Utlåtande i anledning av väckt motion om djurägares ersättningsskyldighet. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 72, av herr Börjesson i Falköping.
1964-04-09 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1964:24, Utlåtande i anledning av väckt motion om djurägares ersättningsskyldighet. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 72, av herr Börjesson i Falköping.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 196b
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av väckt motion om djurägares ersättningsskyldighet.
Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr 72, av herr Börjesson i Falköping.
I motionen hemställes, att »riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om prövning och förslag till en sådan utformning av byggningabalken
22 kap. 7 g, att däri stadgas, att person, som vållat att honom tillhörigt
djur orsakat skada å annans djur, skall vara skyldig ersätta den uppkomna
skadan till dess fulla värde».
Beträffande motionens fullständiga innehåll får utskottet, i den mån redogörelse
ej lämnas nedan, hänvisa till motionen.
På begäran av utskottet har yttranden över motionen avgivits av Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).
Gällande rätt
I 22 kap. 7 § byggningabalken, vilket lagrum förblivit oförändrat alltsedan
1734 års lag, stadgas följande.
Dräper fä annans fä, som ej ätas kan; betale ägaren hälften av dess värde,
som dräpt blev. Kan det ätas; gälde fjärdung, och det döda tage han, som det
förr ägde. Nu varder fä sargat av fä; betale halva läkeslön och halva skadan.
Är fä vant att skada göra, och vet det ägaren, eller är han därom varnad; gälde
dubbelt mer än sagt är.
Historik
Nedanstående redogörelse för bakgrunden till stadgandet i 22 kap. 7 §
byggningabalken är hämtat ur professor Winroths år 1907 utgivna »Strödda
uppsatser, IV, om skadestånd», s. 211.
Enligt Christoffers allmänna landslag och Allmänna stadslagen föranledde
»fäs sargande av annat fä» påföljd i skadeståndsväg endast om det
skadade kreaturet var häst eller oxe. Då skulle det andra kreaturets ägare
lämna »selafyllning» d. v. s. utge lika kreatur att vederlagsfritt brukas under
tid det skadade djuret icke kunde användas för sitt ändamål. Med avseende
å dödande av annat djur stadgades i de två lagarna endast, att ett icke
Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 9 avd. Nr 21
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964
matnyttigt kreatur skulle betalas till hälften och matnyttigt till fjärdedelen
med rätt för ägaren till djurkroppen. I 1692 års förslag medförde enligt bestämmelser
i 16 § 7 byggningabalken såväl sargande som dödande halv
skadeståndsbot och var, då det skadegörande djurets ägare haft vetskap om
dess farlighet, stadgat »gälde alt fult». Men dessutom skulle vid matnyttigt
djurs dödande de två kreatursägarna taga var sin hälft av kroppen. 1694 års
förslag av 15 § 7 byggningabalken återställde så till vida den äldre rättens
grundsatser som ägaren av dödat kreatur kom att behålla detsamma och erhöll
vid »en dess matnyttighet i det okvalificerade fallet» endast en fjärdedel
av dess värde. Ändring vidtogs i 1728 års förslag av 15 § 7 samma balk,
där det nuvarande stadgandet återfinnes i »gälde dubbelt mer än sagt är».
Efter ordalagen gav man dock sålunda i händelse av matnyttigt kreaturs
dödande för litet, liksom man förut givit för mycket.
Fä är i stadgandet endast en mer ålderdomlig beteckning för hemdjur och
avser alltså varje djur av omedelbar nytta i lantbruket. Hästar och nötkreatur
räknas som större hemdjur oavsett ålder. Mindre hemdjur är exempelvis
får, getter, svin och fjäderfä. Hundar och katter hänföres ej till hemdjur. (Se
Hörstadius »Om ersättning för skada av djur», s. 55, i Skadeståndsrättsliga
spörsmål, 1953.)
Att det ålderdomliga stadgandet i 22 kap. 7 § byggningabalken icke är en
obsolet bestämmelse framgår därav, att högsta domstolen år 1955 (NJA
1955 s. 39) avgjort ett mål rörande tillämpningen av stadgandet. Bakgrunden
till den av domstolen avgjorda tvisten var det förhållandet, att en A tillhörig
tjur, som gick på bete, tagit sig in på B:s inhägnade betesmark och
betäckt tre kvigor, av vilka ingen uppnått ett års ålder. Kvigorna blev dräktiga
genom betäckningen och tog på grund av sin ringa ålder skada av denna,
varför de maste nedslaktas. Högsta domstolen fann A, som icke ansågs
vållande till skadan, vara pliktig ersätta halva skadan enligt 22 kap. 7 § 3 p.
byggningabalken.
Även Svea hovrätt har i ett avgörande från år 1921 (Sv. Jt. 1922 s. 4) funnit
ersättningsskyldighet föreligga enligt förevarande stadgande för ägare
av häst, vilken jagat annans häst med påföljd, att denna skadats och måst
nedslaktas.
Remissyttranden
I såväl yttrandet från Svenska försäkringsbolags riksförbund som från
RLF avstyrkes den i motionen föreslagna ändringen av 22 kap. 7 § byggningabalken.
Det förstnämnda riksförbundet uttalar i sitt remissyttrande bl. a. följande.
En jämförelse mellan ifrågavarande stadgande i byggningabalken och motionärens
förslag ger vid handen att motionären icke fäst tillräckligt avseende
vid att stadgandet innebär ett strikt skadeståndsansvar — låt vara att
detta ansvar i viss utsträckning är jämkat. En ändring av stadgandet i en
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1964
lighet med förslaget skulle sålunda komina att i viss mån begränsa djurägarens
ersättningsskyldighet. Härtill kommer att allmänna skadeståndsrättsliga
regler torde taga över stadgandet i byggningabalken. Om vållande
föreligger hos den vars djur orsakat skada, torde denne sålunda bli fullt
ersättningsskyldig, bortsett från fall där det föreligger medvållande från den
skadelidandes sida. Motionären har själv hänvisat till ett rättsfall från år
1955, där byggningabalkens bestämmelser om jämkat skadestånd tillämpats.
Av rättsfallet framgår emellertid att nämnda bestämmelse tillämpats sedan
det konstaterats att den skadeståndsskyldige icke kunde anses vållande till
skadan. Härav torde man kunna sluta sig till att byggningabalkens bestämmelser
icke skulle ha tillämpats, om vållande konstaterats.
I fråga om den försäkringsmässiga regleringen av hithörande ansvarighetsskador
vill riksförbundet slutligen framhålla, att ett flertal försäkringsbolag
i villkoren för lantbrukares ansvarighetsförsäkring intagit bestämmelse
av innebörd att skada, för vilken jämkad ersättning skall utgå enligt 22
kap. 7 § byggningabalken, dock genom försäkringen ersättes fullt. Såvitt
riksförbundet har sig bekant, tillämpas samma ersättningsnormer även av
de bolag som ej ändrat sina försäkringsvillkor på denna punkt.
Jämväl RLF framhåller att en ändring i enlighet med motionärens förslag
skulle innebära, att djurägarnas ersättningsskyldighet i någon mån begränsades,
eftersom förevarande stadgande nu innebär ett strikt skadeståndsansvar,
om än i viss utsträckning jämkat. Nuvarande bestämmelser har enligt
RLF:s mening icke orsakat några problem vid den praktiska tillämpningen,
och RLF åberopar därvid den hos försäkringsbolagen i allmänhet
förekommande regleringen på området sådan den närmare redovisats i
föregående remissyttrande.
Utskottet
I 22 kap. 7 § byggningabalken, vilket lagrum haft oförändrad lydelse sedan
år 1734, föreskrives att i det fall fä (hemdjur) dräper annans fä ägaren
av det förstnämnda djuret skall betala hälften av icke matnyttigt djur
och fjärdedelen av djur som kan ätas, vilket senare djur dess ägare får behålla.
Om djuret skadar annans djur har ägaren att betala halva läkeslönen
och halva skadan. Men visste ägaren att hans djur var vant att göra skada,
eller hade han varnats därom, skall han betala dubbelt.
I motionen II: 72 framhålles att förevarande stadgande mera sällan torde
behöva tillämpas vid domstol, och det erinras därvid om att från senare
tid endast två rättsfall refererats. Enligt motionären kommer emellertid
lagparagrafen till användning vid försäkringsbolagens reglering på grund
av ansvarsförsäkring av ifrågavarande slag av skador. I regel nöjer sig den
djurägare, som fått sitt djur skadat eller dödat, med det framräknade skadebeloppet,
och endast i undantagsfall torde han vända sig till domstol för
att få skadan rättsligen prövad. Även om det är svårt att bedöma hur många
skador som regleras av försäkringsbolagen enligt förevarande stadgande,
förutsätter motionären att antalet sådana icke är obetydligt. Oavsett an
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nv 24 år 1964
talet fall synes det dock motionären motiverat att stadgandet utformas i
överensstämmelse med gällande uppfattning om ersättningsskyldighet för
den som är vållande till uppkommen skada. Vid nuvarande rättstillämpning
får djurägare, som utan eget vållande fått djur skadat eller dödat av
annans djur, i de flesta fall vidkännas avsevärda förluster. På grund av det
anförda hemställer motionären om sådan utformning av stadgandet i 22
kap. 7 § byggningabalken, att däri föreskrives, att person, som vållat att
honom tillhörigt djur orskat skada å annans djur, är skyldig ersätta den
uppkomna skadan till dess fulla värde.
Till att börja med må framhållas att i motionen uttryckligen endast yrkas,
att full ersättning skall kunna utkrävas av person, som vållat att honom
tillhörigt djur orsakat skada å annans djur. Detta torde med all sannolikhet,
oavsett förevarande stadgande i byggningabalken, såsom också påpekats
i ett remissyttrande, enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler gälla redan
nu. Ett hithörande fall beröres även i stadgandet, nämligen då ägaren visste,
att djuret var vant att göra skada. För detta fall skall betalas dubbelt, d. v. s.
i princip full ersättning. Någon lagändring synes sålunda icke erfordras för
att tillgodose detta motionärens önskemål.
Möjligen har motionären emellertid åsyftat en lagändring även för det
fall, att djur skadat annans djur utan att vållande kan anses ligga det förstnämnda
djurets ägare till last. Hur en sådan situation rimligen bör lösas
är icke utan vidare klart. I den ifrågavarande bestämmelsen i byggningabalken
intas den schablonmässiga ståndpunkten, att oavsett de särskilda
omständigheterna förlusten delas lika mellan det skadade och det skadande
djurets ägare. Detta kan anses motiverat bl. a. med hänsyn till ofta föreliggande
bevissvårigheter.
I fråga om den försäkringsmässiga regleringen av hithörande ansvarighetsfrågor
har i remissyttrandena uppgivits, att de flesta försäkringsbolagen
antingen i villkoren för lantbrukares ansvarighetsförsäkringar intagit
sådana bestämmelser eller tillämpar sådana ersättningsnormer, att skada,
för vilken jämkad ersättning skall utgå enligt 22 kap. 7 § byggningabalken,
ersättes fullt genom försäkringen. Med hänsyn härtill torde de nuvarande
bestämmelserna i de flesta fall icke medföra någon olägenhet av betydelse
för skadelidande djurägare. RLF har också som sin mening framhållit, att
stadgandet icke förorsakat några problem i den praktiska tillämpningen.
På grund av det sålunda anförda och då en ändring av stadgandet såsom
remissorganen hävdar skulle komma att i viss mån begränsa djurägares
ersättningsskyldighet synes någon åtgärd från riksdagens sida f. n. icke
vara påkallad i anledning av motionen. Oaktat detta ställningstagande synes
det utskottet önskvärt att denna ålderdomliga bestämmelse blir föremål
för omprövning. Detta torde dock lämpligen böra ske i ett större sammanhang
såsom i samband med en allmän översyn av närliggande skadeståndsrättsliga
bestämmelser.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964
5
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motion, II: 72, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 april 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl*, Ebbe Ohlsson,
Jonasson*, Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson och Wirmark*;
från andra kammaren: herrar Nyberg, Wachtmeister, fru Torbrink*,
herrar Grebäck, Johansson i öckerö, Persson i Tandö*, fru Ekroth och herr
Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.