Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kostnaderna för bevarande av fast fornlåmning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 227 i första kammaren av herr Larsson, Lars, m. fl. och nr 273 i andra kammaren av herr Andersson i Linköping och fröken Bergegren.
1964-11-03 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1964:38, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kostnaderna för bevarande av fast fornlåmning. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 227 i första kammaren av herr Larsson, Lars, m. fl. och nr 273 i andra kammaren av herr Andersson i Linköping och fröken Bergegren.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 196b
1
Nr 38
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kostnaderna
för bevarande av fast fornlåmning.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 227 i första kammaren av herr Larsson,
Lars, m. fl. och nr 273 i andra kammaren av herr Andersson i Linköping
och fröken Bergegren.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning beträffande verkningarna hittills
enligt § 9 i Lag om fornminnen och att Kungl. Maj :t måtte förelägga
riksdagen de förslag till åtgärder som utredningen eventuellt kan föranleda».
Över motionerna, för vilkas innehåll nedan redogöres, har utskottet på
sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat utlåtanden från riksantikvarieämbetet,
byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala
och Östergötlands län. Länsstyrelserna har överlämnat yttranden från
respektive läns landsantikvarier, varjämte överlämnats, av länsstyrelsen i
Uppsala län yttrande från länsarkitekten i länet samt av länsstyrelsen i
Östergötlands län yttranden från byggnadsnämnderna i Linköping och Vadstena.
På begäran av utskottet har yttranden avgivits av Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB) och Svenska riksbyggen.
I ärendet har inkommit en skrift från Täby köping.
Gällande rätt m.m.
Enligt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen är fasta fornlämningar,
bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare, ställda under lagens
hägn. Ingen får utan tillstånd enligt lagens bestämmelser utgräva,
rubba, överhölja eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat
sätt förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning. Tillsyn över fasta
fornlämningar utövas av riksantikvarien (1 §). Fasta fornlämningar är
exempelvis gravhögar, gravrösen, tingshögar och dylikt, domarringar,
skeppssättningar, stenar eller bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar
eller målningar, lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller
arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder
eller platser, övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar,
skansar, vallar, vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 3 avd. Nr 38
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 196i
eller anlagts under forna tider eller lämningar därav (2 §). Vill någon rubba,
förändra eller borttaga fast fornlämning, må tillstånd därtill lämnas av
riksantikvarien, där fornlämningen finnes medföra hinder eller olägenhet
som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Vid ansökan om sådant
tillstånd skall fogas noggrann beskrivning av fornlämningen. Göres sådan
ansökan av annan än markens ägare, skall tillfälle beredas denne att yttra
sig. Ansökningen får ej bifallas mot hans bestridande utan att synnerliga
skäl därtill föreligger. Då tillstånd lämnas, må därtill fogas de villkor som
finnes skäligen erforderliga (6 §). Vägras tillstånd enligt 6 § beträffande
fornlämning som varit helt okänd och utan synligt märke ovan jord, oaktat
den vållar sökanden betydande hinder eller olägenhet, är denne berättigad
till skälig ersättning därför av allmänna medel, såframt ansökningen
ingivits inom två år från det fornlämningen påträffats genom grävning
eller annat arbete. Talan om ersättning skall anhänggiggöras hos domstol
inom ett år från det sökanden erhållit del av riksantikvariens beslut, varigenom
tillstånd vägrats, och detta blivit gällande. Vad nu sagts om ersättning
äger ej tillämpning, därest marken exproprieras. Bestämmelser
finnes om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning (7 §). Vid
planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god tid inhämtas,
huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, samt, där detta
finnes vara förhållandet, samråd så snart ske kan äga rum med riksantikvarien
eller ombud som denne utsett därtill. Anträffas under grävning
eller annat arbete fast fornlämning som ej förut varit känd, skall arbetet
i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den som leder arbetet
utan dröjsmål göra anmälan om förhållandet hos riksantikvarien eller
ombud som denne utsett. Ansökan om tillstånd att rubba, förändra eller
borttaga fornlämning som beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt
vad i 6 § stadgas (8 §). Erfordras med anledning av allmänt eller större
enskilt arbetsföretag som berör fast fornlämning, att särskild undersökning
av fornlämningen företages eller särskild åtgärd vidtages för att bevara
den, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det icke på grund
av särskilda förhållanden finnes obilligt (9 § första stycket). Undersökning
eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så skyndsamt
som möjligt (9 § andra stycket), överträdelse av det i 1 § uppställda förbudet
eller underlåtenhet att iakttaga i 8 § föreskriven anmälningsskyldighet
omfattas av straffbestämmelserna i 16 § första stycket.
Rörande innebörden av 9 § uttalade föredragande departementschefen vid
lagförslagets remitterande till lagrådet bl. a. följande.
Kostnaden för »särskild undersökning» av fast fornlämning eller »särskild
åtgärd» till bevarande därav skall enligt sakkunnigförslaget åvila offentligt
arbetsföretag eller enskilt arbetsföretag av större omfattning som
vållat kostnaden. Regeln vilar på den tanken att dylik kostnad bör tagas i
beräkning såsom en omkostnad för företaget. I huvudsak synes denna uppfattning
riktig. Det kan visserligen sägas, att undersökning kanske i allt fall
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1964 3
bort ske vid lämpligt tillfälle. Häremot måste invändas, att det varken är
önskvärt eller möjligt att genom utgrävning eller dylikt genomforska samtliga
fornlämningar i landet. Det är ur skilda synpunkter bäst, att huvudparten
av dessa få ligga orörda. Utforskandet av fornlämningar genom utgrävning
bör ske enbart för att lösa vissa bestämda vetenskapliga problem
och måste utföras efter en viss plan. Det är icke rimligt, att denna plan,
för att tillgängliga anslag ej skola överskridas, skall behöva övergivas, därför
att ett visst företag hotar ett fornminne. Vad åter angår kostnad för
särskild åtgärd till bevarande av fornlämning synes det helt naturligt att
den i regel bör ersättas av det företag som vållat kostnaden. Å andra sidan
bör erkännas, att förhållandena kunna vara synnerligen skiftande. Det kan
sålunda t. ex. tänkas fall, då undersökning av fornlämning redan varit planerad,
liksom då fornlämningen är av så ringa betydelse att det ej synes
påkallat att vidtaga någon särskild åtgärd för dess bevarande. Om fornlämningen
ej förut varit känd, kan det också verka betungande att ålägga företaget
kostnaden i fråga. Man torde därför böra göra undantag från ersättningsskyldigheten,
om det på grund av särskilda förhållanden skulle framstå
såsom obilligt att låta företaget betala kostnaden.
Ett spörsmål med anknytning till det nu förevarande aktualiserades genom
fristående motioner vid 1963 års riksdag. Motionärerna konstaterade
att dispositionsrätten över mark avsevärt inskränkes, om därå finnes fast
fornlämning. Motionärerna framhöll att bevarandet av kulturminnesmärken
är ett angeläget intresse och att de därför icke ifrågasatte dispositionsinskränkningarna
som sådana. Dessa inskränkningar måste emellertid utformas
så att inte den enskilde blir oförskyllt drabbad. Enligt vad i motionerna
uppgavs fanns inom landet cirka 500 000 inventerade fasta fornlämningar,
av vilka endast ett mycket begränsat antal utmärkts på platsen genom
särskild markering. Områdena hade för de flesta landskap inregistrerats
på den s. k. ekonomiska kartan. Motionärerna påpekade att kännedom
om eventuella fornlämningar i allmänhet kan vinnas i samband med lantmäteriförrättningar.
Sådan kännedom kan däremot endast med svårighet
erhållas, om överlåtelse av fast egendom äger rum utan samband med lantmäteriförrättning
eller vid arrendering av mark. Motionärerna fann det
angeläget att åtgärder vidtogs så att den enskilde utan svårighet kunde göras
uppmärksam på de faktiska förhållandena.
I motionerna hemställdes om en utredning angående möjligheterna att
genom anteckning i fastighetsboken eller på annat lämpligt sätt med lätthet
få konstaterat, om en fastighet innehåller en fast fornlämning.
Sedan utlåtanden inhämtats från riksantikvarieämbetet och lantmäteristyrelsen,
behandlades motionerna av tredje lagutskottet, som i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 18/1963 avstyrkte motionärernas yrkande.
Utskottet delade motionärernas uppfattning alt det var angeläget att den
som exempelvis överväger alt köpa eller arrendera eu fastighet såvitt möjligt
erhåller fullständig kännedom om eventuella på fastigheten befintliga
fasta fornlämningar. Möjligheterna att vinna sådan kännedom på grundval
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1964
av anteckningar i fastighetsbok eller fastighetsregister bedömdes av utskottet
vara begränsade. Utskottet anförde vidare bl. a.
I likhet med remissinstanserna finner utskottet att den nya ekonomiska
kartan — varå under riksantikvarieämbetets medverkan hittills cirka 400000
fornlämningar markerats — utgör den bästa upplysningskälla i förevarande
hänseende som för närvarande står till buds. Denna karta täcker redan stora
delar av Götaland och Svealand samt vissa områden i Norrland och torde
inom överskådlig tid föreligga beträffande alla delar av landet, där fasta
fornlämningar mera allmänt förekommer. Såsom lantmäteristyrelsen funnit
kan inom de sålunda kartlagda landsdelarna nyttan av de förordade anteckningarna
ej väntas motsvara kostnaderna för deras åstadkommande. Styrelsen
har vidare uppgivit att där den ekonomiska kartan ej föreligger det för
anteckningarna grundläggande arbetet blir av huvudsakligen samma omfattning
som vid kartans framställning. Mot bakgrund av det sagda ansluter sig
utskottet till lantmäteristyrelsens uppfattning att motionernas syfte bäst tillgodoses,
om tillgängliga resurser koncentreras på arbetet med den nya ekonomiska
kartan. Ytterligare fördelar synes härvidlag stå att vinna, därest i
enlighet med riksantikvarieämbetets önskemål ämbetets förteckning över de
på kartan markerade fornlämningarna ges en mera allmän spridning.
Motionerna
Enligt motionärerna medför bestämmelserna i 9 § fornminneslagen att de
undersökningar och utgrävningar av vid grundgrävning blottad äldre bebyggelse,
vilka riksantikvarien finner vara av intresse, i regel helt bekostas
av byggherren. Speciellt i samhällen, där bebyggelse under många århundraden
förekommit på samma område och där de s. k. kulturlagren ofta är
flera meter djupa, anses sådana arbeten kunna medföra dryga extrakostnader
vid byggnationen. Motionärerna finner att dessa kostnader i sista hand
får betalas av hyresgästerna i form av högre hyror. Det framhålles att 9 §
erbjuder viss möjlighet att bekosta sådana arbeten som avses i lagrummet
med allmänna medel men det ifrågasättes, om denna möjlighet utnyttjas i
tillräcklig omfattning. Vid rådande förhållanden sägs byggnadsföretagen
ofta hysa betänkligheter att påbörja nybyggen inom sådana orter, där fornminnen
kan påträffas. Företagen uppges vara ovilliga att riskera de extrakostnader
och den högre hyressättning som kan bli följden. Därmed, anför
motionärerna, löper samhällskärnan risk att förslummas och nybyggnaderna
förlägges helt till samhällenas ytterområden. Uppgiften att bevara
kulturhistoriskt värdefulla fornminnen synes motionärerna vara ett allmänt
intresse, som ej bör tillgodoses av vissa grupper genom betalning av högre
boendekostnader. Motionärerna anser att en rimlig och rättvis avvägning
mellan de betydelsefulla intressen som här möts kan ske först, då ett fylligt
material insamlats och bearbetats.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionen II: 273.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961
5
Remissyttrandena
Den föreslagna utredningen tillstyrkes av flertalet remissinstanser. Behovet
därav ifrågasattes endast av riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen i
Stockholms lön och landsantikvarien i samma län. Enligt Svenska riksbgggen
bör utredningsuppdraget ej begränsas till vad som kan hänföras till
fasta fornlämningar utan avse jämväl alla kulturhistoriska minnesmärken
som myndighet föreskriver skall skyddas i samband med bostadsbebyggelse.
Frågan om fornminneslagens verkningar i aktuellt hänseende
diskuteras i riksantikvarieämbetets yttrande med utgångspunkt från
att det lagfästa skyddet för fasta fornlämningar av ålder haft servitutskaraktär,
innebärande en sådan inskränkning i rätten att utnyttja marken
som markägaren ansetts skola tåla. Ämbetet berör till en början de allmänna
spörsmål som sammanhänger med förekomsten av fasta fornlämningar,
framför allt inom områden med glesbebyggelse. Det konstateras att fornlämningama
förr i tiden ej medfört några mera kännbara inskränkningar i rätten
att använda marken, vilket bl. a. berott på att de i stor utsträckning är
belägna på grusåsar och moränmark, som kunnat nyttjas för t. ex. skogsbruk
och bete utan hinder av fornlämningarna. I vår tid med dess snabba
samhällsomdaning har däremot fornlämningarna i enstaka fall kunnat innebära
mera betydande inskränkningar i fråga om möjligheterna att exploatera
marken.
Ämbetet uppger sig på olika sätt ha sökt åvägabringa en mildring av de
olägenheter som i nämnt hänseende någon gång kunnat vållas. Vad först
angår möjligheterna att skydda fornlämningarna utan inskränkning i bebyggelse
anför ämbetet följande.
Ämbetet har sålunda sökt att vid aktuella planarbeten på ett så tidigt
stadium som möjligt få samarbete med planförfattarna, och härigenom
uppnått att fornlämningarna i stor utsträckning har kunnat skyddas utan
att någon inskränkning i bebyggelsen behövt äga rum. Detta har skett bl. a.
genom att fornlämningsområdena kunnat kombineras med s. k. grönområden,
friluftsreservat, parker o. dyl. I sådana fall innebär fornlämningarnas
förekomst ingen ekonomisk inskränkning i områdets utnyttjande. Ju
tidigare ett samarbete av antytt slag kan inledas mellan ämbetet och planförfattama
resp. deras uppdragsgivare, desto större fördelar kan i allmänhet
vinnas såväl för de kulturminnesvårdande myndigheterna som för exploatörerna.
I allmänhet torde kunna sägas, att vetskapen härom numera
också är tämligen allmänt spridd bland de samhällsorgan och företagare
som sysslar med planeringsfrågor. Särskilt förtjänar framhållas det goda
samarbete som sedan lång tid förefinnes mellan ämbetet och olika vägmyndigbeter
i ärenden som gäller vägbyggen och broar.
Det instrument, som står till riksantikvarieämbetets förfogande vid det
informationsarbete, som denna verksamhetsgren innebär, är främst forn
-
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1964
minnesim enteringen, vars resultat redovisas på den under utgivning varande
ekonomiska kartan. På denna markeras alla kända fornlämningar
med synligt märke ovan mark. Varje markägare eller exploatör inom de
inventerade områdena kan därför lätt få veta om en fastighet beröres av
det servitut, som eu fornlämning utgör. Eu brist är emellertid att en beskrivning
till ekonomiska kartan icke föreligger. Ämbetet har vid skilda
tillfällen anmält detta. Även i riksdagsmotioner har behovet av en beskrivning
framhållits. I nuvarande situation kan nödiga kompletterande uppgifter
till kai tan endast tås hos riksantikvarieämbetet. Där den ekonomiska
kartan icke föreligger har ämbetet möjligheter att snabbt och till låg kostnad
utföra rekognosceringar i fältet för att klarlägga förekomsten av fasta
fornlämningar.
Tyvärr har kännedomen om fornminneslagen och riksantikvarieämbetets
verksamhet icke i önskvärd grad spritt sig till smärre exploatörer. I regel
vänder sig en sådan exploatör eller köpare av mark icke till riksantikvarieämbetet
med förfrågan rörande förekomsten av fasta fornlämningar förrän
markförvärvet är genomfört. Följden härav kan bli, att mark på vilken fornlämningar
ligger, betalas med samma pris som mark utan fornlämningar.
Med hänsyn till de stora markvärdestegringar, som mångenstädes skett,
innebär detta förhållande en uppenbar olägenhet. Det borde istället vara
självfallet att man vid markköp tillsåge att sådana områden som innehåller
lagskyddade fornlämningar icke förvärvades till samma pris som andra
områden. Kostnaderna för de undersökningar av fornlämningar som måste
föregå markens fria utnyttjande, skulle kompenseras om man för fornlämningsområdena
icke erlade en högre betalning än vad som motsvarar
värdet med det servitut som lagskyddet utgör.
Den stegring av värdet hos ett markområde, som kan inträffa sedan
inom området befintliga fornlämningar borttagits är särskilt påfallande
vid grusförekomster. Icke sällan ligger i anslutning till grusförekomsterna
fasta fornlämningar, som måste undersökas och avlägsnas om en exploatering
av gruset skall kunna ske. Det synes helt orimligt att genom anslag
av det allmänna till de undersökningar, som i sådana fall måste föregå
grusförekomstens utnyttjande, bidraga till denna markvärdestegring och
därigenom till en ökad vinst för den enskilde företagaren.
Om själva undersökningarna och den teknik som därvid användes kan
sägas, att ämbetet alltid strävat efter att bedriva arbetena på sådant sätt att
minsta möjliga tidsutdräkt vållas och kostnaderna så mycket som möjligt
hålles nere, utan att kravet på vetenskaplig noggrannhet eftersättes. Det förtjänar
understrykas att vi i vårt land här praktiserar metoder liknande dem,
vilka förekommer världen över vid exploatering av mark.
Beträffande därefter de spörsmål som sammanhänger med att fornlämningar
påträffas anför ämbetet.
Icke alltid går det emellertid att vid den starka nutida markexploateringen
undvika att fornlämningar beröres. Ämbetet lämnar årligen tillstånd
till undersökning och borttagning av ett mycket stort antal fornlämningar
i samband med dylik exploatering. De undersökningar som sålunda påkallats
av ämbetet har endast i undantagsfall kunnat bekostas av ämbetet eller
genom medel, som från utomstående håll ställs till förfogande. Att kostnaderna
enligt bestämmelserna i fornminneslagen åvilar vederbörande arbetsföretag
har dessa också nästan alltid varit medvetna om. Det förtjänar här
även understrykas, att berörda undersökningskostnader i allmänhet är relativt
blygsamma, om de ses i relation till övriga kostnader som ett större ar
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 196b 7
betsföretag i regel betingar eller till den vinst som hävande av servitutet innebär.
Den väckta frågan diskuteras av flertalet remissinstanser mot bakgrund
endast av att arbetsföretaget avser byggnadsverksamhet inom områden med
lämningar av fordom övergiven bebyggelse. Motionärernas uttalanden om
lagstiftningens verkningar i detta hänseende vitsordas i flera remissyttranden.
Sålunda anför bijggnadsstyrelsen att styrelsen i sin byggande verksamhet
kommit i kontakt med hithörande problem och förorsakats kostnader
för undersökning av fasta fornlämningar. Därjämte har i en del fall igångsättningen
av byggnadsföretagen försenats, i något till och med i avsevärd
tid, då undersökningarna inte alltid kunnat påbörjas så snart som vaitt
önskvärt. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner att bestämmelserna i
9 § fornminneslagcn kan verka hämmande på byggnadsproduktionen och
medföra stegrade hyreskostnader i vissa orter samt även medverka till
en icke önskvärd fördröjning av sanering av bebyggelse i äldre stadskärnor.
Bestämmelserna kan enligt länsstyrelsen även medföra att den som anträffar
en fornlämning underlåter att anmäla densamma med hänsyn till de
ekonomiska konsekvenser en undersökning därav kan få för honom. HSB
framhåller att särskilt sanering av äldre bebyggelse, vilken i och för sig är
kostnadskrävande, med nuvarande bestämmelser i fornminneslagen kan
komma att belastas med svårberäkneliga kostnader, i vissa fall till betydande
belopp. Att sådana omständigheter kan avhålla från behövlig sanering
är enligt HSB självfallet. Den i 8 § fornminneslagen föreskrivna skyldigheten
att avbryta arbetet, när fornlämning påträffas, kan vidare omöjliggöra
ett rationellt utnyttjande av de maskinella anordningarna. Även sådana
driftsstopp föranleder, anför HSB, naturligtvis extra kostnader till nackdel
för blivande hyresgäster. Enligt Svenska riksbgggen kan den väckta frågan
vid första påseende anses vara av ringa betydelse. Bevarandet av fasta fornlämningar
eller borttagande av sådana sägs emellertid alltid innebära betydande
svårigheter i samband med bostadsbyggande, då förseningar som
regel uppstår i samband med erforderliga undersökningar och kostnaderna
blir höga.
Motionärernas uttalanden om lagstiftningens inverkan på hyressättningen
och byggnadsverksamheten kritiseras av riksantikvarieämbetet.
Ämbetet anför att de undersökningar som förekommit i de flesta fall ej
vållats genom bostadsproduktion utan i allmänhet sammanhängt med uppförande
av större affärskomplex eller allmänna byggnader, såsom stadshus
eller rådhus. Vidare framhåller ämbetet att ämbetet saknar kunskap
om att försluinning av ett stadsområde någonstädes vållats genom förekomsten
av fasta fornlämningar, som man av hänsyn till kostnaderna dragit
sig för att låta undersöka. Tvärtom pågår, anför ämbetet, överallt inom vära
gamla stadskärnor en ytterst livlig nybyggnadsverksamhet. Rörande möjligheterna
att minska de olägenheter som lagstiftningen må vålla anför ämbetet
vidare bl. a.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1964
Icke överallt påträffas inom stadsområdena under befintlig gatu- och tomtmark
lämningar av äldre bebyggelse. Det vore därför särskilt angeläget att
exploatörerna i god tid sökte få vetskap om huruvida fasta fornlämningar
finns inom ett för byggnadsföretag avsett område. I en del fall kan detta
önskemål tämligen lätt tillgodoses. I samband med de nu alltmera vanliga
bebyggelseinventeringar, som städerna själva ombesörjer, söker man i allmänhet
pa kartor ange läget av kända fornlämningar, som nu saknar synligt
märke ovan jord. Såsom exempel kan nämnas Lund och Landskrona.
I den män fasta fornlämningar finns inom en stad borde de självfallet icke
vara utan inverkan på tomtpriset. Vid projektering av nybebyggelse borde
det sålunda vara lika givet att beakta sådana ökade kostnader som vållas
genom plikten att undersöka fasta fornlämningar som sådana, vilka förorsakas
av exempelvis dåliga grundförhållanden. Ett servitut sammanhängande
med förekomsten av fasta fornlämningar synes f. ö. ämbetet icke vara
mera stötande än de begränsningar i markutnyttjandet som av andra orsaker
läggs på mark i samband med stadsplanering.
Vad som ovan anförts om metoderna för de arkeologiska undersökningarna
i samband med större arbetsföretag gäller i särskilt hög grad vid stadsundersökningar.
Genom smärre förberedande undersökningar söker riksantikvarieämbetet
sålunda vid behov klarlägga i vilken omfattning fasta
fornlämningar förekommer. I största möjliga utsträckning söker ämbetet
vidare tillmötesgå byggherrens önskemål om en snabb arbetstakt. Goda
exempel pa möjligheterna att samordna de arkeologiska arbetena med
byggnadsarbeten på sådant sätt att de ömsesidiga olägenheterna reduceras
tih minsta möjliga kan visas från ett flertal platser, varibland här särskilt
ma nämnas Stockholm — där inte minst det stora tunnelbanebygget givit
rika erfarenheter — samt Lund.
Företagna undersökningars omfattning samt de därav föranledda kostnadernas
storlek och betydelse beröres närmare i några remissyttranden.
Riksantikvarieämbetet anför i denna del följande.
Det är icke möjligt för riksantikvarieämbetet att framlägga några uppgifter
om hur totalkostnaderna vid olika företag av här aktuell art fördelat
sig. Ofta rör det sig emellertid om mycket omfattande företag, där såsom
ovan framhållits kostnaderna för de arkeologiska undersökningarna icke
kan antagas ha varit särskilt stora i förhållande till övriga kostnader. Om
exploatören i förväg söker kontakt med riksantikarieämbetet beredes han
också tillfälle att pröva om han vill avstå från sitt tillämnade företag eller
påtaga sig erforderliga undersökningskostnader. En skälighetsprövning äger
f. ö. regelbundet rum, varvid ämbetet bedömer i vad mån bidrag från ämbetets
sida rimligen bör lämnas till undersökningens genomförande. Omfattande
undersökningar har sålunda under sistförflutna år ägt rum bl. a. i
Lödöse utan att några större kostnader härigenom vållats för samhällets
eller de enskilda exploatörernas del.
Byggnadsstyrelsen uppger att styrelsen vållats kostnader för undersökning
av fast fornlämning, vilka vid något tillfälle uppgått till ca 50 000 kronor.
Dessa kostnader har drabbat byggnadsanslagen som oförutsedda kostnader.
Styrelsen fortsätter.
Ur finansieringssynpunkt är det för styrelsens vidkommande inte av någon
betydelse om ifrågavarande kostnader kommer att belasta anslaget för
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1964
9
by ggnadsobj ektet eller om medel ställs till förfogande ur ett annat statligt
anslag i särskild ordning. Däremot kan, om kostnaderna av här ifrågavarande
slag blir avsevärda, en invärdering på vederbörande fastighetsfond ske
som resulterar i en snedbelastning i fråga om fastighetsunderhållet. I de
fall styrelsen haft anledning förvänta att fornfynd förekommit på byggnadsplatsen,
har styrelsen sökt skaffa särskilt kalkylunderlag för att få med
kostnaderna i den kostnadsram som redovisas i samband med anslagsäskandena.
Landsantikvarien i Stockholms län, vars yttrande avgivits i samråd med
länsarkitekten i länet, anför att för de aktuella motionernas del torde i
Stockholms län endast Sigtuna stad bli relevant fall. Härom anföres i yttrandet
följande.
Sedan den 1 juli 1962, då landsantikvariebefattning inrättades i länet,
har här inom den gamla stadskärnan, där s. k. kulturlager förefinnes, endast
företagits ett mera omfattande schaktningsarbete som har föranlett vetenskaplig
undersökning. Kostnaderna för arkeologisk arbetsledning, som fick
särskilt anställas för uppgiften, samt till stor del även för erforderlig grovarbetskraft,
har här bestridits av riksantikvarieämbetet. Enligt vad landsantikvarien
har inhämtat hos ämbetet skulle de undersökningar, som tidigare
har påkallats vid liknande arbeten i staden, delvis ha bekostats med
medel som ämbetet hade ställt till förfogande. Även här har gällt, att erforderlig
arbetsledning i regel icke hade kunnat erhållas bland ämbetets ordinarie
tjänstemän utan fått tillfälligt anställas. Vanligen skulle ämbetet då ha
bekostat denna arbetsledning, medan kostnaderna för grovarbetskraften hade
fått åvila arbetsföretaget, där så funnits skäligt.
Under hänvisning till ovan anförda förhållanden synes man sålunda kunna
sätta i fråga, huruvida de i varje fall i Sigtuna utförda undersökningarna
har inneburit sådant men för enskild person eller sammanslutning, som
åsyftas i motionerna. Utan att förneka det principiellt berättigade i motionärernas
uttalande, att bevarandet av kulturhistorisk värdefulla fornminnen
vore ett riksintresse, synes erfarenheterna från Stockholms län i berörda
fall tyda på att skälighetsprincipen enligt 6 och 9 §§ fornminneslagen
har tillgodosetts. Härutöver kan framhållas, att merkostnaderna för dessa
undersökningar, särskilt vid de större arbetsföretag som motionärerna
främst åberopar, torde vara så relativt blygsamma i förhållande till företagets
sammanlagda kostnad, alt de i praktiken är av underordnad betydelse
och svårligen skulle kunna motivera en högre hyressättning.
Landsantikvarien i Uppsala län anför följande.
Inom Uppsala län har undersökningar av den art som beröres i motionerna
utförts huvudsakligen i Uppsala och Enköping. Under de senaste åren
har dessa undersökningar bekostats av företagen i enlighet med den i motionen
citerade § 9 i fornminneslagen. Det har i samtliga fall gällt större företag,
varför de extrakostnader, som varit för handen, har utgjort endast en
mycket liten procent av de sammanlagda byggnadskostnaderna. Efter samråd
med landsantikvarien — — — har i byggnadskostnaderna inräknats
en stimma för de undersökningar som uttalats som önskvärda från fornminnes-
och kulturminnesvårdens sida. I regel har anställts en arkeologisk
grävningslcdare som dagligen befunnit sig på arbetsplatsen och lett
undersökningen under landsantikvariens eller antikvariens överinseende.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 196i
Grävningsledaren har helt varit avlönad av företaget, som också ställt grovarbetskraft
gratis till förfogande.
1 yttrandet från landsantikvarien i Östergötlands län uttalas.
1 Östergötland har under åren 1960—1963 företagits åtta större arkeologiska
undersökningar med anledning av grundgrävningar i de av våra städer,
där äldre bebyggelselämningar, som kan hänföras till fasta fornlämningar,
finnes. En beräkning av kostnaderna för dessa arbeten har gjorts på
närslutna bilaga. Det framgår av denna att företagaren eller byggherren fått
svara för arbetskostnaderna, som i många fall stigit till rätt avsevärda belopp
och som i intet fall ingick i de planerade byggnadskostnaderna. En
stor del av kostnaderna för dessa arbeten har emellertid icke betalats av
byggherren utan kommit att åvila Östergötlands museum, som fått svara
för arbetsledning och kulturhistorisk kontrollant. Enligt närslutna bilaga
har kostnaderna för länsmuseet uppgått till ca 26 393 kronor i form av löner,
resor, material in. m. Därtill har museet betalat konserveringskostnader
med 3 500 kronor, då medel därför saknats.
Östergötlands museum har liksom många länsmuseer ytterst knappa anslag
för sin verksamhet. De byggnadshistoriska undersökningar som utförts
med anledning av § 9 i lag om fornminnen av den 12 juni 1942, åvilar inte
museet utan riksantikvarieämbetet, men då bristen på statliga anslag samt
kompetenta arkeologer har medfört, att lagen ej skulle kunna följas, om
museet ej åtagit sig dessa arbeten, har detta blivit ett tvång. Museet har därigenom
åsamkats mycket stora kostnader, och som en följd därav fått eu
betydande del av sitt övriga verksamhetsprogram allvarligt rubbat, eftersom
det varit omöjligt att anskaffa vikarier.
En annan olägenhet av nu rådande förhållanden består i att museet måste
på ett icke önskvärt polismässigt sätt bevaka fornminneslagens efterlevnad
och nästan utan undantag komma i konfliktsituationer med kommuner
och företagare. Då museet för sin ekonomi står i beroende av dessas välvilja,
är det en i fortsättningen ohållbar situation. Den hårdast drabbade parten av
nu rådande anordning är därför länsmuseernas landsantikvarieinstitution.
Beträffande behovet av utredning och reformer på förevarande
rättsområde framföres i remissvaren bl. a. följande synpunkter.
Riksantikvarieämbetet anser att en utredning av i motionerna omförmält
slag icke är nödvändig. Det vore emellertid enligt ämbetets mening till fördel
om det av ämbetet disponerade årliga anslaget till undersökning och
vård av fornlämningar och byggnadsminnesmärken kunde utökas. Härom
anför ämbetet.
F. n. utgår detta anslag med ett belopp av 325 000 kronor. Med hänsyn
till de omfattande vårdnadsuppgifter av bl. a. ödekyrkor, ruiner och fornminnen
som åligger ämbetet har endast en obetydlig del av detta anslag —
10 000 ä 20 000 kronor — kunnat reserveras för sådana oförutsedda arkeologiska
undersökningar. Självfallet förslår dessa medel ej långt. Om det berörda
anslaget utökades skulle ämbetet emellertid beredas möjlighet att i
större utsträckning än hittills skett i ömmande fall lämna bidrag till grävningsundersökningar,
som förorsakats av olika exploateringsföretag. Att
helt bekosta sådana undersökningar med allmänna medel vore däremot enligt
ämbetets bestämda mening orimligt annat än i enstaka undantagsfall.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1964
11
Ämbetet uttalar vidare att ämbetet, som under flera år i sina riksdagspetita
begärt en höjning av sagda anslag, kommer att för nästkommande budgetår
upprepa denna sin ansökan. Ämbetet är också berett att söka sprida kännedomen
om fornminneslagen och dessutom att finna ytterligare utvägar att
— såsom redan sker vid exempelris vägbyggen — på ett tidigt stadium nå
kontakt även med enskilda exploatörer av mark med fornlämningar.
Byggnadsstyrelsen anför följande.
Principiellt anser byggnadsstyrelsen att i de fall kännedom finnes, t. ex.
genom fornminneskarta eller dylikt, att inom risst område fasta fornlämningar
kan förväntas i samband med uppförande av byggnad, bör det ankomma
på byggherren att bedöma risken av att påträffa fornlämningar och
uppskatta kostnaderna härför. I de fall där sådan kännedom saknas, synes
det kunna ifrågasättas — vilket också kommer till uttryck i gällande lagtext
—- att byggherren skall stå för kostnaderna för påträffad fast fornlämnings
undersökning och eventuella åtgärder för dess bevarande. Samma
sak bör gälla där visserligen kännedom funnits om att fasta fornlämningar
kan förväntas, men där kostnaderna för deras undersökning och eventuella
bevarande efter hand inte visar sig stå i rimlig proportion till kostnaderna
för byggnadsobjektets genomförande.
När det gäller sanering av gammal bebyggelse — en väsentlig fråga för
planväsendet — kommer frågan om fornfynd in som en viktig del. Ett saneringsobjekt
är normalt belastat med höga tomtkostnader varför det är
angeläget att verksamheten så långt möjligt befrias från tilläggskostnader
av olika slag.
Sammanfattningsvis kan konstateras att bevarande av fornlämningar i och
för sig kan sägas vara ett riksintresse, inte ett intresse för enskild person.
En ökning av resurserna på detta området synes därför motiverad.
Jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om icke ett något
olika betraktelsesätt bör anläggas, när det gäller fornlämningar vilka ej
förut varit kända utan uppdagats först i samband med att byggnadsarbeten
vidtagits, och fornlämningar som varit bekanta redan innan sådana arbeten
skett, eftersom exploatören i förra fallet lättare torde kunna ställas inför
oväntade och kostnadsfördyrande situationer än i det senare. Landsantikvarien
i samma län finner det synnerligen angeläget att alla kostnader, som
är förenade med undersökningar av ifrågavarande slag, gäldas av statsmedel.
Byggnadsnämnden i Vadstena instämmer i motionernas syfte att åvägabringa
klarare bestämmelser om statens skyldighet att svara för de kostnader
som tillämpningen av lagen föranleder.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner den föreslagna utredningen vara eu
förutsättning för att bedöma frågan, huruvida de av motionärerna påtalade
verkningarna av t) § forminneslagen har påstådd betydelse och omfattning.
Därest utredningsmaterialet skulle ge vid handen att bestämmelsen, såsom
den hittills tillämpats, i vissa fall medfört eu uppenbart oskälig fördyring
av byggnadskostnaderna synes det länsstyrelsen önskvärt, att man i ökad
utsträckning kunde lägga de ifrågavarande kostnaderna på det allmänna.
Skulle paragrafens nuvarande lydelse anses lägga hinder i vägen härför, bör
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1964
den enligt länsstyrelsens mening omarbetas. Länsarkitekten i samma län
anför.
De exempel på fornminneslagens konsekvenser som motionärerna tagit
upp kan vara ekonomiskt mycket kännbara för vissa städer och för enskilda
personer. Av rättviseskäl synes det icke omotiverat att de ersättningsbestämmelser
som gäller byggnadsminnen tillämpas även på fornminnen.
Även kunde man finna lämpliga former för en utjämning och en rättvisare
fördelning av vissa extra kostnader, t. ex. genom att länsbostadsnämnderna
vid sin beräkning av belåningsvärdet kunde ta hänsyn till en högre produktionskostnad
betingad av en fast fornlämning. Verkningarna för de enskilda
byggarna eller hyresgästerna skulle därigenom mildras. Lånemyndigheterna
har ju redan nu möjlighet att ta hänsyn till kostnadsökningar, som sammanhänger
med intresset att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Fornminneslagen har, särskilt i jämförelse med naturskyddslagen, en
utomordentligt stark ställning, vilket givit förutsättningar för en effektiv
fornminnesvård. Värdefull natur — i form av t. ex. en grusås — kan däremot
ofta skyddas endast om markägaren får kontant ersättning eller kompenseras
i annan form. 1 sådana fall däremot, då exploatering förhindras
genom fornlämningar, utgår icke någon ersättning. Där ett fornminnesområde
ingår som en mindre del i ett större skyddsvärt åsparti kan av denna
olikhet betingade svårigheter uppstå vid värderingen av området. En bättre
samordning i detta hänseende av lagstiftning, som har till syfte att skydda
natur- och kulturvärden, skulle underlätta arbetet både för dem som skall
handskas med bestämmelserna och för dem som har att bedöma angelägenhetsgraden
av olika kostnadskrävande skyddsåtgärder.
Landsantikvarien i Uppsala län yttrar.
Så länge det gäller större byggnadsföretag, stora varuhus, banker och
försäkringsbolag — oftast är det just sådana större företag som bygger
i de centrala delarna, i den gamla stadskärnan — finner undertecknad det
vara helt i sin ordning att de arkeologiska undersökningarna bekostas av
företagen själva. Det borde vara lika naturligt att avsätta en summa för eu
eventuell arkeologisk undersökning av kulturlager på den plats där den
nya byggnaden skall uppföras, som att i byggnadskostnaderna medtaga en
summa för byggnadens konstnärliga utsmyckning, det senare i anslutning
till ett förslag som en gång väcktes av Arthur Engberg.
Annorlunda och så mycket mera komplicerat är förhållandet när mindre
företag och enskilda personer skall svara för av dylika undersökningar betingade
extrakostnader. Här vill jag uttala som synnerligen önskvärt att
extrakostnaderna mera än vad fallet hittills varit täckes av allmänna medel
och att en bestämd norm härför fastställes. Man skulle kanske kunna tänka
sig att, om extrakostnaderna översteg en viss procent av byggnadskostnaderna,
bidrag utginge av allmänna medel. Dylika bidrag finge i sådana fall bli
föremål för prövning och avgöras från fall till fall.
Slutligen vill jag föra på tal de fall, då de framgrävda resterna av äldre
bebyggelse anses ha så stort kulturhistoriskt värde att man beslutar om
deras bevarande. Vid sådana tillfällen blir en justering av planen för den
avsedda nybebyggelsen nödvändig, en justering som kan innebära avsevärda
förluster för byggherren. Där skulle man som eu självklarhet önska att ersättning
alltid kunde utgå av allmänna medel och anslag i högre grad än
hittills beviljades till lämningarnas iståndsättande och konservering.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 196b
USB finner det klart orättvist att ifrågavarande kostnader för fornminnesvård
slumpmässigt drabbar endast vissa medborgare. Det allmänna bör
enligt HSB svara för dels kostnaderna för undersökning och åtgärder enligt
9 § fornminneslagen, dels de kostnader som vid fornminnesfynd uppkommer
på grund av avbrott eller hinder i byggnadsarbete. En sådan ordning
förmenas även vara till gagn för fornminnesvården, eftersom denna därigenom
blir oberoende av byggherrars naturliga strävan att hålla dylika kostnader
nere.
Svenska riksbyggen anför.
Enligt vår mening bör olika minnesmärken av värde bevaras. Detta gäller
inte endast fasta fornminnen utan vid förnyelsen av äldre stadsdelar
reses krav på att byggnader och särskilda miljöer även skall skyddas. Skyddet
av dessa värden kan inte helt överlämnas till markägaren eller byggherren
utan måste ske genom statens försorg. Om kostnaderna ensidigt belastar
markägare och byggherrar uppstår en benägenhet att övervältra dessa på
de boende eller också uppkommer en situation, där bebyggelsen förhindras.
Omfattningen av de minnesmärken, som kräver skydd, kan inte utan vidare
anges. Mycket talar för att saneringsverksamheten kommer att öka och
utsträckas till ur dessa synpunkter rätt känsliga stadsområden. Vidare får
vi räkna med att i många expanderande tätorter finns fornlämningar, som
innebär betydande komplikationer vid en fortsatt bebyggelseplanering.
Stockholmsregionen är ett sådant exempel. I den mån dessa minnesmärken
skall skyddas eller utgrävas talar skäl för att kostnaderna täckes genom
det allmännas försorg. Det är nämligen ett allmänt intresse att dessa värden
bevaras.
Vår tids ökade stadsbyggande kräver respekt för äldre byggnader, särskilda
miljöer och fasta fornlämningar. Men även om hänsyn alltså skall visas
mot vissa kulturvärden, finns det dock anledning att varna för alltför
långt gående åtgärder i dessa avseenden. Allt gammalt och värdefullt kan
inte bevaras i en tid med en stark omformning av samhället. Något får offras
för att lämna plats för modern bebyggelse.
Dessa frågor bedömes också olika beroende på lokala och regionala myndigheters
allmänna syn. Detta är inte helt tillfredsställande. En mera enhetlig
syn på dessa frågor är alltså att rekommendera.
Det nuvarande systemet innebär i stort att myndigheterna endast föreskriver
vad som skall bevaras, flyttas eller utgrävas. Åtgärderna måste vidtagas
för att få planer fastställda eller nödiga byggnadstillstånd. Kostnaderna
får bestridas av markägaren eller byggherren. Skulle kostnaderna föranledda
av myndigheternas beslut helt eller delvis bestridas av myndigheten
själv uppkommer säkerligen en helt annan prövning.
Mycket talar alltså enligt vår mening för en fördelning av kostnaderna
mellan markägaren och staten. Ett anslag på statsbudgeten för detta ändamål
blir därför starkt motiverat. Det bör dock understrykas att det rör sig
om väsentliga belopp. Kostnader för att bevara och restaurera äldre och
värdefulla byggnader eller utgräva fasta fornlämningar är som regel höga.
Frågan om skydd för värdefulla minnesmärken i samband med en alltmer
ökad saneringsverksamhet eller en exploatering av nya markområden
med fasta fornlämningar är alltså synnerligen aktuell.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 196i
Utskottet
Fornminneslagens stadganden om villkoren för rätt att rubba, förändra
eller borttaga fast fornlämning kompletteras i 8 och 9 §§ med bestämmelser
som avser att skydda fornlämningar mot onödig förstörelse. Enligt 8 § bör
sålunda vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag i god
tid inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, och om
så är fallet samråd så snart ske kan äga rum med riksantikvarien eller ombud
som denne utsett därtill. Anträffas under grävning eller annat arbete
tidigare okänd fornlämning, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart
avbrytas och den som leder arbetet utan dröjsmål anmäla förhållandet
till riksantikvarien eller dennes ombud. I anslutning härtill stadgas
i 9 § att om det med anledning av allmänt eller större enskilt arbetsföretag
som berör fast fornlämning erfordras, att särskild undersökning av fornlämningen
företages eller särskild åtgärd vidtages för att bevara den, kostnaden
därför skall åvila företaget, såvitt det icke på grund av särskilda förhållanden
finnes obilligt.
I motionerna behandlas frågan om tillämpningen av 9 § med utgångspunkt
från det fall att arbetsföretaget gäller bostadsbyggande inom samhällen som
av ålder varit bebyggda. Motionärerna framhåller att företagaren visserligen
enligt huvudregeln i dylika fall själv skall betala sådana åtgärder som avses
i lagrummet men att hyresgästen i sista hand får svara för kostnaderna i
form av högre hyror. Vid rådande förhållanden sägs vidare byggherrarna
ofta hysa betänkligheter mot att påbörja nybyggen inom områden, där fasta
fornlämningar kan påträffas. Motionärerna ifrågasätter om undantagsbestämmelsen
i 9 § tillämpas i en omfattning som kan anses tillräcklig med
hänsyn till att fornminnesskyddet är av allmänt intresse. En rimlig och rättvis
avvägning mellan de motstående intressen som här möts kan enligt motionärerna
ske först mot bakgrund av en utredning rörande bestämmelsens
hittillsvarande verkningar. I motionerna hemställes om en sådan utredning.
Såsom understrukits i motionerna och flera remissvar är uppgiften att
skydda och bevara fornminnen en angelägenhet för det allmänna. Fornminneslagen
är ett medel i det allmännas hand att fylla denna uppgift. Lagens
bestämmelser syftar till en sådan avvägning mellan förekommande
motstående intressen att fornminnesvårdens krav kan tillgodoses under vederbörlig
hänsyn till övriga berättigade intressen. Denna tankegång kommer
till uttryck bl. a. i 9 §. Å ena sidan har här fornminnesvårdens principiella
krav att fornlämningar lämnas orubbade fått vika för annat allmänt
eller enskilt intresse, exempelvis av att visst företag kommer till stånd. Ä
andra sidan har fornminnesvården ansetts böra i så måtto kompenseras att
företagaren i regel skall bekosta sådana åtgärder som avses i lagrummet.
Undantagsregeln bör enligt motivuttalanden gälla exempelvis sådana fall,
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 196i
då undersökning av fornlämningen redan varit planerad, då fornlämningen
är av så ringa betydelse att det ej är påkallat att vidtaga särskild åtgärd för
dess bevarande eller då fornlämningen ej förut varit känd. Av det sagda torde
framgå att frågan huruvida det allmänna i större utsträckning än hittills
bör svara för kostnader av angivet slag måste bedömas med försiktighet,
även om det i enstaka fall kan vara motiverat med ökad insats av allmänna
medel.
Att en utvidgning av det allmännas ersättningsskyldighet i förevarande
hänseende kan få olämpliga konsekvenser har belysts vid remissbehandlingen.
Riksantikvarieämbetet har sålunda påpekat att i anslutning till
grusförekomster icke sällan förekommer fasta fornlämningar, vilka måste
undersökas och avlägsnas, om en exploatering av gruset skall kunna ske.
Vid ett avlägsnande av fornlämningarna inträder en stegring i markens
värde. I likhet med ämbetet finner utskottet det orimligt att genom anslag
av allmänna medel till de undersökningar, som måste föregå en sådan
exploatering, bidraga till markvärdestegringen och därigenom till en ökad
vinst för företagaren. Motsvarande synpunkter torde såsom ämbetet funnit
kunna anläggas på exploatering av mark för annat ändamål, t. ex. vid bebyggelse
inom tätorter. Särskilda problem kan uppkomma också i sådana
fall, där arbetsföretag icke föregåtts av sådan planering som avses i 8 §
fornminneslagen. Utskottet vill i sammanhanget erinra om sitt av 1963 års
riksdag godkända uttalande om den nya ekonomiska kartans betydelse som
upplysningskälla och om önskemålet om en mera allmän spridning av riksantikvarieämbetets
förteckning över de på kartan markerade fornlämningarna.
I anledning av vad motionärerna anfört om att ifrågavarande kostnader i
sista hand kommer att drabba hyresgästerna vill utskottet i anslutning till
vad som anförts av bl. a. riksantikvarieämbetet framhålla, att det icke är
självklart, att dessa kostnader skall påverka hyrorna. Snarare bör förekomsten
av fasta fornlämningar inverka sänkande på det pris, som vid en
exploatering kan uttagas för råmarken.
Som motionärerna och flera remissinstanser framhållit kan omständigheterna
i samband med bebyggelse inom tätorter vara sådana att en tilllämpning
av huvudregeln i 9 § fornminneslagen ter sig obillig. Undantagsbestämmelsen
i lagrummet ger visserligen möjlighet att låta det allmänna
svara för ifrågavarande kostnader. Uppkommande olägenheter kan således
i och för sig avhjälpas redan inom ramen för gällande rätt, förutsatt att allmänna
medel står till förfogande för ändamålet. Riksantikvarieämbetet uppger
att tillgängliga anslag är otillräckliga. Huru därmed än må förhålla sig,
får utvecklingen på samhällsbyggandets område anses ha gått så långt, att
i en del fall kostnaderna för undersökning eller bevarande av fast fornlämning
fått större ekonomisk betydelse än som kunnat förutses vid lagens tillkomst.
Genom motionerna aktualiseras därför även frågan om nämnda om
-
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1961
ständigheter bör föranleda lagändring. I likhet med länsstyrelsen i Uppsala
län finner utskottet att en utredning i enlighet med motionärernas förslag
utgör en förutsättning för att nämnda fråga skall kunna bedömas. En sådan
utredning, vilken också tillstyrkts av flertalet remissinstanser, bör därför
komma till stånd. Härvid bör särskilt belysas den omfattning i vilken kostnaderna
för åtgärder enligt 9 § fornminneslagen bekostats av företagare eller
det allmänna samt dessa kostnader ställas i relation till de totala byggnadskostnaderna.
Hänsyn bör även tagas till sådana kostnader som föranletts
av att arbetena med företaget måst avbrytas på grund av bestämmelserna
i 8 § fornminneslagen.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 227
och II: 273, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en
utredning i överensstämmelse med vad utskottet ovan förordat
beträffande kostnaderna för undersökning och bevarande
av fast fornlämning.
Stockholm den 3 november 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Svante
Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Lennart Geijer*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Wachtmeister, fru
Torbrink, herrar Grebäck, Hamrin i Kalmar, Ekström i Iggesund, Tobé och
Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
ESSELTE AB. STHLM 64
414868
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.