämnet kunde ställa till förfogande. Härefter

anföres:

Detta uttalande torde alltjämt äga giltighet i vad avser en samlad »luftlag»

av den typ motionärerna förordar. Däremot bör hinder icke möta att

ta upp mera begränsade lagstiftningsproblem på luftvårdsområdet till behandling,

allteftersom behov därav gör sig gällande och erforderlig utredning

kan förebringas, över huvud kan det förutses, att frågor om lagstiftningsåtgärder

mot luftförorening kommer att aktualiseras på flera skilda

lagstiftningsområden och avse problem av mycket olika karaktär. Både

från lagtekniska, organisatoriska och arbetsekonomiska synpunkter synes

skäl tala för att problemen angrips vart och ett i sitt sammanhang, förutsatt

att en samlad överblick finns hos luftvårdsnämnden samt att nämnden får

tillfälle att samordna och i övrigt påverka utvecklingen.

Avslutningsvis anför luftvårdsnämnden och immissionssakkunniga följande:
Utan

att ingå på ytterligare detaljer vill immissionssakkunniga som sin

uppfattning uttala, att det för de sakkunniga skulle innebära ökade möjligheter

att bidraga till en önskvärd lösning av immissionsproblcmen — och

då särskilt frågorna om luftföroreningar och buller från industrier och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196A

andra större anläggningar — om de sakkunniga vore formellt helt obundna

av lagberedningens jordabalksförslag och kunde ta upp problemen till förutsättningslös

prövning. I sakligt hänseende innehåller jordabalksförslagen

givetvis mycket, som kan läggas till grund för de sakkunnigas arbete.

Motionärerna gör avslutningsvis gällande, att det är nödvändigt att för

prövning av frågor enligt den av dem tänkta »luftlagen» tillskapas »luftdomstolar»

som bör utgöra motsvarighet till våra vattendomstolar. Med anledning

härav må framhållas, att immissionssakkunniga funnit det ligga

nära till hands att i anslutning till spörsmålet, vilken myndighet som bör

bli koncessionsmyndighet, även behandla det större problemet, hur manöver

huvud skall kunna åstadkomma en rationell ordning för prövning av

frågor om immissioner, bl. a. sådana av luftföroreningskaraktär. Som motionärerna

antyder kan också på denna punkt en jämförelse med vattenlagstiftningen

vara belysande.

Sammanfattning

Under åberopande av det anförda vill luftvårdsnämnden och immissionssakkunniga

samstämmigt avstyrka att en särskild utredning tillsätts i syfte

att få till stånd en lagstiftning mot luftföroreningar men tillstyrka att immissionssakkunniga

får vidgade direktiv i nyss angivna hänseenden.

Utskottet

Stadganden som kan läggas till grund för åtgärder mot luftföroreningar

finns på flera olika rättsområden.. Här må nämnas byggnadslagen, byggnadsstadgan,

hälsovårdslagstiftningen och trafiklagstiftningen. Vid sidan härav

har i domstolspraxis utbildats regler rörande s. k. immissioner. Denna praxis

innebär att enskild under vissa förutsättningar hos domstol kan utverka

skydd mot bl. a. luftföroreningar från fast egendom. De med luftföroreningar

av olika slag sammanhängande problemen är föremål för uppmärksamhet

på många håll. År 1963 inrättades ett centralt luftvårdsorgan, statens luftvårdsnämnd,

med uppgift att främja och verka för samordning av luftvårdsarbetet

i landet. Av betydelse ur luftvårdssynpunkt är även den utredning,

immissionssakkunniga, som samma år tillkallades för att uforma en immissionslagstiftning

på grundval av tidigare framlagda förslag i ämnet.

I förevarande motioner hemställes om utredning i syfte att få till stånd

en lagstiftning mot luftföroreningar. De i motionerna framförda kraven

kan, anför motionärerna, eventuellt tillgodoses genom att immissionssakkunniga

får vidgade direktiv och utökade resurser.

Efter det att förevarande motioner väckts, har immissionssakkunnigas

uppdrag utökats till att avse en allmän utredning angående utformningen av

en immissionslagstiftning. Vidare har Kungl. Maj :t den 29 juni i år fastställt

instruktion för luftvårdsnämnden. Enligt instruktionen skall nämnden

bl. a. utreda förekomsten av luftföroreningar i landet, främja forskningen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 196A

13

och följa den utländska verksamheten på luftvårdens område samt samordna

olika åtgärder mot luftföroreningar. Den intensifiering och utvidgning av

luftvårdsarbetet som sålunda kommit till stånd genom Kungl. Maj :ts försorg

torde i stort sett motsvara motionärernas önskemål. Utskottet är också av

den meningen att något riksdagens initiativ i frågan inte erfordras för närvarande.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 134 och II: 163, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 november 1964

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,

herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Hiibinette och Kilsmo;

från andra kammaren: herrar Rimmerfors, Bengtsson i Varberg, Johansson

i Södertälje, fru Svensson, herrar Gustavsson i Alvesta, Carlsson i

Huskvarna, Ringaby och Nilsson i Göteborg*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.