Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av förbudet mot användande av otillåtna jaktmetoder. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion nr 36 av herr Gustafsson i Borås m. fl.
1964-04-16 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1964:26, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av förbudet mot användande av otillåtna jaktmetoder. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion nr 36 av herr Gustafsson i Borås m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av förbudet
mot användande av otillåtna jaktmetoder.
Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion nr 36 av herr Gustafsson i Borås m. fl.
I motionen föreslås »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning beträffande möjligheten att åstadkomma en skärpning
av de bestämmelser i jaktstadgan som avser förbudet mot användande
av otillåtna jaktmetoder innebärande att det icke skulle vara tillåtet att
medföra ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen i marker där villebråd kan
tänkas finnas utanför allmän upplåten väg, samt att åt markägare eller
jakträttsinnehavare medgavs rätt att omhändertaga dylikt vapen som sålunda
olagligen medfördes i markerna samt att frågan om förverkande av
motorfordon som utnyttjades vid olaga jakt därvid också underkastades
en omprövning».
Över motionen, för vars innehåll nedan redogöres, har utskottet på sätt
§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat utlåtande från domänstyrelsen.
På begäran av utskottet har yttranden över motionen därjämte avgivits av
Jägarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet.
Gällande bestämmelser
För rätt att inneha skjutvapen krävs enligt vapenförordningen den 10
juni 1949 i regel att tillstånd erhållits att förvärva, inneha eller införa vapnet
eller att vapnet enligt äldre bestämmelser deklarerats i särskild ordning.
Med skjutvapen förstås i förordningen bl. a. sådant vapen, med vilket kulor,
hagel eller andra projektiler kan utskjutas medelst krutladdning, kolsyreladdning,
komprimerad luft eller annat utskjutningsmedel. Förordningens
bestämmelser omfattar dock ej bl. a. sådana luft- eller fjäderbössor eller
luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning (1 §). Innehar någon
skjutvapen utan att vara berättigad därtill, straffas med dagsböter eller
fängelse. Vapen som innehafts utan tillstånd skall förklaras förverkat till
kronan, om det cj är uppenbart obilligt. Finnes vapnet ej i behåll, må i stället
värdet förklaras förverkat (36 § 1 mom.).
Bihang till riksdagens protokoll iOGi. 9 saml. 3 avd. Nr 26
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i
Jaktstadgan den 3 juni 1938 innehåller förbud mot användande vid jakt
av bl. a. kolsyre-, luft- eller fjädervapen, dock att sådant vapen får brukas
inom gård eller trädgård för att döda björktrast (snöskata), gråsparv och
pilfink samt sorkar, råttor och möss (4 § 2 mom.), överträdelse av förbudet
straffas med dagsböter, dock ej under tio (29 § 3 mom.). Fälles någon
till ansvar enligt vad nu sagts, skall det förbjudna vapnet förverkas (30
§ andra stycket). Anträffar någon på bar gärning den som idkar jakt,
vilken är förbjuden enligt jaktstadgan, har vederbörande rätt att fråntaga
den jagande bl. a. jaktvapen som enligt 30 § skall vara förverkat. Vill ej
den som utövat nu nämnd rätt själv anställa åtal mot den jagande, är han
skyldig att överlämna vad som tagits i beslag till polisman i orten eller
befattningshavare vid domänverket (31 § första stycket). Har den som
blivit dömd för förseelse, varom sägs i första stycket, inom två år därefter
ånyo gjort sig skyldig till dylik förseelse, skall vid återfall inom två år
bl. a. sådana jaktredskap, som ej är förverkade enligt 30 §, vara förbrutna
(31 § andra stycket). Begår barn under 15 år förseelse mot jaktstadgan,
skall den som har vårdnaden om barnet svara för förseelsen, där det ej kan
visas att den skett utan hans vetskap eller att han gjort vad på honom
ankommit för att förekomma densamma (33 §).
Vidare gäller enligt jaktstadgan förbud mot jakt från motordrivet fordon.
Sådant fordon får ej heller eljest vid jakt användas så, att genom detsamma
villebrådets uppmärksamhet avledes från den jagande (8 § 1 mom.).
Från motorbåt, vare sig med inbyggd eller löstagbar motor, eller annat
maskindrivet fartyg ävensom från bogserad farkost är all annan jakt än
jakt efter säl förbjuden (8 § 2 mom.). Luftfarkost får ej användas vid
jakt (8 § 3 mom.). Den som i strid mot vad i 8 § är stadgat vid jakt brukar
i paragrafen omförmält transportmedel straffas med dagsböter, dock ej
under tio. Har vid sådan jakt fridlyst villebråd fällts, fångats, sårats eller
påskjutits, skall straffet vara fängelse i högst ett år eller dagsböter, dock
ej under 20 (29 § 4 mom.).
Enligt lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt får icke någon med skjutvapen
eller fångstredskap utan tillstånd av jakträttsinnehavaren färdas på
annans jaktområde annat än på väg som upplåtits till allmänt begagnande,
om det icke framgår av omständigheterna att det sker i lovliga ärenden
(20 §). överträdelse av detta förbud straffas, där förseelsen ej är att anse
såsom olovlig jakt på annans jaktområde, med böter fr. o m. tio t. o. m.
300 kronor (33 §).
Straffet för olovlig jakt på annans jaktområde är dagsböter (28 § första
stycket). Har därvid fällts, fångats, sårats eller påskjutits exempelvis älg,
hjort eller rådjur, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning,
eller har vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgat använts
motorfordon, motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad farkost, är straffet
dagsböter, lägst 20, eller fängelse i högst sex månader (28 § andra styc
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964
3
ket). Anträffas på bar gärning någon som olovligt jagar på annans jaktområde,
må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar
marken så ock deras folk av den jagande taga förverkat jaktbyte ävensom,
till vedermäle och pant, skjutvapen, annat jaktredskap och hundar. Vad
sålunda tagits till vedermäle och pant får behållas, till dess den jagande
bjuder rätt för sig (31 § 1 mom. första stycket). Har den som blivit dömd
till ansvar för olovlig jakt på annans jaktområde inom två år därefter ånyo
gjort sig skyldig till sådan förseelse, är skjutvapen, annat jaktredskap och
hundar förbrutna (31 § 1 mom. tredje stycket).
Enligt allmän ordningsstadga den 14 december 1956 gäller förbud inom
stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äger tillämpning, mot sprängning, fyrverkeri
och skjutning med eldvapen utan tillstånd av poliskammaren, där sådan
finnes, och eljest av polischefen i orten (6 § första stycket). Den som ej
fyllt 16 år får ej heller inom område, som nyss nämnts, utan sådant tillstånd
för skjutning utomhus begagna luft- eller fjäderbössor eller lufteller
fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan utskjutas
(6 § andra stycket), överträdelse av bestämmelserna i 6 § straffas
med böter, högst 300 kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större
vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skall
emellertid dagsböter ådömas (28 § första stycket). Handlar barn, som ej
fyllt 15 år, i strid mot bestämmelserna i 6 § första eller andra stycket, skall
den som har vårdnaden om barnet straffas på sätt i 28 § första stycket
sägs, därest han icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra förseelsen
(28 § andra stycket).
Enligt 2 kap. 17 § straff-lagen den 16 februari 1864 kan bl. a. vad som
använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i den lagen är belagd med
straff, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat
gärningen eller medverkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till
kronan, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda
skäl föreligger och det ej är uppenbart obilligt. Motsvarande bestämmelser
återfinnes i 10 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling och
i 36 kap. 2 § brottsbalken den 21 december 1962.
Frågans tidigare behandling m. m.
Frågan om förebyggande av missbruk av kolsyre-, luft- och fjädervapen
har tidigare aktualiserats vid flera tillfällen.
I samband med remissbehandling av föreslagna och år 1955 sedermera
genomförda ändringar i vapenförordningen framhölls sålunda att vapenförordningen
borde äga tillämpning på luft- eller fjäderbössor och lufteller
fjäderpistoler så till vida att i förordningen stadgades att barn under
viss ålder icke finge utan målsmans närvaro använda dylika vapen ute i
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i
det fria. Som motivering åberopades att det ofta händer olyckor, när barn
leker med dylika vapen, och att pojkar ofta gör sig skyldiga till djurplågeri
genom att med sådana vapen skadskjuta småfåglar och andra mindre djur.
Ändring i samma riktning hade påyrkats av föreningen Djurens Vänner
i Göteborg i skrivelse den 9 september 1954 till chefen för inrikesdepartementet.
I propositionen nr 37/1955 med förslag till förordning om ändring
i vapenförordning anförde föredragande departementschefen, såvitt nu är
i fråga, följande.
Luftgevär och luftpistoler förorsakar årligen flera svåra olyckor och
vapnen användes med all sannolikhet i ganska stor utsträckning av pojkar
vid jakt på småfåglar och andra mindre djur. Det är därför angeläget, att
med olika medel försöka motverka missbruk av vapnen. I första hand måste
det ankomma på föräldrarna att tillse, att barn icke handskas vårdslöst
med luftvapen. Men från det allmännas sida bör man också medverka
till att försöka stävja missbruk. Detta synes mig kunna ske genom att
i lokala ordningsstadgor intages föreskrifter om vapnens användning. Jag
vill vidare erinra om att 1949 års jaktutredning har att pröva frågan om
åtgärder för att förhindra okynnesskytte med luftvapen. Jag anser därför
icke tillräckliga skäl föreligga att såsom från olika håll föreslagits nu inbegripa
luftvapen under vapenförordningen.
Vad sålunda anförts lämnades av riksdagen utan erinran (första lagutskottets
uti. nr 14/1955).
Såsom antytts i ovan citerade uttalande saknade 1868 års ordningsstadga
för rikets städer bestämmelser som inskränkte rätten att i stad
använda luftgevär och liknande vapen. Icke heller i det år 1954 avgivna
sakkunnigförslaget till allmän ordningsstadga hade sådana bestämmelser
upptagits, enär utredningen funnit behov av reglerande föreskrifter härutinnan
icke vara så allmänt att frågan därom borde undandragas ortsmyndigheternas
bedömande. Vid remissbehandling av förslaget ifrågasattes
emellertid om ej tillstånd generellt borde fordras för skjutning inom tättbebyggt
område med luftvapen. Det framhölls att dylika vapen ofta användes
av oansvariga ungdomar, vilket särskilt i tättbebyggt område kunde
innebära avsevärd fara. I prop. nr 143/1956 med förslag till allmän ordningsstadga
m. m. anförde föredragande departementschefen i frågan följande.
Beträffande skjutning med luftvapen har utredningen hänskjutit spörsmålet
om föreskrifter härom till ortsmyndigheternas bedömande. Frågan
hur man skall komma till rätta med missförhållandena när det gäller användningen
av luftvapen har sedan länge varit under övervägande. Allteftersom
luftvapen blivit allt vanligare har tyvärr olyckshändelserna ökat.
Till följd av vårdslöshet och bristande omdöme orsakas ofta svåra olyckor
med dessa vapen och allt oftare händer det, att pojkar med luftvapen vållar
lekkamrater allvarliga kroppsskador, som i många fall lett till bestående
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196A
5
men. När det gäller att motverka missbruk av luftvapen måste man — som
jag i annat sammanhang understrukit — i första hand lita till, att föräldrarna
verkligen ser till att barn icke missbrukar sådana vapen. Men även
från det allmännas sida måste man medverka till att försöka stävja missbruket.
Då vapenförordningen 1955 omarbetades yrkades från olika håll att luftvapen
skulle inbegripas under förordningen. Statsmakterna ställde sig
emellertid avvisande till nämnda förslag och för innehav av luftvapen krävs
sålunda f. n. icke tillstånd. Emellertid synes man redan enligt gällande ordningsstadga
ha möjlighet att i lokala ordningsföreskrifter intaga bestämmelser
som förbjuder skottlossning med luftvapen. Detta torde dock ha
skett i mycket begränsad utsträckning.
Enligt departementschefen syntes erfarenheterna ge vid handen att kraftigare
medel måste tillgripas, varvid det i första hand var angeläget att
komma till rätta med missbruket inom tätorterna. I det genom propositionen
framlagda förslaget upptogs därför de inledningsvis redovisade bestämmelserna
i 6 och 28 §§ allmänna ordningsstadgan, vilka med luftvapen
likställer fjädervapen. Vad sålunda föreslagits lämnades av riksdagen utan
erinran (se första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr
37/1956).
På grundval av en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria genomfördes
år 1961 vissa ändringar i vapenförordningen. Ändringarna innebar
bl. a. att definitionen på skjutvapen uttryckligen kom att omfatta kolsyrevapen,
d. v. s. vapen med vilka utskjutningen sker genom gastryck från
en kolsyrepatron. Vidare förtydligades förverkandebestämmelserna. Ändringsförslaget
framlades genom prop. nr 21/1961 och lämnades av riksdagen
utan erinran (se första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr
4/1961). De ovan redovisade bestämmelserna i 1 och 36 §§ erhöll sålunda
sin nuvarande utformning.
I remissyttrande den 21 december 1960 över promemorian berörde 1949
års jaktutredning spörsmålet om missbruk av luft- och fjädervapen och de
åtgärder som i anledning därav borde vidtagas. Utredningen framhöll att
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 17 oktober 1952 till densamma hade överlämnats
en framställning av Svenska jägareförbundet, vari hemställts om
ändringar i vapenförordningen och i då gällande ordningsstadga i syfte alt
få slut på »den verkligt aktuella luftvapenplågan». Utredningen hade emellertid
velat avvakta tillkomsten av ny ordningsstadga, innan framställningen
upptogs till övervägande. Utredningen ansåg att de förordade ändringarna
i 1 § vapenförordningen borde föranleda tillägg till 6 § i allmänna
ordningsstadgan, så att däri intaget förbud kom att omfatta också skjutning
med kolsyrevapen. Det ansågs vidare att förbudet även i sin nuvarande
utformning gav anledning till vissa erinringar, i vilket hänseende utredningen
anförde följande.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964
Jaktutredningen får erinra om att vapenförordningens bestämmelser icke
äga tillämpning å luft- och fjädervapen, som äro avsedda för målskjutning.
Vem som helst kan alltså oberoende av ålder och personliga kvalifikationer
i övrigt skaffa sig ett sådant vapen och är i praktiken för dess
användning ej underkastad andra restriktioner än dem som äro givna i
sista (sjätte) stycket av 4 § jaktstadgan, som gäller generellt, samt i förevarande
andra stycke av allmänna ordningsstadgans 6 §, vars tillämplighetsområde
dock är inskränkt till stadsplanelagd mark i vissa tätorter. Att
de sålunda stipulerade inskränkningarna i användningen av luft- och fjädervapen
inte respekteras framgår av Svenska jägareförbundets förut refererade
framställning den 27 juni 1952 med därvid fogade uttalanden.
Missförhållandena torde kunna betraktas såsom varande notoriska. Förbundets
framställning går nu ut på att förvärv och innehav av luftvapen
skall göras beroende av viss minimiålder, förslagsvis 18 år. För införande av
en dylik åldersgräns talar onekligen vägande skäl. Det må erinras om att enligt
anvisningarna till vapenförordningen för tillstånd att inneha andra vapen
än jaktstudsare, pistol eller revolver det i allmänhet bör krävas, att
sökanden fyllt 18 år. För de tre nämnda vapenslagen gäller 21-årsåldern.
Värt att beakta i sammanhanget synes ock den omständigheten vara, att 6 §
vapenförordningen gör 18-årsåldern till obligatorisk undre gräns, när det
gäller utlåning av vapen, oberoende av vilket slag av vapen det i det särskilda
fallet är fråga om. Dessa omständigheter synas utredningen närmast
tala för att vapenförordningens bestämmelser borde göras tillämpliga även
på luft- och fjädervapen. Emellertid är det ju — trots att i synnerhet luftvapen
kunna missbrukas på ett för beståndet av, bland andra, nyttiga småfåglar
förödande sätt —- en inte oväsentlig skillnad i fråga om verkningsgrad
och allmänfarlighct mellan skjutvapen, å vilka bestämmelserna i vapenförordningen
äga tillämpning, samt luft- och fjädervapen. I synnerhet gäller
detta fjädervapen. Vidare synes man ej heller kunnat bortse ifrån, att målskjutning
med luft- och fjädervapen innebär en värdefull träningsmetod,
då det gäller att öva upp träffsäkerheten.--— Oansett spörsmålet om
huru man skall komma till rätta med de praktiska svårigheter, som torde
möta när man vill söka upprätthålla och kontrollera efterlevnaden av ett
förbud i enlighet med jägareförbundets förslag, är jaktutredningen följaktligen
inte beredd att nu förorda genomförande av detsamma.
Utredningen ansåg emellertid att den i 6 § andra stycket allmänna ordningsstadgan
angivna åldersgränsen borde i vad den avsåg skjutning med
luftvapen höjas till 18 år. Eftersom fjädervapen omfattar alla möjliga typer
ända ned till rena leksaksvapen och dessutom måste anses vara betydligt
mindre farliga än luftvapen, ansåg utredningen att gällande åldersgräns
för skjutning med sådana vapen kunde bibehållas.
Jaktutredningen förklarade sig vidare ha övervägt, huruvida någon ytterligare
sanktion — utöver de ingripanden som möjliggöres genom föreskrifterna
i 6 och 28 §§ ordningsstadgan -— skulle kunna åstadkommas
för att understödja strävandena att få bukt med okynnesskyttet med luftvapen
på marker, där nämnda bestämmelser är tillämpliga. Härom anfördes
följande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i
7
Ordningsstadgans bestämmelser äro visserligen primärt avsedda att bereda
skydd för andra intressen än dem som jaktutredningen har att söka
tillvarataga. Å andra sidan synes fog finnas för den uppfattningen, att
verkningarna av luftgevärsskyttet berör ett område, där dessa intressen i
realiteten sammanfalla. Den nutida samhällsplaneringen utmärkes ju bland
annat av en planläggning, där man söker inrama tätbebyggelsen med i
stadsplanen inlagda »grönområden», dessa må sedan utgöras av parker i
traditionell mening eller, vad som här närmast är i fråga, s. k. naturparker.
Att avsikten är att dessa grönområden skola bjuda samhällenas innevånare
även ett rikt facetterat djurliv torde framgå av den uppsättning
holkar och andra anordningar för det mindre villebrådets trivsel, som
sker i de flesta samhällen. Nu förhåller det sig för all del så, att man kan
ingripa mot olaga användning av skjutvapen med stöd av jaktstadgans bestämmelser.
Men detta förhållande synes vara okänt för de flesta kommunala
myndigheter. Man förbiser antagligen att bland annat skytte mot levande
däggdjur och fåglar är jakt, även då det sker å mark varest skottlossning
är förbjuden. Och vad beträffar den i 28 § andra stycket ordningsstadgan
givna bestämmelsen om målsmansansvar torde den ej bli
tillämpad oftare än motsvarande bestämmelse i 33 § jaktstadgan.
I sitt remissyttrande anförde utredningen ytterligare att det erfarenhetsmässigt
torde förhålla sig så att vetskapen om att förverkande blir den
sannolika påföljden av en förseelse bär större preventiv betydelse än ett
straff, utmätt enligt de normer som gemenligen brukar praktiseras vid lagföring
för förseelser av nu ifrågavarande slag. Jaktutredningen yttrade vidare.
Jaktutredningen vill i detta sammanhang erinra om att med fällande
till ansvar för överträdelse av de i 4 § jaktstadgan givna förbuden mot
att vid jakt nyttja vissa slag av skjutvapen och ammunition är jämlikt
stadgans 30 § förbunden förverkandepåföljd. En icke ringa del av dessa
överträdelser torde begås av ungdomar i de åldrar, där åtalseftergift numera
lärer vara om icke regel så dock synnerligen vanlig. Det rör sig härvidlag
oftast om jakt med luft-, kolsyre- eller salongsgevär. Denna jakt,
som grasserar framför allt i tätorternas omgivningar och parker, sker så
gott som alltid på annans jaktområde. Den är alltså straffbar även enligt
28 § lagen om rätt till jakt samt innefattar ofta jämväl förseelse mot 6 §
allmänna ordningsstadgan. Det sätt varpå den utövas innebär även ett flagrant
åsidosättande av den straffsanktionerade regeln i 1 § jaktstadgan,
att jakt ej får bedrivas så, att villebrådet tillfogas onödigt lidande.
Utredningen fann sig sålunda dels böra tillstyrka den förordade förverkandebestämmelsen
i vapenförordningen, dels böra föreslå införande av
motsvarande bestämmelser i jaktstadgan och allmänna ordningsstadgan.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964
Offentliga utredningar
1949 års jaktutredning
Frågan om utformningen av jaktförfattningarnas förverkandebestämmelser
har i vissa hänseenden bragts under övervägande av 1949 års jaktutredning.
I underdånig skrivelse den 4 oktober 1956 hemställde sålunda
Svenska jägareförbundet om ändring i 30 och 31 §§ jaktstadgan samt 31 §
1 mom. jaktlagen. Förbundet anförde bl. a. följande.
Erfarenheten har visat, att den strängare förverkandebestämmelsen vid
återfall inom två år icke har någon större praktisk betydelse. Orsaken härtill
torde framför allt vara bevisningssvårigheter. Endast en mindre del
av de fall där olaga eller olovlig jakt kan misstänkas kunna bli så utredda,
att tillräcklig grund finnes för åtal. I synnerhet har det visat sig svårt att
få fram tillräcklig bevisning, när det gäller sådan olovlig eller olaga jakt
som kan betecknas som yrkesmässig eller vanemässig.
Den faktiska situationen är alltså den att jakt- och fångstredskap kunna
dömas förverkade, endast när det är fråga om otillåtna jaktmedel. Har den
som gör sig skyldig till olovlig eller olaga jakt använt ett gevär, som är
tillåtet för den jakt som utövats, får han alltså behålla geväret, även om
förbrytelsen är grov. Visserligen kan polismyndigheten upptaga frågan om
icke hans vapenlicens bör indragas med stöd av vapenförordningen. Men
risken för den skyldige att i denna ordning bli av med sitt vapen är kanske
icke så stor och i varje fall säkerligen icke aktuell för honom. På senare
år har tjuvskyttet visat en tendens att öka, och det har blivit alltmera
vanligt, att man vid sådan jakt använt sig av motorfordon. Denna utveckling
måste givetvis ses mot bakgrunden av att brottsligheten överhuvudtaget
har ökat och alltjämt ökar. Att så sker beror på åtskilliga orsaker.
Här skall blott pekas på att polismyndigheterna uppenbarligen icke hava
möjlighet att tillräckligt effektivt övervaka att gällande författningar efterlevas,
och att därför risken för upptäckt är tämligen ringa. De straff som
ådömas vid förseelser emot jaktlagen och jaktstadgan ha i allmänhet varit
alltför låga för att verka tillräckligt avhållande.
I detta läge får Svenska jägareförbundet i syfte att åstadkomma en noggrannare
efterlevnad av jaktförfattningarna i underdånighet hemställa, att
bestämmelserna om förverkande i jaktlagen och jaktstadgan skärpas därhän,
att jakt- och fångstredskap samt hundar skola dömas förverkade redan
vid förstagångsförbrytelse, såvida icke rätten finner, att förbrytelsen
är att bedöma såsom ringa eller eljest särskilda skäl föreligga mot ådömande
av förverkandepåföljd.
Framställningen, som tillstyrktes av domänstyrelsen, överlämnades enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 8 mars 1957 till jaktutredningen för att övervägas
vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Enligt uppgift har vidare en länsjaktvårdsförening i skrift till jaktutredningen
föreslagit utredningen att överväga sådan ändring av 29 § 4 mom.
jaktstadgan och 28 § andra stycket jaktlagen att förverkande av motorfordon,
som använts vid tjuvskytte, möj liggöres.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196b
Av årets riksdagsberättelse framgår att jaktutredningen beräknar kunna
slutföra sitt uppdrag under år 1964.
Utredning rörande specialstraffrätten
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1955 har åt professorn
Hans Thornstedt uppdragits att verkställa en förberedande undersökning
för reformering av specialstraffrätten. I ett delbetänkande »Förverkande
på grund av brott» (SOU 1960:28) har utredningsmannen framlagt
en översikt över förverkandebestämmelser inom och utom strafflagen.
Utredningen har härvid bl. a. redovisat vissa synpunkter på utformningen
av specialstraffrättens förverkandebestämmelser, vilka sägs vara
behäftade med åtskilliga brister, i utredningens översikt sammanfattade
under rubrikerna splittring, inkonsekvens, ofullständighet och oklarhet.
Även om dessa brister i viss utsträckning torde kunna avhjälpas eller åtminstone
mildras, kvarstår enligt utredningens mening de väsentliga med
förverkande förknippade nackdelar, som ligger i institutets mekaniska men
ändå svårberäkneliga verkningssätt. Vid bedömande av spörsmålet i vad
mån förverkande är användbart som kriminalpolitiskt instrument måste,
anser utredningen, olika betraktelsesätt anläggas allteftersom fråga är om
fareavvärjande eller förmögenhetsreducerande förverkande. Utredningen
anför härefter följande (bet. s. 162 f.).
Vid fareavvärjande förverkande minska motiven för förverkande i styrka,
då farlighetsgraden hos föremålet sjunker. Helt torde fareavvärjande förverkande
ej kunna undvaras. Absolut farlig egendom måste såsom enligt
SL 2:17 st. 2 kunna förklaras förverkad oavsett huruvida brottslig gärning
begåtts eller ej. Då det gäller mindre farlig egendom, synes förverkande
blott böra användas, då den med föremålet förbundna brottsrisken verkligen
undanröjes eller åtminstone effektivt minskas genom att egendomen förklaras
förverkad. Så torde knappast bliva fallet, då gärningsmannen lätt
kan anskaffa ny egendom av samma slag.
Det förmögenhetsreducerande förverkandet står bötesstraffet nära. Där
sådant förverkande finnes stadgat, är det skäl att undersöka, huruvida icke
enbart straff kan utgöra tillräcklig påföljd. Förverkande är i jämförelse
med bötesstraff en i flera hänseenden osmidig och slumpmässig åtgärd.
Samma anmärkning kan riktas mot normerade böter.
En fördel med förverkandepåföljd framför dagsbotsstraff har ansetts
vara, att en kraftigare ekonomisk repression kan åstadkommas vid brott,
som dikteras av vinningslystnad. Förverkande bör i så fall ej införas eller
bibehållas i andra sammanhang än där det är uppenbart, att en erforderlig
förstärkning av straffhotet icke kan eller bör åstadkommas genom eu
skärpning av straffskalan.
Användningen av såväl fareavvärjande som förmögenhetsreducerande
förverkande skulle antagligen kunna väsentligt inskränkas. Utredningen har
den bestämda uppfattningen, att en sådan inskränkning är önskvärd. I vilken
utsträckning det är möjligt att borttaga specialstraffrättsliga förver
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196A
kandepåföljder eller att ersätta dem med påföljder och åtgärder av annat
slag kan icke bedömas annat än efter en utanför utredningsuppdraget fallande
detaljgranskning av de olika författningarna. Vid culpösa brott bör
särskild restriktivitet i fråga om förverkandepåföljder iakttagas.
Utredningen har övervägt i vad män generella regler om förverkande
skulle kunna ersätta eller komplettera de nu gällande särreglerna.---
Inom specialstraffrätten föreligger framför allt behov av en regel, som ger
domstolarna möjlighet att också i de fall, då förverkanderegler äro obligatoriska,
underlåta att tillämpa dessa i de fall, då påföljden skulle vara uppenbart
obillig. Med stöd av en dylik regel skulle de mest stötande konsekvenserna
av nu gällande förverkanderegler kunna undvikas.
Motionen
I motionen erinras till en början om vad 4 § jaktstadgan och 6 § allmänna
ordningsstadgan innehåller om användandet av kolsyre-, luft- och fjädervapen.
Därefter anföres följande.
Med dessa restriktiva bestämmelser i jaktstadgan beträffande användningen
av kolsyre-, luft- och fjädervapen såsom jaktvapen liksom allmänna
ordningsstadgans föreskrifter rörande luft- och fjädervapen synes det som
om önskemålen beträffande föreskrifter för dessa slags vapen ur viltvårdsoch
djurskyddssynpunkt var uppfyllda. Bestämmelserna för kolsyre-, luftoch
fjädervapen har man ej velat göra alltför rigorösa och utnyttjandet
av dylika vapen för övning i målskytte har man icke heller velat försvåra.
Målskjutning med kolsyre- och luftvapen innebär förvisso en god träningsinetod
för skyttar och särskilt då för ungdom. Oaktat dessa omständigheter
synes dock strängare föreskrifter än de nuvarande vara erforderliga
för att förebygga missbruk av dylika vapen i samband med okynnesjakt eller
annan olaga jakt.
I detta sammanhang får även framhållas, att markägare och jakträttsinnehavare
har uppgivit och enligt vad som dessutom framgått av uppgifter
i pressen, så har under senare år det s. k. tjuvskyttet i landet ökat i
avsevärd omfattning. — Förr i världen drevs tjuvskytten i allmänhet av
nöd att skaffa sig byte för eget eller sin familjs behov, medan tjuvskyttet
i våra dagar torde bedrivas av okynne såsom sport eller för att få deltaga
i något »spännande». Ofta bedrives tjuvskyttet under mörker och från
motorfordon med för jaktutövning olämpliga vapen såsom salongsgevär,
kolsyre- eller luftvapen.
Dessa spörsmål är aktuella ur såväl viltvårds- som djurskyddssynpunkt.
Vid tjuvskytte i vanlig mening och vid användning av för jakt olämpliga
vapen vid annan olovlig jakt, så utsättes vildnaden för stora risker att
endast skadskjutas. Någon spårning av det skadskjutna viltet kan i regel
under dessa förhållanden icke ifrågakomma, utan de skadskjutna djuren
lämnas åt sitt öde. För undvikande av onödigt lidande är det därför
synnerligen beaktansvärt, att detta slag av jaktutövning på ett effektivt
sätt kan beivras.
Motionärerna erinrar härefter om vissa av de av jaktutredningen i 1960
års remissyttrande gjorda uttalandena i ämnet. Något godtagbart skäl att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964
11
i marker, där villebråd finnes, bära för jaktutövning förbjudna vapen kan
enligt motionärernas mening ej anföras. Det anses därför att jaktstadgan
bör innehålla förbud mot att utanför allmänt upplåten väg i sådana marker
medföra kolsyre-, luft- eller fjädervapen. I likhet med vad som gäller
vid olovlig jakt bör överträdelse av förbudet berättiga markägare eller jakträttsinnehavare
att omhänderta vapnet. Som ett led i strävandena att beivra
tjuvskytte, särskilt från eller med hjälp av motorfordon, anses bestämmelserna
om förverkande böra utvidgas att omfatta även motorfordon, som
använts som hjälpmedel vid olaga jakt.
Remissyttrandena
Remissinstanserna ställer sig huvudsakligen positiva till motionärernas
förslag.
Beträffande de av motionärerna påtalade missförhållandena vitsordar
domänstyrelsen att tjuvskyttet under senare år tilltagit i oroväckande grad.
Jägarnas riksförbund ser i likhet med motionärerna mycket allvarligt på
det ostridigt florerande tjuvskyttet och det mera kvalificerade tjuvskytte
som bedrivs med både lagliga och olagliga skjutvapen.
Såvitt angår det ifrågasatta förbudet att medföra kolsyre-, luft- eller
fjädervapen i markerna finner domänstyrelsen att bestämmelserna i 1 §
vapenförordningen, 20 § jaktlagen och 4 § jaktstadgan uppfyller motionärernas
önskemål, varför någon ändring av dessa bestämmelser f. n. ej anses
påkallad.
Vad slutligen gäller de förordade förverkandebestämmelserna tillstyrker
domänstyrelsen utredning i ämnet, varvid styrelsen anser angeläget att i
utredningsuppdraget kommer att ingå undersökning av möjligheterna att
utvidga polismans eller jakttillsyningsmans befogenhet till att omfatta rätt
att visitera personer och fordon, som kan misstänkas dölja bevis för olaga
och olovlig jakt. Enligt vad styrelsen inhämtat av 1949 års jaktutredning
är förverkandebestämmelserna föremål för utredningens prövning och kommer
att behandlas i slutbetänkandet. Ett eventuellt utredningsuppdrag synes
därför böra anförtros jaktutredningen.
Jägarnas riksförbund föreslår att i jaktstadgans 4 § införes ett nytt stycke
av innehåll, att i stadgan förbjudna skjutvapen samt jakt- och fångstredskap
ej av någon må medföras i skog och mark, varigenom önskemålet om
förverkande tillgodoses genom att bestämmelserna härom i 30 § andra
stycket jaktstadgan blir tillämpliga. Vidare föreslås att i 30 § jaktstadgan
som ett nytt tredje stycke införes en bestämmelse av följande lydelse:
Eällcs någon till ansvar för brott mot 8 § skall, förutom övrig påföljd,
jämväl där använt motorfordon, motorbåt eller luftfarkost vara förverkad.
Finnes egendom---dess värde.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i
Svenska jägareförbundet, som icke närmare berör de olika detalj spörsmålen
tillstyrker under hänvisning till det åt Thornstedt lämnade utredningsuppdraget
sådan utredning som motionärerna föreslagit.
Utskottet
Motionärerna vänder sig mot det allt vanligare tjuvskyttesombedrivesmed
kolsyre-, luft- och fjädervapen, ofta under mörker och från motorfordon.
För att kunna på ett effektivt sätt beivra sådana former av olaga jakt anser
motionärerna en skärpning påkallad av de bestämmelser i jaktstadgan som
innefattar förbud mot användande av otillåtna jaktmetoder. Motionärerna
menar att det enligt jaktstadgan bör vara förbjudet att medföra vapen av
angivet slag i marker, där villebråd finnes, samt att markägare och jakträttsinnehavare
bör medgivas rätt att omhändertaga vapen som sålunda
olagligen medföres i markerna. Vidare bör enligt motionärerna möjlighet
öppnas att förverka motorfordon, vilka användes som hjälpmedel vid olaga
jakt. I motionen hemställes om utredning i ämnet.
Enligt 20 § jaktlagen får icke någon utan tillstånd av jakträttsinnehavaren
med skjutvapen eller fångstredskap färdas å annans jaktområde annorstädes
än på väg, som upplåtits till allmänt begagnande, om det inte framgår
av omständigheterna att det sker i lovliga ärenden. Vidare råder enligt
4 § jaktstadgan förbud att använda kolsyre-, luft- och fjädervapen vid jakt,
dock att sådana vapen får användas inom gård eller trädgård för att döda
vissa mindre djur och fåglar. Fälles någon till ansvar för överträdelse av
sistnämnda förbud skall vapnet samtidigt förklaras förverkat. Anträffar
någon på bar gärning den som jagar med förbjudet vapen, har vederbörande
rätt att fråntaga den jagande vapnet. Domänstyrelsen har ansett att
bestämmelserna i 20 § jaktlagen och 4 § jaktstadgan ävensom föreskrifterna
i vapenförordningen, vilka kräver tillstånd som villkor för innehavav
bl. a. kolsyrevapen, tillsammans uppfyller det av motionärerna uppställda
önskemålet om förbud att medföra med motionen avsedda vapen i
markerna. Såsom motionärerna framhållit uppställes vidare i allmänna
ordningsstadgan beträffande vissa minderåriga krav på särskilt tillstånd
för rätt att inom stadsplanelagt område för skjutning utomhus begagna luftoch
fjädervapen. Vid angivna förhållanden delar utskottet domänstyrelsens
uppfattning att önskemålet om förbud att medföra ifrågavarande vapen i
skog och mark redan tillgodosetts genom gällande föreskrifter. I den mån
vederbörande beträtts med olaga eller olovligt jagande föreligger även fråntagningsrätt,
varigenom även i detta avseende motionärernas önskemål får
anses i rimlig mån tillgodosett. Av den föregående redogörelsen framgår
vidare att spörsmålet om utformningen av förverkandebestämmelserna inom
jaktlagstiftningen omfattas av pågående reformarbete på specialstraffrättens
område och tillika i vissa hänseenden överväges av 1949 års jaktut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i
13
redning. Utskottet anser det kunna förutsättas att även frågan om förverkande
av transportmedel, som använts såsom hjälpmedel vid olovlig eller
olaga jakt, härvid kommer att uppmärksammas. Ehuru utskottet finner
motionens syfte att möjliggöra ett effektivt ingripande mot sådan jakt förtjänt
av beaktande, anser utskottet mot bakgrund av det sagda att någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionen ej erfordras.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 11:36, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 april 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Ebbe Ohlsson, Svante
Kristiansson, Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Lennart Geijer*
och Hermansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister*,
Grebäck*, Johansson i öckerö, Svanberg och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.