Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels angående villkoren för framförande av motorfordon, m. m., dels angående utredning rörande körkortsåldern. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels nr 734 i andra kammaren av herrar Dahlgren och Börjesson i Falköping, dels nr 740 i samma kammare av herr Lindkvist m. fl.

1964-04-02 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner dels angående villkoren för framförande av motorfordon, m. m., dels angående utredning rörande körkortsåldern. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels nr 734 i andra kammaren av herrar Dahlgren och Börjesson i Falköping, dels nr 740 i samma kammare av herr Lindkvist m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels angående villkoren

för framförande av motorfordon, m. m., dels

angående utredning rörande körkortsåldern.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen dels nr 734 i andra kammaren av herrar

Dahlgren och Börjesson i Falköping, dels nr 740 i samma kammare av

herr Lindkvist m. fl.

I motionen II: 734 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag beträffande sänkning

av körkortsåldern för motorfordon, införande av licens för förande av moped

(efter avlagt kunskapsprov i trafikregler), licens för förande av motorbåt

(efter avlagt kunskapsprov i sjönavigering), införande av interimistiska

körkort och licenser samt beträffande kostnadsfri undervisning i trafikkunskap

för erhållande av licens, allt i enlighet med vad i denna motion anförts».

I motionen II: 740 hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla att frågan om körkortsåldern blir föremål för en grundlig

och allsidig utredning».

Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna.

Körkortsåldern beträffande motorfordon m.m.

Gällande bestämmelser

Villkoren för rätt att föra vissa slag av motorfordon är upptagna i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951. Enligt huvudregeln i 29 § 1 mom.

får motorfordon eller med gummihjul försedd traktor bara föras av den,

som genom ett av länsstyrelse (för Stockholm överståthållarämbetet) utfärdat

körkort är därtill berättigad. Körkort förekommer av tre slag, nämligen

för bil, för motorcykel och för traktor (29 § 2 mom.). Körkort för bil berättigar

också till förande av motorcykel och traktor. Körkort för motorcykel

gäller även för traktor. Körkort för bil får bara meddelas den, som fyllt

18 år, samt körkort för motorcykel eller traktor endast person, som uppnått

1 —Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 3 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196k

16 års ålder. Om särskilda skäl därtill föreligger, får dock körkort för

traktor meddelas den, som fyllt 15 år. Om innehavare av körkort för motorcykel

inte fyllt 18 år, gäller körkortet bara för s. k. lätt motorcykel —- d. v. s. en motorcykel med tjänstevikt av högst 75 kg —- och traktor. (3

mom.)

Från kravet på körkort gäller vissa undantag. — Sålunda får traktor föras

tillfälligt kortare sträcka på väg vid färd till eller från arbetsplats eller

mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål även av den, som inte innehar

körkort (29 § 1 mom. andra stycket). — övningskörning i syfte att

förvärva erforderlig färdighet i körning med motorfordon får också förekomma

på vissa villkor, bl. a. att föraren fyllt 18 år eller, om körningen

avser lätt motorcykel, 16 år (30 § 1 mom.). — Enligt kungörelse den 22 februari

1952 får vidare den, som fyllt 16 år men icke 18 år, föra tung motorcykel

vid övningskörning i körskola, om den som övar uppsikt över körningen

medföljer på motorcykeln eller i sidvagn till denna. — För personer,

som ankommer till riket från utlandet, gäller vissa särskilda bestämmelser,

beträffande vilka hänvisas till 37 § vägtrafikförordningen och de därunder

anmärkta kungörelserna. — Bestämmelserna om körkort såsom villkor för

förande av vissa motorfordon gäller icke sådana fordon eller släpfordon, som

bara användes inom järnvägs- eller fabriksområde, inhägnat tävlingsområde

eller annat dylikt inhägnat område (77 § vägtrafikförordningen). -—- Enligt

kungörelse den 5 november 1954 med särskilda föreskrifter ang. den militära

vägtrafiken m. m. — militär vägtrafikkungörelse — får, där det är erforderligt

för utbildningens ändamålsenliga bedrivande och om vederbörande fyllt

16 år, körkort för bil utfärdas för dels militär och civilmilitär personal, som

erhållit förarutbildning genom militär myndighets försorg, och dels personal,

som erhållit förarutbildning genom frivillig försvarsorganisation. Ett sådant

körkort, som utfärdats för person som inte fyllt 18 år, gäller för bil och tung

motorcykel bara vid genomförande av militära operationer eller under övningar

vid krigsmakten, intill dess vederbörande uppnått sagda ålder. Körkort

av här aktuellt slag för motorcykel gäller vid nyss angivna tillfällen

också för tung motorcykel, även om körkortsinnehavaren inte fyllt 18 år.

(15 §.)

Den, som önskar erhålla körkort, skall enligt 31 § 1 mom. undergå förarprov

inför särskild besiktningsman eller, i fråga om körkort för traktor,

annan av länsstyrelse därtill förordnad person. Förarprov för bil eller

motorcykel må enligt 3 mom. godkännas blott om sökanden efter prövning

under olika trafikförhållanden samt skriftligt och muntligt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnesnärvaro

och omdömesförmåga;

b) äga för brukandet erforderlig kännedom om det slag av motorfordon,

varom fråga är;

c) ha nödiga insikter om gällande trafikföreskrifter samt om den ver
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

kan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga

drycker medför å den mänskliga organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda risker, som är förenade med omkörning,

färd över järnvägskorsning, passerande av barn som uppehåller sig

på eller invid vägen, körning under mörker, vid halt väglag eller under

andra mera svårbemästrade eller farofyllda trafikförhållanden samt om det

körsätt, som förare i olika situationer har att tillämpa för att undgå olyckor;

samt

e) ha sådana kunskaper om trafikolyckornas omfattning, orsaker och

karaktär samt sådana insikter i övrigt, att sökanden kan antagas förstå

nödvändigheten av ett varsamt och hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

Förarprov för traktor må godkännas, om sökanden efter skriftligt och

muntligt förhör befinnes äga sådana insikter, som ovan under c) angivits

(4 inom.). — Har sökande avlagt godkänt prov, skall den, som anställt provet,

utfärda kompetensbevis (5 mom.). -— Innehavare av i främmande länder

utfärdade körkort kan under vissa förutsättningar erhålla körkort

här i riket utan att undergå förarprov (KK 6 juni 1962 om rätt för person,

som i främmande stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort utan

att undergå förarprov).

Vid ansökan om körkort skall enligt 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen

sökanden regelmässigt — förutom kompetensbevis och intyg om viss synoch

hörselförmåga — bl. a. foga ett av polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort

inom tre månader före ansökningen utfärdat intyg avseende

huruvida sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden får

anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon, s. k. lämplighetsintyg.

Författningsrummet innehåller detaljerade bestämmelser om den undersökning,

som skall föregå utfärdandet av detta intyg.

Jämlikt 32 § 2 mom. äger vederbörande länsstyrelse utfärda körkort, sedan

den prövat ingivna handlingar och den ytterligare utredning, som kan

befinnas erforderlig. Vid prövningen skall särskilt beaktas, om sökanden

gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom

förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra,

omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som sakfällts för

fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort inom två år från förseelsen,

om det ej kan anses uppenbart, att han likväl är att bedöma såsom

skötsam. -— Till sökande, som lider av lyte, sjukdom eller syn- eller hörsel - nedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av aktuellt

slag, får körkort endast utfärdas i de fall och på de villkor, som

Konungen bestämmer. Bestämmelser härom har intagits i vägtrafikkungörelsen

67—68 §§.

över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra körkortsregister (32 §

6 mom. vägtrafikförordningen). I 72—75 §§ vägtrafikkungörelsen gives närmare

bestämmelser om sådant register.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

I 33 § vägtrafikförordningen återfinnes reglerna om återkallelse av körkort.

Häri stadgas, att länsstyrelse under vissa förhållanden skyndsamt skall

ompröva frågan om lämpligheten som fordonsförare hos person, för vilken

länsstyrelsen utfärdat körkort. Detta gäller, när länsstyrelsen med hänsyn

till inkomna underrättelser finner skälig anledning föreligga till antagande

att körkortsinnehavaren icke uppfyller de förutsättningar, som gäller för

erhållande av körkort. I sådant fall kan länsstyrelsen förelägga vederbörande

förare att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis.

Fullgör körkortsinnehavaren ej föreläggandet, kan detta leda till att

hans körkort återkallas. Länsstyrelsen kan också själv eller genom polismyndighet

införskaffa erforderlig utredning. — I vissa fall skall körkortet

regelmässigt återkallas. Detta gäller, om föraren gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet i trafik, till rattfylleri, trafikonykterhet eller smitning. Samma

är förhållandet, om han genom upprepade förseelser mot de bestämmelser,

som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna

fordon, visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa

bestämmelser eller om han annars vid färd med motordrivet fordon i något

för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt de förpliktelser,

som åligger honom som fordonsförare. Körkort skall vidare återkallas, om

körkortsinnehavare gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och

det ej kan anses uppenbart, att han likväl är skötsam, liksom om föraren

med hänsyn till onyktert levnadssätt finnes inte böra betros med körkort.

Samma regel gäller för det fall att förare genom brottslig gärning ådagalagt

påtaglig brist på hänsyn till andra eller på grund av personliga förhållanden

i övrigt icke kan anses lämplig såsom förare av körkortspliktigt fordon.

Om förares förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon blivit så

väsentligt minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt

icke vidare bör inneha körkort, skall kortet också i

regel indragas.

Reglerna om återkallelse av körkort kompletteras med föreskrifter i 80

och 81 §§ vägtrafikkungörelsen. Domstolar, nykterhetsnämnder in. fl. ålägges

här en omfattande underrättelseplikt rörande vissa brott och förseelser

m. in., som är av betydelse för bedömningen av en körkortsinnehavares

lämplighet att inneha körkort. Underrättelse skall i förekommande fall tillställas

den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för den ifrågavarande personen.

Vägtrafikförordningen innehåller jämväl regler om varning till körkortsinnehavare

(34 §) samt om interimistisk återkallelse (33 § 3 mom.) och om

omhändertagande (35 §) av körkort.

Ingående bestämmelser om körskola och om kompetenskraven på däri

arbetande personal är upptagna i 36 §.

Körkortsåldern för bil är jämväl i våra nordiska grannländer bestämd till

18 år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

5

Frågans tidigare behandling

Förordningen den 21 september 1906 om automobiltrafik stadgade en

minimiålder av 18 år för erhållande av kompetensbevis för förande av bil.

I det till grund för förordningen liggande betänkandet av 1903 års automobiltrafikkommitté

hänvisades beträffande minimiåldern dels till vad allmänt

gällde i den utländska automobillagstiftningen och dels till vad väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit. I sist angivna förslag anfördes inte några

skäl för valet av 18 år som åldersgräns.

Kravet på en minimiålder av 18 år för erhållande av körkort för bil har

sedan återkommit oförändrat i de författningar, som fram till våra dagar

reglerat hithörande spörsmål.

1920 års automobilsakkunniga angav (SOU 1922: 39 s. 112) bl. a. att det

vid olika tillfällen ifrågasatts om ej körkortsåldern — såsom här och var

i utlandet skett — kunde sänkas till 16 år. Detta syntes inte de sakkunniga

tillrådligt, eftersom på våra breddgrader personer under 18 år ej i allmänhet

kunde anses ha nått den utveckling och mognad och det omdöme, som

erfordras för att köra bil.

1927 års motorfordonssakkunniga anförde (SOU 1929: 16 s. 99 f.) att det

från vissa håll ifrågasatts om inte körkortsåldern för bil borde höjas till

20 eller 21 år. De sakkunniga fann dock inte en sådan höjning påkallad.

Enligt deras mening hade erfarenheten ådagalagt att 18-åringar i allmänhet

uppnått den utveckling, som erfordras för att föra bil. Det ansågs emellertid

å andra sidan inte tillrådligt att — som år 1927 skett beträffande motorcyklar

och varom förslag nu också framkommit beträffande bil — sänka

körkortsåldern till 16 år. De sakkunniga påpekade att bilen ställde vida

större krav på förarens manöverskicklighet än en motorcykel. Behörig hänsyn

till trafiksäkerheten nödvändiggjorde också att strängare fordringar

uppställdes på bilförare än motorcyklister.

19b5 års trafiksäkerhetskommitté förordade (SOU 1948:20 s. 146 f.) en

indelning av fordonsförarna i fyra grupper. För de grupper, som omfattade

bl. a. förare av buss och vissa utryckningsfordon samt tyngre lastbilar, förordades

en minimiålder av 21 år. Beträffande förare av motorfordon, som

var fartbegränsat till 40 km/tim. och avsett för befordran av föraren ensam,

föreslogs 16 år som åldersgräns. För övriga grupper omfattande bl. a. förare

av privata personbilar och tyngre motorcyklar tänktes 18-årsgränsen

bibehållen.

19bb års trafikförfattningssakkunniga förordade (SOU 1948:34 s. 174)

bibehållande av 18 år som åldersgräns för erhållande av körkort för bilar av

alla kategorier.

År 1952 (SFS 520/1952) tillträdde Sverige, med visst här ej aktuellt un1*

— Rihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 3 and. Förslag nr 21

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

dantag, konventionen den 19 september 1959 rörande vägtrafik, i vilken en

minimiålder av 18 år stipuleras för förare av fordon i internationell trafik.

Såvitt angår motorcykel eller invalidfordon finnes dock möjlighet att

godkänna körkort även för den, som inte uppnått 18 års ålder. (Artikel 24

cfr bil. 8.)

I likalydande motioner vid 1957 års riksdag hemställdes om utredning och

förslag i enlighet med vad i motionerna angivits. I motionerna föreslogs på

anförda skäl att ungdomar redan vid 17 års ålder skulle få avlägga prov

för körkort till bil. En förutsättning skulle vara att vederbörande dokumenterat

sig som absolutist.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 10 anförde andra lagutskottet

följ ande:

Den ständigt ökande trafikintensiteten på våra vägar ställer allt större

krav på motorfordonsförarnas körskicklighet, omdöme och hänsyn. Statistiken

över trafikolyckorna visar skrämmande siffror, och stora ansträngningar

göres för att ernå större trafiksäkerhet. Mot bakgrunden härav är

det naturligt att den största försiktighet iakttages när det gäller att ge nya

grupper av människor tillstånd att uppträda i trafiken som förare av motorfordon.

Utskottet kan väl dela motionärernas uppfattning därutinnan, att vår tids

ungdomar hyser ett mycket stort intresse för motorfordon av olika slag och

på grund härav tidigt skaffar sig kunskaper om hur dessa skall skötas och

framföras. Likaså är det riktigt, såsom i motionerna an föres, att ungdomarna

på ett tidigt stadium bibringas kunskap om gällande trafikregler. Ur

dessa synpunkter skulle således knappast möta några större betänkligheter

mot den föreslagna sänkningen till 17 år i vissa fall. Det bakom motionerna

liggande syftet att främja nykterheten bland ungdomen förtjänar också allt

stöd. Emellertid är utskottet av den uppfattningen, att 17-åringar i allmänhet

icke är i besittning av det omdöme och den mognad som bör eftersträvas

hos en bilförare i dagens trafik. Den invändning mot förslaget, som

härigenom reser sig, måste anses vara så väsentlig och av så avgörande betydelse,

att utskottet redan på grund därav — och utan att närmare ingå

på bedömande av de betänkligheter som i övrigt kan anföras mot de av

motionärerna skisserade reglerna — finner sig böra avstyrka bifall till motionerna.

I sitt betänkande, trafiksäkerhet II, den 27 maj 1957 har 1953 års trafiksäkerhetsutredning

behandlat frågor rörande bl. a. körkortsålder och därmed

sammanhängande problem.

Såsom bilaga till betänkandet har fogats en av docenten vid Stockholms

högskola, fil. doktor Carl-Otto Segerdahl med visst biträde företagen undersökning

om bl. a. unga förares riskfarlighet i trafiken här i riket (betänkandet

s. 427 ff.). I nu angiven del har undersökningen tagit sikte på frågan

om 16—17-åringar, som äger rätt att inneha körkort för lätt motorcykel,

kan anses ha sådana riskegenskaper i trafiken att de bör bedömas ägnade

att åtnjuta denna förmån även i fortsättningen. Vid undersökningen verk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

7

ställdes bl. a. en jämförelse mellan skadefrekvensen hos en grupp 16—17- åringar och en grupp äldre personer med färska körkort d. v. s. sådana som

med hänsyn till trafikvana var jämställda med den yngre gruppen. Vidare

beaktades det vid utredningen konstaterade förhållandet att de yngre förarna

tillryggalade en längre körsträcka per år än de äldre. Segerdahl angav

i sin sammanfattning av huvudresultaten av sin undersökning att 16—

17-åringarna är avsevärt mera riskfarliga än äldre körkortsinneliavare, även

om hänsyn tages till enbart innehavare av nyförvärvade körkort. Segerdahl

angav vidare att de sämre riskegenskaperna hos dessa yngre personer framträdde

både om man undersökte trafikförseelser enligt domstolarnas utslag

och om man betraktade försäkringsbolagens erfarenheter av anmälda ansvarighetsskador.

Utredningen behandlar bl. a. de unga förarnas trafikfarlighet å sid. 52—

66 och 165—169 i betänkandet. Härvid redogöres, förutom för Segerdahls

utredning, jämväl för vissa utländska försök. Utredningen anger att företagna

undersökningar ger vid handen att yngre förare i allmänhet uppvisar

en högre grad av farlighet i trafiken än förare i mera mogen ålder, men

att — även med beaktande därav — motorcykelförare i åldern 16—17 år

representerar en trafikfara, som är påtagligt mycket större än hos förare

i högre åldersgrupper. Utredningen föreslår också att körkortsåldern för

lätt motorcykel höjes till 18 år.

I den på grundval av betänkandet utarbetade propositionen nr 69 till 1958

års riksdag anförde (s. 60 f.) chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Skoglund, beträffande frågan om körkortsåldern för motorcykel

följande:

Vad utredningen anfört om olycksfrekvensen för motorcyklister och för

yngre förare jämförd med motsvarande tal för andra fordon och andra förargrupper

ger visst belägg för åsikten, att en höjning av minimiåldern för

erhållande av körkort är befogad. Starka argument kan emellertid också

andragas till stöd för nuvarande bestämmelser. Ett sådant argument är att

ett stort antal ungdomar i åldern 16—17 år, särskilt på landsbygden, för

sitt arbete har starkt behov av ett motorfordon med bättre köregenskaper

än mopeden. Ett annat skäl är att de nuvarande reglerna ger de motorintresserade

ungdomarna anledning att söka så snart som möjligt skaffa sig

körkort och därigenom erbjuder en viss garanti för deras körskicklighet

och trafikkunnighet i övrigt, vilken knappast kan vinnas på något annat sätt.

Givetvis kan man hysa delade meningar om den lämpligaste åldersgränsen.

Man kan med ungefär lika goda skäl förfäkta, att den bör sättas vid

16, 17 eller 18 år. Den nuvarande gränsen kan enligt min mening icke sägas

vara illa avvägd och har åtminstone fördelen att vara väl invand i allmänna

medvetandet.

Frågans kärnpunkt är enligt min mening icke, vid vilken ålder det överhuvud

bör tillåtas någon att föra motorfordon, utan snarare hur de fordon

är beskaffade, som företrädesvis utnyttjas av de yngre åldersgrupperna.

1 anslutning till utredningens förslag utvecklade därefter departements
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

chefen sina synpunkter på önskvärdheten av att uppnå en begränsning av

maximihastigheten hos de lätta motorcyklarna, så att de — liksom tidigare

— skulle komma att representera en lämplig mellanform mellan mopederna

och de kraftigare motorcyklarna.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 anslöt sig andra lagutskottet

till de av departementschefen anförda synpunkterna (uti. s. 43).

Vid 1962 års riksdag väcktes en motion i vilken hemställdes om en snabb

utredning i syfte att på sätt närmare angivits i motionen sänka körkortsåldern

för bil till 16 år. Tredje lagutskottet anförde i anledning av motionen

i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 23 bl. a. följande.

I sitt utlåtande vid 1957 års riksdag angav andra lagutskottet att den ständigt

ökade trafikintensiteten på våra vägar ställde allt större krav på motorförarnas

körskicklighet, omdöme och hänsyn. Vidare framhölls att statistiken

över trafikolyckorna visade skrämmande siffror liksom att stora ansträngningar

gjordes för alt ernå större trafiksäkerhet. Mot bakgrunden

härav ansåg utskottet det vara naturligt att den största försiktighet iakttogs,

när det gällde att ge nya grupper av människor tillstånd att uppträda i trafiken

som förare av motorfordon.

De synpunkter, som sålunda kommit till uttryck, finner utskottet med

än större styrka kunna anföras i dagens läge.

Väl hyser dagens ungdom ett mycket stort intresse för motorfordon och

torde i regel tidigt förskaffa sig ingående insikter om hur dessa skall skötas

och framföras. Säkerligen förvärvar ungdomen också i allmänhet med lätthet

goda kunskaper om gällande trafikregler. Den unges reaktionsförmåga

i trafiken torde också vara åtminstone lika god som de äldres. Från nu

anförda synpunkter skulle det således knappast möta några större betänkligheter

att sänka körkortsåldern på sätt motionärerna föreslagit. Utskottet

är emellertid av den bestämda uppfattningen att de ifrågavarande

åldersgrupperna icke i gemen besitter den mognad i omdömet, som i dagens

läge måste krävas av en bilförare. Denna uppfattning vinner starkt stöd

såväl av de undersökningar, som åberopats i 1953 års trafiksäkerhetsutrednings

ovan berörda betänkande, som av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och trafiksäkerhetsrådet nu anfört i denna del. Utskottet finner det vidare

mindre lämpligt att nu här i riket införes en bestämmelse rörande minimiåldern

för erhållande av körkort för bil, som medför att avvikelse uppkommer

i förhållande till den i våra nordiska grannländer gällande regeln. I det

sammanhanget må även erinras om att den nu tillämpade åldersgränsen

jämväl förekommer i 1949 års ovan omtalade konvention. Utskottet — som

ej finner anledning att ingå på de ytterligare skäl, som kan anföras mot

motionärernas förslag —- anser sålunda en sänkning av körkortsåldern för

bil icke för närvarande böra förekomma.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallades sakkunniga,

vilka sedermera antagit benämningen bilförarutredningen, för att

verkställa utredning angående förarutbildningen och därmed sammanhängande

spörsmål. I direktiven för utredningen, vari frågan om körkortsåldern

dock icke beröres, anförs bl. a. följande (se riksdagsberättelsen år

1963 s. 177).

Utredningen bör i första hand företa en genomgripande revision av gällan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

9

de kursplaner för undervisningen i körskolorna och därvid bl. a. beakta

behovet av ökad träning i landsvägsltörning, körning i mörker in. m. Vidare

erfordras en översyn av de anvisningar, som faställts att tillämpas av

besiktningsman vid körkorts- och trafikkortsprov. I anvisningarna bör klarläggas

de detalj prov, som skall ingå i körprovet, samt ges enhetliga riktlinjer

för omfattningen av det teoretiska provet och för bedömningen av elevens

prestationer och allmänna lämplighet som motorfordonsförare. Utredningen

hör vidare uppmärksamma hur erforderlig kontroll av körskolorna skall

åvägabringas samt lägga fram riktlinjer för inspektion av körskola.

I ett skede när motorfordonstrafiken ökar starkt växer samhällets krav

på den enskilde som fordonsförare. Det kan därför ligga nära till hands att

anse det vara samhällets uppgift att också svara för förarutbildningen. Från

många håll har mot denna bakgrund framförts tanken på att körskolor borde

anordnas i kommunernas och landstingens regi. För egen del vill jag särskilt

framhålla de möjligheter som torde finnas att i ökad utsträckning förlägga

utbildningen av främst yrkesförare till de allmänna yrkesskolorna. Härjämte

bör frågan om anordnande av kommunala körskolor vid sidan av de

privata övervägas av utredningen.

Vidare bör utredningen undersöka möjligheterna att underlätta för de

ideella organisationer, som nu utbildar motorfordonsförare, att utöka sin

verksamhet i detta avseende. Enligt min mening skulle utbildningsmöjligheterna

ytterligare förbättras, om även motororganisationerna med sina betydande

resurser i vidgad utsträckning kunde åtaga sig cn utbildningsverksamhet

på ifrågavarande område.

En annan fråga som anmäler sig i detta sammanhang gäller möjligheterna

att låta bilskolorna förrätta även de slutliga körkorts- och trafikkortsproven.

Vissa skäl talar för att bilskolor i det allmännas regi borde kunna erhålla befogenhet

att också svara för prövningen av de körkortssökande. I annat sammanhang

har förslag framförts, att jämväl privata bilskolor borde kunna ges

denna rätt. I den diskussion, som ägt rum i denna fråga, har en rad synpunkter

för och emot en sådan anordning anförts. Ett spörsmål av avgörande betydelse

synes mig vara om garantier kan skapas för en fullgod utbildning.

Hela denna fråga bör enligt min mening grundligt och förutsättningslöst

undersökas. Med hänsyn till vad som sagts i det föregående förutsättes givetvis

att höga krav måste ställas på personalen hos de bilskolor, som har hand

om utbildningen. Det är väsentligt att de som meddelar undervisning har god

pedagogisk utbildning och gedigna kunskaper inom trafikens område. Frågan

om förbättrad utbildning av bilskolepersonalen bör därför utredas. I

detta sammanhang bör jämväl övervägas spörsmålet om förbättrad utbildning

av besiktningspersonal. Starka skäl kan anföras för att utbildningen av

både körskolornas och bilinspektionens personal sker genom det allmännas

försorg. Härvid uppkommer frågan hur utbildningen skall organiseras och

var den skall förläggas. Det är också viktigt att såväl körskole- som besiktningspersonalcn

får ta del av nyheter i fråga om trafiksäkerhet och trafikundervisning

vid särskilt anordnade fortbildningskurser. Vid övervägandet

av dessa frågor bör samråd ske med 1962 års polisutbildningskommitté, som

enligt direktiven även har att behandla frågan om polisens trafikutbildning.

1 samband med frågan om förbättrad förarulbildning aktualiseras frågan

om cn differentiering av körkorten i särskilda körkort för personbil, lastbil

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

och buss. Enligt gällande bestämmelser är den som innehar körkort för bil

berättigad att framföra motorfordon utan begränsning till fordonsslag och

storlek. Jämlikt 27 § förordningen angående yrkesmässig trafik m. m. gäller

dock, att bil icke får framföras i sådan trafik med mindre föraren har trafikkort.

Kungl. Maj :t äger jämlikt 29 § 5 mom. vägtrafikförordningen utsträcka

trafikkortsplikten att gälla jämväl för den som har till yrke att för annans

räkning framföra buss eller sådan lastbil, vars totalvikt överstiger 7 ton, eller

utryckningsfordon. En utsträckning av trafikkortsplikten enligt sistnämnda

bestämmelse kommer visserligen att medföra att en stor del av förare av

tyngre fordon faller under bestämmelserna men att vissa egna företagare

samt förare, som tillfälligt framför fordon, icke kommer att beröras av bestämmelserna.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt torde en sådan ordning vara

mindre tillfredsställande. Ett system med differentierade körkort torde vara

bättre ägnat att tillgodose trafiksäkerheten än den ifrågasatta utsträckningen

av trafikkortsplikten. I samband med den genomgripande översyn av körkortsutbildningen

som det nu gäller bör utredningen även taga upp frågan

om införande av differentierade körkort.

Interimistiska körkort

Gällande bestämmelser om körkort

Utskottet hänvisar till vad därom ovan sägs under avsnittet om körkortsåldern

beträffande motorfordon m. m.

Frågans tidigare behandling

I sitt år 1957 framlagda betänkande, Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18),

behandlade 1953 års trafiksäkerhetsutredning frågan om s. k. provisoriska

körkort (sid. 208—212). Utredningen framhöll till eu början på anförda

skäl, att körkortsgivningen kunde sägas blott vila på en presuintion, att

sökanden uppfyllde de krav, som måste uppställas på en lämplig motorförare.

I betänkandet angavs därefter i huvudsak: Den tanken låg nära till

hands, att man fastställde en prövotid, under vilken den nye föraren fick

tillfälle att visa, om han verkligen motsvarade kraven på en motorförare.

Körkortet borde med andra ord vara provisoriskt under en viss tidsperiod.

En sådan anordning skulle kunna tjäna, icke bara som ett ytterligare medel

att uppspåra de olämpliga förarna, utan också som ett korrektiv mot

två olycksfrämjande förhållanden, vilka i regel förelåg samtidigt hos en

ny körkortsinnehavare, nämligen bristande trafikvana och ungdom. Detta

syntes kunna ske genom åtgärder, som var ägnade att hos de nyblivna körkortsinnehavarna

giva eftertryck åt kravet på omsorg och varsamhet. Genom

att låta körkortet gälla provisoriskt under viss tid och icke taga slutlig

ställning till frågan om vederbörandes lämplighet, förrän han verkligen visat

sig ha förmåga att under växlande trafikförhållanden framföra motorfordon

på betryggande sätt, skulle den nye körkortsinnehavaren på ett alldeles

särskilt sätt kunna göras uppmärksam på nödvändigheten av ett varsamt

färdsätt under den första liden efter körkortsförvärvet, alltså under

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i 11

den tidsperiod, som ur flera synpunkter var den mest kritiska under en

persons tid som förare. Angelägenheten hos den nye föraren att få behålla

körkortet skulle med den största sannolikhet leda till ett mera sansat och

varsamt körsätt från hans sida. Föraren skulle därigenom undgå att invecklas

i olyckor och skulle tillägna sig goda vanor i trafiken. — Utredningen

föreslog därför ett stadgande i vägtrafikförordningen av innehåll

att utfärdat körkort skulle vara provisoriskt under en tid av ett år räknat

från dagen för dess utfärdande. Förslaget om provisoriska körkort skulle

också gälla i fråga om körkort, som utfärdats efter återkallelse. Utredningen

föreslog vidare särskilda regler beträffande omhändertagande av provisoriska

körkort. Den grundläggande tanken i dessa regler var, att innehavare

av provisoriskt körkort, vilken i samband med trafikolycka gjorde sig skyldig

till vårdslöshet i trafik av icke ringa beskaffenhet, skulle underkastas

en mera ingående undersökning beträffande sin lämplighet i olika avseenden

än som kunnat ske vid körkortets utfärdande. I avvaktan på utgången

av denna undersökning skulle körkortet vara omhändertaget av vederbörande

myndighet.

I den till 1958 års riksdag framlagda propositionen nr 69, som i

huvudsak grundade sig på här berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen,

upptogs icke något förslag om provisoriska körkort.

Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, angav härom till

en början, att det var naturligt, att en förare, som nyligen erhållit körkort

och icke hunnit skaffa sig någon större rutin, hade lättare att råka ut för

olycksfall än en van förare. Enligt departementschefen var nog de äldre

och mera erfarna förarna benägna att betrakta de nyblivna förarna som

ett allvarligt osäkerhetsmoment och hade därför lätt att resa krav på ingripanden

mot dem ur trafiksäkerhetssynpunkt. Deras åsikt saknade icke berättigande,

och statsrådet fann åtgärder, bl. a. i form av bättre förarutbildning,

erforderliga. Statsrådet övergick därefter till frågan om det kunde vara

lämpligt att också tillgripa administrativa åtgärder med tanke blott på de

nyblivna förarna och angav därom:

Själva kärnpunkten i problemet, nämligen att i trafiken uppträder förare

med skiftande erfarenhet och kvalifikationer i övrigt, är det icke möjligt

att komma till rätta med på detta sätt. F. ö. kan den omständigheten, att en

nybliven förare vållar eu trafikolycka, icke i och för sig anses vara mera

graverande än om detsamma händer en erfaren förare. Trafikreglerna är —

och detta icke utan skäl — så stränga, att manöverfel som beror på bristande

rutin i stor utsträckning bedömes som vårdslöshet i trafik. I körkortshänseende

torde dylika fel hos eu nybliven förare i regel böra bedömas milt. Ett

helt annat bör däremot bedömandet bli, om föraren medvetet utsatt sig för

risker, som han sedan visat sig icke vara i stånd att bemästra. Om detta sistnämnda

fall är för handen, bör enligt min uppfattning körkortsmyndigheten

taga frågan om vederbörandes lämplighet under förnyat övervägande.

Detta bär emellertid i princip gälla vare sig körkortet är av äldre eller nyare

datum.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

Utredningens förslag att körkort under ett år räknat från utfärdandet

skall vara provisoriskt synes mig därför icke vara särskilt starkt motiverat.

Den strängare observans över nyblivna förare, vartill förslaget i denna del

syftar, skulle enligt förslaget bestå enbart i en befogenhet för polismyndighet

resp. poliskonmiissarie att omhändertaga körkortet redan om det på

sannolika skäl kan antagas, att vederbörande gjort sig skyldig till vårdslöshet

i trafik av icke ringa beskaffenhet. Det torde icke kunna undvikas, att

en bestämmelse av sådant innehåll skulle leda till högst olika tolkning och

rentav godtycke i tillämpningen.

Departementschefen angav avslutningsvis, att i propositionen intagna

förslag till utökad rapporteringsskyldighet för polismyndighet och skärpning

av reglerna om återkallelse av körkort syntes tjäna i stort sett samma

syfte som förslaget om provisoriska körkort samt att det i allt fall torde

vara lämpligt avvakta viss tids erfarenhet av de åtgärderna, innan radikalare

sådana insattes. Statsrådet kunde icke på dåvarande stadium tillstyrka

förslaget om provisoriska körkort.

I de med anledning av propositionen väckta likalydande motionerna

I: 339 och II: 437 hemställdes, att riksdagen måtte besluta att körkort skulle

vara provisoriskt under två år, räknat från dagen för utfärdandet, och benämnas

nybörj arkörkort.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 20 de ifrågavarande motionerna

och anförde till stöd därför:

Enligt förslaget har bestämmelsen om provisoriskt körkort icke förenats

med några andra praktiska bestämmelser än just den, att det skall benämnas

nybörjarkörkort. Den psykologiska betydelsen av en sådan benämning

— motionärerna synes lägga stor vikt härvid — torde i hög grad vara beroende

av i vilken mån till benämningen är knutna några särstadganden för

innehavaren av körkort av ifrågavarande slag. Den skärpta tillsyn över de

nyblivna förarna, som synes vara ett av ledmotiven för motionärerna, skapas

eller främjas icke blott och bart genom att de nyutfärdade körkorten erhåller

en särskild benämning. Därtill fordras också att särskilda kontrollåtgärder

sättes in mot innehavare av körkort, varom här är fråga. Några praktiska

förslag i sådant avseende innehåller motionerna icke. För övrigt vill

utskottet för sin del gärna ansluta sig till departementschefens uttalande,

att manöverfel, som beror på bristande rutin hos en nybliven förare, i regel

bör bedömas milt.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av två utav utskottets

ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1962 års riksdag väcktes motioner, i vilka hemställdes att förare av

motorfordon i första hand bör få interimistiska körkort med en giltighet

av ett år, och att de, efter att under detta år ha ådagalagt lämplighet som

förare, beviljas slutgiltiga körkort.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 0 år 1962 uttalade tredje lagutskottet

i anledning av motionerna, sedan utskottet erinrat om förslagen i ämnet

såväl av 1953 års trafiksäkerhetsutredning i dess år 1957 avgivna betän
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b 13

kände som i de ovan nämnda vid 1958 års riksdag väckta motionerna, bl. a.

följande.

Utskottet finner de skäl, som i dessa sammanhang anfördes av departementschefen

och andra lagutskottet, alltjämt bärande. Utskottet vill särskilt

hänvisa till gällande regler om återkallelse av körkort, vilka synes innebära

en förhållandevis god garanti för att olämpliga fordonsförare kommer

att betagas rätten att inneha körkort. Det bör också beaktas att värdet

ur prövosynpunkt måste bli mycket varierande beroende på olikheter under

prövotiden i fråga om både körsträcka och trafikförhållanden de olika

förarna emellan. Den förbättring av trafiksäkerheten, som skulle kunna

vinnas vid ett genomförande av motionärernas förslag, synes än vidare knappast

stå i rimlig proportion till den administrativa belastning, som den föreslagna

omprövningen måste medföra. Behovet av att körkort i möjligaste

mån förbehålles personer med erforderlig kompetens synes utskottet bäst

kunna nås genom åtgärder ägnade att ytterligare effektivisera förarutbildning

och körkortsprov.

I de ovan berörda direktiven för bilförarutredningen anförs i denna del

följande (se riksdagsberättelsen år 1963 s. 181).

I det betänkande som år 1957 avgavs av 1953 års trafiksäkerhetsutredning

framlades förslag att körkort skulle vara provisoriskt under ett år från utfärdandet,

varefter slutlig ställning skulle tagas rörande innehavarens lämplighet

som motorfordonsförare. I det anförande till statsrådsprotokollet, vari

jag förordade proposition till riksdagen på grundval av betänkandet (prop.

1958: 69 s. 67), framhöll jag beträffande frågan om provisoriskt körkort, att

ett system som det föreslagna f. n. inte borde införas med hänsyn till att

man borde avvakta erfarenheterna av de skärpta reglerna angående återkallelse

av körkort, som samtidigt underställdes riksdagens prövning. Vid frågans

behandling i riksdagen förklarade sig andra lagutskottet (L2U 1958: 20)

dela denna uppfattning. Den skärpta trafiksituationen motiverar emellertid

att frågan om införande av provisoriska körkort nu tages upp till förnyat,

förutsättningslöst övervägande i samband med den förordade översynen av

hela förarutbildningen.

Ett annat spörsmål som framförts i diskussionen om ökad trafiksäkerhet

gäller möjligheten att fortlöpande kunna följa körkortsinnehavarnas utveckling

och ingripa om en förare i något hänseende skulle visa sig vara

klart olämplig att föra motorfordon. Därvid har bl. a. föreslagits införande

av en periodisk kontroll, vid vilken förarnas hälsotillstånd skulle kontrolleras

och sådana förare utmönstras som från medicinska synpunkter icke är

lämpliga att föra bil. Vidare har hävdats att man genom särskilt anordnade

prov borde utröna om vederbörande innehar erforderliga kunskaper och

färdigheter att framföra motorfordon. Det förtjänar framhållas, att man

i vissa länder — t. ex. Danmark, Finland och Norge — begränsat körkortets

giltighet och föreskrivit särskilda villkor för dess förlängning. Utredningen

synes böra överväga här berörda spörsmål på nytt för vårt lands del. Därvid

bör utredningen samråda med de svenska ledamöterna i nordiska vägtrafikkommittén,

vilken har till uppgift bl. a. att koordinera vägtrafiklagstiftningen

i de nordiska länderna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

Villkor för rätt att föra moped

Gällande bestämmelser

I förordningen den 5 maj 1960 om mopeder —- mopedförordningen — har

icke stadgats krav på körkort eller annan behörighetshandling för rätt att

föra sådant fordon. Föraren måste dock ha uppnått 15 års ålder (8 §). Moped

är en lätt motorcykel, vars motor har en cylindervolym ej överstigande 50

kubikcentimeter och vilken är konstruerad för en hastighet av högst 30 kilometer

i timmen (1 §).

Frågans tidigare behandling

I proposition nr 182 år 1952 med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser

om cyklar med hjälpmotor in. m. föreslogs en minimiålder av 16 år

för rätt att föra cykel med hjälpmotor.

I sitt i anledning av propositionen avgivna, av riksdagen godkända utlåtande

nr 43 anförde andra lagutskottet bl. a. följande.

Beträffande frågan om körkortstvång ansluter sig utskottet till den

uppfattningen, att man icke bör bibehålla något krav på körkort eller införa

krav på annan behörighetshandling. Även om man inför en enkel körlicens

eller liknande handling, skulle detta sannolikt motverka syftet med ifrågavarande

särbestämmelser. Utskottet är icke heller övertygat om att en dylik

enkel körlicens skulle bli av något större värde. Det väsentliga är att vederbörande

förare förskaffat sig nödig kännedom om våra grundläggande trafikregler.

Sådan kunskap bör det vara angeläget för envar medborgare att förskaffa

sig. Utskottet är av den uppfattningen, att i detta hänseende trafikundervisningen

och trafiksäkerhetspropagandan fyller en mycket betydelsefull

uppgift. Utskottet delar således departementschefens uppfattning, att

tvångsregler i förevarande avseende ej bör tillgripas förrän detta visat sig

oundgängligen erforderligt.

I propositionen föreslås en minimiålder av 16 år för rätt att föra

cykel med hjälpmotor. I samband härmed må anmärkas, att körkort för motorcykel

eller för traktor må meddelas endast den som fyllt 16 år, dock att

körkort för traktor må, om särskilda skäl är därtill, även meddelas den som

fyllt 15 år. Utskottet har övervägt, huruvida icke åldersgränsen för rätt att

föra cykel med hjälpmotor skulle kunna sättas till 15 år i stället för 16 år.

En sådan sänkning av åldersgränsen skulle säkerligen i många fall — kanske

främst på landsbygden — bli av stor betydelse. Enligt utskottets mening

skulle det icke medföra några större risker ur trafiksäkerhetssynpunkt att

sänka åldersgränsen till 15 år. Med hänsyn till den nuvarande trafikundervisningen

i skolorna in. m. torde den som fyllt 15 år i regel besitta fullt tillräckliga

kunskaper om våra trafikregler för att kunna anförtros att föra

cykel med hjälpmotor. Denna fråga om åldersgränsen anser utskottet emellertid

äga ett visst samband med frågan om försäkringsplikten. Om en lämplig

form av obligatorisk ansvarighetsförsäkring kunde erhållas, skulle detta

enligt utskottets uppfattning utgöra ytterligare ett skäl för att överväga en

sänkning av åldersgränsen.

Kungl. Maj :t utfärdade härefter kungörelsen den 23 maj 1952 med vissa

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

bestämmelser om cyklar med hjälpmotor. I kungörelsen föreskrevs bl. a. att

moped fick föras endast av den, som fyllt 15 år. Bestämmelser om körkort

e. d. intogs ej i kungörelsen. Vidare utfärdades samma dag lag om ändrad

lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring ä motorfordon, i

vilken lag föreskrevs att denna ej skulle äga tillämpning å sådan cykel med

hjälpmotor, för vilken registreringsplikt icke förelåg.

År 1960 framlades för riksdagen proposition nr 68 med förslag till förordning

om mopeder m. m. Departementschefen uttalade beträffande körkortstvång

och den ifrågavarande åldersgränsen följande.

Frågan, huruvida körkort bör krävas för framförande av moped, är

grundläggande för bedömandet av mopedfrågan. Skulle avgörandet utfalla

så, att det icke anses möjligt att beträffande denna typ av motorfordon

eftergiva kravet på körkort, torde några starkare skäl icke kunna åberopas

för att längre bibehålla mopederna som en särskild grupp av fordon. De bör

då hänföras till motorcyklar i allmänhet.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit, är det för stora delar av befolkningen

av vikt att ha tillgång till ett praktiskt användbart motorfordon,

som får framföras av alla vuxna. Det intresse, som dessa folkgrupper representerar,

måste dock givetvis vägas mot trafiksäkerhetens krav. Visar det

sig oförenligt med behöriga hänsyn till trafiksäkerheten att bibehålla mopeden

som ett körkortsfritt fordon, bör dessa hänsyn väga över. Emellertid

kan de erfarenheter, som numera vunnits, icke sägas ge vid handen, att man

gjorde sig skyldig till någon felbedömning, då kravet på körkort för förande

av moped slopades år 1952.

Det nu sagda utesluter givetvis icke möjligheten att såsom villkor för rätt

att föra moped stadga krav på ett enklare kompetensbevis än körkort, t. ex.

intyg av polisman eller annan tjänsteman om att vederbörande äger nöjaktig

kännedom om gällande trafikregler m. in. Kraven för erhållande av dylikt

intyg kan emellertid icke gärna sättas mycket högre än till vad som svarar

mot den kunskap i hithörande ämnen, som skäligen bör kunna fordras

av varje vägtrafikant. Någon effektiv utgallring av sådana personer, som kan

anses mindre lämpade att uppträda i trafiken, kan det ej bli fråga om. Det

kan därför ifrågasättas, om något nämnvärt står att vinna ur trafiksäkerhetssynpunkt

genom åtgärder av nu avsett slag. Även om det icke är svårt

att påvisa enstaka fall, då trafikanter visat sig sakna kännedom om elementära

trafikregler, kan det ej förnekas, att en viss förbättring inträtt på senare

år som en följd av den allt intensivare propagandan för bättre trafiksäkerhet.

Enligt min uppfattning är det utomordentligt viktigt att upplysningsverksamheten

ytterligare förstärkes i ändamål att begränsa antalet trafikolyckor.

Jag är av nu anförda skäl icke beredd att föreslå bestämmelser, vilka innebär

krav på körkort eller annat kompetensbevis som villkor för rätt att föra

moped.

Icke heller synes del lämpligt att införa bestämmelser, som ger möjlighet

att meddela förbud för viss person att föra moped. Tillämpningen av en dylik

bestämmelse måste av naturliga skäl antagas bli mycket ojämn för att

icke säga slumpartad, och vinsten ur trafiksäkerhetssynpunkt ringa. Att

införa bestämmelser om generellt förbud för viss eller vissa kategorier av

personer att föra moped innebär en ännu grövre schcmatiscring och kan icke

tillstyrkas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

En höjning av åldersgränsen för rätt att föra moped vore måhända

i och för sig önskvärd ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vad som närmast kan

komma i fråga är att bestämma åldersgränsen till 16 i stället för, såsom nu,

till 15 år. Mot en dylik höjning talar emellertid starka praktiska skäl och

nyttosynpunkter, bl. a. det förhållandet, att en hel del ungdomar alltjämt

slutar sin skolgång och går ut i förvärvslivet redan vid 15 års ålder, varvid

många av dem får behov av ett sådant transportmedel som mopeden. Det

torde närmast ha varit detta skäl, som vid tillkomsten av gällande mopedförordning

ledde till att åldersgränsen sattes så lågt som till 15 år. Jag är

icke beredd att förorda någon höjning av åldersgränsen.

I den i anledning av nämnda proposition tillkomna mopedförordningen,

som kom att ersätta ovanberörda kungörelse från 1952, föreskrevs ingen

ändring beträffande åldern för rätt att föra moped. Ej heller intogs i förordningen

bestämmelser om körkortstvång e. d. I samband med behandlingen

av mopedkungörelsen gjordes lagen om trafikförsäkring å motorfordon

tillämplig även på mopeder.

Behörighet att föra motorbåt

I svensk rätt finns ingen åldersgräns föreskriven för rätt att framföra

motordriven båt, som icke är avsedd för last eller betalande passagerare. Ej

heller krävs för sådan rätt av myndighet utfärdad behörighetshandling.

Frågans tidigare behandling

Genom propositionen nr 9t år 1962 förelädes riksdagen förslag till sjötrafikförordning,

vilket förslag ledde till utfärdande av sådan förordning

den 18 maj 1962. I propositionen erinrar departementschefen inledningsvis

om den snabba ökningen under senare år av trafiken med nöjesbåtar på våra

vatten. Det anges att, medan antalet motorbåtar år 1956 utgjorde omkring

86 000, motsvarande siffra för 1961 var 180 000. Departementschefen finner

en fortsatt ökning av motorbåtsbeståndet vara att påräkna också de närmast

kommande åren. Det totala antalet fritidsbåtar •— från den vanliga

roddbåten till den sjövärdiga utsjöjakten — torde, säges det, i dag närma

sig siffran 500 000. Härvid bör bemärkas att en stor del av de nytillkomna

båtarna utgöres av motorbåtar, som kan uppnå betydande hastighet.

Departementschefen anför härefter följande:

»Den utveckling som sålunda äger rum ställer ökade krav på hänsyn och

gott omdöme hos dem, som färdas i våra farvatten. Med detta krav förenas

fordran på dem, som manövrerar båtarna, att de har god kännedom om de

regler som gäller för trafiken på sjön. Det är uppenbart, att myndigheternas

möjligheter att verka för goda förhållanden i trafiken till sjöss är begränsade.

När det gäller trafiken med nöjesbåtar, är det nödvändigt att i första

hand lita till den enskildes ansvarskänsla och till frivilliga insatser för att

effektivt sprida kunskaper om gällande bestämmelser och propagera för

bättre sjövett. Det är mig angeläget att i delta sammanhang vitsorda det

värdefulla arbete, som nedlägges av våra båtklubbar och andra frivilliga

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1964

17

organisationer på detta område. Jag vill även erinra om den verksamhet i

fostrande syfte, som efter initiativ från sjöfartsstyrelsen bedrives inom en

särskild kommitté med representanter för olika intressen på sjöfallens område.

Här må vidare nämnas den nyligen inrättade och efter styrelsens anvisningar

bedrivna kursverksamheten syftande till frivilligt avläggande av

kunskapsprov för förarintyg för segel- och motorbåtar. Det är min förhoppning

att dess kurser skall utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

Från remisshåll har fråga väckts om registrering av nöjesbåtar och om

särskilda kompetenskrav för förare av sådana båtar. Då behovet av reformer

på dessa punkter icke för närvarande torde vara mera framträdande,

anser jag ytterligare erfarenhet av trafiken till sjöss böra avvaktas innan

frågorna härom närmare prövas.

Jag vill slutligen omnämna, att sjöfartsstyrelsen i sin framställning särskilt

tagit upp riskerna av att snabba motorbåtar framföres av minderåriga

och föreslagit en bestämmelse med förbud för den som icke fyllt femton

år att föra fartyg, som kan framföras med högre fart än 10 knop. Förslaget

har emellertid icke tillkommit utan viss tvekan inom styrelsen. Denna har

varit betingad bl. a. av nackdelarna av en stel åldersgräns, som drabbar såväl

omdömesgill och ansvarsmedveten ungdom som de kategorier ungdomar

av vilka man har mindre god erfarenhet om deras uppträdande till

sjöss och vilka närmast varit i åtanke med förbudet. Även bristen på statistiskt

material som utgör belägg för de olycksrisker, som anses förbundna

med ungdomars framfart med snabba motorbåtar, har föranlett betänksamhet

inför ett kategoriskt förbud som det föreslagna. Det må även nämnas,

att vid remissbehandlingen av förslaget från ett par håll ifrågasattes höjning

av den föreslagna åldersgränsen. Jag delar den tveksamhet som framkommit

inför den föreslagna förbudsregeln. Härtill kommer, att tillgängligt

material icke finns som närmare belyser den viktiga frågan om vilken

åldergräns som bör väljas, därest ett förbud anses böra genomföras. På

grund av det anförda saknas enligt min uppfattning för närvarande erforderligt

underlag för ett ingripande av den art sjöfartsstyrelsen föreslagit.

Utvecklingen bör emellertid följas med största uppmärksamhet. Jag förutsätter

därvid att styrelsen samlar det material och verkställer den ytterligare

utredning som kan erfordras för en förnyad bedömning av frågan. Det

bör ankomma på styrelsen att så snart faktiskt underlag för sådan bedömning

föreligger inkomma till Kungl. Maj :t med förslag som kan påkallas

därav.»

I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande nr 33 år 1962, vilket

godkändes av riksdagen, hemställde tredje lagutskottet att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet

i utlåtandet anfört. I detta uttalades i förevarande fråga följande.

Vad härefter angår förbud för de lägre åldersgrupperna — i första band

då barn under 15 år — att föra mera snabbgående motorbåtar, vill utskottet

såsom sin mening uttala, att den nuvarande friheten på området torde vara

ägnad att medföra avsevärda faromoment inte bara för de unga båtförarna

själva och passagerarna i av dem förda farkoster utan även för annan trafik

på sjön liksom för bl. a. badande. Utskottet vill därför särskilt understryka

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196t

vikten av att utvecklingen ägnas den största uppmärksamhet i fortsättningen

och att frågan blir föremål för förnyat övervägande, så snart erforderligt

underlag därför föreligger.

Trafikundervisningen i skolor och andra läroanstalter

Trafikundervisningen i läroastaltema regleras genom cirkulär den 17

april 1959 till skolöverstyrelsen m. fl. (SFS nr 137/1959). I cirkuläret angives

bl. a.: Målsättningen för undervisningen i skolorna skall vara att bibringa

eleverna kunskap om samt förståelse och respekt för gällande trafikregler.

Vid lärarutbildningsanstalt skall trafikundervisningen främst åsyfta

att göra de blivande lärarna skickade att meddela sådan undervisning. —

Beträffande folkskola och försöksskola samt enskild skola med motsvarande

undervisning skall i varje klass och under varje termin anordnas särskild

trafikundervisning. Den skall omfatta fem till sju lektioner och två halva

friluftsdagar. I årskurs 7 eller — om skolplikten omfattar mer än sju år —

i årskurs 8 skall under ena terminen sagda utbildning å friluftsdagar utbytas

mot en sammanhängande kurs i trafikkunskap. Kursen skall omfatta

12 lektioner och skall också förläggas till friluftsdagar. Den bör främst behandla

motortrafikens problem samt trafikolyckorna och deras orsaker. Utöver

denna särskilda trafikundervisning skall undervisning i trafikkunskap

i lämplig omfattning meddelas i samband med andra undervisningsmoment.

Där så lämpligen kan ske och medel för ändamålet finnes, bör frivillig kurs

i trafikkunskap anordnas. De här angivna reglerna gäller även beträffande

motsvarande årskurser i läroverk och högre kommunal skola ävensom, i

den utsträckning nomadskoleinspektören bestämmer, beträffande nomadskola.

— I här ovan ej omnämnda årskurser av läroverk och högre kommunal

skola liksom i kommunalt allmänt gymnasium, fortsättningsskola

och folkhögskola bör undervisning i trafikkunskap i lämplig omfattning

förekomma i samband med andra undervisningsmoment. — I särskolor av

olika slag skall trafikundervisning anordnas i så stor omfattning, som finnes

lämpligt och möjligt, i enlighet med de närmare bestämmelser skolöverstyrelsen

meddelar. — Beträffande skolor under överstyrelsen för yrkesutbildning

bestämmer övertyrelsen om och i vad mån trafikundervisning

skall meddelas. Vissa direktiv härutinnan lämnas. — Vid folkskoleseminarium,

lärarhögskola och gymnastiska centralinstitutet skall trafikundervisningen

meddelas dels fortlöpande i lämplig utsträckning och dels i form

av en sammanhängande kurs, motsvarande sju lektioner. Närmare anvisningar

rörande de ämnen, som bör behandlas på denna kurs, lämnas också.

— Vid kurser för utbildning eller fortbildning av lärare bör anordnas

trafikundervisning, om så finnes möjligt.

I sin publikation Aktuellt från skolöverstyrelsen nr 38/1960 har skolöverstyrelsen

lämnat deltaljerade anvisningar rörande trafikundervisningen i de

överstyrelsen underställda skolorna. Därjämte har skolöverstyrelsen i sam
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1964

19

arbete med Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande utgivit eu

handledning i trafikundervisning.

Några motsvarande anvisningar från överstyrelsen för yrkesutbildning

har, enligt vad utskottet har sig bekant, inte utfärdats.

Såsom framgår av det ovanstående väcktes vid 1962 års riksdag eu motion

angående sänkning av körkortsåldern. I den genom motionen väckta

frågan om trafikundervisningen uttalade tredje lagutskottet i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 23 följande.

I motionen behandlas ingående behovet av ökad trafikundervisning i skolor

och andra läroanstalter. Denna fråga har på senare tid intagit en framskjuten

plats i trafiksäkerhetsdebatten. Utredning i denna del har också

förordats i flera av remissyttrandena. Såsom ovan angivits, har detta spörsmål

emellertid aktualiserats i andra sammanhang vid innevarande riksdag.

Utskottet finner det för sin del vara ett från trafiksäkerhetssynpunkt

väsentligt intresse att ungdomen tidigt bibringas grundliga insikter i trafikkunskap

och anser det därför önskvärt att frågan i erforderlig utsträckning

beaktas i det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet. Utskottet finner emellertid

— särskilt då dessa spörsmål torde ankomma på särskilda utskottet

i anledning av motionerna I: 61 och II: 76 — ej skäl att i anledning av

den förevarande motionen närmare ingå på de frågor, som är av betydelse

i detta avseende.

I sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande nr 1 år 1962 fann

särskilda utskottet ej skäl föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av

sistnämnda motionspar.

I direktiven för bilförarutredningen anförs beträffande trafikundervisningen

följande (se riksdagsberättelsen år 1963 s. 181).

En grundläggande allmän trafikundervisning meddelas sedan många år

tillbaka i skolorna. Med hänsyn till bilismens roll i dagens men framförallt

morgondagens samhälle, där praktiskt taget varje vuxen medborgare får

behov av körkort, talar starka skäl för att denna undervisning får en sådan

uppläggning och ges ett sådant innehåll att den i högsta klassen i grundskolan

kan utmynna i en teoriutbildning motsvarande den som bör krävas

för erhållande av körkort för bil. Härför torde icke krävas någon utökning

av den tid som enligt Kungl. Maj :ts cirkulär den 17 april 1959 skall

avdelas för trafikundervisning i skolorna. I första hand behövs ett mer effektivt

utnyttjande av den tid som avdelats för trafikundervisning. I detta

syfte bör utredningen bl. a. överväga vilka åtgärder som bör vidtagas för

att öka tillgången på lämplig lärarpersonal för trafikundervisning och för

att utrusta skolorna med olika hjälpmedel för denna undervisning. Vidare

bör undersökas huruvida inte trafikundervisningen — som i olika stadier

bör ta sikte på uppträdandet i trafiken som gångtrafikant, cyklist resp.

motorfordonsförare — i sin helhet skulle kunna obligatoriskt ingå i något

ämne på schemat. Det nuvarande samarbetet med polisen och olika organisationer

bör bibehållas och helst utvecklas ytterligare men därutöver bör

prövas huruvida icke skolöverstyrelsen bör ha tillgång till trafikexpertis

med pedagogisk utbildning. Vidare bör särskilt undersökas möjligheterna

att i ökad utsträckning använda skoltelevision och skolradio i trafikundervisningen.

Dessa media bör med stor effektivitet kunna utnyttjas i trafikundervisningens

tjänst.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

Utskottet

I förevarande motioner behandlas frågor om körkortsåldern, licens efter

avlagda kunskapsprov som villkor för rätt att föra moped och snabbare

motorbåt, interimistiska körkort och licenser samt om kostnadsfri trafikundervisning.

Gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen om kör kortsålder

innebär i huvudsak att körkort endast får meddelas, för bil den som fyllt

18 år samt för motorcykel och traktor den som fyllt 16 år. Om innehavare

av körkort för motorcykel ej fyllt 18 år, gäller körkortet bara för s. k.

lätt motorcykel. Vissa undantagsbestämmelser finnes; bl. a. kan enligt

militär vägtrafikkungörelse körkort för bil utfärdas för den som fyllt 16 år.

I motionen II: 734 framhålles att i vissa länder körkort utfärdas vid

betydligt lägre åldersgränser än i Sverige. Enbart detta förhållande skulle

enligt motionärerna vara ett tillräckligt motiv för en översyn av ifrågavarande

bestämmelser, eftersom den svenska ungdomen är tekniskt intresserad

och kunnig. Den pågående strukturomvandlingen inom samhället

anses vidare medföra avsevärda transportproblem för den ungdom på landsbygden,

som efter avslutad folk- eller grundskola vill fortsätta sina studier

vid närmaste läroverk men bo kvar i hemmet. Motionärerna anser slutligen

att de som aldrig hunnit vänja sig vid vänstertrafiken bäst kan anpassa

sig till den kommande högertrafiken och att därför möjlighet bör öppnas

för ungdom under 18 år att inför denna trafikreform få körkort för bil.

På i huvudsak dessa skäl hemställes i motionen om utredning beträffande

sänkning av körkortsåldern.

I motionen II: 740 framhålles bl. a. alt huvudregeln om 18 år som minimiålder

för rätt att erhålla körkort är inkonsekvent så till vida som 16- åringar tillätes framföra lätta motorcyklar, vilka är minst lika farliga för

trafiken som bilar, ävensom militära fordon. Motionärerna erinrar också om

det tilltagande spritmissbruket bland ungdomen och säger sig ha all anledning

att förmoda att en sänkning av körkortsåldern skulle bli ett verksamt

nykterhetspolitiskt instrument. Härvid hänvisas till bestämmelserna

om lämplighetsintyg såsom villkor för körkort och om återkallelse av

körkort. I motionen framföres jämväl vissa synpunkter på förarutbildningen.

Motionärerna hemställer om en grundlig och allsidig utredning

av frågan om körkortsåldern.

Riksdagen har tidigare och senast år 1962 haft att taga ställning till

motionsvis framförda yrkanden om en sänkning av körkortsåldern. Härvid

har å ena sidan framhållits att dagens ungdom, som har ett mycket stort

intresse för motorfordon, i regel tidigt torde skaffa sig ingående kunskaper

om fordonens rätta skötsel och framförande. Det har vidare ansetts att

ungdomen säkerligen i allmänhet med lätthet förvärvar sig goda kunskaper

om gällande trafikregler och att den unges reaktionsförmåga torde

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1964 21

vara åtminstone lika god som de äldres. Från nu angivna synpunkter har

större betänkligheter knappast ansetts möta mot att sänka körkortsåldern.

Å andra sidan har hävdats att de ifrågavarande åldersgrupperna i

gemen icke besitter den mognad i omdömet som måste krävas av en bilförare.

Det har också ansetts mindre lämpligt att här i riket införa en

bestämmelse om minimiåldern för körkort, som skulle avvika från de i

våra nordiska grannländer gällande reglerna. Med hänsyn härtill ansåg 1962

års riksdag att en sänkning av körkortsåldern för bil icke för det dåvarande

borde ifrågakomma.

De skäl som sålunda anförts för och emot en reform i av motionärerna

önskad riktning måste enligt utskottets mening alltjämt anses bärande.

Spörsmålet bör därjämte ses mot bakgrund av den beslutade övergången

till högertrafik samt det åt bilförarutredningen lämnade uppdraget att

utreda förarutbildningen och därmed sammanhängande frågor. Vid riksdagens

tidigare ställningstaganden har betonats att den ständigt ökade trafikintensiteten

på vägarna ställer allt större krav på motorförarnas körskicklighet,

omdöme och hänsyn. Det har också framhållits att statistiken

över trafikolyckorna visat skrämmande siffror liksom att stora ansträngningar

gjorts för att öka trafiksäkerheten. Med hänsyn härtill har det

ansetts naturligt att den största försiktighet iakttages, när det gäller att

ge nya grupper av människor tillstånd att uppträda i trafiken som förare

av motorfordon. Dessa synpunkter gör sig med särskild styrka gällande

inför den förestående övergången till högertrafik. Vidare omfattar bilförarutredningens

uppdrag bl. a. en översyn av vissa körkortsbestämmelser.

Det kan därför tänkas att utredningens resultat skapar nya

förutsättningar för en sänkning av körkortsåldern. Det anförda ger enligt

utskottets mening vid handen att, även om en sådan reform är tänkbar,

tidpunkten för densamma ännu ej är inne. Med hänsyn till frågans nära

samband med bilförarutredningens uppdrag kan det ej heller anses uteslutet

att utredningen får anledning att pröva densamma. Vid angivna

förhållanden anser utskottet att de i motionerna framställda yrkandena

om utredning i ämnet ej bör bifallas.

För rätt att föra moped har i mopedförordningen icke stadgats

krav på körkort eller annan behörighetshandling. Föraren måste dock ha

uppnått 15 års ålder. I motionen II: 734 beröres frågan, huruvida sådan

rätt bör kunna beredas ungdom, som ej uppnått den sålunda föreskrivna

åldersgränsen. Motionärerna framhåller att befolkningsuttunningen fortskridit

så hastigt att skolskjutsar allt oftare dragés in med påföljd att

enstaka barn tvingas att cykla till skolan. I många fall, speciellt under

den kallare årstiden, kan problemet endast lösas genom inackordering. Det

anföres vidare att ungdomar i åldern 13—14 år, vilka under ferierna vill

ta anställning som exempelvis varubud, saknar möjlighet därtill, då de ej

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1964

äger rätt att föra mopedvarucyklar. Från dessa synpunkter synes det

motionärerna även angeläget att det utredes, om rätten att föra moped bör

förenas med ett kunskapsprov i allmänna trafikregler, vilket prov skulle

kunna avläggas inför närmaste polisman. I motionen hemställes om utredning

huruvida innehav av en efter avlagda kunskapsprov i trafikregler

utfärdad licens bör krävas för rätt att föra moped.

Motionärerna synes närmast avse att sänka den i mopedförordningen

fastställda åldersgränsen, varvid som villkor för de nya årsgruppernas

rätt att föra moped skulle krävas innehav av licens. Också denna reform

skulle således leda till att nya grupper förare av motorfordon skulle tilllåtas

uppträda i trafiken. De betänkligheter som i det föregående redovisats

mot en sådan utveckling bör enligt utskottets mening allvarligt beaktas

även i detta sammanhang, särskilt som de nya trafikanter, som här

avses, är mycket unga. På sätt närmare utvecklats i den inledande redogörelsen

har gällande åldersgräns bestämts så lågt som till 15 år bl. a. för

att tillgodose praktiska önskemål av det slag som avses i motionen så

långt det från trafiksäkerhetssynpunkt ansetts möjligt. Även om bestämmelser

införes om kompetensbevis såsom villkor för de yngsta årsgruppernas

rätt att föra moped, synes invändningarna mot en ytterligare sänkning

av åldersgränsen icke därigenom kunna undanröjas. Utskottet beaktar

härvid att kraven för erhållande av dylikt bevis icke torde kunna utformas

så att en effektiv utgallring av olämpliga förare kan åvägabringas. Därest

med motionen avses att generellt införa krav på innehav av kompetensbevis,

väll utskottet erinra om att denna tanke avvisats av statsmakterna vid

mopedförordningens tillkomst. Något skäl för ändrat ståndpunktstagande

härvidlag synes ej föreligga. Vid angivna förhållanden kan utskottet ej

biträda motionärernas yrkande, såvitt nu är i fråga.

För rätt att framföra motorbåt, som ej är avsedd för last

eller betalande passagerare, finnes i svensk rätt ingen åldersgräns föreskriven.

Ej heller kräves för sådan rätt innehav av kompetensbevis.

I motionen 11:734 ifrågasättes om icke licens borde fordras för rätt att

framföra motorbåt med hastighet över 10 knop, varvid licensen skulle utgöra

bevis om avlagt prov i enklare sjönavigering och allmänt »båtvett». Motionärerna

hemställer om utredning i ämnet.

Av den inledande redogörelsen framgår att frågor om särskilt kompetenskrav

för förare av nöjesbåtar samt om förbud för den som icke fyllt 15 år

att föra snabbare sådana fartyg aktualiserats vid tillkomsten av 1962 års

sjötrafikförordning. Ehuru förordningen f. n. saknar bestämmelser i dessa

hänseenden, ansågs särskilt den senare frågan böra bli föremål för fortsatt

uppmärksamhet. Vid ärendets behandling anförde sålunda detta utskott

bl. a. att den nuvarande friheten på området torde vara ägnad att

medföra avsevärda faromoment ej blott för de unga båtförarna själva och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b 23

passagerarna i de av dem förda båtarna utan även för annan trafik på

sjön liksoin för badande. Mot bakgrund härav är motionärernas förslag,

som främst synes avse de yngre förarnas rätt att framföra motorbåt,

uppenbarligen förtjänt av beaktande. Såsom förutskickats vid sjötrafikförordningens

tillkomst verkställes emellertid inom sjöfartsstyrelsen den

utredning, som kan erfordras för en förnyad bedömning av spörsmålet,

och styrelsen har att, så snart faktiskt underlag för sådan bedömning

föreligger, inkomma till Kungl. Maj :t med de förslag som kan påkallas

därav. Motionärernas önskemål om utredning har enligt utskottets mening

härigenom i allt väsentligt tillgodosetts. Vad i denna del yrkats i motionen

är således ej av beskaffenhet att böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen II: 734 upptages vidare frågan om interimistiska körkort

och licenser. Motionärerna ifrågasätter om icke såväl körkort

som de föreslagna licenserna borde vara interimistiska under ett visst

antal år. Medvetandet om att dessa kompetensbevis omedelbart kan indragas,

om polismyndigheten finner att innehavaren »buskört» i tätbebyggda

samhällen, uppträtt störande i trafiken eller i övrigt uppträtt

oskickligt genom exempelvis alkoholmissbruk, skulle enligt motionärernas

mening vara ett effektivt korrektiv mot icke önskvärt uppträdande. Motionärerna

hemställer om utredning också av dessa frågor.

Utskottet har tidigare avstyrkt utredning om införande av licenser för

framförande av moped och snabbare motorbåt och saknar därför anledning

att uppehålla sig vid spörsmålet, huruvida sådana licenser bör göras interimistiska.

Vad angår körkorten, har bilförarutredningen enligt sina direktiv

att upptaga frågan om införande av provisoriska körkort till förnyat,

förutsättningslöst övervägande i samband med översynen av hela förarutbildningen.

Motionärernas yrkande i detta hänseende omfattas sålunda

av utredningens uppdrag. Vid angivna förhållanden synes någon riksdagens

åtgärd i anledning av nu berörda motionsyrkanden ej påkallad.

Vad slutligen angår trafik undervis ningen i skolorna, ifrågasättes

i motionen II: 734 bl. a., om icke samhället borde ordna kostnadsfri

undervisning i trafikkunskap för erhållande av de med motionen avsedda

licenserna. Sådan undervisning skulle enligt motionärerna lämpligen kunna

bedrivas i yrkesskolornas regi. I motionen yrkas utredning jämväl i

detta hänseende.

Utskottet anser under hänvisning till sitt ställningstagande i licensfrågan

att någon riksdagens åtgärd ej heller erfordras i anledning av detta yrkande.

Utskottet, som i annat sammanhang framhållit det väsentliga från trafiksäkerhetssynpunkt

i att ungdomen tidigt bibringas grundliga insikter i

trafikkunskap, hyser emellertid sympati för syftet i såväl motionen II: 734

som motionen II: 740 att förbättra trafikundervisningen i skolorna. Denna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

fråga överväges f. n. inom bilförarutredningen. Enligt utredningens direktiv

bör trafikundervisningen i olika stadier ta sikte på uppträdandet i

trafiken som gångtrafikant, cyklist respektive motorfordonsförare. Undervisningen

i skolorna bör sålunda få en sådan uppläggning och ges ett

sådant innehåll att den i grundskolans högsta klass kan utmynna i en teoriutbildning

motsvarande den som bör krävas för erhållande av körkort för bil.

Beträffande den praktiska utbildningen framhålles i direktiven de möjligheter

som torde finnas att i ökad utsträckning förlägga utbildningen av

främst yrkesförare till de allmänna yrkesskolorna, önskemålen om utredning

i förevarande hänseende har således i viss mån tillgodosetts genom

utredningens direktiv.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

a) II: 734 samt

b) 11:740,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson*,

Ebbe Ohlsson*, Svante Kristiansson*, Jonasson, Åkesson och Erik

Jansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Nyberg,

Svenning, Mattsson, Tobé*, Bengtson i Solna och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLN S4

412S86

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.