Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b

1964-04-16 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:27, Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b

1

Nr 27

Utlåtande i anledning ao oäckta motioner angående stångselskyldigheten

för järnväg.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren av herr Andersson, Axel

Emanuel, och nr 35 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i syfte att åvägabringa sådan

ändring i lagen om stängselskyldighet m. m. för järnväg, att en skyddad

trafikbana garanteras i enlighet med vad i motionen har anförts».

Rörande skälen för motionärernas hemställan får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 35.

över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat yttrande från järnvägsstyrelsen. På begäran av utskottet har yttranden

därjämte avgivits av styrelserna för Svenska stadsförbundet och

Svenska kommunförbundet.

Gällande rätt

Stängselskyldigheten för järnväg regleras i en den 13 april 19b5 given lag.

Enligt 1 § är innehavare av järnväg pliktig att med vissa nedan angivna

undantag hålla stängsel utmed järnvägen till skydd för större hemdjur

(hästar och nötkreatur) under betesgång, såframt kostnaden för stängsel

icke är oskälig i förhållande till nyttan därav för betesbruket. Stängsel skall

i princip vara så beskaffat, att större hemdjur, som icke är okynnes eller

otamt kan utestängas från järnvägens område (2 §). Stängsel som hålles

av en järnvägs innehavare får ej borttagas eller lämnas att förfalla, med

mindre genom dom fastställes att innehavaren icke är stängselskyldig eller

medgivande lämnas av ägaren till den fastighet mot vilken stängslet uppförts

och annan som äger nyttja fastigheten för betesbruk. Är järnvägs innehavare

på grund av särskilt åläggande eller åtagande före lagens ikraftträdande

gentemot sakägare pliktig att hålla stängsel, må utan hinder därav

enligt de i 1 § angivna grunderna prövas, huruvida stängsel skall hållas för

där angivet ändamål (§ 3). Är järnvägs innehavare med hänsyn till kostnaden

fri från skyldighet att hålla stängsel har han alt utge ersättning för hinder

eller men som härav uppkommer vid fastighets användning för betesbruk

1 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 saml. 3 avd. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b

och som ej är av endast ringa betydelse. Vinnes befrielse från stängselskyldighet

som grundas å dom eller särskilt åtagande, skall ersättning utgå,

ändå att hindret eller menet är ringa. Ersättning skall bestämmas att utgå

på en gång. Har genom dom eller avtal fastställts, att stängselskyldighet ej

föreligger, skall talan om ersättning väckas inom två år därefter. Försittes

denna tid är rätten till talan förlorad (5 §). Har järnvägs innehavare före

lagens ikraftträdande ej uppfört stängsel å viss bansträcka eller har, beträffande

bansträcka vid statens järnvägar, järnvägsstyrelsen i enlighet

med kungl. brevet till styrelsen den 18 november 1932 efter tillstyrkan av

länsstyrelsen upphört att hålla stängsel, föreligger ej stängselskyldighet

enligt förevarande lag, med mindre behov av stängsel efter lagens ikraftträdande

inträtt till följd av väsentligt ändrade förhållanden i avseende å

järnvägens drift eller Konungen efter ansökan föreskriver, att stängsel å

bansträckan skall hållas. Finnes stängselskyldighet ej föreligga beträffande

bansträcka vid statens järnvägar, varå järnvägsstyrelsen efter tillstyrkan

av länsstyrelsen upphört att hålla stängsel, skall vad i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning med undantag dock för viss angiven ersättningstalan

(7 §). Håller järnvägs innehavare icke stängsel som fredar mot större hemdjur

och kommer på grund härav sådant hemdjur över järnvägen olovligen

in på annans ägor och där gör skada eller blir intaget, är nämnda innehavare

pliktig att betala djurets ägare den kostnad eller förlust som därigenom

åsamkas honom, såvitt ej djurets ägare med hänsyn till vad om ersättning

enligt 5 § må ha bestämts eller på annan grund är skyldig att själv

vidkännas kostnaden eller förlusten (8 §). Vad i lagen stadgats beträffande

järnväg skall gälla även med avseende å spårväg (9 §).

I 4 § stadgas att mål om stängselskyldigheten upptages av ägodelningsrätten

i orten, att beträffande förfarandet i sådana mål samt talan mot däri

meddelade beslut gäller i tillämpliga delar vad i lagen om delning av jord å

landet finnes stadgat angående jorddelningsmål som anhängiggöres genom

stämning, samt att järnvägs innehavare är pliktig att i mål om befrielse från

skyldighet att hålla stängsel vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader,

såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt

annorlunda förordna.

Talan om ersättning enligt 8 § instämmes till allmän underrätt i den ort,

där skadan inträffat eller djuret intagits eller där järnvägens innehavare

skall svara i tvistemål i allmänhet (9 §).

I 6 § behandlas frågor om sakägares rätt i frågor av förevarande slag.

I 25 § byggnadslagen den 30 juni 19b7 stadgas att stadsplan skall utmärka

och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som ingår i

planen, nämligen bl. a. specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda

trafikområden. Enligt 53 § 2 mom. byggnadsstadgan den 30 december

1959 skall bebyggd tomt beträffande lutning och höjdläge samt plantering

och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn särskilt till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196k

3

ljustillförseln samt till stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden äger

föreskriva utöver att å tomten skall anordnas och vidmakthållas plantering

eller annan liknande anordning, att stängsel skall hållas mot gata. Vad sålunda

sagts om tomt gäller enligt 36 § i byggnadsstadgan även annan för

bebyggande avsedd fastighet.

I lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift behandlas frågor om skadeståndsskyldigliet för järnvägs innehavare.

Har i följd av järnvägs drift någon ljutit döden eller lidit kroppsskada,

och ligger vållande därtill järnvägens förvaltning eller betjäning till last,

skall enligt 2 § järnvägens innehavare utge skadestånd enligt de i strafflagen

stadgade grunder såsom om han själv vållat skadan.

Enligt 5 § skall järnvägens innehavare i princip ersätta uppkommande

skada, om eld kommer lös från lokomotiv eller från eldstad i annat järnvägsfordon,

och skada därigenom sker å fast eller lös egendom, som icke

av järnvägens förvaltning eller betjäning för befordran mottagits.

I 6 §, beträffande vilket lagrum vidtogs ändring år 1928, stadgas följande.

Varder annorledes, än i 5 § sägs, gods, som icke av järnvägens förvaltning

eller betjäning för befordran mottagits, i följd av järnvägens drift skadat,

och ligger vållande därtill järnvägens förvaltning eller betjäning till last,

ersätte järnvägens innehavare skadan. — Har nötkreatur eller häst under betesgång

skadats eller dödats, annorledes än i 5 § sägs, i följd av järnvägs

drift, vare, ändå att icke järnvägens förvaltning eller betjäning vållat skadan,

järnvägens innehavare skyldig gälda skadestånd, där ej den, vilken vård om

djuret ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vid bevakningen

varit vållande till skadan. Vad nu stadgats äge dock ej tillämpning, där

djurets ägare genom underlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller

på annan grund åliggande skyldighet mot järnvägens ägare eller innehavare

själv föranlett skadan. Hade djuret inkommit å järnvägens område, oaktat

detta var försett med järnvägen tillhörig hägnad av beskaffenhet, att dylikt

liemdjur, som ej varit okynnes eller otamt, därigenom bort utestängas från

området, vare järnvägens innehavare ej heller skyldig ersätta skadan, där ej

vållande till denna ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last; och

vare lag samma, där djurets ägare jämlikt åtagande eller på annan grund

är pliktig att själv vidkännas den från järnvägstrafiken härrörande faran. —

Blev ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige, annorledes än i 5 § sägs, i följd av järnvägs

drift skadad eller dödad, och skedde det å trakt, där lapparna då ägde

uppehålla sig med sina renar, vare lag som i andra stycket första punkten

sägs.

Enligt kungörelsen den 20 februari 1959 angående krgssmärken och säkerhetsanordningar

vid plankorsningar mellan järnväg och väg åligger det

jämlikt 1 § innehavare av järnväg att vid korsning i samma plan mellan

järnvägen och väg (plankorsning) anbringa och underhålla kryssmärken

och säkerhetsanordningar på ömse sidor om järnvägen samt att ordna viss i

kungörelsen närmare angiven övervakning. Vad nu sagts har emellertid icke

1* -—Bihang till riksdagens protokoll 196''t. 9 samt. !l avd. Nr 27

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196''r

avseende å frågan, vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna för dessa

åtgärder.

Från berörda skyldighet föreligger i kungörelsen bl. a. beträffande enskild

väg och spårväg vissa undantagsbestämmelser (§ 2—4).

Beträffande rättsläget i frågan, om innehavare av järnväg är pliktig att

bekosta sådana ändringar av anordningar i korsning mellan järnväg och

ägoväg, som påkallas av vissa inträdda förändringar, anföres i betänkandet

med förslag till lag om fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar i

korsning av järnväg och väg m. m. (SOU 1951:52) sammanfattningsvis

följande.

I fråga om övergångsställe, som tillkommit senare än järnvägen, är järnvägens

innehavare, även om uttryckligt avtal ej träffats rörande skyldighet

för vederbörande fastighetsägare att svara för kostnaderna vid övergången,

fri från skyldighet att bekosta ändringsarbeten i fastighetsägarens intresse.

Undantag från denna regel föreligger blott i det praktiskt betydelselösa fallet,

att järnvägsinnehavaren åtagit sig sådan skyldighet. Den ersättning, järnvägsinnehavaren

äger tillgodoräkna sig för utförda ändringsarbeten, skall

dock blott avse den för honom uppkomna merkostnaden. Fastighetsägaren

bör alltså få räkna sig till godo exempelvis den minskning i järnvägsinnehavarens

utgifter för hållande av stängsel, vilken inträder genom att befintliga

grindar i övergången ersättas med nya sådana, ävensom värdet av de

äldre grindarna, om dessa äro användbara för fullgörande av annan järnvägsinnehavaren

åvilande stängselskyldighet.

Är övergången tillkommen samtidigt med järnvägen, lär avgörandet enligt

det förut sagda bero på huruvida den omständighet, vilken åstadkommit

behovet av ändringen — d. v. s. i förevarande fall nya, väsentligt bredare

jordbruksmaskiner — kunnat förutses vid järnvägens tillkomst. På sätt

tidigare uttalats torde detta i allmänhet icke vara förhållandet. Som jämförelse

kan nämnas, att domsmotiveringen i åtskilliga av de förut anförda

rättsfallen (NJA 1930 s. 50, 1930 s. 59 och 1931 s. 490) synes utvisa, att biltrafikens

uppkomst och utveckling ansetts utgöra omständigheter, som icke

kunnat förutses vid de äldre järnvägarnas tillblivelse. Det synes knappast

kunna göras gällande att tillkomsten av moderna jordbruksmaskiner såsom

självbindare, skördetröskor, radsåningsmaskiner in. m. varit lättare att

förutse än den utveckling, den allmänna vägtrafiken undergått. Den härav

påkallade breddningen av ägovägsövergångarna är uppenbarligen icke till

någon del motiverad av järnvägarnas intressen. I enlighet härmed synes man

böra utgå från att det enligt gällande rätt åligger vederbörande fastighetsägare

att gentemot järnvägsinnehavaren svara för de kostnader, en i fastighetsägarens

intresse företagen breddning av övergång medför, även om övergången

tillkommit samtidigt med järnvägen. Möjligen bör dock undantag

göras för de mindre järnvägssträckningar, som utförts under de senaste årtiondena.

Beträffande ersättningsskyldighetens omfattning torde gälla detsamma

som med avseende å övergångar, tillkomna senare än järnvägen.

Vad beträffar högsta domstolens avgöranden i frågor hänförliga till

kungörelsen angående kryssmärken och säkerhetsanordningar vid plankorsningar

mellan järnväg och väg får utskottet hänvisa till NJA 1926 s.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b

5

301, 1930 s. 49, 62, 1931 s. 490, 1933 s. 403, 1934 s. 136, 1936 s. 12, 123, 373,

392, 1937 s. 327, 569, 1938 s. 578, 1939 s. 145, 1942 s. 699, 1948 s. 387, 1949 s.

106 och 1956 s. 520.

Historik

Beträffande statens järnvägar föreskrives i den av järnvägsstyrelsen år

1923 utfärdade banförordningen, att järnvägsområdet skall vara inhägnat,

där så erfordras för att skydda järnvägstrafiken. Före utfärdandet av denna

förordning gällde enligt det av styrelsen för statens järnvägstrafik år 1877

utfärdade tjänstgöringsreglementet för statens järnvägar, att hägnad avminst

4 fots höjd skulle vara anbragt och i fullgott skick underhållen överallt,

där sådant till betryggande av bantågens säkerhet vore behövligt.

För de enskilda järnvägarnas del gäller att hägnadsskyldighet i betydande

utsträckning ålagts dem i samband med beviljandet av koncession eller

fastställelse av arbetsplan. Dessutom har bestämmelser om hägnadsskyldighet

tidigare förekommit i de flesta tjänstgöringsreglementen, som fastställts

för enskilda järnvägar.

Frågan om järnvägs inhägnande samt om järnvägs plikt att gälda skadestånd

för hemdjur som skadats genom järnvägs drift har redan vid 1892

års riksdag och därefter vid ett flertal tillfällen varit föremål för uppmärksamhet

inom riksdagen.

Sålunda har bl. a. riksdagen år 1928 bifallit ett genom propositionen nr

192 framlagt förslag till ändring av 1886 års lag angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift. Förslaget innebar en skärpning av järnvägarnas

skyldighet att ersätta av järnvägsdriften förorsakad skada å nötkreatur

och hästar.

I propositionen upptogs till behandling jämväl frågan om lagstiftning rörande

stängselskyldighet för järnväg. Vidare gjordes ett uttalande rörande

den administrativa regleringen av hägnadsskyldigheten. Det framhölls, att

vid denna reglering torde beträffande såväl statens som enskilda järnvägar

tagas under omprövning, om inte stängsel i viss utsträckning kunde nedläggas

utan verklig olägenhet för de närboende, och anvisningar för den

administrativa regleringen av hägnadsskyldigheten meddelades.

Med anledning av dessa anvisningar begärde järnvägsstyrelsen i skrivelser

åren 1928 och 1930 Kungl. Maj:ts tillstånd alt borttaga stängsel med eu

sammanlagd längd av något över 1 400 kilometer. Kungl. Maj :t fann i brev

till styrelsen den 18 november 1932 beträffande ifrågavarande sträckor hinder

ej möta för borttagande av stängsel utmed statens järnvägar i den omfattning

som av länsstyrelse tillstyrkts, eller därutöver i den mån överenskommelse

i sådant hänseende kunde träffas.

I skrivelse år 1942 hemställde riksdagen om utredning angående statens

järnvägars stängselskyldighet. Inom justitiedepartementet verkställdes

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1964

«

därefter utredning i ämnet och betänkande med förslag avgavs år 1944

(SOU 1944: 35). I den på grundval av betänkandet upprättade propositionen

nr 19 år 1945 med förslag till lag om stängselskyldighet för järnväg

in. in. anförde departementschefen hl. a. följande.

Järnvägarnas inhägnande ansågs förr nödvändigt från trafiksäkerhetssynpunkt.

De flesta järnvägar ha också av detta skäl vid anläggandet försetts

med stängsel. Då hägnad numera i allmänhet icke anses erforderlig

till skydd för trafiken, har emellertid såsom förut nämnts en betydande del

av dessa stängsel nedlagts på senare tid. Alltjämt hålles dock stängsel utmed

den övervägande delen av banorna.

Enligt vad som framgår av utredningsmannens redogörelse för det nuvarande

rättsläget föreligger skyldighet för järnvägsinnehavare att hålla

stängsel till skydd för betande kreatur endast om och i den mån järnvägen

genom föreskrift i koncession eller på annat sätt ålagts eller eljest åtagit

sig hägnadsskyldighet. Genom den år 1928 vidtagna ändringen i 1886 års lag

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift ha däremot meddelats

vissa särskilda regler om skyldighet för järnvägs innehavare att utgiva

ersättning, om stängsel icke hålles utmed järnvägen samt nötkreatur eller

häst på grund härav under betesgång inkommit å järnvägsområdet och skadats

eller dödats i följd av järnvägsdriften. Erfarenheten giver emellertid

vid handen, att djurägarna, trots denna reglering av ersättningsfrågan, i regel

icke vilja utsätta sina djur för faran att påköras av tågen och därför

icke låta dem, i varje fall icke till större antal, fritt beta på sådana betesmarker,

som gränsa till ohägnad järnväg. En följd härav är, att antingen kunna

dessa betesmarker icke utnyttjas för betesbruk eller också nödgas ägarna

själva hålla stängsel eller låta valla djuren under betesgången. Om järnväg

icke håller hägnad, kunna djuren över järnvägen begiva sig långt bort med

påföljd att vården och tillsynen av djuren fördyras. För nu berörda olägenheter

utgår icke någon ersättning från järnvägens sida. Det kan vidare förekomma,

att kreatur under betesgång begiva sig över ohägnad järnväg in på

annans inägor och där åstadkomma skada. På grund av förpliktelsen att taga

vård om sina kreatur är djurägaren skyldig att utgiva ersättning för skadan.

För vad djurägare sålunda får utgiva är han icke berättigad till gottgörelse

av järnvägens innehavare, såvida icke denne är stängselskyldig. Om järnvägen

hålles inhägnad, kan sådan skada endast undantagsvis inträffa. Härlill

kommer, att man icke kan helt bortse från att det för djurägare, i händelse

kreatur skadas i följd av järnvägs drift, kan vara svårt att styrka skadans

omfattning, exempelvis ett djurs avelsvärde. Det synes med hänsyn till

det anförda tydligt, att rätten till ersättning för kreatur, som skadas på grund

av järnvägs drift, icke kan utgöra full kompensation för de olägenheter som

uppkomma för jordägarna, om stängsel icke hålles utmed järnvägarna.

På grund av föreskrifter som meddelats i administrativ ordning må

stängsel vid statens järnvägar visserligen icke nedläggas utan tillstånd av

Ivungl. Maj :t, såvida icke överenskommelse härom träffats med vederbörande

jordägare. Nämnda föreskrifter kunna emellertid knappast anses utgöra

tillräckligt skydd för jordägarnas intressen. Tillstånd till nedläggande

av hägnad kan nämligen lämnas, även om nedläggandet medför olägenhet

för grannfastighet, och jordägaren är för sådant fall icke tillförsäkrad rätt

till ersättning därför. Det synes icke heller principiellt tillfredsställande att

frågan i vad mån stängsel skall hållas vid de statliga järnvägarna skall vara

helt beroende av vad den ena parten finner lämpligt. Beträffande de enskilda

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

järnvägarna må framhållas, att innehavare av enskild järnväg, som icke på

grund av föreskrift i koncession eller eljest är hägnadsskyldig, för närvarande

kan utan vidare borttaga befintligt stängsel.

De skäl som utredningsmannen från grannelagsrättsliga synpunkter anfört

till stöd för en reglering i lag av frågan om stängselskyldighet för järnvägs

innehavare synas även vara bärande. För en sådan skyldighet talar också

särskilt det förhållandet att den av järnvägarna i allmänhet tillämpade

ordningen att hålla banorna inhägnade, enligt vad från flera håll omvittnats,

hos landets jordbrukare framkallat den uppfattningen, att järnvägarna äro

skyldiga att hålla stängsel till skydd för betande kreatur, och att denna uppfattning

legat till grund för behandlingen av ersättningsfrågor i expropriationsmål.

Ehuru ägare av fastighet, från vilken mark upplåtits till järnväg,

varit berättigad till ersättning för det intrång som för den återstående delen

av fastigheten uppkomme, om stängsel ej hölles utmed järnvägen av dennas

innehavare, har sådan ersättning utgått endast i undantagsfall. Anledningen

härtill måste ha varit att fastighetsägarna vid markupplåtelserna utgått

från att banorna koinme att hållas inhägnade genom järnvägsförvaltningarnas

försorg.

Frågan om järnvägs hägnadsskyldighet måste emellertid prövas även från

andra synpunkter än de nu angivna.

På sätt framgår av det förut anförda uppgår den årliga kostnaden för

underhållet av nu befintliga stängsel för närvarande till mer än 1 3/i miljoner

kronor för samtliga järnvägar. Därest en avsevärd minskning av dessa

kostnader skulle kunna genomföras, vore detta givetvis av betydelse för järnvägarnas

ekonomi och därmed ytterst även för trafikanterna. Vid ett bedömande

av förevarande spörsmål måste därför de ekonomiska synpunkterna

tillmätas betydelse.

Vid 1945 års riksdag bifölls propositionen, och den 13 april 1945 utfärdades

lag om stängselskgldighet för järnväg.

I ett den 7 februari 1962 lämnat interpellationssvar i anledning av en interpellation

av herr Börjesson i Falköping angående ifrågavarande stängselskyldighet

anförde statsrådet Skoglund följande.

Såsom anförts i interpellationen ges i gällande lagstiftning inga andra

regler om skyldighet för innehavare av järnväg att hålla stängsel utmed

järnvägen än stadgandena i 1945 års lag om stängselskyldighet för järnväg

in. m. Enligt denna lag skall under vissa förutsättningar hållas stängsel till

skydd för större hemdjur, som uttrycket lyder.

I övrigt torde man från statens järnvägars sida i allmänhet följa den principen

att, där ny järnväg framdrages inom tättbebyggt område, erforderliga

stängsel uppsättes på statens järnvägars bekostnad, medan man, i den

mån mark exploateras intill redan befintlig järnväg, anser det ankomma på

exploatören att svara för uppsättande av de stängsel som kan anses påkallade.

Inhägnande av alla järnvägar som löper genom tättbebyggt område vore

givetvis ägnat att förebygga sådana olyckor som orsakas av att barn och

andra uppehåller sig på spårområdena. Med samma fog skulle emellertid

kunna hävdas att stängsel borde uppsättas i viss omfattning också vid spårvägar

och vanliga vägar. Åtgärder av denna art kan visserligen synas önskvärda.

men då det här måste bli fråga om kostnader av mycket betydande

storlek är det enligt min mening inte rimligt att lagligen ålägga innehavare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1964-

av järnväg eller annan att vidtaga sådana åtgärder. För att motverka sådana

olyckor som interpellanten åsyftar torde man få söka andra vägar.

Remissyttranden

Styrelserna för såväl Svenska stadsförbundet som Svenska kommunförbundet

tillstyrker den i motionerna begärda utredningen.

Järnvägsstyrelsen besvarar icke direkt frågan om den föreslagna utred*

ningen bör komma till stånd men, såsom framgår av det nedanstående, synes

enligt styrelsen förevarande spörsmål kunna avgöras i rättstillämpningen.

Styrelsen ifrågasätter dock viss författningsändring inom byggnadslagstiftningens

ram.

Beträffande nu gällande principer på området anför järnvägsstyrelsen

att, där ny järnväg framdrages inom tätbebyggt område, erforderligt

stängsel uppsättes på statens järnvägars bekostnad, medan det anses ankomma

på exploatören att uppsätta och bekosta erforderligt stängsel, när

mark exploateras intill redan befintlig järnväg.

I fråga om behov föreligger av lagstiftning om stängselskyldighet

till skydd jämväl för människor anför styrelsen för kommunförbundet

följande.

Den intensiva exploateringen för bostadsbebyggelse i större tätorter och

dessas närhet — ofta intill livligt trafikerade järnvägslinjer — har i en del

fall aktualiserat frågan om behovet av stängsel till skydd för invid järnvägen

boende personer, särskilt lekande barn. Som exempel kan nämnas

samhällena Jakobsberg och Kallhäll i Järfälla kommun, där bostadsområden

under senare tid växt upp på ömse sidor om järnvägen samtidigt som även

järnvägstrafiken ökat, så att dubbelspår måste anläggas. (Nyligen har en

trafikolycka inträffat i Kallhäll, då ett litet barn dödades, vilket enligt uppgift

kan tillskrivas frånvaron av skyddsstängsel.) Det framstår onekligen som

en brist i lagstiftningen att ingen stängselskyldighet till skydd för människor

har ålagts innehavare av järnväg. Allt eftersom trafiken blir snabbare och

intensivare ökar olycksfallsriskerna. Säkerheten i trafiken ökas givetvis avsevärt

om järnvägen avskärmas från omkringliggande områden. Det synes

därför böra lagligen åvila vederbörande innehavare av järnväg att svara

för att skyddsstängsel uppsättes och vidmakthålles åtminstone där närliggande

bostadsbebyggelse eller därmed jämförliga förhållanden gör detta

erforderligt.

Även styrelsen för stadsförbundet anser behov av lagstiftning på området

föreligga och framhåller att därvid kommer särskilt i beaktande de i motionerna

omnämnda fallen, då inhägnad av järnvägsområde påkallats av närbelägen

tätbebyggelse.

Såsom förut anmärkts anser järnvägsstyrelsen förevarande spörsmål böra

kunna lösas genom rättsliga avgöranden. Styrelsen anför härom bl. a. följande:
Järnvägsstyrelsens

inställning är att den, som orsakar förändrade förhållanden,

vilka ger upphov till behovet av stängsel, även skall svara för samt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1964

liga kostnader härför. Detta överensstämmer med svensk rättspraxis och

svensk rätts principiella inställning, sådan den konnnit till uttryck bl. a.

vid fördelningen av kostnader för ändrade anordningar vid korsning mellan

järnväg och väg. Härvid får styrelsen hänvisa till ett år 1951 avgivet »Betänkande

med förslag till lag om fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar

i korsning av järnväg och väg in. m.» (SOU 1951: 52).

Styrelsen andrager vidare följande.

Då befintliga bebyggelseområden utmed järnvägar i stor utsträckning

uppstått efter järnvägens tillkomst, borde man enligt rättspraxis kunna

ålägga kommunerna att vid dylik bebyggelse uppsätta sådant stängsel, som

svarar mot det aktuella behovet. Eftersom kostnaden för i detta sammanhang

omnämnt effektivt stängsel blir synnerligen hög, är det inte rimligt

att ålägga innehavare av järnväg att anordna stängsel i den utsträckning,

som motionärerna tänkt sig.

Styrelsen för kommunförbundet har beträffande utformningen av

eventuell lagstiftning på området anfört följande.

Enligt förevarande motioner skall stängsel uppsättas genom järnvägsinnehavarens

försorg och på dennes bekostnad. Kostnadsfrågan kan ses

från skilda synpunkter. Det må i detta sammanhang erinras om bestämmelserna

i kungl. kungörelsen den 20 februari 1959 (nr 50) angående kryssmärken

och säkerhetsanordningar, m. m. vid plankorsningar mellan järnväg

och väg. Enligt dessa bestämmelser åvilar det järnvägsinnehavaren att

anbringa och underhålla kryssmärken och säkerhetsanordningar av föreskriven

beskaffenhet m. m. medan det däremot uttryckligen stadgats i kungörelsen

att nämnda skyldighet icke har avseende å frågan vem som slutligen

skall vidkännas kostnaderna för ifrågakommande säkerhetsåtgärder.

Åtskilliga tvister mellan järnvägsinnehavare och väghållare har också under

årens lopp bragts under domstolarnas prövning. Av det ganska rika

rättsfallsmaterialet framgår att i rättspraxis stort avseende fästes vid prioriteten,

d. v. s. frågan om vilkendera kommunikationsleden, vägen eller järnvägen,

som fanns först. Prioritetsregeln är dock inte alltid utslagsgivande

utan får ibland stå tillbaka för andra hänsyn, exempelvis den omständigheten

att behovet av säkerhetsanordningarna föranletts av en trafikökning.

Sålunda kan en omläggning av järnvägsdriften därhän, att trafikintensiteten

ökas, exempelvis genom anläggande av dubbelspår eller till följd av tätare

turer, föranleda krav på dyrbarare säkerhetsanordningar än som eljest

varit erforderligt. Dylika omständigheter brukar beaktas vid bedömningen.

Frågan om vem som skall stå för kostnaderna för uppsättande och vidmakthållande

av stängsel till skydd för allmänheten är enligt styrelsens mening

i viss mån likartad med frågan om kostnaderna för kryssmärken och säkerhetsanordningar

m. m. Av praktiska skäl och för undvikande av tidsödande

och kostnadskrävande processer kunde det vara önskvärt att, såsom motionärerna

föreslår, järnvägsinnehavaren ålades att svara för kostnaderna. Men

även om kostnadsfrågan inte kan lösas helt på nämnda sätt, vore likväl

enligt styrelsens mening mycket vunnet om den i motionerna berörda stängselskyldigheten

bleve lagligen reglerad.

Huruvida erforderliga bestämmelser om stängselskyldighet skall intagas

i 1945 års lag om stängselskyldighet synes stadsförbundets styrelse vara tvek
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1964

samt. Närmare till hands torde enligt förbundet ligga ett åvägabringande

av den tilltänkta regleringen av stängselskyldigheten inom ramen för byggnadslagstiftningen.

Anledning kan då, framhåller förbundet, finnas att överväga

om icke reglerna om stängselskyldighet bör utvidgas till att avse även

andra specialområden för trafikändamål än järnväg samt gräns mot annan

allmän plats än gata m. in.

Även järnvägsstyrelsen ifrågasätter författningsändring inom byggnadslagstiftningen.

Styrelsen uttalar härutinnan följande:

I sina yttranden över stads- och byggnadsplaneförslag, där markexploatering

för bostadsändamål eller skoländamål intill järnväg föreslås, brukar

statens järnvägar framhålla att genom exploatörens försorg och på hans

bekostnad bör effektivt stängsel uppsättas för att hindra barn och andra att

taga sig in på järnvägsområdet. Det kan ifrågasättas om icke en bestämmelse

borde införas i byggnadsstadgan motsvarande stadgans § 53, mom. 2, angående

byggnadsnämnds möjlighet att föreskriva Stängselskyldighet mot

gata. Byggnadsnämndens befogenheter borde utsträckas att gälla även föreskrift

om stängselskyldighet mot järnväg. Genom en sådan föreskrift skulle

förhållandena vid blivande bebyggelseområden kunna bli tillfredsställande.

Stadsförbundets styrelse framhåller att byggnadsstadgans bestämmelser

om möjlighet för byggnadsnämnd att föreskriva stängsel icke torde avse

sådana specialområden som järnvägs- och andra särskilda trafikområden

utan endast tomt och annan för bebyggande avsedd fastighet i dess gräns

mot gata (53 och 36 §§ byggnadsstadgan).

Utskottet

I gällande lagstiftning ges inga regler om skyldighet för innehavare av

järnväg att hålla stängsel för att skydda den intill järnvägen boende befolkningen.

Däremot åligger det nämda innehavare enligt lagen om stängselskyldighet

för järnväg m. m. att hålla stängsel till skydd för hästar och nötkreatur

under betesgång, såframt kostnaden för stängsel inte är oskälig

i förhållande till nyttan därav för betesbruket.

I förevarande motioner framhålles till en början att inom våra starkt

expanderande storstadsområden ny bostadsbebyggelse ofta växer upp i närheten

av järnväg. I och med att bebyggelsen sker på betesmark, bortfaller

stängselskyldigheten för järnvägens innehavare. Detta framstår enligt

motionärerna som en stötande konsekvens av ovannämnda lag, allra helst

som dessa nya bostadsområden hyser ett stort antal lekande barn och ungdomar.

Dödsolyckor har också där inträffat. Motionärerna framhåller vidare

att vid byggande av större motorvägar det synes vara regel att entreprenaden

även omfattar stängsel, som skall förhindra obehöriga personer

att bege sig ut i körbanan. Enligt motionärerna får det anses sannolikt att

järnvägar har samma intresse av en skyddad trafikbana som motorvägstrafikanterna,

inte minst som det med fog kan hävdas, att järnvägens av
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196i 11

skärmning från omkringliggande områden inte medför några kommunikationtekniska

nackdelar. Det synes därför motionärerna inte orimligt att

stängsel av beskaffenhet att effektivt förhindra lekande barn att beträda

spårområdet uppsättes genom järnvägens försorg och på dess bekostnad,

vilka skyldigheter borde föreskrivas i lag. Under åberopande av bl. a. det

anförda hemställes om utredning i syfte att åvägabringa sådan ändring i

lagen om stängselskyldighet för järnväg, att en skyddad trafikbana garanteras

på sätt nu angivits.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen uppsättes i allmänhet erforderligt

stängsel längs järnväg på statens järnvägars bekostnad i de fall

ny järnväg framdrages inom tätbebyggt område, medan det anses ankomma

på exploatören att uppsätta och bekosta sådant stängsel, när mark

exploateras intill redan befintlig järnväg. Någon författningsenlig skyldighet

att uppsätta stängsel till skydd för den intill järnvägen boende befolkningen

synes dock icke föreligga för varken exploatören eller som nämnts

järnvägens innehavare. Även om stängsel sålunda oberoende av föreskriven

skyldighet i regel uppsättes inom ifrågavarande områden synes enligt vad

som upplysts vid remissbehandlingen fall förekomma, ehuru närmare utredning

härom saknas, då stängsel från skyddssynpunkt hade bort anbringas.

Mot bakgrund härav synes en lagfäst reglering på området kunna skapa

klarhet i frågan om vem som i det särskilda fallet skall bära ansvaret för

att nödiga stängsel uppsättes. Härigenom kunde risken för olycksfall speciellt

i fråga om lekande barn inom tätbebyggelseområden förutsättas komma

att minska.

I frågan om den närmare utformningen av eventuell lagstiftning i ämnet

har delade meningar yppats vid remissbehandlingen. Sålunda har styrelsen

för stadsförbundet, som ifrågasatt lämpligheten av att såsom motionärerna

föreslagit erforderliga bestämmelser intages i 1945 års lag om stängselskyldighet,

ansett en reglering av stängselskyldigheten böra ske inom ramen

för byggnadslagstiftningen. Denna uppfattning delas av järnvägsstyrelsen,

som anser att byggnadsstadgan bör kunna ändras så att byggnadsnämndens

befogenheter att i vissa fall föreskriva stängselskyldighet mot

gata utsträckes till att avse även sådan skyldighet mot järnväg. Styrelsen

för kommunförbundet slutligen har funnit att bestämmelserna i kungörelsen

den 20 februari 1959 angående kryssmärken och säkerhetsanordningar

in. in. vid plankorsningar mellan järnväg och väg kan vara till

ledning vid en lagstiftning på området. Enligt dessa bestämmelser åligger

det järnvägsinnehavaren att anbringa och underhålla dylika märken och

anordningar, medan det däremot uttryckligen stadgats alt nämnda skyldighet

icke har avseende å frågan vem som slulligen skall vidkännas kostnaderna

för ifrågakommande säkerhetsåtgärder.

Beträffande sistnämnda kostnadsfråga hävdar järnvägsstyrelsen att den

som orsakar sådana förhållanden, vilka föranleder behov av stängsel, även

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b

skall svara för samtliga kostnader härför. Detta överensstämmer, framhåller

järnvägsstyrelsen, med svensk rättspraxis, sådan den kommit till

uttryck vid bl. a. fördelningen av kostnader för ändrade anordningar vid

korsning mellan järnväg och väg. Eftersom befintliga bebyggelseområden

utmed järnvägarna i stor utsträckning uppstått efter dessas tillkomst borde

kommunerna enligt järnvägsstyrelsen kunna åläggas att vid dylik bebyggelse

uppsätta erforderligt stängsel. Kommunförbundet däremot anser

att det av praktiska skäl och för undvikande av tidsödande och kostnadskrävande

processer är önskvärt att, såsom motionärerna föreslår, järnvägens

innehavare ålägges att svara för kostnaderna.

Med hänsyn till behovet av skydd framför allt för lekande barn inom

tätbebyggelseområden och till den oklarhet som enligt det ovan sagda får

anses råda i fråga om vem som i det särskilda fallet bör uppsätta stängsel

och bekosta detsamma, synes enligt utskottets mening en laglig reglering av

förevarande stängselskyldighet böra ske. I frågan om utformningen av en

lagstiftning i ämnet råder såsom framgått av remissyttrandena delade meningar.

Föreliggande utredning möjliggör ej något närmare ställningstagande

från utskottets sida. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att

föranstalta om en översyn av berörda frågor och på grundval därav genomföra

erforderliga författningsändringar. Härvid synes främst böra utredas

om bestämmelser liknande dem som återfinnes i ovannämnda kungörelse

angående kryssmärken och säkerhetsanordningar m. m. är ägnade

att, i fråga om skyldigheten att anbringa och bekosta sådana anordningar,

ligga till grund för en lagstiftning på förevarande område. Jämväl bör övervägas

om författningsändring i enlighet med angivna riktlinjer bör ske

inom ramen för byggnadslagstiftningen eller på annat sätt.

Vad sålunda anförts torde böra givas Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning

av motionerna 1: 28 och II: 35.

Stockholm den 16 april 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Ebbe Ohlsson, Svante

Kristiansson, Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Lennart Geijer* och

Hermansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg,

Wachtmeister*, Grebäck*, Johansson i öckerö, Svanberg och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 64

412478

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:164 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående stängselskyldigheten för järnväg. a1 i texten