Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963
1964-04-23 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1964:30, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1964
1
Nr 30
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj
1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 6 mars 1964 dagtecknad proposition, nr 95, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
kompletteras med en fullmakt för Kungl. Maj :t att, då allvarlig brist
på byggarbetskraft råder inom visst område, förordna att under viss tid
igångsättningstillstånd skall krävas för sådant byggnadsarbete inom området,
som är att anse såsom mindre angeläget från allmän synpunkt.
Bihan g till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. 3 avd. Nr 30
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 196b
Lagförslaget
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete
Härigenom förordnas att 1 § lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Därest inom---------visst slag.
Råder inom visst område allvarlig
brist på arbetskraft i byggnadsindustrien,
äger Konungen för viss tid
förordna, att byggnadsarbete av visst
slag, som är att anse såsom mindre
angeläget från allmän synpunkt, icke
må påbörjas inom området utan
igångsättning stillstånd.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Motioner
Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
a) nr 704 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, m. fl. och nr
861 i andra kammaren av herr Eliasson i Sundborn m. fl., i vilka motioner,
som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 95 angående fullmakt för Kungl. Maj :t till viss reglering av byggnadsverksamheten»
;
b) nr 705 i första kammaren av herr Hansson, Nils, m. fl. och nr 863 i
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
andra kammaren av herr Nyberg m. fl., i vilka motioner, som är likalydande,
hemställes »att riksdagen med understrykande av vikten av ökad rekrytering
av arbetskraft till byggnadsbranschen med särskilt sikte på bostadsbyggandets
behov måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr 95 angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete»; samt
c) nr 706 i första kammaren av herr Virgin m. fl. och nr 862 i andra kammaren
av herr Heckscher m. fl., i vilka motioner, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 95».
Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 11:861, 11:863 och
II: 862.
Inledning
Den 1 juli 1963 upphörde 1943 års lag om tillståndstvång för byggnadsarbete.
I stället avses enligt den av riksdagen godkända prop. 1963: 124
(L*U 24, Rskr 284), att säsongutjämningen för byggnadsindustrins arbetskraft
skall bli en angelägenhet för frivillig samverkan mellan byggarbetsmarknadens
parter under aktiv medverkan från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida.
För den händelse att de på frivillighet grundade åtgärderna skulle visa
sig otillräckliga, kan Kungl. Maj :t enligt lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete, som trädde i kraft den 1 juli
1963, förordna, att byggnadsarbete inom området i fråga inte får påbörjas
utan att igångsättningstillstånd meddelats enligt lagen. Förutsättning för
sådant förordnande är, att det inom visst område visat sig att jämn sysselsättning
under olika delar av året inte kan upprätthållas på annat sätt för
byggnadsindustrins arbetskraft.
Med byggnadsarbete menas enligt lagen såväl åtgärder för nybyggnad,
såsom rivning av hus, schaktning för husbyggnad och uppförande av hus,
som om- och tillbyggnader samt reparations- och underhållsarbeten. Till
byggnadsarbete hänför lagen också anläggande av väg, järnväg, spårväg och
annan större fast transportanordning samt bro, hamn, gata, park, vattenbyggnads-
och torrläggningsföretag och annat liknande anläggningsarbete.
Förordnande att igångsättningstillstånd skall krävas kan begränsas till
byggnadsarbete av visst slag.
Igångsättningstillstånd meddelas normalt av länsarbetsnämnden och
eljest av arbetsmarknadsstyrelsen. I tillståndet kan anges storleken och
sammansättningen av den arbetsstyrka, som vid varje tillfälle skall sysselsättas
i arbete.
Om någon bedriver byggnadsarbete utan igångsättningstillstånd, kan
länsarbetsnämnden eller arbetsmarknadsstyrelsen förbjuda honom vid vite
att fortsätta arbetet. Vitet utdöms av domstol på talan av åklagare.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 196b
För de områden där det fram till den 1 juli 1963 krävts igångsättningstillstånd
skall enligt en övergångsbestämmelse till lagen fortfarande krävas
sådan tillstånd till utgången av juni 1965, om inte Kungl. Maj:t bestämmer
annat. Meningen är att tillståndstvånget under den tvååriga övergångstiden
successivt skall avvecklas, allteftersom förutsättningar skapas för en frivillig
säsongutjämning.
Samtidigt med lagen trädde även en kungörelse med tillämpningsföreskrifter
till lagen i kraft (SFS nr 269: 1963). Enligt kungörelsen skall till
följd av lagens övergångsbestämmelser förordnande enligt lagen anses meddelat
t. o. m. den 30 juni 1965 för riket med undantag av Östergötlands län,
Uppsala, Växjö, Karlskrona, Hälsingborgs, Uddevalla, Västerås, Hudiksvalls,
Skellefteå och Luleå städer samt Rottne, östra Torsås, Mellersta Kinnevalds,
Bergunda, Jämjö, Ramdala, Lyckeby, Rödeby, Fridlevstads,Tvings,Nättraby,
Hasslö, Sturkö, Lane-Ryrs, Forshälla, Skredsviks, Dingtuna, Skultuna, Tillberga,
Kungsåra, Hälsingtuna, Forsa, Njutångers, Skellefteå och Nederluleå
landskommuner. Vissa slag av byggnadsarbeten har i kungörelsen generellt
undantagits från tillståndstvånget. Hit hör först och främst allt arbete avseende
bostadshus som inrymmer högst två bostadslägenheter samt därtill
hörande uthusbyggnader. Vidare arbete avseende ekonomibyggnader för
jordbruks- eller skogsbruksfastighets eget behov och växthus. Ytterligare
har undantagits elektriska installationer, måleriarbeten, mindre kompletteringar
av värme-, vatten-, avlopps- eller ventilationsanläggning inom byggnad
samt annat reparations- och underhållsarbete, om sammanlagt högst
tre personer sysselsätts i arbetet. Generellt undantag gäller också för arbeten
med enskild väg, till vilken utgår statsbidrag, och skogsväg, vissa dikningsföretag,
muddringsarbete samt reparations- och förbättringsarbeten på flottled.
Slutligen har även statliga och statskommunala beredskapsarbeten
undantagits från tillståndstvånget.
I ett vid propositionen fogat utdrag av protokollet över inrikesärenden för
den 7 februari 1964 anföres följande.
Med hänsyn till den under senare delen av 1963 starkt ökade efterfrågan
på arbetskraft för byggnadsverksamhet blev det under hösten nödvändigt
att vidta särskilda åtgärder i syfte att dämpa denna efterfrågan. Sålunda
utfärdades cirkulär till samtliga statsmyndigheter angående begränsning
av den statliga byggnadsverksamheten. Detta ledde till att ett flertal statliga
byggnadsföretag, väsentligen i storstadsregionerna, senarelades. På motsvarande
sätt förfor även vissa kommuner. De härigenom försenade byggnadsföretagen
representerar till övervägande del angelägna projekt. Legala möjligheter
har inte stått till buds att i stället begränsa sådan enskild byggnadsverksamhet,
som avser mindre angelägna projekt.
I syfte att skapa nämnda legala möjligheter har inom inrikesdepartementet
upprättats en den 12 december 1963 dagtecknad promemoria (stencilerad)
angående reglering vid akut arbetskraftsbrist inom byggnadsindu
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 196b
strin. Vid promemorian har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.
över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av
arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet
(som bifogat yttrande av Stockholms stadskollegium), länsstyrelserna
i Stockholms och Östergötlands län (som bifogat yttrande av länsarbetsnämnderna),
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund gemensamt, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag, SABO, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsindustriförbundet samt Svenska väg- och vattenbyggarnas
arbetsgivareförbund, de tre sistnämnda gemensamt, Svenska byggnadsarbetareförbundet
och Svenska riksbyggen.
Departementspromemorian och remissyttrandena
Beträffande innehållet i departementspromemorian och de däröver avgivna
remissyttrandena får utskottet hänvisa till propositionen s. 5—15.
Departementschefen
Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Johansson, följande.
Utvecklingen har lett till att vi i dag har en utomordentligt stark efterfrågan
på byggnader och anläggningar av olika slag. Bostadsefterfrågan har
genom den allmänna inkomststegringen samt genom den omfattande befolkningsomflyttningen
från glesbygd till tätort fått tidigare oanade dimensioner.
Med hänsyn till befolkningsutvecklingen är i varje fall inte någon minskning
i efterfrågan att emotse under återstoden av 1960-talet. Antalet bostadshushåll
i tätorterna beräknas öka under 1960-talet med ungefär 500 000. Enligt
1960 års bostadsräkning bor mer än 200 000 åldringar i dåliga bostäder. Inkomststegringen
för den enskilde och förkortningen av arbetstiden har vidare
medfört en ökad efterfrågan på varor, service och fritidsanläggningar,
vilket allt föranlett nya byggnadsbehov. Den utveckling som skett inom sjukvården,
socialvården och undervisningsväsendet har likaledes skapat betydande
byggnadsbehov. Industrins fortsatta utveckling, varav våra möjligheter
att upprätthålla och ytterligare höja vår levnadsstandard i hög grad
beror, ställer också stora krav på byggenskapen.
Självfallet är det samhällets uppgift att genom positiva åtgärder söka
göra det möjligt att tillgodose alla dessa byggnadsbehov. Av största betydelse
är därvid att utbildad arbetskraft finns att tillgå.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1964
När det gäller de åtgärder som bör vidtas härför måste i första hand tillses,
att den redan befintliga byggarbetskraften får full sysselsättning året
om. I den mån säsongutjämningen kan ytterligare effektiveras, är det därför
angeläget att så sker. Omflyttning av byggarbetskraft från områden med
underskott på arbete till överskottsområden måste också underlättas.
Ansträngningarna måste vidare inriktas på att genoin utbildning och
omskolning öka tillgången på byggnadsarbetare. Det är glädjande, att en
avsevärd ökning av denna verksamhet nu synes möjlig och att parterna på
byggarbetsmarknaden synes beredda att medverka till kraftfulla insatser i
detta hänseende. Vid sidan härav bör dock även finnas vissa möjligheter
att genom tillskott utifrån av färdigutbildad byggarbetskraft redan på kort
sikt minska den svenska arbetskraftsbristen på området.
Som framhållits från bl. a. byggnadsindustrins sida är det synnerligen
angeläget att möjligheterna att genom rationalisering höja produktionskapaciteten
inom byggnadsindustrin tillvaratas. För att skapa ytterligare
förutsättningar härför bör byggnadsforskningen intensifieras. I detta syfte
föreslås i årets statsverksproposition att byggnadsforskningen tillförs väsentligt
ökade resurser.
På sina håll hämmas byggenskapen av otillräcklig samhälls- och byggplanering.
Utöver den pågående utbyggnaden av teknikerutbildningen och
rationaliseringen beträffande planväsendet utgör en ytterligare ökning och
samordning av resurserna härför nödvändiga led i ansträngningarna att
tillgodose byggnadsbehoven.
För min del hyser jag sålunda ingen tvekan om att det är främst genom
nu angivna produktionsstimulerande åtgärder, som man efter hand skall
nå fram till en balans mellan tillgång och efterfrågan på byggnadsmarknaden.
Vissa av nämnda åtgärder ger emellertid full effekt först på längre
sikt. Det torde därför inte kunna undvikas, att knappheten på resurser i
vissa lägen kan komma att tillspetsa situationen, så att en överkonjunktur
hotar inom byggnadssektorn i vissa delar av landet. I sådana lägen måste
möjligheter finnas att temporärt begränsa byggnadsverksamheten. Det är
då inte rimligt, att —- såsom måste ske förra året — mycket angelägna allmänna
byggnadsprojekt uppskjuts, medan mindre angelägna projekt får
ta resurserna i anspråk. Legala möjligheter måste därför skapas att tidsförskjuta
igångsättningen även av enskilda byggnadsprojekt, vilket den
nuvarande för enbart säsongutjämning avsedda lagen inte medger.
Den reglering, som jag förordar, avses alltså inte få annat än en marginell
effekt. Med hänsyn härtill behöver den inte beröra mer än en mindre del av
byggnadsvolymen.
Såsom föreslagits i departementspromemorian kan regleringen lämpligen
få formen av ett tillägg till 1 § lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
och komplettering av tillämpningskungörelsen till samma lag.
I lagen bör sålunda skrivas in en fullmakt för Kungl. Maj :t att vid allvarlig
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 196b
brist på byggarbetskraft inom visst område förordna om tillståndstvång för
sådant byggnadsarbete inom området, som är att anse såsom mindre angeläget
från allmän synpunkt.
Enligt min uppfattning bör regleringen inte tillämpas i vidare omfattning
än det aktuella läget motiverar. Förordnande om igångsättningstillstånd
bör därför begränsas till att avse endast de delar av landet, där akut arbetskraftsbrist
råder. Med denna min inställning kan jag inte dela den under
remissbehandlingen framförda meningen, att också brist på andra för byggnadsverksamheten
erforderliga resurser skall kunna föranleda förordnande
om tillståndstvång. Dessa andra resurser är nämligen inte så lokalt bundna,
som arbetskraften till stor del är. En begränsning av byggnadsverksamheten
med hänsyn till brist på arbetskraft ger dock som bieffekt även en kraftsamling
beträffande övriga resurser.
Vad som skall hänföras till mindre angelägna byggnadsobjekt kan inte
bestämmas en gång för alla. Det bör få ankomma på Kungl. Maj :t att med
hänsyn till den rådande situationen på byggnadsmarknaden och övriga på
frågan inverkande omständigheter välja ut dessa objekt. Klart är emellertid,
att det angelägna bostadsbyggandet måste ges högsta prioritet och att i
bostadsbyggandet därvid bör inräknas för ett bostadsområde nödvändiga
anläggningar. Jag delar alltså den av några remissinstanser framförda uppfattningen,
att lagen bör tillämpas enligt den funktionella principen som
innebär, att hänsyn tas till byggnadsobjektens roll i den större funktionella
enheten. Självfallet måste sålunda förutom skolor och anläggningar för
vatten och avlopp även butiker i nya bostadsområden tillhöra de prioriterade
objekten, liksom anläggningar för kommunikationerna till och inom
dessa områden. Till de angelägna objekten, som avses skola prioriteras
genom regleringen, är vidare att hänföra industrianläggningar samt byggnader
för sjukvård, socialvård och undervisningsväsendet i övrigt.
De slag av byggnadsobjekt, för vilka tillstånd skall krävas, bör anges så
specificerat som möjligt. Härigenom vinner man att de angelägna byggnadsobjekten
— dvs. den största delen av byggnadsvolymen — i stort sett lämnas
oberörda av regleringen. Emellertid får man räkna med att en del objekt,
som generellt sett kan hänföras till de mindre angelägna, i det särskilda
fallet bör få komma till utförande utan dröjsmål. Frågan om när igångsättning
skall få ske bör alltså prövas från fall till fall och med hänsynstagande
till de lokala förhållandena. Prövningen bör liksom när det gäller andra
tillstånd enligt lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete ankomma
på arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, länsarbetsnämnden,
som i förekommande fall bör inhämta yttrande från vederbörande
byggarbetsnämnd och hålla denna underrättad om utgången i ärendena. Jag
förutsätter vidare, att myndigheterna vinnlägger sig om att genom samråd
med berörda kommunala organ och andra intressenter få en smidig tillämpning
av regleringen.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 196i
Som påpekats i ett remissyttrande behöver den nu föreslagna regleringen
inte hindra eller ens nämnvärt påverka förutsättningarna för fortsatt övergång
till en helt på frivillig samverkan grundad säsongutjämning inom
byggnadsindustrin. Förberedelserna för denna övergång bör således fortsättas.
I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. Övriga paragrafer i
lagen kan utan vidare avse även den genom ändringen införda regleringen.
Lagrådsgranskningen
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet
Den byggnadsreglering, som utövades med stöd av 1943 års lag om tillståndstvång
för byggnadsarbete, tillkom som ett led i strävandena att skapa
ekonomisk stabilitet i en tid av stor brist på arbetskraft och byggnadsmaterial.
Under större delen av den tid lagen var i kraft var dess huvuduppgift
av investeringsbegränsande natur. Regleringen användes sålunda som
ett instrument vid utväljandet av de byggnadsföretag som med hänsyn till
sin betydelse ansetts böra främst få ta de disponibla investeringsutrymmena
i anspråk. Vid sidan därav begagnades den som ett medel att till förmån
för näringslivet på andra orter begränsa de största städernas expansion.
Slutligen var en viktig uppgift för regleringen att bidra till en sådan spridning
av igångsättningstiderna för olika byggnadsföretag, att största möjliga
vinterbyggande uppnåddes och säsongarbetslösheten inom byggnadsbranschen
motverkades. Från och med år 1959 tjänade byggnadsregleringen
endast det sistnämnda syftet. Regleringen avskaffades år 1963 och ersattes
av gällande lag om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. Syftet med
den nya lagen är begränsat till behovet att åstadkomma önskvärd säsongutjämning
inom byggnadsindustrin. Lagen är emellertid konstruerad som
en fullmaktslag, som träder i tillämpning först genom Kungl. Maj :ts förordnande.
Detta innebär att säsongutjämningen i första hand blivit en angelägenhet
för frivillig samverkan mellan byggarbetsmarknadens parter under
aktiv medverkan från arbetsmarknadsmyndigheternas sida. Om de frivilliga
åtgärderna visar sig otillräckliga, äger emellertid Kungl. Maj :t med stöd av
lagen förordna, att igångsättningstillstånd av arbetsmarknadsmyndighet
skall inhämtas, innan byggnadsarbete påbörjas.
Enligt vad i förevarande proposition anföres, blev det under hösten 1963
nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för att dämpa den starkt ökande
efterfrågan på arbetskraft för byggnadsverksamhet. Cirkulär utfärdades till
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1964 9
samtliga statsmyndigheter angående begränsning av den statliga byggnadsverksamheten.
Detta ledde till att ett flertal statliga byggnadsföretag, väsentligen
i storstadsregionerna, senarelades. På motsvarande sätt förfor även
vissa kommuner. De härigenom försenade allmänna byggnadsföretagen representerar
till övervägande del angelägna objekt. Det i propositionen framlagda
lagförslaget avser att möjliggöra en tidsförskjutning även av enskilda
byggnadsprojekt. I detta syfte föreslås sådan ändring i 1963 års lag att igångsättningstillstånd
skall kunna krävas även vid allvarlig brist på byggarbetskraft.
Förslaget innebär fullmakt för Kungl. Maj :t att, då sådan brist råder
inom visst område, för viss tid förordna att byggnadsarbete av visst slag,
som är att anse som mindre angeläget från allmän synpunkt, icke får påbörjas
utan igångsättningstillstånd. Departementschefen anser att eu balans
mellan tillgång och efterfrågan på byggnadsmarknaden efter hand skall
vinnas främst genom produktionsstimulerande åtgärder. I detta hänseende
skall ansträngningarna inriktas på att öka tillgången på byggnadsarbetare,
tillvarata möjligheterna att genom rationalisering höja produktionskapaciteten
inom byggnadsindustrin samt öka och samordna resurserna för
samhälls- och byggnadsplanering. Vissa av dessa åtgärder anses emellertid
ge full effekt först på längre sikt. Knappheten på resurser befaras därför
under mellantiden kunna leda till en överkonjunktur inom byggnadssektorn
i vissa delar av landet. I sådana lägen anses möjlighet böra finnas att temporärt
begränsa byggnadsverksamheten.
I motionerna I: 704 och II: 861, I: 705 och II: 863 samt I: 706 och II: 862
yrkas avslag på propositionen.
I det förstnämnda motionsparet kritiseras bl. a. som en brist i propositionen
att däri ej närmare angivits vilka byggnadsföretag och geografiska
områden som skall omfattas av den ifrågasatta regleringen. Motionärerna
anser också att regleringen kommer att bli produktionshämmande
och i väsentlig mån motverka strävandena till ökad effektivitet och produktivitet
inom näringslivet. Under helt extraordinära förhållanden kan
enligt motionärernas mening en detaljreglering i vissa lägen befinnas nödvändig.
De nu aktuella svårigheterna anses dock inte ge belägg för att det
ökade byggnadsbehovet i framtiden kommer att möta sådana arbetsmarknadsproblem
att dessa skulle kräva detaljreglering. Vad i ärendet förekommit
kan enligt motionärerna ej heller anses ge underlag för slutsatser i
denna riktning. I stället för den föreslagna fullmaktslagen, som innebär
detaljreglering, bör åtgärder av mer generell karaktär vidtagas, om det från
samhällsekonomisk synpunkt är angeläget att temporärt begränsa byggnadsverksamheten.
Trycket på tätregionerna, särskilt i fråga om bostadsmarknaden,
anses kunna lättas också genom en aktiv lokaliseringspolitik.
Enligt motionerna 1:705 och 11:863 kan bristen på arbetskraft med
större framgång angripas med andra medel än den föreslagna regleringen.
Nämnda brist anses ej heller ensam ha förorsakat den aktuella situationen
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 19£t
på byggnadsmarknaden. Härutinnan hänvisas till mindre effektiv byggnadsplanering
och läget på kreditmarknaden. Den föreslagna lagändringen anses
innebära en återgång till fysisk reglering av byggnadsverksamheten och
lida av en detaljreglerings alla brister. Även dessa motionärer påtalar att
propositionen icke anger vilka byggnadsohjekt som skall omfattas av regleringen
och att en bedömning av dennas verkningar därigenom försvåras.
I motionerna framhålles att det i nu föreliggande situation från allmän
synpunkt kan vara fördelaktigt om befintliga resurser på byggnadsmarknaden
kan koncentreras på bostadsproduktion, industribyggnader och andra
socialt sett viktiga objekt. En individuell angelägenlietsbedömning av föreslagen
art anses emellertid lätt kunna drabba även angelägna företag, till
följd varav förseningar och fördyringar uppstår och resurserna ej effektivt
kan utnyttjas. Ett genomförande av regleringen anses vidare försvåra rationaliseringen
inom byggnadsindustrin. En prioritering bör därför enligt
motionärernas mening åstadkommas endast genom generellt verkande medel,
t. ex. på finansieringssidan. Balans mellan tillgång och efterfrågan anses
böra åvägabringas genom en hård och medveten aktion för att förbättra
tillgången på utbildade arbetare. Motionärerna finner att tillräckligt starka
skäl ej föreligger för den föreslagna lagändringen. I motionerna understrykes
slutligen vikten av att förberedelserna för övergång till en på frivillig samverkan
grundad säsongutjämning inom byggnadsindustrin fortsättes.
I motionerna I: 706 och II: 862 framhålles att beslutet om avveckling av
den tidigare byggnadsregleringen hälsades med stor tillfredsställelse. Man
förväntade också, sägs det, att regeringen skulle fortsätta på den inslagna
vägen och under innevarande år föreslå ytterligare avveckling av gällande
regleringar, inte minst på bastadsbyggnadsområdet. Mot bakgrunden härav
finner motionärerna det mer än anmärkningsvärt att det nu framlägges
ett lagförslag som i princip innebär en återgång till de under krigs- och
efterkrigstiden tillämpade reglerings- och prioriteringssystem, på vilka bl. a.
1943 års lag grundades. Starka principiella betänkligheter anses kunna
anföras mot ingrepp av det slag förslaget möjliggör. De praktiska erfarenheterna
av ett dylikt regleringssystem anses också vara entydigt negativa.
Motionärerna säger sig vara medvetna om att speciella åtgärder kan behöva
vidtagas för att öka bostadsproduktionen i de av bostadsbristen hårdast
drabbade regionerna. Ej heller byggbehovet inom exempelvis sjukvårdens
och undervisningsväsendets områden får enligt motionärerna eftersättas. I
den mån svårigheterna inom dessa byggnadssektorer beror på akut brist på
arbetskraft, måste åtgärderna emellertid främst inriktas på att förbättra tillgången
därav i de värst utsatta regionerna, något som icke vinnes genom
den föreslagna regleringen. Bl. a. bör genom en utbyggnad av den frivilliga
samverkan på byggnadsmarknaden möjliggöras en intensifierad förflyttning
av arbetskraft. Enligt motionärernas mening bör den uppkomna situationen
icke mötas med krisbetonade regleringsåtgärder utan med större till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr SO år 1964
11
tro till byggnadsmarknadens parter. Detta torde, anser motionärerna, vara
den enda möjligheten att åstadkomma den större aktivitet inom byggnadssektorn
som fordras för att öka framför allt tillgången på nybyggda bostäder.
Riksdagen har vid olika tillfällen och senast i samband med 1961 års lagstiftning,
varigenom giltighetstiden för byggnadsregleringslagen förlängdes,
understrukit det önskvärda i att regleringen helt avskaffades. Under hänvisning
till strävandena att trygga en jämn sysselsättning inom byggnadsbranschen
har emellertid också framhållits att en sådan avveckling endast
borde ske i den mån en motsvarande planering i annan ordning kommit till
stånd. Dessa uttalanden får anses ha inneburit att riksdagen icke ansett att
regleringen såsom tidigare skett borde utnyttjas i investeringsutjämnande
eller lokaliseringspolitiskt syfte. Införandet av 1963 års lag har av riksdagen
ansetts innebära ett steg i önskad riktning. Såsom framhållits i flera remissyttranden
och i motionerna, innebär Kungl. Maj :ts förslag likväl i viss mån
en återgång till den tidigare byggnadsregleringen. Mot bakgrund av riksdagens
tidigare ställningstaganden i fråga om denna reglering finner utskottet
i likhet med motionärerna att starka principiella betänkligheter måste
anses föreligga mot ett sådant steg. Det föveslagna tillägget till 1963 års
lag kan icke heller sägas stå i överensstämmelse med denna lagstiftnings
allmänna grunder och syfte.
Vid bedömande av frågan, huruvida det av sakliga skäl kan vara motiverat
att genomföra den ifrågasatta regleringen, vill utskottet i likhet med
vissa remissinstanser och motionärer till en början framhålla att erfarenheterna
av den tidigare detaljregleringen icke är enbart positiva. Riksdagen
underströk sålunda år 1952 i överensstämmelse med tidigare uttalanden i
ämnet att byggnadsregleringen med dess individuella prövningsförfarande
icke var i och för sig önskvärd, då den fordrade en tung och vidlyftig administrativ
apparat och för den som berördes därav ofta framstod som tillkrånglad
och irriterande. Såsom i motionerna I: 706 och II: 862 anföres har
det också i praktiken visat sig omöjligt att finna några objektiva och allmänt
acceptabla normer för en prioriteringsprövning av olika slag av byggnadsverksamhet.
I det gemensamma remissyttrandet från byggnadsindustrins
organisationer anföres att en prioritering endast med hänsyn till de olika
byggnadernas ändamål och utan beaktande av produktionstekniska och
byggnadsekonomiska faktorer medför ökade kostnader, som inte är försvarbara
från vare sig samhällsekonomisk eller företagsekonomisk synpunkt.
I likhet med motionärerna finner utskottet att det också måste befaras att
regleringen får eu produktionshämmande verkan. Med hänsyn bl. a. till att
riksdagen nyligen understrukit vikten av att kraftfulla åtgärder vidtages
för att få till stånd en ökning av bostadsproduktionen ter sig enligt utskottets
mening eu sådan verkan av regleringen särskilt betänklig.
Såsom på flera håll påpekats låter det sig emellertid över huvud taget
icke göra att på grundval av det i propositionen framlagda materialet när
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr SO är 1964
mare bedöma regleringens verkningar. Det måste anses som en anmärkningsvärd
brist i Kungl. Maj :ts förslag att däri icke anges vad som skall
hänföras till mindre angelägna byggnadsobjekt. Det har i stället förutsatts
att dessa skall specificeras i administrativ ordning. Av handlingar i ärendet
framgår visserligen att vid förarbetena till förslaget regleringen ansetts böra
omfatta profana och kyrkliga samlingslokaler, bensinstationer, garage och
varuhus, som ej utgör bostadskomplement, parkerings-, kontors- och bankhus,
kommunala förvaltningsbyggnader, sporthallar och andra idrottsanläggningar,
enfamiljshus av lyxkaraktär samt fritidsbostäder. Det kan emellertid
ej ens på dessa uppgifter bedömas vilka resurser i form av arbetskraft
och kapital som tages i anspråk för sådana som mindre angelägna betecknade
projekt. Vid remissbehandlingen har också påpekats att en reglering avföreslagen
art sannolikt medför gränsdragningssvårigheter, som kommer
att tynga och komplicera regleringens administration. Utskottet vill i detta
sammanhang påpeka att av de angivna objekten endast enfamiljshus av
lyxkaraktär utan vidare skulle kunna betecknas som mindre angelägna. Ej
heller har som i motionerna I: 704 och II: 861 framhållits i propositionen
närmare angivits vilken geografisk omfattning den föreslagna regleringen
avses skola få. På sätt motionärerna funnit torde emellertid regleringen
huvudsakligen vara avsedd för storstadsregionerna. Inom dessa kan självfallet
förhållandena understundom bli sådana att tillgängliga resurser i
första hand bör inriktas på de objekt som i motionerna I: 705 och II: 868
betecknas som socialt viktiga. En sådan prioritering bör dock, som i vissa
fall redan skett, kunna åvägabringas utan stöd av en sådan lagbestämmelse,
som föreslagits i propositionen.
Samhället har genom konjunktur- och finanspolitiska åtgärder avsevärda
möjligheter att påverka realkapitalbildningen i allmänhet. Som ett led i
stabiliseringssträvandena har också dessa möjligheter i viss utsträckning
utnyttjats. Bl. a. tillämpar affärsbankerna f. n. på initiativ av riksbanken
en restriktiv lånegivning. En icke oväsentlig del av investeringarna hänför
sig vidare till den statliga sektorn och regleras till sin omfattning genom statliga
beslut. Föreskrifter om begränsningar i detta hänseende har nyligen utfärdats.
Ytterligare är omfattningen av viss annan investeringsverksamhet
så gott som helt beroende av statsbidrag eller statliga lån. Icke heller härvidlag
möter något hinder för staten att reglera storleken av investeringarna
genom bidrags- och låneverksamheten. Slutligen kan staten bl. a. genom
bostadskreditgivningen utöva ett betydande inflytande över bostadsbyggandets
omfattning. Såsom framhållits i motionerna 1:704 och 11:861 samt
I: 705 och II: 863 är det genom åtgärder av denna generella natur som den
erforderliga kontrollen över investeringsutveckiingen normalt bör utövas.
Den eftersträvade balansen mellan tillgång och efterfrågan på byggnadsmarknaden
bör kunna vinnas genom fortsatta åtgärder på detta område i
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 196t
förening med produktionsstimulerande åtgärder, bl. a. snabbutbildning av
arbetskraft, och en aktiv lokaliseringspolitik.
Utskottet vill emellertid samtidigt fästa uppmärksamheten på nuvarande
samhällsekonomiska läge i stort. De ökade risker för en inflationistisk utveckling
som på sistone framträtt är enligt utskottets mening oroväckande.
Situationen kan komma att kräva ytterligare inflationsbekämpande åtgärder,
såsom en hårdare begränsning av de offentliga investeringarna och tillfälliga
konjunkturpolitiska åtgärder. Med den byggnads- och bebyggelsepolitik
som förts kan givetvis en kris inträffa för bostadsproduktionen och
andra angelägna byggnadsobjekt inom exempelvis näringslivet, sjukvården
och undervisningsväsendet. Erforderliga åtgärder bör emellertid ges en så
smidig utformning som möjligt och sålunda inte drabba objekt av mindre
samhällsekonomisk och arbetsmarknadspolitisk betydelse, såsom exempelvis
byggande av kyrkor och samlingslokaler. I första hand bör generella
åtgärder prövas även i en sådan krissituation. Utskottet finner det angeläget,
att en skärpt beredskap hålles mot en befarad inflationsutveckling och att
Kungl. Maj :t i god tid överväger olika åtgärder till en samlande lösning,
därest inflationstendenserna under den närmaste tiden skulle tillta i styrka.
På grund av det anförda finner utskottet i likhet med motionärerna att riksdagen
bör avslå förevarande proposition. Såsom understrukits i motionerna
I: 705 och II: 863 är det givetvis av vikt att åtgärderna för övergång till en
på frivillig samverkan grundad säsongutjämning inom byggnadsindustrin
fortsätter.
Utskottet får således hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 704 och II: 861,
I: 705 och II: 863 samt I: 706 och II: 862 måtte avslå förevarande
proposition, nr 95.
Stockholm den 23 april 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson, Svante Kristiansson,
Knut Johansson, Åkesson, Herbert Larsson, Gunnar Pettersson, Holmberg
och Axel Kristiansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg,
Svenning, Hamrin i Kalmar, Turesson*, Mattsson och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 196A
Reservation
av herrar Göran Karlsson, Soante Kristiansson, Knut Johansson, Herbert
Larsson, Levin, Johansson i Torp, Svenning och Hammarberg, vilka ansett
a) att det avsnitt i utskottets utlåtande, som börjar på s. 9 med »I motionerna
I: 704» och slutar med »inom byggnadsindustrin fortsätter», bort ha
följande lydelse:
»Utskottet finner den föreslagna fullmaktslagstiftningen väl motiverad.
Den avses som ett instrument som skall kunna tillgripas för att skapa erforderlig
balans på byggnadsområdet inom de regioner där arbetskraftstillgången
är otillräcklig för att kunna klara av de byggnadsprojekt som planeras.
Läget på byggnadsmarknaden kännetecknas, särskilt inom storstadsregionerna,
av en stark efterfrågan på arbetskraft. Detta har medfört att
staten och kommunerna sett sig nödsakade alt inskränka eller senarelägga
vissa byggnadsobjekt, varvid en del mycket angelägna sådana har måst
skjutas på framtiden.
Inom den enskilda sektorn finns det för närvarande inte motsvarande
möjligheter till ingripande för att uppskjuta en del mindre angelägna projekt.
Detta har medfört att bl. a. bensinstationer, varuhus och banklokaler
för att nämna några exempel, kunnat uppföras utan att hänsyn härvid har
tagits till angelägenhetsgraden, medan man på den samhälleliga sidan har
fått avstå från angelägna byggnadsobjekt.
De medel som samhället nu har möjlighet att använda sig av är kreditrestriktioner.
Dessa är emellertid icke tillräckliga på de orter där efterfrågan
på arbetskraft är större än tillgången. Dessutom drabbar de i första hand
bostadsbyggandet medan de däremot inte har samma effekt när det gäller
den enskilda sektorn och dess önskemål att uppföra affärskomplex o. d.,
då de intressenter som står bakom dessa genom självfinansiering oftast kan
ordna de för investeringsobjekten nödvändiga ekonomiska åtagandena. Utskottet
finner för sin del att det inte kan vara rimligt att exempelvis uppskjuta
angelägna sjukhusbyggen och andra viktiga samhälleliga byggnader medan
uppförande av enskilda, mindre angelägna byggnadsobjekt fritt får ske.
Utskottet finner i likhet med departementschefen, att i de lägen då överkonjunktur
råder på vissa håll inom byggnadssektorn det måste finnas
möjligt att temporärt kunna begränsa byggnadsverksamheten. För att så
skall kunna ske måste samhället genom en fullmaktslagstiftning erhålla
befogenheter. Utskottet betraktar det som naturligt att man därvid tillgriper
lagstiftningsvägen, sedan andra vägar prövats och befunnits otillräckliga.
Såsom framhållits vid remissbehandlingen måste det åvila samhället att
ansvara för att, då så befinnes nödvändigt, mindre angelägna byggnadsin
-
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1064
vesteringar hålles tillbaka för att skapa utrymme för investeringar av större
angelägenhetsgrad, främst då bostäder.
Genom den föreslagna fullmalctslagstiftningen kan också i viss utsträckning
lokaliseringssynpunkterna tillgodoses. Om byggnationen helt får utvecklas
utan några åtgärder från samhällets sida är det risk för att mindre
attraktiva områden kommer i en sämre ställning än vad nu är fallet i förhållande
till de mera expansiva orterna. Detta kan medföra att arbetskraften
i ännu snabbare takt än nu lämnar avfolkningsområdena, varigenom ytterligare
svårigheter skapas.
Den nuvarande, enbart för säsongutjämning avsedda lagen av år 1963
ger inte möjlighet till en effektiv lösning av denna fråga. Ej heller är den frivilliga
samverkan som sker mellan arbetsmarknadens parter tillräcklig för
att klara dessa problem. I likhet med departementschefen och flera remissinstanser
finner utskottet att legala möjligheter måste skapas för att tidsförskjuta
igångsättningen av vissa byggnadsobjekt. Den föreslagna lagen
erbjuder sådana möjligheter och bör genomföras.
Som departementschefen anfört, bör regleringen icke tillämpas i vidare
omfattning än vad det aktuella läget kräver. Förordnandet om igångsättningstillstånd
bör därför begränsas till att avse endast de delar av landet
där akut arbetskraftsbrist råder. Utskottet ansluter sig till vad departementschefen
anfört om gränsdragningen mellan angelägna och mindre angelägna
byggnadsobjekt. Bostadsbyggandet måste sålunda ges högsta möjliga
prioritet och härvid skall också inräknas de för ett bostadsområde erforderliga
anläggningarna i övrigt. Frågan om när igångsättningstill stånd skall
tillgripas hör prövas från fall till fall och med hänsyn tagen till de lokala
förhållandena. Ett intimt samarbete mellan kommunerna och länsarbetsnämnderna
bör härvid upprätthållas, för att åstadkomma en smidig tilllämpning
av lagstiftningen. Eftersom denna utgör ett led i samhällets olika
åtgärder för att åstadkomma en riktig fördelning av tillgängliga resurser
på byggnadsmarknaden, är det enligt utskottets mening viktigt att åtgärderna
grundas på en långsiktig planering av byggnadsverksamheten. Härvidlag
är det av stor vikt att byggrådet blir i tillfälle att kontinuerligt följa
frågan. På grund av det anförda finner utskottet att riksdagen bör, med
avslag på de i ämnet väckta motionerna, bifalla förevarande proposition.
Som en remissinstans och departemenschefen påpekat behöver den föreslagna
lagstiftningen inte hindra eller ens nämnvärt påverka förutsättningarna
för en fortsatt övergång till en helt på frivillig samverkan grundad säsongutjämning
inom byggnadsområdet.»
b) alt utskottet hort hemställa,
»att riksdagen med avslag å motionerna I: 704 och II: 861,
I: 705 och II: 863 samt 1: 706 och II: 862 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 95».
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1964:186 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 81 maj 1963 a1 i texten