Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962

1964-11-03 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:66, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964

1

Nr 66

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6

juni 1962 (nr 242) jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 april 1964 dagtecknad proposition, nr 159, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas som följer.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Landstingskommun åligger------- försorg härom.

Enahanda skyldighet------över vårdplatser.

Landstingskommun skall tillse, att

inom sjukvårdsområdet finnes ändamålsenlig

organisation för transport

till och från sjukhus eller läkare av

personer, vilkas tillstånd kräver att

transporten utföres med fordon, som

är inrättat för ändamålet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande motioner,

nämligen

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 saml. 2 avd. Nr 66

opaginerad Kontrollera mot PDF

- Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964

dels de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna nr 219 i

första kammaren av herr Johansson, Tage, m. fl. och nr 266 i andra kammaren

av herr von Friesen in. fl. angående huvudmannaskapet för ambulansväsendet,

dels den i anledning av propositionen väckta motionen nr 1032 i andra

kammaren av herrar Wiklund och Nyberg.

I motionerna I: 219 och II: 266 har yrkats »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till ändring

och tillägg i sjukvårdslagen, innebärande att landsting och stad utanför

landsting ålägges att svara för ambulansväsendet inom sitt område».

I motionen II: 1032 har yrkats »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla att medicinalstyrelsen får i uppdrag att utarbeta standardnormer

för sjukambulansers utrustning med apparatur och personal och

personalens utbildning».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna 11:266 och II: 1032.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lagfäst skyldighet för landstingskommunerna

och de städer, som ej tillhör sådan kommun, att tillse att inom varje sjukvårdsområde

finnes en ändamålsenlig organisation för transport till och

från sjukhus eller läkare av personer, vilkas tillstånd kräver att transporten

utföres med härför inrättat fordon.

Som grund för förslaget ligger en framställning i november 1963 till inrikesdepartementet

från kommittén för utredning av sjuktransportväsendet,

bildad efter initiativ av Svenska kommunalarbetarförbundet och Folksam.

över framställningen har Kungl. Maj :t inhämtat yttranden från ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementschefen

anfört. I övrigt hänvisas till propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har anfört.

»Det vägbundna sjuktransportväsendet i Sverige har vuxit fram på frivillig

grund. I stor utsträckning har visserligen det allmänna — primärkommunerna

eller landstingskommunerna — dragit försorg om ambulansverksamheten,

varvid organisationen i allmänhet knutits till brandkårerna

respektive lasaretten. Någon på författning grundad skyldighet för kommunala

myndigheter att sörja för sjuktransporterna har dock inte förelegat.

Ofta har initiativet till transportorganisation kommit från privat

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964

håll. Detta är exempelvis fallet på de orter, där ambulansägareföreningar

bildats eller där droskägare försett sina bilar med bårutrustning för att

möjliggöra transporter av sjuka eller skadade människor.

Det bör konstateras, att sjuktransportverksamheten inom landet i stort

sett fungerar tillfredsställande. Den organisatoriska splittringen och avsaknaden

av en för ambulansväsendet ansvarig myndighet eller huvudman

har dock föranlett vissa olägenheter. Samordningen av de olika transportorganens

verksamhet har inte alltid skett med den smidighet man kunnat

önska, och stundom kan även konkurrensintressen ha motverkat en effektiv

lösning av transportproblemen. Med hänsyn till angelägenheten av att

sjuktransportverksamheten i hela landet utformas på ett så effektivt sätt

som möjligt bör därför initiativet till kommittén för utredning av sjuktransportväsendet

hälsas med tillfredsställelse.

Det förslag, som kommittén lagt fram, tar i första hand upp frågan om

behovet av ett i författning reglerat huvudmannaskap för ambulansväsendet.

Kommittén anser, att omhändertagandet av skadade

eller sjuka och forslandet av dem till sjukhus har ett så nära samband med

själva sjukvården, att de nämnda åtgärderna bör anses utgöra en integrerande

del därav. Till stöd för sin uppfattning anför kommittén bland annat,

att direkta vårdåtgärder ofta bör sättas in redan vid omhändertagandet och

därefter fortsätta under transporten till sjukhuset, vilken bör ske på sådant

sätt att patientens tillstånd inte försämras. Eftersom ansvaret för kroppssjukvården

inom landet anförtrotts landstingskommunerna och de städer,

som inte tillhör landstingskommunerna, bör dessa enligt kommitténs mening

även åläggas huvudmannaskapet för det vägbundna sjuktransportväsendet.

Remissorganen har med blott få undantag godtagit det av kommittén

förda resonemanget. Även jag anser mig böra biträda förslaget om ett landstingskommunalt

huvudmannaskap för ambulansväsendet. Samhället kan

inte gärna undandra sig ansvaret för en så viktig gren av den i vidsträckt

bemärkelse sjukvårdande verksamheten som transporterna till och från

sjukhus eller läkare av skadade och sjuka utgör. Det ter sig naturligt och

från allmänt organisatoriska utgångspunkter ändamålsenligt, att sjukvårdshuvudmännens

skyldighet att ombesörja sjukvård får omfatta jämväl

ett ansvar för att inom sjukvårdsområdet finnes en lämplig organisation

för vägbundna sjuktransporter av dem, vilkas tillstånd kräver att fordonet

är inrättat för sådan transport. Såsom kommittén föreslagit bör detta

ansvar ta sig uttryck i ett stadgande i sjukvårdslagen.

I likhet med kommittén har jag den uppfattningen att huvudmannaskapet

inte i och för sig bör medföra skyldighet för landstingen och de landstingsfria

städerna att genom egna organ utföra sjuktransporterna. Huvudmännen

kan på annat sätt — t. ex. genom avtal med primärkommuner eller

transportföretag — tillse att den erforderliga transportberedskapen fin
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964

nes. Däremot inbegriper huvudmannaskapet självfallet en skyldighet att

övervaka att den inom sjukvårdsområdet befintliga ambulansorganisationen

inte blir bristfällig i ett eller annat hänseende. Det fordras här en fortlöpande

kontroll av transportapparatens effektivitet, fordonens utrustning

och personalens utbildning.

Kommittén har föreslagit att medicinalstyrelsen skall vara centralt ansvarig

myndighet för det vägbundna sjuktransportväsendet i landet, och

jag finner ingen anledning till erinran häremot. I likhet med åtskilliga remissorgan

anser jag emellertid, att medicinalstyrelsens inseende över ambulansväsendet

bör utövas på samma sätt som inseendet över sjukvårdshuvudmännens

verksamhet i övrigt. Några särskilda föreskrifter om redovisningsskyldighet

för huvudmännens del finner jag inte erforderliga.

Vad beträffar transportorganisationen inom sjukvårdsområdena

har kommittén avstått från att framlägga något fullständigt förslag

och inskränkt sig till att lämna vissa rekommendationer. Dessa går i huvudsak

ut på att transporterna i all möjlig utsträckning bör utföras i samhällets

regi med sjukhusen eller brandkårerna som närmaste handhavare av verksamheten.

Förslaget att rekommendera huvudmännen bestämda lösningar för ambulansväsendets

organisation har föranlett motstånd från flertalet remissorgan.

Man gör tämligen enstämmigt gällande, att de från det ena till det

andra sjukvårdsområdet växlande förhållandena omöjliggör generella lösningar

av transportproblemen, och menar, att varje huvudman bör få söka

sig fram till den inom hans område lämpligaste transportorganisationen.

Jag delar denna uppfattning. Som allmänt mål för sjuktransportväsendets

ordnande bör gälla, att organisationen skall äga en hög insatsberedskap och

en tillfredsställande transportkapacitet samt att personalen skall vara väl

utbildad för sin uppgift och fordonen lämpligt utformade och utrustade.

För att sjuktransportväsendet skall fungera effektivt är det viktigt att

frågan om alarmering av ambulans löses så enhetligt som möjligt

inom hela riket. Successivt genomföres f. n. den ordningen, att telefonnumret

90 000 blir SOS-anrop inom hela landet. I kombination med en alarmeringscentral

för den direkta förbindelsen med ambulansorganisationen

inom varje sjukvårdsområde torde därigenom en mycket hög effektivitet

och säkerhet i alarmsystemet kunna nås. Det torde vara lämpligt att huvudmännen

ordnar alarmsystemet inom varje sjukvårdsområde på sådant sätt.

Kommittén utgår från, att kostnaderna för ambulansväsendet i

princip kommer att åvila landstingskommunerna och städerna utanför landsting

i deras egenskap av huvudmän. Denna kommitténs uppfattning har inte

mött någon allvarlig gensaga. Däremot har kommitténs förslag att transporterna

bör vara avgiftsfria för patienterna rönt visst motstånd från landstingshåll.

Liksom när det gäller de organisatoriska frågorna bör enligt min mening

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 196 i 5

kostnadsfrågorna lösas av varje landsting för sig inom den ram som gällande

lagstiftning drar upp.

I den mån avgifter uttages av de sjuka för resa till och från sjukhus eller

läkare utgår ersättning från de allmänna försäkringskassorna enligt gällande

regler om sjukreseersättning. Vill sjukvårdshuvudmännen tillhandahålla

helt avgiftsfria sjuktransporter, har de möjlighet att genom sådan

överenskommelse, varom stadgas i 2 kap. 7 § tredje stycket lagen om allmän

försäkring, tillförsäkra sig gottgörelse härför av den allmänna försäkringskassan.

Frågan om kostnaderna för sjuktransporter mellan sjukhus eller sjukhusavdelningar

behandlades ingående i propositionen 1959: 19 med förslag till

sjukhuslag. Föredragande departementschefen uttalade att sjukvårdshuvudmännen

borde svara för kostnaden för sådan transport såväl inom det egna

sjukvårdsområdet som mellan olika sjukvårdsområden, om inte transporten

tillkommit uteslutande på patientens eget initiativ. Någon ersättning från

den allmänna försäkringen borde inte förekomma annat ä*i vid överflyttning

inom ett och samma sjukvårdsområde från sjukstuga med deltidsanställd

läkare till större sjukvårdsanstalt. Dessa uttalanden föranledde ingen

erinran från riksdagens sida. Jag finner inte att förhållandena ger anledning

till något ändrat ställningstagande i denna fråga.

I detta sammanhang är det ett förhållande som påkallar särskild uppmärksamhet.

Sjukvårdshuvudmännen har enligt sjukvårdslagen vårdskyldighet

även mot personer, som är bosatta utanför sjukvårdsområdet, om

behov av omedelbar vård föreligger. Det förekommer stundom att en person,

som under tillfälligt besök i ett sjukvårdsområde blivit i omedelbart behov

av sjukhusvård och med ambulans förts till ett sjukhus inom detta sjukvårdsområde,

av läkare vid sjukhuset hänvisas till vård på sjukhus inom

det sjukvårdsområde, där patienten är bosatt. Motiveringen är att vårdresurserna

vid det sjukhus, där vården först sökts, bör reserveras för vårdbehövande

från det sjukvårdsområde som sjukhuset tillhör. Om patienten i

sådana fall, då behov av omedelbar vård föreligger, sändes vidare, bör sjukvårdshuvudmännen

— vare sig patienten inskrivits vid det sjukhus där

vård först sökts eller ej — svara för transportkostnaden så att denna inte

drabbar patienten.

Kommittén och åtskilliga remissorgan tar upp spörsmålet om kostnadsutjämning

mellan huvudmännen vad avser ambulansväsendet. Frågan om

sådan kostnadsutjämning bör inte bedömas isolerad från övriga frågor om

skatteutjämning på det landstingskommunala området.

1 enlighet med vad som anförts i det föregående har inom socialdepartementet

upprättats ett förslag till lag om ändrad lydelse av .1 § sjukvårdslagen.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1965.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964

Utskottet

I förevarande proposition föreslås att landstingskommunerna och de städer,

som inte tillhör sådan kommun, genom ett tillägg till 3 § sjukvårdslagen

skall åläggas att tillse, att inom varje sjukvårdsområde finnes en

ändamålsenlig organisation för transport till och från sjukhus eller läkare

av personer, vilkas tillstånd kräver att transporten utföres med härför inrättat

fordon.

Utskottet har intet att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag.

I de vid riksdagens början väckta, likalydande motionerna 1:219 och

II: 266 begäres, att Kungl. Maj :t skall framlägga förslag till sådan ändring

i sjukvårdslagen att landstingskommun och stad utanför landstingskommun

ålägges att svara för ambulansväsendet inom sitt område. Då motionärernas

önskemål tillgodosetts genom den nu framlagda propositionen,

torde motionerna icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen II: 1032, som väckts i anledning av förevarande proposition,

yrkas att medicinalstyrelsen skall erhålla uppdrag att utarbeta standardnormer

för sjukambulansers utrustning och personalens utbildning.

Det förhållandet att sjukvårdshuvudmännens skyldigheter i fråga om

ambulansväsendet intages i sjukvårdslagen innebär, att medicinalstyrelsen

får inseendet även över denna gren av sjukvården. För att ambulansväsendet

skall kunna fungera tillfredsställande fordras uppenbarligen att ambulanspersonalen

är väl utbildad för sin uppgift och att fordonen är lämpligt utformade

och utrustade. Detta har också av föredragande departementschefen

uppställts som ett allmänt mål för sjuktransportväsendet och är

även innebörden i det föreslagna stadgandet. Utskottet anser därför inte att

något riksdagens initiativ erfordras i det av motionärerna påtalade hänseendet.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,

nr 159, samt

B. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 219 och II: 266, samt

2) motionen II: 1032,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 november 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66 år 1964

7

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Lars

Larsson, Edström*, fru Nilsson, herr Hiibinette, fru Olsson* och herr Kilsmo;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru

Ekendahl, herrar Bengtsson i Varberg och Fredriksson, fru Svensson, herrar

Gustavsson i Alvesta och Ringaby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:330 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 a1 i texten