Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en sådan förändring av vägtrafikförordningen § 60 mom. 4, att däri utsägs att barn i trupp skall färdas på vägens högra sida, om särskild gångbana ej finnes». Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 1:346 och 1:347. Gällande bestämmelser m. m. Vägtrafikförordningen den 28 september 1951

1964-03-17 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:15, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en sådan förändring av vägtrafikförordningen § 60 mom. 4, att däri utsägs att barn i trupp skall färdas på vägens högra sida, om särskild gångbana ej finnes». Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 1:346 och 1:347. Gällande bestämmelser m. m. Vägtrafikförordningen den 28 september 1951

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196b

1

Nr 15

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om vissa föreskrifter

för gångtrafikanter, dels angående föreskrift

att barn i grupp skall gå på vägens högra sida.

Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

a) nr 346 i första kammaren av herr Lundström in. fl. och nr 398 i andra

kammaren av herrar Löfroth och Larsson i Umeå, i vilka motioner, som är

likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en

sådan justering av vägtrafikförordningens ''§ 60, att gångtrafikant får skyldighet

att färdas på vägens högra sida respektive att bära reflexer eller

annat skydd vid färd under mörker där tillfredsställande belysning saknas»,

samt

b) nr 347 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 397 i andra

kammare av herr Larsson i Umeå m. fl., i vilka motioner, som ävenledes är

likalydande, yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa

om en sådan förändring av vägtrafikförordningen § 60 mom. 4, att däri

utsägs att barn i trupp skall färdas på vägens högra sida, om särskild gångbana

ej finnes».

Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 1:346 och 1:347.

Gällande bestämmelser m. m.

Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF) innehåller i 60 §

särskilda bestämmelser för gående. Enligt 1 mom. skall sålunda gående, där

så påkallas för undvikande av fara eller olägenhet för annan trafik, iakttaga

följande:

a) Om gångbana finnes, skall denna användas. Är gångbana anordnad på

vägs båda sidor, skall företrädesvis den högra gångbanan användas.

b) Finnes cykelbana men ej gångbana, skall cykelbanan användas. Företrädesvis

skall därvid begagnas den del av cykelbanan, som ligger längst från

körbanan.

c) Finnes ej gångbana eller cykelbana, skall yttersta delen av vägen begagnas,

företrädesvis den på högra sidan.

d) Körbana skall passeras på särskilt markerat övergångsställe för gående,

där sådant finnes. I övrigt skall passerande av körbana ske tvärs över

denna och företrädesvis i anslutning till vägkorsning.

1 B i ha nr/ till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. .''i and. Nr 15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196U

Det åligger vidare gående att iakttaga särskild försiktighet vid beträdande

av körbana (2 mom. första stycket). Gående får ej genom att onödigtvis

uppehålla sig på körbana hindra eller störa trafiken (2 mom. andra stycket).

Motorväg får ej nyttjas för gångtrafik (2 mom. tredje stycket). Den som

under mörker färdas gående på väg, varest tillfredsställande belysning ej

är anordnad och särskild gångbana ej finnes, bör vara försedd med tänd

lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid belysning

skarpt avtecknar sig mot omgivningen (2 mom. sista stycket).

1 3 mom. lämnas föreskrifter för gående med börda, som på grund av

sin storlek eller osnygghet är till olägenhet för annan, som färdas på gångeller

cykelbana.

I U mom. föreskrives att marscherande trupp eller procession, där så lämpligen

kan ske, skall använda körbana och därvid såvitt möjligt färdas på

dennas vänstra del. Procession av barn med högst två i bredd bör dock

använda gångbana, där sådan finnes.

Bestämmelser om skidåkare lämnas i 5 mom.

Slutligen må anmärkas att enligt 6 mom. gående bör sinsemellan väja

till vänster.

I den mån stadgandena utsäger, att de av den gående skall iakttagas, är

de av tvingande natur, överträdelse av 2 mom. tredje stycket och 3 mom.

straffbelägges i 67 ''§ andra stycket VTF. Åsidosättande av föreskrifterna i

1 mom., 2 mom. första och andra styckena samt 4 mom. första punkten och

5 mom. medför däremot icke straff i annat fall än då detta följer av stadgandena

i 1 § trafikbrottslagen om vårdslöshet i trafik eller i 2 § samma

lag om onödigt och väsentligt hindrande av trafik på väg. Rekommendationerna

i 2 mom. sista stycket, 4 mom. sista punkten och 6 mom. är således

icke förenade med straffsanktion.

Frågornas tidigare behandling

Bestämmelserna i 60 § VTF har icke närmare kommenterats vid förarbetena

till förordningen. Vissa stadganden, bl. a. i 1 mom., innebär emellertid

en skärpning i förhållande till äldre bestämmelser, som endast innefattade

rekommendationer. Beträffande 60 § 2 mom. sista stycket, som infördes

genom förordning den 9 december 1960 på initiativ av 1960 års riksdag,

samt 60 § 4 mom. sista punkten må vidare anföras följande.

a) 60 § 2 mom. sista stycket VTF

1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,

att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast

av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att

fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1964

3

reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 §

VTF skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande karaktär

och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller körbana, borde

bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp eller annan

anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust klädesplagg

eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig

för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande (NTF) måtte anmodas att upptaga spörsmålen

om bättre säkerhet för fotgängare under mörker till behandling. Utredningen

ansåg också, att föreskriften om att fotgängare, då gång- eller

cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen av vägen, företrädesvis den på

högra sidan, skulle ändras så till vida att ordet »företrädesvis» utgick.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande framfördes från flera

håll tvivel på de sålunda föreslagna bestämmelsernas ändamålsenlighet. Ä

andra sidan framfördes flera förslag i skärpande riktning.

I åtskilliga yttranden uttalades tvekan om lämpligheten av att belasta

VTF med bestämmelser av blott rådgivande karaktär. En remissinstans

fann att uppgiften att bibringa fotgängare insikt i hithörande ämnen bäst

fullgöres genom propaganda. I några yttranden påyrkades att den föreslagna

bestämmelsen om att gående bör medföra tänd lykta eller vara försedd

med anordning av reflekterande material eller bära ljust klädesplagg eller

tygstycke skulle omformuleras så att det klart framgick att dylik anordning

skulle medföras av varje gående. Ett antal remissinstanser ifrågasatte om

icke skyldigheten för fotgängare att gå på vägens högra sida borde i viss

omfattning straffsanktioneras.

I proposition nr 172 år 1955 förklarade föredragande departementschefen

att de föreslagna bestämmelserna, som ej var förenade med någon

straffsanktion, inte hade sin plats i VTF. Departementschefen fann det däremot

vara en angelägen uppgift för myndigheter och sammanslutningar, som

sysslade med trafiksäkerhetsfrågor, att bibringa allmänheten insikt om den

verkliga omfattningen av de faror, som är förenade med underlåtenhet att

iakttaga de av utredningen förordade försiktighetsmåtten.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motionerna 1:506 och

11:626, i vilka hemställdes att Kungl. Maj:t måtte ta initiativet till att eu

upplysningskampanj anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare

i mörker och att visa på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av

reflekterande material.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 34,

över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg

en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros

åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet

ej fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj:t tog initiativ till

en sådan kampanj.

- Hihaag till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. .‘I avd. Nr 15

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1964

I propositionen nr 69 till 195S års A-riksdag framlades förslag till ändringar

i VTF m. in. I anledning av propositionen väcktes de likalydande

motionerna 1:341 och 11:433, i vilka föreslogs införande i VTF'' av en bestämmelse

av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående

som använder cykelbana eller körbana borde bära tänd lykta eller

vara försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande

material eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga

annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig för andra trafikanter.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna i sitt

utlåtande nr 20, fann sig icke kunna tillstyrka motionerna och anförde.

Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att utskottet

skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna

avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.

Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att gående

på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under

mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av del intresse för dessa

problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,

inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock icke lämpligt

att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär som

föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och upplysning.

I de vid 1960 års riksdag väckta fristående motionerna 1:459 och 11:572

konstaterades att mörkerolyckorna varje år kräver ett stort antal offer bland

de gående. Det erinrades om att man för att minska dessa olycksrisker bedriver

propaganda i syfte att förmå fotgängarna att på mörk väg vara försedda

med lykta eller reflexer. Enligt motionärerna skulle en rekommenderande

bestämmelse i vägtrafikförordningen av sådan innebörd avsevärt stödja

och effektivisera den fortsatta propagandan. 1 anledning därav föreslogs i

motionerna att det i VTF skulle intagas en föreskrift av innehåll att på väg

utan belysning och utan gångbana gående efter mörkrets inbrott borde

vara utrustad med lykta eller på kläderna på lämpligt sätt fastsatta reflexanordningar.

Vid remissbehandling av motionerna yppades delade meningar angående

det sålunda framlagda förslaget. Statens trafiksäkerhetsråd ansåg, att en rekommendation

av föreslaget innehåll skulle bli utan betydelse för trafiksäkerhetspropagandan.

Ett betydligt verksammare medel för upplysningsverksamheten

borde enligt rådets mening vara siffror, som klart visade de

risker, som är förenade med att utan lykta eller reflexanordningar gå längs

en väg under mörker. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg, att eftersom

det redan fanns föreskrift med innebörd av rekommendation i avsnittet

beträffande gående i VTF, nämligen avseende sättet för fotgängare att sinsemellan

väja, några principiella betänkligheter inte behövde föreligga mot

motionärernas förslag. Då upplysningsarbetet för ökad trafiksäkerhet otvivelaktigt

skulle stödjas genom förslaget, tillstyrkte styrelsen bifall till detsamma.

Motororganisationernas samarbetsdelegution ansåg syftet med för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 19åi

5

slaget behjärtansvärt men ställde sig tveksam till att en bestämmelse av

föreslagen innebörd infördes i VTF, eftersom efterlevnaden av densamma

inte skulle kunna övervakas. Enligt delegationen borde i stället ökad propaganda

tillgripas för att förmå gående att i mörker utrusta sig med lykta

eller reflexanordning.

I sitt utlåtande nr 63 år 1960 konstaterade andra lagutskottet till en början

att liknande frågor tidigare övervägts av statsmakterna, varvid uttalats att

bestämmelser av föreslaget innehåll icke hade sin plats i VTF, enär de ej

var förenade med någon straffsanktion, samt att problemet i stället borde

lösas genom propaganda och upplysning. Utskottet fortsatte.

De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan

tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en

angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade

med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker

samt om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.

Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att intensiv

upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet från Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets mening

skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet, otvivelaktigt

stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna förordat

intages i författningen. Att som skäl häremot anföra att en icke straffsanktionerad

bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen är icke bärande,

enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser av enbart rådgivande

karaktär, t. ex. föreskrifter att gående sinsemellan bör väja åt

vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna i denna del.

Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet

sålunda anfört om gående i mörker. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation borde motionerna i förevarande

del icke föranleda någon riksdagens åtgärd. Reservanterna anslöt sig till

majoritetens motivering, såvitt avsåg de föreslagna bestämmelsernas betydelse

för trafiksäkerheten och vikten av upplysnings- och propagandaverksamhet.

Det följande avsnittet borde emellertid enligt reservationen haft

följande lydelse.

Enligt utskottets mening är det emellertid tveksamt, om en bestämmelse

av det slag motionärerna förordat bör intagas i författningen, innan man

gjort helt klart för sig vilka konsekvenser den kan få ur straffrättslig och

skadeståndSrättslig synpunkt. Härtill kommer att det måste bli synnerligen

svårt att i praxis dels ge en rimlig tolkning av ifrågavarande bestämmelse

och dels kontrollera efterlevnaden av densamma. Enligt utskottets uppfattning

bör man i stället såsom tidigare söka nå motionernas syfte genom

intensiv upplysning och propaganda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196b

I Statistisk årsbok för Sverige 1963 lämnas bl. a. följande uppgifter om

personer som skadats vid vägtrafikolyckor 1953—1962 (s

;. 167).

År

Summa dödade eller skadade

Därav fotgängare

1953

15 954

2 567

1954

17 905

2 744

1955

18 952

3 015

1956

20 109

3 074

1957

20 880

3 245

1958

21 800

3 206

1959

22 475

3 194

1960

22 572

3 255

1961

23 981

3 298

1962

22 553

3 401

I motionen II :13b

vid 1961 års riksdag hemställdes om

riksdagens utta-

lande att som ett led

i strävandena att bekämpa mörkerolyckorna i trafiken

vägbanorna vid ut-

och infarter till städer och tätorter

måtte i ökad ut-

sträckning förses med särskilda gångbanor. Statens trafiksäkerhetsråd an- förde i remissyttrande över motionen bl. a. följande.

Som ett viktigt led i trafiksäkerhetsforskningen ingår undersökningar till

klarläggande av olycksorsakerna.--- — Av ett nyligen på trafiksäker
hetsrådets

uppdrag utfört arbete — Index för vägtrafikolyckor, del IV —

som utgör ett detaljstudium av olyckstyper utom tättbebyggt område kan

utläsas, att av samtliga de fotgängarolyckor som inträffat utom tättbebyggt

område och i vilka motorfordon varit inblandade ca 25 % avsett fall, där

fotgängaren gått längs vägen, under det att ca 60 % av hela antalet av dessa

olyckor avsett fall där vederbörande korsat körbanan.

Motionen avstyrktes av de i ärendet hörda remissinstanserna under hänvisning

bl. a. till de kostnader som ett tillmötesgående av motionärens önskemål

skulle medföra. På statsutskottets hemställan (SU 153/1961) avslog

riksdagen motionen.

b) 60 § i mom. VTF

I en den 4 januari 1957 dagtecknad skrift hemställde rektorn för statens

polisskola hos chefen för kommunikationsdepartementet om sådan ändring

av 60 § VTF att procession av barn skall, om gångbana eller cykelbana

ej finnes, enligt huvudregeln för gående begagna yttersta delen av vägen

på den högra sidan. Till stöd härför anföres i skriften bl. a. följande.

Det är synnerligen olämpligt att barn i procession, när de måste färdas

på körbanan, skall hålla sig på banans vänstra sida. De kan då lättare

bli påkörda bakifrån än om de håller sig på körbanans högra sida. Den i

vägtrafikförordningen antagna principen att gående på väg, där gångbana

eller cykelbana ej finnes, skall begagna yttersta delen av vägen på dess

högra sida, bör av trafiksäkerhetsskäl gälla även när barn färdas i procession.

Man bör i detta sammanhang beakta hur oberäkneliga barn på

grund av sin livlighet kan vara även när de uppträder i trafiken. Barn

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196U

7

som går exempelvis i en skoltrupp kan plötsligt hoppa ur ledet eller knuffas

ut på vägen, vilket kan få svåra trafikolyckor till följd särskilt om

truppen förflyttar sig på vägens vänstra sida. Jämväl pedagogiska skäl

talar för den nyss förordade regeln, att procession av barn skall hålla

sig på vägens högra sida. Det är från denna synpunkt värdefullt att samma

regel kan läras ut till barnen såväl för det fall att de går i procession som

för det fall att de går enskilt.

Yttranden i ärendet avgavs av bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, Kungl. automobilklubben

och NTF. Samtliga dessa remissinstanser utom trafiksäkerhetsrådet tillstyrkte

bifall till framställningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde härvid följande.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det angeläget, att barn i skolåldern lära

sig att uppträda på riktigt sätt som fotgängare. För barnen torde det vara

svårt att förstå meningen med vägtrafikförordningens bestämmelser att

de i procession skola gå på körbanans vänstra sida men vid andra tillfällen

företrädesvis begagna körbanans högra sida. Detta skapar lätt osäkerhet

och tveksamhet, som kan leda till farliga situationer. Då dessutom

en gående på vägens högra sida har lättare att ta sig i akt för mötande

fordon än den, som befinner sig på vägens vänstra sida, att varsebliva

fordon, som nalkas bakifrån på hans sida av vägen —- vilket är särskilt

betydelsefullt under mörker — är styrelsen överens med förslagsställaren

om lämpligheten av ändring av den aktuella bestämmelsen. Därvid bör

också övervägas, om icke även marscherande trupp och procession lämpligen

bör använda högra delen av körbanan. Någon olägenhet torde icke

vara förbunden med en sådan regel medan trafiksäkerheten otvivelaktigt

skulle främjas.

Statspolisintendenten, som ansåg föreskrifterna böra få sådan innebörd

att procession av barn bör använda körbanans högra sida, om gångbana

saknas, och att barnen icke får gå flera än två i bredd, anförde följande.

Vid den trafikundervisning, som statspolisen bedriver i skolorna, företrädesvis

på landsbygden, vilken undervisning enligt uttalande från olika

håll bedömes som värdefull, försöker man lära eleverna hur viktigt det

är för deras egen säkerhet att använda den högra vägkanten när de gå

enskilt på väg, som saknar gångbana. Härigenom komma ju barnen att

möta fordonstrafiken och kunna således bättre se och undvika eventuella

faror. Med den nuvarande lydelsen av 60 § 4 mom. vägtrafikförordningen

måste man emellertid förklara för barnen att denna regel icke gäller när

klassen eller del därav förflyttar sig på sådant sätt att det kan betraktas

som procession, i vilket fall den vänstra delen av körbanan bör begagnas.

Enligt erfarenhet ter det sig för de yngre barnen förvirrande med olika

regler och följden torde i många fall kunna bliva den, att de icke veta

vilken sida av vägen, som bör begagnas i olika situationer. Även om en

lärare leder en procession av barn torde denne icke kunna hålla så noggrann

uppsikt över barnen att risk för olyckor elimineras om processionen

går på körbanans vänstra sida.

NTF redovisade sin uppfattning sålunda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11> år 196i

1. Det är icke tillrådligt att låta barn marschera flera än två i bredd

på väg utan gångbana. På smal väg böra barnen gå ett och ett i rad efter

varandra.

2. Procession av barn, som gå i bredd på väg utan gångbana, borde tilllåtas

att framgå på högra delen av vägen, så att barnen äro vända mot

och kunna ge akt på den närmaste strömmen av fordon i stället för att ha

ryggen mot densamma.

3. Då barn färdas i marscherande trupp under mörker, vilket dock om

möjligt bör undvikas, böra belysnings- eller reflexanordningar föras i processionens

tät och ko.

Trafiksäkerhetsrådet fann till en början att i den mån förslaget innebar

sådan ändring av bestämmelserna, att procession av barn med högst två i

bredd rekommenderas att använda även befintlig cykelbana, var det väl motiverat

från trafiksäkerhetssynpunkt. Trafiksäkerhetsrådet, som tillstyrkte

förslaget i nu nämnda del, hemställde att framställningen i övrigt icke

måtte föranleda någon åtgärd och anförde till stöd härför följande.

För en vanlig gående är det fördelaktigt att ha den mötande fordonstrafiken

närmast sig och den andra fordonsströmmen så långt från sig som

möjligt. Dessa fördelar för den gående är på de flesta vägar för handen

även för två gående i bredd. Det kan ur trafiksäkerhetssynpunkt vidare

sägas vara fördelaktigt för procession av barn med högst två i bredd att på

vägar utanför de egentliga tätorterna och i samhällen med glesare trafik

färdas på körbanans högra del. Ett sådant förfarande synes också vara til 1- låtet enligt 60 § 4 mom. vägtrafikförordningen. Enligt detta författningsrums

ordalydelse torde nämligen möjlighet finnas att välja den sida, som

är lämpligast ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Processioner av barn förekommer i trafiken i de allra flesta fall i eller

invid städer eller andra tättbebyggda orter med ofta ej så breda gator

eller vägar och med relativt allmänt rådande tät trafik. I åtminstone de

större samhällena finns trottoar eller annan gångbana, och de användes

då av barnen, gående två och två i bredd. Barnen är därför inte så ofta

hänvisade till körbanor med tätare trafik.

Trafiksäkerhetsrådet vill i det följande något närmare beskriva de situationer,

som kan uppstå i en livlig tätortstrafik, om processioner skulle tilllåtas

förekomma på körbanans högra del. I detta sammanhang må erinras

om, att i en ordinär procession går 4—5 personer i bredd.

Om en procession hänvisas till körbanans högra del, bör den mötande

fordonstrafiken jämlikt 47 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen

väja till höger. Denna fordonstrafik tvingas härvid, utom då särskilt bred

väg finnes, över på den högra delen av körbanan och den kommer här

att konkurrera med den mötande fordonstrafiken om utrymmet på denna

del, enär den andra delen är upptagen av processionen. Om vidare processionen

väjer för en på den högra delen av körbanan parkerad bil, måste

processionen svänga ut på den vänstra delen av körbanan och därmed

råka i farlig närhet av den bakifrån kommande trafiken. Om denna trafik

är mycket stark och de parkerade fordonens antal stort eller om processionen

skall passera väg- eller gatukors eller andra besvärliga trafikplatser,

kan ännu mer komplicerade situationer än vad nyss beskrivits uppstå.

Nu angivna svårigheter att avveckla en trafik, i vilken barnprocessioner

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1964

9

enligt föreliggande förslag skulle förekomma, måste innebära stora risker

ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vidare bör observeras de besvärliga problem,

som, även om de inte är av särskild vikt ur trafiksäkerhetssynpunkt och

inte kan tänkas uppstå så ofta, måste lösas för att avveckla enligt förevarande

förslag möjliga möten på en körbana mellan procession av barn

på den ena sidan och annan procession eller marscherande trupp på den

andra sidan.

I föreliggande förslag har särskilt poängterats, att barnen är oberäkneliga

i trafiken, att de plötsligt kan hoppa ur ledet eller knuffas ut på

vägen och att dessa förhållanden kan leda till svår trafikolycka, särskilt

om truppen förflyttar sig på vägens vänstra sida. Enligt trafiksäkerhetsrådets

mening är denna oberäknelighet hos barnen i och för sig lika svårbemästrad,

om barnen förflyttar sig på körbanans högra del eller om de

förflyttar sig på körbanans vänstra del. Det betydelsefulla i trafiksäkerhetsavseende

torde vara, att de i processionen tågande barnen är under

ledning och uppsikt av för ändamålet särskilt kvalificerad personal.

Nu ifrågavarande förslag har vidare motiverats ur pedagogisk synpunkt.

Det har nämligen ansetts vara värdefullt att kunna lära barnen samma regel

såväl för det fall de går i procession som då de går enskilt. Detta är i

och för sig värt beaktande. Någon allmängiltig regel kan emellertid ett

accepterande av förslaget inte skapa, då förslaget inte täcker ett barns

samtliga uppträdanden i marscherande trupp eller procession. Förslaget

omfattar nämligen inte sådana formationer, i vilka barn förekommer såsom

ledsagare åt vuxna.

Vid sidan av nu anförda synpunkter vill trafiksäkerhetsrådet väl erkänna,

att risker ur trafiksäkerhetssynpunkt kan föreligga även med den

ordning, som för närvarande finns i förevarande avseende. Rådet anser

emellertid, att trafikelementet procession (även marscherande trupp) är

bättre inplacerat i trafiksammanhanget enligt nuvarande ordning än enligt

det föreliggande förslaget. Detta trafikelement såsom det avses i förslaget

är genom sin bredd och sin längd mera jämförbart med ett fordon

på körbanan — t. o. m. ett skrymmande sådant — än med gående. Reglerna

för dess plats på körbanan och hur det skall bete sig i trafiken bör

därför också vara desamma som för nämnda fordon.

Framställningen, som i februari 1958 prövades av Kungl. Maj:t i samband

med det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1957 avgivna betänkandet

om trafiksäkerhet, föranledde icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Nordisk vägtrafikkommitté

Åt Nordisk vägtrafikkommitté har uppdragits att utarbeta förslag till gemensam

trafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Enligt

uppgift är bl. a. bestämmelserna för gående föremål för kommitténs överväganden.

Av årets riksdagsbcrättelse framgår att utredningsarbetet beräknas

slutfört i början av år 1964.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 är 1964

Utskottet

I förevarande motioner yrkas vissa ändringar i vägtrafikförordningens

stadgande för gående.

Enligt nuvarande bestämmelser, vilka återfinnes i 60 8 vägtrafikförordningen,

gäller som huvudregel jämlikt 1 mom. att gående, där så påkallas

för undvikande av fara eller olägenhet för annan trafik, skall använda

gångbana eller, om sådan saknas, cykelbana. Finnes ej gångbana eller cykelbana,

skall yttersta delen av vägen begagnas, företrädesvis den på högra

sidan. Det åligger vidare enligt 2 mom. gående att iakttaga särskild försiktighet

vid beträdande av körbana. Gående får ej genom att onödigtvis uppehålla

sig på körbana hindra eller störa trafiken. Medan de sålunda återgivna

stagandena, i den mån däri utsäges att de skall iakttagas, är tvingande

och omfattas av straffbestämmelserna i 1 och 2 §§ trafikbrottslagen, innehåller

60 § 2 mom. i sista stycket även en rekommendation beträffande gåendes

färdsätt under mörker. Härutinnan föreskrives att den som under

mörker går på väg, där tillfredsställande belysning ej är anordnad och

gångbana saknas, bör vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar

eller också bära klädesplagg som vid belysning skarpt avtecknar sig mot

omgivningen.

I de likalydande motionerna 1:346 och 11:398 anföres bl. a. att, eftersom

det särskilt i mörker är starkt motiverat från trafiksäkerhetssynpunkt att

gående färdas på höger sida av vägen, bestämmelsen om gåendes färdriktning

bör ändras så att den även härvidlag blir tvingande. Samma synpunkter

gör sig enligt motionärerna gällande beträffande rekommendationen

om gåendes utrustning i mörker. I sistnämnda hänseende tillkommer enligt

vad i motionerna anföres att underlåtenhet att följa rekommendationen

medfört dom för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen. Motionärerna

hemställer därför om sådan ändring av 60 § vägtrafikförordningen

att gående blir skyldig dels att färdas på vägens högra sida och dels att

vid färd under mörker bära reflexer eller annat skydd, om tillfredsställande

belysning saknas.

I de likalydande motionerna 1:347 och 11:397 kritiseras de särskilda

bestämmelserna i 60 § 4 mom. vägtrafikförordningen om gående som färdas

i procession. I detta stadgande föreskrives att marscherande trupp eller

procession, där så lämpligen kan ske, skall använda körbana och därvid

såvitt möjligt färdas på dennas vänstra del. Procession av barn med högst

två i bredd bör dock enligt författningsrummet använda gångbana, där

sådan finnes. Motionärerna finner det för vanebildningens skull angeläget

att barn alltid får följa huvudregeln för gångtrafik och således färdas på

vägens högra sida. Jämväl trafiksäkerhetsskäl talar enligt motionärerna för

en sådan ordning. I motionerna hemställes därför om sådan författningsändring

att barn i trupp skall färdas på vägens högra sida, om särskild

gångbana ej finnes.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1961 11

Såsom utskottet i olika sammanhang understrukit, är det angeläget att

alla möjligheter att förebygga trafikolyckor tillvaratages. Vad motionärerna

i detta syfte föreslagit är i många hänseenden förtjänt av beaktande.

Motionerna bör enligt utskottets mening emellertid ses mot bakgrund

av de omfattande författningsändringar som förestår med anledning

av den beslutade övergången till högertrafik och som kommer att

beröra bl. a de nu aktuella bestämmelserna om gåendes trafikriktning.

Vägtrafikförordningens bestämmelser för gående överses sålunda av

Nordisk vägtrafikkommitté inom ramen för kommitténs uppdrag att

utarbeta förslag till gemensamma nordiska trafikregler. Utskottet finner

att de genom motionerna väckta frågorna om skärpning av

eller ändring i trafikriktningsreglerna för gående bör bedömas i

samband med spörsmålet om övriga av högertrafikreformen föranledda

författningsändringar. Beträffande den i motionerna 1:346 och 11:398 ifrågasatta

skärpningen av 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen vill

utskottet framhålla att rekommendationen om gåendes utrustning i mörker

trätt i kraft först den 1 januari 1961. Rekommendationen infördes i syfte

att stödja den propagandaverksamhet som särskilt från NTF :s sida föres

i syfte att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade med att

utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker samt om

de medel som står dem til! buds för att skydda sig mot dylika risker.

Det är enligt utskottets mening ännu för tidigt att bedöma om bestämmelsen

med sin nuvarande utformning fått avsedd verkan. Utskottet finner anledning

ej föreligga att i sammanhanget ingå på frågan, huruvida underlåtenhet

att följa rekommendationen i särskilt fall kan anses innefatta vårdslöshet

i trafik. Ehuru utskottet således hyser sympati för de båda motionsparens

syfte att öka trafiksäkerheten, anser utskottet på grund av det anförda

att någon riksdagens åtgärd med anledning av de förslag som framförts

i motionerna för närvarande ej är påkallad.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

a) 1:346 och 11:398 samt

b) 1:347 och 11:397,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196i

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Lindahl, Göran Karlsson, Ebbe Ohlson,

Svante Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Gunnar Pettersson*

;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink, herrar Johansson i öckerö, Mattsson, Sundelin och Bengtson i

Solna.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964

640236

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.