Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

1964-03-17 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:17, Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

1

Nr 17

Utlåtande i anledning au uäckta motioner om lagstiftning rörande

avgiftsbelagda trafikanläggningar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 441 i första kammaren av herrar Schött och

Virgin samt nr 530 i andra kammaren av herr Bohman.

I motionerna, som är likalydande, yrkas »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa, att förslag till lag rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

förelägges 1964 års höstriksdag».

Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen I: 441.

Gällande rätt in.in.

I utskottets utlåtande nr 28/1960 lämnas en utförlig redogörelse för tidigare

och nu gällande väglagstiftning ävensom för behandlingen t.o.m. år

1958 av frågor om byggande av broar över Kalmarsund och Öresund. Utskottet,

som tillåter sig att i dessa hänseenden hänvisa till nämnda redogörelse,

inskränker sig till att beträffande frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar

upptaga följande.

1959 års riksdag

I motioner vid 1959 års riksdag (I: 118 och II: 144) framfördes tanken på

finansiering av trafikanläggningar genom upptagande av avgifter som skulle

förränta och amortera investeringarna i anläggningarna. Motionärerna ansåg,

alt ett sådant tillvägagångssätt ej utan vidare borde förkastas. Som

förutsättning för avgiftsbeläggning borde dock enligt motionärernas mening

gälla, att andra framkomstmöjligheter ej stod trafikanterna till buds

och att de alltså hade valmöjlighet mellan en längre, mer belastad, kostnadsfri

led och en snabbare men avgiftsbelagd. Frågan var enligt motionärernas

mening förtjänt av att utredas och syntes ligga inom ramen för 1953

års trafikutrednings uppdrag.

Statsutskottet (utlåtande nr 6) fann någon åtgärd från riksdagens sida

icke erforderlig. Utskottet hade nämligen inhämtat, att inom 1953 års tralikutredning

redan pågick arbete med utredning rörande bl.a. bilismens

skatte- och finansieringsfrågor.

1—5927 #4 Bihang till riksdagens protokoll 1901. 9 samt. 3 avd. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

I eu vid 1959 års riksdag i andra kammaren gjord interpellation till

chefen för kommunikationsdepartementet ställdes frågan om hinder enligt

allmänna väglagen eller eljest enligt lag eller författning förelåg för att en

för den allmänna samfärdseln betydelsefull, fast broförbindelse utfördes i

enskild regi samt för att särskilda avgifter därefter uttogs av trafikanterna

på bron.

Departementschefen uttalade i sitt svar (den 16 december 1959) följande:

Det får nu anses som en vedertagen princip, att några avgifter icke får

upptagas för begagnande av allmän väg eller därtill hörande anordningar.

Vad angår möjligheten att etablera ett avgiftssystem på en väg eller del

därav t.ex. en bro — som inte har karaktär av allmän, vill jag till en

början anmärka, att något principiellt hinder inte föreligger för enskilda

personer eller företag alt utföra sådana vägföretag som får betydelse också

ui allmän synpunkt. Inte heller finns något förbud stadgat för ägare av enskild

väg att ta upp avgifter av allmänheten. Emellertid är lagstiftningen

ingalunda uppbyggd med tanke på att möjliggöra sådana företag som dem

interpellanten syftar på. 1 praktiken kommer ett dylikt företag att möta

hinder, vilka kan betecknas som oöverstigliga. Som exempel må nämnas,

att företaget inte kan få rätt till expropriation eller rätt att ta mark i

anspråk enligt lagen om allmänna vägar och knappast heller enligt lagen

om enskilda vägar. De bestämmelser, som lagen om enskilda vägar innehåHer

om rätt för fastighetsägare att nyttja befintlig väg och om villkoren

för sådant nyttjande, medför att ett avgiftssystem inte kan upprätthållas

konsekvent och därför blir besvärligt för att icke säga omöjligt att tillämpa.

Slutligen må nämnas, att reglerna om de villkor, under vilka en enskild väg

kan förklaras för allmän, inte tar några hänsyn till de särskilda ekonomiska

intressen, som är förbundna med vägföretag av det slag, som interpellanten

åsyftar.

Huruvida det är lämpligt att genom lagändringar bryta igenom de sålunda

gällande principerna är eu vittomfattande lagstiftningsfråga, för vars

besvarande kräves ett mera omfattande och framför allt ett mera konkret

material än det, som nu står till buds. Frågan — som f.ö. inte närmare berörts

i interpellationen — torde emellertid komma att i väsentliga hänseenden

behöva bli klarlagd i anslutning till det arbete, som bedrives inom

den s.k. öresundsdelegationen.

1960 års riksdag

Sedan frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar ånyo aktualiserats

vid 1960 års riksdag genom motionerna 1:75 och 11:90 samt 1:458 och

II: 550, anhöll riksdagen (rskr 308) i anledning av motionerna och under

hänvisning till tredje lagutskottets ovan berörda utlåtande nr 28/1960 om

utredning i sylte att erhålla en lagstiftning som möjliggjorde avgiftsbelagda

trafikanläggningar, särskilt broar och tunnlar. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 15 september 1960 tillkallades därefter särskilda sakkunniga

(1960 års vägsakkunniga) för att verkställa bl.a. den sålunda begärda

utredningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 196b

3

1961 års riksdag

I motionen II: 523 vid 1961 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning

och förslag om byggandet av en broförbindelse mellan Öland och fastlandet.

Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 151/1961 över motionen

hl.a. att frågan om en sådan broförbindelse redan varit föremål för utredningar

och undersökningar av såväl teknisk som ekonomisk natur, vilka

likväl av olika skäl icke lett till något beslut om brons utförande. Med

hänsyn till att frågan om förbindelsens finansiering genom avgifter då

övervägdes av 1960 års vägsakkunniga, och då de sakkunnigas förslag

borde avvaktas före ett slutligt ställningstagande till spörsmålet om företagets

utförande, hemställde utskottet om avslag på motionen. Riksdagen

biföll utskottets hemställan.

Vägsakkunnigas betänkande

Betänkandets huvudsakliga innehåll

Den 25 april 1962 avgav 1960 års vägsakkunniga ett betänkande om

avgiftsbelagda trafikanläggningar (SOU 1962: 26). Betänkandet har i huvudsak

följande innehåll.

De sakkunniga konstaterar, att även om den nuvarande väglagstiftningen

icke innehåller något direkt hinder mot avgiftsbelagda trafikanläggningar,

omöjliggör den dock i praktiken genom sin utformning tillkomsten av sådana

anläggningar. I princip förutsättes sålunda, att för den allmänna samfärdseln

nödiga vägar och förbindelser hygges genom det allmännas försorg

med anlitande av allmänna medel samt att avgifter icke får uttagas för deras

begagnande. Detta har också understrukits av riksdagen senast vid behandlingen

år 1960 av motioner om utredning angående avgiftsbelagda trafikanläggningar

m.m. Tredje lagutskottet framhöll dock i anslutning härtill,

att under vissa omständigheter avsteg från nämnda principer kunde tänkas

befogade. Enligt utskottet borde en sådan lagstiftning eftersträvas, som

icke hindrade enskilda bolag eller kommuner att anordna avgiftsbelagda

trafikanläggningar, i första hand broar och tunnlar. Även frågan om möjlighet

att i vissa fall avgiftsbelägga statliga trafikanläggningar av sådant slag

borde därvid upptagas.

De sakkunniga har icke funnit någon mera väsentlig ändring i huvudprinciperna

för gällande lagstiftning behöva företagas vid ett eventuellt införande

av ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar. Vissa kompletterande

föreskrifter i väglagen, varigenom såväl enskilda som det allmänna

erhåller möjligheter att enligt en särskild koncessionslagstiftning bygga

och driva dylika anläggningar, vore sålunda tillräckliga. För det fall att

statsmakterna skulle besluta om införande av ett system med sådana möjligheter,

har de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag till en särskild

koncessionslag och till vissa kompletterande föreskrifter i väglagen och kungörelsen

angående statsbidrag till enskild väghållning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

I fråga om skälen för och einot en avgiftsbeläggning anför de sakkunniga

i huvudsak följande.

I Amerikas förenta stater liar systemet med avgiftsbelagda trafikleder

tillämpats i större utsträckning alltsedan 1930-talet. Systemet har oftast

motiverats med trafikanternas önskemål atL kunna välja mellan en längre,

avgiftsfri ied med mera långsam trafik och en kortare, avgiftsbelagd led

med snabbare trafik, I den amerikanska vägplanen i mitten på 1950-talet

förutsattes emellertid att särskilda s.k. tullvägar ej skulle komma till användning

vid den fortsatta utbyggnaden av i varje fall det interstatliga vägnätet.

Härmed sammanhängande frågor har dock ånyo aktualiserats i diskussionen

rörande storleken och arten av den bilbeskattning, som kräves

för finansieringen av de föreslagna investeringarna.

Bestämmelser om tullvägar finnes i flertalet delstater. Åtskilliga stater,

inom vilka sådana bestämmelser förut gällt, har emellertid upphävt dessa

under senare hälften av 1950-talet. Bestämmelserna i de olika staterna

varierar rätt avsevärt. Ett vanligt system synes vara, att tullväg bygges och

handliaves av det statliga vägväsendet samt bekostas genom obligationslån

eller annat lån, som upptages med förbehåll, att endast inkomsterna av vägen

får tagas i anspråk för betalningen. Finansieringsformen synes, om den

tillämpas på svenska förhållanden, närmast kunna jämföras med statliga

eller halvstatliga bolag. Även andra finansieringsformer har förekommit, i

åtminstone ett par fall har vederbörande delstats framtida inkomster av

bensinskatten ställts som säkerhet för obligationslån. Någon gång har inkomsterna

från en särskilt lönande tullväg använts för att bygga annan

tullväg, varefter det statliga vägväsendet tillgodogjort sig inkomsterna från

hela vägsystemet. Det har också förekommit, alt en delstat iklätt sig garanti

för lånens återbetalning. 1 allmänhet har förutsatts, att vägen, efter utgången

av viss tid eller då samtliga lån amorterats, skulle utan ersättning

införlivas med det statliga vägväsendet och upplåtas för trafik utan avgift.

Enligt de sakkunnigas uppfattning har utfallet i ekonomiskt hänseende av

de avgiftsbelagda vägföretagen i Förenta staterna i allmänhet varit gott, när

det gällt begränsade vägsträckningar med tät trafik, särskilt genomfartsvägar

från stadscentra till förorterna. Däremot har lönsamheten ofta varit

mindre god för längre vägar med mera begränsad trafikvolym. De erfarenheter

av tullvägar, som vunnits, torde enligt de sakkunniga knappast vara

ägnade att läggas till grund för en bedömning av förutsättningarna för utförande

av tullvägar i Sverige. Härtill är förhållandena alltför olikartade.

De sakkunniga påpekar bl. a., att de amerikanska tullvägarna i flertalet fall

är mycket omfattande företag med anläggningskostnader, som uppgår

till 200—500 milj. dollars. Den årliga trafikmängden på dessa vägar är lägst

eu å två milj. fordon. På vissa vägar har trafikmängden uppgått till 50 milj.

fordon.

I Norge har avgiftsbelagda trafikanläggningar främst motiverats av önske
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

5

målet eller nödvändigheten att få till stånd angelägna väg- och broförbindelser

tidigare än som eljest vari! möjligt med hänsyn till de begränsade

investeringsresurserna. Bestämmelser eller föreskrifter rörande avgifter på

allmänna vägar saknas. Ställning till avgiftsfrågan lages i förekommande

fall av de anslagsbeviljande myndigheterna. Del anses dock, att stortingets

medgivande kräves i fråga om genomfartsvägar även om statsbidrag till

projektet icke förutsatts. Avgifterna anpassas vanligen så, att lånen förräntas

och avbetalas inom viss tid, vilken icke överstigit tio ä femton år för de

senast behandlade projekten. Under senare år har tillstånd till avgiftsbeläggning

givits i samband med byggande av större broar eller broar som

ersättning för tidigare färjförbindelser. I några fall har sådant tillstånd

också givits beträffande väganläggningar som förutsatts finansierade helt

eller delvis med lån. Detta gäller, förutom vägar av särskilt intresse för

turismen, vägar som har betydelse för ett begränsat distrikt eller område,

där trafikanterna förklarat sig villiga att åtaga sig denna extra belastning för

att få vägen byggd tidigare än som annars hade varit möjligt med anlitande

av ordinarie anslag från stat och kommun.

De sakkunniga erinrar om att vägväsendet i Norge icke är förstatligat i

samma utsträckning som hos oss. Staten svarar sålunda direkt endast för

huvudvägarna, för vilka anslag beviljas av stortinget. Övriga vägar utbygges

och underhålles av de regionala myndigheterna, dock med statsbidrag till

såväl byggande som underhåll. Till städernas vägar och gator utgår däremot

icke sådana bidrag.

Även då det gäller svenska förhållanden, torde enligt de sakunniga svårigheterna

att inom ramen för de allmänna väg- och broplanerna inom önskvärd

tid bereda utrymme för vissa större, kostnadskrävande projekt, ha

drivit fram önskemålen om införande av ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar.

Diskussionen om ett sådant system har hittills begränsats

till i huvudsak broföretag över Öresund och Kalmarsund samt i Göteborg.

Öresundsbroprojektet är av så speciell karaktär, att det icke synes böra

behandlas i förevarande sammanhang. Frågan om bro- och tunnelföretagen

i Göteborg har numera lösts genom beslut om medelsanvisning i vanlig

ordning. Vad beträffar en broförbindelse mellan Öland och fastlandet erinrar

de sakkunniga om tidigare utredningar i denna fråga. I en av väg-och

vattenbyggnadsstyrelsen den 21 mars 1949 framlagd utredning rörande broförbindelse

över Kalmarsund presenterades två alternativa förslag som

väsentligt skilde sig från varandra beträffande utformningen av den bärande

huvudkonstruktionen. Kostnaderna för det billigaste alternativet beräknades

i runt tal till 28 mil j. kr. vid en bro- och vägbredd av 7 m och till 32,6

milj. kr. vid eu bro- och vägbredd av 11 in. 1954 års ö-utredning förordade

i ett den 30 juni 1956 avlämnat betänkande rörande Öland att en broförbindelse

snarast möjligt skulle komma till stånd och underströk angelägenheten

av att erforderliga förberedande undersökningar bedrevs med all möj
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1964

lig skyndsamhet, så att definitivt ställningstagande till problemet kunde ske

i en nära framtid. De sakkunniga omnämner även en ekonomisk-geografisk

undersökning, som utförts inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under

åren 1955—1957. I denna har uppskattningar gjorts om bl. a. trafikvinsten

vid tillkomsten av en broförbindelse över Kalmarsund. 1 anslutning härtill

konstaterar de sakkunniga att intresset för ett system med avgiftsbelagda

tratikanläggningar främst hänför sig till frågan om en fast förbindelse till

Öland.

Gällande grundregel att de för den allmänna samfärdseln nödiga vägarna

och förbindelserna i princip skall byggas genom det allmännas försorg samt

att avgifter icke får uttagas för deras begagnande är enligt de sakkunniga

helt riktig och innebär stora fördelar. Dess tillämpning i praktiken torde

innebära bl. a., att en angelägenhetsgradering av de för utbyggnad aktuella

företagen sker samt att sådana företag, vilkas tillkomst ej är tillräckligt

motiverad ur ekonomiska eller andra synpunkter, ej kommer till stånd.

Att bryta dessa principer genom att införa ett avgiftssystem framstår bl. a.

därför som mindre önskvärt. Dessutom torde med det svenska vägväsendets

nuvarande utformning och den för landets ekonomiska liv betydelsefulla

kostnadsutjämning, som äger rum inom vägväsendet genom beskattningstormerna

för motorfordonstrafiken, det närmast kunna betraktas såsom

en återgång till ett föråldrat vägfinansieringssystem, om vägavgifter skulle

tillgripas för finansiering av vissa vägbyggen.

Vissa risker synes sålunda enligt de sakkunnigas mening föreligga, att

vid ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar de allmänna principerna

för angelägenhetsgradering av de skilda företagen rubbas. En särskild

förbindelse kan t. ex. för en viss industri eller för befolkningen inom ett

visst område framstå som mycket angelägen utan att därför i övrigt vara

av sådan vikt för trafikanterna eller kommunikationsväsendet i stort, att

den bör utföras. Detsamma kan gälla med avseende på en speciell turisteller

fritidsled. Om i sådana fall förbindelsen kommer till stånd genom

avgiftsfinansiering, medan andra och viktigare leder får anstå, kan detta

innebära en felaktig investeringsavvägning eller prioritering på felaktiga

grunder.

Som skäl för införandet av avgiftsfinansierade företag har enligt de sakkunniga

ofta hänvisats till att behovet av en viss förbindelse varit så stort,

att en investering i och för sig sannolikt skulle vara företagsekonomiskt

lönsam. Även om så vore fallet, kan vid bedömandet av dessa frågor dock

icke bortses från allmänna prioriteringsgrunder. För dess utförande måste

nämligen kapitalmarknaden i motsvarande mån tagas i anspråk till eventuell

nackdel för andra viktiga investeringar. Avgörande för ställningstagandet

bör till sist vara omfattningen av samhällets totala resurser, vilka

alltid torde framstå som begränsade. I angivna fall bör därför enligt de sakkunniga

såsom eljest en bedömning göras av företagets angelägenhetsgrad

i förhållande till andra aktuella investeringsobjekt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

7

Den investeringsavvägning, som sker vid uppgörandet av flerårsplaner,

innebär att många angelägna företag med hänsyn till medelstillgången helt

eller delvis måste ställas på framtiden. Även för övriga områden inom samhällslivet

föreligger stora och angelägna investeringsbehov, medan tillgängliga

investeringsmedel är relativt begränsade. Med hänsyn härtill anser

de sakkunniga det icke vara rimligt, att en viss avgiftsbelagd trafikanläggning

får komma till stånd enhart av det skälet, att de ordinarie investeringsmedlen

icke tages i anspråk härför. I vart fall då det gäller av det allmänna

byggda företag måste en ingående prövning av angelägenhetsfrågan och

priorileringsgrunderna komma till stånd såväl då ordinarie investeringsmedel

utnyttjas som vid en eventuell upplåning inom eller ulom landet av

erforderliga medel.

Vad sålunda anförts gäller enligt de sakkunnigas uppfattning bedömningen

i stort av spörsmålet, huruvida ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar

bör accepteras. Om fråga uppstår att rent undantagsvis medgiva

ett enda företag kan givetvis sägas, att en strikt tillämpning av huvudprincipen

framstår som mindre berättigad samt att konsekvenserna för

investeringssektorn i dess helhet blir mindre påtagliga.

Frågan om avgiftsfinansiering bör enligt de sakkunniga också ses mot

bakgrunden av den totala motorfordonsbeskattningens storlek. Är denna

beskattning redan förut hög, kan motstånd mot en dylik finansieringsmetod

givetvis väntas bli större än eljest. Dessutom torde under alla förhållanden

för de närmast berörda trafikantgrupperna och trafikområdena

avgiften framstå som en form av extra beskattning. Även vid en relativt

låg taxesättning synes man därför kunna utgå från att, inom längre eller

kortare tid efter en förbindelses färdigställande, krav kommer att resas på

att avgiften skall tagas bort eller sänkas för befolkningen inom närmast

berörda region. Ett bibehållande av avgiften kan också verka trafikhämmande

och därigenom medföra att förbindelsens kapacitet icke fullt utnyttjas,

vilket ur allmänt ekonomiska synpunkter vore mindre tillfredsställande.

Den ifrågasatta avgiftsfinansieringen har ansetts höra begränsas till endast

större, angelägnare och särskilt kapitalkrävande företag. T sådana fall

torde oftast enligt de sakkunnigas uppfattning angelägenhetsgraden i och

för sig motivera utbyggnad i sedvanlig ordning med anlitande av allmänna

medel. De sakkunniga ifrågasätter om för överskådlig tid något annat företag

— exklusive en eventuell öresundsbro — än en ölandsbro kan komma i

fråga som avgiftsfinansierat företag. Att för detta enda fall göra avsteg från

huvudprincipen för vägväsendets finansiering och införa ett system som

kan medföra förenämnda olägenheter synes icke befogat.

De sakkunniga är sålunda ej beredda förorda införandet av ett system

med avgiftsfinansiering. T fråga om ölandsbron föreligger sociala och andra

skäl för en utbyggnad i sedvanlig ordning. Beträffande tidpunkten för före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

tagets utförande finner sig de sakkunniga ej kunna göra annat uttalande

än att spörsmålet främst synes böra upptagas i den för prövning av vägärenden

stadgade ordningen. I anslutning härtill erinrar de sakkunniga om

att förnyelse av flerårsplanerna för väg- och brobyggnader författningsenligt

skall ske under år 1963, att gälla fr. o. m. år 1964. Därest statsmakterna

skulle finna att avgiftsfinansiering bör komma till stånd, måste

ställning tagas till om företaget lämpligen bör byggas och handhavas av

staten eller genom enskild försorg. Enligt de sakkunnigas mening bör staten

därvid ingalunda a priori uteslutas. Starka skäl synes tala för att utbyggnaden

sker i statlig regi, då staten förr eller senare skall övertaga bron.

Dessutom torde ett företag av denna storleksordning icke kunna genomföras

utan statligt bidrag eller statliga garantier i en eller annan form. Olika

mellanformer mellan statligt och privat byggande kan givetvis också tänkas.

Ehuru de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka, att ett system med

avgifter för nyttjande av viktiga vägförbindelser införes i landet, har de

likväl ansett sig ej böra underlåta att utarbeta och framlägga förslag till

lagstiftning i ämnet.

Det av de sakkunniga framlagda författningsförslaget benämnes lag om

tullvägar. Lagen är utformad enligt koncessionsprincipen. Det skall ankomma

på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall pröva, om företaget skall komma

till stånd samt på vilka villkor detta skall ske. Enligt förslaget får koncession

meddelas i sådana fall, då företaget finnes lända till gagn för en större

allmänhet och i övrigt vara lämpligt från allmän synpunkt. Väg för vilken

koncession meddelats benämnes tullväg. Koncession får inte meddelas å

väg, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan skall utgöra gata,

annan allmän plats eller särskilt trafikområde. Ej heller får koncession

meddelas kronan eller annan i lagen om allmänna vägar omförmäld väghållare.

Vid detaljplaneringen av vägföretaget skall väsentligen samma ordning

tillämpas som vid upprättande, utställande och fastställande av arbetsplan

för allmän väg. Härvid äger koncessionshavare erhålla biträde av vederbörande

vägförvaltning. För tillgodoseende av koncessionshavarens behov

av mark för tullväg upptages i förslaget en bestämmelse att vad i fråga om

allmän väg finnes stadgat om expropriation, vägrätt och tillfälligt upplåtande

av mark skall äga motsvarande tillämpning å tullväg. Det torde ankomma

på Kungl. Maj :t att bestämma de grunder, som skall gälla för uttagande

av vägavgifter. Hur avgiftssystemet i detalj skall utformas får

koncessionshavaren själv bestämma, men taxa eller taxeändring får icke

tillämpas, innan den fastställts av myndighet som Kungl. Maj:t förordnat

därtill. Förslaget innehåller även vissa bestämmelser för reglering av rättsförhållandena

vid koncessionstidens utgång och vid inlösen före utgången

av denna tid.

I särskilt yttrande har ledamoten von Seth uttalat, att utredningens prin
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 196b

9

cipiella ståndpunkt att det allmänna bör svara för byggande av nödiga allmänna

vägar synes riktig. Företagen måste noggrant angelägenhetsgraderas

enligt vägplanens förutsättningar kompletterade med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

fördjupade trafikekonomiska beräkninsgrunder. Vissa avvikelser

från den önskvärda angelägenhetsgraderingen har måst och kan

alltfort behöva ske av särskilda skäl. Avgiftsbelagda broar och tunnlar bör

få ifrågakomma för att i vissa fall kunna avhjälpa besvärande och samtidigt

kostnadskrävande flaskhalsar. Dessa företag berör emellertid endast en

mindre del av den totala investeringsvolymen. Avgiftsbelagda företag kan

visa sig önskvärda såväl utom som inom planlagt område. Lagförslaget bör

enligt reservantens mening i sistnämnda avseende justeras.

Remissyttranden

Remissinstansernas ställningstaganden redovisas i prop. 191/1963 sålunda.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till principen att för den allmänna

samfärdseln nödiga vägar och förbindelser skall byggas genom det allmännas

försorg och med anlitande av allmänna medel samt att avgifter icke får

uttagas för deras begagnande. Ett antal remissinstanser anser dock att avgiftsfinansiering

bör kunna tillgripas i undantagsfall.

Vägsakkunnigas uppfattning att ett system med avgiftsfinansiering ej bör

införas biträdes av bl. a. riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Skaraborgs

och Värmlands län, Svenska landskommunernas förbund samt Länsvägnämndernas

förbund. Vissa remissmyndigheter framhåller särskilt riskerna

för rubbningar i angelägenhetsgraderingen och för snedvridning av investeringsverksamheten

om utförandet av avgiftsbelagda trafikanläggningar

skulle möjliggöras. Sålunda anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att

tillkomsten av en viss vägförbindelse genom kapitaltillskott från enskilda

intressenter i och för sig icke behöver innebära att den ordinarie vägutbyggnaden

måste vidkännas en motsvarande inskränkning på annat håll. Sett

i ett större sammanhang bör frågan om byggandet av tullväg bedömas mot

bakgrunden av samhällets totala resurser och den angelägenhetsgrad som

företaget därvid bedömes ha. De flerårsplaner som upprättas och fastställes

får — efter vederbörlig anslagsbehandling — anses ntgöra en objektiv måttstock

på de möjligheter till väginvesteringar som samhället under tidsperioden

i fråga har. Då vidare, enligt de sakkunnigas mening, f. n. knappast

något företag — ölandsbron möjligen undantagen — kan anses vara sådant

att det har aktualitet såsom tullväg, anser styrelsen, att något påtagligt

behov av en lagstiftning på området i dagens läge inte föreligger. Liknande

synpunkter anföres av länsstyrelsen i Slockholms län och Landsorganisationen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, alt en lagstiftning om avgiftsbelagda

enskilda trafikföretag icke kan väntas fylla något behov annat än i ett par

undantagsfall, vilka icke kan få utgöra skäl för avsteg från huvudprinciperna

för vägväsendets finansiering.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 ur t9(ii

Länsstyrelsen i Örebro län ansluter sig till de sakkunnigas uttalande, att

en enstaka bygd icke bör belastas med avgifter för en allmänt behövlig trafikled.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län torde det ej vara orealistiskt

antaga, att rätt snart efter färdigställandet av ett avgiftsbelagt företag krav

kommer att ställas på avgiftens borttagande. Liknande synpunker anföres

av Tjänstemännens centralorganisation, som härjämte framhåller, att avsteg

från hittills tillämpade principer för vägväsendets finansiering icke hör

ske i fråga om en eventuell bro till Öland.

Svenska stadsförbundet anför, att driftekonomisk lönsamhet icke utan

vidare kan betraktas som ett kriterium på att en viss anläggning också har

hög angelägenhetsgrad. Man måste därför antaga, att den nödvändiga koncessionsprövningen

i själva verket skulle leda till att avgiftsfinansierade

förelag ej tilläts att bryta den på en allsidig angelägenhetsprövning grundade

turordningen mellan trafikbyggena. Förbundet framhåller vidare, att

berättigade krav om inlösen av avgiftsfinansierade trafikleder troligen

ganska snart skulle framföras.

Av de remissorgan, som ställer sig positiva till införandet av tullvägar,

anser de flesta att sådana vägar bör komma till utförande endast i speciella

fall. Gällande grundregel för vägnätets finansiering synes sålunda endast i

särskilt motiverade undantagsfall böra rubbas framhåller länsstyrelsen i

Östergötlands län, som i allt väsentligt delar de av utredningen framförda

synpunkterna. Den föreslagna koncessionslagen synes enligt länsstyrelsen

fylla sitt ändamål att reglera vissa undantagssituationer. Liknande synpunkter

framföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Enligt länsstyrelsen

i Kronobergs län erfordras för anordnande av förbindelser över Kalmarsund

och Öresund så stora kapitalinvesteringar att dessa icke synes kunna

rymmas i de näraliggande årens investeringsplaner. Genom medverkan av

enskilt kapital skulle dessa företag kunna förverkligas inom snar framtid,

varför länsstyrelsen icke vill motsätta sig att förslaget till lag om tullvägar

införes, då i allt fall Kungl. Maj:ts prövning blir erforderlig för varje företag,

och att lagen förutsättes tillämpad med stor restriktivitet. Även länsstyrelsen

i Blekinge län anser, att en särskild lagstiftning, som i enstaka

fall möjliggör byggande av angelägna, kostnadskrävande väg- eller broföretag,

kan innebära en lämplig lösning på vissa trafikproblem. Synpunkter av

liknande innebörd framföres av länsstyrelserna i Hallands och Västerbottens

län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan icke förorda en lagstiftning,

som generellt medger finansiering av väg- och broförbindelser genom avgifter.

Detta hindrar dock icke, att denna finansieringsform bör kunna användas

i enstaka, speciella fall. Möjligheten står därvid öppen att det enstaka

företaget göres till föremål för särskild lagstiftning.

Motororganisationerna anser, att tullvägar skulle kunna tänkas i vissa

speciella fall såsom beträffande kostnadskrävande, större och angelägna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 196b

11

företag. Organisationerna nämner särskilt broar oeli tunnlar beträffande

vilka det bedömes som osannolikt att sådana störningar i prioritetsgraderingen,

som utredningen har befarat, kan uppstå. KAK tillägger, att även

vägar skulle kunna komma i fråga för avgiftsbeläggning.

Avgiftsbelagda trafikanläggningar bör enligt näringsorganisationerna

kunna komma i fråga som alternativ till redan befintliga kommunikationsleder.

Trafikanterna skulle härigenom få frihet att välja antingen den avgiftsfria

gamla leden eller den nya avgiftsbelagda, som dock förutsattes gc

snabbare framkomlighet och förbättrad körekonomi. Främst torde, enligt

organisationerna, enstaka broar och tunnlar samt tillfartsleder till dessa

kunna falla inom angivna kategori. Organisationerna framhåller, att utredningen

intagit en alltför kritisk hållning mot avgiftssystemet som sådant,

1)1. a. beträffande risken för felaktig investeringsawägning. Genom koncessionsförfarandet

synes någon sådan risk enligt organisationernas mening

icke föreligga. Vidare framhålles att utredningen icke tillräckligt synes ha

beaktat de goda erfarenheter man haft av avgiftsfinansierade anläggningar

i USA och andra länder. Även länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det

föreslagna systemet med koncessionsprövning synes garantera att endast

angelägna företag kommer till utförande. Vidare anför länsstyrelsen, att

behovet av ökade investeringar inom vägväsendet sedan länge är trängande.

Om trycket kan lättas genom tillkomsten av avgiftsbelagda vägförbindelser,

synes man ej böra underlåta att möjliggöra detta.

Arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län har intet att

erinra mot att möjligheter till avgiftsfinansierade anläggningar tillskapas

i enlighet med de sakkunnigas lagförslag.

Några remissorgan behandlar de sakkunnigas förslag speciellt med tanke

på en eventuell broförbindelse till Öland. Sålunda finner länsstyrelsen i

Södermanlands län det tveksamt, om en särskild lag behövs för ifrågavarande

ändamål. Om det emellertid skulle vara möjligt att snabbare få till stånd

en bi-o, närmast till Öland, på sätt de sakkunniga angivit vill länsstyrelsen

icke motsätta sig en lösning av brofrågan i enlighet härmed. Länsstyrelsen

i Kalmar län, som i princip delar de sakkunnigas uppfattning, anser att

finansiering av Ölandsbron om möjligt bör ske på vanligt sätt och sålunda

prövas vid upprättandet år 1960 av ny flerårsplan för byggande av storbroar.

Om bron icke skulle kunna inrymmas i nämnda plan, bör emellertid möjlighet

givas till avgiftsfinansiering av broförbindelsen. Liknande synpunkter

an föres av länsstyrelsen i Gotlands län och Riksförbundet Landsbygdens

folk. Sistnämnda länsstyrelse är dock i själva sakfrågan av annan mening än

de sakkunniga. Alldeles oavsett de garantier som ligger i dels koncessionstvänget,

dels den omständigheten att det endast är enstaka vägprojekt som

kan bli aktuella som avgiftsfinansierade är enligt länsstyrelsen de sakkunnigas

samhällsekonomiska betänkligheter överdrivna. Länsstyrelsen har därför

intet att erinra mot eu befogenhet för Kungl. Maj:l att meddela koncessioner

av förevarande art.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 196i

Några remissorgan anser atl även andra företag än ölandsbron kan

tänkas ifrågakomma för avgiftsfinansiering. Länsstyrelsen i Jönköpings län

uttalar sålunda att även om man förutsätter att det enda nu aktuella fallet,

bron till Öland, kan komma att inom rimlig tid lösas på annat sätt kan ju

möjligen framdeles något enstaka annat objekt av detta slag framkomma,

s^arför det enligt länsstyrelsen synes vara av värde att lagstiftningen öppnar

möjlighet till fritt val. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att flera i och

för sig nödvändiga önskvärda trafikanläggningar torde av statsfinansiella

skäl icke kunna komma till utförande förrän i en avlägsen framtid och syftar

på bl. a. öresundsbron. Genom avgiftsfinansiering skulle dylika trafikleder

kunna komma till utförande snabbare, varför länsstyrelsen tillstyrker, att

ett system skapas, som ger förutsättningar för avgiftsbelagda trafikanläggningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att koncession bör

kunna lämnas för anläggning av större parkeringsplatser vid badplatser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att även en vägförbindelse, som har

betydelse ur turistsynpunkt, bör kunna komma till utförande genom avgiftsfinansiering

och nämner som exempel härpå en vägförbindelse mellan Ljungdalen

och Vålådalen. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att frågan om

avgiftsfinansiering bör ses mot bakgrunden av tidsvinst och trafikutrymme

enligt samma normer som f. n. gäller för t. ex. fordonsparkering. Lagstiftningen

i ämnet bör f. n. icke utformas så att finansiering medelst avgifter

helt omöjliggöres, då framför allt i de större städerna hindren för trafiken

synes vara så stora att man under en övergångsperiod kan nödgas tillgripa

avgiftsfinansiering av vissa objekt för att bl. a. medgiva utrymme för statsbidrag

till de mellanstora och mindre städerna. Även för vägar på landsbygden

kan det enligt länsstyrelsen möjligen bli aktuellt med avgiftsfinansiering.

Några remissmyndigheter har framfört vissa erinringar mot det av de

sakkunniga utarbetade författningsförslaget. Beträffande benämningen

tullväg har länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads och Malmöhus

län ifrågasatt om benämningen är lämpligt vald, då den för tanken till

en annan typ av avgift. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms och Norrbottens län, motororganisationerna samt näringsorganisationerna

anser att förslaget bör ändras så att koncession kan meddelas

för väg, bro eller tunnel inom generalplane- eller stadsplanelagt område.

— Beträffande förslaget att koncessionshavaren skall äga erhålla biträdeshjälp

från vägförvaltningen vid bl. a. upprättande av arbetsplan har erinringar

framförts från länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Hallands

och Örebro lån, vilka framhåller, att vägförvaltningarnas skyldigheter i

förevarande hänseende bör starkt begränsas eller helt utgå. — Bestämmelserna

angående inlösen före koncessionstidens utgång bör modifieras i vissa

avseenden anser länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

13

1963 års riksdag

Frågan om lagstiftning rörande avgiflsbelagda trafikanläggningar prövades

av riksdagen i samband med behandlingen av propositionen nr 191 år

1963 angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken jämte i anledning av

propositionen väckta motioner.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anförde i denna del följande.

Sedan lång tid tillbaka finansieras de allmänna vägarna och därtill hörande

anordningar genom att medel ställes till förfogande över statsbudgeten.

Några särskilda avgifter för nyttjandet av viss väg upptages inte. Denna

allmänna princip för vägväsendets finansiering har allmänt accepterats och

nnsetts medföra stora fördelar från bl. a. kostnadsutjämningssynpunkt.

För att man skall göra avsteg härifrån och tillskapa en lagstiftning, som

har till ändamål att möjliggöra och främja tillkomsten av avgiftsbelagda

trafikanläggningar, måste enligt min mening mycket tungt vägande skäl

kunna anföras. Spörsmålet om införandet av en dylik lagstiftning har i den

allmänna debatten under senare år aktualiserats främst i samband med

behovet av broar över Öresund och Kalmarsund samt vissa bro- och tunnelföretag

i Göteborg, d. v.s. ett fåtal särskilt kapilalkrävande företag. De

sakkunniga har framhållit att bro- och tunnelprojekten i Göteborg redan

påbörjats efter medelsanvisning i vanlig ordning och att den fasta förbindelsen

över Öresund synes vara av så speciell karaktär att den inte bör behandlas

i förevarande sammanhang. Enligt de sakkunnigas mening är det

därför numera endast en fast förbindelse över Kalmarsund som skulle kunna

komma i fråga som avgiftsfinansierat företag. Jag delar de sakkunnigas

uppfattning, att det ej är befogat att enbart för detta fall göra avsteg från

den allmänna huvudprincipen för vägväsendets finansiering och införa en

lag om tullvägar.

I detta sammanhang vill jag anmäla, att en översyn f. n. pågår inom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen av tidigare framlagt utredningsmaterial rörande

en broförbindelse över Kalmarsund. Denna översyn bör enligt min

mening bedrivas i sådan takt att ett aktuellt material för ett ställningstagande!

frågan om en fast förbindelse till Öland bör finnas att tillgå i god lid

före den förnyelse av flerårsplanerna för väg- och brobyggnader, som författningsenligt

skall äga rum under år 1966. — Med hänsyn till att en fast

förbindelse över Öresund är av speciell karaktär får frågan om avgiftsbeläggning

av trafiken tas upp till behandling i samband med ett ställningstagande

till detta projekt.

Motioner

I de i anledning av propositionen väckta motionerna 1: 819 och II: 974

yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att särskild

lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar måtte föreiäggas

riksdagen. Till stöd för motionsyrkande! anfördes bl. a. följande.

Det är helt naturligt att avgiftsfinansierade väg- eller hroföretag endast

kan komina i fråga i begränsad omfattning. Det torde sålunda endast röra

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

sig om trafikanläggningar som är relativt kapitalkrävande och som har att

tillgodose lokala eller alldeles speciella behov. Om intresset för och behovet

av dylika anläggningar är så stort, att trafikanterna bedömes vara beredda

att utöver de allmänna bilskatterna genom avgiftsbeläggning bekosta anläggningarnas

tillkomst, kan knappast några invändningar riktas häremot

från vare sig sakliga eller principiella synpunkter. Den trafik som är villig

underkasta sig ett speciellt avgiftssystem för att fä sitt trafikledsbehov

snabbt tillgodosett kan antagas ha sådan nytta av anläggningen, att avgifterna

i förhållande därtill saknar praktisk betydelse. Icke minst för näringslivets

transporter kan en tidsvinst på en halv eller en timme föranledd av en

ny bro eller trafiktunnel medföra betydande vinster från transportekonomiska

synpunkter. Sådana förbättringar av transportekonomien kommer direkt

eller indirekt produktionen eller distributionen och i sista hand konsumenterna

till godo.

Enligt vår uppfattning talar övervägande skäl för att riksdagen nu beredes

tillfälle taga ställning till om avgiftsbeläggning av trafikanläggningar

skall kunna komma i fråga efter prövning från fall till fall. Ett förslag till

särskild lagstiftning i ämnet bör därför på grundval av 1960 års vägsakkunnigas

utkast och under beaktande av vad vid remissbehandlingen anförts

föreläggas riksdagen för prövning i vanlig ordning.

Utskottet

Propositionen nr 191 jämte i anledning därav väckta motioner behandlades

av sammansatt stats- och tredje lagutskott, som i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 1 såvitt nu är i fråga anförde följande.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att aktuellt material för ställningstagande

till frågan om fast förbindelse till Öland kan väntas föreligga

i god tid före den revision av flerårsplanerna som skall äga rum år 1966. Då

sålunda en lösning av detta trafikproblem synes ligga inom räckhåll lärer

ett avsteg från den allmänna principen om vägväsendets finansiering icke

behöva ske för detta företag. Med hänsyn vidare till att en fast förbindelse

över Öresund är av speciell karaktär får såsom departementschefen framhållit

frågan om avgiftsbeläggning av trafiken tas upp till behandling i samband

med ett ställningstagande till detta projekt. Vid bl. a. angivna förhållanden

har utskottet icke funnit sig berett att tillstyrka det i motionerna

1:819 och 11:974 framförda yrkandet angående särskild lagstiftning om avgiftsbelagda

trafikanläggningar.

Utskottet hemställde därför om avslag å motionerna.

I en vid utlåtandet fogad reservation biträddes motionärernas yrkande.

Statsverkspropositionen år 1964

Av bilaga 8 till årets statsverksproposition (s. 34 ff.) framgår att vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen i samband med förslag till anslagsäskanden

för budgetåret 1964/65 i vad avser väghållningen m. m. berört frågan om

fast förbindelse mellan fastlandet och Öland. Härom anföres följande.

Frågan om vägförbindelse mellan Öland och fastlandet har i samband

med förarbetena för förnyelse av flerårsplanerna ånyo upptagits till behand
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

15

ling inom styrelsen. En särskild utredning har satts i gång i samarbete med

företrädare för berörda kommunala och lokala statliga myndigheter. Utredningen

kommer att bedrivas så att resultatet härav kan framläggas före den

1 juli 1964. Kostnaderna för förbindelsen är så stora, att beloppet icke kan

inrymmas i en flerårsplan för byggande av storbroar vid en medelsram av

nuvarande storlek. Styrelsen avser att i samband med redovisningen av resultatet

av utredningen framlägga förslag till förbindelsens finansiering.

Frågan har därför icke närmare berörts i det förslag till storbroplan som

styrelsen under juni månad 1963 tillställt länsstyrelserna.

Utskottet

Efter framställning av 1960 års riksdag har 1960 års vägsakkunniga utrett

frågan om lagstiftning i syfte att möjliggöra avgiftsbelagda trafikanläggningar,

särskilt broar och tunnlar. De sakkunnigas överväganden redovisades

i ett år 1962 avgivet betänkande, varvid de sakkunniga på anförda

skäl icke ansåg sig beredda att förorda införandet av ett system med sådana

anläggningar. I betänkandet framlades emellertid ett förslag till koncessionslagstiftning

i ämnet — lag om tullvägar.

1 propositionen nr 191/1963 angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken

fann föredragande departementschefen i likhet med vägsakkunniga

att numera endast en fast förbindelse över Kalmarsund skulle kunna

komma i fråga som avgiftsfinansierat företag men att det ej kunde anses

befogat att enbart för detta fall göra avsteg från den allmänna huvudprincipen

för vägväsendets finansiering och införa en lag om tullvägar. Härvid

framhölls också att den fasta förbindelsen över Öresund svntes vara av

så speciell karaktär att den ej borde behandlas i förevarande sammanhang.

Uti två i anledning av propositionen väckta motioner yrkades emellertid att

särskild lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar på grundval

av vägsakkunnigas förslag måtte föreläggas riksdagen. Detta yrkande avslogs

av riksdagen den It december 1963 på hemställan av sammansatt

slats- och tredje lagutskott.

I förevarande motioner framhålles såsom angeläget att anläggandet av

en bro mellan Öland och fastlandet icke försenas och att sådana åtgärder

redan nu vidtages att alla möjligheter för ett snabbt igångsättande och utförande

av företaget tillvaratages. De legala hinder som föreligger mot att

bron o t föres som avgiftsbelagd trafikanläggning bör enligt motionärerna

därför undanröjas. På bl.a. dessa skäl hemställes i motionerna att förslag

till lag rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar förelägges 1964 års höstriksdag.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen övervägs f.n. spörsmålet

om en vägförbindelse mellan Öland och fastlandet av eu inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

tillsatt utredning. Utredningen bedrives så att resultatet

därav kan framläggas före den 1 juli 1964. Vid sådant förhållande, och

då skäl ej synes föreligga för ändring i riksdagens nyligen intagna stånd
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 196''i

punkt i denna lagstiftningsfråga, anser utskottet att någon riksdagens åtgärd

i anledning av motionerna ej är påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 441 och II: 530, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Lindahl, Svante Kristiansson, Jonasson,

Åkesson, Erik Jansson, Schött* och Gunnar Pettersson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,

fru Torbrink, herrar Mattsson, Sundelin och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Schött och Waclitmeister, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar med »Såsom framgår»

och slutar med »ej är påkallad» bort ha följande lydelse:

»Utskottet noterar med tillfredsställelse att aktuellt material i frågan om

en fast förbindelse till Öland väntas föreligga före den 1 juli 1964 och således

i god tid före den revision av flerårsplanerna som skall äga rum år

1966. Frågan om byggandet av denna förbindelse kommer därför snart att

aktualiseras. Ehuru det enligt utskottets mening är önskvärt att ölandshron

bekostas av statsmedel och blir avgiftsfri, kan det likväl vid prövningen

av ärendet befinnas nödvändigt att lita till avgiftsfinansiering för

att ej brist på väganslag alltför länge skall fördröja detta viktiga projekt.

Bl.a. med hänsyn härtill ock icke minst till andra trafikledsprojekt, vid

vilka frågan om avgiftsbeläggning kan komma att aktualiseras, finner utskottet

i likhet med motionärerna att riksdagen bör i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa om förslag till särskild lagstiftning i ärendet. Till grund härför

synes 1960 års vägsakkunnigas förslag kunna läggas.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 441 och II: 530 i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa, att förslag till lag rörande avgiftsbelagda

trafikanläggningar förelägges 1964 års höstriksdag».

K L BECKMANS TRYCKERIER AB - STHLM 1»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.