Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bedömningen av invaliditetsgraden inom den allmänna försäkringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 218 i första kammaren av herr Jansson, Paul, m. fl. samt nr 265 i andra kammaren av herr Blomkvist m. fl.
1964-11-03 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1964:65, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bedömningen av invaliditetsgraden inom den allmänna försäkringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 218 i första kammaren av herr Jansson, Paul, m. fl. samt nr 265 i andra kammaren av herr Blomkvist m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 196i
1
Nr 65
i ■ ; ,i '' i
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående bedömningen
av invaliditetsgraden inom den allmänna försäkringen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 218 i första kammaren av herr Jansson,
Paul, m. fl. samt nr 265 i andra kammaren av herr Blomkvist m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen beslutar
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan översyn av tillämpningsbestämmelserna
beträffande invaliditetsersättning att vid bedömning
av invaliditetsgraden nödig hänsyn tages även till den invalidiserades tillgång
till allmänna kommunikationer».
Över motionerna har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver,
inhämtat yttrande från riksförsäkringsverket.
Gällande bestämmelser m. m.
Invaliditetstillägg utgår till försäkrad som uppbär partiell förtidspension,
om den försäkrade utför förvärvsarbete men på grund av höggradig
nedsättning i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av
annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller
andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet.
Till försäkrad, som inte åtnjuter pension, kan utgå invaliditetsersättning,
om den försäkrade fyllt 16 år. Reglerna härom återfinnes i 9 kap. 3 § lagen
om allmän försäkring. Invaliditetsersättning tillkommer dels försäkrad som
är blind, om blindheten inträdde innan han fyllde 63 år, dels försäkrad som
utför förvärvsarbete, om han på grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans
funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller
får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel
för att kunna utföra förvärvsarbetet.
I sitt år 1961 avgivna betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring
m. m. (SOU 1961:29) anförde 1958 års socialförsäkringskommitté
i frågan om lytesersättning till andra än blinda:
I kapitel 4 har förordats att invaliditetsbegreppet i den reformerade invalidpensioneringen
skall vara utformat som en arbets- eller förvärvsinvaliditet,
grundad på medicinska faktorer. Vid ett sålunda utformat invaliditetsbegrepp
kan det inträffa att vederbörande trots synnerligen betydande
medicinska defekter inte är berättigad till förtidspension, nämligen om hans
arbetsinkomst är relativt sett särskilt hög. Anledningen till att han har så
Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 2 avd. Nr 65
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 196i
stor inkomst kan vara att han besitter en osedvanligt stor arbetsvilja.
Mången gång kan det vara så att förvärvandet av arbetsinkomsten möjliggöres
genom att vederbörande får hjälp av anhöriga eller andra för att
kunna taga sig till eller från arbetsplatsen eller får rent personligt bistånd
av annan i arbetet eller skaffat sig särskilda hjälpmedel för färderna eller
för arbetets utförande. Ibland kan detta bistånd eller dessa hjälpmedel förorsaka
honom stora utgifter.
I sådana fall som de nu åsyftade är det angeläget att samhället vidtager
särskilda åtgärder för att uppmuntra till arbete. Om så inte sker, föreligger
risk för minskad arbetsvilja och minskat intresse för att vidtaga de
arrangemang och draga på sig de utgifter, som nyss berördes. Det kan också
pekas på den bitterhet åtskilliga invalider, särskilt de som inte kan få
någon pension, känner över sitt öde framför allt om samhället visar ett
enligt deras mening bristande intresse för detta.
Om sålunda ett påtagligt behov av vad man skulle kunna kalla »stimulansåtgärder»
får anses föreligga, är mera tveksamt hur detta behov skall
tillgodoses.
Den meningen kan framföras att behovet får tillgodoses inom ramen för
reglerna om invaliditetsbedömningen. Det kan också göras gällande att
ifrågavarande behov blir tillräckligt tillgodosett genom en sänkning av
invaliditetsgränsen från två tredjedelar till hälften och utgivandet av partieli
pension, så snart den lägre gränsen uppnåtts. Vid invaliditetsbedömningen
med tillämpning av det avsedda invaliditetsbegreppet skall ju beaktas såväl
storleken av den medicinska defekten som storleken av arbetsinkomsten.
Emellertid är det väl så, att inte ens de nya reglerna om invaliditetsbedömningen
och en sänkning av invaliditetsgränsen medgiver utgivande av en
stimulansersättning —- en lytesersättning i form av partiell förtidspension —
i alla de fall där en sådan kan anses motiverad.
Även den lägsta partiella förtidspensionen kan vidare uppgå till rätt betydande
belopp. Det kan då vara en fördel att i vissa svårbedömda fall inte
vara hänvisad enbart till val mellan en relativt hög partiell pension och
ingen pension alls utan ha möjlighet att giva en särskild lytesersättning.
För vederbörande kan det dessutom ibland vara en fördel att få en lytesersättning
i annan form än förtidspension.
Det synes alltså föreligga starka skäl för att i folkpensioneringen införa
en skärskild lytesersättning även för andra än blinda. Svårigheten att utforma
och tillämpa regler om en sådan lytesersättning framträder emellertid
omedelbart. Det är ingen annan grupp svårt medicinskt invalidiserade
som kan avgränsas lika klart och naturligt som de blinda. Denna svårighet
liksom det förhållandet att det är en ny förmånsform talar för att stor försiktighet
iakttages redan vid angivandet av den personkrets, som bör komma
i fråga för lytesersättningen.
Den invalidgrupp, som det synes ligga närmast till att jämställa med
de blinda, omfattar personer som lider av höggradiga rubbningar i rörelseoch
stödorganens funktion. Denna grupp torde vara lättare att avgränsa
än sådana grupper, där vederbörande lider av andra sjukdomar. För bedömning
av storleken av det medicinska menet kan man beträffande de
rörelsehindrade — men knappast i fråga om dem som lider av andra sjuk
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 196b
3
domar — hämta viss ledning från de inom yrkesskadeförsäkringen använda
s. k. invaliditetstabellerna.
Som villkor för rätt till den särskilda lytesersättningen torde böra krävas
att vederbörande lider av höggradig nedsättning i rörelse- och stödorganens
funktion. Vidare bör fordras att han trots denna funktionsnedsättning genom
arbete bereder sig sådan försörjning, att han därigenom uteslutes från
rätt till förtidspension. Fråga uppkommer huruvida härmed bör jämställas
det fall att vederbörande på grund av inkomstens storlek blir berättigad till
eu lägre förtidspension än eljest. Det kan ju vara exempelvis så, att vederbörande
med hänsyn till sin faktiska arbetsförtjänst hör bedömas som
partiell invalid i grupp III, men att han, om han inte hade velat eller kunnat
ordna så att han varit i stånd att fullgöra ifrågavarande arbete, hade bort
bedömas som partiell invalid i grupp II eller som helinvalid. Det synes kommittén
skäligt och möjligt att jakande besvara nämnda fråga.
Ytterligare bör enligt kommitténs mening krävas att funktionsnedsättningen
föranleder ett påtagligt behov av bistånd eller hjälpmedel för att arbetet
skall kunna utföras. Nödgas vederbörande ådraga sig väsentliga merutgifter
för att kunna taga sig till och från arbetsplatsen eller för särskilda
arbetsredskap eller andra anordningar i arbetet, torde sådant hjälpbehov
få anses föreligga. Man synes dock inte böra begränsa rätten till fall med
sådana merutgifter. Biståndet kanske erhålles genom stor uppoffring av
anhöriga eller andra, som inte har rätt till eller inte vill begära ersättning
härför.'' Med väsentliga merutgifter synes därför böra jämställas dagligt
(fortlöpande) behov av personligt bistånd av annan i avsevärd omfattning.
Rekvisitet för rätt till den särskilda ersättningen vid vanförhet bör givetvis
föreligga mera varaktigt. Detta torde dock inte behöva sägas ut särskilt
i lagtexten utan följer av inkomstrekvisitet. För att arbetsinkomsten skall
medföra att ingen pension kan utgå eller att pensionen blir lägre än eljest
får nämligen inkomsten inte vara av tillfällig natur.
Vanförhetsersättningen är avsedd att vara en stimulans för förvärvsarbetande
— en lytesersättning — som ersätter förtidspension eller en sådan
pension efter högre invaliditetsgrad. Den bör alltså ej utgå när vederbörande
upphör med förvärvsarbete eller när han får pension som helinvalid.
Ålderspension utgår med samma belopp som hel förtidspension. På grund
härav och med hänsyn till de svårigheter att utforma och tillämpa en regel
om ifrågavarande ersättning, som eljest skulle föreligga, torde ersättningen
böra upphöra att utgå när den försäkrade fyller 67 år eller dessförinnan
börjar uppbära ålderspension (so kap. It).
Någon motsvarighet till den förordade 63-årsgränsen för blindhetsersättning
synes inte erfordras i fråga om vanförhetsersättningen.
Kommittén förordar att i den nya folkpensioneringen införes en särskild
hjälpform för vanföra att utgå under de förutsättningar som ovan angivits.
Vad härefter beträffar beloppet av vanförhetsersättningen må anföras
följande. För att det skall vara någon mening med ersättningen får den inte
vara mycket låg. Ä andra sidan talar de förut omnämnda försiktighetshänsvnen
för stor återhållsamhet vid beloppets bestämmande. Vidare bör beaktas
att för de vanföra nu finnes möjligheter att få bidrag från olika håll
till anskaffande och drift av invalidfordon. Dessa möjligheter bör tills vidare
bibehållas. Dessutom må framhållas att tillämpningssvårigheterna måste
bli särskilt stora om vederbörande pensionsorgan har att —- utan stöd av i
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 196k
lagen angivna klara regler för olika fall (enär sådana inte kan givas) --- välja beloppet inom vida gränser. En lämplig avvägning med hänsyn till
dessa synpunkter torde vara att ge den, som inte kan få förtidspension, ett
bidrag — förslagsvis benämnt vanföreersättning — med 1 200 kr. om året
och den, som får partiell sådan pension, ett bidrag — förslagsvis benämnt
vanföretillägg — med 800 kr. om året.
I proposition nr 90 till 1962 års riksdag anförde departementschefen beträffande
kommitténs förslag:
Det föreslagna systemet med vanföreersättning och vanföretillägg
för förvärvsarbetande invalider är en nyhet inom folkpensioneringen.
Tillägget föreslås tillkomma försäkrade med partiell förtidspension,
medan vanförcersättningen på samma sätt som blindhetsersättningen är
avsedd för dem som trots en betydande medicinsk defekt har sådan förmåga
att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete, att de inte har rätt till
förtidspension. De nya förmånerna är enligt kommittéförslaget avsedda för
personer, som lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens
funktion och som till följd härav behöver omfattande personligt bistånd av
andra människor eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel
eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Emellertid finns
det varaktiga defekttillstånd, såsom exempelvis rubbningar i cirkulationsorganen
och vissa neurologiska sjukdomar, vilka på samma sätt som rubbningar
i rörelse- och stödorganens funktion vållar betydande kostnader och
svårigheter även om den som drabbats därav kan fortsätta att arbeta. Vid
remissbehandlingen har från flera håll anförts att det är angeläget, att
villkoren för de ifrågavarande förmånerna ges en sådan utformning, att
hänsyn mera tages till behovet av bistånd eller hjälpmedel för att kunna
utföra arbetet än till lokalisationen av lytet eller organfelet. För egen del
vill jag också förorda en sådan mera generell utformning av villkoren utan
begränsning till vissa former av defekttillstånd.
Som jag inledningsvis anförde bör de förmånsformer, som socialförsäkringskommittén
uppdelat på förmåner till blinda, till personer med avsevärda
vårdbehov och till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga
defekter, så långt möjligt sammanföras och få .en enhetlig utformning. Én
förmån, benämnd invali ditetstilläg g, bör vara avsedd för" dem
som har pension och en annan, kallad invaliditetsersättning,
för invalidiserade i arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de
inte blir berättigade till förtidspension. För rätt till invaliditetstillägg till
ålders- eller förtidspension bör fordras att den försäkrade är ur stånd alt
reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen har behov
av annan persons hjälp. En blind skall alltid anses uppfylla dessa förutsättningar.
Ett ytterligare villkor skall som förut nämnts vara att vårdbehovet
uppkommit eller blindheten inträtt före 63 års ålder. Vidare bör invali
ditetstillägg kunna utgå till partiell förtidspension, därest den försäkrade
lider av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans ''funktion och
på grund härav behöver fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas
betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att
kunna utföra förvärvsarbete. Åtnjuter en förvärvsarbetande som nu nämnts
eller en blind inte någon pension alls, skall han ha rätt till invaliditetsersättning.
Invaliditetstillägget bör utgöra 1 200 kr. och invaliditetsersätt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 196U
ningen 1 800 kr. om året. Mitt förslag rörande invaliditetsförmånerna medför
något ökade kostnader jämfört med kommittéförslagct, men å andra
sidan torde en inte obetydlig lättnad i det administrativa arbetet ernås.
Motionerna
I motionerna anföres:
I den nya lagstiftningen om allmän försäkring som trädde i kraft den 1
januari 1963 infördes som en särskild förmån bestämmelser om invaliditetsersättning.
Bestämmelserna om denna ersättning återfinnes i 9 kap. 3 § i
lagen om allmän försäkring.
För den försäkrades rätt till ifrågavarande förmån kräves att vederbörande
på grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion är i
behov av avsevärd hjälp av annan person eller får vidkännas betydande
merutgift för färdmedel eller annat hjälpmedel för att kunna upprätthålla
sitt förvärvsarbete.
Enligt bestämmelserna anses i princip den som har sådana förflyttningssvårigheter,
att vederbörande ej kan utnyttja allmänna kommunikationsmedel
såsom lidande av höggradig nedsättning av kroppsorgans funktion.
Detta gäller oavsett om dylika transportmedel i det enskilda fallet står vederbörande
till buds eller ej.
Om den försäkrade således, trots sitt handikapp, skulle ha varit i stånd
att utnyttja en busslinje om sådan funnits mellan bostaden och arbetsplatsen,
så kan det förhållandet att han bor på en plats som saknar reguljär
trafik icke föranleda att vederbörandes nedsättning av kroppsorgans funktion
bedömes som höggradig, och han är enligt bestämmelserna icke berättigad
till invaliditetsersättning.
Då det gäller att bedöma huruvida en försäkrad lider av betydande förflyttningssvårigheter
eller ej kan väl en sådan gränsdragning i och för sig
anses oantastlig.
Det bör väl inte heller stöta på några större svårigheter med denna bestämmelses
tillämpning i tätortsregionerna, där det som regel finns ett väl
utbyggt kommunikationsnät. Däremot kan på landsbygden och i regioner
med sämre kommunikationsförhållanden gränsdragningen i fråga verka
stötande och mindre lämplig. En person med förflyttningssvårigheter kan.
trots att hans handikapp inte är större än att vederbörande skulle kunna
resa till abetsplatsen med en busslinje om sådan fanns, ändå få vidkännas
betydande merutgifter för att kunna upprätthålla sitt förvärvsarbete.
Mcrutgifterna i ett sådant fall är då betingade av två orsaker, dels vederbörandes
förflyttningssvårigheter och dels avsaknaden av reguljär trafik
mellan bostaden och arbetsplatsen. Kostnaderna för resor till och från
arbetsplatsen kan i ett sådant fall bli minst lika betungande som för den
vilkens förflyttningssvårigheter enligt lagens mening bedöms som höggradiga.
Under hänvisning till här relaterade förhållanden bör enligt vår mening
en ändring av nu gällande bestämmelser vidtagas, syftande till större hän
synstagande till omständigheterna i det enskilda fallet än vad nuvarande
bestämmelser ger utrymme till.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 65 dr 1964
Remissyttrande
Riksförsäkringsverket, som uttalar att det inte synes föreligga anledning
att för närvarande aktualisera lagstiftningsåtgärder i det av motionärerna
avsedda hänseendet, anför, att bestämmelserna på ifrågavarande område
är allmänt avfattade. Förarbetena till lagstiftningen ger ej heller närmare
vägledning för deras tolkning. Avsikten torde ha varit att lämna åt försäkringsorganen
att med beaktande av omständigheterna i de olika fallen utforma
närmare riktlinjer för bedömningen. Härvid har riksförsäkringsverket
funnit sig böra tillämpa som en huvudregel att funktionsnedsättningen
skall utgöra ett hinder för den försäkrade att använda allmänna kommunikationsmedel
för färd mellan hemmet och arbetsplatsen, oavsett om dylikt
transportmedel står den försäkrade till buds eller ej. Anledningen härtill
är att ett hänsynstagande till kommunikationsförhållandena i det enskilda
fallet visat sig aktualisera svåra avvägningsproblem, exempelvis när även
andra än invalidiserade arbetstagare haft att vidkännas färdkostnader motsvarande
den invalidiserades. En viss försiktighet vid tillämpningen har
därför ansetts motiverad till en början. Detta utesluter givetvis inte möjligheten
att ta hänsyn till särskilda omständigheter i enskilda fall.
över huvud taget kan praxis på förevarande område ännu inte anses ha
stadgats. Sålunda föreligger ej något vägledande prejudikat från försäkringsdomstolen.
Det må nämnas att av 1 192 ansökningar om invaliditetsersättning, som
under 1963 prövades av de allmänna försäkringskassorna, 981 föranledde
att sådan ersättning beviljades och endast 211 avslogs.
Utskottet
Inom folkpensioneringen utgår under vissa förutsättningar invaliditetstillägg
eller invaliditetsersättning. Bestämmelserna härom återfinnes i 9 kapitlet
lagen om allmän försäkring.
Invaliditetstillägg kan bl„a. utges till försäkrad som uppbär partiell förtidspension,
om den försäkrade utför förvärvsarbete men på grund av höggradig
nedsättning i kroppsorganens funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp
av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel
eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet. Invaliditetsersättning
utgår till försäkrad som inte åtnjuter pension bl. a. under förutsättningar
motsvarande dem som enligt det ovan sagda gäller för beviljande av invaliditetstillägg
till partiell förtidspension. Nämnda invaliditetsersättning och
invaliditetstillägg är, såsom framgår av förarbetena till lagen om allmän försäkring,
avsedda för försäkrade som trots betydande medicinska defekter
Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 196A
7
bereder sig sådan försörjning, att de på grund av inkomstens storlek uteslutes
från rätt till förtidspension eller blir berättigade till lägre förtidspension
än eljest. Syftet med förmånerna anges vara att uppmuntra till arbete.
Enligt motionärerna anses i princip den som har sådana förflyttningssvårigheter,
att vederbörande ej kan utnyttja allmänna kommunikationsmedel,
såsom lidande av höggradig nedsättning av kroppsorganens funktion.
I förevarande motioner kritiseras, att hänsyn inte tages till om dylika transportmedel
står vederbörande till buds. Motionärerna anser, att en ändring
bör vidtagas i gällande bestämmelser, syftande till större hänsynstagande
till omständigheterna i det enskilda fallet än vad nuvarande regler ger utrymme
till.
Riksförsäkringsverket uppger i remissyttrande över motionerna, att verket
som huvudregel tillämpar den av motionärerna påtalade praxisen. Detta
utesluter givetvis inte, uttalar verket vidare, möjligheten att ta hänsyn till
särskilda omständigheter i enskilda fall. Med hänsyn härtill samt då ifrågavarande
bestämmelser är allmänt avfattade och något vägledande prejudikat
från försäkringsdomstolen icke meddelats, anser verket, att det icke synes
föreligga anledning att för närvarande aktualisera lagstiftningsåtgärder i
det av motionärerna avsedda hänseendet.
Ifrågavarande bestämmelser är, såsom riksförsäkringsverket uttalat, allmänt
avfattade, och frågan huruvida höggradig nedsättning av kroppsorganens
funktion föreligger eller ej får uppenbarligen bedömas från fall till fall.
Enligt utskottets mening bör hänsyn icke enbart tagas till den invalidiserades
merkostnader. Ifrågavarande tillägg och ersättning är nämligen, enligt
vad som framkom vid riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om allmän
försäkring, också avsedd att utgöra dels uppmuntran till den som trots
invaliditet åtager sig arbete, dels gottgörelse för olägenheter för den invalidiserade
som icke alltid går att uppskatta i penningar. Den individuella tilllämpning
av ifrågavarande stadganden som motionärerna anser önskvärd
finner utskottet möjlig med stadgandenas nuvarande utformning. Med hänsyn
härtill och då något avgörande i högre instans ännu icke meddelats, anser
utskottet inte att något riksdagens vidare initiativ i frågan för närvarande
är påkallat.
Med åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:218 och 11:265, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 november 1964
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 65 år 196i
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Lars
Larsson, Edström* *, fru Nilsson, herr Hiibinette, fru Olsson* och herrKilsmo;
-v tin JJviVt it »in .>•!. ; .ii in
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
fi;u Ekendahl, herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson, fru Svensson, herrar
Gustavsson i Alvesta och Ringaby.
(fi) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
obnn&iSJxftv^oäd ''mbl. titt ■tbui.iV/-- -..brnnir^ • i u-A
-Ju t>J4 T>lsot ''.•bumavitn kr/i ni: HH«t i:v!i:4riri Hl* t IIit
tf i I ■■[fH.r* i
- tit?- crnstiotfom v*/it >bot.-»i*.;u : .i T»g»j<|t* ni-- Si:,->bV..’j3l
tillvfl
11 j 1 arr.unå cd ihi un ,vn;biv j<,rfv<y fatidtn . *m7 ■ *•.,*;; vtinhejUs
tjgihli åf> Ina.* ili tf Hd tvteViifi bni/ Usl »,Hi;bro i nl->ii’jilr<ii}>rjn > -.f.i*;-''
Jarfibuimq obi.cbalgii / do-. »iisdb.v.-f :, * s; ■, v 1 *;. i'' r ... j--:i -Au\- n >
*:nrtj lob jf», .‘.''.Av tv yis.tui , -i #: !•*?>? > :>A'')i nät» ’t ^^*. *.*; i i c */!’ ■ Öl nthl
! TjbTiiitJÅ^ltninHilit^i.i t l jS«-- '' •: . ''.bni; ror:Of It,-.
_ f-l! -! |-1 * ;; , i 1,.;!*■■■- 1 Till''!’) /Irt.iiKwt.
-!''!« JnlcIJ)) t .>li / i.. ■> • : iii - -.1 ofxtirttw b
J «, ^kni^pial *;l?i r?!,''*» ijti)if•) i •? * , //)?.*,ihflvn
Mfel fl i 1 II ill fliVO ^feincbv-1 i» Wi ;• - jk* iKnijf;»:) t >/»
• .ibrlurrii nsb !tfJ Jlndu-* nrfvi rr/.ttJttd »« -1 ''ant om -I-: ..ij-in kd;<i. s
-00 .ti<>aiimåt> t »i auiulJö)* r*> fi:»« ‘»Irrit. ri:.. i.-:-;-.;: J .nobt rtj/**rfv»!a c-jl>«;
-in: IIU) t-: *:! :i»j Jrigtibr jo! vt. 0‘\ ililbnjni : 1 1 ;*t- . r :tv*. ;r:t.;* : t. r Lo
*h>ii no..1 tsob KiJ iuntftii(n»j s» *1 »b rtuii.iu i it. 1 o-.- o A » .v*1 t do • • i
-i!no. . .i ''t *;•• m it. jo» -''-I nbiJloji fl*,b .oj >*i)j, 0;!-'' t ■
-llit (»d .''fuauJcnoq : »;ijf. 1 ,''j lir, ''i; ■•i-o i,, • . •
Infj/å^itti i'':*nu, i:m‘j''ti;(''öiJt.*r"i o,. .* u 4t'':/;yir ■ : » U,.,a . .. . i* f*,''
-tififi bot/. .i}oimmo''l!u olvtitiit;. :;n ^*.n !rr ■■ * * i *''. > • :;0. : * • v
■•(fil .*tjR**»J»h''UI» jA''/t jJtirui ■e.ae.te.lii Viy-.-d t dt;-. • (t-.;., (ji.l-u.rl
runim/m u.*''i nagåat i ''''iJr,itrut .. i-i >*n ta«l•>:!*> I»*;.:»;.; |h. »i-r? i .it • *•■
,y;Iffji^i.*r*ti J^llod ii» t »it «trti*lfie J m /* -:■! •; t t •-■ * -ti». t-'',V
vIMin a rf-» i . *''.*>!'': 11 tion Ä!t;! ,f <;•, J-,f(r oboMftvot» > »*<.-
.''irrtigit; f.a»>jKiv>.rfh *''ä
f in
> f
*.7 ?0/k*iu| fi*H
''<«M 7Jk
SVENSKA TRYCKERI BOLAGEN STB AB STOCKHOLM 1964
640508
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.