Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962
1964-11-03 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1964:66, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964
1
Nr 66
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6
juni 1962 (nr 242) jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 29 april 1964 dagtecknad proposition, nr 159, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)
Härigenom förordnas som följer.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.
Landstingskommun åligger------- försorg härom.
Enahanda skyldighet------över vårdplatser.
Landstingskommun skall tillse, att
inom sjukvårdsområdet finnes ändamålsenlig
organisation för transport
till och från sjukhus eller läkare av
personer, vilkas tillstånd kräver att
transporten utföres med fordon, som
är inrättat för ändamålet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande motioner,
nämligen
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 saml. 2 avd. Nr 66
opaginerad Kontrollera mot PDF
- Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964
dels de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna nr 219 i
första kammaren av herr Johansson, Tage, m. fl. och nr 266 i andra kammaren
av herr von Friesen in. fl. angående huvudmannaskapet för ambulansväsendet,
dels den i anledning av propositionen väckta motionen nr 1032 i andra
kammaren av herrar Wiklund och Nyberg.
I motionerna I: 219 och II: 266 har yrkats »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till ändring
och tillägg i sjukvårdslagen, innebärande att landsting och stad utanför
landsting ålägges att svara för ambulansväsendet inom sitt område».
I motionen II: 1032 har yrkats »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att medicinalstyrelsen får i uppdrag att utarbeta standardnormer
för sjukambulansers utrustning med apparatur och personal och
personalens utbildning».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 11:266 och II: 1032.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lagfäst skyldighet för landstingskommunerna
och de städer, som ej tillhör sådan kommun, att tillse att inom varje sjukvårdsområde
finnes en ändamålsenlig organisation för transport till och
från sjukhus eller läkare av personer, vilkas tillstånd kräver att transporten
utföres med härför inrättat fordon.
Som grund för förslaget ligger en framställning i november 1963 till inrikesdepartementet
från kommittén för utredning av sjuktransportväsendet,
bildad efter initiativ av Svenska kommunalarbetarförbundet och Folksam.
över framställningen har Kungl. Maj :t inhämtat yttranden från ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar.
Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementschefen
anfört. I övrigt hänvisas till propositionen.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har anfört.
»Det vägbundna sjuktransportväsendet i Sverige har vuxit fram på frivillig
grund. I stor utsträckning har visserligen det allmänna — primärkommunerna
eller landstingskommunerna — dragit försorg om ambulansverksamheten,
varvid organisationen i allmänhet knutits till brandkårerna
respektive lasaretten. Någon på författning grundad skyldighet för kommunala
myndigheter att sörja för sjuktransporterna har dock inte förelegat.
Ofta har initiativet till transportorganisation kommit från privat
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964
håll. Detta är exempelvis fallet på de orter, där ambulansägareföreningar
bildats eller där droskägare försett sina bilar med bårutrustning för att
möjliggöra transporter av sjuka eller skadade människor.
Det bör konstateras, att sjuktransportverksamheten inom landet i stort
sett fungerar tillfredsställande. Den organisatoriska splittringen och avsaknaden
av en för ambulansväsendet ansvarig myndighet eller huvudman
har dock föranlett vissa olägenheter. Samordningen av de olika transportorganens
verksamhet har inte alltid skett med den smidighet man kunnat
önska, och stundom kan även konkurrensintressen ha motverkat en effektiv
lösning av transportproblemen. Med hänsyn till angelägenheten av att
sjuktransportverksamheten i hela landet utformas på ett så effektivt sätt
som möjligt bör därför initiativet till kommittén för utredning av sjuktransportväsendet
hälsas med tillfredsställelse.
Det förslag, som kommittén lagt fram, tar i första hand upp frågan om
behovet av ett i författning reglerat huvudmannaskap för ambulansväsendet.
Kommittén anser, att omhändertagandet av skadade
eller sjuka och forslandet av dem till sjukhus har ett så nära samband med
själva sjukvården, att de nämnda åtgärderna bör anses utgöra en integrerande
del därav. Till stöd för sin uppfattning anför kommittén bland annat,
att direkta vårdåtgärder ofta bör sättas in redan vid omhändertagandet och
därefter fortsätta under transporten till sjukhuset, vilken bör ske på sådant
sätt att patientens tillstånd inte försämras. Eftersom ansvaret för kroppssjukvården
inom landet anförtrotts landstingskommunerna och de städer,
som inte tillhör landstingskommunerna, bör dessa enligt kommitténs mening
även åläggas huvudmannaskapet för det vägbundna sjuktransportväsendet.
Remissorganen har med blott få undantag godtagit det av kommittén
förda resonemanget. Även jag anser mig böra biträda förslaget om ett landstingskommunalt
huvudmannaskap för ambulansväsendet. Samhället kan
inte gärna undandra sig ansvaret för en så viktig gren av den i vidsträckt
bemärkelse sjukvårdande verksamheten som transporterna till och från
sjukhus eller läkare av skadade och sjuka utgör. Det ter sig naturligt och
från allmänt organisatoriska utgångspunkter ändamålsenligt, att sjukvårdshuvudmännens
skyldighet att ombesörja sjukvård får omfatta jämväl
ett ansvar för att inom sjukvårdsområdet finnes en lämplig organisation
för vägbundna sjuktransporter av dem, vilkas tillstånd kräver att fordonet
är inrättat för sådan transport. Såsom kommittén föreslagit bör detta
ansvar ta sig uttryck i ett stadgande i sjukvårdslagen.
I likhet med kommittén har jag den uppfattningen att huvudmannaskapet
inte i och för sig bör medföra skyldighet för landstingen och de landstingsfria
städerna att genom egna organ utföra sjuktransporterna. Huvudmännen
kan på annat sätt — t. ex. genom avtal med primärkommuner eller
transportföretag — tillse att den erforderliga transportberedskapen fin
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964
nes. Däremot inbegriper huvudmannaskapet självfallet en skyldighet att
övervaka att den inom sjukvårdsområdet befintliga ambulansorganisationen
inte blir bristfällig i ett eller annat hänseende. Det fordras här en fortlöpande
kontroll av transportapparatens effektivitet, fordonens utrustning
och personalens utbildning.
Kommittén har föreslagit att medicinalstyrelsen skall vara centralt ansvarig
myndighet för det vägbundna sjuktransportväsendet i landet, och
jag finner ingen anledning till erinran häremot. I likhet med åtskilliga remissorgan
anser jag emellertid, att medicinalstyrelsens inseende över ambulansväsendet
bör utövas på samma sätt som inseendet över sjukvårdshuvudmännens
verksamhet i övrigt. Några särskilda föreskrifter om redovisningsskyldighet
för huvudmännens del finner jag inte erforderliga.
Vad beträffar transportorganisationen inom sjukvårdsområdena
har kommittén avstått från att framlägga något fullständigt förslag
och inskränkt sig till att lämna vissa rekommendationer. Dessa går i huvudsak
ut på att transporterna i all möjlig utsträckning bör utföras i samhällets
regi med sjukhusen eller brandkårerna som närmaste handhavare av verksamheten.
Förslaget att rekommendera huvudmännen bestämda lösningar för ambulansväsendets
organisation har föranlett motstånd från flertalet remissorgan.
Man gör tämligen enstämmigt gällande, att de från det ena till det
andra sjukvårdsområdet växlande förhållandena omöjliggör generella lösningar
av transportproblemen, och menar, att varje huvudman bör få söka
sig fram till den inom hans område lämpligaste transportorganisationen.
Jag delar denna uppfattning. Som allmänt mål för sjuktransportväsendets
ordnande bör gälla, att organisationen skall äga en hög insatsberedskap och
en tillfredsställande transportkapacitet samt att personalen skall vara väl
utbildad för sin uppgift och fordonen lämpligt utformade och utrustade.
För att sjuktransportväsendet skall fungera effektivt är det viktigt att
frågan om alarmering av ambulans löses så enhetligt som möjligt
inom hela riket. Successivt genomföres f. n. den ordningen, att telefonnumret
90 000 blir SOS-anrop inom hela landet. I kombination med en alarmeringscentral
för den direkta förbindelsen med ambulansorganisationen
inom varje sjukvårdsområde torde därigenom en mycket hög effektivitet
och säkerhet i alarmsystemet kunna nås. Det torde vara lämpligt att huvudmännen
ordnar alarmsystemet inom varje sjukvårdsområde på sådant sätt.
Kommittén utgår från, att kostnaderna för ambulansväsendet i
princip kommer att åvila landstingskommunerna och städerna utanför landsting
i deras egenskap av huvudmän. Denna kommitténs uppfattning har inte
mött någon allvarlig gensaga. Däremot har kommitténs förslag att transporterna
bör vara avgiftsfria för patienterna rönt visst motstånd från landstingshåll.
Liksom när det gäller de organisatoriska frågorna bör enligt min mening
Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 196 i 5
kostnadsfrågorna lösas av varje landsting för sig inom den ram som gällande
lagstiftning drar upp.
I den mån avgifter uttages av de sjuka för resa till och från sjukhus eller
läkare utgår ersättning från de allmänna försäkringskassorna enligt gällande
regler om sjukreseersättning. Vill sjukvårdshuvudmännen tillhandahålla
helt avgiftsfria sjuktransporter, har de möjlighet att genom sådan
överenskommelse, varom stadgas i 2 kap. 7 § tredje stycket lagen om allmän
försäkring, tillförsäkra sig gottgörelse härför av den allmänna försäkringskassan.
Frågan om kostnaderna för sjuktransporter mellan sjukhus eller sjukhusavdelningar
behandlades ingående i propositionen 1959: 19 med förslag till
sjukhuslag. Föredragande departementschefen uttalade att sjukvårdshuvudmännen
borde svara för kostnaden för sådan transport såväl inom det egna
sjukvårdsområdet som mellan olika sjukvårdsområden, om inte transporten
tillkommit uteslutande på patientens eget initiativ. Någon ersättning från
den allmänna försäkringen borde inte förekomma annat ä*i vid överflyttning
inom ett och samma sjukvårdsområde från sjukstuga med deltidsanställd
läkare till större sjukvårdsanstalt. Dessa uttalanden föranledde ingen
erinran från riksdagens sida. Jag finner inte att förhållandena ger anledning
till något ändrat ställningstagande i denna fråga.
I detta sammanhang är det ett förhållande som påkallar särskild uppmärksamhet.
Sjukvårdshuvudmännen har enligt sjukvårdslagen vårdskyldighet
även mot personer, som är bosatta utanför sjukvårdsområdet, om
behov av omedelbar vård föreligger. Det förekommer stundom att en person,
som under tillfälligt besök i ett sjukvårdsområde blivit i omedelbart behov
av sjukhusvård och med ambulans förts till ett sjukhus inom detta sjukvårdsområde,
av läkare vid sjukhuset hänvisas till vård på sjukhus inom
det sjukvårdsområde, där patienten är bosatt. Motiveringen är att vårdresurserna
vid det sjukhus, där vården först sökts, bör reserveras för vårdbehövande
från det sjukvårdsområde som sjukhuset tillhör. Om patienten i
sådana fall, då behov av omedelbar vård föreligger, sändes vidare, bör sjukvårdshuvudmännen
— vare sig patienten inskrivits vid det sjukhus där
vård först sökts eller ej — svara för transportkostnaden så att denna inte
drabbar patienten.
Kommittén och åtskilliga remissorgan tar upp spörsmålet om kostnadsutjämning
mellan huvudmännen vad avser ambulansväsendet. Frågan om
sådan kostnadsutjämning bör inte bedömas isolerad från övriga frågor om
skatteutjämning på det landstingskommunala området.
1 enlighet med vad som anförts i det föregående har inom socialdepartementet
upprättats ett förslag till lag om ändrad lydelse av .1 § sjukvårdslagen.
Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1965.»
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964
Utskottet
I förevarande proposition föreslås att landstingskommunerna och de städer,
som inte tillhör sådan kommun, genom ett tillägg till 3 § sjukvårdslagen
skall åläggas att tillse, att inom varje sjukvårdsområde finnes en
ändamålsenlig organisation för transport till och från sjukhus eller läkare
av personer, vilkas tillstånd kräver att transporten utföres med härför inrättat
fordon.
Utskottet har intet att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag.
I de vid riksdagens början väckta, likalydande motionerna 1:219 och
II: 266 begäres, att Kungl. Maj :t skall framlägga förslag till sådan ändring
i sjukvårdslagen att landstingskommun och stad utanför landstingskommun
ålägges att svara för ambulansväsendet inom sitt område. Då motionärernas
önskemål tillgodosetts genom den nu framlagda propositionen,
torde motionerna icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
I motionen II: 1032, som väckts i anledning av förevarande proposition,
yrkas att medicinalstyrelsen skall erhålla uppdrag att utarbeta standardnormer
för sjukambulansers utrustning och personalens utbildning.
Det förhållandet att sjukvårdshuvudmännens skyldigheter i fråga om
ambulansväsendet intages i sjukvårdslagen innebär, att medicinalstyrelsen
får inseendet även över denna gren av sjukvården. För att ambulansväsendet
skall kunna fungera tillfredsställande fordras uppenbarligen att ambulanspersonalen
är väl utbildad för sin uppgift och att fordonen är lämpligt utformade
och utrustade. Detta har också av föredragande departementschefen
uppställts som ett allmänt mål för sjuktransportväsendet och är
även innebörden i det föreslagna stadgandet. Utskottet anser därför inte att
något riksdagens initiativ erfordras i det av motionärerna påtalade hänseendet.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,
nr 159, samt
B. att följande motioner, nämligen
1) motionerna I: 219 och II: 266, samt
2) motionen II: 1032,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 november 1964
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964
7
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Lars
Larsson, Edström*, fru Nilsson, herr Hiibinette, fru Olsson* och herr Kilsmo;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru
Ekendahl, herrar Bengtsson i Varberg och Fredriksson, fru Svensson, herrar
Gustavsson i Alvesta och Ringaby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1964:330 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 a1 i texten