Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående jakten på rådjur. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 228 i första kammaren av herr Nyman m. fl. och nr 274 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.

1964-04-16 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående jakten på rådjur. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 228 i första kammaren av herr Nyman m. fl. och nr 274 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196t

1

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående jakten på

rådjur.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 228 i första kammaren av herr Nyman

m. fl. och nr 274 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring i jaktstadgan att dels

jakt efter rådjur med drivande hund ej må ske med mindre denna är av

långsamt drivande typ med en boghöj d av högst 38 cm, dels hund av annan

typ och med en boghöj d överstigande 38 cm som vanemässigt driver

rådjur icke må begagnas till jakt inom trakt där rådjur uppehåller sig».

över motionerna, för vilkas innehåll nedan redogöres, har utskottet på

sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat utlåtande från domänstyrelsen.

Därjämte har på begäran av utskottet yttranden över motionerna

avgivits av Jägarnas riksförbund, Svenska jägareförbundet och Sveriges

djurskyddsföreningars riksförbund. Svenska jägareförbundet har överlämnat

yttrande från Svenska kennelklubben, till vilket fogats ett i huvudsak

gemensamt utlåtande från Svenska beagleklubben, Svenska dreverklubben,

Svenska stövarklubben och Svenska taxklubben. Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund har överlämnat yttranden från Göteborgs djurskyddsförening,

Norra Ångermanlands djurskyddsförening, Skånes djurskyddsförbund

och Värmlands allmänna djurskyddsförening.

Gällande rätt

Av jaktvårdsintresset betingade bestämmelser rörande hundhållningen

återfinnes i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt (JL) samt i jaktstadgan

samma dag (JS). Under hela året gäller i huvudsak följande. Löper

hund lös i mark där villebråd finnes, äger jakträttsinnehavaren eller hans

folk rätt alt upptaga hunden. Det åligger den som upptagit hund att därom

ofördröj ligen underrätta hundens ägare eller innehavare. År denne okänd

eller ej anträffbar, skall upptagandet kungöras i ortstidning. Den som vill

återfå upptagen hund skall utge lösen med tio kronor. Har inom ett år före

upptagandet av samma person innehavd hund blivit löst hos samma jakträttsinnehavare

är lösenbeloppet 20 kronor. I båda fallen skall ersättning

1 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 3 avd. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år \96k

också utgå för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren

löst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse eller inom

30 dagar från kungörande, är hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren

hellre taga lösen, är hundens ägare eller innehavare skyldig att

utgiva sådan enligt nyss angivna grunder, förutsatt att talan därom instämmes

inom trettio dagar från det hunden varit att anse såsom förverkad

(22 § första stycket JL). Jagas eller ofredas villebråd av hund, som

löper lös, är hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren

skada som därigenom må anses ha skett på villebrådsbeslåndet

(22 § andra stycket JL).

För tiden 1 mars—20 augusti gäller därjämte att hund skall hållas under

sådan vård, att den förhindras löpa lös i mark, där villebråd finnes (9 §

första stycket första punkten JS). Under annan tid av året skall hund, där

den icke begagnas till jakt, hållas under sådan tillsyn, som erfordras för

att förebygga att den jagar villebråd (9 § första stycket andra punkten

JS). Då särskilda skäl föreligger, må länsstyrelsen efter hörande av vederbörande

länsjaktvårdsförening förordna att vad för tiden 1 mars—20

augusti stadgas skall gälla jämväl under annan tid av året. Därvid får undantag

medgivas för jakt med hundar, vilka är ofarliga för det villebråd,

som avses skola skyddas genom förordnandet (9 § andra stycket JS). Utan

hinder av vad sålunda föreskrives må jakträttsinnehavaren och hans folk dels

för jaktvårdsändamål bruka hund, som är under förares kontroll, dels bedriva

dressyr av stående fågelhund och apporterande hund inom Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län samt Transtrands,

Särna och Idre socknar av Kopparbergs län under tiden fr. o. in. den

1 april t. o. m. den 15 maj samt i övriga delar av riket under tiden fr. o. m. den

1 mars t. o.m. den 15 april (9 § tredje stycket JS). Dessutom får hund även

under tiden 1 mars—20 augusti eller under tid som avses i länsstyrelses förordnande

begagnas till jakt dels efter varg eller järv, där något av dessa

djur bevisligen uppehåller sig i trakten, dels vid lya eller gryt för utdrivande

av däri befintlig varg, järv, räv, mink, grävling eller vildkanin, dels

vid stränder av sjö eller vattendrag och å kärrmark, när enligt gällande bestämmelser

jakt efter gräsand är tillåten på orten (9 § fjärde stycket JS).

Löper hund lös i strid mot bestämmelse i 9 § första stycket eller mot förordnande,

varom sägs i andra stycket, är hundens ägare eller innehavare

förfallen till böter fr. o. m. 30 t. o. m. 300 kronor. Sker det oftare, får för

varje gång böterna ej sättas lägre än 50 kronor. Bryter någon eljest mot

vad i 9 § stadgas, straffes med böter fr. o. m. 30 t. o. m. 300 kronor (29 §

5 mom. JS).

Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas

och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslöpande

beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, får under tiden 1

mars—20 augusti jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden. Den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196''t

3

som sålunda dödat hund skall därom ofördröj ligen göra anmälan till polisman

i orten vid äventyr att han eljest icke äger att till sitt fredande

åberopa förhållande som nyss sagts (22 § tredje stycket JL).

I sammanhanget må vidare erinras om bestämmelsen i 19 § tredje stycket

JL, enligt vilken det skall anses som olovlig jakt, om jakt idkas med

drivande hund på område som är av sådan beskaffenhet, att drevet måste

antagas komma att huvudsakligen framgå över annans jaktområde och det

av omständigheterna uppenbarligen framgår att syftet är att åtkomma villebråd

från sistnämnda område.

Slutligen må anmärkas att lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar

innehåller vissa bestämmelser om hundhållning, vilka emellertid i

första hand syftar till att bereda skydd för människor och tamdjur mot

skadegörande eller störande hundar (jfr NJA II 1944 s. 50 ff.).

Frågans tidigare behandling m. m.

Till belysande av förevarande spörsmål återges i det följande delar av

ett interpellationssvar, avgivet år 1948 i andra kammaren av dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld. Interpellanten hade

frågat om statsrådet observerat det djurplågeri för vilket rådjur sbeståndet

i vissa delar i landet utsatts av lösa och kringströvande hundar och om

åtgärder i syfte att bereda bättre skydd för rådjursbeståndet vore att förvänta.

I svaret anfördes bl. a. följande (se andra kammarens protokoll 1948

nr 21 s. 5).

Det synes framför allt vara de högbenta, skarpsprungna hundarna, som

utgöra en fara för rådjuren. Detta har givit upphov till tanken att råda bot

på missförhållandena genom att dels förbjuda rådjursjakt med högbenta,

skarpsprungna hundar och dels att föreskriva, att hundar med dessa egenskaper,

som användas vid jakt på hare och räv, skola vara rådj ursrena,

d. v. s. icke driva rådjur. Denna väg synes mig emellertid icke för närvarande

framkomlig. I stället torde man tills vidare väsentligen få lita till

upplysning och propaganda för att härigenom vinna ökad förståelse bland

hundägare och jägare för en noggrannare övervakning och dressyr av hundarna

i allmänhet och särskilt av dem som användas i vinter jakten.

Glädjande nog pågår inom en del kennelorganisationer arbete med att få

de hundar rådj ursrena, som användas vid drevjakt på hare och räv. Enligt

vad jag inhämtat från Svenska jägareförbundet har detta förbund för avsikt

att hos Svenska stövarklubben söka utverka att vid de årligen återkommande

jaktproven de rådjursrena stövarna skola kraftigt premieras

och de rådjurshetsande helt utklassas. Om sådana bedömningsgrunder bleve

genomförda skulle onekligen en del vara vunnet. Åtskillig tid torde komma

att förflyta innan resultaten av en sådan verksamhet kunna skönjas,

men den bör likväl hälsas med tillfredsställelse och uppmuntran.

På sina håll utomlands har man sökt komma till rätta med problemet

genom att föreskriva viss högsta boghöjd på drevhundar, varigenom dessa

lf Ilihang till riksdagens protokoll 106b. .9 samt. 3 avd. Nr 28

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

icke så lätt kunna taga sig fram i snörik terräng. Även här i landet hav

inom något jaktvårdsområde föranstaltats om att hundar med boghöjd

överstigande visst mått icke få användas till jakt, såvida de icke äro rådjursrena.

De närmare erfarenheterna av dylika initiativ, vilka givetvis äro

att hälsa med tillfredsställelse, synas emellertid böra avvaktas innan några

föreskrifter i detta avseende utfärdas genom det allmännas försorg. Givetvis

kan problemet icke helt lösas på denna väg, enär det under vissa förhållanden,

nämligen då snön är täckt med skare, ofta är så att både rådjuren

och de högbenta hundarna gå igenom skaren, varvid faran för rådjuren

icke är så stor. I sådana fall kunna däremot mindre och lättare hundar,

vilka bäras av skaren, utgöra en väsentligt större fara för rådjuren.

Genom kungörelse den 16 augusti 1957 erhöll 9 § JS sin nuvarande lydelse.

Bestämmelserna har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med

ett av 1949 års jaktutredning framlagt förslag. Detta framlades i ett remissyttrande

över en departementspromemoria i rådj ursfrågan, innefattande

bl. a. förslag till ändringar av föreskrifterna om hundhållning i 9 § JS. Utredningen

framhöll att spörsmålet om hundhållningen, av vilket frågan om

rådjurens skyddande mot löslöpande hundar utgjorde blott en, låt vara långt

från betydelselös detalj, icke kunde lösas enbart genom föreskrifter i JS. Av

utredningens yttrande framgår att från djurskyddsorganisationerna framförts

krav på förbud mot användande vid jakt av hundar med högre mankhöjd

än 40 cm. Denna tanke, som bestämt avvisats av jägarorganisationerna,

biträddes emellertid varken i departementspromemorian eller av jaktutredningen.

i motiven till sitt ändringsförslag anförde utredningen inledningsvis som

sin åsikt att åtskilliga hundraser — såväl jakthundar som för andra ändamål

hållna hundar — kan orsaka betydande skada från jaktvårds- och naturskyddssynpunkt,

om de lämnas åt sig själva och får tillfälle att utveckla

sina slumrande rovdj ursinstinkter. Rådj ursstammens tillväxt och spridning

i förening med den på sina håll bristande hundhållningen hade medfört

krav jämväl från djurskyddssynpunkt på en förbättrad hundhållning. Beträffande

rådj ursstammens storlek framhöll utredningen att stammen ökade

och medgav en stegrad årlig avskjutning. Under tiden 1944—1953 steg

sålunda den beräknade årliga avskjutningen från ca 11 000 till ca 24 000

djur. Varken den naturliga avgången genom rovdjur eller angrepp av lösdrivande

hundar syntes enligt utredningen inverka på stammens tillväxt.

Jaktutredningen ansåg sig emellertid kunna uttala att det norrut finnes eu

gräns, ovanför vilken det visserligen förekommer rådjur men i så ringa antal

och så sporadiskt, att man borde bortse från djurartens förekomst därstädes,

då särskilda skyddsåtgärder för densamma övervägdes. Främst avsågs

de fyra nordligaste länen samt delar av landskapen Dalarna och Hälsingland.

Även hundbeståndet hade enligt utredningen visat en fortgående stegring.

De drivande jakthundraserna hade för år 1953 av Svenska jägareför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

bundets rådjurskommitté beräknats i jämna hundratal ointatta 41 700 stövare,

12 000 drevrar och 23 000 taxar. Därjämte uppgav utredningen att

under åren 1949—1956 hos Svenska kennelklubben inregistrerats 337 bcagles.

Det borde enligt utredningen bemärkas att det övervägande antalet taxar

torde ha utgjorts av sällskaps- och grythundar. Det kunde därtör antagas

att förhållandet mellan å ena sidan antalet stövare och å andra sidan antalet

kortbenta drivande hundar var ungefär 3:1.

Beträffande rådjursrivningarna anförde jaktutredningen följande.

Det är uppenbart att, all upplysningsverksamhet och propaganda till

trots, det----fortfarande förefinnes stora brister i fråga om hundhåll
ningen.

Härom vittnar det relativt stora antalet fall, då hundar rivit rådjur

efter den 1 mars. Hundägarna i gemen ha alltså ännu icke tillägnat sig tillräcklig

känsla av ansvar för vad deras hundar kunna företaga sig, om de

lämnas utan tillsyn. Detta gäller såväl ägarna till jakthundar under tiden,

då dessa icke användas för jakt, som ägarna till hundar av andra raser, vilka

besitta den egenskapen att de gärna ägna sig åt att driva rådjur. Däremot

synes det jaktutredningen att den nyssnämnda upplysningsverksamheten och

propagandan burit frukt såtillvida, att förhållandena vid jakten med drivande

hund successivt förbättrats i nu ifrågavarande avseende. Till denna

förbättring har givetvis bidragit, att man i viss utsträckning börjat använda

långsamtdrivande hundar även vid annan drevjakt än rådjursjakt.

Att för drevjakt efter rådjur den långsamtdrivande hunden är den lämpligaste

är en åsikt, som även jaktutredningen omfattar. Det förhåller sig vidare

icke så som från visst håll yttrats, att resultatet av propagandan för

hållande av rådj ursrena stövare i det stora sammanhanget är utan betydelse.

Väl är antalet rädjursrena stövare relativt sett ännu icke så stort, men

intresset för att frambringa sådana stövare är i stigande och det är enligt

jaktutredningens uppfattning av vikt, att man icke utan synnerliga skäl

vidtager åtgärder, som måste verka avkylande på detta intresse. Man måste

nämligen ha i minnet, att stövarjakten fortfarande för det stora flertalet

jägare och framför allt allmogejägarna är den mest uppskattade och utövade

jaktformen, samt att majoriteten av dessa icke hålla eller ha möjlighet

att hålla mer än en hund. Propagandan för en rätt bedriven jakt med

drivande hund, enkannerligen stövarjakten, bör förty på allt sätt intensifieras.

Likaså måste det anses önskvärt med ett fortsatt, sakligt propagerande

för övergång till långsamtdrivande hundar i de delar av riket, där

dylika hundar kunna göra sig gällande.

Vad angår den KB enligt 9 § JS tillkommande befogenheten att förordna

om s. k. liundförbud hade tidigare föreslagits sådan utformning av undantagsbestämmelsen,

att å ena sidan undantaget skulle gälla oberoende av det

ändamål, för vilket hundarna skulle få gå lösa. Å andra sidan skulle undantaget

endast gälla hundar, som var ofarliga för det villebråd, som avsågs

skola skyddas genom förbudet. Jaktutredningen fann det kunna befaras

att en sålunda bestämd undantagsmöjlighet kunde verka minskande på

effekten av ett hundförbud. Utredningen anförde till stöd för denna uppfattning

till eu början alt enligt all erfarenhet hundar av vissa andra raser än

jakthundar måste anses väl så farliga för rådjuren som exempelvis stövare.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

Under vissa förhållanden var de t. o. in. farligare, eftersom de i allmänhet

driver tyst. En hundägare som fann att hans hund omfattades av ett vid

hundförbud medgivet undantag, var visserligen inte därför befriad från

skyldigheten att, när hunden inte begagnades till jakt, hålla hunden under

sådan tillsyn som erfordrades för att förebygga att den jagar villebråd. Jaktutredningen

fann det emellertid ligga nära till hands, att detta förhållande

i de flesta fall skulle förbises och att man sålunda skulle anse innehållet

i länsstyrelsens förordnande uttömmande i fråga om en hundägares förpliktelser

under förbudstiden. Utredningen fortsatte.

Vidare kan man utgå från att om det, såsom i förevarande ärende omvittnats,

icke sällan kan vara svårt för en jägare att bedöma en drivande

icke rådjursren hunds farlighet för rådjur, sådan svårighet måste i stegrad

grad föreligga för ägaren till en icke jakthund. Ytterligare må framhållas

ett par omständigheter av psykologisk art. Hundägare äro som

regel fast övertygade om sina hundars fromhet och ofarlighet. Man kan

därför befara, att undantaget kommer att utnyttjas även i fall, då så

ej bort ske. Och vidare, ett undantagsmedgivande, som icke tar sikte på

användning för ett fixerat ändamål, skapar lätt avund hos andra hundägare

och frestar därigenom dessa att göra sig själva delaktiga av grannens

förmån. En uppluckring av hundägarmoralen kan på så sätt komma till

stånd.

Jaktutredningen anser fördenskull, att då vinterförhållandena äro sådana,

att en länsstyrelse finner det nödvändigt att för länet eller visst eller

vissa härad inom detsamma utfärda hundförbud, undantag för detta bör

medgivas endast för jakt. Därigenom får man en fixerad grund för undantagsmedgivandet,

som är för en var begriplig. Och ehuruväl, såsom utredningen

nyss påpekade, svårighet kan föreligga för en jägare att rätt bedöma

en icke rådjursren hunds farlighet för rådjuren, finnes det enligt utredningens

tro anledning förvänta, att det stora flertalet jägare skola återgälda

det dem sålunda visade förtroendet genom återhållsamhet i användningen

av hundar, om vilkas ofarlighet de hysa tvivel. I denna del vill utredningen

till sist anföra, att det beträffande de långsamtdrivande hundarna

under de förhållanden, varom nu är fråga, varken är benlängd eller

mankhöjd som är avgörande för deras ofarlighet för rådjur. T. ex. vid skarföre,

som bär hunden men ej rådjuret, torde han vara lika farlig för detta

som vilken icke rådjursren stövare som helst.

Beträffande 9 § första och andra stycket JS anförde jaktutredningen

sammanfattningsvis följ ande.

Till sist vill jaktulredningen beträffande nu behandlade delar av 9 § JS

erinra om, att då på sin tid till paragrafen fogades en bestämmelse, som

gav länsstyrelsen möjlighet att förordna om hundförbud, så skedde i avsikt

att bereda skydd för i huvudsak en villebrådsart, rådjuren. Ett genomförande

av de av utredningen nu föreslagna ändringarna i första och

andra styckena innebär genom tillkomsten av den nya andra punkten av

första stycket främst att på hundägarna Iägges det primära ansvaret för

deras hundars förehavanden jämväl under höst- och vintermånaderna. Det

oaktat kunna---vinterförhållandena vara sådana, att man måste till
gripa

hundförbud. I olikhet med domänstyrelsen anser emellertid utred
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

ningen, att som regel användningen av hundförbud icke bör utsträckas till

att avse åstadkommande av skydd för andra djur än rådjuren. Utredningen

vill därmed icke ha förnekat, att sådana vintrar kunna komma, då det

i Norrland kan visa sig motiverat att genom ett hundförbud bereda älgen

särskilt skydd. Men utredningen kan icke ansluta sig till tanken att

man enbart för att skydda de fåtaliga flockarna av dovhjort — från kronhjorten

torde man åtminstone tills vidare kunna bortse — skall tillgripa en

för det stora flertalet hundägare så besvärande åtgärd som ett hundförbud.

Motionerna

I motionerna anföres inledningsvis att naturvårdsfrågorna och de därmed

sammanhängande viltvårdsfrågorna tilldrar sig allt större uppmärksamhet

i vårt land. Bevarandet av en artrik och livskraftig fauna och formerna

för dess nyttiggörande, bl. a. genom jakt, förutsätter enligt motionärerna

lagstiftning och regler som från tid till annan måste anpassas till

rådande förhållanden och aktuella behov. Motionärerna framhåller att rådjuret

numera intar en framträdande plats bland landets högvilt, vilket

bl. a. framgår av att avskjutningssiffran enligt tillgänglig statistik ökat

från ca 10 000 år 1939 till ca 17 000 år 1949 och drygt 42 000 år 1961. I motionerna

erinras vidare om 1948 års interpellationssvar samt om den debatt

som för ca tio år sedan utmynnade i olika förslag och framställningar

åsyftande humanare rådjursjakt och förbättrad hundhållning. Den nuvarande

utformningen av 9 § JS jämte den propaganda som bedrivits av

Svenska jägareförbundet, länsjaktvårdsföreningarna och kennelorganisationerna

har enligt motionärerna lett till en betydande förbättring av hundhållningen

med därav följande nedgång i antalet rådjursrivningar genom

hundar. Vid rådjursjakt använder ansvarskännande jägare numera, sägs

det, endast för sådan jakt lämpliga mindre och långsamt drivande hundar.

Dessutom har intresset för en positiv vård av rådj ursstammen vunnit stark

utbredning. Resultatet avspeglas i den angivna fyrdubblingen av avskjutningssiffran.

Avslutningsvis anföres följande.

Emellertid är tyvärr inte alla jägare ansvarsmedvetna, och det förekommer

alltjämt i allt för stor utsträckning att rådjur jagas av olämpliga hundar.

Väl kan rådj ursrivningar under svårare vinter förhållanden numera på

ett effektivare sätt förhindras genom länsstyrelsernas möjligheter att införa

s. k. hundförbud enligt 9 § jaktstadgan, men förekomsten av för rådjursjakt

olämpliga hundar under annan tid av jaktsäsongen innebär mångenstädes

en starkt hämmande faktor för rådj ursvården. Detta är desto mer beklagligt

då sådana hundar har negativ effekt långt utanför ägarens jaktområde

och sålunda kan spoliera resultatet av andra jakträttsinnehavares

viltvårdssträvanden. Svårigheten vid tillämpningen av bestämmelserna i

19 § 3 stycket jaktlagen gör, om hundägarens mark cj är påfallande begränsad,

att angränsande marker ej kan skyddas mot intrånget och att bestäm
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

melserna i jaktlagens 1 § om skyldigheten att »sörja för ett artrikt och

livskraftigt villebrådsbestånd» ej kan uppfyllas.

Det synes därför angeläget att det olämpliga i att jaga rådjur med högbenta

och snabbt drivande hundar, om vilket alla ansvariga instanser, domänstyrelsen,

Svenska jägareförbundet, Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund och kennelorganisationerna är eniga, fastställes genom kompletterande

bestämmelser i jaktstadgan, innebärande att jakt efter rådjur

med drivande hund ej må ske med mindre denna är av långsamt drivande

typ med en boghöjd av högst 38 cm och att hund av annan typ och med

en boghöjd överstigande 38 cm, som vanemässigt driver rådjur, icke må begagnas

till jakt inom trakt där rådjur uppehåller sig.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till

motionen I: 228.

Remissyttrandena

Bifall till motionerna tillstyrkes endast av djurskyddsorganisationerna.

Svenska dreverklubben anser dock att den väckta frågan bör utredas genom

Kungl. Maj :ts försorg.

I Svenska jägareförbundets yttrande med därvid fogade bilagor lämnas

vissa statistiska uppgifter rörande antalet rådjursrivningar, avskjutningen

av rådjur och antalet hundar i riket. I förstnämnda hänseende erinrar förbundet

om att man i samband med 1957 års ändringar i jaktstadgan erhållit

Kungl. Maj:ts uppdrag att genom länsjaktvårdsföreningarna insamla

uppgifter om rådj ursrivningar som orsakats av hundar och att efter bearbetning

och sammanställning jaktårsvis överlämna uppgifterna till jordbruksdepartementet.

Härvid har framkommit följande.

Jaktår

Antal riv- ningar

Därav

I samband Utan samband

med jakt med jakt

1957/58 .......

....... 70

9

61

1058/59 .......

....... 49

5

44

1959/60 .......

....... 58

6

52

1960/61 .......

....... 16

1

15

1961/62 .......

....... 41

8

33

1962/63 .......

....... 50

2

48

Rivningsfallen fördelades procentuellt på hundraser enligt följande sammanställning,

varvid rivning i samband med jakt betecknas med (I) och

utan påvisat sådant samband med (U).

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i 9

Hundras 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63

IUIU IUIUIUIU

Stövare .... 12,1 34,3 8,2 15,3 6,9 15,2 — 36,5 12,2 11,0 3,0 16,0

Drever .... 0,7 5,0 2,0 12,3 3,5 6,0 — — 1,6 4,9 1,0 3,0

Beagle...... — — — — — — — 3,1 — — — —

Tax........ — 1,4 — — — — — — 2,4 — — 3,7

Schäfer .... — 7,9 — — — 6,9 — — — 5,7 — 4,6

Gråhund .... — 4,3 — 10,9 — 8,9 — 29,2 — 13,4 — 7,0

Olika spetsra
Jämthund

.. — — — — — — — — — 1,2 — 2,0

Finsk spets.. — — — — — — — — — — — 1,0

Västgötaspets — — — — — — — — — 0,8 — 1,7

Lapphund .. — — — — — — — — — 2,4 — —

Collie ...... _ 1,4 _____ _ _ _ _ 2,0

Terrier ..... — 1,4 — — — 3,5 — — — — — —

Boxer...... — — — — — — — — — — — 2,0

Pudel ...... ________ — 2,4 — —

Blandras .... — 2,1 — 9,2 — 5,1 6,2 6,2 3,3 16,7 — 11,0

Okänd...... — 29,3 — 36,7 — 44,0 — 18,8 — 22,0 — 42,0

Antalet skjutna rådjur redovisas sålunda

1939 ................... ca 10 000

1944 ................................ ca 11 000

1949 ................................ ca 16 800

1954 ................................ ca 26 000

1959 ................................ ca 36 400

1962 ................................ ca 44 400

Antalet hundar i riket utgjorde enligt förbundet år 1950 ca 227 000 och

år 1962 ca 327 000.

Rörande orsakerna till rådjursrivningarna och de olika åtgärder som vidtagits

i syfte att komma till rätta med missförhållandena på området erinrar

Svenska jägareförbundet bl. a. om den inom förbundet tillsatta rådjurskommitténs

betänkande och de uttalanden som i anslutning därtill

gjordes av förbundets kongress år 1955. Härvid hade bl. a. framhållits att

de rådj ursrivningar, som förorsakats av löslöpande hundar, med rätta uppmärksammats

av alla ansvarskännande jägare och även upprört allmänheten.

Det hade då befunnits fastslaget, icke blott att förutsättningen för

rådj ursrivningar i större antal var ogynnsamma väderleksförhållanden

utan även att såväl drivande jakthundar som andra slags hundar, även sällskapshundar,

deltar i dylika rivningar. Om än rivningar inträffade i samband

med jaktutövning, hade det ansetts styrkt att dessa i det alldeles övervägande

antalet fall förorsakades av bristfällig hundhållning. Rådjursproblemet

var sålunda icke främst ett jaktproblem och icke heller en fråga

om hundraser eller om olika hundars mankhöjd utan mera ett problem

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

om hundhållning. Förbundet erinrar i sammanhanget även om de tidigare

återgivna uttalandena i ämnet av 1949 års jaktutredning. Kennelorganisationerna

finner att de undersökningar som för cirka tio år sedan verkställdes

i frågan bestyrkte vad som f. ö. var väl bekant för erfarna jägare och

kennelmän, nämligen att rådjursvården i första hand är avhängig av god

hundhållning. Bristfällig sådan, d. v. s. när hundar löper lösa utan tillsyn,

har sålunda visat sig vara oförenlig med god rådj ursvård. I yttrandet anföres

vidare.

När det gäller själva jakten med drivande hund är det med hänsyn till

rådj ursvården angeläget, att denna i största möjliga omfattning bedrives

med lämpliga hundar, nämligen dels med sådana hundar som överhuvudtaget

inte ofredar rådjur och som bl. a. är särskilt oumbärliga när det gäller

att under svåra snöförhållanden till rådjurens skydd hålla efter rävstainmen,

dels med sådana rådj ursdrivande hundar som genom sitt drevsätt

förmår rådjuret bukta inom ett relativt begränsat terrängavsnitt och

som lämnar rådjuret, om detta beger sig på s. k. långskjuts.

Sveriges djurskgddsföreningars riksförbund anför att det under de senaste

decennierna visat sig att det är de högbenta, skarpsprungna hundarna

som särskilt vid jakt under snörika vintrar utgör fara för rådjuren.

För dessa utgör i övrigt löslöpande tyst drivande hundar givetvis även en

stor risk. Förbundet säger sig därför ha under många år kämpat för att

åtgärder vidtages för en bättre viltvård av rådjuren genom fortsatt förbättrad

hundhållning. Huvudsaken är enligt förbundets mening att jakt i allmänhet

och rådjursjakt i synnerhet endast bedrives i överensstämmelse

med innebörden i 1 § JS så, att villebrådet ej tillfogas onödigt lidande.

Göteborgs djurskyddsförening anför.

Till de stora glädjeämnena inom naturvården av i dag hör tvivels utan

rådj ursstammens kraftiga ökning, såväl vad numerär som utbredningsområde

beträffar. Bara för omkring 100 år sedan var rådjuret en stor sällsynthet

i vårt land. Sedan dess har rådjuren utbrett sig hastigt och i dag

kan vandraren räkna med att möta rådjur praktiskt taget över hela landet

upp till fjällkedjan i norr. Det är naturligt att rådjuren inom många

områden fått stora svårigheter att kämpa med, framför allt vad snön beträffar.

Under snörika vintrar blir födan svåråtkomlig, djurens kondition

nedsättes och de faller lättare offer för rovdjuren. Det är framför allt ett

djupt snötäcke i förening med skarsnö som härvidlag bjuder dem svårigheter.

Deras vassa klövar skär genom skaren medan den ofta bär förföljarna.

Förföljande hundar är därvid jämförbara med rovdjuren.

Flera remissinstanser vitsordar riktigheten av motionärernas uppfattning

att 1957 års ändringar i JS jämte den av Svenska jägareförbundet och

kennelorganisationerna bedrivna propagandan lett till en betydande förbättring

av hundhållningen med därav följande nedgång i antalet rådjursrivningar

genom hundar. Liksom motionärerna anser emellertid flera remissinstanser

att förhållandena på sina håll alltjämt är otillfredsställande.

Om propagandaverksamheten anför kennelorganisationerna följande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196''r

Kennelorganisationerna och Svenska jägareförbundet har under senare

år fört en omfattande propaganda för anpassning av jakten med drivande

hund till tidens krav. Genom det arbete som bedrives av länsjaktvårdsföreningarna,

bl. a. genom jaktvårdskonsulenterna och länsjaktvårdarna, jaktvårdsområdena

och de lokala j aktvårdsföreningarna, har viltvårdsidéerna

numera vunnit allmänt gehör och omfattas av det överväldigande antalet

jägare, ett förhållande som vi med säkerhet kunnat konstatera, då vi genom

våra landsomfattande organisationers lokalavdelningar haft tillfälle

följa den jaktliga utvecklingen inom hela landet. Det bör i detta sammanhang

också framhållas, att rådjursstammens kraftiga ökning under senare

år i väsentlig omfattning bidragit till att jakten med drivande hund alltmer

specialiserats i önskvärd riktning. Jägarna har snart fått erfara, att

det i praktiken normalt inte är möjligt att bedriva jakt i rådjursmarker

med olämpliga hundar. Våra organisationer har också jämsides med jaktvårdsorganisationerna

bedrivit ett omfattande arbete när det gäller att

frambringa och propagera för de typer av drivande hundar som enligt ovan

är önskvärda.

Beträffande först stövarna upplyses i yttrandet vidare att Svenska stövarklubben

arbetar för den rådj ursrena har- och rävhunden, lämplig att

användas vid sådan jakt då rådjuren icke bör ofredas. Härom anföres

följande.

Stövarklubben har vid bruksproven infört stränga bestämmelser för hundar,

som driver rådjur. Hund som förföljer rådjur mer än 10 min. uteslutes

sålunda från pågående prov och avstänges från bruksproven för all

framtid vid ett upprepande till dess fullständig rådj ursrenhet bevisats. Det

ökade intresset i landet för den rådj ursrena stövaren belyses bäst av utvecklingen

fr. o. m. år 1957 vad beträffar antalet startande hundar vid

bruksproven 1957 — 557, 1958 — 568, 1959 — 665, 1960 — 745, 1961 —

829, 1962 — 961 och 1963 — 1 028.

Provmarkerna vid stövarproven är till största delen välbesatta rådjursmarker,

varför provhundarna normalt kommer i kontakt med rådjur. Det

har därvid visat sig att endast ca 3 promille av de startande stövarna förbrutit

sig mot rådj ursbestämmelserna. Det inom landet befintliga, mycket

stora antalet rådjursrena stövare har till största delen bibringats denna värdefulla

egenskap genom dressyr av kloka, uppfostringsbara unghundar

ute i rådj ursmarkerna. Dressyren av stövare till rådj ursrenhet är närmast

jämförbar med dressyren av fågelhundar till harrenhet. Flertalet unghundar

driver rådjur tills lusten för detta djurslag successivt eliminerats. Normalt

är det inte möjligt att helt dämpa denna egenskap förrän efter ett flertal

drevtillfällen. Det bör här sägas att dylika vanligen korta drev av eu

unghund givetvis inte kan innebära någon som helst risk för ett friskt rådjur.

I syfte att ytterligare stimulera intresset för rådjursrena stövare har

Svenska stövarklubben fr. o. m. år 1960 infört »intyg om rådjursrenhet»

som eu särskild championatsmerit.

Arbetet att få fram en rådjursren har- och rävhund har emellertid enligt

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund endast givit ett blygsamt

resultat. Med anledning av den vid bruksproven gällande bestämmelsen, att

hund som förföljer rådjur mer än tio minuter uteslules från pågående prov

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

och i viss utsträckning även från framtida prov, hävdar förbundet att en

hund som över huvud taget driver rådjur icke kan kallas rådjursren.

Vad angår verksamheten inom drever-, beagle- och taxklubbarna upplyser

kennelorganisationerna följande.

Svenska dreverklubben söker i sitt arbete få fram den typ av hund som

bl. a. lämnar sig för rådjursjakt, alltså den långsamt drivande hunden

som mera präglas av styrka och robusthet än av snabbhet och ädelhet. I

bruksprovsarbetet gynnas den drever som bevisligen återkommer när rådjuret

sträcker ut, och belastas den drever som timvis följer rådjuret när

det går på långskjuts. På liknande sätt bedrives arbetet inom Svenska

beagleldubben. Utvecklingen när det gäller jägarnas intresse för och behov

av drivande småhundar belyses också av utvecklingen när det gäller antalet

startande vid dreverproven: 1957 — 314, 1958 — 337, 1959 — 447, 1960

— 453, 1961 — 501, 1962 — 594 och 1963 — 627.

Även här kan vi alltså notera en markant framgång. Svenska taxklubben

nedlägger ett intensivt arbete när det gäller att skapa drivande taxar.

Det har också lyckats att få fram ett betydande antal goda drevtaxar väl

lämpade för rådjursjakt. Taxen som drivande hund, ofta som specialhund

för rådjursjakt, har också fortlöpande vunnit ökad spridning bland jägarna.

År 1955 anordnades 3 drevprov med 87 startande taxar. Nio år senare

var antalet prov 16 och antalet startande 454.

Kennelorganisationerna anför sammanfattningsvis att när det gäller jakten

med drivande hund utvecklingen skyndsamt går i rätt riktning och

redan nu har nått mycket långt. Det övervägande antalet jägare har genom

propagandan från jaktvårds- och kennelorganisationerna självmant gått

in för de hundtyper, som är nödvändiga för en god rådj ursvård.

En mera pessimistisk syn på den hittillsvarande utvecklingen redovisas

i djurskyddsorganisationernas yttranden. Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund finner sålunda att den i rådj ursfrågan under 30 år bedrivna

propaganda- och upplysningsverksamheten ännu icke medfört åsyftat resultat,

varför skyndsamma åtgärder erfordras. Göteborgs djurskyddsförening

konstaterar att all propaganda och upplysning till trots bedrives jakten

på rådjur i beklämmande många fall ännu med olämpliga hundar,

framför allt stövare. Norra Ångermanlands djurskyddsförening framhåller

att försök gjorts att korsa högbenta kraftiga stövare och gråhund i syfte

att använda sådana hundar under älgjakten. Föreningen ifrågasätter om

inte dylika korsningar borde förbjudas, då sådana hundar måste anses som

en stor fara för allt övrigt villebråd, framför allt rådjuren.

Rörande de av motionärerna föreslagna författningsändringarna anföres

i remissyttrandena bl. a. följande.

Den första dels-satsen i motionärernas hemställan innebär enligt domänstyrelsen

att man vid rådjursjakt skall vara hänvisad endast till små hundar

— under 38 cm:s boghöjd — och med ytterligare den begränsningen

att hundarna skall driva långsamt. Styrelsen fortsätter.

Motionärerna ha således velat hårt begränsa användande av hund vid

jakt efter rådjur i syfte att så långt möjligt humanisera denna jakt. Av
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

sikten måste givetvis respekteras av varje ansvarskännande jägare och

många förslag i detta syfte ha under åren framkommit. Det har sålunda

redan föreslagits bl. a. att endast hund under viss bogliöjd skulle vara tilllåten

vid jakt efter rådjur. Allt sedan rådjuret blev allmänt inom större

delen av riket och i vissa trakter rikligt förekommande, ha förhållandena

utan lagbestämmelser framtvingat åtgärder i avsikt att på lämpligt sätt

kunna bedriva rådjursjakt med hund. Detta har betingats ej endast av humanitära

skäl utan varit nödvändigt för att över huvud taget kunna i tillräcklig

omfattning beskatta den växande rådj ursstammen. Inom såväl

jägar- som kennelkretsar har man sedan många år tillbaka sökt sig fram

till sådana hundar som driva långsamt och för vilka drevdjuret oftast buktar

inom ett begränsat område. Det är således ur alla synvinklar önskvärt

att till rådjursjakt användbara små hundar framkomma.

Tanken att sätta en övre gräns för hundarnas boghöjd har som ovan

nämnts tidigare framförts vid många tillfällen. Förhållandet är emellertid

att ej endast boghöjden är bestämmande för den fart, med vilken en hund

kan driva. En »spårnoga» hund, d. v. s. sådan som noga följer drevdjurets

spår i minsta slinga, driver givetvis mycket långsammare än en »vinddrivande»

hund, som ej litar till spåret utan följer vittringen i luften och

därigenom har möjlighet att förkorta drevlöpan genom att tvära över drevdjurets

mindre avhopp och bukter. En liten hund med god näsa kan därför

många gånger driva fortare än en långbent spårnoga hund.

Motionärerna ha försökt att åtskilja de stora och mindre hundarna genom

angivande av maximum av 38 cm:s boghöjd. Givetvis låter sig boghöjden

bestämmas genom kontrollmätning, men förutsättningen för en korrekt

mätning är att hunden står på ett jämnt och horisontellt underlag. Att

ute i marken ingripa mot en jägare som påträffas med hund vars boghöjd

misstänkes vara något över ett fastställt mått låter sig svårligen genomföras

i praktiken.

Jägarnas riksförbund yttrar i denna del följande.

Motionärernas första yrkande innebär ett »både och». Kravet är, dels

alt hunden skall vara av långsamt drivande typ, dels också att den därtill

får ha en boghöjd av högst 38 cm. Det senare yrkandet kan, även om detsamma

medför stora vanskligheter, möjligen uppfyllas. Svårigheterna med

en höj dbarriär kan lätteligen påvisas. Den som något sysslat med kennelverksamhet

känner nogsamt till hur svårt det är att fastställa den verkligt

exakta boghöjden dels i största allmänhet, dels i synnerhet för vissa

individer. Om man följer t. ex. en drever över ett antal utställningar, erfares

med lätthet detta. Den ena domaren anger en boghöjd av 37 cm, den

andra fastställer höjden till 39 cm för en hund som väl kan ha en korrekt

boghöjd av 38 cm. Ett stadgande enligt motionerna måste nödvändigtvis

kompletteras med ett stadgande om obligatoriskt höjdccrtifikat. För att

utesluta subjektiva och godtyckliga omdömen vid mätningen måste dessa

helt självfallet verkställas av auktoriserade boghöjdsmätningsmän, som

efter verkställd mätning har att, för de hundar som fyllt uppställda kvalifikationer,

utfärda gällande certifikat.

Jägarnas riksförbund finner möjligheterna att realisera ett dylikt stadgande

helt utsiktslösa.

Beträffande det första yrkandet, d. v. s. att tempot skall vara långsamt,

måste, av förklarliga skäl, all bedömning härutinnan bli i hög grad subjektiv.

Ett exempel. En hund med ordinär eller I. o. m. långsam drevfart,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 är 1964

men med tätt påliggande skall, verkar alltid att driva snabbare än den

hund med samma drevfart som har gles skallgivning. Verkligheten kan

således vara den direkt omvända mot bedömningen. Här föreligger fruktansvärda

fallgropar för den certifikatgivande myndigheten. En tänkbar utväg

är givetvis att endast de hundar som dokumenterat kvalifikationerna vid

såväl utställning som jaktprov skulle få ifrågakomma.

Denna spekulation är dock omöjlig att i praktiken genomföra, enär resurser

för en provverksamhet av denna enorma omfattning omöjligen kan

åstadkommas. En annan tungt vägande betänklighet är att med nuvarande

provbestämmelser kan endast rasrena, stambokförda individer av raserna

tax, drever och beagle tillåtas starta vid jaktprov. Härav följer att

alla lågbenta hundar av korsningarna tax-stövare, tax-drever, drever-stövare,

beagle-stövare och övriga ej rasrena korsningsprodukter ej har möjlighet

dokumentera faktisk lämplighet. Det orättfärdiga häri torde icke

kunna vederläggas.

Svenska jägareförbundet påpekar att av rivningsstatistiken framgår att

även hundar med boghöj d under 38 cm, såsom tax och drever, deltagit i

rivningar. Förbundet framhåller vidare att varken en hunds benlängd eller

höghöjd är avgörande, då det gäller förmågan att ofreda rådjur. Även en

drever eller tax kan på grund av sin uthållighet och sitt skall utgöra eu

med tanke på rådj ursvården minst lika stor fara som andra drivande hundar.

Men icke blott drivande jakthundar utan även andra hundar är, sägs

det, farliga för rådjuren, i fråga om rivningar inte minst schäfern som jagar

tyst.

Göteborgs djurskyddsförening betecknar det som högeligen önskvärt att

all rådjursjakt skall ske med lugnt drivande hund men finner det tveksamt

att i lag fastställa viss maximal boghöj d för sådana hundar. Den enskilda

hundens egenskaper betyder enligt föreningen väsentligt mer för hans

lämplighet som rådjursdrivare än hans ras och storlek. Hetsiga småhundar

kan sålunda åstadkomma otrevliga händelser, om de släppes utan urskillning.

Ofta bär en i och för sig oförarglig småhund lockat farliga tystdrivande

sällskaps- och gårdshundar till uppmärksammade rådj ursrivningar.

Värmlands allmänna djurskyddsförening anser från djurskyddssynpunkt

goda skäl föreligga för den ifrågasatta ändringen. Föreningen anser emellertid

förslaget behäftat med vissa praktiska svagheter. Den angivna maximala

boghöjden 38 cm säges sålnnda ansluta sig till standarden för godkända

hundar av dreverras, där dock maximihöjden för hane får vara 40

cm. För undvikande av kontrollmätningar vid varje konstaterad dreverjakt

på rådjur anses därför föreskrift om sistnämnda höghöjd vara lämpligare.

Vidare anses begreppet »långsamt drivande typ»» vara svårt att definiera

på sådant sätt, att behövlig kontroll för laga åtgärder kan åstadkommas.

Den andra dels-satsen i motionsyrkandet innebär enligt domänstyrelsen

att man vid jakt inom områden, där rådjur förekommer, således f. n. praktiskt

taget över hela riket utom i fjälltrakterna, endast skall få använda

hund som driver långsamt och som ej vanemässigt driver rådjur. Detta

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

15

skulle enligt styrelsen medföra att jakt med stövare så gott som helt bleve

förbjuden. Vad »vanemässigt» innebär anses vara svårt att definiera. Det

anses också vara svårt att avgöra om en hund som tillfälligt påträffar rådjur

och sedan brukar förfölja detta en kort stund, kanske endast fem å

tio minuter, skall hänföras till kategorien vanemässigt rådjursdrivande.

Ett sådant kort drev innebär enligt styrelsen i regel ingen fara för rådjuret.

Jägarnas riksförbund anför härutinnan följande.

Ingen möjlighet finnes att indela hundar med en boghöjd över 38 cm i

dels sådana som vanemässigt driver rådjur och dels sådana som inte gör

detta. Rätta förhållandet är att förekommer rådjur stadigvarande i marken

och hunden överhuvudtaget driver rådjur kommer den på grund av

att detta villebråd genom sin starkare vittring är lättare att ta upp än annat

villebråd, att vanemässigt driva rådjur. Det är klart möjligt att denna

hund gör detta på ett påtagligt förtjänstfullt sätt, d. v. s. drevsättet är påtagligt

långsamt och hunden släpper direkt vid långskjuts. Detta förtjänstfulla

beteende, trots en boghöjd över 39 cm. Drevsättet har ej på något sätt

ett absolut bundet förhållande till boghöjden, utan torde fastmera inom

vissa naturligt bundna gränser vara en produkt av luktorganets skärpa, det

allmänna temperamentet och kroppskonstitutionen, d. v. s. muskelmassans

fördelning mellan rygg och extremiteter, hjärtats och lungornas funktioner.

Ett betydande antal av de drevrar man i dag återfinner i drevrasens register

har en boghöjd överstigande 38 cm. Samma sak torde gälla för den i

stark utbredning varande rasen beagle. Ett stadgande enligt förslaget skulle

tvivelsutan ställa ett hitintills synnerligen förtjänstfullt bedrivet arbete

inom dreveraveln i en mycket prekär situation. Innebörden av »vanemässigt»

skulle således i realiteten betyda ett totalförbud mot att använda icke

rådjursrena hundar — alla kategorier —- med en boghöjd överstigande 38

cm till jakt, d. v. s. till jakt i den form som här avses.

Konsekvenserna av ett dylikt stadgande kan icke överblickas. Förhållandet

är ju, att bland den stora massan av stövare som driver rådjur — men

som ändock kan rubriceras som rådj ursljumma till skillnad från dem som

enligt jägartermen benämnes rådj ursidioter — måste man i avelsurvalet

söka lämpliga avelsdjur för den fortsatta inriktningen mot total rådj ursrenhet.

Det är ofrånkomligen nödvändigt att ge stövaraveln den ytterligare

tidsfrist som uppenbarligen erfordras.

Svenska jägareförbundet betecknar den föreslagna ändringen som orealistisk

och framhåller.

Den i det föregående intagna statistiken visar, att rådjursrivningar i

samband med jakt äro ytterligt sällsynta. De flesta rådjursrivningar genom

hundar inträffa ej under jakt och de rivande hundar, som eljest kommit

lösa, äro ofta nog ej ens jakthundar. Ehuru rådjuret numera förekommer

även i de fyra nordligaste länen, är förekomsten i dessa län långt ifrån

vanlig. Därför är det i åtminstone större delen av Norrland omöjligt att

veta, huruvida en drivande jakthund vanemässigt driver rådjur.

Den praktiska konsekvensen av ett bifall till motionärernas yrkande

måste bli att, bortsett från de med säkerhet rådjursrena drivande jakthundarna,

alla stövare i vårt land — antalet överstiger sannolikt 40 000 —- och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

de flesta andra jakthundar — exempelvis gråhundarna till ett antal av åtminstone

25 000 — måste avlivas. Men rådjuren komma ändå att ofredas

av »låga» drivande jakthundar och under speciella förhållanden rivas

såväl av sådana hundar som av icke jakthundar, som kommit lösa.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser att uttrycket »vanemässigt»

ej bör intagas i författningstexten, eftersom varje hund som driver

rådjur utgör en fara för desamma. Även Värmlands allmänna djurskyddsförening

anser detta uttryck olämpligt från kontrollsynpunkt. I stället

anses i överensstämmelse med föreskrifterna för jaktprov böra intagas

ett stadgande om högsta tillåtna tid för jakthunds avvikande efter rådjur

eller rådj ursspår.

Remissinstansernas inställning till motionärernas yrkande kan sammanfattningsvis

redovisas sålunda.

Djurskyddsorganisationerna tillstyrker med ovan angivna inskränkningar

bifall till förslagen. Härvid erinrar Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund

om att spörsmålet om en allmän humanisering av rådjursjakten

i första hand är en djurskyddsfråga och först i andra hand en jaktvårdsfråga.

Förbundet anför vidare.

Frågan om en humanisering av rådjursjakten är ännu icke löst. Varken

under jakttiden eller under annan tid bör viltet få utsättas för hetsande

hundars förföljelse. För rådjurens del är detta förhållande under två speciella

betingelser särskilt viktigt, nämligen dels medan marken ännu är bar

men kärr och mindre vattendrag isbelagda, såsom ofta är fallet under december

månad, varigenom det omöj liggöres för dem att genom vatten undandraga

sig förföljarna, dels vid djupt snötäcke med för hundarna bärande

skare. Av dessa skäl måste rådjursjakt med skarpsprungna hetsande

hundar anses förkastlig. Under för rådjuren otjänliga snöförhållanden

bör inga för dem farliga hundar finnas lösa ute i markerna. Riksförbundets

synpunkter i denna fråga delas av många ansvarsmedvetna jägare och

hundägare.

Skånes djurskyddsförbund anser att ett genomförande av förslagen skulle

innebära en från såväl djurskydds- som naturskyddssynpunkt önskvärd

humanisering av denna jakt. Göteborgs djurskyddsförening finner fredningen

vara i stort sett tillfredsställande mot bakgrund av rådj ursstammens

explosionsartade ökning, även om sättet för rådjursjaktens utövning

ännu lämnar en del övrigt att önska. Föreningen förklarar sig dock biträda

motionernas syftemål.

Domänstyrelsen uttalar följande.

Domänstyrelsen har sedan lång tid tillbaka allvarligt undersökt vilka

möjligheter som erbjudas till förekommande av påtalade olägenheter.

Styrelsen har då också övervägt möjligheten att bestämma viss maximihöjd

för hundar, som användas till jakt efter rådjur. Styrelsen har emellertid

funnit att en sådan bestämmelse är svår att i praktiken iakttaga samt

vidare att man därmed ej kan vinna vad man åsyftat. I sina kontrakt om

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

upplåtelse av rätt till jakt efter rådjur har styrelsen därför hållit sig till

allmänna föreskrifter. För närvarande gäller alltså att vid jakt efter rådjur

(och även hjort) endast får användas långsamt drivande, mindre

hund såsom drever, beagle, foxterrier, tax och liknande. Vidare gäller att

endast en hund åt gången får släppas; detta gäller dock ej tax.

Ehuru styrelsen väl förstår och respekterar motionärernas förslag är det

enligt styrelsens mening icke möjligt att lösa problemet med införande av

lagbestämmelser som motionärerna föreslagit. Det må även framhållas att

rådjursrivningar numera förekomma i betydligt mindre utsträckning än

tidigare. Det synes därför icke påkallat att införa sådana lagbestämmelser

som av motionärerna föreslagits.

Styrelsen är alltjämt av den meningen att man tills vidare måste begränsa

sig till att fortsätta på den inslagna vägen med allmän propaganda till

förhindrande av olämpliga jaktmetoder och stödja det arbete som för närvarande

i sådant syfte bedrives inom jägar- och kennelsammanslutningar.

För Jägarnas riksförbund synes ett stadgande av föreslaget innehåll i

sig komma att innehålla så många svårlösta eller rentav olösliga problem

och genom sitt innehåll medge så många möjligheter till lagöverträdelse att

respekten för jaktlagstiftningen i stort skulle komma att lida obotlig skada.

Möjligheterna att övervaka efterlevnaden anses hart när obefintliga.

Det kan enligt förbundet befaras att de goda och hoppingivande resultat

som hittills nåtts genom saklig, välmotiverad och sansfull propaganda skulle

raseras genom de föreslagna bestämmelsernas införande.

Svenska jägareförbundet anför att förbundets och kennelorganisationernas

propaganda ännu icke givit till resultat att varje rådjursjägare underlåter

att skjuta rådjur för stövare. Förbundet finner att förhållandena successivt

och i ständigt stegrad takt så avsevärt förbättrats att det vore olyckligt,

om det frivilliga upplysnings- och propagandaarbetet ersattes med en

kungörelse. Den tid torde icke vara avlägsen, framhåller förbundet, då propagandan

nått full effekt. Uttalanden i samma riktning göres av kennelorganisationerna.

Utskottet

Rådjur finnes numera allmänt i södra och mellersta Sverige och förekommer

på flera håll i Norrland. Inom många områden har rådjuren vintertid

att kämpa med stora svårigheter. Ju djupare och mera kompakt snön ligger,

desto svårare är det för rådjuren att skaffa sig föda. Under sådana omständigheter

nedsättes efter hand djurens kondition och de blir ett lätt byte för

1)1. a. löslöpande hundar, i synnerhet om snön ligger så djup eller skaren

är så svag alt rådjuren endast med svårighet kan förflytta sig. Faran är härvid

särskilt stor, om de förföljande hundarna är så lätta att de bäres av

skaren. I ärendet har upplysts att i rådj ursrivningar, vilka framför allt

förekommit under svåra snöförhållanden, deltagit såväl drivande jakthun
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

dar, i viss omfattning även drever och tax, ävensom sällskaps- och gårdshundar.

Rivningar i samband med jakt uppges vara sällsynta. Det alldeles

övervägande antalet fall har i stället förorsakats av hundar som löpt fritt

i markerna. Allmän enighet råder också om att rådj ursvården i första hand

är avhängig av en god hundhållning.

Jaktlagstiftningen innehåller bestämmelser som avser att skydda det

vilda mot bristfällig hundhållning. Enligt jaktlagen äger jakträttsinnehavaren

upptaga hund som löper lös i mark, där villebråd finnes. Hundens ägare

eller innehavare är under vissa förutsättningar skyldig att utge lösen för

upptagen hund och att ersätta bl. a. skada som kan anses ha uppkommit på

villebrådsbeståndet genom att hunden jagat eller ofredat villebråd. Enligt

9 § jaktstadgan i dess sedan år 1957 gällande lydelse skall vidare hund, där

den icke begagnas till jakt, hållas under sådan tillsyn som erfordras för att

förebygga att den jagar villebråd. För tiden 1 mars—20 augusti gäller skärpta

bestämmelser. Hund skall då hållas under sådan vård att den förhindras

löpa lös i mark, där villebråd finnes. Vad sålunda stadgas kan efter länsstyrelses

förordnande om s. k. hundförbud bli gällande även under annan

tid av året. Sådant förordnande kan meddelas, om vinterförhållandena är

ogynnsamma för rådjuren. Löper hund lös under perioden 1 mars—20

augusti eller under tid, som omfattas av förordnande om hundförbud, får

hunden under i jaktlagen angivna omständigheter dödas av jakträttsinnehavaren.

Motionärerna föreslår nu ändringar i jaktstadgan, varigenom till skydd

för rådj ursstammen närmare skulle fastställas vilka slag av hundar som får

användas vid drevjakt i marker, där rådjur finnes. Det yrkas till en början

förbud mot jakt efter rådjur med annan hund än av långsamt drivande typ

med en boghöjd av högst 38 cm. Vidare begäres förbud att vid jakt efter annat

villebråd i sådana marker använda hund av annan typ och med större

boghöjd än nu sagts, om hunden vanemässigt driver rådjur.

Ehuru brister i hundhållningen sedan länge konstaterats, har i ärendet

allmänt omvittnats att förhållandena avsevärt förbättrats som ett resultat

av de år 1957 genomförda ändringarna i 9 § jaktstadgan i förening med

den av jägareförbunden och kennelorganisationerna i ämnet bedrivna upplysnings-

och propagandaverksamheten. Trots rådj ursstammens spridning

och hundantalets ökning förekommer sålunda, som domänstyrelsen framhållit,

rådj ursrivningar numera i betydligt mindre utsträckning än tidigare.

Även om utvecklingen således går i positiv riktning är det givetvis från olika

synpunkter angeläget att rådj ursvården ytterligare förbättras. Utskottet finner

därför i likhet med remissinstanserna motionärernas syfte i hög grad

belijärtansvärt. Av den föregående redogörelsen framgår emellertid att tanken

att sätta en övre gräns för de drivande hundarnas boghöjd redan tidigare

övervägts men icke ansetts kunna realiseras. Domänstyrelsen samt

jägare- och kennelorganisationerna har funnit att icke heller det nu förelig
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964 19

gande förslaget till sådan begränsning är genomförbart, och även bland

djurskyddsorganisationerna, som i princip tillstyrker bifall till förslaget, har

kritik riktats mot enskildheter i detsamma. Med hänsyn härtill anser sig utskottet

icke kunna tillstyrka att jaktstadgan ändras i enlighet med motionärernas

yrkanden.

Jaktlagstiftningen erbjuder, främst genom 9 § jaktstadgan, redan i sin

gällande utformning goda möjligheter att tillgodose rådjurens behov a^

skydd mot löslöpande hundar. Vid sidan därav torde man såsom domänstyrelsen

funnit tills vidare alltjämt få lita till att genom fortsatt upplysningsoch

propagandaverksamhet, som självfallet på allt sätt bör uppmuntras och

stödjas, förhindra olämpliga jaktmetoder. De riktlinjer, efter vilka verksamheten

bedrives, är enligt utskottets mening väl ägnade att främja rådjursvården.

Vid rådjursjakt bör sålunda endast användas hundar som genom

sitt drevsätt förmår rådjuret bukta inom ett relativt begränsat terrängavsnitt

och som lämnar rådjuret, om detta sträcker ut. Intresset för sådana

hundar, främst drever och lax, har på sätt kennelorganisationerna närmare

belyst stadigt ökat. Med särskild tillfredsställelse bör enligt utskottets

mening konstateras att taxen kommer till allt större användning vid dre\- jakt efter rådjur. Till ett vidgat utnyttjande av långsamt drivande, mindre

hundar bidrager otvivelaktigt också att domänstyrelsen för upplåtelse av

rätt till jakt efter rådjur på kronans marker förutsätter att för jakten endast

dylika hundar användes. Domänstyrelsen föreskriver vid dessa upplåtelser

även den från jaktvårdssynpunkt värdefulla begränsningen att. om

tax ej användes, endast en hund åt gången får släppas. Av betydelse töi lådjursvården

är också propagandan för användande vid har- och rävjakt av

rådj ursrena stövare.

Mot bakgrund av det sagda föreligger enligt utskottets mening anledning

till antagande att hundägare och jägare efter hand bibringas ökad förståelse

för en noggrannare övervakning och dressyr av sina hundar och för en

drevjakt med lämpliga hundtyper. Då en sådan utveckling i allt väsentligt

tillgodoser motionärernas syfte, anser utskottet att någon riksdagens åtgärd

i anledning av motionerna ej erfordras.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:228 och 11:274, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 april 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

} id detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Ebbe Ohlsson, Svante Kristiansson,

Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Lennart Geijer*, Hermansson och

Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nybere, Wachtmeister*,

Mattsson, Tobé* och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640143

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.