Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

1964-11-03 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:39, Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels stoppplikt

vid järnvägsövergång, dels varnings- och säkerhetsanordningar

vid järnvägsövergång, m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen

a) nr 348 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 396 i andra

kammaren av herr Jönsson i lngemarsgården m. fl., i vilka motioner, som är

likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om utredning och förslag senast till nästa års riksdag angående införande

av stopplikt för fordon vid plankorsning mellan väg och järnväg — endera

generellt eller vid vissa järnvägskorsningar»,

b) nr 608 i första kammaren av herr Sundin m. fl. och nr 737 i andra kammaren

av herr Gustafsson i Kårby m. fl., i vilka motioner, som ävenledes är

likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om skyndsam utredning angående översyn av bestämmelserna angående

varnings- och säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg

och väg samt av föreskrifterna angående vägtrafikants skyldighet vid passerande

av sådana korsningar».

Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 1: 348 och II: 737.

över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat yttrande från statspolisintendenten, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt statens trafiksäkerhetsråd. På begäran av

utskottet har yttrande därjämte avgivits av Motororganisationernas samarbetsdelegation

(MSD).

Gällande bestämmelser

A. Föreskrifter vid passerande av järnvägskorsning

Jämlikt 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skall

vägtrafikant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan väg och

järnväg, oavsett förekommande säkerhetsanordningar genom uppmärksamhet

på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas. Vid färd med fordon

skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet.

Inom 50 meter från korsningen bör hastigheten ej överstiga 40 kilo1

— liihang till riksdagens protokoll 196b. 9 soml. 3 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

meter i timmen. I 2 mom. stadgas, att, då av signal eller annat förhållande

framgår, att tåg nalkas, korsningen inte får passeras förrän signalen upphört

eller, om signal ej givits, tåget kört förbi. Enligt 3 mom. får omkörning

av annat fordon ej ske strax före eller i korsning av samma plan mellan väg

och järnväg. I andra fall än i 2 mom. sägs får icke jämlikt 4 mom., utan att

trafikförhållandena det föranleder, fordon på väg stannas eller uppställas

inom ett avstånd av 30 meter från korsande järnvägs närmaste skena. Med

tåg likställes i paragrafen varje anordning på hjul, vilken löper på järnvägsskenor,

och bestämmelserna äger motsvarande tillämpning på plankorsning

mellan väg och spårväg med särskild banvall.

B. Föreskrifter angående kryssmärken och säkerhetsanordningar vid

j ärn vägskorsning

Enligt 1 § kungörelsen den 20 februari 1959 angående kryssmärken och

säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg och väg (SFS

50/1959) åligger det innehavare av järnväg att vid korsning i samma plan

mellan järnvägen och väg (plankorsning) anbringa och underhålla kryssmärken

och säkerhetsanordningar på ömse sidor om järnvägen samt att ordna

viss i kungörelsen närmare angiven bevakning. Det nu anförda har emellertid

icke avseende å frågan, vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna

för dessa åtgärder. Med väg avses i kungörelsen även gata eller annan allmän

plats. Under beteckningen järnväg inbegripes spårväg med särskild banvall.

För innehavare av järnväg, som icke är upplåten för allmän trafik, eller

av spårväg skall enligt 2 § ovannämnda skyldighet föreligga endast i den

mån kryssmärken och säkerhetsanordningar av särskild anledning prövats

erforderliga. Detsamma gäller innehavare av annan järnväg i fråga om

plankorsning med sådan enskild väg, som icke är allmänneligen befaren. Vid

plankorsning med allmänneligen befaren enskild väg, varå trafiken är av

endast ringa omfattning, erfordras enligt 3 § icke säkerhetsanordningar, om

fri sikt finnes på ömse sidor om korsningen. Fri sikt anses föreligga om vägtrafikant,

var han än befinner sig inom ett avstånd av 25 meter, mätt längs

vägen från närmaste rälssträng, kan vid klart väder se tåg, var det än må

befinna sig inom ett avstånd från korsningen som, uttryckt i meter, är lika

med sex gånger talet för den på platsen tillåtna största tåghastigheten uttryckt

i kilometer i timmen. Om flera spår korsar vägen, skall det sistnämnda

avståndet ökas med 5 procent för varje påbörjad meter av avståndet mellan

de yttersta spårens mittlinjer, mätt längs vägen. Vid plankorsning, som

avses i 3 §, skall dock säkerhetsanordningar finnas, om vägen korsas av flera

järnvägsspår med stark trafik eller den största tåghastigheten vid korsningen

är högre än 90 kilometer i timmen eller det betingas av särskilda förhållanden

på platsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3‘.9 år 1064 3

Beträffande hamnspår, industrispår och därmed jämförliga spår, kan efter

prövning i varje särskilt fall befrielse medges från skyldigheten att uppsätta

och underhålla kryssmärken och säkerhetsanordningar. Lämnas dylikt medgivande

i fråga om säkerhetsanordningar, skall i samband därmed föreskrivas

åtgärder, närmare angivna i kungörelsen (4 §).

Enligt § 5 skall kryssmärken vara av utseende, som framgår av en till

kungörelsen fogad bildbilaga. Säkerhetsanordningar vid plankorsning skall

enligt 6 § utgöras av

antingen helbommar jämte endera ljussignaler eller ljus- och ljudsignaler

(helbomsanläggning)

eller halvbommar jämte endera ljussignaler eller ljus- och ljudsignaler

(halvbomsanläggning)

eller enbart ljus- och ljudsignaler,

eller enbart ljussignaler,

eller ock enbart ljudsignaler.

Jämlikt andra stycket i sistnämnda paragraf skall helbomsanläggning anordnas

vid plankorsning mellan järnväg och väg med stark gång- eller cykeltrafik

samt vid sådan plankorsning där andra säkerhetsanordningar eljest

med hänsyn till vägtrafikens art och omfattning eller förhållandena i övrigt

icke lämpligen bör komma i fråga. Halvbomsanläggning skall anordnas vid

plankorsning med stark motorfordonstrafik, vid plankorsning mellan dubbelspårig

järnväg och allmän väg samt vid plankorsning på bangård, där växr

ling ofta sker, allt under förutsättning att icke helbomsanläggning anses påkallad.

I övriga fall användes enbart ljus- och ljudsignaler i förening eller

var för sig; enbart ljudsignaler må dock användas blott vid plankorsning

med ringa motorfordonstrafik.

Kungörelsen innehåller vidare utförliga bestämmelser om beskaffenheten

av de med kungörelsen avsedda säkerhetsanordningarna (7—11 §§).

Beträffande tåg som nalkas plankorsning, där säkerhetsanordning prövats

icke vara erforderlig, föreskrives att vid tillfälligt nedsatt sikt på grund av

dimma, nederbörd, rök eller dylikt upprepade signaler skall ges från annalkande

tåg med början på visst avstånd från korsningen (12 §).

Enligt 14 § får kryssmärke eller säkerhetsanordning ej utan särskilt medgivande

indragas eller ersättas med annan anordning.

Järnvägsstyrelsen samt väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen skall i samråd

vaka över tillämpningen av bestämmelserna i kungörelsen. Beslut, som påkallas

av dessa meddelas beträffande statens järnvägar av järnvägsstyrelsen

i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt beträffande enskild

järnväg av väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen. Avser frågan indragande av

befintligt kryssmärke eller befintlig säkerhetsanordning skall samråd ske

jämväl med vederbörande länsstyrelse. År järnvägsstyrelsen samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen av olika mening eller uttalar länsstyrelsen skiljaktig

mening, skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t (15 ,6).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje, lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

Med ändring eller komplettering av kryssinärke eller säkerhetsanordning,

som uppsatts före ifrågavarande kungörelses ikraftträdande den 1 juli 1959

och icke står i överensstämmelse med däri meddelade föreskrifter, samt med

uppsättande av de ytterligare säkerhetsanordningar, som erfordras enligt

kungörelsen, må enligt övergångsbestämmelserna anstå längst till den 1 juli

1969, där icke annat påkallas av förhållandena eller bestämmes i den ordning,

som sägs i 15 §.

Historik

A. Föreskrifter vid passerande av järnvägskorsning

I det betänkande, som låg till grund för vägtrafikförordningen (SOU

1948: 34), övervägde 7,944 års trafikförfattningssakkunniga, huruvida i förordningen

borde upptagas generella bestämmelser om skyldighet att stanna

före järnvägskorsning. Förslag härom framlades dock inte. Till motivering

anförde de sakkunniga:

Enligt vad de sakkunniga erfarit har förekommit, att en bilförare stannat

sitt fordon före järnvägskorsning, gått upp på banan och lyssnat om tåg

kunde höras samt, då detta ej varit fallet, gått tillbaka till bilen, satt i gång

denna och då han därefter skolat korsa banan blivit påkörd av tåg. Den tid,

som åtgått för att återvända till bilen, sätta den i gång och köra in på banan,

hade varit tillräckligt lång för att tåget skulle hinna fram. Om föraren i

detta fall fortsatt över banan utan att stanna, hade han med all sannolikhet

undgått påkörningen. Hade föraren haft tillfälle sända annan tillförlitlig

person att söka utröna, huruvida tåg nalkades, kunde kanske olyckan ha

undvikits. Tillgång till sådan hjälp torde dock ej alltid finnas. Vidare må

beaktas, att om bil stannar, buller i regel uppkommer vid fordonets igångsättande,

vilket jämte förarens bestyr med manövreringen minskar hans

möjligheter att uppmärksamma annalkande tåg. I åtskilliga fall torde stannande

före järnvägskorsning ej vara erforderligt för det avsedda syftet,

,t. ex. i fall då klar sikt råder och banan är fullt överskådlig på betryggande

avstånd. I sådana fall lärer knappast kunna förväntas, att bestämmelser om

skyldighet att stanna bilen bliva efterlevda, varigenom respekten för bestämmelserna

kommer att avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar järnväg,

Ivan lätt uppstå stagnation eller störning i trafiken, om varje fordon

skall stannas före korsningen.

Emellertid torde i vissa särskilda fall med hänsyn till föreliggande terräng-

och siktförhållanden kunna vara påkallat, att fordonsförare stannar

före järnvägskorsning för att förvissa sig om att denna kan passeras utan

fara. De sakkunniga anse lämpligt, att man i dylika fall genom särskilt

stopptecken, som uppsättes före korsningen, ålägger förare att iakttaga

ifrågavarande försiktighetsåtgärd.

De sakkunniga föreslog en bestämmelse av innebörd, att trafikant, som

ämnade passera plankorsning, oavsett förekommande säkerhetsanordningar

skulle vara skyldig att genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

huruvida tåg nalkades. Då av signal eller annat förhållande framgick, att

tåg nalkades, skulle trafikant stanna på betryggande avstånd före korsningen

och före ljussignal, om sådan fanns. Förelåg inte förhållande som nu

sagts, skulle korsningen passeras så skyndsamt som möjligt.

Icke heller i propositionen (nr 30) till 1951 års riksdag med förslag

till vägtrafikförordning in. m. upptogs bestämmelse om stopplikt vid

järnvägsövergång. Föredragande departementschefen anförde i ämnet, att

den av de sakkunniga förordade bestämmelsen torde innefatta även skyldighet

att helt stanna fordonet, där omständigheterna påkallade det, och att

det, med hänsyn till de många skiftande fall som förekom, borde överlämnas

åt förarens omdöme att avgöra, när han borde stanna. I det för riksdagen

framlagda förslaget till vägtrafikförordning upptogs, utöver vad de sakkunniga

föreslagit, ett stadgande av innebörd, att fordonsförare, som ämnade

passera plankorsning, skulle hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt

låg hastighet.

I motioner (I: 321 och II: 419) hemställdes, att det dessutom måtte föreskrivas,

att förare av motorfordon vid passerande av plankorsning skulle

växla ned eller stanna; i varje fall borde detta gälla, om korsningen var obevakad

och sikten där var dålig eller om dimma eller snöyra rådde.

Andra lagutskottet tog i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 30) avstånd

både från tanken på generell stopplikt vid järnvägsövergång och från

motionsförslaget samt yttrade bl. a.:

I åtskilliga fall — exempelvis då klar sikt råder och banan är fullt överskådlig

på betryggande avstånd —- torde det ej vara erforderligt att växla

ned eller stanna före plankorsning. I sådana fall lärer knappast kunna förväntas,

att bestämmelserna om skyldighet att växla ned eller stanna bli

efterlevda. Härigenom skulle respekten för en bestämmelse om skyldighet

härutinnan avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar järnväg, kan dessutom

''lätt uppstå stagnation eller störning i trafiken, om varje motordrivet

fordon skall nedväxlas eller stannas före korsningen.

Med hänsyn härtill och då propositionens föreskrift — såsom ock föredragande

departementschefen framhållit — lärer innefatta skyldighet för

föraren att växla ned eller helt stanna fordonet, där omständigheterna det

påkalla, finner utskottet — som likväl vill betona vikten av särskilt stor försiktighet

vid plankorsningar — sig icke böra förorda någon generell regel

av det i motionerna angivna innehållet.

I vissa särskilda fall torde det emellertid med hänsyn till terräng- och

siktförhållandena kunna vara påkallat, att föraren alltid stannar framför

järnvägskorsning för att förvissa sig om att denna kan passeras utan fara.

I dylika fall bör före korsningen uppsättas särskilt stopptecken, som ålägger

föraren att iakttaga försiktighetsåtgärden i fråga.

I fortsättningen uttalade utskottet, att snabba åtgärder borde vidtagas för

åstadkommande av säkerhetsanordningar vid de obevakade plankorsningar,

där sådana anordningar saknades, och att dessutom arbetet med anordnande

av skenfria korsningar borde påskyndas i all den omfattning förhållandena

kunde medgiva.

1*

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196i

1953 års trafiksäkerhetsulredning upptog frågan om stopplikt vid järnvägsövergång

till behandling i sitt första betänkande, Trafiksäkerhet I (SOU

1954:38). Inte heller denna utredning fann skäl att förorda sådan stoppplikt.

I stället förordade utredningen en regel om att fordon sförare, som

nalkades korsning, inte skulle få föra sitt fordon med högre hastighet än

45 km/tim på en kortare sträcka framför korsningen. Såsom motivering

anförde utredningen:

Det väsentliga syftet med stoppskyldigheten, vare sig den föreskrives att

gälla före infart på huvudled, före passerande av järnvägskorsning eller

annorstädes, är att tvinga föraren att besinna sig inför de trafikrisker, som

kunna uppstå, och ge honom tillfälle att övertyga sig om huruvida tåg eller

fordon nalkas. — Utredningen har icke ansett sig böra föreslå en generell

skyldighet för förarna att stanna sina fordon före järnvägskorsning och

detta har —---sin grund bland annat däri, att stannandet skulle kunna

innebära vissa riskmoment, särskilt med hänsyn till att korsningarnas profilförhållanden

ofta är sådana, att om stoppskyldighet föreskreves, fordonet

efter stannandet ofta konune att igångsättas i uppförslut, vilket kunde

leda till motorstopp, då fordonet befunne sig på spåret.

Den skärpta uppmärksamhet och försiktighet, som åsyftas med stoppskyldigheten,

hänför sig emellertid inte endast till själva stannandet. Även

den föregående insaktningen är ett incitament till större vaksamhet. En

regel om nedsatt hastighet före passerande av järnvägskorsning skulle alltså

komma att till stor del tillgodose samma syfte som en stoppskyldighet. Såväl

i den svenska som i den utländska trafiklagstiftningen finnas regler som

föreskriva särskild hastighetsanpassning vid järnvägskorsningar. I vägtrafikförordningen

stadgas sålunda, att fordonsförare, då han nalkas järnvägskorsning,

skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg

hastighet. Utredningen har emellertid, med hänsyn till betydelsen av en rätt

hastighetsanpassning i sådana situationer och med kännedom om att fordonen

ofta föras med mycket höga hastigheter, ansett sig böra förorda, att

bestämmelse meddelas om en i siffror maximerad hastighet inom viss vägsträcka

före korsningen eller med andra ord att en generellt bestämd hastighetszon

införes före varje korsning.

Förslag, utarbetade på grundval av nämnda betänkande, förelädes 19 5 5

års riksdag genom proposition (nr 172). Icke heller denna upptog förslag

om generell stopplikt vid järnvägsövergång. Propositionen tog även

avstånd från utredningens förslag om hastighetsbegränsning, och i stället

förordades en föreskrift överensstämmande med den nu gällande om att

hastigheten inom 50 meter från korsningen inte bör överstiga 40 kilometer

i timmen. Föredragande departementschefen anförde:

Vad angår utredningens förslag om en hastighetszon före plankorsning

mellan järnväg och väg kan de faromoment, som gör sig gällande vid passerande

av dylik korsning, i förstone synas vara i viss mån likartade med dem,

som föreligger vid infart på huvudled. Fn viktig skillnad föreligger emellertid

i det hänseendet, att järnvägsövergångar å allmänncligen befarna vägar

i regel är försedda med goda säkerhetsanordningar i form av signaler m. m.

Reglerna för trafikanternas uppträdande vid sådana järnvägsövergångar får

därför väsentligen karaktären av föreskrifter om skyldighet att respektera

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

signalerna. I fråga om järnvägskorsningar utan signalanordningar är en

analogi med huvudledskorsning mera befogad. Även bär föreligger emellertid

den olikheten, att tågföraren till skillnad från eu förare av fordon på

huvudled i regel icke kan genom sitt handlande i avsevärd mån påverka en

uppkommen hotande situation.

Till grund för reglerna om vägtrafikanters uppträdande vid korsning med

järnväg bör uppenbarligen ligga den redan nu i vägtrafikförordningen stadfästa

principen, att envar, som ämnar passera korsningen, skall oavsett

förekommande säkerhetsanordningar ägna särskild uppmärksamhet åt järnvägen

samt förvissa sig om huruvida tåg nalkas och att förare av fordon

skall hålla eu med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet.

Vad nu sagts innebär i själva verket blott en närmare utveckling av den allmänna

regeln, att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och varsamhet,

som till förekommande av trafikolyckor betingas av omständigheterna.

Lika självfallen är icke den nu föreslagna skärpning av bestämmelserna,

vilken går ut på fastställande av viss maximihastighet för sträckan närmast

före korsningen. Mot en dylik regel kan invändas, bl. a., att en förare visserligen

bör nedbringa hastigheten så, att han får tid till nödiga observationer

och kan bringa fordonet att stanna, om ett tåg skulle nalkas, men att han å

andra sidan bör så skyndsamt som möjligt passera korsningen, sedan han

fastslagit, att banan är fri. Hastighetsbegränsningen borde därför strängt

taget icke gälla sträckan närmast intill korsningen utan hellre en sträcka

eller en punkt på något avstånd från densamma. Det kan vidare övervägas,

om icke skyldigheten att nedbringa hastigheten snarare bör taga form av en

skyldighet att helt stanna fordonet på lämplig plats, varifrån god sikt råder

längs järnvägen. En föreskrift om stoppskyldighet inger emellertid ganska

stora betänkligheter eftersom den skulle leda till eu ökning av tiden för passerande

av korsningen. Därtill kommer att bestämmelsen skulle på vissa

vägar leda till besvärande trafikstockningar.

En annan synpunkt, som kom till synes bl. a. i det utlåtande (nr 30), som

andra lagutskottet år 1951 avgav i samband med tillkomsten av de nuvarande

bestämmelserna i ämnet, är att det i åtskilliga fall — exempelvis då

klar sikt råder och banan är överskådlig på långt avstånd — ej torde vara

erforderligt att minska farten eller stanna före korsningen och att man i

sådana fall knappast kan förvänta, att bestämmelserna om skyldighet att

minska farten eller att stanna blir efterlevda. Respekten för bestämmelsen

skulle därigenom avtrubbas.

Efter övervägande av de nu anförda skälen har jag kommit till den slutsatsen,

att en absolut fartgräns i anslutning till järnvägsövergång ej är att

tillråda men att det ändock kan vara lämpligt att i författningen angiva viss

hastighet, vilken i regel icke bör överskridas. Jag föreslår därför att i anslutning

till det nyss omnämnda stadgandet i 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen

intages en föreskrift om att fordonsförare, som avser att passera

plankorsning med järnväg, icke bör på vägsträckan inom 50 in från korsningen

hålla högre hastighet än 40 km i timmen. Underlåtenhet att iakttaga

bestämmelsen kommer således icke alt straffbeläggas i vägtrafikförordningen

men kan uppenbarligen inverka på bedömandet om en förare jämlikt

trafikbrottslagen skall anses ha förfarit oaktsamt.

I motioner (1:507 och It: 025) föreslogs, att den fakultativa hastighetsgränsen

skulle sättas vid 50 km/tim i stället för 40 km/tim.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

Andra lagutskottet (uti. nr 34) anslöt sig till propositionens förslag och

anförde bl. a.:

En jämförelse mellan de åtgärder en förare bör vidtaga vid infart å huvudled

och vid passerande av järnvägskorsning ligger nära till hands. På de

av departementschefen angivna skälen avvisar utskottet emellertid, att generell

stopplikt införes även vid passerande av järnvägskorsning. Ett i väsentliga

delar motsvarande resultat kan man emellertid här vinna genom att

tillse, att föraren nedbringar farten då han nalkas korsningen. En icke alltför

obetydlig minskning av hastigheten kan nämligen bidraga till att utlösa

en skärpt uppmärksamhet. Om föraren nedbringar hastigheten får han

givetvis dessutom längre tid att reagera och handla och därmed ökade möjligheter

att undvika en sammanstötning. Från dessa synpunkter tillstyrker

utskottet en regel om att hastigheten vid passerande av järnvägskorsning

skäll vara låg. Enkelheten kan synas tala för att — som i motionerna I: 507

och II: 625 föreslagits — samma hastighetsgräns väljes som vid färd inom

tättbebyggt område. A andra sidan förlorar regeln i effekt, om hastighetsgränsen

väljes så, att föraren icke tvingas nedbringa hastigheten betydligt.

För det stora antal fall där hastigheten — beroende på väg, fordon eller

förare — ligger blott något högre än 50 km i timmen, är därför en hastighet

vid passerandet av järnvägskorsning av 40 km i timmen att föredraga. Utskottet

ansluter sig till propositionens förslag och kan alltså icke tillstyrka

motionerna.

Riksdagen godtog vad utskottet anfört (skr. nr 351).

Frågan om stopplikt vid järnvägsövergång övervägdes på nytt vid 19 5 8

års A-riksdag. I proposition (nr 69) framlades förslag till vissa ändringar

i trafiklagstiftningen, grundade i huvudsak på 1953 års trafiksäkerhetsutrednings

år 1957 framlagda betänkande Trafiksäkerhet II (SOU

1957: 18). Utredningen hade icke lagt fram förslag om sådan stopplikt, men

frågan därom hade väckts i vissa remissyttranden. Även statsmakterna tog

emellertid avstånd från tanken på stopplikt. Föredragande departementschefen

anförde i ämnet:

Med avseende å s. k. bevakade övergångar gäller redan nu, jämlikt 42 §

2 mom. vägtrafikförordningen, skyldighet att stanna då av signal eller annat

förhållande framgår, att tåg nalkas. Såvitt angår denna kategori av järnvägsövergångar

torde en dylik bestämmelse vara tillfyllest. Däremot vore

det enligt min mening ägnat att gagna trafiksäkerheten, om generell stoppskyldighet,

liknande den som gäller vid infart på huvudled, kunde föreskrivas

beträffande obevakade järnvägsövergångar. Att införa en sådan bestämmelse

möter emellertid betydande svårigheter, bl. a. med hänsyn till förhållandena

vid vissa korsningar inom tätorter mellan gata eller väg och sådan

spårväg, om framgår på särskild banvall. Härtill kommer, att en stoppskyldighet,

om sådan införes, enligt internationella regler, som Sverige biträtt,

måste konsekvent utmärkas genom stoppmärken på båda sidor om

järnvägsövergången. Eftersom antalet järnvägsövergångar, om vilka nu är

fråga, betydligt överstiger 30 000, skulle åtgärden medföra stora praktiska

svårigheter och draga betydande kostnader. Jag kan därför icke förorda en

generell bestämmelse i ämnet. Däremot anser jag lämpligt, att stoppskyldigliet

successivt införes genom lokala föreskrifter och stoppmärken i första

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

hand vid mera trafikerade järnvägsövergångar och i mån av tillgängliga

resurser även vid mindre trafikerade sådana. Ett sådant förfarande möj liggöres

även beträffande enskilda, icke allmänneligen befarna vägar genom de

författningsändringar, som jag nyss förordat. När huvudparten av de järnvägsövergångar,

vid vilka trafik med motorfordon förekommer, sålunda

blivit försedda med stoppmärken, kan frågan om införandet av en allmän

regel om stoppskyldighet vid järnvägsövergång måhända tagas upp till förnyad

prövning.

I motioner (I: 337 och II: 436) yrkades sådan ändring av 42 § vägtrafikförordningen,

att motorfordonets högsta hastighet vid passerande av järnvägskorsning

skulle fastställas till 30 km/tim.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 20):

Vad departementschefen uttalat till belysning av frågan om skyldighet för

fordonsförare att stanna före passerandet av järnvägsövergång kan utskottet

i stort ansluta sig till. Utskottet vill dock framhålla, att meningarna torde

vara delade om i vad mån införande av stopplikt framför järnvägsöveiv

gångar i varje enskilt fall leder till större säkerhet.

Det i motionerna I: 337 och II: 436 framförda förslaget om införande av

en absolut hastighetsgräns om 30 kilometer i timmen vid passerandet av

järnvägskorsning avstyrker utskottet redan på den grunden att ett realiserande

av förslaget skulle nödvändiggöra att hastighetsbegränsningsskyltar

uppsattes vid alla sådana korsningar.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande (skr. nr 233).

Vid 1959 års riksdag väcktes ånyo en motion, II: 84, om införande

av stopplikt vid järnvägsövergång. Andra lagutskottet avstyrkte bifall till motionen

i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 och anförde till stöd

härför följande.

Utskottet kan fortfarande i huvudsak ansluta sig till vad föredragande departementschefen

yttrade i propositionen till 1958 års A-riksdag. En lämplig

väg att ytterligare nedbringa antalet olyckor vid järnvägskorsningar är

sålunda enligt utskottets mening att genom lokala föreskrifter införa stoppplikt

vid sådana korsningar, som bedömes vara farliga. Givetvis är det också

önskvärt, att arbetet med att förse järnvägskorsningar med säkerhetsanordningar

och med att åtstadkomma planskilda korsningar fortskrider.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts, att den nuvarande rådgivande

regeln om att hastigheten närmast före järnvägskorsning inte bör överstiga

40 km/tim skall bytas ut mot ett uttryckligt förbud att hålla högre hastighet.

Förslag i denna riktning har framförts tidigare, senast genom motioner till

1958 års A-riksdag, enligt vilka hastighetsgränsen dock skulle gå vid 30

km/tim. Dessa motioner behandlades av andra lagutskottet i samband med

den förut nämnda propositionen. Utskottet avstyrkte motionerna »redan

på den grunden» att ett realiserande av förslaget skulle nödvändiggöra att

hastighetsbegränsningsskyltar uppsattes vid alla järnvägskorsningar.

Vad utskottet anförde i denna fråga under fjolåret har fortfarande giltighet.

Dessutom vill utskottet ifrågasätta, om en enhetlig och obligatorisk begränsning

av hastigheten vid alla järnvägskorsningar skulle vara nämnvärt

effektivare än den nuvarande ordningen med en rådgivande regel. Större

verkan skulle troligen uppnås genom lokala, efter de särskilda förhållan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

It)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

dena anpassade fartbegränsningar. Något hinder att införa sådana finns

inte; bestämmelserna i vägtrafikförordningen om lokala trafikföreskrifter

ger möjlighet för vederbörande myndigheter att förordna därom.

Genom skrivelser år 1961 föreslog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

järnvägsstyrelsen berörda myndigheter att genom lokala trafikföreskrifter

införa stoppskyldighet vid oskyddade korsningar med enskild, icke allmänneligen

befaren väg i större utsträckning än dittills varit fallet. Enligt

vad järnvägsstyrelsen uppger har stopplikt därefter införts vid ca 250 korsningar.

I skrivelserna från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekades att

det med hänsyn till risken för motorstopp och de svårigheter som i vissa

fall kunde finnas för fordon, som stannat framför korsningar att åter komma

i rörelse, exempelvis vid halt väglag, kunde vara erforderligt att hos

järn vägsförvaltningen påkalla förbättring av vägprofilen intill korsningar.

I de vid 1962 års riksdag väckta motionerna, 1: 490 och II: 568,

hemställdes att föreskriften om den i 42 § vägtrafikförordningen rekommenderade

hastigheten av högst 40 kilometer i timmen horde utgå. Motionärerna

ansåg bestämmelsen leda till en skönsmässig och skiftande bedömning från

trafikövervakande myndigheters sida och medföra osäkerhet hos trafikanterna

om vad de har att iaktta för att undgå ansvar. Genom upphävande av

den särskilda hastighetsanvisningen skulle, menade motionärerna, frågan

överlåtas till de lokala myndigheternas avgörande och därmed de fall, där

fri hastighet ej kan tillåtas vid järnvägskorsning, komma att bekantgöras

genom sedvanliga vägmärken.

Tredje lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22

följande.

Den påtalade föreskriften i 42 § vägtrafikförordningen tillkom, som tidigare

angivits, år 1955 som en regel ägnad att nedbringa antalet olyckor vid

järnvägskorsningar, sedan från såväl Kungl. Maj :ts som riksdagens sida

tanken på införandet av stopplikt eller generell fartbegränsning å sådana

platser avvisats. I anledning av vad som anförts i yttrandena från statens

trafiksäkerhetsråd och statspolisintendenten vill utskottet här ange vissa

skäl som kan tala emot införandet av en i dessa yttranden förordad allmän

hastighetsbegränsning vid järnvägskorsningar. Det säkerligen betydande

antal fall då en sådan regel med hänsyn till förhållandena på platsen skulle

framstå som omotiverad ger således anledning till antagande att respekten

för regeln ej skulle kunna upprätthållas. Med nuvarande trafikövervakningsresurser

skulle regelns efterlevnad knappast heller kunna övervakas i

erforderlig utsträckning. De starkt varierande förhållandena från plats till

plats medför vidare svårigheter att bestämma en lämplig generell hastighetsgräns.

Ett stort antal korsningar torde påkalla betydligt lägre hastighet

än den föreslagna 40 kilometer i timmen och sättes gränsen för högt

synes en allmän hastighetsbegränsning kunna skapa sämre förhållanden än

om ingen absolut regel gäller. Slutligen möter svårigheten att konstruera

en generell hastighetsregel, som ej hindrar att eu korsning passeras med

största möjliga skyndsamhet, sedan väl kurmat konstateras att banan för

tillfället är fri.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

Den särskilda hastighetsregeln torde väl formellt sett ej utesluta att länsstyrelse

med stöd av 61 § vägtrafikförordningen föreskriver viss maximihastighet

å vägsträcka intill järnvägskorsning och därvid fastställer annan

hastighetsgräns än 40 kilometer i timmen. Sådana enbart av korsningar

betingade föreskrifter synes emellertid ej förekomma. Det torde också vara

olämpligt med sådana lokala föreskrifter annat än om bestämmelser ges

för alla korsningar, där fri hastighet ej bör tillåtas. Trafikanterna kan eljest

— åtminstone om föreskrifter utfärdas i större utsträckning — bibringas

uppfattningen att särskild fartgräns befunnits onödig i fråga om korsningar

som saknar skyltar om hastighetsbegränsning.

Ett fullt utbyggt system av lokala, med vägmärken angivna och efter de

särskilda förhållandena anpassade hastighetsbestämmelser för alla korsningar,

där sådana bestämmelser befinnes påkallade, skulle väl i och för

sig i högre grad än nuvarande regler vara ägnat att öka trafiksäkerheten

vid järnvägskorsningarna. Emot en sådan lösning av problemet har emellertid

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat att kungörandet med vägmärken

av varierande lokala hastighetsbestämmelser skulle vara förenat

med kostnader av en sådan storleksordning att åtgärden även med beaktande

av fördelarna ej kan anses försvarlig. Det bör i sammanhanget anmärkas

att, såvitt kan bedömas av de tidigare redovisade statistiska uppgifterna, de

med säkerhetsanordningar av olika slag utrustade korsningarna ej torde

böra uteslutas, därest sådan bestämmelser skulle meddelas. Trots den år

1955 genomförda skärpningen av reglerna om trafikanternas skyldighet att

efterkomma ljud- och ljussignaler vid järnvägsövergångar synes nämligen

ett anmärkningsvärt stort antal olyckor alltjämt inträffa i sådana korsningar.

Prövningen huruvida underlåtenhet att iakttaga den rekommenderade

fartgränsen skall anses innebära oaktsamhet eller ej, ankommer i sista

hand på domstolarna. Argumentet att nuvarande bestämmelser utlämnar

trafikanterna åt en skönsmässig bedömning av polismyndigheterna kan därför

inte åberopas till stöd för upphävande av den påtalade regeln.

Viss kritik kan väl riktas mot en regel som den förevarande. Det torde

emellertid kunna hållas för visst att bestämmelsen har en ej obetydlig

hastighetsbegränsande effekt. I beaktande av de höga olyckssiffror som tidigare

redovisats kan utskottet ej tillstyrka en ändring i vägtrafikförordningen.

varigenom kraven på aktsamhet av motorförare vid passerande av järnvägskorsning

minskas. Ett upphävande av regeln kan därför enligt utskottets

mening ej komma i fråga, därest ej samtidigt vidtages åtgärder med

minst samma effekt för trafiksäkerheten. Som framgår av vad utskottet tidigare

redovisat kan vägande skäl anföras såväl mot att generell hastighetsbegränsning

stadgas för korsning som mot att frågan löses genom

lokala trafikföreskrifter. Utskottet är därför ej berett att förorda något av

dessa alternativ framför de nu gällande reglerna och kan således ej tillstyrka

bifall till motionerna.

Det torde emellertid vara lämpligt att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagit, motionerna överlämnas till svenska ledamöterna av

Nordisk vägtrafikkommitté, att övervägas vid kommitténs arbete på en samnordisk

vägtrafik lagstiftning.

Angående interpellationssvar vid årets riksdag om åtgärder för att minska

risken för olyckor vid korsning mellan väg och järnväg, se nedan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

Frågor rörande bl. a. bestämmelserna vid passerandet av järnvägskorsning

är f. n. under utredning inom Mordisk vägtrafikkommitté. Enligt uppgift

räknar kommittén med att mot sommaren 1965 avge ett förslag om enhetliga

trafikregler för de nordiska länderna. Under första delen av sagda år avser

kommittén att lägga fram förslag rörande enhetliga vägmärken.

B. Varnings- och säkerhetsanordningar vid järnvägskorsning

1) Utredningar på området

Den 26 juni 1933 utfärdades en kungörelse angående varningsmärken

och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg

och väg. Icke lång tid efter utfärdandet befanns denna kungörelse vara

i behov av översyn. Redan år 1935 fick sålunda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i uppdrag att i samråd med järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägsföreningen

verkställa utredning i vissa frågor rörande trafiksäkerhetens

höjande vid plankorsningar. Utredningen, som avlämnades den 30 december

1936 (SOU 1937: 15), föranledde dock ingen åtgärd.

Problemet om trafiksäkerheten vid järnvägskorsningar upptogs av 1937

års sakkunniga rörande trafiksäkerheten till förnyad prövning. När de sakkunniga

år 1939 på egen begäran entledigades från uppdraget, förelåg från

dem en redogörelse för de frågor, som enligt deras mening i första hand

borde bli föremål för utredning och förslag, däribland frågan om säkerhetsanordningar

vid järnvägskorsningar. De sakkunnigas sekreterare, åt vilken

uppdrogs att fortsätta utredningen, har i sitt principbetänkande i trafiksäkerhetsfragan

(SOU 1940:33) även berört hithörande problem. Hans på

grundval av de sakkunnigas program utarbetade förslag om anbringande

av säkerhetsanordningar (ljussignaler) i stor skala kom av statsfinansiella

skäl aldrig till utförande.

Frågan om förbättrad lagstiftning på området togs ånyo upp år 1948, då

Kungl. Maj :t uppdrog åt civilingenjören Bo Casten Carlberg att verkställa

utredning rörande vissa frågor beträffande säkerhetsanordningar vid plankorsningar

mellan järnväg och väg. Resultatet av denna utredning redovisades

i ett av 1948 års utredning angående järnvägskorsningar avgivet betänkande

med förslag till skyddsanordningar vid korsningar i plan mellan

järnväg och väg m. m.

Tio år senare verkställdes ytterligare en utredning i ämnet, denna gång

av delegationen för korsningar järnväg—väg. På grundval av delegationens

förslag utfärdade Kungl. Maj :t den nu gällande kungörelsen den 20 januari

1959 angående kryssmärken och säkerhetsanordningar vid plankorsningar

mellan järnväg och väg.

2) Bidrag till trafiksäker hetsfrämjande åtgärder

vid järnvägskorsningar

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

Enligt den i denna del av riksdagen godtagna statsverkspropositionen har

till bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid järnvägskorsningar

för budgetåret 1964/65 anvisats ett reservationsanslag av 4 250 000 kronor

att avräknas mot automobilskattemedlen. Departementschefen har medgivit

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rätt att för sagda budgetår utbetala statsbidrag

om sammanlagt högst 5 500 000 kronor.

I övrigt hänvisas beträffande sagda bidrag till statsutskottets utlåtande

nr 6 år 1964 s. 31—33.

3) Interpellation

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, besvarade

den 10 mars 1964 herr Svanströms interpellation om åtgärder för att

minska risken för olyckor vid korsning mellan väg och järnväg. Statsrådet

anförde följande (riksdagens protokoll, första kammaren, nr 11/1964 sid. 13).

Olyckorna vid plankorsningar, som tyvärr ofta leder till personskador av

allvarligaste art, är ett ständigt aktuellt problem. Antalet olyckor vid korsning

mellan väg och järnväg har — trots den starkt expanderande motortrafiken

— under den senaste tioårsperioden inte ökat, detta mycket tack

vare de åtgärder som från myndigheternas sida ridtagits för att eliminera

olycksfallsriskerna. Situationen är dock långt ifrån tillfredsställande och

arbetet med att öka säkerheten måste fortgå och kommer att intensifieras.

Det sträcker sig över ett brett register — byggande av planskilda korsningar,

avstängning av trafikfarliga plankorsningar i kombination med trafikomläggning

till trafiksäkrare korsningar, förbättring av befintliga säkerhetsanordningar

och uppsättande av ytterligare sådana samt propaganda, upplysning

och undervisning, för att nu ge en liten katalog på de åtgärder som

måste vidtagas och fullföljas.

Som exempel på vad som åtgjorts kan jag nämna att säkerhetsanordningar

i någon form numera finns rid alla plankorsningar mellan järnväg

och allmän väg och allmänneligen befaren enskild väg i de fall då fri sikt

saknas. Även de korsningar vid allmänna vägar där fri sikt finnes men där

säkerhetsanordningar saknas kommer att inom de närmaste åren förses

med sådana anordningar.

Särskilt intresse ägnas f. n. plankorsningarna vid enskilda ej allmänneligen

befarna vägar, vilka i stort sett saknar säkerhetsanordningar. BI. a.

införes beträffande en del sådana korsningar obligatorisk stoppskyldighet.

Kryssmärken uppsättes i samband härmed och i många fall förbättras sikt-,

plan- och profilförhållandena.

Förhållandena vid de skyddade plankorsningarna ställer likväl stora krav

på vägtrafikanternas vaksamhet. I syfte att erinra härom har SJ och NTF

gemensamt utgivit och distribuerat broschyren »Se! Lyssna!» Vidare har

SJ och NTF låtit spela in två filmer om passage vid järnvägskorsningar,

vilka i dagarna visas i TV.

Avslutningsvis vill jag nämna att i årets statsverksproposition framlagts

förslag innebärande dels en utvidgning av möjligheterna att erhålla statsbidrag

till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar, dels enhetliga bestämmelser

för bidrag till sådana anordningar och till trafiksäkerhetsfrämjande

åtgärder, dels eu förenklad handläggning av bidragsärendena.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.9 år 196b

Vad i interpellationssvaret upplyses angående det arbete som f. n. bedrives

för att begränsa olycksfallsriskerna vid plankorsning mellan väg och järnväg

återfinnes i en inom kommunikationsdepartementet upprättad P.M. angående

trafiksäkerhetsarbetet under våren 1964.

4) Av statsutskottet under vårsessionen 1964 behandlad

in o t i o n i ämnet

I en vid årets riksdag inom andra kammaren av herr Börjesson i Glömminge

väckt motion (II: 642) hemställdes att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Maj :t begära att statens järnvägar får i uppdrag att

undersöka om genomförandet av vissa i motionen föreslagna åtgärder —- innebärande

anbringandet av dubbla alarmklockor vid järnvägsövergångar

— kan förebygga olyckor vid dessa övergångar.

I anledning av motionen anförde statsutskottet följande i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 6.

Enligt vad utskottet erfarit bär förslag av liknande beskaffenhet redan

tidigare prövats av järnvägsstyrelsen, som även till Kungl. Maj :t redovisat

sitt ställningstagande i frågan. Med hänsyn härtill och då utskottet anser

sig kunna förutsätta att styrelsen med största uppmärksamhet följer utvecklingen

på förevarande område samt vidtager i anledning därav eventuellt

erforderliga åtgärder kan utskottet icke finna det motiverat att på sätt

motionären föreslagit en särskild framställning i ämnet göres från riksdagens

sida. Motionen i fråga avstyrkes följaktligen.

Remissyttrandena

A. Statistiska uppgifter m.m.

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen lämnar beträffande statens järnvägar

följande uppgifter angående plankorsningar samt vid sådana inträffade

olyckshändelser förorsakade av kollision mellan tåg och motorfordon.

Vid SJ fanns år 1963 drygt 32 000 plankorsningar med allmänna och enskilda

vägar. Av dessa var 2 299 utrustade med manuellt skötta eller automatiska

grindar, bommar eller halvbommar, 1 902 med ljus- och ljudsignaler

(ett fåtal dock med enbart ljus-eller ljudsignaler) och 2 824 med enbart kryssmärken

(vid 92 av dessa fanns s. k. fri sikt). Vid omkring 25 000 korsningar

fanns sålunda varken säkerhetsanordningar eller kryssmärken. Det bör

emellertid observeras, att det helt övervägande antalet av sådana oskyddade

korsningar utgöres av mycket obetydliga enskilda vägar med ringa trafik

till åkrar o. dyl. och huvudsakligen befares av trafikanter, som kan förmodas

vara väl förtrogna med förhållandena på platsen.

Vid plankorsningar på SJ inträffade 1963 sammanlagt 145 kollisioner

mellan vägfarande och järnvägsfordon, varvid 49 personer dödades och 20

skadades. Av kollisionerna inträffade sju vid korsningar med grindar,

bommar eller halvbommar, 34 vid ljus- och/eller ljudsignalförsedda korsningar

och 104 vid korsningar med enbart kryssmärken eller helt utan märken

och anordningar. Under tioårsperioden 1954—1963 inträffade vid korsningar

utan säkerhetsanordningar 1 154 kollisioner, vilket utgjorde ca 2/3

av samtliga vid plankorsningar under nämnda tid timade olyckor (1 683 st.).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

15

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen konstaterar därefter i anslutning till

ett vid remissyttrandet fogat diagram beträffande åren 1952—1963 att av detsamma

kan utläsas att utvecklingen i vad avser olyckshändelser vid plankorsningar

visar en relativt gynnsam bild i det att en tendens till fortgående

minskning av antalet olyckor samt dödade och skadade personer kan förmärkas.

Detta bör enligt styrelsen ses mot bakgrunden av att motorfordonsbeståndet

och vägtrafiken under nämnda tid mer än fördubblats och att antalet

vid samtliga vägtrafikolyckor dödade och skadade personer ökat med

ca 50 procent. Styrelsen fortsätter:

Antalet kollisioner mellan vägtrafikanter och järn vägsfordon har under

senare år utgjort mindre än 3 °/oo av totala antalet av polisen rapporterade

vägtrafikolyckor. Antalet vid sådan kollisioner dödade har dock utgjort

ca 4 % av totala antalet vid vägtrafikolyckor dödade, vilket belyser det allvarliga

förlopp som sådana olyckor i allmänhet får.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att antalet olyckshändelser vid

järnvägskorsningar utgör en mycket liten del av det totala antalet trafikolyckor.

Omkring två tredjedelar av plankorsningsolyckorna inträffar vid

korsningar, som saknar säkerhet sanordningar och vilkas antal är mycket

stort (ca 25 000).

Beträffande de faktiskt inträffade plankorsningsolyckorna uppger trafiksäkerhetsrådet

att, enligt preliminära uppgifter, antalet kollisioner var

1961 133, 1962 184 och 1963 143. Antalet dödade och allvarligt skadade vid

sådana kollisioner var 1961 37 respektive 22, 1962 35 respektive 24 och

1963 49 respektive 18.

B. Stopplikt vid järnvägsövergång m. m.

Motionärernas förslag i denna del har fått ett blandat mottagande av remissorganen.

Sålunda har statspolisintendenten och trafiksäkerhetsrådet

tillstyrkt utredning på området, under det att järnvägsstyrelsen och MSD

ansett skäl icke föreligga för ett införande av ifrågavarande stopplikt. Vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, som icke yttrat sig om behovet av den föreslagna

utredningen, har ansett att en eventuell föreskrift om stoppskyldighet

måste få ett på ett eller annat sätt begränsat giltighetsområde.

Frågan om införande av generell eller i någon form begränsad

stop plikt vid järnvägsövergång har upptagits till

diskussion av flera remissinstanser. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har

därvid anfört följande.

Ett generellt införande av stopplikt framför samtliga järnvägskorsningar

i plan torde ej vara praktiskt möjligt. En sådan föreskrift skulle på vägar

med livligare trafik kunna orsaka hastigt växande köbildningar som speciellt

under ogynnsamma siktbetingelser kunde alstra synnerligen riskabla

trafiksituationer. Det är därför troligt att en eventuell föreskrift om stoppskyldighet

måste få ett på ett eller annat sätt begränsat giltighetsområde.

Eu naturlig sådan begränsning vore att föreskriften endast skulle gälla så
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

dana korsningar, vid vilka inga som heist säkerhetsanordningar eller vid

vilka endast kryssmärken förekommer.

Om en sådan lösning väljes blir nästa fråga huruvida sådan stoppskyldighet

skall utmärkas, på vilket sätt sådan utmärkning skall ske och vem

som skall bekosta utmärkningen. Om utmärkning med förbudsmärke (fig.

31 i bildbilagan till VMK) förutsättes, skulle ca 56 000 sådana märken behöva

sättas upp för en kostnad av storleksordningen 4 miljoner kronor.

Med tanke på att den helt övervägande delen av här ifrågavarande korsningar

är belägna på enskilda vägar med mycket ringa trafik måste det —

i beaktande av polisens begränsade resurser att på sådana vägar övervaka

föreskriftens efterlevnad — anses tveksamt om stoppskyldigheten i realiteten

skulle iakttagas av flertalet trafikanter. Det kan därför ifrågasättas

om de kostnader, som sådan utmärkning skulle medföra, kan anses försvarbara.

Järnvägsstyrelsen andrager följande i denna fråga.

Järnvägsstyrelsen anser, att nya bestämmelser i avsikt att höja trafiksäkerheten

vid plankorsningar inte bör införas, förrän bättre kännedom

vunnits om de psykologiska faktorer, som styr vägtrafikanternas beteende

vid passage av plankorsning. Det har t. ex. konstaterats, att vägmärken inte

uppmärksammas så som borde ske.

Styrelsen anser det sålunda inte vara tillrådligt att generell stopplikt införes

f. n. På sina håll föreligger också vissa svårigheter. Många korsningar

ligger nämligen på mindre vägar, vilka mynnar i en större väg, som går

parallellt med järnvägen och på mycket litet avstånd från denna. Stoppplikt

vid en sådan plankorsning skulle medföra, att ett stoppat vägfordon

skulle hindra trafiken på den större vägen och därigenom öka riskerna

för vägolyckor. Dessutom är vägprofilen vid dylika korsningar ofta otillfredsställande

och kan inte heller förbättras till rimliga kostnader på grund

av det korta avståndet mellan den större vägen och järnvägen.

Järnvägsstyrelsen säger sig slutligen nu överväga hur man lämpligen

skall kunna få närmare kännedom om det antydda problemet angående

trafikanternas reaktioner.

Sedan trafiksäkerhetsrådet framhållit, att plankorsningarna torde erbjuda

olika riskmoment med hänsyn till den varierande förekomsten av goda

eller dåliga siktförhållanden och tillfredsställande eller otillräckliga varningsanordningar,

uttalar rådet följande.

Understundom skulle det sålunda kunna anses försvarligt att tillåta

passage av en järnvägskorsning med högre hastighet än angivna 40 km/tim,

medan i andra fall en sådan hastighet kunde tänkas vara för hög.

När i de nu aktuella motionerna föreslås utredning angående möjligheten

att införa stopplikt för fordon vid plankorsning mellan väg och järnväg,

torde i stort sett motsvarande synpunkter kunna anläggas som nyss

angivits ifråga om hastigheten vid passerande av korsningen. Skäl kunna

sålunda tala för att stopplikt ej bör föreskrivas vid korsning, där goda siktförhållanden

och tillfredsställande varningsanordningar äro för handen.

A andra sidan kunna skäl tala för införande av stoppskyldighet vid korsning,

där siktförhållandena äro dåliga eller varningsanordningarna otillräckliga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

Trafiksäkerhetsrådet anser sig för närvarande icke böra taga ställning

till frågan, om stopplikt bör införas generellt eller ej vid plankorsningar;

bland annat borde, innan denna fråga slutgiltigt besvaras, närmare utredas

förutsättningarna för fastställande av viss högsta tillåten hastighet vid

passerande av järnvägsövergång. Rådet anser emellertid goda skäl föreligga

för verkställande av utredning och förslag -— eventuellt i samband

med sådan utredning angående hastigheten som nyss nämnts — angående

införande av stopplikt vid järnvägskorsning och biträder därför yrkandet i

nu berörda motioner.

I fråga om övervakningen av att bestämmelsen i 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen

angående hastigheten följs vid passerandet av järnvägsövergång

har statspolisintendentcn yttrat följande.

I likhet med motionärerna anser statspolisintendenten att den nuvarande

avfattningen av 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen icke är lämplig. Vid

övervakningen har den vaga formuleringen av författningsbestämmelsen

medfört stora svårigheter. Dessa består icke endast i att bedöma vilken

hastighet som i varje särskilt fall kan tillåtas med hänsyn till siktförhållandena,

vägars beskaffenhet, väglaget m. in. Det kan också vara svårt att

avgöra var hastigheten lämpligen bör mätas. I författningen angives visserligen

att hastigheten ej bör överstiga 40 kilometer i timmen inom 50 meter

från korsningen, men sedan fordonet kommit så nära korsningen att föraren

kan konstatera att inget tåg nalkas torde det i allmänhet icke kunna

påstås att föraren genom att hålla högre hastighet gjort sig skyldig till ovarsamhet.

Vid hastighetskontroll vid järnvägskorsning mäter statspolisen numera

fordonets hastighet vid den punkt på vägen, varifrån det kan bedömas

huruvida korsningen kan passeras riskfritt. Om fordonsföraren där

håller så hög hastighet att han icke kan stanna före korsningen om så skulle

erfordras rapporteras saken till åklagare som vårdslöshet i trafik jämlikt

1 § trafikbrottslagen. Det bör emellertid framhållas att samma möjlighet

att ingripa torde föreligga med stöd av de allmänna bestämmelserna om

hastighetsanpassning i 46 § VTF alldeles oavsett rekommendationen i 42 §.

Till följd av bevisningssvårigheter kommer i regel endast de mest uppenbara

fallen av bristande hastighetsanpassning att medföra rättslig åtgärd.

Enligt väg- och vattenhyggnadsstgrelsen synes en lämpligt avpassad, intensiv

upplysnings- och propagandaverksamhet vara det

bästa medlet för att åstadkomma en snabb och brett förankrad uppryckning

av vägtrafikanternas insikt om och respekt för de faror som passerandet av

eu järnvägskorsning innebär. Med en lämpligt utformad information om

dessa risker och en undervisning om de Olika metoder som kan användas

för att eliminera riskerna torde enligt styrelsen större möjlighet finnas att

nå ett verkligt resultat än genom införande av en mer eller mindre generell

föreskrift, som ej kan förutsättas vinna större anklang hos allmänheten.

C. Varnings- och säkerhetsanordningar

I denna del har statspolisintendenten, trafiksäkerhetsrådet och MSI) tillstyrkt

den i motionerna 1:608 och 11:787 begärda utredningen angående

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196t

varnings- och säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg och

väg. Järnvägsstyrelsen har funnit det icke vara lämpligt att nu omarbeta

eller utöka gällande bestämmelser i ämnet. Väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen

har icke direkt tagit ställning till frågan om utredning är erforderlig

eller ej.

I frågan om kostnaderna för erforderliga säkerhetsanordningar

uttalar väg- och vattenbyggnadsstyrelscn följande.

Den effektivaste åtgärden för att höja säkerheten vid en viss plankorsning

är uppsättande av signalanordningar. En ljus- och ljudsignalanläggning av

det utförande som nu tillämpas, kostar ca 30 000 kronor att anlägga, vartill

kominer årliga drifts- och underhållskostnader som i kapitaliserat värde

kan uppskattas till ca 15 000 kronor, eller sammanlagt 45 000 kronor. Om

man skulle göra antagandet att signalanordningar skulle uppsättas vid ett

mycket stort antal korsningar — säg 10 000 st. eller omkring hälften av de

nu oskyddade korsningarna — kan man räkna med att en stor del av de

olyckshändelser som annars skulle inträffa kan förebyggas. Hur stort detta

antal skulle bliva är svårt att avgöra, och möjligen kan hälften av de något

över 100 kollisioner med ca 25 dödade personer som årligen inträffar

vid korsningar av detta slag elimineras. Kostnaderna för de nya säkerhetsanordningar

som erfordras för att nå denna effekt skulle uppgå till 450

miljoner kronor.

Om motsvarande belopp i stället användes till förbättring av vägnätet hade

stora vinster i form av bl. a. minskat antal trafikolyckor kunnat erhållas.

Man hade exempelvis kunnat ombygga ca 200 km av de mest olycksfalls-

och trafikbelastade riksvägarna till motorvägsstandard och därmed

vunnit en årlig minskning av antalet olyckor av storleksordningen 500 å

1 000 och antalet döda med 10 ä 20. Härtill kommer en väsentlig förbättring

av framkomligheten och transportekonomien.

Exemplet visar hur stora investeringar i säkerhetsanordningar som skulle

krävas för att någon mera djupgående effekt på antalet olyckor vid järnvägskorsningar

skulle erhållas på detta sätt. Samtidigt uppstår frågan om

det ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt är berättigat att nedlägga så stora

belopp på järnvägskorsningar, när en större påverkan på säkerheten kan

erhållas genom andra investeringar.

Såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelscn som järnvägsstyrelsen lämnar i

sina remissyttranden redogörelser för de åtgärder som vidtages

under den i 1959 års kungörelse stadgade övergångstiden

till den 1 juli 1969. Järnvägsstyrelsen andrager härutinnan följande.

När den nuvarande kungörelsen infördes medgavs en övergångstid till

den 1 juli 1969 för genomförandet av kungörelsens ändringar. En stor del

av dessa är numera genomförda.

Av frisiktskorsningar med allmänna vägar återstår 53 st, som ännu saknar

säkerhetsanordningar. För 22 st. av dem har beslut nyligen fattats om

att automatiska ljus- och ljudsignaler skall sättas upp. Återstående 31

korsningar är endera belägna på industrispår eller på sådana trafiksvaga

bandelar, som kan beräknas bli nedlagda före den 1 juli 1969.

Utbyte av ljussignaler och kryssmärken mot sådana av den nya typen,

uppsättning av reflexer och lyktor på bommar samt övriga ändringar i an
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

19

ledning av SFS 50/1959 kommer att slutföras i samband med ändringarna

för införande av högertrafik och kan därigenom beräknas vara avslutade

senast år 1967. Härigenom avkortas övergångstiden med minst två år. Ytterligare

avkortning synes inte erforderlig och torde inte heller gå att genomföra

utan att andra för trafiksäkerheten viktigare arbeten kommer att eftersättas.

Ändringar av äldre anläggningar och märken, vilka skall utföras enligt

SFS 50/1959, utgör nämligen endast en mindre del av nu pågående arbeten

för höjande av trafiksäkerheten vid plankorsningar. Av övriga åtgärder

kan följande nämnas.

1. Avstängning av korsningar.

2. Förbättring av korsningarnas plan-, profil- och siktförhållanden.

3. Undersökning av behovet av säkerhetsanordningar vid korsningar med

ej allmänneligen befarna enskilda vägar. Efter prövning förses åtskilliga

sådana korsningar härigenom fortlöpande med säkerhetsanordningar och/

eller kryssmärken.

4. Uppsättning av bommar vid sådana korsningar, där befintliga Ijusoch

ljudsignaler icke anses tillfyllest.

5. Utbyte av manuellt manövrerade helbommar och grindar mot automatiska

säkerhetsanordningar, varigenom fel på grund av den mänskliga

faktorn elimineras.

6. Effektivisering av befintliga äldre säkerhetsanordningar.

Genomförandet av alla dessa åtgärder har under de senaste åren intensifierats.

Hela bandelar inventeras i ett sammanhang, varigenom behoven vid

de olika plankorsningarna kan bedömas mera enhetligt.

Med tanke på att 1933 års kungörelse fortfarande är tillämplig under en

övergångsperiod fram till den 1 juli 1969 finner MSD att gällande bestämmelser

icke är anpassade till den moderna trafiken. MSD fortsätter:

Under de trettio år som förflutit sedan kungörelsen tillkom har vägtrafiken

undergått en enorm expansion. Utvecklingen för järnvägarnas del

har icke varit av samma storleksordning. Det kan därför ifrågasättas om

icke tiden nu är mogen att radikalt omvärdera järnvägens skyldigheter när

det gäller säkerheten vid plankorsningar. De hittillsvarande bestämmelserna

har främst syftat till att genom olika bestämmelser reglera vägtrafikanternas

uppträdande vid plankorsningarna. Järnvägen har icke varit föremål

för liknande restriktioner. Med tanke på den stora trafikvolymen på vägarna

kan det icke anses orimligt att järnvägen åläggs att antingen vidtaga erforderliga

säkerhetsanordningar vid samtliga korsningar i plan eller tågen

vid passerandet av korsningarna måste iakttaga samma försiktighet som

nu åvilar vägtrafikanten.

Järnvägsstyrelsen anser att effektivare övervakning av att vägtrafikförordningens

föreskrifter efterföljs vore önskvärt och anför som grund

härför följande.

Ett stort antal av olyckorna vid plankorsningar torde nämligen bero på

att gällande bestämmelser och vägmärken inte respekteras. Som exempel

kan nämnas, att av totalt 145 olyckshändelser år 1963 vid plankorsningar

vid SJ inträffade inte mindre än 41 st. vid korsningar försedda med säkerhetsanordningar.

I intet av dessa 41 fall har några felaktigheter i säkerhetsanordningarna

kunnat konstateras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

Sedan trafiksäkerhetsrådet erinrat om att genom de nuvarande bestämmelserna

angående varnings- och säkerhetsanordningar vid järnvägsövergång

flera ur trafiksäkerhetssynpunkt betydelsefulla förbättringar åstadkommits,

finner rådet bestämmelserna likväl i en del avseenden ännu icke

kunna anses tillgodose trafiksäkerhetsintressena. Rådet uttalar fortsättningsvis

följande.

Trafiksäkerhetsrådet har i utlåtande den 21 oktober 1957 över ett av delegationen

för frågor rörande skyddsanordningar vid korsningar i samma

plan mellan järnväg och väg den 6 maj 1957 avlämnat förslag till kungörelse

angående kryssmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar

i samma plan mellan järnväg och väg anfört vissa synpunkter, som enligt

rådets mening ägde — och alltjämt äga — betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Vid utformningen av nu gällande kungörelse angående kryssmärken

och säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg och

väg ha flera av dessa synpunkter beaktats.

Bland de synpunkter, som icke beaktats, finnas åtskilliga som enligt rådets

mening äga ett aktuellt trafiksäkerhetsintresse, t. ex. förekomsten av enbart

ljussignaler på väg med motorfordonstrafik och förvarningstiden ifråga

om ljud- och ljussignaler. Även på andra punkter torde skäl kunna anföras

för en översyn av angivna bestämmelser, däribland vad i kungörelsen stadgats

angående den övergångstid, varunder äldre föreskrifter om kryssmärken

och säkerhetsanordningar må gälla.

En undersökning av möjligheterna att minska det stora antalet plankorsningar

torde icke i och för sig omfattas av yrkanden i nu ifrågavarande

motioner. Frågan om möjligheterna härtill äger dock mycket nära samband

med spörsmålet om de åtgärder i övrigt, som kunna vidtagas till höjande

av trafiksäkerheten vid passerande av järnväg. En reducering av den

stora mängden plankorsningar torde nämligen vara det enda verkligt effektiva

sättet att nedbringa antalet olyckor i följd av sammanstötningar med

järnvägsfordon. Utredning bör därför enligt rådets uppfattning komma till

stånd angående möjligheterna att på detta sätt minska antalet olyckor vid

järnvägskorsning.

På grund av det anförda tillstyrker trafiksäkerhetsrådet att en översyn

sker av bestämmelserna rörande varnings- och säkerhetsanordningar vid

plankorsningar mellan järnväg och väg, i samband varmed eventuellt även

bör utredas vilka åtgärder som kunna vidtagas för att nedbringa antalet

plankorsningar.

Trafiksäkerhetsrådet framhåller slutligen, med hänsyn till önskvärdheten

av enhetlighet i trafikreglerna beträffande särskilt de nordiska länderna,

värdet av att de nu tillstyrkta utredningarna, om sådana kommer till stånd,

sker med erforderligt beaktande av vunna erfarenheter från arbetet inom

den nordiska vägtrafikkommittén. Därest ändringar beträffande förhållandena

vid järnvägskorsningar befinnes skola vidtagas, synes dessa enligt

trafiksäkerhetsrådets mening böra ske samtidigt med åtgärder som betingas

av den förestående övergången till högertrafik.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1964

21

Utskottet

Såsom framgått av remissyttrandena fanns år 1963 drygt 32 000 korsningar

1 samma plan mellan järnväg och väg. Av dessa plankorsningar var cirka

2 300 utrustade med manuellt skötta eller automatiska grindar och bommar,

cirka 1 900 med ljus- och ljudsignaler samt cirka 2 800 med enbart kryssmärken.

År 1963 inträffade vid plankorsningar sammanlagt 145 kollisioner mellan

vägfarande och järnvägsfordon. Därvid dödades 49 personer och skadades

20 allvarligt. Betraktas utvecklingen under perioden 1952—1963 kan dock,

såsom framgår av ett till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens remissyttrande

fogat diagram, en tendens till fortgående minskning av antalet olyckor samt

dödade och skadade vid förevarande kollisioner konstateras, oaktat motorfordonsbeståndet

och vägtrafiken samt antalet vid samtliga vägtrafikolyckor

dödade och skadade personer visat en väsentlig ökning under denna tid.

Verkningarna av olyckorna vid järnvägskorsningar är emellertid i allmänhet

av ytterst allvarligt slag. Till belysning av detta förhållande må nämnas, att

antalet kollisioner mellan vägtrafikanter och järnvägsfordon under senare

år har utgjort mindre än 3 »/oo av antalet av polisen rapporterade vägtrafikolyckor,

under det att antalet vid sådana kollisioner dödade utgjort cirka

4 % av totala antalet vid vägtrafikolyckor dödade.

Mot bakgrund av dessa svårartade olyckor har i förevarande motioner upptagits

frågor om dels ändrade föreskrifter vid passerandet av plankorsningar,

främst genom införande av en föreskrift om stopplikt vid sådan korsning,

dels översyn av bestämmelserna om varnings- och säkerhetsanordningar vid

plankorsning. Såsom utskottet i olika sammanhang understrukit är det angeläget

att tillvarataga alla möjligheter att förebygga trafikolyckor, icke minst

olyckor av den allvarliga art det här är fråga om. Vad på sätt nedan redovisas

motionärerna i detta syfte föreslår är enligt utskottets mening förtjänt av

beaktande. Genom den pågående nedläggningen av trafiksvaga järnvägar

kommer visserligen åtskilliga av de nuvarande plankorsningarna att efter

hand försvinna, men å andra sidan tillkommer nya sådana korsningar, bl. a.

vid det under utbyggnad varande nätet av skogsbilvägar. Det är av stor vikt

att de kvarblivande korsningarna, som avser järnvägar med relativt stark

trafik, göres så trafiksäkra som möjligt.

I vägtrafikförordningens bestämmelser om vägtrafi kants skyldigheter

vid passerande av plankorsning föreskrives bl. a.

att vägtrafikant, som ämnar passera sådan korsning, skall oavsett förekommande

säkerhetsanordningar genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa

sig om huruvida tåg nalkas. Vid färd med fordon skall därvid hållas en med

hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet. Vidare gäller att hastigheten

inom 50 meter från korsningen ej hör överstiga 40 kilometer i tim
-

men.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1961

I motionerna 1: 608 och II: 737 ifrågasattes nu om icke trafiklagstiftningen

på detta område bör revideras, eventuellt i den riktningen att stopplikt iniöres

vid korsningar med begränsad sikt. Till stöd härför åberopas vissa av

trafiksäkerhetsrådet år 1957 redovisade undersökningar, av vilka skulle

lramgå att många vägtrafikanter sätter sig över vägtrafikförordningens

föreskrifter såvitt gäller järnvägskorsningar, och att det från trafiksäkerhetssynpunkt

vore önskvärt med bättre utformade bestämmelser och eu

effektivare övervakning av deras efterlevnad. Med anledning härav begär

motionärerna översyn av bestämmelserna om vägtrafikants skyldigheter i

förevarande hänseende.

Motionerna I: 348 och II: 396 behandlar främst frågan om införande av

stopplikt. I dessa sägs att det utan en närmare granskning av de lokala omständigheterna

i olika fall kan vara svårt att avgöra om en stopplikt bör utformas

generellt eller gälla lokalt. Under alla förhållanden bör emellertid

enligt motionärerna en utredning företas beträffande dessa frågor om stoppplikt,

och motionärerna föreslår att en sådan kommer till stånd.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har frågan om stopplikt vid

järnvägsövergång varit föremål för allsidig behandling under de sista två

decennierna i såväl betänkanden som propositioner och utskottsutlåtanden.

Skäl har dock icke vid något tillfälle ansetts föreligga för ett införande av

generell stopplikt. Det har därvid bl. a. gjorts gällande att vid tät trafik

på väg som korsar järnväg stagnation eller stockning i trafiken lätt kan

uppstå, om varje fordon skall stanna före korsning. Vidare har åberopats det

förhållandet att stoppskyldighet måste enligt av Sverige biträdda internationella

regler konsekvent utmärkas genom stoppmärken på båda sidor om

övergången. Eftersom antalet aktuella järnvägsövergångar överstiger 25 000

skulle åtgärden medföra praktiska svårigheter och enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

uppfattning draga betydande kostnader, f. n. uppgående

till cirka 4 miljoner kronor. De nu anförda synpunkterna anser utskottet

fortfarande äga giltighet. En lämplig väg att nedbringa antalet olyckor vid

järnvägskorsningar synes emellertid utskottet vara att genom lokala föreskrifter

successivt införa stopplikt vid sådana plankorsningar, som bedömes

vara farliga och som icke på effektivare sätt kan skyddas genom andra säkerhetsanordningar.

Som av det föregående framgår ger gällande bestämmelser

möjlighet att utfärda dylika föreskrifter. Det är med tillfredsställelse utskottet

konstaterar att enligt vad kommunikationsministern uppger särskilt intresse

ägnas åt dessa korsningar och att obligatorisk stoppskyldighet införes

beträffande en del sådana. Utskottet förutsätter att arbetet härmed fortsätter

och vid behov intensifieras. Frågan om stopplikt liksom hastigheten vid passerandet

av järnvägsövergång samt övriga därmed sammanhängande spörsmål

överses emellertid av Nordisk vägtrafikkommitté inom ramen för kommitténs

uppdrag att utarbeta förslag till gemensamma nordiska trafikregler.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till det tidigare anförda anser utskot
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196i

tet att någon riksdagens åtgärd med anledning av de förslag som framförts

i motionerna i denna del ej är påkallad.

I kungörelsen den 20 februari 1959 angående kryss märken och

säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg och väg

återfinnes utförliga bestämmelser om bl. a. beskaffenheten och placeringen

av de med kungörelsen avsedda anordningarna. Dessa bestämmelser innebär

i jämförelse med tidigare gällande föreskrifter skärpta krav på anordningarnas

effektivitet och vidgad skyldighet att anbringa säkerhetsanordningar.

Enligt kungörelsen må med ändring eller komplettering av sådana anordningar,

som uppsatts före dennas ikraftträdande den 1 juli 1959 och icke

står i överensstämmelse med däri meddelade bestämmelser, samt med uppsättande

av de ytterligare säkerhetsanordningar, som erfordras enligt kungörelsen,

i princip anstå längst till den 1 juli 1969.

I motionerna I: 608 och II: 737 hemställes om översyn av förevarande bestämmelser

angående varnings- och säkerhetsanordningar, varvid enligt

motionärerna synes böra omprövas om gällande föreskrifter är tillräckliga

och om de ej bör genomföras snabbare än under den i kungörelsen medgivna

övergångstiden om tio år.

Enligt en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria

angående trafiksäkerhetsarbetet under våren 1964 ägnas särskild uppmärksamhet

åt möjligheterna att begränsa olycksfallsriskerna vid plankorsningar

mellan väg och järnväg. Såsom framgår av jämväl det ovan redovisade interpellationssvaret

samt järnvägsstyrelsens och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

remissyttranden sträcker sig arbetet över ett brett register. Det omfattar

bl. a. byggande av planskilda korsningar, avstängning av trafikfarliga plankorsningar

i kombination med trafikomläggning till trafiksäkrare korsningar

samt förbättring av korsningarnas plan-, profil- och siktförhållanden.

I anledning av bestämmelserna i 1959 års kungörelse förbättras vidare

befintliga säkerhetsanordningar och ytterligare sådana upprättas. Arbetet

med dessa anordningar avses, enligt vad järnvägsstyrelsen uppger, komma

att slutföras i samband med införandet av högertrafik i landet och kan beräknas

vara genomfört senast år 1967. Härigenom avkortas övergångstiden

med minst två år. Vad slutligen beträffar dessa anordningars effektivitet

uppges från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida, att de i detta hänseende

står på hög nivå, och att de ej kan anses vara i behov av översyn.

Utskottet, som understryker vikten av att alla rimliga åtgärder vidtages för

att utvidga skyddet vid plankorsningarna, finner det särskilt angeläget att de

mångenstädes förekommande bristfälliga sikt- och profilförhållandena vid

korsningarna i möjligaste mån förbättras. På grund av vad ovan upplysts anser

sig utskottet emellertid kunna förutsätta, att de med trafiksäkerheten på

förevarande område förenade spörsmålen ägnas erforderlig uppmärksamhet.

Vid sådant förhållande och då motionernas syfte i fråga om övergångstiden

får anses vara i huvudsak tillgodosett genom att de i kungörelsen föreskriv
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 196b

na åtgärderna förutskickas skola vara slutförda år 1967, finner utskottet att

någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna 1:608 och II: 737 ej

heller i denna del är påkallad.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

a) 1: 348 och II: 396 samt

b) 1:608 och II: 737,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 november 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Svante

Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Lennart Geijer*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,

fru Torbrink, herrar Grebäck, Hamrin i Kalmar och fru Ekroth.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLH M

414862

ifcflfj A

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.