Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av förbudet mot användande av otillåtna jaktmetoder. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion nr 36 av herr Gustafsson i Borås m. fl.

1964-04-16 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:26, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av förbudet mot användande av otillåtna jaktmetoder. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion nr 36 av herr Gustafsson i Borås m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av förbudet

mot användande av otillåtna jaktmetoder.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt

och till lagutskott hänvisad motion nr 36 av herr Gustafsson i Borås m. fl.

I motionen föreslås »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om en utredning beträffande möjligheten att åstadkomma en skärpning

av de bestämmelser i jaktstadgan som avser förbudet mot användande

av otillåtna jaktmetoder innebärande att det icke skulle vara tillåtet att

medföra ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen i marker där villebråd kan

tänkas finnas utanför allmän upplåten väg, samt att åt markägare eller

jakträttsinnehavare medgavs rätt att omhändertaga dylikt vapen som sålunda

olagligen medfördes i markerna samt att frågan om förverkande av

motorfordon som utnyttjades vid olaga jakt därvid också underkastades

en omprövning».

Över motionen, för vars innehåll nedan redogöres, har utskottet på sätt

§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat utlåtande från domänstyrelsen.

På begäran av utskottet har yttranden över motionen därjämte avgivits av

Jägarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet.

Gällande bestämmelser

För rätt att inneha skjutvapen krävs enligt vapenförordningen den 10

juni 1949 i regel att tillstånd erhållits att förvärva, inneha eller införa vapnet

eller att vapnet enligt äldre bestämmelser deklarerats i särskild ordning.

Med skjutvapen förstås i förordningen bl. a. sådant vapen, med vilket kulor,

hagel eller andra projektiler kan utskjutas medelst krutladdning, kolsyreladdning,

komprimerad luft eller annat utskjutningsmedel. Förordningens

bestämmelser omfattar dock ej bl. a. sådana luft- eller fjäderbössor eller

luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning (1 §). Innehar någon

skjutvapen utan att vara berättigad därtill, straffas med dagsböter eller

fängelse. Vapen som innehafts utan tillstånd skall förklaras förverkat till

kronan, om det cj är uppenbart obilligt. Finnes vapnet ej i behåll, må i stället

värdet förklaras förverkat (36 § 1 mom.).

Bihang till riksdagens protokoll iOGi. 9 saml. 3 avd. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i

Jaktstadgan den 3 juni 1938 innehåller förbud mot användande vid jakt

av bl. a. kolsyre-, luft- eller fjädervapen, dock att sådant vapen får brukas

inom gård eller trädgård för att döda björktrast (snöskata), gråsparv och

pilfink samt sorkar, råttor och möss (4 § 2 mom.), överträdelse av förbudet

straffas med dagsböter, dock ej under tio (29 § 3 mom.). Fälles någon

till ansvar enligt vad nu sagts, skall det förbjudna vapnet förverkas (30

§ andra stycket). Anträffar någon på bar gärning den som idkar jakt,

vilken är förbjuden enligt jaktstadgan, har vederbörande rätt att fråntaga

den jagande bl. a. jaktvapen som enligt 30 § skall vara förverkat. Vill ej

den som utövat nu nämnd rätt själv anställa åtal mot den jagande, är han

skyldig att överlämna vad som tagits i beslag till polisman i orten eller

befattningshavare vid domänverket (31 § första stycket). Har den som

blivit dömd för förseelse, varom sägs i första stycket, inom två år därefter

ånyo gjort sig skyldig till dylik förseelse, skall vid återfall inom två år

bl. a. sådana jaktredskap, som ej är förverkade enligt 30 §, vara förbrutna

(31 § andra stycket). Begår barn under 15 år förseelse mot jaktstadgan,

skall den som har vårdnaden om barnet svara för förseelsen, där det ej kan

visas att den skett utan hans vetskap eller att han gjort vad på honom

ankommit för att förekomma densamma (33 §).

Vidare gäller enligt jaktstadgan förbud mot jakt från motordrivet fordon.

Sådant fordon får ej heller eljest vid jakt användas så, att genom detsamma

villebrådets uppmärksamhet avledes från den jagande (8 § 1 mom.).

Från motorbåt, vare sig med inbyggd eller löstagbar motor, eller annat

maskindrivet fartyg ävensom från bogserad farkost är all annan jakt än

jakt efter säl förbjuden (8 § 2 mom.). Luftfarkost får ej användas vid

jakt (8 § 3 mom.). Den som i strid mot vad i 8 § är stadgat vid jakt brukar

i paragrafen omförmält transportmedel straffas med dagsböter, dock ej

under tio. Har vid sådan jakt fridlyst villebråd fällts, fångats, sårats eller

påskjutits, skall straffet vara fängelse i högst ett år eller dagsböter, dock

ej under 20 (29 § 4 mom.).

Enligt lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt får icke någon med skjutvapen

eller fångstredskap utan tillstånd av jakträttsinnehavaren färdas på

annans jaktområde annat än på väg som upplåtits till allmänt begagnande,

om det icke framgår av omständigheterna att det sker i lovliga ärenden

(20 §). överträdelse av detta förbud straffas, där förseelsen ej är att anse

såsom olovlig jakt på annans jaktområde, med böter fr. o m. tio t. o. m.

300 kronor (33 §).

Straffet för olovlig jakt på annans jaktområde är dagsböter (28 § första

stycket). Har därvid fällts, fångats, sårats eller påskjutits exempelvis älg,

hjort eller rådjur, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning,

eller har vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgat använts

motorfordon, motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad farkost, är straffet

dagsböter, lägst 20, eller fängelse i högst sex månader (28 § andra styc
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964

3

ket). Anträffas på bar gärning någon som olovligt jagar på annans jaktområde,

må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar

marken så ock deras folk av den jagande taga förverkat jaktbyte ävensom,

till vedermäle och pant, skjutvapen, annat jaktredskap och hundar. Vad

sålunda tagits till vedermäle och pant får behållas, till dess den jagande

bjuder rätt för sig (31 § 1 mom. första stycket). Har den som blivit dömd

till ansvar för olovlig jakt på annans jaktområde inom två år därefter ånyo

gjort sig skyldig till sådan förseelse, är skjutvapen, annat jaktredskap och

hundar förbrutna (31 § 1 mom. tredje stycket).

Enligt allmän ordningsstadga den 14 december 1956 gäller förbud inom

stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens

bestämmelser för stad äger tillämpning, mot sprängning, fyrverkeri

och skjutning med eldvapen utan tillstånd av poliskammaren, där sådan

finnes, och eljest av polischefen i orten (6 § första stycket). Den som ej

fyllt 16 år får ej heller inom område, som nyss nämnts, utan sådant tillstånd

för skjutning utomhus begagna luft- eller fjäderbössor eller lufteller

fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan utskjutas

(6 § andra stycket), överträdelse av bestämmelserna i 6 § straffas

med böter, högst 300 kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större

vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skall

emellertid dagsböter ådömas (28 § första stycket). Handlar barn, som ej

fyllt 15 år, i strid mot bestämmelserna i 6 § första eller andra stycket, skall

den som har vårdnaden om barnet straffas på sätt i 28 § första stycket

sägs, därest han icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra förseelsen

(28 § andra stycket).

Enligt 2 kap. 17 § straff-lagen den 16 februari 1864 kan bl. a. vad som

använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i den lagen är belagd med

straff, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat

gärningen eller medverkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till

kronan, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda

skäl föreligger och det ej är uppenbart obilligt. Motsvarande bestämmelser

återfinnes i 10 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling och

i 36 kap. 2 § brottsbalken den 21 december 1962.

Frågans tidigare behandling m. m.

Frågan om förebyggande av missbruk av kolsyre-, luft- och fjädervapen

har tidigare aktualiserats vid flera tillfällen.

I samband med remissbehandling av föreslagna och år 1955 sedermera

genomförda ändringar i vapenförordningen framhölls sålunda att vapenförordningen

borde äga tillämpning på luft- eller fjäderbössor och lufteller

fjäderpistoler så till vida att i förordningen stadgades att barn under

viss ålder icke finge utan målsmans närvaro använda dylika vapen ute i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i

det fria. Som motivering åberopades att det ofta händer olyckor, när barn

leker med dylika vapen, och att pojkar ofta gör sig skyldiga till djurplågeri

genom att med sådana vapen skadskjuta småfåglar och andra mindre djur.

Ändring i samma riktning hade påyrkats av föreningen Djurens Vänner

i Göteborg i skrivelse den 9 september 1954 till chefen för inrikesdepartementet.

I propositionen nr 37/1955 med förslag till förordning om ändring

i vapenförordning anförde föredragande departementschefen, såvitt nu är

i fråga, följande.

Luftgevär och luftpistoler förorsakar årligen flera svåra olyckor och

vapnen användes med all sannolikhet i ganska stor utsträckning av pojkar

vid jakt på småfåglar och andra mindre djur. Det är därför angeläget, att

med olika medel försöka motverka missbruk av vapnen. I första hand måste

det ankomma på föräldrarna att tillse, att barn icke handskas vårdslöst

med luftvapen. Men från det allmännas sida bör man också medverka

till att försöka stävja missbruk. Detta synes mig kunna ske genom att

i lokala ordningsstadgor intages föreskrifter om vapnens användning. Jag

vill vidare erinra om att 1949 års jaktutredning har att pröva frågan om

åtgärder för att förhindra okynnesskytte med luftvapen. Jag anser därför

icke tillräckliga skäl föreligga att såsom från olika håll föreslagits nu inbegripa

luftvapen under vapenförordningen.

Vad sålunda anförts lämnades av riksdagen utan erinran (första lagutskottets

uti. nr 14/1955).

Såsom antytts i ovan citerade uttalande saknade 1868 års ordningsstadga

för rikets städer bestämmelser som inskränkte rätten att i stad

använda luftgevär och liknande vapen. Icke heller i det år 1954 avgivna

sakkunnigförslaget till allmän ordningsstadga hade sådana bestämmelser

upptagits, enär utredningen funnit behov av reglerande föreskrifter härutinnan

icke vara så allmänt att frågan därom borde undandragas ortsmyndigheternas

bedömande. Vid remissbehandling av förslaget ifrågasattes

emellertid om ej tillstånd generellt borde fordras för skjutning inom tättbebyggt

område med luftvapen. Det framhölls att dylika vapen ofta användes

av oansvariga ungdomar, vilket särskilt i tättbebyggt område kunde

innebära avsevärd fara. I prop. nr 143/1956 med förslag till allmän ordningsstadga

m. m. anförde föredragande departementschefen i frågan följande.

Beträffande skjutning med luftvapen har utredningen hänskjutit spörsmålet

om föreskrifter härom till ortsmyndigheternas bedömande. Frågan

hur man skall komma till rätta med missförhållandena när det gäller användningen

av luftvapen har sedan länge varit under övervägande. Allteftersom

luftvapen blivit allt vanligare har tyvärr olyckshändelserna ökat.

Till följd av vårdslöshet och bristande omdöme orsakas ofta svåra olyckor

med dessa vapen och allt oftare händer det, att pojkar med luftvapen vållar

lekkamrater allvarliga kroppsskador, som i många fall lett till bestående

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196A

5

men. När det gäller att motverka missbruk av luftvapen måste man — som

jag i annat sammanhang understrukit — i första hand lita till, att föräldrarna

verkligen ser till att barn icke missbrukar sådana vapen. Men även

från det allmännas sida måste man medverka till att försöka stävja missbruket.

Då vapenförordningen 1955 omarbetades yrkades från olika håll att luftvapen

skulle inbegripas under förordningen. Statsmakterna ställde sig

emellertid avvisande till nämnda förslag och för innehav av luftvapen krävs

sålunda f. n. icke tillstånd. Emellertid synes man redan enligt gällande ordningsstadga

ha möjlighet att i lokala ordningsföreskrifter intaga bestämmelser

som förbjuder skottlossning med luftvapen. Detta torde dock ha

skett i mycket begränsad utsträckning.

Enligt departementschefen syntes erfarenheterna ge vid handen att kraftigare

medel måste tillgripas, varvid det i första hand var angeläget att

komma till rätta med missbruket inom tätorterna. I det genom propositionen

framlagda förslaget upptogs därför de inledningsvis redovisade bestämmelserna

i 6 och 28 §§ allmänna ordningsstadgan, vilka med luftvapen

likställer fjädervapen. Vad sålunda föreslagits lämnades av riksdagen utan

erinran (se första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr

37/1956).

På grundval av en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria genomfördes

år 1961 vissa ändringar i vapenförordningen. Ändringarna innebar

bl. a. att definitionen på skjutvapen uttryckligen kom att omfatta kolsyrevapen,

d. v. s. vapen med vilka utskjutningen sker genom gastryck från

en kolsyrepatron. Vidare förtydligades förverkandebestämmelserna. Ändringsförslaget

framlades genom prop. nr 21/1961 och lämnades av riksdagen

utan erinran (se första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr

4/1961). De ovan redovisade bestämmelserna i 1 och 36 §§ erhöll sålunda

sin nuvarande utformning.

I remissyttrande den 21 december 1960 över promemorian berörde 1949

års jaktutredning spörsmålet om missbruk av luft- och fjädervapen och de

åtgärder som i anledning därav borde vidtagas. Utredningen framhöll att

jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 17 oktober 1952 till densamma hade överlämnats

en framställning av Svenska jägareförbundet, vari hemställts om

ändringar i vapenförordningen och i då gällande ordningsstadga i syfte alt

få slut på »den verkligt aktuella luftvapenplågan». Utredningen hade emellertid

velat avvakta tillkomsten av ny ordningsstadga, innan framställningen

upptogs till övervägande. Utredningen ansåg att de förordade ändringarna

i 1 § vapenförordningen borde föranleda tillägg till 6 § i allmänna

ordningsstadgan, så att däri intaget förbud kom att omfatta också skjutning

med kolsyrevapen. Det ansågs vidare att förbudet även i sin nuvarande

utformning gav anledning till vissa erinringar, i vilket hänseende utredningen

anförde följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964

Jaktutredningen får erinra om att vapenförordningens bestämmelser icke

äga tillämpning å luft- och fjädervapen, som äro avsedda för målskjutning.

Vem som helst kan alltså oberoende av ålder och personliga kvalifikationer

i övrigt skaffa sig ett sådant vapen och är i praktiken för dess

användning ej underkastad andra restriktioner än dem som äro givna i

sista (sjätte) stycket av 4 § jaktstadgan, som gäller generellt, samt i förevarande

andra stycke av allmänna ordningsstadgans 6 §, vars tillämplighetsområde

dock är inskränkt till stadsplanelagd mark i vissa tätorter. Att

de sålunda stipulerade inskränkningarna i användningen av luft- och fjädervapen

inte respekteras framgår av Svenska jägareförbundets förut refererade

framställning den 27 juni 1952 med därvid fogade uttalanden.

Missförhållandena torde kunna betraktas såsom varande notoriska. Förbundets

framställning går nu ut på att förvärv och innehav av luftvapen

skall göras beroende av viss minimiålder, förslagsvis 18 år. För införande av

en dylik åldersgräns talar onekligen vägande skäl. Det må erinras om att enligt

anvisningarna till vapenförordningen för tillstånd att inneha andra vapen

än jaktstudsare, pistol eller revolver det i allmänhet bör krävas, att

sökanden fyllt 18 år. För de tre nämnda vapenslagen gäller 21-årsåldern.

Värt att beakta i sammanhanget synes ock den omständigheten vara, att 6 §

vapenförordningen gör 18-årsåldern till obligatorisk undre gräns, när det

gäller utlåning av vapen, oberoende av vilket slag av vapen det i det särskilda

fallet är fråga om. Dessa omständigheter synas utredningen närmast

tala för att vapenförordningens bestämmelser borde göras tillämpliga även

på luft- och fjädervapen. Emellertid är det ju — trots att i synnerhet luftvapen

kunna missbrukas på ett för beståndet av, bland andra, nyttiga småfåglar

förödande sätt —- en inte oväsentlig skillnad i fråga om verkningsgrad

och allmänfarlighct mellan skjutvapen, å vilka bestämmelserna i vapenförordningen

äga tillämpning, samt luft- och fjädervapen. I synnerhet gäller

detta fjädervapen. Vidare synes man ej heller kunnat bortse ifrån, att målskjutning

med luft- och fjädervapen innebär en värdefull träningsmetod,

då det gäller att öva upp träffsäkerheten.--— Oansett spörsmålet om

huru man skall komma till rätta med de praktiska svårigheter, som torde

möta när man vill söka upprätthålla och kontrollera efterlevnaden av ett

förbud i enlighet med jägareförbundets förslag, är jaktutredningen följaktligen

inte beredd att nu förorda genomförande av detsamma.

Utredningen ansåg emellertid att den i 6 § andra stycket allmänna ordningsstadgan

angivna åldersgränsen borde i vad den avsåg skjutning med

luftvapen höjas till 18 år. Eftersom fjädervapen omfattar alla möjliga typer

ända ned till rena leksaksvapen och dessutom måste anses vara betydligt

mindre farliga än luftvapen, ansåg utredningen att gällande åldersgräns

för skjutning med sådana vapen kunde bibehållas.

Jaktutredningen förklarade sig vidare ha övervägt, huruvida någon ytterligare

sanktion — utöver de ingripanden som möjliggöres genom föreskrifterna

i 6 och 28 §§ ordningsstadgan -— skulle kunna åstadkommas

för att understödja strävandena att få bukt med okynnesskyttet med luftvapen

på marker, där nämnda bestämmelser är tillämpliga. Härom anfördes

följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i

7

Ordningsstadgans bestämmelser äro visserligen primärt avsedda att bereda

skydd för andra intressen än dem som jaktutredningen har att söka

tillvarataga. Å andra sidan synes fog finnas för den uppfattningen, att

verkningarna av luftgevärsskyttet berör ett område, där dessa intressen i

realiteten sammanfalla. Den nutida samhällsplaneringen utmärkes ju bland

annat av en planläggning, där man söker inrama tätbebyggelsen med i

stadsplanen inlagda »grönområden», dessa må sedan utgöras av parker i

traditionell mening eller, vad som här närmast är i fråga, s. k. naturparker.

Att avsikten är att dessa grönområden skola bjuda samhällenas innevånare

även ett rikt facetterat djurliv torde framgå av den uppsättning

holkar och andra anordningar för det mindre villebrådets trivsel, som

sker i de flesta samhällen. Nu förhåller det sig för all del så, att man kan

ingripa mot olaga användning av skjutvapen med stöd av jaktstadgans bestämmelser.

Men detta förhållande synes vara okänt för de flesta kommunala

myndigheter. Man förbiser antagligen att bland annat skytte mot levande

däggdjur och fåglar är jakt, även då det sker å mark varest skottlossning

är förbjuden. Och vad beträffar den i 28 § andra stycket ordningsstadgan

givna bestämmelsen om målsmansansvar torde den ej bli

tillämpad oftare än motsvarande bestämmelse i 33 § jaktstadgan.

I sitt remissyttrande anförde utredningen ytterligare att det erfarenhetsmässigt

torde förhålla sig så att vetskapen om att förverkande blir den

sannolika påföljden av en förseelse bär större preventiv betydelse än ett

straff, utmätt enligt de normer som gemenligen brukar praktiseras vid lagföring

för förseelser av nu ifrågavarande slag. Jaktutredningen yttrade vidare.

Jaktutredningen vill i detta sammanhang erinra om att med fällande

till ansvar för överträdelse av de i 4 § jaktstadgan givna förbuden mot

att vid jakt nyttja vissa slag av skjutvapen och ammunition är jämlikt

stadgans 30 § förbunden förverkandepåföljd. En icke ringa del av dessa

överträdelser torde begås av ungdomar i de åldrar, där åtalseftergift numera

lärer vara om icke regel så dock synnerligen vanlig. Det rör sig härvidlag

oftast om jakt med luft-, kolsyre- eller salongsgevär. Denna jakt,

som grasserar framför allt i tätorternas omgivningar och parker, sker så

gott som alltid på annans jaktområde. Den är alltså straffbar även enligt

28 § lagen om rätt till jakt samt innefattar ofta jämväl förseelse mot 6 §

allmänna ordningsstadgan. Det sätt varpå den utövas innebär även ett flagrant

åsidosättande av den straffsanktionerade regeln i 1 § jaktstadgan,

att jakt ej får bedrivas så, att villebrådet tillfogas onödigt lidande.

Utredningen fann sig sålunda dels böra tillstyrka den förordade förverkandebestämmelsen

i vapenförordningen, dels böra föreslå införande av

motsvarande bestämmelser i jaktstadgan och allmänna ordningsstadgan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964

Offentliga utredningar

1949 års jaktutredning

Frågan om utformningen av jaktförfattningarnas förverkandebestämmelser

har i vissa hänseenden bragts under övervägande av 1949 års jaktutredning.

I underdånig skrivelse den 4 oktober 1956 hemställde sålunda

Svenska jägareförbundet om ändring i 30 och 31 §§ jaktstadgan samt 31 §

1 mom. jaktlagen. Förbundet anförde bl. a. följande.

Erfarenheten har visat, att den strängare förverkandebestämmelsen vid

återfall inom två år icke har någon större praktisk betydelse. Orsaken härtill

torde framför allt vara bevisningssvårigheter. Endast en mindre del

av de fall där olaga eller olovlig jakt kan misstänkas kunna bli så utredda,

att tillräcklig grund finnes för åtal. I synnerhet har det visat sig svårt att

få fram tillräcklig bevisning, när det gäller sådan olovlig eller olaga jakt

som kan betecknas som yrkesmässig eller vanemässig.

Den faktiska situationen är alltså den att jakt- och fångstredskap kunna

dömas förverkade, endast när det är fråga om otillåtna jaktmedel. Har den

som gör sig skyldig till olovlig eller olaga jakt använt ett gevär, som är

tillåtet för den jakt som utövats, får han alltså behålla geväret, även om

förbrytelsen är grov. Visserligen kan polismyndigheten upptaga frågan om

icke hans vapenlicens bör indragas med stöd av vapenförordningen. Men

risken för den skyldige att i denna ordning bli av med sitt vapen är kanske

icke så stor och i varje fall säkerligen icke aktuell för honom. På senare

år har tjuvskyttet visat en tendens att öka, och det har blivit alltmera

vanligt, att man vid sådan jakt använt sig av motorfordon. Denna utveckling

måste givetvis ses mot bakgrunden av att brottsligheten överhuvudtaget

har ökat och alltjämt ökar. Att så sker beror på åtskilliga orsaker.

Här skall blott pekas på att polismyndigheterna uppenbarligen icke hava

möjlighet att tillräckligt effektivt övervaka att gällande författningar efterlevas,

och att därför risken för upptäckt är tämligen ringa. De straff som

ådömas vid förseelser emot jaktlagen och jaktstadgan ha i allmänhet varit

alltför låga för att verka tillräckligt avhållande.

I detta läge får Svenska jägareförbundet i syfte att åstadkomma en noggrannare

efterlevnad av jaktförfattningarna i underdånighet hemställa, att

bestämmelserna om förverkande i jaktlagen och jaktstadgan skärpas därhän,

att jakt- och fångstredskap samt hundar skola dömas förverkade redan

vid förstagångsförbrytelse, såvida icke rätten finner, att förbrytelsen

är att bedöma såsom ringa eller eljest särskilda skäl föreligga mot ådömande

av förverkandepåföljd.

Framställningen, som tillstyrktes av domänstyrelsen, överlämnades enligt

Kungl. Maj:ts beslut den 8 mars 1957 till jaktutredningen för att övervägas

vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Enligt uppgift har vidare en länsjaktvårdsförening i skrift till jaktutredningen

föreslagit utredningen att överväga sådan ändring av 29 § 4 mom.

jaktstadgan och 28 § andra stycket jaktlagen att förverkande av motorfordon,

som använts vid tjuvskytte, möj liggöres.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196b

Av årets riksdagsberättelse framgår att jaktutredningen beräknar kunna

slutföra sitt uppdrag under år 1964.

Utredning rörande specialstraffrätten

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1955 har åt professorn

Hans Thornstedt uppdragits att verkställa en förberedande undersökning

för reformering av specialstraffrätten. I ett delbetänkande »Förverkande

på grund av brott» (SOU 1960:28) har utredningsmannen framlagt

en översikt över förverkandebestämmelser inom och utom strafflagen.

Utredningen har härvid bl. a. redovisat vissa synpunkter på utformningen

av specialstraffrättens förverkandebestämmelser, vilka sägs vara

behäftade med åtskilliga brister, i utredningens översikt sammanfattade

under rubrikerna splittring, inkonsekvens, ofullständighet och oklarhet.

Även om dessa brister i viss utsträckning torde kunna avhjälpas eller åtminstone

mildras, kvarstår enligt utredningens mening de väsentliga med

förverkande förknippade nackdelar, som ligger i institutets mekaniska men

ändå svårberäkneliga verkningssätt. Vid bedömande av spörsmålet i vad

mån förverkande är användbart som kriminalpolitiskt instrument måste,

anser utredningen, olika betraktelsesätt anläggas allteftersom fråga är om

fareavvärjande eller förmögenhetsreducerande förverkande. Utredningen

anför härefter följande (bet. s. 162 f.).

Vid fareavvärjande förverkande minska motiven för förverkande i styrka,

då farlighetsgraden hos föremålet sjunker. Helt torde fareavvärjande förverkande

ej kunna undvaras. Absolut farlig egendom måste såsom enligt

SL 2:17 st. 2 kunna förklaras förverkad oavsett huruvida brottslig gärning

begåtts eller ej. Då det gäller mindre farlig egendom, synes förverkande

blott böra användas, då den med föremålet förbundna brottsrisken verkligen

undanröjes eller åtminstone effektivt minskas genom att egendomen förklaras

förverkad. Så torde knappast bliva fallet, då gärningsmannen lätt

kan anskaffa ny egendom av samma slag.

Det förmögenhetsreducerande förverkandet står bötesstraffet nära. Där

sådant förverkande finnes stadgat, är det skäl att undersöka, huruvida icke

enbart straff kan utgöra tillräcklig påföljd. Förverkande är i jämförelse

med bötesstraff en i flera hänseenden osmidig och slumpmässig åtgärd.

Samma anmärkning kan riktas mot normerade böter.

En fördel med förverkandepåföljd framför dagsbotsstraff har ansetts

vara, att en kraftigare ekonomisk repression kan åstadkommas vid brott,

som dikteras av vinningslystnad. Förverkande bör i så fall ej införas eller

bibehållas i andra sammanhang än där det är uppenbart, att en erforderlig

förstärkning av straffhotet icke kan eller bör åstadkommas genom eu

skärpning av straffskalan.

Användningen av såväl fareavvärjande som förmögenhetsreducerande

förverkande skulle antagligen kunna väsentligt inskränkas. Utredningen har

den bestämda uppfattningen, att en sådan inskränkning är önskvärd. I vilken

utsträckning det är möjligt att borttaga specialstraffrättsliga förver
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196A

kandepåföljder eller att ersätta dem med påföljder och åtgärder av annat

slag kan icke bedömas annat än efter en utanför utredningsuppdraget fallande

detaljgranskning av de olika författningarna. Vid culpösa brott bör

särskild restriktivitet i fråga om förverkandepåföljder iakttagas.

Utredningen har övervägt i vad män generella regler om förverkande

skulle kunna ersätta eller komplettera de nu gällande särreglerna.---

Inom specialstraffrätten föreligger framför allt behov av en regel, som ger

domstolarna möjlighet att också i de fall, då förverkanderegler äro obligatoriska,

underlåta att tillämpa dessa i de fall, då påföljden skulle vara uppenbart

obillig. Med stöd av en dylik regel skulle de mest stötande konsekvenserna

av nu gällande förverkanderegler kunna undvikas.

Motionen

I motionen erinras till en början om vad 4 § jaktstadgan och 6 § allmänna

ordningsstadgan innehåller om användandet av kolsyre-, luft- och fjädervapen.

Därefter anföres följande.

Med dessa restriktiva bestämmelser i jaktstadgan beträffande användningen

av kolsyre-, luft- och fjädervapen såsom jaktvapen liksom allmänna

ordningsstadgans föreskrifter rörande luft- och fjädervapen synes det som

om önskemålen beträffande föreskrifter för dessa slags vapen ur viltvårdsoch

djurskyddssynpunkt var uppfyllda. Bestämmelserna för kolsyre-, luftoch

fjädervapen har man ej velat göra alltför rigorösa och utnyttjandet

av dylika vapen för övning i målskytte har man icke heller velat försvåra.

Målskjutning med kolsyre- och luftvapen innebär förvisso en god träningsinetod

för skyttar och särskilt då för ungdom. Oaktat dessa omständigheter

synes dock strängare föreskrifter än de nuvarande vara erforderliga

för att förebygga missbruk av dylika vapen i samband med okynnesjakt eller

annan olaga jakt.

I detta sammanhang får även framhållas, att markägare och jakträttsinnehavare

har uppgivit och enligt vad som dessutom framgått av uppgifter

i pressen, så har under senare år det s. k. tjuvskyttet i landet ökat i

avsevärd omfattning. — Förr i världen drevs tjuvskytten i allmänhet av

nöd att skaffa sig byte för eget eller sin familjs behov, medan tjuvskyttet

i våra dagar torde bedrivas av okynne såsom sport eller för att få deltaga

i något »spännande». Ofta bedrives tjuvskyttet under mörker och från

motorfordon med för jaktutövning olämpliga vapen såsom salongsgevär,

kolsyre- eller luftvapen.

Dessa spörsmål är aktuella ur såväl viltvårds- som djurskyddssynpunkt.

Vid tjuvskytte i vanlig mening och vid användning av för jakt olämpliga

vapen vid annan olovlig jakt, så utsättes vildnaden för stora risker att

endast skadskjutas. Någon spårning av det skadskjutna viltet kan i regel

under dessa förhållanden icke ifrågakomma, utan de skadskjutna djuren

lämnas åt sitt öde. För undvikande av onödigt lidande är det därför

synnerligen beaktansvärt, att detta slag av jaktutövning på ett effektivt

sätt kan beivras.

Motionärerna erinrar härefter om vissa av de av jaktutredningen i 1960

års remissyttrande gjorda uttalandena i ämnet. Något godtagbart skäl att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1964

11

i marker, där villebråd finnes, bära för jaktutövning förbjudna vapen kan

enligt motionärernas mening ej anföras. Det anses därför att jaktstadgan

bör innehålla förbud mot att utanför allmänt upplåten väg i sådana marker

medföra kolsyre-, luft- eller fjädervapen. I likhet med vad som gäller

vid olovlig jakt bör överträdelse av förbudet berättiga markägare eller jakträttsinnehavare

att omhänderta vapnet. Som ett led i strävandena att beivra

tjuvskytte, särskilt från eller med hjälp av motorfordon, anses bestämmelserna

om förverkande böra utvidgas att omfatta även motorfordon, som

använts som hjälpmedel vid olaga jakt.

Remissyttrandena

Remissinstanserna ställer sig huvudsakligen positiva till motionärernas

förslag.

Beträffande de av motionärerna påtalade missförhållandena vitsordar

domänstyrelsen att tjuvskyttet under senare år tilltagit i oroväckande grad.

Jägarnas riksförbund ser i likhet med motionärerna mycket allvarligt på

det ostridigt florerande tjuvskyttet och det mera kvalificerade tjuvskytte

som bedrivs med både lagliga och olagliga skjutvapen.

Såvitt angår det ifrågasatta förbudet att medföra kolsyre-, luft- eller

fjädervapen i markerna finner domänstyrelsen att bestämmelserna i 1 §

vapenförordningen, 20 § jaktlagen och 4 § jaktstadgan uppfyller motionärernas

önskemål, varför någon ändring av dessa bestämmelser f. n. ej anses

påkallad.

Vad slutligen gäller de förordade förverkandebestämmelserna tillstyrker

domänstyrelsen utredning i ämnet, varvid styrelsen anser angeläget att i

utredningsuppdraget kommer att ingå undersökning av möjligheterna att

utvidga polismans eller jakttillsyningsmans befogenhet till att omfatta rätt

att visitera personer och fordon, som kan misstänkas dölja bevis för olaga

och olovlig jakt. Enligt vad styrelsen inhämtat av 1949 års jaktutredning

är förverkandebestämmelserna föremål för utredningens prövning och kommer

att behandlas i slutbetänkandet. Ett eventuellt utredningsuppdrag synes

därför böra anförtros jaktutredningen.

Jägarnas riksförbund föreslår att i jaktstadgans 4 § införes ett nytt stycke

av innehåll, att i stadgan förbjudna skjutvapen samt jakt- och fångstredskap

ej av någon må medföras i skog och mark, varigenom önskemålet om

förverkande tillgodoses genom att bestämmelserna härom i 30 § andra

stycket jaktstadgan blir tillämpliga. Vidare föreslås att i 30 § jaktstadgan

som ett nytt tredje stycke införes en bestämmelse av följande lydelse:

Eällcs någon till ansvar för brott mot 8 § skall, förutom övrig påföljd,

jämväl där använt motorfordon, motorbåt eller luftfarkost vara förverkad.

Finnes egendom---dess värde.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i

Svenska jägareförbundet, som icke närmare berör de olika detalj spörsmålen

tillstyrker under hänvisning till det åt Thornstedt lämnade utredningsuppdraget

sådan utredning som motionärerna föreslagit.

Utskottet

Motionärerna vänder sig mot det allt vanligare tjuvskyttesombedrivesmed

kolsyre-, luft- och fjädervapen, ofta under mörker och från motorfordon.

För att kunna på ett effektivt sätt beivra sådana former av olaga jakt anser

motionärerna en skärpning påkallad av de bestämmelser i jaktstadgan som

innefattar förbud mot användande av otillåtna jaktmetoder. Motionärerna

menar att det enligt jaktstadgan bör vara förbjudet att medföra vapen av

angivet slag i marker, där villebråd finnes, samt att markägare och jakträttsinnehavare

bör medgivas rätt att omhändertaga vapen som sålunda

olagligen medföres i markerna. Vidare bör enligt motionärerna möjlighet

öppnas att förverka motorfordon, vilka användes som hjälpmedel vid olaga

jakt. I motionen hemställes om utredning i ämnet.

Enligt 20 § jaktlagen får icke någon utan tillstånd av jakträttsinnehavaren

med skjutvapen eller fångstredskap färdas å annans jaktområde annorstädes

än på väg, som upplåtits till allmänt begagnande, om det inte framgår

av omständigheterna att det sker i lovliga ärenden. Vidare råder enligt

4 § jaktstadgan förbud att använda kolsyre-, luft- och fjädervapen vid jakt,

dock att sådana vapen får användas inom gård eller trädgård för att döda

vissa mindre djur och fåglar. Fälles någon till ansvar för överträdelse av

sistnämnda förbud skall vapnet samtidigt förklaras förverkat. Anträffar

någon på bar gärning den som jagar med förbjudet vapen, har vederbörande

rätt att fråntaga den jagande vapnet. Domänstyrelsen har ansett att

bestämmelserna i 20 § jaktlagen och 4 § jaktstadgan ävensom föreskrifterna

i vapenförordningen, vilka kräver tillstånd som villkor för innehavav

bl. a. kolsyrevapen, tillsammans uppfyller det av motionärerna uppställda

önskemålet om förbud att medföra med motionen avsedda vapen i

markerna. Såsom motionärerna framhållit uppställes vidare i allmänna

ordningsstadgan beträffande vissa minderåriga krav på särskilt tillstånd

för rätt att inom stadsplanelagt område för skjutning utomhus begagna luftoch

fjädervapen. Vid angivna förhållanden delar utskottet domänstyrelsens

uppfattning att önskemålet om förbud att medföra ifrågavarande vapen i

skog och mark redan tillgodosetts genom gällande föreskrifter. I den mån

vederbörande beträtts med olaga eller olovligt jagande föreligger även fråntagningsrätt,

varigenom även i detta avseende motionärernas önskemål får

anses i rimlig mån tillgodosett. Av den föregående redogörelsen framgår

vidare att spörsmålet om utformningen av förverkandebestämmelserna inom

jaktlagstiftningen omfattas av pågående reformarbete på specialstraffrättens

område och tillika i vissa hänseenden överväges av 1949 års jaktut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 196i

13

redning. Utskottet anser det kunna förutsättas att även frågan om förverkande

av transportmedel, som använts såsom hjälpmedel vid olovlig eller

olaga jakt, härvid kommer att uppmärksammas. Ehuru utskottet finner

motionens syfte att möjliggöra ett effektivt ingripande mot sådan jakt förtjänt

av beaktande, anser utskottet mot bakgrund av det sagda att någon

riksdagens åtgärd i anledning av motionen ej erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:36, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 april 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Ebbe Ohlsson, Svante

Kristiansson, Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Lennart Geijer*

och Hermansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister*,

Grebäck*, Johansson i öckerö, Svanberg och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.