Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om höjning av den allmänna tjänstepensionen för vissa åldersgrupper.

1964-11-17 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:68, Utlåtande i anledning av väckt motion om höjning av den allmänna tjänstepensionen för vissa åldersgrupper.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 196i

1

Nr 68

Utlåtande i anledning av väckt motion om höjning av den allmänna

tjänstepensionen för vissa åldersgrupper.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

594, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson, Axel

Emanuel, hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om en utredning syftande till en förbättrad ATP-pension

för de åldersgrupper som nu får ingen eller ringa del av ATP-pensionen».

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande hänvisas

till motionen.

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension trädde i kraft den 1 januari

1960. Reglerna om tilläggspensioneringen finns numera i lagen om

allmän försäkring. Tilläggspensioner började utgivas år 1963.

Tillsammans med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen tillförsäkra

alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd avvägt

i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.

Rätt till tilläggspension kan förvärvas av svensk medborgare och av här

mantalsskriven utlänning. Tilläggspension grundas på arbetsinkomst,

som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger

mellan 4 000 och 30 000 kronor räknat i 1957 års penningvärde. Den pensionsgrundande

inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig

inkomstskatt.

I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig.

Även de nämnda inkomstgränserna skall följa ändringar i prisnivån.

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den

genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För

full ålderspension fordras 30 pensionsgrundande år. I pensioneringens inledningsskede

har 30-årsregeln i huvudsak ersatts med en 20-årsregel för

dem som är födda åren 1896—1914. För dem som är födda något av åren

1915—1923 fordras i stället för 30 år 21 år för dem som är födda 1915, 22

år för dom som är födda 1916 osv. övergångsreglerna innebär, att personer

som är födda 1914 och senare har möjlighet att förvärva full pension, medan

de som är födda 1896—1913 maximalt kan få så många tjugondelar av

full pension som antalet år fr. o. in. 1960 t. o. m. det då vederbörande fyller

65 år. Pension utgår icke till dem som är födda år 1895 eller tidigare. Jämte

Iiihang till riksdagens protokoll 1.96L 9 samt. 2 and. Nr fiS

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 ur 196i

folkpensionen kommer full ålderspension från tilläggspensioneringen att i

stort sett motsvara två tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens

ålderspension kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen

minskas på visst sätt. Den som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år

får å andra sidan en viss höjning av pensionen.

Förtidspension lämnas till den, vilkens arbetsförmåga på grund av invaliditet

är nedsatt med minst hälften. Vid förlust av arbetsförmågan utgår

hel förtidspension med samma belopp som vederbörande skulle erhålla i

ålderspension från 67 års ålder.

Familjepensionen utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension

utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och

att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock

änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpension

utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensioneringens

familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som

den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen

för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka

och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efterlevande

utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension.

I likhet med folkpensioneringen finansieras tilläggspensioneringen enligt

ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan tillskott

av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en betydande

fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erlägges

kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges

egenavgift, vilken benämnes tilläggspensionsavgift.. Samma uttagsprocent

tillämpas för arbetsgivaravgift och tilläggspensionsavgift.

Rätt till tilläggspension har börjat intjänas och avgifter erlagts från och

med år 1960.

Försäkringen är i princip obligatorisk, men möjligheter finns till undantagande

från den allmänna tilläggspensioneringen.

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden är anförtrodd åt tre styrelser.

Första fondstyrelsen förvaltar de arbetsgivaravgifter som erlägges av det

allmänna, andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare

samt tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och tilläggspensionsavgifter.

I styrelserna skall företrädare finnas för närmast berörda

parter utan att någon parts representanter ensamma har majoritet.

I den principproposition (nr 55) till 1958 års A-riksdag som sedermera

— efter riksdagsupplösning och nyval — kom att läggas till grund för lagstiftningen

om tilläggspensionering anförde departementschefen beträffande

finansieringsmetod, fondbildning och avgiftsbetalning:

»För finansieringen av nuvarande pensionssystem tillämpas vanligen endera

av två olika metoder. Den ena är den s. k. fördelningsmetoden, vilken

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1964

3

vi känner från vår nuvarande folkpensionering. Varje års utgifter för utgående

folkpensioner bestrides av årets inkomster från de skatte- och avgiftsbetalande.

Någon avsättning till en fond förekommer inte; från ett

tidigare skede finns dock en folkpensioneringsfond på närmare 800 milj. kr.

Samma finansieringsmetod användes för tjänstepensionerna till statens anställda,

vilka betalas av varje års statsinkomster.

Det andra finansieringssystemet är den s. k. premiereservmetoden, som

kort sagt innebär att envar genom avgifter skaffar sig ett tillgodohavande

i en pensionsfond, vilket i sinom tid skall räcka till hans pension. Denna

metod tillämpas framför allt inom det enskilda pensionsförsäkringsväsendet.

De som deltagit i finansieringen av ett enskilt eller offentligt system för

tjänstepensionering med denna senare finansieringsmetod vet, att dess

pensionsförmåner kräver en stor tribut i form av avgifter, antingen dessa

betalas av den enskilde eller av arbetsgivaren. Särskilt höga — för att inte

säga oöverstigliga — blir kostnaderna enligt detta finansieringssystem

om man skall ordna en tillfredsställande pension för den som inte längre

är ung.

Inget av de förslag, som lades fram inom pensionsberedningen, avsåg en

renodlad tillämpning av endera av de båda nämnda finansieringsmetoderna.

Förslaget om en lagfäst tilläggspensionering innebar, att man i huvudsak

skulle bygga på fördelningsmetoden. Därmed skulle man vinna, att pensionernas

värdebeständighet kunde garanteras på samma sätt som hittills

skett i fråga om folkpensionerna. Vidare skulle man kunna skapa en ordning,

enligt vilken de utgående pensionerna relativt snabbt når upp till den

eftersträvade nivån utan att avgifterna fördenskull med en gång behöver

bli mycket höga. Av flera skäl, som jag strax återkommer till, måste man

emellertid räkna med att bygga upp en betydande fond. Förslaget innebar

alltså en fördelningsmetod med ett starkt inslag av den fondering, som är

utmärkande för premiereservmetoden.

Erfarenheten lär oss därför, att en finansieringsmetod, som i första hand

bygger på fördelningsprincipen, är den enda som kan leda till det uppställda

målet: ett någotsånär snabbt förverkligande av ett system med garanterat

värdebeständiga tilläggspensioner av tillfredsställande storlek. Det är i detta

sammanhang av utomordentlig vikt att konstatera, att ingen kategori har

visat sig kunna känna en sådan trygghet för pensionerna och deras värdebeständighet

som folkpensionärerna och statens anställda. Dessa är just

de grupper som redan har sin pensionering grundad på fördelningsmetoden.

De olika förslagen om tilläggspensioneringens ordnande har det gemensamt,

att de medför en stor fondering. I fråga om de förslag som bygger på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år J964

premiereservmetoden är fonderingen en följd redan av denna teknik. Så är

däremot inte förhållandet i fråga om förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.

Fonderingen enligt detta förslag har samhällsekonomisk syftning. För

det första måste man räkna med ett betydande bortfall av annat pensionssparande,

om man genomför en allmän tilläggspensionering. Det blir ju

nämligen då inte nödvändigt att på samma sätt som tidigare teckna enskilda

eller kollektiva pensionsförsäkringar eller livförsäkringar eller att

på annat sätt sjiara för ålderdomen och för risken att förlora sin försörjning.

Företagens avsättningar till pensionsfonder, vilka ofta användes till

finansiering av företagens egen utbyggnad, kommer inte att fortsätta som

hittills. Detta sparande, som användes till investeringar, måste ersättas

med sparande i form av en pensionsfondering. För det andra möjliggör

ett sparande därutöver en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten

och därmed en produktionsökning i framtiden, som kommer alla till godo.

Sparandet bidrar till pensioneringens samhällsekonomiska underbyggnad.

Såvitt jag förstår råder det med hänsyn härtill allmän enighet om

behovet av en stor fondering för framtida pensionsändamål.

Den fond, som skulle byggas upp enligt förslaget om lagfäst tilläggspensionering,

skulle möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen,

så att avgifterna för de utgående pensionerna inte behövde bli

så stora i framtiden som de måste bli om man inte avsätter pengar till någon

fond. Det må här erinras om att antalet åldringar stiger kraftigt under lång

tid framåt. För närvarande ökas antalet personer över 67 års ålder med

omkring 17 000 om året.

I viktiga avseenden visade sig frågan om fonderingen för pensionsändamål

ge upphov till en särskilt livlig debatt och stora motsättningar mellan

företrädare för olika berörda intressen. Med Kungl. Maj:ts medgivande tillkallade

jag därför i april 1957 en grupp sakkunniga med anknytning till

olika fackområden och gav dem i uppdrag att utreda bl. a. vissa frågor, som

hade med pensionsfonderingen att göra. De sakkunniga antog namnet 1957

års pensionskommitté. I en enhällig promemoria med förslag om fondförvaltning

in. m. i samband med en utbyggd pensionering (SOU 1958:4) har

kommittén den 22 januari 1958 redovisat en del av sitt uppdrag. Utan att

kommittén som sådan på något sätt bar tagit ställning till frågan, hur en

tilläggspensionering skall ordnas, har dess promemoria baserats på det inom

pensionsberedningen framlagda förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.

Kommittén framhåller dock att de synpunkter, som den framlägger angående

fonduppbyggnaden och utlåningsformerna, i stora delar är tilllämpliga

på varje centraliserad pensionsfond av den storlek det här gäller.

I promemorian pekas på olika metoder, som kan komma till användning

för att motverka det bortfall av sparande, som en omfattande pensions reform

väntas medföra. Det rör sig här om olika åtgärder på den ekonomiska poli
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år I66i 5

tikens och då främst finanspolitikens område. Det framhålles att de ekonomiska

följderna av en pensionsreform inte kan överblickas på förhand

och att man måste räkna med att fortlöpande ompröva sina ställningstaganden

och åtgärder för att möta de svårigheter, som successivt kan uppstå.

Promemorian stärker uppfattningen att en stor fondering, använd för

utbyggnad av våra produktiva resurser i vidaste mening, är behövlig om

man vill skapa en samhällsekonomisk grundval för en avsevärt förbättrad

pensionering.

Jag vill för egen del helt ansluta mig till den i viktiga avseenden eniga

mening, som på flera olika sätt har kommit till uttryck rörande behovet

av en betydande fondering för pensionsändamål och i fråga om fondmedlens

användning. I det föregående har jag understrukit, att en fördelningsmetod

måste ligga till grund för finansieringen, om det uppställda målet

skall nås. Genom att samtidigt skapa en betydande fond närmar man sig

i själva verket premiereservmetoden på den väsentliga punkten, nämligen

att trygga ett stort sparande. Därigenom blir diskussionen om finansieringsmetoden

för en utbyggd pensionering till en del en strid om ord. Oberoende

av finansieringsmetoden i övrigt kan ju en fond under alla förhållanden

betraktas som ett slags premiereserv — och behovet av en fond vill jag

återigen kraftigt understryka.

Jag utgår från att tilläggspensioneringen skall bekostas med avgifter.

Såvitt jag kunnat finna är det också en allmänt omfattad mening, att

avgifterna för löntagarnas tilläggspensionering bör erläggas av arbetsgivarna.

Inom pensionsberedningen företräddes denna mening såväl av dem, som

föreslog en lagfäst tilläggspension, som av de ledamöter, vilka förordade en

lösning av tilläggspensionsfrågan huvudsakligen genom kollektivavtal. För

egen del hyser jag ingen avvikande mening.

Det ligger i sakens natur, att avgifterna för företagare och andra, som

är sina egna arbetsgivare, skall betalas av dem själva.

Avgifternas höjd bör grundas på en samhällsekonomisk bedömning, som

naturligtvis präglas av ovissheten om framtiden. Avgörande för avgifternas

höjd blir storleken av de pensioner, som betalas ut, och av den pensionsfond,

som man av samhällsekonomiska skäl anser vara motiverad. Denna fond

har, som jag förut sagt, främst två funktioner. Den skall ersätta sådant sparande,

som kommer att falla bort, när man ekonomiskt tryggar befolkningens

ålderdom genom en pensionering av den föreslagna typen. Fonden

skall också innebära ett ökat sparande, som ger utrymme för en högre investeringskvot

inom samhället. Därigenom skall den främja den produk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 196i

tionsökning, som framtidsförsörjningen — inberäknat pensionärernas standard

— skall bygga på. En höjning av investeringskvoten innebär samhällsekonomiskt

en motsvarande inskränkning av vår omedelbara konsumtion.

Avgifternas storlek och fonduppbyggnaden ingår sålunda som viktiga

element i en allmän samhällsekonomisk avvägning, som avser hur vår produktion

skall användas. Vid denna avvägning måste man också ta hänsyn

till andra anspråk, som vi ställer på denna produktion. Då den nu pågående

arbetstidsförkortningen beslöts förra året, rådde allmän enighet om att

kostnaderna för denna form av standardhöjning skulle tas ur den beräknade

ökningen av produktionen. Man valde därför — i enighet -— att genomföra

denna arbetstidsförkortning stegvis under åren 1958—1960 med en veckotimme

per år. Arbetstidsförkortningen är ett exempel på de faktorer, som

måste tas med i en allmän samhällsekonomisk avvägning. Givetvis bör det

även beaktas, att pensionsavgifterna kan få återverkningar på utvecklingen

av löner och inkomster.»

Särskilda utskottet anförde beträffande frågan om införande av tilläggspension

för de äldre generationerna i sitt utlåtande nr t år 1958:

»Vad angår kravet att systemet skall kunna relativt snabbt ge tillfredsställande

pensioner må framhållas följande. Ingen torde väl bestrida, att det är

den nuvarande äldre generationen som har lagt grunden till det samhälle

som vi har i dag. De äldsta har inte tillfälle att stå kvar i produktionslivet

och tillgodogöra sig den högre inkomststandard, som är ett resultat av deras

tidigare verksamhet. Det är därför rimligt att dessa på pensionssidan får

en ersättning härför. Men att för dem, som redan lämnat förvärvslivet, genomföra

en tilläggspensionering graderad efter förutvarande inkomst är inte

möjligt. I stället får man tillgodose dem genom en kraftig höjning av folkpensionerna.

Detta har utgjort ett väsentligt skäl för utskottet att förorda

de tidigare behandlade folkpensionsförbättringarna.

Det erbjuder däremot mindre svårigheter att utge tilläggspensioner till

dem, som inom den närmaste tiden uppnår pensionsåldern. Dessa pensioner

kan graderas efter inkomsten under de sista åren före pensionsåldern. Hur

stora dessa pensioner bör göras är en kostnadsfråga. Bland annat med hänsyn

till de stora kostnader, som man tar på sig för folkpensioneringen, synes

det nödvändigt att låta tilläggspensionerna tillväxa först successivt. Tilläggspensioneringen

bör dock bringas till full effektivitet så snabbt som möjligt.

Enligt propositionsförslaget skall i inledningsskedet för full ålderspension

fordras 20 pensionsgrundande år, vilket krav successivt höjes till att avse

30 år. Detta innebär att de, som går i pension under den första tiden, för

varje år kan förvärva V2o i stället för Vso av full pension. Full tilläggspension

i form av ålderspension kan enligt förslaget utges vid 1980-talets början.

Det har uttalats, att de föreslagna övergångsanordningarna skulle innebära

att man oberättigat skjuter över pensionskostnader på kommande ge
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 196i

7

nerationer. Vidare har det sagts, att lägre inkomsttagare genom detta system

skulle ge personer i högre inkomstlägen en present i form av för höga pensioner.

Sådana påståenden bottnar i ett betraktelsesätt som är främmande

för den pensionering propositionen avser, i det att kritiken har som utgångspunkt

att var och en skulle bygga upp en pension för sin egen del i enlighet

med premiereservmetoden. Som redan tidigare framhållits begagnas emellertid

i propositionsförslaget en helt annan finansieringsmetod, fördelningssystemet.

Man tillämpar alltså i princip samma system som i folkpensioneringen.

Ingen gör gällande, att dagens folkpensionärer skulle sakna rätt

att få sina folkpensioner höjda trots att de insatser, som de själva en gång

gjort till folkpensioneringen, försäkringsmatematiskt sett inte tillnärmelsevis

motsvarar de förmåner som man vill bereda dem.

Övergångstidens tilläggspensioner enligt propositionsförslaget höjes successivt

så att de för alla pensionärer i samma årskull i princip står i en och

samma proportion till den pensionsgrundande medelinkomsten oavsett vilket

inkomstskikt vederbörande tillhört. Högre inkomsttagare får alltså inte

en större andel av inkomsten i pension än personer med lägre inkomster.

Tilläggspensionssystemet fungerar vidare enligt propositionsförslaget i princip

så att avgifterna för olika inkomsttagare går till att betala tilläggspensionerna

åt dem, som tidigare varit i motsvarande inkomstläge. Då man frigör

sig från premiereservtänkandet, förlorar talet om en »överflyttning» av kostnader

mellan olika inkomstskikt sitt verklighetsunderlag. Det torde för övrigt

alldeles oberoende av finansieringsmetoden vara så, att de utgående pensionerna

tas ur det produktionsresultat som frambringas vid den tid då de

betalas ut.»

Beträffande avgifternas storlek anförde departementschefen i proposition

nr 100 år 1959:

»Avgifternas storlek blir beroende av dels pensionsutgifterna och dels

fonderingens åsyftade omfattning. Då det synes lämpligt att avvakta erfarenheter

av pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin och lånemarknaden,

har jag i likhet med 1957 års pensionskommitté funnit att avgiftsuttaget

bör fastläggas blott för en period av några år i sänder.»

I reservation till särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959 anfördes:

»Det framlagda förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget

under åren 1960—196i enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension

föranleder ingen erinran från utskottets sida. De föreslagna procentsatserna

— 3 procent år 1960 och därefter stegring med 1 procent om året

under de följande fyra åren -— ansluter sig till allmänna pensionsberedningens

lägre alternativ och överensstämmer med vad som föreslogs i princippropositionen.

Då försäkringens utgifter under inledningsskedet blir

mycket ringa, kommer effekten av de angivna avgiftsuttagen att bli en icke

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 dr 196U

obetydlig fondbildning inom ramen för försäkringen. 1 och för sig kan det

ju sägas att någon fondbildning inte erfordras inom ett pensionssystem

som bygger på fördelningsprincipen. Såsom läget nu gestaltar sig torde emellertid

en viss fondbildning vara motiverad för att motväga det sparandebortfall

— framför allt inom den enskilda försäkringssektorn — som kan

väntas bli en följd av tilläggspensioneringens genomförande. Att närmare

bedöma omfattningen av det sparandebortfall som kan antas inträffa stöter

på synnerligen stora vanskligheter. Det är följaktligen ytterligt svårt att nu

avgöra hur stor fondering inom systemet som skulle erfordras ur nu angivna

synpunkter. Inte minst av detta skäl är det motiverat att, såsom skett i propositionen,

begränsa den tid, för vilken avgiftsuttagets storlek nu bestämmes,

till ett fåtal år. Man vinner därigenom att man, sedan en tid förflutit

och erfarenheter vunnits av det nya pensionssystemets verkningar på samhällsekonomien

i olika hänseenden, kan förutsättningslöst pröva frågan om

avgiftsuttaget för en följande period utan att på något sätt vara bunden av

tidigare ställningstaganden.

Till frågan om fonderingen bör ytterligare anföras, att en fondering i inledningsskedet

kan vara motiverad också av andra skäl än hänsyn till ett

väntat sparandebortfall. Så är även i ett fördelningssystem en viss fondbildning

önskvärd för att utjämna skillnader mellan olika år. I föreliggande fall

är en fondering även motiverad med hänsyn till den ogysamma utvecklingen

i fråga om relationerna mellan aktiva förvärvsarbetande och åldringar

som är att vänta under de närmaste decennierna. Ränteavkastningen

på en inte alltför obetydlig fond kan bli av stor betydelse, när det gäller att

bestrida kostnaderna för de framtida pensionsutbetalningarna.»

Reservationen bifölls sedermera av riksdagen i denna del.

Om procentsatsen för uttag av ATP-avgift anförde chefen för socialdepartementet

i proposition nr 123 till 1963 års riksdag:

»Vid tillkomsten av försäkringen för tilläggspension bestämdes avgiftsuttaget

till försäkringen för de första fem åren, dvs. för perioden 1960—

1964. Uttaget fastställdes efter en skala, som började med 3 procent för

1960 och som därefter stiger med 1 procent om året till 7 procent för 1964.

Statsmakterna har att i år ta ställning till avgiftsuttagets storlek för tiden

närmast efter 1964. Riksförsäkringsverket har i enlighet med gällande bestämmelser

framlagt förslag rörande avgiftsuttaget för åren 1965—1970.

Fem alternativa förslag föreligger, betecknade A—E. För tiden t. o. m. 1969

innebär alternativ A en höjning av avgifterna med 1 procent om året, alternativ

B en höjning med 1 procent vartannat år, alternativ C en höjning

med 0,5 procent varje år, alternativ D en höjning med 1 procent vart tredje

år och alternativ E för tiden t. o. in. 1969 ett i förhållande till 1964 oförändrat

avgiftsuttag. Verket förordar, efter en bedömning i första hand ur försäkringens

synpunkt, något av alternativen A—C.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år t96U

9

Under remissbehandlingen av riksförsäkringsverkets förslag har alla

remissorgan utgått från att ställningstagandet till avgifternas storlek ytterst

måste bli beroende av hur man bedömer behovet av en fondering. De åsiktsdivergenser,

som framkommit rörande det lämpliga avgiftsuttaget, förefaller

till viss del att gå tillbaka på olikheter i uppfattningen om pensionsfondens

syfte.

Detta ger mig anledning att erinra om att det under pensionsdebatten

i slutet av 1950-talet rådde enighet mellan anhängarna av en fördelningsmetod

och anhängarna av en premiereservmetod i fråga om behovet av en

stor fondering för pensionsändamål.

I den principproposition (nr 55) till 1958 års A-riksdag som sedermera —

efter riksdagsupplösning och nyval — kom att läggas till grund för lagstiftningen

om tilläggspensionering framhölls, att en betydande fondering

var motiverad av pensioneringens eget intresse och av samhällsekonomiska

skäl. Fondmedlen skulle, med beaktande av bortfall av annat sparande,

medverka till en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten och därmed

till en produktionsökning. Det framhölls också, att pensionsfonden skulle

möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen så att

avgifterna för utgående pensioner inte behövde bli så stora i framtiden som

de måste bli om man inte avsatte några pengar till en fond. I det sammanhanget

erinrades om att antalet åldringar kunde beräknas stiga kraftigt under

en lång tid framåt.

Enligt min mening har det inte inträffat någonting som bör föranleda en

ändrad grundinställning till fondbildningen inom tilläggspensioneringen

eller till frågan om önskvärdheten att relativt snabbt nå den nivå som är

erforderlig på längre sikt. Valet står då mellan de av riksförsäkringsverket

förordade alternativen A, B eller C.

Från pensionssystemets utgångspunkter kan skäl anföras till förmån för

en fortsatt avgiftsstegring med 1 procent om året enligt alternativ A. Därvid

kan bl. a. pekas på behovet av att säkerställa utrymmet för sådana reformer

inom tilläggspensioneringen som kan bli aktuella. Jag vill erinra

om att en utredning pågår om förbättrade pensionsförmåner för olika

grupper, bl. a. för dem som invalidiserats i unga år.

Å andra sidan är det tydligt att man vid den samhällsekonomiska avvägning,

på vilken ett beslut om avgiftsuttaget också måste grundas, måste ta

hänsyn till sådana omständigheter som pensionsavgifternas återverkningar

på företagens produktionskostnader samt på utrymmet för löneökningar och

standardförbättringar i annan form.

Vid min granskning av det material som föreligger har jag kommit till

slutsatsen att en stegring av avgiftsuttaget under de närmaste åren med 0,5

procent om året enligt riksförsäkringsverkets alternativ C är godtagbar såväl

från pensionssystemets synpunkt som från allmänna samhällsckono
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 196U

miska synpunkter. Jag har då särskilt beaktat att tilläggspensioneringen

hittills inte fått sådana negativa återverkningar på annat sparande som man

på många håll räknade med vid pensionssystemets start.

Avgifterna till försäkringen för tilläggspension utgår på pensionsgrundande

inkomst. Räknat på totalinkomst kan det för 1964 fastställda uttaget

7 procent beräknas motsvara ett uttag av 4,6 procent. Vid antagande

av en årlig realinkomstökning på 3 procent och en levnadskostnadsstegring

på 2 procent blir avgiften på totalinkomst enligt alternativet C för 1965 4,9,

för 1966 5,3, för 1967 5,6, för 1968 6,0 och för 1969 6,4 procent. Den årliga

höjningen med 0,5 procent på pensionsgrundande inkomst motsvarar alltså

0,3—0,4 procent på totalinkomsten.

Det fondkapital som kan väntas uppkomma med ett avgiftsuttag enligt

alternativ C är mycket betydande. Med utgångspunkt från antagandena att

levnadskostnaderna årligen stiger med 2 procent och realinkomsterna med

3 procent samt att pensionsfondens medel förräntas med 4 procent har pensionsfonden,

om alternativ C tillämpas, schematiskt beräknats komma att

stiga från 10,4 miljarder kronor år 1965 till 25,3 miljarder kronor år 1969.

Mer upplysande än de absoluta talen är emellertid de relativa. Om den under

gångna år tämligen konstanta relationen mellan bruttoinvesteringar och

bruttonationalprodukt står sig även i framtiden skulle ett avgiftsuttag enligt

alternativ C, under de nyss angivna antagandena, medföra att fondökningens

andel i bruttoinvesteringarna stiger från drygt 9 procent år 1965 till inte

fullt 12 procent år 1969. En fondbildning inom tilläggspensioneringen av

denna storleksordning synes vara väl förenlig med de mera långsiktiga kapitalmarknadssynpunkter

som bör beaktas i detta sammanhang.

Det torde ha varit förutsatt vid tilläggspensioneringens införande, att

avgiftsuttaget under det nya pensionssystemets uppbyggnadsskede skulle

omprövas med vissa tidsintervaller, som inte borde vara alltför korta. Såsom

nämnts fastställdes avgiftsuttaget första gången för en femårsperiod.

Då det nu från skilda håll begärts att avgiftsuttaget denna gång skall beslutas

endast för två eller tre år har hänvisning gjorts bl. a. till att förslag

är att vänta från allmänna skatteberedningen, vilken kan påverka avgiftsuttaget

inom tilläggspensioneringen. De förslag rörande socialförsäkringens

finansiering, som kan bli ett resultat av överväganden inom allmänna skatteberedningen,

torde dock inte kullkasta den bedömning av den lämpliga

avgiftsnivån med avseende på tilläggspensioneringen som här gjorts. Det

inger betänkligheter att nu frångå den vid pensionsreformens genomförande

förutsatta metoden att vid varje tillfälle fastställa avgiftsuttaget för en längre

följd av år. Jag anser att avgiftsuttaget nu bör kunna bestämmas för en

ny femårsperiod, åren 1965—1969.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 dr 196i

11

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 4 år 196i anslöt sig andra lagutskottet

till vad departementschefen uttalat i proposition nr 123 år 1963.

Utskottet

Ålderspension från tilläggspensioneringen utgår icke till dem som är födda

år 1895 eller tidigare. De för pensioneringens inledningsskede gällande

särbestämmelserna innebär i huvudsak, att de som är födda åren 1896—

1913 maximalt kan få så många tjugondelar av full pension som antalet år

fr. o. m. 1960 t. o. m. det då vederbörande fyller 65 år.

Den allmänna tilläggspensioneringen finansieras enligt fördelningsprincipen

så att varje års utgifter för utgående pensioner bestrides av årets inkomster.

Dessutom uppbygges inom tilläggspensioneringen en fond, allmänna

pensionsfonden. I den principproposition som ligger till grund för lagstiftningen

om tilläggspensionering framhölls, att en betydande fondering

var motiverad av samhällsekonomiska skäl och i pensioneringens eget intresse.

Fonderingen skulle kompensera bortfallet av annat sparande och därigenom

medverka till en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten och

till en produktionsökning. Vidare skulle pensionsfonden möjliggöra en utjämning

av kostnaderna för tilläggspensioneringen, så att avgifterna för utgående

pensioner inte behövde bli så stora i framtiden som om man inte avsatte

några medel till en fond. I det sammanhanget erinrades om att antalet

åldringar kunde beräknas stiga kraftigt under en lång tid framåt.

Det särskilda utskott som hade att behandla princippropositionen uttalade,

att den äldre generation som uppnått pensionsåldern vid tilläggspensionssystemets

införande skulle tillgodoses inom folkpensioneringen och att

de som under den närmaste tiden efter genomförandet uppnådde pensionsålder

successivt skulle införas i systemet.

Med de i princippropositionen angivna förutsättningarna har riksdagen

åren 1959 och 1963 fastställt avgiftsuttaget till försäkringen. I den proposition

som låg till grund för sistnämnda beslut anförde departementschefen,

vars förslag till avgiftsuttag fastställdes av riksdagen, att han särskilt beaktat

att tilläggspensioneringen dittills inte fått sådana negativa återverkningar

på annat sparande som man på många håll räknade med vid pensionssystemets

start.

I förevarande motion hemställes om »utredning syftande till en förbättrad

ATP-pension för de åldersgrupper som nu får ingen eller ringa del av ATPpensioncn».

Motionären menar, att pensionsreformen orättvist utestängt

de äldre från tilläggspensioneringen.

Fn för pensionsförsäkringar grundläggande princip är bl. a., att de försäkrade

tillkommande förmåner skall beräknas efter storleken av crlagda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 196b

avgifter. Detta gäller i huvudsak även inom tilläggspensioneringen. Av denna

anledning kan utskottet inte finna det orättvist, att de för vilka inga avgifter

erlagts till tilläggspensioneringen inte erhåller pension från försäkringen.

Även beträffande de grupper som erhåller tilläggspension under den

tid då pensionssystemet successivt uppbygges är motionärens kritik obefogad,

då dessa pensionärer tillerkännes större förmåner än de i förhållande

till inbetalda avgifter skulle vara berättigade till enligt vanliga försäkringsmässiga

normer. Det torde visserligen vara riktigt, att pensioneringen för

de i motionen upptagna åldersgrupperna icke är helt tillfredsställande, men

detta problem synes få lösas på annan väg. Den utbyggnad av produktionsapparaten

och därmed sammanhängande produktionsökning, som är en

förutsättning för pensionssystemet, skulle, enligt utskottets mening, försvåras

om fondmedlen användes på det sätt motionären föreslagit. Därest de

i motionen åsyftade pensionärerna skall tillgodoses får detta ske genom

ytterligare förbättringar inom folkpensioneringens ram. Enligt gjorda uttalanden

synes man kunna förvänta förslag härom till nästa års riksdag.

Med det anförda avstyrker utskottet förevarande motion.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion, 1:594, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 november 1964

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har nåravarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Hamrin-Thorell,

herr Eric Carlsson, fru Nilsson, herrar Hiibinette, Dahlberg* och Erik

Filip Petersson*;

från andra kammaren: herrar Rimmerfors, Bengtsson i Varberg, fröken

Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson*, Jönsson i Ingemarsgården,

Gustavsson i Alvesta och Ringaby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 196t

13

Reservation

av herrar Hubinette och Ringaby, vilka ansett

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 11

med orden »Den allmänna tilläggspensioneringen» och slutar

med orden »utskottet förevarande motion» bort ersättas

med text av följande lydelse:

»I motion 1:594 har hemställts om en utredning syftande till en förbättrad

ATP-pension för de åldersgrupper som nu får ingen eller ringa del av

ATP-pensionen. Som skäl för sitt yrkande framhåller motionären att ATP

i sin nuvarande utformning verkar orättvis för de äldre årsklasserna. Dessa

åldersklasser är de som byggt upp vårt nuvarande samhälle och överhuvudtaget

möjliggjort skapandet av ATP-systemet. Genom högre priser på sina

förnödenheter får de också vara med att betala avgifter till ATP, Vårt folk

är i dag delat i två grupper.. En äldre grupp som haft det besvärligt och

många gånger dåligt betalt och som får en dålig pension samt en annan

grupp som haft och har kortare arbetstid och bättre betalt och som sedan

får en hög pension.

Utskottet vill erinra om att i årets valrörelse förslag framfördes av högerpartiet

om att skapa pensionsrättvisa för de mer än 1 000 000 åldringar, invalider

och änkor som får ingen eller blott obetydlig ATP-pension. Förslaget

gick i huvuddrag ut på att ifrågavarande medborgare skulle erhålla en

värdebeständig tilläggspension, finansierad genom AP-avgifter.

Utskottet anser i likhet med motionären att det är en rättvisesak att de

åldersgrupper som får ingen eller ringa ATP-pension får en utökad pension.

Utskottet biträder därför det i motionen framförda utredningsyrkandet.

»

b) att utskottet bort hemställa

»att riksdagen med bifall till förevarande motion, 1:594, i

skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning

syftande till en förbättrad ATP-pension för de åldersgrupper

som nu får ingen eller ringa del av ATP-pensionen.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.