Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 55 i första kammaren av herrar Adolfsson och Lager samt nr 70 i andra kammaren av herr Holmberg och fru Ryding.

1964-02-20 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1964:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 55 i första kammaren av herrar Adolfsson och Lager samt nr 70 i andra kammaren av herr Holmberg och fru Ryding.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående maximeringen

av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 55 i första kammaren av herrar Adolfsson

och Lager samt nr 70 i andra kammaren av herr Holmberg och fru Ryding.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådana bestämmelsers utfärdande, att

kommunandelen av samtliga folkpensionskostnader, inklusive kommunala bostadstillägg,

vårdtillägg för förtidspensionärer m. m. för inom kommunen mantalsskrivna

pensionärer maximeras till en krona för varje skattekrona”.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet hänvisa till motionen I: 55.

Gällande bestämmelser

Folkpensioneringen, beträffande vilken huvudbestämmelserna finns i lagen

om allmän försäkring, omfattar ett flertal förmåner, av vilka en del är inkomstprövade,

dvs. beroende av pensionstagarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av staten med bidrag

från kommunerna. Bestämmelser om kommunbidrag finns i lagen den 25 maj

1962 om finansiering av folkpensioneringen. Kommunernas årliga bidrag till

kostnaderna för folkpensioneringen utgör 1 % för varje skattekrona per invånare

i kommunen av kostnaderna för följande förmåner, som under året

utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, nämligen

förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning

av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960, och hustrutillägg samt

2 % för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för kommunala

bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna

inom kommunen. Bidraget skall vad gäller bostadstilläggen utgöra

högst 80 °/o och lägst 25 % av kostnaderna. Bidraget till övriga förmåner är

maximerat till 60 % av kostnaderna och får ej heller överstiga en krona för

varje skattekrona i kommunen. Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket.

Biliang till riksdagens protokoll 196/t. 9 samt. 2 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

Historik

De tidigare gällande kostnadsfördelningsreglerna tillkom huvudsakligen genom

beslut vid 1947 och 1952 års riksdagar och innebar i huvudsak följande.

Kommunbidrag beräknades på de inkomstprövade förmånerna — alltså tillläggspensioner,

änkepensioner till kvinnor, vilkas män avlidit före den 1 juli

1960, hustrutillägg samt kommunala bostadstillägg — ävensom på vårdtilläggen.

Kommunbidraget utgjorde, utom på de kommunala bostadstilläggen, för varje

kalenderår 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen

av kostnaden för de förmåner av förevarande slag som under året

utbetalts till pensionsberättigade, som var mantalsskrivna i kommunen. Bidraget

fick dock icke överstiga 60 procent av denna utgift. I fråga om de

kommunala bostadstilläggen var bidragsandelen något högre, 1/5 procent för

varje fullt tiotal skatteören i kommunen. Även för detta bidrag var stadgat

ett maximum vid 60 procent. Dessutom var beträffande detta bidrag föreskrivet,

att det inte fick understiga 25 procent av kostnaden för de kommunala

bostadstilläggen i kommunen. Kommunbidraget utgjorde alltså i princip

1,5 procent för varje skattekrona per invånare, dock att det beträffande de

kommunala bostadstilläggen uppgick till 2 procent.

I motioner till 1954 års riksdag hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t begära utredning om fördelningen mellan staten och kommunerna av

kostnaderna för folkpensioneringen. I motionerna framhölls bl. a. att kostnadsfördelningen

mellan staten och kommunerna avsevärt förskjutits till kommunernas

nackdel, vilket delvis varit en följd av att genom penningvärdeförsämringen

skattekrontalet per invånare stigit. Detta gällde oavsett om kommunbidragen

sattes i relation till de inkomstprövade förmånerna eller till de totala

kostnaderna. Denna utveckling hade inneburit ett övervältrande av en större

andel av härvid aktuella kostnader från staten till landsbygdskommunerna.

Vidare åberopades att andra lagutskottet vid 1947 års riksdag i sitt utlåtande

(nr 39) i anledning av propositionen nr 222 med förslag till lag om kommunernas

bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen gjort följande uttalande:

”1 folkpensioneringspropositionen till 1946 års riksdag hade kommunbidragen

beräknats till 67 miljoner kronor och riksdagen utgick ifrån att den fördelning

av kostnaderna som föreslagits i propositionen i huvudsak borde bibehållas.

Den föreslagna bidragsprocenten synes därför i nuvarande läge vara väl avvägd.

I den mån medelskatteunderlaget per invånare i riket stiger avsevärt

över 18 skattekronor, måste emellertid en sänkning av talet 1,5 ske, om den

avsedda fördelningen mellan kommunerna och staten skall bibehållas. Talet 1,5

kan därför icke vara definitivt.”

Sammansatt stats- och andra lagutskott, som avgav utlåtande över motionerna,

fann att en viss förskjutning av folkpensionskostnaderna till kommunernas

nackdel ägt rum och alltjämt ägde rum. Utskottet, vars utlåtande god
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

3

kändes av riksdagen, förordade att samtliga för kommunernas ekonomi betydelsefulla

omständigheter blev belysta genom en allsidig utredning och förväntade

att Kungl. Maj:t med särskild uppmärksamhet följde utvecklingen på

området och vid lämplig tidpunkt lät verkställa en sådan utredning.

Genom skrivelse den 15 augusti 1958 överlämnade Kungl. Maj:t till 1958 års

socialförsäkringskommitté ifrågavarande motioner jämte utskottsutlåtande t att

av kommittén övervägas vid fullgörande av dess utredningsuppdrag.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun har även behandlats

i remissyttranden av skattelindringsnämnden och Svenska landskommunernas

förbund till statsutskottet vid 1956 års riksdag över motioner om en

effektiv kommunal skatteutjämning.

I motioner till 1957 års riksdag har hemställts att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam utredning av frågan

om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna, att förslag till provisoriska

bestämmelser i syfte att ernå lindring för ekonomiskt svaga kommuner

kunde föreläggas redan 1958 års riksdag i enlighet vad i motionerna anförts.

På närmare anförda skäl fann andra lagutskottet i utlåtande nr 38 inte påkallat

att riksdagen gjorde en särskild framställning om utredning av frågan

om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna. Utskottet hemställde

därför att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket

också blev riksdagens beslut.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag upptog Kungl. Maj:t inte till bedömande

frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun.

Frågan bragtes emellertid under riksdagens prövning genom motioner

i vilka framställdes yrkande om skyndsam prövning av frågan om kommunernas

andel i folkpensionskostnaderna.

Särskilda ut skottet framhöll i utlåtande nr 1 att förevarande fråga prövats

av riksdagen åren 1954 och 1957 i anledning av motioner. Utskottet anförde

vidare bl. a. följande.

Utskottet vill erinra om att utvecklingen hittills gått i den riktningen, att

kommunerna fått bidraga med en allt högre procentuell andel av folkpensionskostnaderna

med avseende på de inkomstprövade förmånerna liksom för övrigt

även totalt sett. Detta förhållande i förening med höjningar av folkpensionernas

belopp har inneburit en ökad påfrestning på kommunernas ekonomi. Med

hänsyn till bidragsreglernas konstruktion drabbas kommunerna mycket ojämnt.

De i ekonomiskt hänseende svagaste kommunerna drabbas hardast och därmed

skärpes skillnaderna i det kommunala skattetrycket. Frågan om fördelningen

av folkpensionskostnaderna torde ligga inom ramen för det uppdrag som lämnats

den pågående utredningen om den kommunala skatteutjämningen. Enär

det emellertid inte kan vara att förvänta, att denna utredning kan bli slutförd

inom en nära framtid, finner utskottet det pakallat, att frågan snarast upptages

till utredning i särskild ordning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

Utskottet föreslog slutligen att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

hemställa om skyndsam utredning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

förslag.

I direktiven för den i det citerade utskottsutlåtandet nämnda utredningen,

1958 års skatteutjämningskommitté, har chefen för finansdepartementet anfört

bl. a., att kritik från kommunalt håll riktats mot reglerna för olika statsbidrag

och för det kommunala bidraget till folkpensionskostnaderna. Det har sålunda

anmärkts att den fortskridande penningvärdeförsämringen medfört en avsevärd

föi’skjutning av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna till de

senares nackdel. Å andra sidan är det uppenbart att ej minst kommuner med

svagt skatteunderlag erhållit väsentlig ekonomisk lättnad genom den successiva

utbyggnad som skett med statliga bidrag av exempelvis sjukförsäkringen,

ålders- och invalidpensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen och andra arbetslöshetsbekämpande

åtgärder m. m.

Dessa förhållanden synes, fortsätter departementschefen, nödvändiggöra en

omprövning av grunderna för bl. a. de skatteunderlagsgraderade kommunbidragen.

Vid arbetets planläggning måste självfallet beaktas att statsmakterna

innan utredningen hunnit slutföra sitt arbete kan komma att besluta om ändrade

grunder för bl. a. de kommunala bidragen till folkpensionskostnaderna

vid eu eventuell omläggning av folkpensionsförmånerna.

Frågan om de kommunala bostadstilläggens anordning och finansiering diskuterades

av allmänna pensionsberedningen i dess betänkande om förbättrad

pensionering (SOU 1957: 7). Beredningen erinrade om att det med dåvarande

nivå i fråga om folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt att komplettera

dessa med tillägg, avpassade efter de skiftande kostnaderna för bostad och

bränsle på olika orter. Detta hade skett genom de inkomstprövade kommunala

bostadstilläggen. Om folkpensioneringens grundförmåner avsevärt höjdes, så

borde dessa enligt beredningens mening i större utsträckning än dittills räcka

till bestridande av kostnader för bostad och bränsle. Behovet av kommunalt

bostadstillägg skulle därvid minska. Enligt beredningens förslag skulle i anslutning

härtill bostadstilläggen automatiskt minskas i samband med att de

statliga folkpensionsförmånerna höjdes. Minskningen skulle ske med halva

beloppet av de förordade folkpensionshöjningarna år 1960 och senare. Förslaget

ingick som ett led i de åtgärder, som beredningen föreslog för avveckling i

möjlig mån av inkomstprövningen inom folkpensioneringen. Beredningen uttalade

slutligen att om man i samband med invalidpensionsfrågans lösning

kunde avskaffa inkomstprövningen beträffande samtliga folkpensionsförmåner

utom bostadstilläggen, torde böra omprövas huruvida dessa tillägg kunde foras

utanför folkpensioneringen att handhavas av kommunerna på egen bekostnad.

Beträffande finansieringen av de kommunala bostadstilläggen framhöll beredningen,

att den avräkning som beredningen förordat torde göra det motiverat

att överväga en viss ändring i reglerna för kommunernas bidragsskyldig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

5

het till dessa förmåner. Med hänsyn till de utgiftsminskningar i fråga om

bostadstilläggen, som avräkningsregeln skulle medföra för kommunerna, borde

en höjning eller ett borttagande av maximigränsen framstå såsom motiverat.

Beredningen stannade vid att föreslå att maximigränsen höjdes från 60 till

80 procent.

Beredningens förslag avstyrktes i vissa remissyttranden och tillstyrktes i

andra, medan i några yttranden förordades en hastigare avveckling av bostadstilläggen

än beredningen föreslog.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,

att han ansåg frågan om de kommunala bostadstilläggen och inkomstprövningen

i övrigt böra prövas ytterligare. Han erinrade i det sammanhanget

om att en minskning av bostadstilläggen i första hand skulle drabba

de många pensionärer, som inte hade andra inkomster än folkpensionen eller

endast mycket små sådana inkomster.

Vidare må här erinras om socialförsäkringskommitténs i oktober 1958 framlagda

förslag om förbättrade grundpensionsförmåner m. m. Enligt förslaget

skulle grundpensionen förbättras genom att indextilläggen fr. o. m. den 1 juli

1959 anordnades som förhöjning av grundpensionen och i samband därmed

befriades från inkomstprövning. Kommittén föreslog samtidigt i finansieringsfrågan

en kombination av två olika åtgärder, nämligen dels att kommunbidraget

till kostnaderna för indextilläggen skulle slopas och att staten i likhet med

vad som gällde beträffande grundpensionerna skulle ensam svara för finansieringen,

varigenom skulle uppkomma en ökning av statens kostnader och en

lindring för kommunernas del, och dels att kommunernas bidrag till kostnaderna

för de kommunala bostadstilläggen skulle öka något, varigenom viss

kostnad skulle överföras från staten till kommunerna. Slutresultatet skulle bli

en ökning av statens kostnader för folkpensionsändamål och en minskning av

kommunernas del.

Kommittén hade bl. a. framhållit, att dess förslag beträffande höjningen av

kommunbidraget till bostadstilläggen åsyftade att utgöra ett steg i riktning

mot att låta kommunerna helt övertaga finansieringen av bostadstilläggen,

varvid staten skulle svara för övriga folkpensionsförmåner. I flertalet remissyttranden

hade förslaget i denna del starkt kritiserats, varvid framhållits att

en ändring av reglerna för bostadstilläggens finansiering på sätt kommittén

förordat inte borde övervägas innan hela spörsmålet om fördelningen mellan

staten och kommunerna av folkpensionskostnaderna blivit utrett.

Mot bakgrunden av remisskritiken ansåg föredragande departementschefen

i proposition nr 29 till 1959 års riksdag att det i detta sammanhang, då fråga

blott var om en provisorisk omreglering av vissa folkpensionsförmåner, inte

borde göras någon omfördelning av statens och kommunernas andelar i folkpensionskostnaderna

och att indextilläggen och de kommunala bostadstilläggen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

alltjämt borde bekostas på sätt som då skedde. Riksdagen beslöt i enlighet

med departementschefens förslag.

I proposition nr 75 till 1960 års riksdag berörde föredragande departementschefen

vissa riktlinjer för socialförsäkringens samordning och komplettering.

Han erinrade bl. a. om att socialförsäkringskommitténs närmast framförliggande

uppgifter avsåg invalid- respektive förtidspensioneringens utformning

och att det i det sammanhanget blev aktuellt att avskaffa inkomstprövningen

i fråga om folkpensioneringens förmåner till invalider. Därigenom skulle uppstå

förutsättningar, som tidigare inte funnits, för att tillgodose behovet av en

närmare samordning av olika förmåner inom det nuvarande socialförsäkringssystemet.

Departementschefen yttrade vidare.

En mycket betydelsefull, inkomstprövad del av folkpensioneringen beröres

inte av det nämnda utredningsarbetet, nämligen de kommunala bostadstillläggen.

Jag vill i detta sammanhang förklara, att jag inte har för avsikt att

medverka till att dessa tillägg försvinner eller reduceras på det sätt som allmänna

pensionsberedningen föreslog 1957. De kommunala bostadstilläggen är

av utomordentligt stor betydelse för de nuvarande folkpensionärerna och dem

som snart blir folkpensionärer. De aktuella samordningssträvandena hindras

inte heller av bostadstilläggens existens eller av inkomstprövningen av dem.

En sak för sig är, att en framtida omprövning av finansieringsfrågorna kan

komma att beröra kostnadsfördelningen även då det gäller bostadstilläggen.

År 1961 framlade 1958 års socialförsäkring skommitté förslag (SOU 1961:29)

i bland annat frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan staten

och kommunerna. Kommittén uttalade att den i princip hade den uppfattningen,

att kommunerna borde bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen

och staten svara för övriga folkpensionskostnader. Emellertid ansåg kommittén,

att denna lösning inte kunde uppnås under de närmaste åren, och hänvisade

därvid till att frågan var föremål för prövning i andra sammanhang, bl. a. i

1958 års skatteutjämningskommitté och i allmänna skatteberedningen. Enligt

kommitténs mening borde med hänsyn härtill de gällande grunderna för kostnadsfördelningen

inte rubbas i mera avsevärd mån. I enlighet härmed föreslog

komittén att kommunbidrag skulle utgå till förtidspensioner, änkepensioner

i övergångsfallen, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Beträffande

barntilläggen påpekas, att de ersatte de särskilda barnbidragen samt att de

tekniskt var att anse som tillägg till försörj arens folkpension, vilken i regel

utgjordes av förtidspension och endast i undantagsfall av ålderspension. Kommittén

föreslog därför, att kommunerna skulle bidraga jämväl till kostnaderna

för barntillägg till förtidspensioner. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner

borde däremot enligt kommitténs mening bestridas helt av staten. Inte

heller i principerna för bestämmande av kommunernas bidragsskyldighet ansåg

sig kommittén i då rådande läge böra föreslå någon förändring. Kommittén

förordade således, att den gällande avvägningsnormen för bidragsskyldigheten,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

7

dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen, bibehölls. Kommitténs

övervägande utmynnade i förslag att kommunernas andel i kostnaderna

för förtidspensioner med därtill knutna barntillägg, änkepensioner i övergångsf

allen och hustru tillägg skulle bestämmas till 1/io procent för varje fullt tiotal

skatteören per invånare, dvs. 1 procent per skattekrona mot tidigare 1 V2 procent.

Bidragets maximum föreslogs vara oförändrat 60 procent.

I fråga om kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen erinrade

kommittén om kommunernas bestämmanderätt beträffande dessa förmåner.

Denna bestämmanderätt motiverade enligt kommitténs mening att kommunbidraget

till bostadstilläggen blev relativt stort. Kommittén hänvisade också

till att den uttalat sig för att kommunerna i princip borde helt svara för

bostadstilläggen samt till att den förordat en sänkning av kommunbidragen till

förtidspensionerna m. m. På grund härav föreslog kommittén, att kommunbidragen

till bostadstilläggen höjdes genom att maximum för bidragen ökades

från 60 till 80 procent. Däremot anser kommittén att bidragsfaktorn (‘/s procent

för varje fullt tiotal skatteören eller 2 procent per skattekrona) och minimibidraget

(25 procent) inte borde ändras.

I proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän försäkring följde

departementschefen socialförsäkringskommitténs förslag. Vid riksdagsbehandlingen

av propositionen väcktes motioner med yrkanden om annan fördelning

mellan stat och kommun av kostnaderna än vad som föreslogs i propositionen.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 27 år 1962 i frågan.

Enligt utskottets mening är folkpensioneringen i princip en statlig angelägenhet.

Staten bör därför svara för kostnaderna för samtliga folkpensionsförmåner

utom de inkomstprövade tilläggsförmånerna. Emellertid synes en

sådan ordning inte kunna genomföras omedelbart. Frågan om kommunernas

bidrag till folkpensioneringen inverkar på lösningen av den större frågan om

skatteutjämningen mellan kommunerna och bör inte ses isolerad från denna

senare fråga. Kostnadsfördelningen bör därför i princip inte ändras i avbidan

på en lösning av skatteutjämningsfrågan. Det måste dock anses angeläget att

redan nu lätta bördan för de kommuner som är särskilt tyngda av kostnader

för folkpensioneringen. Det i propositionen framlagda förslaget innebär ett

steg i denna riktning. Samtidigt medför förslaget kostnadsökningar för andra

kommuner, vilka har högt skatteunderlag, men mot denna konsekvens finns

inte något att erinra, eftersom kostnadsökningen hänför sig till de kommunala

bostadstilläggen, vilka i princip bör bekostas av kommunerna själva.

En ytterligare lättnad för de mest skattetyngda kommunerna synes emellertid

önskvärd. Från denna synpunkt skulle motionsförslaget om maximering av

kommuns utdebitering för förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen

och hustrutillägg till 1 kr. per skattekrona medföra vissa lättnader för kommuner,

vars kostnader ligger högre. Det skulle emellertid icke vara annat än

ett provisorium, eftersom skatteutjämningsfrågan icke finner sin lösning genom

en sådan anordning. I den till årets riksdag framlagda propositionen nr 111

har i avvaktan på en definitiv lösning av nämnda fråga föreslagits en annan

väg för att minska ifrågavarande kommuners utdebiteringsbehov. Propositio
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

nen innehåller förslag till ändrade regler för skattelindringsbidrag åt synnerligt

skattetyngda kommuner. Förslaget beräknas medföra en sänkning av utdebiteringsbehovet

i dessa kommuner med upp till cirka 4 kr. per skattekrona.

Vidare föreslås att efter Kungl. Maj:ts prövning extra skattelindringsbidrag

skall utgå till kommuner med särskilt stora kostnader för bl. a. folkpensionsändamål.

Anslagsmässigt innebär propositionen en ökning av skattelindringsbidragen

från cirka 15 milj. kr. till 60 milj. kr. per budgetår. Enligt utskottets

mening ger förslaget i proposition nr 111 ett gynnsammare resultat från skatteutjämningssynpunkt

än nyssnämnda motionsförslag.

Vid utlåtandet fanns fogade reservationer, i vilka hemställdes att staten som

ett första steg till en mera genomgripande reform skulle överta samtliga kostnader

för folkpensioneringen — utom för de kommunala bostadstilläggen —

till den del dessa översteg 1 krona per skattekrona.

Riksdagen biföll reservationerna.

I en annan vid utlåtandet fogad reservation hemställdes att riksdagen som

sin mening skulle uttala att staten som ett led i en senare kommande, kommunal

skatteutjämningsreform skulle överta återstående kommunala kostnader

för förtidspensioneringen. Beträffande denna reservation stannade kamrarna

i skiljaktiga beslut i följd varav frågan föll.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner med yrkande om att kommunernas

kostnader för förtidspensionering, änkepensionering, hustru- och barntillägg

skulle överföras till statsbudgeten.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 24 år

1963 i frågan:

Utskottet ansluter sig till den av socialförsäkringskommittén uttalade uppfattningen

att staten i princip bör svara för kostnaderna för folkpensioneringen

med undantag för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen. Enligt vad

som upplysts kommer skatteutjämningskommittén att avsluta sitt arbete innevarande

år. Sedan så har skett bör frågan snarast möjligt bringas i ett sådant

skick, att förslag till lösning därav kan föreläggas riksdagen.

Utskottet

Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av staten med bidrag från

kommunerna. Dessa årliga bidrag till folkpensionskostnaderna utgör 1 procent

för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för förtidspensioner

jämte barntillägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning

av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960, och hustrutillägg samt 2 procent

för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för kommunala

bostadstillägg. Bidraget får såvitt gäller bostadstilläggen utgöra högst 80 procent

och lägst 25 procent av kostnaderna. Bidraget till övriga förmåner är

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

9

maximerat till 60 procent av kostnaderna och får ej heller överstiga en krona

för varje skattekrona i kommunen.

I förevarande motioner framhålles, att kostnaderna för såväl grundpensionerna

som för olika slag av folkpensionsförmåner bör i huvudsak bestridas av

statsverket. Som ett led i en strävan härtill bör, enligt motionärerna, kommunandelen

för samtliga folkpensionskostnader, således inklusive de kommunala

bostadstilläggen, maximeras till en krona för varje skattekrona i kommunen.

Frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun

har varit föremål för behandling såväl i riksdagen som i andra sammanhang

vid ett flertal tillfällen under senare år. I det betänkandet som år 1961 framlades

av 1958 års socialförsäkringskommitté uttalade kommittén såsom sin

principiella uppfattning, att staten borde svara för samtliga folkpensionskostnader

med undantag för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen.

Emellertid ansåg kommittén, att denna lösning inte kunde uppnås under de

närmaste åren och hänvisade därvid till att frågan var föremål för prövning

i andra sammanhang, bland annat i 1958 års skatteutjämningskommitté och

i allmänna skatteberedningen. Andra lagutskottet anförde under år 1963 i sitt

av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, att utskottet anslöt sig till den av

socialförsäkringskommittén uttalade uppfattningen att staten i princip borde

svara för kostnaderna för folkpensioneringen med undantag för kostnaderna

för de kommunala bostadstilläggen. Sedan skatteutjämningskommittén hade

avslutat sitt arbete, borde frågan enligt utskottets mening snarast möjligt

bringas i ett sådant skick, att förslag till lösning därav kunde föreläggas

riksdagen.

Då resultatet av kommitténs arbete ännu icke är tillgängligt, föreligger icke

skäl till ändrat ställningstagande. Enligt vad som erfarits beräknar kommittén

färdigställa betänkande under den närmaste tiden. Med hänsyn till vad sålunda

anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 55 och II: 70, icke måtte föranleda

någon riksdagen åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1964

På andra lagutskottets vägnar

JOHN K. ANDEIISON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru Hamrin
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

Thorell, herr Lars Larsson, fru Nilsson*, herrar Hiibinette, Erik Filip Petersson*

och fru Olsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, Bengtsson

i Varberg, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Wiklund, fru Gunne

och herr Gustavsson i Alvesta*.

*) Ej närvårande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.