Utlåtande i anledning av väckta motioner om domstolsprövning av körkor tsindragning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 29 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 34 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
1964-02-19 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1964:3, Utlåtande i anledning av väckta motioner om domstolsprövning av körkor tsindragning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 29 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 34 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964
1
Nr 3
Utlåtande i anledning av väckta motioner om domstolsprövning av
körkor tsindragning.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 29 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 34
i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära en sådan behandling av trafiknykterhetskommitténs
förslag, att frågan om överförande från länsstyrelserna till domstolarna
av prövningen av körkortsindragning i anledning av brott och lagöverträdelser
kan behandlas av innevarande års riksdag”.
Rörande skälen för motionärernas hemställan får utskottet, i den mån redogörelse
ej lämnas nedan, hänvisa till motionen I: 29.
Gällande rätt
Enligt bestämmelser i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF)
ankommer det på länsstyrelse att handlägga och avgöra frågor om utfärdande
och återkallelse av körkort. Om återkallelse av körkort stadgas i 33 § 1 mom.
VTF att länsstyrelse, som med hänsyn till inkomna underrättelser om person,
för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, finner skälig anledning till antagande
att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet
i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar som gäller för erhållande
av körkort, skall skyndsamt upptaga frågan om hans lämplighet till omprövning.
Länsstyrelsen äger därvid förelägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg,
läkarintyg eller kompetensbevis. Föreläggande må förenas med föreskrift
att den undersökning eller det prov som föregår utfärdandet av sådan
handling skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap
eller avse visst forhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyndighet
införskaffa den utredning angående föraren som finnes erforderlig.
I vissa särskilt angivna fall skall, om förutsättningarna i 34 § VTF för varning
ej föreligger, körkortet återkallas av den länsstyrelse som utfärdal körkortet.
Dessa fall, som anges under åtta punkter i 33 § 2 mom. första stycket
VTF, är följande, nämligen
om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket lagen om straff
för vissa trafikbrott, dvs. till grov vårdslöshet i trafik (punkt 1);
om föraren brutit mot 4 § nämnda lag, dvs. gjort sig skyldig till trafikBihang
till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. S avd. Nr S
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964
nykterhetsbrott, eller varit vallande till trafikolycka med personskada som
följd och därefter genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandragit sig
att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bort
föranleda (punkt 2);
om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser som i trafikens
eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna fordon i
väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser
(punkt 3);
om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser
(punkt 4);
om föraren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och det ej kan
anses uppenbart, att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person,
eller om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt icke bör betros med att
inneha körkort (punkt 5);
om föraren genom brottslig gärning ådagalagt påtaglig brist på hänsyn till
andra eller på grund av personliga förhållanden i övrigt icke kan anses lämplig
såsom förare av körkortspliktigt fordon (punkt 6);
om förarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon blivit
så väsentligen minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han från trafiksäkerhetssynpunkt
icke vidare bör inneha körkort (punkt 7); samt
om föraren icke efterkommer länsstyrelsens föreläggande att inkomma med
lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eller underlåter att ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter som meddelats honom i samband med sådant
föreläggande (punkt 8).
Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse må enligt 33 §
2 mom. sista stycket VTF icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen
blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom, såvida ej omständigheterna är
sådana, att föraren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses olämplig att
föra körkortspliktigt fordon.
Uppstår fråga om återkallelse av körkort och kan det på sannolika skäl
antagas att körkortet kommer att slutligt återkallas, skall länsstyrelsen, redan
innan beslut om återkallelsen fattas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan
på det slutliga beslutet (33 § 3 mom. första stycket VTF). Har till länsstyrelsen
inkommit beslut om körkorts omhändertagande enligt bestämmelserna därom
i 35 § VTF, skall länsstyrelsen skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall
återkallas tills vidare eller återställas till föraren, Har beslutet meddelats i
samband med misstanke om trafikonykterhetsbrott och uppgick alkoholkoncentrationen
i förarens blod under färden till 0,8 promille eller däröver, skall
dock länsstyrelsen efter mottagen underrättelse om beslutet återkalla körkortet
tills vidare (33 § 3 mom. andra stycket VTF).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964
3
Har körkort återkallats enligt 2 mom. första stycket punkt 1, må nytt körkort
icke utfärdas innan två år förflutit från den dag, då rätten att föra körkortspliktigt
fordon fråntogs föraren. Där återkallelse skett enligt 2 mom. första
stycket punkterna 2—6, må nytt körkort ej utfärdas innan ett år förflutit från
sagda dag. Om synnerliga skäl därtill föreligger, må länsstyrelsen i beslutet
om återkallelsen föreskriva kortare tid än nu sagts, dock lägst ett år, om återkallelsen
sker enligt 2 mom. första stycket punkt 1, och eljest lägst tre månader.
Har körkort återkallats jämlikt 2 mom. första stycket punkt 7 eller 8,
äger föraren, så snart det förhållande som föranlett återkallelsen upphört, ansöka
om återfående av körkortet eller, därest ett år eller mera förflutit från
återkallelsen, om erhållande av nytt körkort (33 § 5 mom. första stycket VTF).
Över länsstyrelsens beslut om återkallelse av körkort må besvär anföras hos
Kungl. Maj:t.
Reglerna om återkallelse av körkort kompletteras av föreskrifter i 80 och
81 §§ vägtrafikkungörelsen. Domstolar, nykterhetsnämnder m. fl. ålägges här
en omfattande underrättelseplikt gentemot länsstyrelserna rörande vissa brott
och förseelser m. m. som begåtts av körkortsinnehavare och som är av betydelse
för bedömningen av dennes lämplighet att inneha körkort.
Varning kan enligt 34 § VTF ersätta återkallelsebeslut vid förstagångsförseelse
mot trafiknykterhetsbestämmelserna, där förseelsen är av lindrigt slag.
Varning kan jämväl meddelas, där mot förare förebragts sådan omständighet,
som avses i 32 § 2 mom. första stycket 3—6, eller annat förhållande som är
ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet som förare.
Frågans tidigare behandling
Spörsmålet huruvida länsstyrelse eller domstol skall handlägga frågor om
indragning av körkort behandlades utförligt under förarbetena till 1936 ars
motorfordonsförordning, vars bestämmelser i ämnet föregick vägtrafikförordningens
regler. Förslag till motorfordonsförordning hade framlagts av 1934 års
vägtrafiksakkunniga (SOU 1935: 23). De sakkunniga hade bl. a. haft att taga
ställning till vissa framställningar som syftade till att bereda domstolarna möjlighet
att avgöra eller i vart fall rätt att yttra sig i frågor om indragning av
körkort. De sakkunniga kunde emellertid på anförda skäl icke ansluta sig till
de sålunda framförda synpunkterna. Ej heller biträddes dessa av föredragande
departementschefen vid förslagets framläggande inför 1936 års riksdag (prop.
nr 213). Enligt det av riksdagen godtagna förslaget skulle också hithörande
frågor liksom förut ankomna på länsstyrelsens prövning.
Frågan behandlades vidare vid 1951 års riksdag i samband med genomförandet
av nu gällande vägtrafikförordning. Enligt det framlagda förslaget (prop.
nr 30) skulle liksom förut återkallelse av körkort ankomma på länsstyrelse,
även om återkallelsen föranletts av straffbelagd förseelse. Andra lagutskottet
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964
yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 år 1951 bl. a. att inom utskottet
upptagits frågan, vilken myndighet som i förevarande fall lämpligen
borde avgöra frågan om återkallelse. Enligt utskottets mening förelåg likväl
icke tillräcklig anledning att göra ändring i gällande regel, som visat sig i stort
sett tillfredsställande.
I en motion vid 1956 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning om
överflyttning från länsstyrelse till domstol av frågor om indragning av körkort
på grund av trafikförseelse. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande
nr 9 år 1956) under hänvisning till att spörsmålet komme att behandlas
av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.
Riksdagen godkände utlåtandet. Fragan, vilken myndighet beslutanderätten
i återkallelseärenden borde tillkomma, berördes emellertid ej av utredningen
i dess år 1957 framlagda betänkande (SOU 1953: 18). Utredningen förutsatte,
utan diskussion av andra alternativ, att frågorna skulle handläggas av länsstyrelserna.
I proposition till 1957 ars riksdag (prop. nr 72) framlades förslag till viss
ändring av lagen om straff för vissa trafikbrott. Vid sin behandling av propositionen
yttrade första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16
år 1957 bl. a. följande.
Enligt utskottets mening bör vidare det men en motorförare lider genom att
hans körkort indrages kunna beaktas vid bestämmande av den straffrättsliga
påföljden för hans brott. En förutsättning härför är emellertid att frågan om
körkortets indragning avgöres av domstol i samband med prövning av mål om
ansvar för trafikonykterhet eller rattfylleri. Från några håll har också framförts
den meningen att domstol vore bättre ägnad än länsstyrelse att bedöma
frågor om indragning av körkort i sådana fall då ifrågasatt åtgärd föranledes
av trafiknykterhetsbrott. Risken för schablonmässig bedömning av dylika frågor
skulle elimineras, om körkortsfrågan kunde avgöras i samband med rättegången.
Om i anledning av den nu föreliggande reformen ifrågasatta ändringar
vidtages i körkortsreglerna kommer att med än större skärpa framträda önskemålet
om garantier för att dylika frågor avgöres under hänsynstagande till
samtliga på fallet inverkande omständigheter.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1957 tillkallades särskilda
sakkunniga (1957 års trafiknykterhetskommitté) för att överse lagstiftningen
om trafiknykterhet och därmed sammanhängande frågor. I utredningens
direktiv (se riksdagsberättelsen år 1958 s. 121 ff) anfördes bl. a. följande.
vill även hänvisa till vad första lagutskottet anfört om en omgestaltning
av förfarandet i fråga om körkortsindragning.
Beträffande sistnämnda fråga vill jag särskilt framhålla att det ur rättssäkerhetssynpunkt
är angeläget att åtgärder med anledning av brott i största
möjliga utsträckning bestämmes inom ramen för ett judiciellt förfarande. Vid
trafikbrott förekommer emellertid jämväl ett administrativt ingripande i form
av prövning hos länsstyrelsen av körkortets giltighet. Genom att åtgärderna
med anledning av brottet på detta sätt är uppdelade på skilda organ, kan enligt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964
5
vad första lagutskottet påpekat åtgärderna ej på önskvärt sätt samordnas med
varandra. Det är även oekonomiskt att, då samhället anordnar ett muntligt
förfarande vid domstol för utredning av brottet och bestämmande av brottspåföljd,
detta icke utnyttjas för att avgöra även fråga om körkortsindragning.
Utredningen bör därför överväga i vad mån prövningen av fråga om indragning
av körkort kan överflyttas från länsstyrelse till domstol. På denna punkt bör
utredningen ej begränsas till trafiknykterhetsbrotten utan avse trafikbrott över
huvud.
Vid 1960 års riksdag väcktes två likalydande motioner, i vilka anhölls om
en skyndsam undersökning och utredning rörande förevarande spörsmål. Motionerna
avstyrktes av första lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande
nr 7 år 1960 under hänvisning till den pågående utredningen.
Justitieombudsmannen hemställde i skrivelse till Konungen den 12 juli 1961
(se JO:s ämbetsberättelse år 1962 s. 331 ff) om åtgärder i syfte att åstadkomma
en från rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande ordning vid handläggning
av ärenden om återkallelse av körkort. Framställningen överlämnades till
trafiknykterhetskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av utredningsuppdraget.
I motioner vid 1963 års riksdag hemställdes om sådan ändring i vägtrafikförordningen
att allmän domstol vid bestämmande av straff rättslig påföljd i
trafikmål skulle ha att pröva frågan om återkallelse av den tilltalades körkort.
Motionerna avstyrktes av tredje lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 4 år 1963 under hänvisning till det pågående utredningsarbetet.
Trafiknykterhetskommitténs betänkande
Trafiknykterhetskommittén har den 12 december 1963 avgivit delbetänkande
rörande trafiknykterhetslagstiftningen för vägtrafiken samt förfarandet i ärenden
angående körkortsåterkallelse (SOU 1963:72).
I fråga om trafiknykterhetslagstiftningen lagfästes enligt kommitténs förslag
grundregeln att motorfordon icke får föras i anslutning till alkoholförtäring.
Förseelser, som kan anses ringa, undantages emellertid från straffansvar. Bestämmelserna
härom innehåller en motsvarighet till den nuvarande nedre promillegränsen
men är så utformade att straff skall kunna ådömas även vid
underskridande, om en gärning med hänsyn till alla inverkande omständigheter
befinnes icke böra anses ringa. Vidare har regeln föreslagits anknuten, icke till
promillevärdet under körningen, utan till den alkoholförtäring som skett före
färdens avslutande. Kommittén föreslår tre brottstyper: ”trafiknykterhetsförseelse”,
”onykterhet i trafik” och ”grov onykterhet i trafik”. Klassificeringen
av en gärning förordas ske med beaktande av alla omständigheter som påverkat
dess farlighetsgrad från trafiksäkerhetssynpunkt utan den starka bundenhet
vid promillevärdet som karakteriserar gällande rätt. Medan ansvar för
rattfylleri ifrågakommer, där föraren varit påverkad i viss högre grad, föreslås
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964
ansvar för ”onykterhet i trafik” inträda, där påtaglig fara för trafikolycka
under färden uppkommit. Den nuvarande presumtionsregeln, enligt vilken den
som haft 1,5 promille skall ådömas ansvar för rattfylleri, förordas ersatt med
en anvisning att vid bedömningen av ett brott skall särskilt beaktas, om före
färdens avslutande skett sådan alkoholförtäring, som lett till högre alkoholkoncentration
i förarens blod än 1 promille under eller efter färden. Straffmätningen
föreslås bli mer differentierad än f. n. Sålunda anses ovillkorliga
frihetsstraff av större längd än som nu förekommer böra ådömas för ”grov
onykterhet i trafik”. För ”onykterhet i trafik” har kommittén funnit att villkorlig
dom jämte böter i ej oväsentlig utsträckning bör kunna komma i fråga
som ett alternativ till kort ovillkorligt straff eller höga böter. Har en gärning
klassificerats som ”trafiknykterhetsförseelse”, anses endast bötesstraff böra
ådömas. Kommittén har vidare bl. a. föreslagit en uttrycklig lagreglering av
ansvaret för medverkan till trafiknykterhetsbrott.
Vad därefter angår frågan om förfarandet i samband med återkallelse av
körkort anför kommittén sammanfattningsvis följande (betänkandet s. 197 f.).
Kommittén har haft att överväga, om icke dylika frågor borde överflyttas
till domstols handläggning. Tre huvudsynpunkter har härvid beaktats. Rättssäkerhetsskäl
har synts tala för att vissa återkallelseärenden, där körkortsreaktionen
är beroende av brottslig gärning, avgöres av domstol. Väsentliga
arbetsbesparingar och därmed ökad effektivitet skulle vidare stå att vinna i de
fall, där återkallelse beslutes till följd av ett bestämt brott, annat än fylleri.
Det dubbla förfarande, som nu förekommer, med först domstol och sedan länsstyrelse
engagerade med anledning av förares brott, skulle kunna ersättas av
en enda handläggning. Slutligen skulle en önskvärd samordning kunna åvägabringas
av de olika åtgärderna i anledning av brott. En sådan samordning får
emellertid ej undanskymma straff- och körkortsreaktionernas olika innebörd
och syften. Huruvida körkort skall återkallas eller icke bör sålunda avgöras
uteslutande under hänsynstagande till trafiksäkerhetssynpunkter och icke betraktas
som en straffmätningsfråga. Bestämmandet av den minsta tid, som
måste förflyta innan nytt körkort må utfärdas efter återkallelse, har emellertid
ofrånkomligen delvis karaktären av ett straffmätningsavgörande. Att denna
fråga avgöres samtidigt med bestämningen av den vanliga straffrättsliga reaktionen,
med möjlighet till avvägning av den totala samhällsreaktionens styrka,
synes därför innebära en viktig fördel.
Kommittén föreslår att domstol skall besluta om återkallelse av körkort
i alla de fall, där sådan åtgärd föranledes av brott, dock icke fylleri. Vid utformandet
av författningsbestämmelserna har kommittén utgått från gällande
regler, vilka enligt vad kommittén anför utan svårighet kunnat anpassas till
de föreslagna nya bestämmelserna om förfarandet. Bestämmelserna om återkallelse
av körkort skall sålunda jämväl enligt förslaget intagas i 33 § VTF,
varvid domstolsfallen regleras i 1 mom. och länsstyrelsefallen i 2 mom. Kommittén
föreslår ändrad avfattning av de nuvarande återkallelsegrunderna i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964
7
33 § 2 mom. punkterna 1 och 2 med hänsyn till de förut redovisade förslagen
till nya stadganden om trafiknykterhetsbrott. ”Grov onykterhet i trafik” jämställes
med grov vårdslöshet i trafik (punkt 1) medan ”onykterhet i trafik”
sammanföres med smitningsfallen (punkt 2) och ”trafiknykterhetsförseelse”
upptages i en särskild punkt (punkt 3). Enligt kommitténs förslag skall det
vidare ankomma på domstol att taga ställning till återkallelse av körkort enligt
nuvarande punkt 4. I denna del anför kommittén följande (betänkandet s. 177 f.).
Avfattningen av denna borde bli föremål för omprövning. Särskilt borde
härvid uppmärksammas det av trafikmålskommittén framlagda förslaget till
ny lydelse av 1 § första stycket trafikbrottslagen. ”Brister vägtrafikant i väsentlig
mån i den försiktighet, som erfordras för att undvika trafikolycka”, skall
enligt detta förslag ådömas ansvar för ”trafikovarsamhet”. Någon saklig skillnad
lärer icke föreligga mot uttrycket i den fjärde grunden för körkortsåterkallelse,
att föraren ”vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser”.
Upphöjes trafikmålskommitténs förslag till lag, synes alltså körkortsåterkallelse
bli en närmast obligatorisk påföljd för ”trafikovarsamhet”,
därest icke subtiliteter tillgripes vid rättstillämpningen.
De av kommittén förordade ändringarna i trafiknykterhetslagstiftningen har
föranlett förslag till annan avfattning även av VTF:s bestämmelser om interimistisk
återkallelse och omhändertagande av körkort. Varning skall enligt
förslaget ej kunna meddelas av domstol, varjämte länstyrelsens befogenhet att
meddela varning begränsats.
Remissbehandling av betänkandet pågår. Remisstiden utgår den 30 maj 1964.
Utskottet
Enligt vägtrafikförordningen ankommer det på länsstyrelse att avgöra frågor
om återkallelse av körkort. I ett av trafiknykterhetskommittén nyligen avgivet
delbetänkande har frågan om överflyttande av denna prövning till domstol i
enlighet med av riksdagen tidigare uttalade önskemål upptagits till övervägande
och förslag framlagts om sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser att
domstol skall besluta om återkallelse av körkort i alla fall, där åtgärden föranledes
av brott med undantag för fylleri. Därjämte framlägges i betänkandet
förslag till ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen.
Under hänvisning till det från olika synpunkter angelägna i att den förordade
reformen av återkallelseförfarandet snarast genomföres hemställer motionärerna
om sådan behandling av kommitténs förslag att nämnda reformfråga kan
behandlas av innevarande års riksdag.
Enligt vad utskottet erfarit skall den pågående remissbehandlingen av kommitténs
betänkande avslutas med utgången av maj månad 1964, vilket innebär
att proposition på grundval av betänkandet kan framläggas under vårsessionen
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964
med 1965 års riksdag. Då det med hänsyn härtill kan förutsättas att frågan
om domstolsprövning av körkortsåterkallelse inom en snar framtid bringas till
en lösning, finner utskottet att någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna
ej är påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 29 och II: 34, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 februari 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl*, Göran Karlsson*,
Ebbe Ohlsson, Svante Kristiansson*, Jonasson, Åkesson och Erik Jansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,
Grebäck, Johansson i Ockerö, Persson i Tandö* och Svenning.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering
Tryck: AB Rotopress, Stockholm 1964
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.