Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftningen om jordförvärv m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 344 i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, och nr 392 i andra kammaren av herr Antby m. fl.
1964-11-03 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1964:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftningen om jordförvärv m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 344 i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, och nr 392 i andra kammaren av herr Antby m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
1
Nr 40
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftningen
om jordförvärv m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 344 i första kammaren av herr Hanson,
Per-Olof, och nr 392 i andra kammaren av herr Antby m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning med uppgift
1. att undersöka lämpliga utvägar för att erhålla effektivare jordpolitiska
rationaliseringsinstrument än vad nuvarande jordförvärvslagstiftning kan
erbjuda,
2. att överse huruvida övrig lagstiftning med jordpolitisk inriktning, såsom
arrende- och skogsvårdslagstiftning etc., är lämpligt samordnad med
nutida rationaliseringssträvanden,
3. att undersöka om den frivilliga samverkan inom jord- och skogsbruk
kan stödjas genom reformer på det associationsrättsliga området».
över motionerna, för vilkas innehåll nedan redogöres, har utskottet på sätt
§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande från lantbruksstyrelsen.
Inledning
År 1947 antog statsmakterna riktlinjer för den framtida statliga jordbrukspolitiken.
Målsättningen var därvid att bereda den i jordbruket arbetande
befolkningen samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå
en skälig inkomstnivå och att bli delaktig i den allmänna välståndsökning
som kunde ske i fortsättningen. I detta syfte skulle staten dels främja och
stödja en fortsatt rationalisering av jordbruket, dels lämna jordbruksproduktionen
ett prisstöd, vilket skulle avvägas efter förhållandena vid varje
särskild tidpunkt. Sedermera har 1959 års riksdag beslutat åtgärder i syfte
att ge den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering en mera
tidsenlig inriktning. Med hänsyn till det trängande behovet av en intensifierad
strukturrationalisering inom det svenska jordbruket har genom beslut
av 1963 och 1964 års riksdagar resurserna för ralionaliseringsverksamheten
kraftigt förstärkts.
De jordbrukspolitiska riktlinjerna återspeglas bl. a. i kungörelsen den
11 juni 1946 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationali1
— Ilihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. .‘I avd. ,Yr 40
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1064
sering in, in., i det följande kallad rationaliseringskungörelsen. Lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna skall sålunda genom att lämna stöd till
yttre och inre rationäliseringsåtgärder på jordbrukets område främja strävandena
att höja jordbruksnäringens effektivitet och skapa tillfredsställande
försörjningsmöjligheter för dess utövare (1 §). Med yttre rationalisering
förstås fastighctsregleringsåtgärder, som avser att skapa ökade möjligheter
till rationell brukning genom förändring av brukningsenhets storlek eller
förbättring av dess ägosammansättning eller genom förbättring i övrigt av
ägoanordningen. Inre rationäliseringsåtgärder avser att mera varaktigt förbättra
jord, ekonomibyggnader eller tekniska anordningar på befintlig eller
planerad brukningsenhet genom exempelvis täckdikning, torrläggning, nyodling,
anläggande av jordbruksväg och uppförande av ekonomibyggnad eller
annan fast anläggning som erfordras för jordbruksdriften (4 §).
Lantbruksnämnderna skall genom råd och upplysningar verka för genomförande
av yttre rationäliseringsåtgärder samt biträda Aid planläggningen
av sådana åtgärder (6 § första stycket). Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
har vidare till uppgift att, där yttre rationalisering behövs
för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter, underlätta bildandet
av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter genom
sammanslagning eller komplettering med jordbruksjord eller skogsmark
ävensom att i övrigt främja yttre rationalisering av brukningsenheter som
icke är lämpade för sitt ändamål (6 § andra stycket). För att tillgodose det i
andra stycket angivna syftet skall styrelsen och nämnderna verka för att
sådana brukningsenheter bildas, som huvudsakligen kan skötas av’ en eller
två män utan anlitande av arbetskraft utanför dessas familjer och tillika
kan bereda samma arbetsinkomst som erbjudes inom jämförbara näringsgrenar.
Det åligger vidare styrelsen och nämnderna att främja förbättrad
ägoanordning på brukningsenheter som ej är större än nu sagts (6 § tredje
stycket). Om särskilda omständigheter föranleder därtill, får verksamheten
omfatta jämväl åtgärder, som är inriktade på att nybilda eller förbättra
större brukningsenheter än sådana som angivits i tredje stycket (6 § fjärde
stycket).
Lantbruksnämnd äger att för rationaliseringsändamål inköpa mark, inlösa
mark enligt vad som stadgas i jordförvärvslagen, väcka fråga om expropriation
för stärkande av ofullständiga jordbruk samt överlåta av nämnden
förvärvad mark. Skall för ändamålet företagas markbyte som berör flera
lantbruksnämndsområden, må därav föranledda förvärvs- eller överlåtelseavtal
i stället slutas av lantbruksstyrelsen. Till åtgärder som avses i 6 § tredje
och fjärde styckena må lantbruksnämnd enligt närmare bestämmelser i
kungörelsens 8 och 9 §§ lämna ekonomiskt stöd. Beslut angående sådant
stöd till åtgärd som avses i 6 § fjärde stycket skall dock underställas Kungl.
Maj :ts prövning (7 §).
Åt 1960 års jordbruksulredning har uppdragits att verkställa utredning
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr AO år 1964
och avge förslag rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken.
I direktiven (se riksdagsberättelsen år 1961 s. 289 tf.) anföres bl. a. följande.
I nära anslutning till de förslag i fråga om jordbruksproduktionens framtida
omfattning och kraven på rationaliseringsgrad ävensom de förslag till
stödsystem, som utredningen kan komma fram till, torde utredningen närmare
böra undersöka förutsättningarna och formerna för statens fortsatta
medverkan i jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Utredningen bör
därvid vara oförhindrad att upptaga frågan om jämkningar i den jordpolitiska
lagstiftning, som gäller eller kan komma att beslutas på grundval av
de förslag, som 1958 års jordlagsutredning kommer att framlägga.
Utredningen har under år 1963 redovisat resultaten från följande inom
utredningen tillsatta arbetsgrupper, nämligen:
1. Arbetsgruppen för skogsbruksfrågor: Utvecklingstendenser i modernt
skogsbruk (SOU 1963:63);
2. Arbetsgruppen rörande lantbrukets organisationsformer: Det svenska
lantbrukets effektiviseringsvägar (SOU 1963: 66);
3. Arbetsgruppen rörande jordbrukets kreditförsörjning: Kapitalutvecklingen
i det svenska lantbruket.
Följande arbetsgrupper, som under 1963 slutfört sina uppdrag, kommer
enligt årets riksdagsberättelse (s. 339) att under 1964 redovisa sina resultat,
nämligen:
4. Arbetsgruppen för strukturfrågor: Befolknings- och strukturförändringar
i svenskt lantbruk;
5. Arbetsgruppen rörande produktionsutvecklingen: Den framtida jordbruksproduktionens
storlek;
6. Arbetsgruppen för distributionsfrågor: Jordbruksprodukternas distributions-
och marginalförhållanden.
Utredningsarbetet beräknas pågå under år 1964.
Gällande rätt m.m.
Såsom antytts i det föregående, står vissa rättsliga medel till lantbruksnämndernas
förfogande för främjandet av den yttre rationaliseringen. Bestämmelserna
i detta hänseende ingår i den jordpolitiska lagstiftningen som
även eljest utgör ett instrument för den statliga jordpolitiken. Nämnda lagstiftning
har huvudsakligen tre inriktningar. Genom reglering av fastighetsbildningen
påverkar lagstiftningen sålunda brukningsenheternas utformning
och beskaffenhet. Vidare uppställes hinder mot vissa jordförvärv
eller möjliggöres tvångsförvärv i syfte att begränsa jordinnehavet till särskilda
ägarekategorier eller att underlätta fastighetsrationaliseringen. Slutligen
innehåller den jordpolitiska lagstiftningen direkta regler för skötseln
av jord- och skogsbruk. I enlighet härmed kan lagstiftningen sägas vara
uppdelad i fastighetsbildningslagar, jordförvärvslagar och skötsellagar. Till
l* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. .‘i and. Nr 40
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
den förstnämnda gruppen hör lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad (fastighetsbildningslagen) jämte vissa tillhörande författningar, lagen
den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (jorddelningslagen) och lagen,
samma dag om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen).
Jordförvärvslagstiftningen omfattar lagen den 3 juni 1955 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen/,
lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen) samt lagen den
30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag (utlänningsförbudslagen). Till jordförvärvslagstiftningen
hör även vissa jordpolitiska bestämmelser i lagen den 12 maj
1917 om expropriation. Skötsellagar är lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å
jordbruk (uppsiktslagen) och skogsvårdslagen den 21 maj 1948. Jordbrukspolitiska
överväganden ligger till grund även för bestämmelser i lagen den
30 april 1948 om sambruksföreningar (sambrukslagen).
Fastighetsbildningslagstiftningen
Bestämmelser av betydelse för den yttre rationaliseringen återfinnes i
jorddelningslagens bestämmelser om laga skifte och avstyckning. Däri uppställes
som villkor för nybildning av fastighet — såväl genom laga skifte av
förut oskiftad mark som vid avstyckning — att fastigheten skall i fråga om
storlek, beskaffenhet och övriga omständigheter vara lämplig för det avsedda
ändamålet (1:8 och 19: 2). För avstyckning från jordbruksfastighet
gäller därjämte bl. a. följande villkor. Sådan avstyckning får ej äga rum,
om ändringen i fastighetsbildningen skulle för jordbruksnäringen medföra
men av någon betydelse. Sker avstyckningen för jordbruksändamål fordras
även, att ändringen i fastighetsindelningen kan antagas för jordbruksnäringen
medföra fördel som överväger med delningen förenade olägenheter (19: 3
mom. 1 första stycket). I ort, där det i allmänhet på grund av natur- och
näringsförhållandena förutsättes, att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra
till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest såsom stöd åt jordbruket,
skall vid tillämpning av första stycket såsom menligt för jordbruksnäringen
anses att skogsmark skiljes från odlad jord, om det ej är så att
skogsmarken tillägges jordbruksfastighet eller med hänsyn till skogstillgången
i orten prövas icke behöva bibehållas vid jordbruket därstädes (19: 3
mom. 1 andra stycket). Vad i momentet föreskrives utgör ej hinder mot
avstyckning av skogsmark i enlighet med tillstånd, som Konungen meddelat
jämlikt bolagsförbudslagen (19: 3 mom. 1 tredje stycket).
I 19: 3 mom. 2 föreskrives att vid bedömande, hur jordbruksfastighet bör
vara beskaffad, särskilt skall iakttagas följande.
1. För att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, må
anses lämpad för sitt ändamål erfordras att den varaktigt kan ge brukaren
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år i96i
och hans familj tillfredsställande bärgning. Fastigheten skall sålunda, allt
efter ortens förhållanden och jordbrukets art, rymma för jordbruket erforderlig
inrösningsjord och därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång,
såsom skogbärande mark eller fiskevatten.
Avstyckning, som i förening med sammanläggning är ägnad att varaktigt
ge brukaren av den nybildade fastigheten en mera tillfredsställande bärgning
än förut, må dock, där ej någon för sitt ändamål varaktigt lämpad jordbruksfastighet
undergår försämring av någon betydelse och ej heller eljest
en mera ändamålsenlig fastighetsindelning motverkas, äga rum även om den
nybildade fastigheten ej är fullt lämplig.
2. År fastighet som avses under 1 belägen i ort, varom förmäles i 1 mom.
andra stycket, skall den för att anses lämpad för sitt ändamål erbjuda tillgång
till skog i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden anses
erforderlig för jordbruk av den storlek varom är fråga, utan så är att fastigheten
uppenbarligen ej har behov av sådan skogstillgång.
3. Fastighet, som kan ge brukaren och hans familj endast ett mindre bidrag
till deras försörjning, må anses lämpad såsom stödjordbruk, om det med
hänsyn till ortens förhållanden kan antagas att han kan varaktigt erhålla
en tillfredsställande bärgning huvudsakligen genom kroppsarbete i annans
tjänst eller genom hantverk, hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig
verksamhet.
4. Föreligger behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för ändamålet
lämpad inrösningsjord, om behovet ej är annorledes betryggande tillgodosett.
Mark, som är avsedd för skogsbruk, får ej uppdelas på olika fastigheter så
att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av
någon betydelse. Prövas sådan åtgärd erforderlig för ändring i fastighetsindelningen
som främjar jordbruksnäringen, får den dock ske, om därigenom
icke uppkommer avsevärd olägenhet för skogsbruket (19: 3 mom. 3).
Vad i 1 mom. stadgas utgör ej hinder mot avstyckning för bildande av stödjordbruk,
som är till gagn ur allmän synpunkt. Avstyckning, som innebär
avsteg från vad i 2 eller 3 mom. sägs, må det oaktat äga rum, om den kan
anses oundgängligen erforderlig för att i annat hänseende vinna en i jämförelse
med olägenheterna av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen
(19: 3 mom. 4).
Ytterligare undantag från de nu angivna jordpolitiska reglerna möjliggöres
jämväl genom 19: 4. Inom område, som ingår i stadsplan eller enligt
byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsett för annat än jordbruksändamål,
skall sålunda vad i 2 och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder mot
avstyckning som överensstämmer med planen. Föreligger eljest behov av
bostadslägenheter eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller
kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål och är fastighets
delning i sådant fall till gagn jämväl ur allmän synpunkt, får också
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
avstyckning äga rum, ändå att enligt vad i 2 och 3 §§ stadgas hinder eljest
skolat möta med hänsyn till återstående styckningsdels beskaffenhet, jordbruksnäringen
eller skogsbruket. Kraven på styckningsdels beskaffenhet får
dock ej eftergivas, såvitt ändamålet med avstyckningen kan med mindre avsteg
därifrån tillgodoses på annat lämpligt sätt. I övrigt skall vid tillämpningen
av nu berörda undantagsbestämmelse iakttagas att, i den mån jämkning
kan ske, ändringen i fastighetsindelningen ej medför större men för
jordbruksnäringen eller skogsbruket än som är nödigt.
Av intresse i förevarande sammanhang är även bestämmelsen i 19: 11, enligt
vilken fastighets ägor såvitt möjligt skall ligga i ett sammanhang och
ha så regelbunden och för ändamålet lämplig form som förhållandena medger,
med hänsyn tagen jämväl till väg- och vattenavledningssystemen.
I 7 § sammanläggningslagen uppställes som jordpolitiskt krav för fastighetsbildningsåtgärder
enligt lagen att vad i 19 kap. 2, 3, 4 och 11 §§ jorddelningslagen
stadgas i fråga om avstyckning skall äga motsvarande tillämpning
vid sammanläggning av fastigheter, i den mån ej sammanläggningens
tillåtlighet i de hänseenden som avses i lagrummen skall prövas i jorddelningsmål.
Bestämmelserna i jorddelningslagen och sammanläggningslagen är i princip
tillämpliga vid fastighetsbildning på landet, medan i stad fastighetsbildningslagen
gäller. Sistnämnda lag saknar emellertid stadganden om
restriktiva jordbrukspolitiska villkor för fastighetsbildning. I städerna ingår
numera ej sällan betydande områden av lantbygdskaraktär. Genom lag den
27 februari 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom
vissa områden av stad har möjlighet öppnats att inom stad göra de jordpolitiska
restriktionerna för delning av jord på landet tillämpliga beträffande
sådana områden, vilka kan beräknas komma att under överskådlig tid nyttjas
för jordbruk och skogsbruk. Enligt denna lag äger, där så påkallas av
hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket, Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan
samt ej heller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948,
är avsett för annat än jordbruksändamål, förordna att i stället för de i fastighetsbildningslagen
meddelade bestämmelserna om avstyckning av område
som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning av stadsägor, vad
för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning skall äga tilllämpning
med vissa i lagen angivna undantag. Meddelat förordnande kan
återkallas, när förhållandena föranleder därtill.
I enlighet med sitt uppdrag har 1954 års fastighetsbildningskommitté undersökt
möjligheterna att i en gemensam lag om fastighetsbildning meddela
bestämmelser för både land och stad. Kommittén har i avgivet betänkande
angående fastighetsbildning (SOU 1963:68) framlagt förslag till en
för hela riket gemensam lag i ämnet. En sammanfattning av förslagets in
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr M år t96t 7
nehåll har lämnats bl. a. i »Från departement och nämnder» nr 1/1964 s.
8 ff. Den följande redogörelsen, som närmast avser förslagets jordpolitiska
aspekter, anknyter i huvudsak till nämnda sammanfattning.
Det moderna samhällets allt snabbare utveckling ställer, säger kommittén,
ökade krav på behandlingen av markdispositionsfrågor i allmänhet. Åtskilliga
statliga och kommunala organ har till uppgift att handha frågor
av sådan art, och deras verksamhet är inriktad på att främja en ändamålsenlig
markanvändning i enlighet med de normer som godtagits av det allmänna
och att bistå fastighetsägare och andra i deras strävan att åstadkomma
gynnsamma förhållanden beträffande markens utnyttjande. Denna
verksamhet faller till väsentliga delar inom den allmänna samhällsplaneringens
ram och omfattar bl. a. åtgärder för åstadkommande av ändringar
i fastighetssystemet. För att marken skall på bästa sätt kunna utnyttjas som
underlag för bebyggelse, industri, jordbruk, skogsbruk, fritidsverksamhet
in. m. måste fastighetssystemet kunna enkelt och snabbt samt med beaktande
av enskilda och allmänna intressen ändras och anpassas efter aktuella
riktlinjer i anslutning till den allmänna samhällsplaneringen. Dessa
krav på rörlighet hos fastighetssystemet framträder med särskild tydlighet
bl. a. vid rationalisering av jordbruk och skogsbruk. Med hänsyn härtill
kan förändringarna i fastighetsindelningen inte verkställas som isolerade
företeelser. Av vikt är dessutom att fastighetsbildningslagstiftningen inte
blott möjliggör ett snabbt och enkelt förfarande utan även tillhandahåller
bestämmelserna som underlag för en effektivt bedriven rationaliseringsverksamhet.
I detta hänseende erfordras att lagstiftningen ställer till förfogande
medel av klart aktiv karaktär. Det framhålles att fastighetsstorleken
inom jordbruk och skogsbruk kommit att få väsentlig betydelse med
påföljd att de erforderliga offentliga aktiva insatserna i någon mån måste
bli av annan art än tidigare. Härtill kommer, bl. a. med hänsyn till det stora
behovet av omregleringar, att kraven på snabbhet och enkelhet fått en allt
större betydelse, samtidigt som moderna automatiska hjälpmedel möjliggör
en annan, mer tidsbesparande metodik än som förutsetts vid tillkomsten
av gällande lagstiftning. Behovet av en revision av fastighetsbildningslagstiftningen
är således särskilt framträdande beträffande bestämmelserna
till grund för aktiva insatser.
Den tekniska och ekonomiska utvecklingen i samhället är så snabb och
oviss att det inte ansetts möjligt att konstruera detaljerade regler som uttryck
för en långsiktig jord- och planpolitisk målsättning. Fastighetsbildningskommitlén
har därför föredragit att utforma reglerna i sitt förslag
på sådant sätt att de skall kunna anpassas till en tämligen långt gående utveckling.
Lagförslaget kommer därmed att ge utrymme för avsevärd rörelsefrihet.
Detta har ansetts så mycket mera påkallat som det inte ankommit
på kommittén att utreda frågan om den framtida jordbrukspolitikens inriktning.
Inom ramen för de tämligen elastiska stadganden som föreslås
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr it) år 196i
måste i tillämpningen den allmänt godtagna jord- och planpolitiska målsättningen
bli vägledande, och genom att denna i tillbörlig mån beaktas vid
avgöranden av markdispositionsfrågor vinnes säkerhet för att statsmakternas
aktuella intentioner blir realiserade. Med hänsyn till de ovissa faktorer
som föreligger har kommittén ansett det angeläget att lagen systematiskt
anordnas så att erforderliga ändringar i lagstiftningen skall kunna
ske på enkelt sätt och lätt inpassas i lagens allmänna uppbyggnad. De jordoch
planpolitiska bestämmelserna har därför inordnats i ett särskilt kapitel.
Där uppställes som villkor för att fastighetsbildningsåtgärd skall få ske
dels krav på lämpligheten av fastighet som bildas eller förändras, dels vissa
krav därutöver för tillgodoseende av det allmännas intresse av en ändamålsenlig
fastighetsindelning.
Lämplighetskraven utgör minimikrav, som inte är avsedda att verka inskränkande
på de positiva insatserna genom rationaliserande åtgärder.
Särskilt må nämnas, att den omständigheten att kravet på sådan jordbruksfastighet,
som inte utgör stödjordbruk, begränsats till enfamiljsjordbruket
sålunda inte innebär att de aktiva insatser för förbättring av fastighetsindelningen,
som kommittén föreslår i den särskilda avdelning av lagen som
behandlar institutet fastighetsreglering, skall inskränka sig till denna nivå.
Tvärtom utgår kommittén från att den högre nivå som statsmakterna i
andra sammanhang förordat eller kommer att förorda skall eftersträvas
i all tänkbar utsträckning.
Ett problem, som ansetts kräva särskild uppmärksamhet såvitt angår
grunderna för avvägningen mellan olika enskilda intressen, är frågan om
storleksförbättrande åtgärder främst beträffande fastigheter avsedda för
jordbruk och skogsbruk. Gällande fastighetsbildningslagstiftning ger möjlighet
till egentlig förstärkning av fastighet endast efter överenskommelse
mellan därav berörda parter, men även då sådan överenskommelse kan
uppnås blir förfaringssättet stundom onödigt invecklat. Ofta erfordras att
förstärkningsjorden försäljes, avskiljes genom särskild delningsåtgärd och
ingår i sammanläggning med den fastighet som skall utökas. Ett starkt
önskemål har därför varit att i dessa fall, då alla berörda är ense, kunna
genomföra en överföring från en fastighet till en annan på ett betydligt
mera enkelt och smidigt sätt. Kommittén föreslår i detta syfte en omfattande
avtalsfrihet, varigenom omgången med särskild överlåtelse samt delning
och sammanläggning som regel skall kunna undvikas.
I andra fall, då en önskvärd förstärkning på frivillig väg inte är genomförbar,
skall enligt vad kommittén vidare föreslår en inlösen i storleksrationaliserande
syfte under alldeles speciella omständigheter kunna äga rum.
När en mera fullständig omdaning av fastighetsförhållandena inom ett
visst område företas och stora kostnader nedlägges på att åstadkomma en
ändamålsenlig indelning, måste erforderliga storleksförbättringar samtidigt
kunna komma till stånd, om resultatet skall bli godtagbart och inte
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964 9
nya förbättringsåtgärder skall nödvändiggöras inom en snar framtid. Efter
visst mönster i gällande särlagstiftning om skiftesverksamheten i Kopparbergs
län har därför föreskrivits skyldighet för innehavare av vissa fastigheter,
främst ofullständiga sådana, att mot ersättning i pengar avstå
sin fasta egendom under förutsättning att större olägenheter inte uppkommer
därigenom. Dessa inlösenregler innehåller även andra begränsningar
i syfte att förhindra skadliga eller eljest stötande verkningar i det enskilda
fallet. Det nämnes i sammanhanget att en särskild form av storleksförbättring
såvitt gäller skogsmarken kan ernås genom att flera mindre skogsinnehav
samlas i större enheter med bibehållen äganderätt, gemensamhetsskogar.
Av bestämmelserna härom framgår att en vidsträckt avtalsfrihet
är avsedd att gälla på detta område men att i vissa situationer möjligheter
skall föreligga att bilda gemensamhetsskog utan frivillig medverkan av alla
berörda markägare.
I propositionen nr 169/1964 framlägges förslag till lag med vissa bestämmelser
angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning
in. in. Av bl. a. jordpolitiska skäl syftar lagen till att förhindra att en kommunal
indelningsändring, varigenom landskommun förenas med stad, automatiskt
får till följd att de för stad gällande reglerna om fastighetsbildning
blir gällande även inom den del av den nya staden som motsvarar den
förutvarande landskommunen. Genom lagen upphäves med viss inskränkning
1948 års lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom
vissa områden av stad. Lagen, som är av provisorisk karaktär, avses skola
gälla för den tid som återstår innan en för land och stad gemensam fastighetsbildningslagstiftning
hunnit genomföras.
Jordförvärvslagstiftningen
Jordförvärvslagens syfte är dels att hindra vissa såsom olämpliga ansedda
förvärv av jord och skog dels att främja den yttre rationaliseringen. Lagens
huvudregel är att fast egendom, vilken taxerats som jordbruksfastighet, ej
må förvärvas genom köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnd.
Undantag gäller
1. där egendomen förvärvas från kronan eller där kronan, landskommun,
köping, stad eller municipalsamhälle är förvärvare;
2. där egendomen förvärvas av annan kommun än under 1. sögs eller
annan dylik samfällighet för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 expropriationslagen
;
3. där förvärvaren är fångesmannens make eller där förvärvaren eller,
om makar förvärvar gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
ock, där denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller
adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen
ej är avyttringspliktig jämlikt 11 §;
4. där tillstånd skall sökas enligt bolagsförbudslagen eller utlänningsförbudslagen
eller där egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av
beskaffenhet att få förvärvas utan sådant tillstånd;
5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;
6. där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk;
7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för
annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;
samt
8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 11 § är skyldig att
avyttra sistnämnda andel.
Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas inom tre månader
från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd
inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är
belägen (1 §).
Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet
och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning,
erfordras ej tillstånd, om egendomen genom avstyckning avskiljes
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk (2 g första stycket). Finnes
i avstyckningsärendet egendomen vara avsedd för jordbruk eller skogsbruk,
får avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan att
frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lantbruksnämndens
prövning. Sådan underställning får dock underlåtas under förutsättning
att egendomen skall sammanläggas med jordbruk varåt förvärvaren
ägnar sig samt anledning ej finnes till antagande att egendomen kan
med större fördel läggas till annat jordbruk. Där ej egendomen är av allenast
obetydlig omfattning, skall såsom ytterligare förutsättning gälla att den uppkommande
brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen kan
skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft
(2 § andra stycket). Om vid avstyckningsförrättning som avses i
andra stycket underställning icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet
(2 § tredje stycket).
Den materiella prövningen regleras av bestämmelserna i 3—5 §§. Lantbruksnämnd
kan icke vägra förvärvstillstånd i andra fall eller av andra
skäl än som där angives.
Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att
egendomen skall vanskötas i förvärvarens ägo eller att förvärvaren med
förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1964
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av
densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller annat
som behövs för egendomens brukande (3 §).
Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av nedan
angivna undantagsbestämmelse, förvärvstillstånd vägras
1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma
egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom
med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;
2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan
fångesmannen tillhörig jord, utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,
eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller
ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller
3. där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kan anses lämpade
för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföreis
i en ägo.
Undantagsbestämmelsen medger att tillstånd i nu angivna fall får meddelas,
om fånget kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller
för näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde
utöver det ekonomiska eller eljest särskilda skäl föreligger att godtaga
fånget (4 §).
1 5 § inrymmes lagens rationaliseringsmoment. Förvärvstillstånd må
nämligen vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk för att underlätta
bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter.
Från regeln gäller tre undantag, nämligen
1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen
åtnjuter förköpsrätt till egendomen;
2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen
förklarat att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i
denna paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare
tid som må ha utsatts i förklaringen; eller
3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §.
Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av att giltigheten hos fång som avser
del av fastighet icke skall bestå i sådana fall där avstyckning av det förvärvade
icke kan genomföras, har i lagen införts bestämmelse om att förvärvstillstånd
må göras beroende av att fånget leder till avstyckning eller
sammanläggning. I tillståndsbeslutet skall i dylika fall angivas tiden och
sättet för ingivande av ansökan om åtgärder till vederbörande myndighet
(7 § första stycket). Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att
fånget leder till sammanläggning samt har ansökan om lagfart skett och
förklarats vilande endast i avbidan på fastighetsbildningens genomförande,
må sammanläggningen icke hindras av att lagfarten ej beviljats (7 § andra
stycket).
2; Rihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. .‘1 and. AV 40
12 Tredje lagutskotleis utlåtande nr 40 år 1964
Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 § första
stycket på sätt föreskrivits eller vägras förvärvstillstånd genom Iagakraftägande
beslut, skall fånget vara ogillt. Detsamma gäller där ansökan i
fastighetsbildningsärende som sägs i 2 § eller i 7 § första stycket genom
lagakraftägande beslut lämnas utan bifall och tiden för sökande av förvärvstillstånd
gått till ända (8 § första stycket). Det förhållandet att frågan
om rätt till förvärv'' enligt lagen icke slutgiltigt avgjorts skall anses utgöra
lagfartshinder (8 § andra stycket). Skulle mot bestämmelserna i första
och andra styckena lagfart ha meddelats, skall lagrummets första stycke
dock icke äga tillämpning på fånget (8 § tredje stycket).
I de fall ett köp blir ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt
5 § har, dels för att tillgodose den enskilde säljarens intresse av rättssäkerhet,
dels för att det rationaliseringsintresse som utgjort motiv för avslaget
verkligen skall tillgodoses, stadgats skyldighet för kronan att lösa egendomen,
om så påyrkas av säljaren. Inlösen skall ske till det av köparen utfästa
priset. Förutsättning för att lösningsskyldighet skall föreligga är att
köpehandlingen i original eller bestyrkt avskrift företetts i ärendet. Överstiger
priset uppenbart egendomens värde eller häftar denna för intecknad
gäld till högre belopp än priset, föreligger dock icke lösningsplikt. Innefattar
köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning, som ej omedelbart
träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att återgå, är
lösningsbestämmelserna tillämpliga även på den sålunda försålda egendomen,
såframt den ingår i samma brukningsenhet som den övriga egendomen
eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från denna (9 §). I 10 § ges
bestämmelser om aktualiserande av kronans lösningsskyldighet och förfarandet
vid inlösen.
När till lantbruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd att förvärva eller
behålla egendom eller om förklaring som avses i 5 § andra punkten,
åligger det nämnden att snarast möjligt och, om ej särskilt hinder möter,
senast två månader därefter meddela beslut i ärendet. Avser tillstånd framtida
fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst ett år, för dess giltighet.
Vägras tillstånd, skall i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl varå
beslutet grundas. Må klagan föras över beslutet eller äger säljaren påkalla
inlösen enligt 9 §, skall i beslutet givas till känna vad därvid är att iakttaga
(13 g).
över beslut, varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd
att förvärva eller behålla egendom, avslagit begäran som avses i 5 §
andra punkten eller ock tillämpat 6 eller 7 § må klagan föras genom besvär
hos lantbruksstyrelsen. Talan mot styrelsens beslut föres hos Kungl.
Maj :t genom besvär. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över beslut
av lantbruksnämnd eller styrelsen (14 §).
Jordförvärvslagen gäller till och med den 30 juni 1965.
Bolags förbudslagen innehåller till en början ett principiellt förbud för
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom på landet och i stad
utanför det till bebyggande planlagda området. Lika med stad anses härvid
köping eller annan ort, där den för städerna gällande ordningen för
bebyggande skall iakttagas (1 §). Förvärvsförbudet har dock ej avseende
på sådant förvärv som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller
jämlikt Kungl. Maj :ts medgivande till expropriation, eller på förvärv som
genom testamente göres av annan förening än ekonomisk förening eller av
stiftelse och ej heller på förvärv från kronan, av järnväg eller av fastighet,
som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling,
såvida förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier
(2 §).
Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som av länsstyrelsen
i den ordning 6 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i
åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats
eller dylikt eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra
torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet
att böra skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av
liknande anledning. Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet
att bolag, förening eller stiftelse efter vad nu sagts må förvärva den, blir
detta gällande även vid framtida överlåtelser av egendomen (3 §).
Bolag, förening eller stiftelse må vidare i den ordning 5 a och 6 §§ stadgar
erhålla tillstånd att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet än i
3 § sägs i fall
1. att egendomen vid tiden för lagens ikraftträdande ägdes av bolag eller
ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2. att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan
nyttjas för jordbruk;
3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med
impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande
omständigheter prövas icke vara tillräcklig att utgöra varaktigt
stöd för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara
att hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheler,
som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet
ägnar sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kan
sammanslås med andra brukningsdelar (odlingsområde); vid beräkning av
stödskog skall hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt
jordbruk bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde,
till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk
eller sammanslå dylikt område med annan brukningsdel;
4. att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen
såsom innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med
hänsyn till skogsvårdens främjande;
5. alt med egendomens förvärvande är avsett atl åt arbetare eller andra
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr bO år 196b
hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder
eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådan personers behov av
livsförnödenheter eller jordbruksprodukter; eller
6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av
egna hem eller mindre jordbruk (4 § första stycket).
Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild
person av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter
ortens förhållanden erforderlig skogstillgång eller också genom sådan överlåtelse
till enskild person av odlad jord eller odlingsområde vilken prövas
gagnelig för befolkningens näring i orten avhänt sig egendom, som finnes
i värde ungefär motsvara den egendom som avses med förvärvet. Med överlåtelse
som nu sagts skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet,
odlad jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap,
bolag eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet.
Har överlåtelse av jordbruksfastighet eller skogsmark skett
till enskild person, som förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav
bereda sig inkomst annorledes än genom dess utnyttjande för eget jordbruk
eller i samband därmed bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till
överlåtelsen (4 § andra stycket). Vad enligt bestämmelserna i tredje punk:en
förvärvas skall med iakttagande av viss föreskrift i jorddelningslagen
avskiljas genom avstyckning (4 § femte stycket). Tillstånd till förvärv enligt
fjärde punkten må icke utan att särskild anledning därtill föreligger ges,
om jordbruket på fastighet varifrån förvärvet göres därigenom skulle
bringas att upphöra eller märkligen försvagas (4 § sjätte stycket).
Utöver nu angivna möjligheter att erhålla förvärvstillstånd — de s. k.
speciella eller lindrigare koncessionsgrunderna — finnes också en allmän
förutsättning för sådant tillstånd. Om nämligen i andra fall än som angivits
i 4 § på grund av särskilda omständigheter anses att bolag, förening eller
stiftelse bör medges rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet
än i 3 § sägs, må tillstånd därtill givas. Såsom dylik omständighet skall i
fråga om förvärv, som göres av ideell förening eller stiftelse, anses att föreningen
eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet
äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet
(5 §).
Fråga om tillstånd jämlikt 4 och 5 §§ avgöres av Konungen. Under vissa
förutsättningar må dock tillstånd lämnas av länsstyrelsen. Dessa är att
egendomen förvärvas i utbyte mot annan fast egendom inom länet, att såväl
den förra som den senare egendomen huvudsakligen är avsedd för
skogsbruk, att den ena egendomen ungefär motsvarar den andra i värde
samt att lantbruksnämnden och överlantmätaren tillstyrkt att tillstånd
meddelas (5 a §).
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1064
Vill bolag, förening eller stiftelse påkalla länsstyrelsens prövning enligt
3 § eller söka Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd att förvärva fast
egendom, skall ansökan jämte fångeshandlingen eller bestyrkt avskrift därav
inges till länsstyrelsen inom tre månader från det fånget skedde. Försittes
denna tid eller prövas egendomen icke vara hänförlig under 3 § och blir
ej heller ansökan bifallen, är fånget ogillt (6 §).
Vissa slags organisationer, vilka är underkastade särskild reglering, har
undantagits från lagens tillämpningsområde. Sålunda avses med bolag i
lagen icke enkelt bolag eller bolag som driver bank- eller annan penningrörelse
eller försäkringsrörelse. Med förening avses icke förening vilken driver
rörelse som nyss sagts och ej heller sambruksförening. Med stiftelse avses
icke stiftelse vars styrelse utgöres av statlig eller kommunal myndighet
eller tillsättes av sådan myndighet och ej heller stiftelse som förvaltas av
riddarhusdirektionen eller av akademi eller annan inrättning för vilken
Kungl. Maj :t fastställt stadgar (11 §).
Utlänningsförbudslagens syfte är att förhindra att svenska naturtillgångar
övergår i utländsk ägo. Förvärvsförbudet är i första hand riktat mot utlänning
och utländsk organisation, i andra hand mot svenskt handelsbolag,
vari finnes utländsk bolagsman, svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas
till innehavaren, och svensk ekonomisk förening. \ issa undantagsbestämmelser
finnes. Huvudregeln innebär att utländska eller eljest farliga
rättssubjekt ej får förvärva fast egendom eller mineralfyndighet utan Kungl.
Maj :ts tillstånd. I några speciella fall tillkommer prövningen länsstyrelsen.
Ansökan om förvärvstillstånd skall inges inom tre månader från fånget.
Sanktionen utgöres av ogiltighetspåföljd.
I syfte att hindra ett kringgående av utlänningsförbudslagen har genom
särskild lag, innefattande tillägg till lagen om handelsbolag och enkla bolag,
föreskrivits att utlänning, ändå att han erhållit Kungl. Maj :ts medgivande
att i riket idka näring, icke må här ingå i handelsbolag utan särskilt
tillstånd. Även genom särskilda lagar om bulvanförhållande i fråga om dels
fast egendom dels aktier i vissa bolag avses att förhindra sådant kringgående.
Expropriationslagen innehåller i 109 och 110 §§ särskilda bestämmelser
om expropriation av mark för stärkande av ofullständigt jordbruk. Frågan
om sådan expropriation får väckas endast av lantbruksnämnd (109 §). Expropriationsrätt
får beviljas endast om särskild svårighet möter att genom
avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Sådan rätt får ej medgivas,
om den mark varom fråga är icke helt eller till huvudsaklig del lämpar sig
för det avsedda ändamålet eller om genom expropriationen avsevärd olägenhet
skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare. Ej heller må expropriationsrätt
medgivas med mindre en lämplig fastighetsbildning linnes
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
kunna befordras genom expropriationen. Rätt till expropriation av mark,
som utgör särskild fastighet, må vad angår fastighet med jordbruk beviljas
endast om fastigheten tillhör bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss
eller äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven på fastigheten
eller på fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen
besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket. Vid bedömande av frågan, av vilken anledning
fastigheten besittes, skall i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning,
jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma
hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet (110 §).
Hela frågan om rätten att här i riket förvärva egendom är för närvarande
under omprövning. Jordförvärvslagen har sedan sin tillkomst år 1955 praktiskt
taget varje år motionsvis kritiserats i riksdagen (se utskottets utlåtanden
24/1955, 6/1956, 3/1957, 12/A 1958, 4/1959, 4/1960 och 1/1963 samt
jordbruksutskottets utlåtande 30/1959). Vid lagens tillkomst förutsattes
att spörsmålen om dess bibehållande och om utformningen av en fortsatt lagstiftning
på området skulle upptagas till prövning inom viss tid. År 1958
tillkallades särskilda sakkunniga (jordlagsutredningen) för att utreda och
avge förslag rörande denna lagstiftningsfråga. Samtidigt skulle bolags- och
utlänningsförbudslagarna överses. I direktiven (se riksdagsberättelsen år
1959 s. 218 f.) uttalade föredragande departementschefen bl. a. följande.
Vid sin översyn av omförmälda lagar bör de sakkunniga beakta icke blott
erfarenheterna av gällande lagstiftning på berörda områden utan även —
och främst — de betydande förändringar som under senare år skett beträffande
jordbrukets struktur och produktionsförhållanden. Näringens tendenser
i fråga om den framtida utvecklingen i sistnämnda båda hänseenden
bör givetvis också uppmärksammas av de sakkunniga och av dem läggas
till grund för de kommande förslagen. Det ligger i såväl samhällets som
den enskildes intresse att en ekonomiskt riktig användning av landets marklillgångar
uppnås. Det ekonomiska betraktelsesättet får dock icke undanskymma
de sociala och befolkningspolitiska aspekter, varpå jordlagstiftningen
i allmänhet grundats, och ej heller önskemålet att förhindra uppenbara
spekulationsköp av jordbruks- och skogsfastigheter.
1 ett den 16 augusti 1961 avgivet betänkande (SOU 1961:49) har jordiagsutredningen
framlagt förslag till en permanent jordförvärvslag, avseende
såväl fysiska som juridiska personers förvärv av jordbruksfastighet.
Vidare föreslås vissa ändringar i utlänningsförbudslagen. Dessa innebär i
huvudsak en anpassning till den jordförvärvslag utredningen föreslår.
Ur betänkandet återges i det följande vissa i motionerna åberopade statistiska
uppgifter och uttalanden.
År 1956 fördelades landarealen på olika ägoslag, räknat i 1 000 ha, enligt
följande (s. 61).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 196i
17
Ågoslag Areal
Äker . : . .''.''i . ..... 3598
Betes- och ängsmark ....... . ■. 6®4
Skogsmark ............... • • ''■ ■ 22 505
övrig mark ... v-''.*• .". .''i ; ■ ■■ .''v;;. •■ ■ ■ 14324
.}->:• a ; 1} W ». i >: ,* , -t i tv''.-
Samma år fördelades åkermarken på brukningsenheter med mer än 2 ha
åker enligt följande (s. 65).
Storleksgrupp
efter åkerareal
2—5 ha
5-—10 »
10—15 >
15—20 »
20—30 »
30—50 »
50—100 >
över 100 »
Antal brukningsenheter
87
554
83 246
. - 38 931
20 630
18 479
11 667
5 373
2 221
268 101
Enligt uppgifter ur RLF :s jordbruksregister 1956 fördelades den enskilda
ägare utom aktiebolag tillhöriga skogsmarken pa olika storleksgrupper
åker sålunda (s. 74).
Storleks-
Antal bruk-
Areal skogs-
grupp
ningsenheter
mark, ha
0,1— 1,0
14 943
320 262
1.1 - 2,0
23 745
589 615
2,1— 5,0
65 052
2 224 488
5,1— 10,0
65 692
2 659 546
10,1— 15,0
27 461
1 107 974
15,1— 20,0
13 191
537 174
20,1— 30,0
10 639
448 695
30,1— 50,0
5 885
324 022
50,1—100,0
2 531
247 551
över 100
1 303
493 540
1 fråga om behovet av strukturrationalisering skulle enligt en av lantmäteristyrelsen
gjord bedömning ett aktuellt behov av mer genomgripande
omregleringar av skogsmarken föreligga beträffande närmare 5 miljoner ha,
motsvarande ca 22 % av landets totala skogsmark; behovet ansågs främst
lokaliserat till skogslänen i mellersta och norra Sverige. Utredningen har
konstaterat att skogsbruk i mycket betydande omfattning bedrives i enheter,
inom vilka jordbruk i egentlig mening saknas eller intager en helt underordnad
roll i den ekonomiska verksamheten. Detta gäller, sägs det, såvitt
eu grov kalkyl för samtliga skogsägarekategorier ger vid handen, nära nog
två tredjedelar av landets hela areal produktiv skogsmark.
Utredningen har sammanfattningsvis anfört bl. a. följande (s. 171 ff.).
18
Tredje lagutskottets Utlåtande nr 40 år 1964
Mot bakgrunden av rådande förhållanden och väntad utveckling inom jordbruk
och skogsbruk anser utredningen motiv föreligga för en fortsatt förvärvslagstiftning
avseende såväl fysiska som juridiska personers förvärv
av fast egendom, vilken är taxerad såsom jordbruksfastighet. Stöd för
denna uppfattning har utredningen erhållit av de meningar som uttalats i
svaren på frågor, vilka utredningen tillställt myndigheter och organisationer,
och vid utredningens samråd med framför allt företrädare för skogsbruket.
För fortsatt förvärvslagstiftning finnes tre huvudmotiv.
Enligt utredningens mening är det för det första alltfort angeläget, att
genom förvärvsprövning verka för att odlad jord och skogsmark i erforderlig
utsträckning står till förfogande för personer, vilka har för avsikt
att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst av sådan egendom. Saknas
en förvärvslagstiftning finnes grundad anledning befara ur det allmännas
synpunkt mindre tillfredsställande befolkningspolitiska och ekonomiska
följder av att jord och skog i betydande utsträckning överföres till
andra än aktiva jordbrukare.
För att den yttre rationaliseringsverksamheten skall få önskvärd omfattning
och leda fram till en ur storleks- och arronderingssvnpunkt tillfredsställande
indelning i brukningsenheter är för det andra en förvärvslagstiftning
ett betydelsefullt medel i det allmännas hand att aktivt kunna
befrämja och länka utvecklingen i en ur jordbruks- och skogsnäringens
intresse önskvärd riktning.
Ett tredje huvudmotiv för en förvärvslagstiftning är behovet av att
hindra förvärv i sådana fall, då förvärvarens avsikt är att bereda sig vinst
antingen genom snar avyttring av fastigheten eller del därav eller genom
att tillgodogöra sig skog eller annan nyttighet på sådant sätt att egendomens
lämplighet för jordbruk eller skogsbruk äventyras. Som sådant s|>ekulationsförvärv
bör dock i regel icke anses förvärv av egendom i avsikt
att exploatera den för tätbebyggelse.
Vid sina överväganden rörande en fortsatt förvärvslagstiftning har utredningen
ägnat särskilt intresse åt skogsnäringen och dess speciella problem.
Utredningen har därvid funnit att motiv för en sådan lagstiftning
även föreligger med hänsyn till de ökade krav på att skogsbrukets produktionsmöjligheter
blir optimalt tillvaratagna, som bland annat är en
löljd av den starkt expanderande skogsindustrins allt större behov av råvara
till skälig kostnad.
Här angivna motiv för eu fortsatt förvärvslagstiftning kan enligt utredningens
mening väntas bli bestående. De gäller vidare ifråga om såväl
fysiska som juridiska personers förvärv. Utredningen bär vid sådant förhållande
föreslagit en permanent, för båda kategorierna gemensam lag.
Vid utformningen av lagförslaget har utredningen i princip eftersträvat
att icke ge bestämmelserna en vidare räckvidd än vad som erfordras
för att förenämnda väsentliga syften skall tillgodoses.
Med hänsyn till objektet är lagförslaget sålunda begränsat till fast egendom,
som är taxerad såsom jordbruksfastighet. För en fortsatt reglering
av juridiska personers förvärv av »annan fastighet» har utredningen icke
lunnit skäl. Likaså föreslås koncessionsfrihet för förvärv av egendom, som
förväntas bli tagen i anspråk för annat ändamål än jord- och skogsbruk.
Med avseende på subjektet stadgar lagförslaget ett flertal undantag. Helt
undantagna från jordförvärvsprövning är exempelvis sådana fall där kro
-
Tredje. lagutskottets utlåtande nr iO år 196i 19
nan är förvärvare eller fångesman eller där ett nära släktskapsförhållande
föreligger mellan förvärvare och fångesman. I förhållande till gällande
jordförvärvslag har utredningen emellertid funnit skäl för en begränsning
av släktskapsundantaget såtillvida att det i fortsättningen icke
skall avse syskons avkomling. Från lagens bestämmelser föreslås även undantagna
förvärv genom arv eller bodelning. Förvärv genom testamente
eller skifte vid upplösning av bolag eller förening skall även vara koncessionsfria.
Dessa förvärv har emellertid ur förvärvssynpunkt ansetts böra
jämställas med förvärv, som sker genom inrop å exekutiv auktion. För
sådana förvärv föreslår utredningen — i huvudsaklig överensstämmelse
med vad nu gäller — bestämmelser om inskränkning i rätten att behålla
den förvärvade egendomen.
Vad gäller kommuners förvärv har utredningen funnit en lämplig avvägning
mellan skilda intressen vara att sådana förvärv lämnas helt koncessionsfria
när de avser egendom som primärkommun förvärvar inom
kommunens gränser. I övrigt har koncessionsfriheten begränsats till förvärv
som sker för vissa i expropriationslagen angivna ändamål.
Hänsynen till sociala och befolkningspolitiska synpunkter är i utredningens
förslag i första hand tillgodosett genom bestämmelserna i 7 och
8§§.
Den nuvarande jordförvärvslagens karaktär av aktivt rationaliseringsinstrument
är bibehållen i utredningens förslag genom att i 9 § intagits
bestämmelser motsvarande de i 5 § gällande lag. Genom att rationaliseringsmomentet
infogas i en för fysiska och juridiska personer gemensam
lag får det emellertid en vidare tillämpning än för närvarande till förmån
för rationaliseringssträvandena bland samtliga ägarckategorier.
Även i övrigt är utredningens förslag till jordförvärvslag klart rationaliseringsbefrämjande.
Sålunda föreslås icke något annat hinder för sådana
förvärvare, som avser att ha sin huvudsakliga arbetsinkomst av
egendomen, att förvärva tillskottsmark än det som t) § eventuellt kan
medföra. Genom utformning av 8 § hindras däremot »icke jordbrukares»
förvärv av tillskottsmark, som utgöres av bärkraftiga eller till bärkraft
uppbyggbara enheter. Där fånget medför att egendom som förvärvaren redan
äger får väsentligt förbättrad ägoanordning, må förvärvstillstånd emellertid
ej heller i sådana fall vägras utan särskilda skäl.
I syfte att befrämja rationaliseringen inom storskogsbruket angives som
skäl för bifall vid bolags, föreningars eller stiftelsers förvärv att fånget,
utan att till avsevärd del omfatta skog som är behövlig som stöd åt jordbruket
i bygden, inedför väsentligt förbättrad ägoanordning. I förhållande
till nuvarande bolagsförbudslag öppnar bestämmelsen vidgade möjligheter
för nämnda juridiska personer att i strukturförbättrande syfte förvärva
enklaver.
Utredningen räknar även med att det förhållandet, att koinpensationsförsäljningar
skall kunna godtagas som förvärvsskäl såväl vad gäller fysiska
som juridiska personer, skall i ökad utsträckning frigöra mark, som
är önskvärd för rationaliseringsändamål.
Av utredningen föreslagna bestämmelser i fråga om egendom, som avstyckas
för sammanläggning med annan jordbruksfastighet, leder till eu
förenkling av rationaliseringsprocessen i förhållande till nuvarande ordning.
Därest fånget icke strider mot lagens syften eller förvärvsegendo
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1064
men med större fördel kan läggas till annan jordbruksfastighet må nämligen
förvärvsprövning underlåtas vid fysiska personers förvärv oavsett
storleken på den uppkommande brukningsenheten.
Korrektivet mot spekulationsförvärv är intaget i 5 §.
Bestämmelser i jorddelningslagen är avsedda att förhindra att lämpliga
tastigheter försämras till följd av att mark avskiljes genom avstyckning.
Utredningen har funnit det angeläget att i förvärvslagen som komplement
till nämnda bestämmelser bibehålla nuvarande skydd mot att bärkraftiga
brukningsenheter som består av flera registerfastigheter äventyras genom
att hela sådana fastigheter frånskiljes egendomen. Regler i detta avseende
tinnes intagna i 6 § i utredningens förslag till jordförvärvslag.
Utredningen har funnit bärande skäl för att förvärvsprövningen handhaves
av lantbruksnämnderna såväl vad avser fysiska som juridiska personers
förvärv. Vad avser förvärv av bolag, förening eller stiftelse har
nämndernas befogenhet att avgöra ärendena emellertid ansetts böra begränsas
till sådana fall, där tillstånd reservationslöst kan meddelas. I andra
tall skall lantbruksnämnden, på sätt närmare framgår av § 17, med eget
utlåtande överlämna ansökningshandlingarna till Konungens prövning. Med
hänsyn till den vidgade befogenheten för lantbruksnämnderna anser utredningen
önskvärt, att nämndernas sammansättning överväges redan i
samband med behandlingen av jordlagsutredningens lagförslag. Därvid
synes särskilt angeläget att skogsnäringen blir företrädd.
Jordförvärvslagen var ursprungligen bestämd att gälla t. o. in. den JO juni
1962. Våren 1962 förlängdes emellertid lagens giltighetstid t. o. m. den JO
juni 196J på grund av då pågående remissbehandling av jordlagsutredningens
betänkande. I propositionen 10/196J framlades därefter förslag till
lag angående fortsatt giltighet t. o. m. den JO juni 1965 av jordförvärvslagen.
Till stöd för förslaget anförde föredragande departementschefen bl. a. följande.
Remissyttrandena har numera inkommit. Nära nog genomgående ges i dem
uttryck för den meningen att tiden inte är mogen för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens
framtida utformning. I synnerhet understryker man
frågans beroende av de resultat vartill 1960 års jordbruksutredhing kan
komma. Men även andra pågående utredningar och inte minst rådande oklarhet
om vårt tillträde till den europeiska ekonomiska gemenskapen anses motivera
ett uppskov. Här må också erinras om den i år tillsatta etableringsutredningens
uppdrag att mot bakgrunden av sistnämnda spörsmål verkställa
en allmän översyn av de frågor som sammanhänger med rätt att här i
riket förvärva egendom. Det synes mig som om i rådande läge övervägande
skäl talar för ett anstånd med reformeringen av jordförvärvslagstiftningen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1/196J över propositionen fann utskottet
det naturligt och lämpligt att en samtidig lösning av hithörande
komplicerade problem såvitt möjligt eftersträvades, vilket dock uppenbarligen
kunde bli tidskrävande. Eftersom frågan om en reformering av jordförvärvslagen
likväl icke därigenom borde få fördröjas, underströk utskottet
vikten av att nämnda fråga snarast bringades till sin lösning. Utskottet, som
i samband med propositionen bl. a. behandlade fristående motioner om åtgärder
till befrämjande av jordbrukets rationalisering, yttrade vidare med
avstyrkande av motionärernas förslag bl. a. följande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 196i 21
Motionernas syfte att underlätta den frivilliga rationaliseringen av jordbruket
är emellertid enligt utskottets mening förtjänt av beaktande. Otvivelaktigt
är såväl jordbrukets som skogsbrukets lönsamhet flerstädes mycket
beroende av egendomarnas areal och arrondering. De farhågor som i motionerna
yppats om jordförvärvslagens utvecklingshämmande verkan föranleder
därför utskottet att understryka behovet av att lagens utformning omprövas.
Härvid bör, såsom jordlagsutredningen uttalat, det vid åtskilliga
tillfällen framförda kravet på att förvärvslagstiftningen icke bör försvåra
jordbrukarnas egen frivilliga rationalisering beaktas. Med hänsyn till utredningens
uttalande förutsätter utskottet att de av motionärerna i nämnda
hänseende framförda synpunkterna kommer att övervägas vid den blivande
lagstiftningen.
Vid vårsessionen med innevarande års riksdag l>esvarade chefen för jordbruksdepartementet
en av herr Hamrin i Kalmar ställd enkel fråga angående
åtgärder med anledning av jordlagsutredningens betänkande. Härvid anförde
departementschefen bl. a. följande (se andra kammarens protokoll
2/1964 s. 21).
Till följd av de betydande ändringar inom jordbruket och skogsbruket,
som skett under de senaste åren, fyller enligt min mening jordförvärvslagen
ej helt de krav som dagens läge inom dessa näringar ställer. Ej heller
är detta fallet med 1925 års bolagsförbudslag. Jag anser med hänsyn härtill
att en viss reformering av lagstiftningen på området ej längre bör uppskjutas.
Jag avser därför att inom jordbruksdepartementet låta verkställa den
översyn av lagstiftningen som erfordras för att 1965 års riksdag skall kunna
föreläggas förslag i ämnet.
Den av motionärerna ifrågasatta utredningen anses utom annat böra undersöka,
huruvida övrig lagstiftning med jordpolitisk inriktning, såsom
exempelvis arrendelagstiftningen, är lämpligt samordnad med nutida rationaliseringssträvanden.
Den nu gällande arrendelagstiftningen inrymmes
huvudsakligen i lagen den 74 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
I fråga om arrende av kommunal jord, ecklesiastik jord och kronojord gäller
vid sidan av nyttjanderättslagens regler vissa särskilda författningsbestämmelser.
I huvudsakligt syfte att bereda arrendatorer större trygghet vidtogs genom
lag den 27 juni 1927 en del ganska ingripande ändringar i 1907 års lag. Ytterligare
vittgående ändringar i samma lag vidtogs vid 19415 års riksdag. Den
sociala arrendelagstiftningen erhöll därvid en utformning som i allt väsentligt
fortfarande gäller.
Under tiden från år 1943 har utvecklingen i olika avseenden påverkat
arrendefrågans läge. De ändrade förhållandena på produktionsinriktningens,
mekaniseringens och arbetskraftens område har sålunda medverkat till en
minskning i brukningsenheternas antal, vilken i avsevärd omfattning träffat
arrendejordbruken. I sistnämnda avseende anses även arrendelagstiftningens
utformning, särskilt beträffande byggnadskostnadernas fördelning, ha haft
eu bidragande betydelse. Å andra sidan förmenas den inträffade penning
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 19(U
värdesförändringen och den därmed sammanhängande tendensen att ej avyttra
realvärden ha medfört en ökning av arrenden av sådana jordbruk, där
tidigare en försäljning av fastigheterna i samband med dödsfall var vanlig.
Utvecklingen har föranlett ett flertal framställningar om översyn av arrendelagstiftningen
och då främst de sociala arrendebestämmelserna. År 1939
tillkallades därför särskilda sakkunniga (arrendelagsutredningen) för att
verkställa översyn och avge förslag rörande arrendelagstiftningen och därmed
sammanhängande frågor. Enligt direktiven (se riksdagsberättelsen år
1961 s. 278 ff.) bör översynen i stort sett vara förutsättningslös men i huvudsak
begränsas till de sociala arrendebestämmelserna och därmed sammanhängande
författningsföreskrifter. Vissa allmänna riktlinjer har dock angivits,
bl. a. har uppdraget begränsats enligt följande.
I de förut nämnda framställningarna och motionerna beröres såväl det
privaträttsliga förhållandet mellan jordägare och arrendator som det mer
offentligrättsliga spörsmålet om brukningsenheternas storlek, arrondering
och dylikt. Regler för avgörande av sistnämnda spörsmål synes emellertid
icke lämpligen böra inordnas i arrendelagstiftningen. Frågor som har direkt
samband med den yttre rationaliseringen bör i stället övervägas i samband
med jordförvärvslagstiftningen och formerna för statligt stöd till sådan
rationalisering. Ifrågavarande problem bör därför icke upptagas till behandling
i detta sammanhang.
Skötsellagarna
Bestämmelser om kontroll över skötseln av jordbruk återfinnes i uppsiktslagen,
som f. n. överses av jordlagsutredningen. Omfattar brukningsdel odlad
jord till en vidd överstigande 2 ha, skall sålunda uppsikt hållas över att brukningsdelen
ej vanhävdas. Vanhävd föreligger, om jordbruket så vanskötes
att dess vidmakthållande äventyras eller om för jordbruket erforderliga
byggnader bortföres eller lämnas utan nödigt underhåll (1 §). Till vanhävd
hänföres ej nedläggande av jordbruk på brukningsdel eller del därav, om det
med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga
omständigheter måste anses olämpligt att där bedriva varaktigt jordbruk.
Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan
nödigt underhåll anses som vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd
av sådan förändring i driften av jordbruket som är till varaktig fördel för
detsamma eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar som
överensstämmer med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten
eller av annan giltig anledning (2 §). Tvångsmedelsförfarandet innebär att
lantbruksnämnd i fall av vanhävd i första hand skall söka få till stånd en
överenskommelse med ägaren eller brukaren om avhjälpande åtgärder
(5 §). Kan sådan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande däri,
skall ärendet anmälas för länsstyrelsen (6 §). Länsstyrelsen äger efter viss
föreskriven utredning vid vite föreskriva de åtgärder som erfordras för vanhävdens
avhjälpande (7 §).
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr it) dr 196i
Uppsiktslagen kompletteras av 1947 års lag om tvångsinlösen av vanhävda
<1 jordbruksegendom (lex Bogesund).
1 skogsvdrdslagen anges de allmänna riktlinjer enligt vilka skogsbruket
från samhällets synpunkt bör bedrivas. Skogsmark med därå växande skog
bör sålunda genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande
förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och,
såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles (1 §). Med skogsmark
förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning
nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad,
skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är mera ägnad att användas
annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda förhållanden ej
bör tagas i anspråk för skogsproduktion. Mark skall dock anses såsom skogsmark,
om skog därå bör finnas till skydd mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens
nedgående eller med hänsyn till annan därmed jämförlig omständighet
(2 §). Från lagens tillämpningsområde undantages skogsmark med
därå växande skog
1) å ecklesiastiska boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;
2) å sådana fastigheter, som avses i 4 § 1894 års förordning angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket; samt
3) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehas med stadgad
åborätt (45 § 1 mom.).
Uppsikt över att lagens bestämmelser följs utövas av skogsvårdsstyrelserna
(4 §). Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet övervakas av skogsstyrelsen
(5§).
Beträffande avverkning av skog gäller som huvudregel att utvecklingsbar
skog inte får avverkas annat än genom gallring som är ändamålsenlig för
skogens utveckling. Skog anses som utvecklingsbar, så länge det under förutsättning
av lämplig skötsel måste antagas bli mer lönande att låta skogen
kvarstå än att omedelbart avverka den (6 §). Avverkning av icke utvecklingsbar
skog får inte göras på sådant sätt att större rubbningar uppkommer
i avkastningens jämnhet eller så att skogens återväxt avsevärt försvåras
(7 §). Skogsvårdsstyrelse har möjlighet att ingripa mot avverkning i strid mot
lagens bestämmelser. I första hand har styrelsen att söka träffa överenskommelse
med skogens ägare rörande avverkningen (12 §). Kan ej överenskommelse
träffas eller sker avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt i
strid mot överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud.
Skogens ägare skall i princip beredas tillfälle att yttra sig i ärendet,
innan förbud meddelas. I brådskande fall äger skogsvårdsstyrelsen dock utan
föregående förhandlingar meddela interimistiskt awerkningsförbud (13 §
1 inom.). I synnerligen brådskande fall öppnar lagen möjlighet för länsjägmästare
att meddela provisoriskt förbud, som gäller i högst 20 dagar (13 §
2 inom.). Har avverkning skett i uppenbar strid mot lagens regler eller mot
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1064
förbud eller överenskommelse, kan markägare ådömas böter och det avverkade
virket förklaras förverkat (30 och 39 §§).
Lagen innehåller vidare bestämmelser om åtgärder för att erhålla nöjaktigt
skogstillstånd. Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet
och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden
kan anses nöjaktig, skall sådana åtgärder vidtagas som erfordras för att
nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas på
det avverkade området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej
föreligga, sedan den uppkomna skogen nått sådan utveckling, att den icke
längre är att räkna som plantskog (14 §). Dylika åtgärder skall också vidtagas,
om i skog uppkommer skada genom naturhändelse, betning eller åverkan.
I sådant fall är dock skyldigheten i princip begränsad till kostnader
som motsvarar värdet av träd som skadats eller som måst fällas i samband
med åtgärderna jämte värdet av ersättning som uppburits eller kunnat uppbäras
i anledning av skadan. Om skyldigheten att vidtaga åtgärder ända
skulle bli synnerligen betungande, kan skogsvårdsstyrelsen medge skälig
begränsning (15 §). Är på skogsmark skogstillståndet uppenbart otillfredsställande,
föreligger också skyldighet att vidtaga åtgärder för att inom skälig
tid erhålla nöjaktig skog på marken. Skyldigheten är i detta fall begränsad
till den kostnad som motsvarar värdet av de träd som bör fällas i samband
med åtgärderna (16 §). De i 15 och 16 §§ medgivna kostnadsgränserna
gäller ej, om skäligt bidrag till kostnaderna kan erhållas av allmänna medel
(17 §). Tvångsmedel sförfarandet är i korthet följande. I första hand skall
skogsvårdsstyrelsen söka träffa överenskommelse med markägaren. Misslyckas
det, företages särskild syn, varefter nya förhandlingar med markägaren
äger rum. Kan överenskommelse likväl ej träffas, dragés saken inför
domstol, som äger föreskriva bestämda återväxtåtgärder. Eventuell verkställighet
av domen sker genom skogsvårdsstyrelsens försorg men på markägarens
bekostnad (19—24 § §).
Skogsvårdslagen innehåller i 30—33 §§ särskilda bestämmelser angående
omläggning av skogsmark till ny användning, som kan ge högre eller med
skogsproduktion likvärdig avkastning eller som eljest fyller ett rimligt behov
för ägaren av icke rent tillfällig natur. I 30 § upptages tre olika grupper av
omläggningsärenden. Omläggning till trädgård, åker, byggnadstomt, väg
eller annat liknande ändamål får till eu början ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,
såvida det ej är fråga om svårföryngrad skog eller skyddsskog.
Omläggning till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk får vidare
ske, dock endast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, och därjämte kräves
att marken är lämplig för sådant ändamål och icke av större ytvidd än som
kan anses skäligt. Omläggning till annat ändamål än nu sagts får slutligen
ske efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I 31 § behandlas tillsynen över genomförandet
av den omläggning som får ske utan tillstånd. Förfarandet då
omläggningsåtgärder ej utförts inom fastställd tid behandlas i 32 §. Slut
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
ligen innehåller 33 § bestämmelser om verkan mot framtida markägare av
avgörande i omläggningsärende.
Sambrukslagen m. in.
Sambrukslagen är avsedd att genom möjliggörande av föreningsjordbruk
tjäna som ett medel bland andra till det svenska jordbrukets yttre rationalisering.
Genom föreningsjordbruket ansågs sålunda kunna dels av små brukningsdelar
skapas sådana jordbruk, där den nutida teknikens resurser kunde
tillfullo utnyttjas, dels dugliga lantarbetare kunna beredas en självständigare
ställning utan en fortsatt uppdelning av jordbruksarealen i individuellt
brukade småställen. Sambruksföreningen utgör en särskild form av
ekonomisk förening. Enligt 1 § sambrukslagen kan förening registreras som
sambruksförening, om den har till ändamål att bereda medlemmarna utkomst
genom att på fastighet, som föreningen äger eller arrenderar, låta
medlemmarna bedriva gemensamt jordbruk och annan i samband därmed
stående verksamhet (föreningsjordbruk).
Efter tillkomsten av sambrukslagen har bildats fem sambruksföreningar,
nämligen år 1951 Ryds sambruksförening i Östergötlands län, år 1952 Tarvs
nya sambruksförening i Stockholms län och Hörnsjöfors sambruksförening
i Västmanlands län, år 1953 Lessebo sambruksförening i Kronobergs län
samt år 1959 Gudhems sambruksförening i Skaraborgs län. Lessebo sambruksförening,
som hade sex medlemmar och av kommunen arrenderade
90 ha åker samt 65 ha äng och bete, har sedermera upphört enär kommunen
inte förlängde arrendet. Ryds sambruksförening, som hade fem medlemmar
och av kommunen arrenderade 112 ha åker samt 17 ha äng och bete, skulle
enligt uppgift i propositionen 118/1963 av samma skäl upphöra 1963. De
återstående tre sambruksföreningarna arrenderar mark av kronan. I var
och en av dessa finns fem medlemmar. Tarvs nya sambruksförening arrenderar
181 ha åker jämte 49 ha äng och bete, Hörnsjöfors sambruksförening
181 ha åker jämte 13 ha äng och bete samt Gudhems sambruksförening 150
ha åker jämte 150 ha äng och bete. Förutsättning för att registrering skulle
få ske var tidigare bl. a. att föreningen hade minst fem medlemmar. Genom
lagändring år 1963 har emellertid Kungl. Maj :t tillagts befogenhet att i särskilt
fall medge att medlemsantalet får stanna vid tre eller fyra. Samtidigt
beslöts bl. a. att statlig garanti i viss omfattning skall kunna beviljas för lån
till insats i sambruksförening. Bakgrunden till reformen framgår av följande
departemcntschefsuttalande, som av riksdagen lämnades utan erinran
(se prop. 118/1963, första lagutskottets utlåtande 25/1963, rskr 256/1963).
De fåtaliga sambruksföreningar, som bildats hittills och som alla började
sin verksamhet på 1950-talet, liar haft att kämpa med ekonomiska svårigheter
till följd av bland annat de dåliga skördeutfallen under större delen
av 1950-talet. Trots detta synes råda ett visst intresse för bildande av nya
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 196f
föreningsjordbruk. Utvecklingstendensen inom jordbruket mot större brukningsenheter
tyder också på att sambruksdrift kan ha framtiden för sig.
På grundval av de erfarenheter, som hittills vunnits angående föreningsjordbruken,
har i den departementspromemoria som återgivits i det föregående
framförts en del förslag och rekommendationer i syfte att avhjälpa
vissa yppade olägenheter och underlätta tillkomsten av nya föreningsjordbruk.
Sedan lagens tillkomst har den fortgående driftsrationaliseringen minskat
behovet av manuell arbetskraft inom jordbruket. För att kunna bereda full
sysselsättning åt fem medlemmar måste ett föreningsjordbruk numera vara
av betydande omfattning. Att vid en föreningsbildning frambringa en sådan
brukningsenhet kan emellertid i dagens läge möta oöverstigliga svårigheter.
Med hänsyn härtill bör, såsom föreslagits i promemorian, Kungl. Maj :t äga
i särskilda fall medge att medlemsantalet får stanna vid tre eller fyra. I
första hand bör dock eftersträvas att storleksrationälisera den aktuella brukningsenheten
och upprätthålla kravet på minst fem medlemmar. Innan
dispens ges, bör också tillses att insatskapitalet blir av betryggande storlek
trots det låga medlemsantalet.
I syfte att öka förutsättningarna för ett rationellt skogsbruk och att i erforderiig
utsträckning trygga arbetskraftstillgången har påbörjats en samverkan
i organiserade former mellan skogsägarna. Härom anföres i jordiagsutredningens
betänkande följande (s. 79 f.).
En form av sådan samverkan är de s. k. skogsbruksområdena, för vilka
skogsägareföreningsrörelsen kan betraktas som huvudman. Områdesbildningen
torde få uppfattas som ett uttryck för en strävan inom denna rörelse
att mera planmässigt engagera sig i skogsvårdsarbetet och att samordna
detta med avverknings- och försäljningsuppgifter på liknande sätt som sker
i det förvaltningsmässigt bedrivna storskogsbruket. Verksamheten åsyftar
bland annat att stimulera skogsägarnas självverksamhet, att skapa förutsättningar
för rationaliseringsåtgärder av olika slag, att i förekommande fäll
åstadkomma fruktbärande samarbete mellan skogsägarna beträffande exempelvis
vägbyggen, avverkningar och föryngringsåtgärder samt att öka möjligheterna
att tillgodose behovet av arbetskraft inom trakter där denna av
olika orsaker är eller tenderar att bli otillräcklig. Samarbetsformen innebär
i regel, att vederbörande skogsägareförening med intresserade skogsägare
inom ett lämplig avgränsat område träffar avtal, vari uppdrages åt föreningen
att genom fackman i erforderlig utsträckning samordna åtgärder
och på annat sätt i mån av behov aktivera och biträda skogsägarna. Dessa
erlägger en viss avgift för erhållna tjänster. Föreningen anställer och avlönar
behövlig fackmannapersonal, och skogsägareföreningarnas riksförbund
medverkar vid verksamhetens utbyggnad och organisation inom föreningarna.
Vunna erfarenheter av samverkan i skogsbruksområdesform synes i allt
väsentligt goda. Uppfattningen inom föreningsrörelsen torde numera vara
att försöksstadiet passerats och att systemet med skogsbruksområden bör
— med viss lokal anpassning — tillämpas som huvudtyp över större delen
av landet.
En variant på skogsbruksområdesformen, som i begränsad omfattning
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
tillämpas inom föreningsrörelsen, är det s. k. serviceområdet. Organisationen
är här enklare och för skogsägarna mindre bindande.
Även andra samverkansformer förekommer emellertid. I sydvästra Sverige
finnes av ålder föreningar med verksamheten inriktad på vissa skogliga uppgifter,
såsom återväxtåtgärder, ungskogsröjning och stämpling. Enligt ett
särskilt statsanslag, norrländska skogsproduktionsanslaget, understödes
skogsförbättringsverksamheten i Norrland och delar av Kopparbergs län
under förutsättning, att åtgärderna ifråga skall utföras inom ett av skogsvårdsstyrelsen
bestämt område, s. k. skogsvårdsområde, och på grundval av
en för området fastställd skogsvårdsplan. De av planen berörda skogsägarna
skall sammansluta sig till en förening, såvida icke skogsvårdsstyrelsen medger
dispens därifrån. Verksamheten med anledning av detta anslag har fått
betydande omfattning i så måtto, att avsevärda arbeten utförts med stöd av
detsamma huvudsakligen i lappmarkerna. Själva föreningsbildningen torde
emellertid ännu ej ha fått någon större omfattning. Genom beslut av 1960
års riksdag har möjligheter beretts för ökad bidragsgivning från anslaget
till de fyra nordligaste länen utanför lappmarkerna. Som villkor gäller bl. a.,
att skoglig samverkan organiseias mellan ett flertal skogsägare inom berörda
område.
I sammanhanget må nämnas att skogsbruksutredningens uppdrag bl. a.
omfattar prövning av möjligheterna att genom ändrad utformning av de
statliga stödreglerna påverka strukturrationaliseringen av de skogliga fastigheterna.
Samtidigt bör utredningen beakta angelägenheten av att skoglig
samverkan mellan flera fastighetsägare underlättas. Samråd bör ske med
1960 års jordbruksutredning, eftersom skogsbrukets samband med jordbruket
bl. a. i fråga om fastighetsindelning och rationaliseringsgrad beröres
av denna utrednings arbete (riksdagsberättelsen år 1963 s. 292 f.).
Motionärernas yrkande om utredning av frågan, huruvida den frivilliga
samverkan inom jord- och skogsbruk kan stödjas genom reformer på det
associationsrättsliga området tar i första hand sikte på bildandet av s. k.
jordbruksaktiebolag. Frågan om jordbruks- och skogsbruksdrift i bolagsform
har — visserligen från andra utgångspunkter — diskuterats vid tillkomsten
av 1963 års lag om avveckling av fideikommiss (se prop. 5/1963, sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets uti. 2/1963 och rskr. 364/1963).
De civilrättsliga bestämmelserna om aktiebolag innebär i korthet följande.
Företagsformen kännetecknas av delägarnas — aktieägarnas — till insatsen
begränsade ansvarighet för bolagets förbindelser. Enligt aktiebolagslagens
bestämmelser skall aktiekapitalet, lägst 5 000 kronor, inbetalas i pengar,
men om särskilda bestämmelser därom intagits i stiftelseurkunden kan en
eller flera personer äga rätt att teckna aktier i bolaget mot tillskjutande av
annat än pengar, s. k. apportegendom. I bolagsordningen kan intagas bestämmelse
därom att när aktie övergår till person, som ej är aktieägare i
bolaget, förvärvaren är skyldig att hembjuda aktien till inlösen åt förutvarande
aktieägare enligt i bolagsordningen närmare angivna grunder. I övrigt
får rätten att överlåta aktier icke begränsas. Av aktiebolagets årsvinst
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
skall minst 10 procent avsättas till reservfond för täckande av framtida förluster.
Avsättning till reservfond skall ske, så länge denna inte uppgår till
20 % av aktiekapitalet eller i bolagsordningen föreskrivet högre belopp. När
bolagets skulder överstiger summan av aktiekapital, reservfond och skuldregleringsfond
är bolaget skyldigt att av årsvinsten avsätta ytterligare medel
till reservfond eller skuldregleringsfond. Upplösning av ett aktiebolag sker
genom konkurs eller likvidation. Tvångslikvidation skall ske, då någon av
de i aktiebolagslagen uppräknade anledningarna därtill föreligger, t. ex. att
bolagets aktiekapital genom förluster gått förlorat till två tredjedelar eller
den mindre del, som kan vara bestämd i bolagsordningen, utan att bristen
inom viss tid blivit fylld, att balansräkning inte för något av de tre sista
åren inkommit till patentverket eller att bolagets verksamhet enligt bestämmelse
i bolagsordningen skall upphöra. Aktiebolagslagen innehåller därjämte
regler om årsredovisning, revision m. m., som bl. a. avser att skydda minoritetsaktieägare
och borgenärer. I sistnämnda hänseende må nämnas att
aktiebolagslagen inrymmer vissa bestämmelser om rätt för minoritet att begära
utdelning av vinst.
Åt aktiebolagsutredningen har uppdragits att utarbeta förslag till enhetlig
nordisk lagstiftning om aktiebolag (se riksdagsberättelsen år 1963
s. 42 f.).
Rörande de skatterättsliga verkningarna av aktiebolagsbildning torde få
hänvisas till ovannämnda proposition och utskottsutlåtande.
Jordbruksutredningens förslag innebär bl. a. att förvärv från bolag, förening
och stiftelse icke skall prövas enligt de särskilda bestämmelser om
sådana subjekts förvärv men väl enligt lagens rationaliseringsmoment. I anslutning
härtill har utredningen anfört bl. a. följande (s. 138 f.).
En begränsning av förvärvsprövningen vad avser förvärv från bolag, föreningar
och stiftelser måste emellertid medföra vissa konsekvenser beträffande
dessa juridiska personers möjligheter att förvärva jordbruksfastighet
över huvud taget särskilt med tanke på den för närvarande starka
tendensen hos företagare icke minst inom jordbruksnäringen att bilda nya
bolag i syfte att nå speciella fördelar. En begränsad prövning av föreslagen
innebörd vid förvärv från bolag, förening eller stiftelse måste enligt utredningens
mening få till följd en restriktiv prövning av ansökningar i övrigt
från juridiska personer, som tidigare icke äger som jordbruksfastighet taxerad
egendom, om icke de normer som utredningen ansett sig kunna godtaga
för rubbningen av ägarebalansen alltför mycket skall frångås. Utredningen
syftar bland annat på sådana fall, där en jord- eller skogsbrukare tillsammans
med sina anhöriga bildar ett bolag för driften på egendomen och
därefter som en ganska naturlig konsekvens av arrangemanget också önskar
överföra den fasta egendomen på familjebolaget. Även om mycket starka
personliga skäl kan tala för att en sådan överlåtelse godtages synes följden
av en begränsad prövning av förvärv'' från bolag böra bli, att dessa
skäl lämnas obeaktade med hänsyn till konsekvenserna av att egendomen
därefter fritt kan överföras till vilket annat bolag som helst utan några personella
anknytningar.
29
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 är 1964
Fideikommisslagen innehåller följande bestämmelser om aktiebolagsbildning.
Konungen må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fideikommissegendom
i samband med teckning av aktier i bolag, såframt denne
äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag
skall därefter förvaltas som fideikommisskapitäl (31 §). Utan hinder av vad
i lagen om aktiebolag föreskrives om antalet stiftare äger fideikommissinnehavare
bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom och vidtaga
de åtgärder som ankommer på stiftare. Under avvecklingen av fideikommiss
må fideikommissboet vara stiftare av aktiebolag med tillskott av
egendom som ingår i boet med motsvarande tillämpning av det nyss sagda
(32 §). Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egendom
och vid överförande av sådan egendom till aktiebolag genom tillskott i samband
med aktieteckning må efterträdaren under avvecklingen företräda fideikommissboet
(33 §). I bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats
med tillskott av egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo
under avveckling, skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall
vara fastställd av Konungen och att, om Konungen ej annat föreskrivit, bolagsordningen
må ändras allenast med Konungens medgivande (34 §).
De principiella överväganden, som bl. a. från jordpolitisk synpunkt legat
till grund för dessa bestämmelser, framgår av följande uttalande av föredragande
departementschefen (prop. 5/1963 s. 125 ff.).
Beträffande fideikomissskogarna har såväl vid tidigare handläggning av
fideikommissfrågan som under remissbehandlingen av det föreliggande betänkandet
framförts förslag att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.
På några fideikommiss drivs redan nu viss rörelse i aktiebolagsform.
En lösning i enlighet med detta förslag har enligt min mening
betydande fördelar framför andra lösningar. Denna inom skogsnäringen i
övrigt vanligt förekommande organisationsform tillåter, att den pågående
driften fortsättes med bibehållande av den bestående förvaltningsenheten.
Aktiebolagsformen får anses särskilt lämplig i de fall då skogsbruk bedrives
i förening med industriell verksamhet.-----
Frågan kompliceras emellertid av att på åtskilliga av de största skogsfideikommissen
skogsbruket bedrives i nära samband med jordbruk. Detta har
visat sig ändamålsenligt bl. a. med hänsyn till att arbetskraften kunnat användas
växelvis i jord- och skogsbruket. Att i dylikt fall bilda aktiebolag
på grundval av skogsegendomen och eventuell industrirörelse, medan jorden
kanske delas upp på flera fideikommissintressenter, skulle med hänsyn till
sambandet mellan de olika verksamhetsgrenarna vara olämpligt. Naturligare
är utan tvekan att bilda aktiebolag på grundval av hela fideikommissegendomen.
Därvid inställer sig frågan, huruvida icke problemet att i förekommande
fall undvika splittring av jordfideikommissen bör lösas enhetligt genom
aktiebolagsbildning. I olika sammanhang har visserligen ifrågasatts,
huruvida aktiebolagsformen är en lämplig organisationsform för jordbruksdrift.
De betänkligheter som kan anföras synes emellertid väsentligen icke
gälla jordbruk av den storleksordning, varom här är fråga.------
Utredningen har för sin del funnit utvägen med aktiebolagsbildning icke
vara framkomlig, emedan den skulle strida mot grunderna för gällande lag
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
stiftning angående inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom. Häremot
har Svea hovrätt i fråga om fideikommisskogarna invänt, att den princip
som ligger till grund för nämnda lag icke äger tillämpning på dessa skogar
med tillhörande industrier. Syftet med lagen har nämligen varit alt bevara
jordbruksfastigheter i den självägande bondeklassens hand, och detta
syfte torde icke bli åsidosatt genom att tillåtelse lämnas bolag att övertaga
de största fideikommisskogarna, vilka tidigare icke varit bondejord. Liknande
synpunkter har framförts av flera remissorgan.
I betänkande med förslag till jordförvärvslag in. in. (SOU 1961: 49) bär
1958 års jordlagsutredning föreslagit ändrade regler angående bolags förvärv
av jordbruksfastighet. Det kommer givetvis icke i fråga att i detta sammanhang
ta ställning till jordlagsutredningens förslag. Här skall endast
bedömas, huruvida aktiebolagsformen vid större jord- och skogsbruk kan
anses vara en lämplig ersättning för fideikommissinstitutet. Av vad jag förut
anfört torde framgå, att så är fallet. Mot en ''lösning av problemen beträffande
jord- och skogsfideikomissen genom bildandet av aktiebolag på grundval
av fideikommissegendomen bör därför, oavsett hur frågan om bolags förvärv
av jord bedöms i andra sammanhang, icke något vara att invända från
jordpolitisk synpunkt.
Motionerna
Motionärerna uppehåller sig huvudsakligen vid de praktiska aspekterna
på jordförvärvslagstiftningen. Mot bakgrund av jordlagsutredningens betänkande
diskuteras till eu början jordförvärvslagens betydelse som rationaliseringsinstrument.
Motionärerna hänvisar till de i betänkandet redovisade
statistiska uppgifterna och framhåller att jordförvärvslagens direkta
rationaliseringseffekt per år, 2 000 ha, varit ringa i förhållande till årsomsättningen
på marknaden i övrigt, ca 40 000 ha. Det erinras om ett utredningens
uttalande (s. 106) att markanskaffningen i huvudsak sker utan
tillämpning av jordförvärvslagens rationaliseringsbestämmelser. Slutsatsen
för jordförvärvslagens vidkommande blir enligt motionärerna från praktisk
synpunkt att den ej fyller de anspråk som i dag måste ställas på ett ändamålsenligt
rationaliseringsinstrument. Motionärerna fortsätter.
Det förefaller dessutom sannolikt att förvärvslagstiftningen har direkt
ogynnsamma biverkningar. Här åsyftas det förhållandet att bland annat
ovissheten om det kan vara möjligt att på nytt förvärva jordbruks- och skogsfastigliet
kan göra markägare obenägna att sälja illa arronderade eller ofullständiga
fastigheter, även om förhållandena eljest är sådana att försäljning
skulle komma till stånd. Detta gäller troligen inte minst dödsbon eller delägare
i sådana. Samtidigt kan lagstiftningen i många fall hindra frivillig
storleksrationalisering genom hopköp till större enheter, därigenom att köpare
som förut besitter en brukningsenhet inte kan få förvärvstillstånd för
ytterligare förvärv. Särskilt mellan olika ägarkategorier men även inom
vissa ägarkategorier företer fastighetsmarknaden stagnationstendenser, som
bidrar till att permanenta rådande ägosplittring. Korrektivet härvidlag måste
vara en sådan ordning att frivilliga rationaliseringsförvärv icke hindras.
Den yngre jordbrukargenerationen visar ett stort intresse för rationali
-
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1001
seringsfrågorna. Det är enligt vår mening värdefullt att knyta an till detta
intresse och skapa ett gynnsammare klimat för rationaliseringsverksamheten.
Målsättningen för rationaliseringsverksamheten bör vara att eftersträva
enheter inom jordbruk och skogsbruk, som skapar betingelser för eu
effektiv och rationell produktion inom dessa näringar och ger brukarna bästa
möjliga betingelser till trivsel, förbättrad levnadsstandard och ökad avkastning
för sitt arbete. Familjejordbrukets värden ur olika synpunkter bör därvid
särskilt beaktas.
I motionerna understrykes att jordbruksstödet i dess olika former, särskilt
småbrukarstödet, måste vidmakthållas och att strukturomvandlingen i påfallande
grad är en generationsväxlingsfråga, där det sociala skyddet av nuvarande
brukargeneration inte får försummas.
Frågan om ett lämpligt stöd för rationaliseringsverksamheten bör enligt
motionärernas mening bedömas med utgångspunkt från vilka kvalifikationskrav
som bör uppställas på effektiva jordpolitiska instrument. Härutinnan
anför motionärerna.
Önskemålet synes då gå i riktning mot ett rationaliseringsinstrument,
som ej hindrar den frivilliga rationaliseringsverksamheten. Anknytes
rationaliseringsingreppen till omsättningssituationer, uppnås de snabbaste
resultaten vid en omfattande fastighetshandel. Felet med jordförvärvslagens
förköpsregler förefaller i särskild grad vara att de förenats med ett
förvärvsförbud som passivt hindrar fastighetsomsättningen. Frågan är om
inte en lyckligare uppläggning kunde vara att där inte släktskap eller andra
särskilda omständigheter annat föranleder skapa en grundval för aktiva
rationaliseringsingrepp i form av inlösensregler vid fastighetsförsäljningar
för grannfastighetsägare som kan påvisa rationaliseringsbehov. Lantbruksnämnderna
kunde vid en sådan ordning koncentrera sig på att bevaka marknaden
och stödja sådana fastighetsförvärv, där ett faktiskt intresse för kompletteringsförvärv
finnes från angränsande fastighets sida. Nämnderna kunde
därmed undgå att belastas med ur rationaliseringssynpunk likgiltiga förvärv.
Den närmare utformningen av ett inlösensförfarande med anknytning
till fastighetsomsättningen får givetvis övervägas av sakkunniga, t. ex. frågan
om hur och när anspråket skall väckas och vilket forum — domstol eller
ägodelningsrätt — som skall pröva framställningen i händelse av tvist. Med
en aktiv rationaliseringslagstiltning av här antytt slag förefaller det framför
allt möjligt att på ett bättre sätt utnyttja lanbruksnämndernas resurser och
sakkunskap, då det gäller att stödja och företräda inlösensberättigade brukare
samt att bidra med en verksam låne- och rådgivningsverksamhet.
Motionärerna anser vidare att av fastighetsbildningskommittcn föreslagna
förenklande regler, som gynnsamt bör påverka möjligheterna för rationaliseringsarbetet,
snarast bör genomföras.
Det skydd mot rovdrift och spekulation, som införandet av jordförvärvslagen
tänktes tillgodose, tillvaratas enligt motionärernas uppfattning i allt
väsentligt av annan lagstiftning, t. ex. skogsvårds- och arrendelagarna, bin
översyn av dessa lagars innehåll och samordning med dagens rationaliseringssträvanden
anses dock påkallad. Bland andra rationaliseringsfrämjande
åtgärder anger motionärerna vissa ändringar på associationsrättens område
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr W år i96U
i syfte att förbättra de legala möjligheterna till samverkan inom jord- och
skogsbruk. Härom anför motionärerna.
Strävandena att nå större brukningsenheter inom skogsbruket har ju
bl. a. lett fram till försök på frivillighetens väg med s. k. skogsbruksområden,
där olika ägare samverkar vid utformningen av skötsel och awerkningsprogram.
Erfarenheterna av denna verksamhet synes i stort sett vara
positiva. På jordbrukets område kan erinras om lagen om sambruksföreningar,
som dock i stort sett förblivit ineffektiv. Det bör emellertid inte vara
uteslutet att på detta område finna mera ändamålsenliga associationsformer
till skäl för frivillig ägosamverkan. Med tanke på vad aktiebolagsformen betytt
för finansiering, samverkan och kapitalbildning på näringslivets andra
områden, bör man väl inte heller inom jord- och skogsbruk helt oprövat alldeles
bannlysa denna eljest så ändamålsenliga associeringsform. Men det
gäller i så fall att tillskapa sådana former för »jordbruksaktiebolag» som
överensstämmer med de ledande grundsatserna inom nuvarande bolagsförbudslagstiftning.
En alltför vittgående ägokoncentration till få helt dominerande
enheter har sedan länge motverkats genom bolagsförbudslagen.
Det behöver emellertid inte strida mot denna att »jordbruksbolag» framträder
vilkas ägoinnehav t. ex. ej får överstiga ett ur rationaliseringssynpunkt
avvägt optimum och vilkas delägare enligt bolagsordningen måste
vara fysiska personer. Särskilda skyddsregler för minoritetsgrupper kan
måhända också erfordras. Ju mer kapitalkrävande jordbruksnäringen blir,
desto kännbarare brist måste det i själva verket vara att associationsfrågorna
för jordbrukets vidkommande inte är i allo ändamålsenligt lösta.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till
motionen II: 392.
Remissyttrandet
Enligt lantbruksstyrelsen synes motionerna ej behöva föranleda någon
riksdagens åtgärd. Efter en redogörelse för lagstiftningsfrågans läge anför
styrelsen följande.
Lantbruksstyrelsen anser, i likhet med motionärerna, att den kommande
lagstiftningen bör utformas så, att den blir ett så effektivt rationaliseringsinstrument
som möjligt. Det må här nämnas att effekten i detta hänseende
av 5 § jordförvärvslagen (rationaliseringsparagrafen) nu är av annan storleksordning
än den motionärerna med äldre statistiska uppgifter angivit.
Lantbruksnämndernas förvärv efter tillämpning av sagda paragraf har utvecklats
på sätt som belyses av följande uppgifter.
Förvärv till följd av hembud till lantbruksnämnderna efter tillämpning av
5 § jordförvärvslagen:
År
Antal
Förvärvad areal
förvärv
åker
skogsmark
1958 .........
............. 48
340
1 330
1960 ......
............. 99
720
2 450
1962
............. 175
1 400
4 830
1963
............. 240
1 980
5 890
33
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 196i
Köpeskillingarna för nyssnämnda förvärv år 1963 uppgick till sammanlagt
13,3 milj. kr. Härtill kommer de många fall, där lantbruksnämnd efter avslag
av jordförvärvsansökan kunnat åstadkomma direkt försäljning från
säljaren till jord- eller skogsbrukare för förstärkning av köparens brukningsenhet
eller byte för arronderingsförbättring. Vidare har redan lagens
existens otvivelaktigt verkat i den riktningen att säljare ofta i första hand
utbjuder sin egendom till ägare av närliggande fastigheter eller till lantbruksnämnden.
Eu primär förutsättning för att nå snabbare strukturanpassning måste
vara att man främjar ökad rörlighet på fastighetsmarknaden och med olika
hjälpmedel styr utvecklingen i riktning mot brukningsenheter av rationell
storlek och mot god arrondering. Med hänsyn till det stora och trängande
behovet av strukturförbättring bör de olika hjälpmedel, som lämpligen kan
stå till förfogande, användas vid sidan av varandra för detta ändamål.
Om rationaliseringsåtgärderna anknyts till omsättningssituationer, bör
— såsom motionärerna också ansett — de snabbaste resultaten uppnås vid
en omfattande fastighetshandel. De nuvarande bestämmelserna i jordförvärvslagen
(5 och 9 §§) innebär emellertid just sådan anknytning. Det där
reglerade förfaringssättet är konstruerat så, att säljaren alltid själv får avgöra
om han — sedan en köpare vägrats tillstånd med stöd av 5 § — skall
behålla fastigheten eller kräva alt kronan inlöser den. Detta ger ett smidigt
förhandlingsförfarande och erfarenheten visar att säljarna i stor utsträckning
utnyttjar den frivilliga möjligheten att sälja till lantbruksnämnden.
En svaghet ur rationaliseringssynpunkt i nuvarande bestämmelser är
emellertid att släktöverlåtelser i stor omfattning är undandragna rationaliseringsstyrande
åtgärder.
Av de knapphändiga uttalanden, som motionärerna gjort rörande ifrågasatta
inlösenregler för grannfastighetsägare, kan man ej se hur de avsett att
rationaliseringsförfarandet i huvuddrag skulle kunna vara uppbyggt. Styrelsen
vill emellertid härvidlag endast i korthet framhålla att med nuvarande
konstruktion med inlösenskyldighet för nämnden i dylika fall, undviker
man motsättningar, som eljest kan leda till processer. Mot bakgrunden
av erfarenheterna från 1947 års förköpslag (upphävd år 1955) vill styrelsen
framhålla att det sannolikt komme att visa sig utomordentligt svårt
att konstruera ett sådant förfarande med inlösenrätt, som vore någorlunda
smidigt och funktionsdugligt. Utöver det här anförda har styrelsen icke
funnit anledning att i detta sammanhang gå in på de av motionärerna berörda
frågeställningarna om blivande jordlagstiftning, vilka frågor ju nu utreds
inom jordbruksdepartementet.
Lantbruksstyrelsen delar motionärernas uppfattning att jämväl viss annan
lagstiftning, såsom arrende- och skogsvårdslagstiftningen, bör i erforderlig
utsträckning samordnas med rationaliscringssträvandena inom jord- och
skogsbruket. Emellertid pågår redan översyn av arrendelagstiftningen genom
en statlig kommitté (arrendelagutredningen) och frågan om utredning
av skogsvårdslagstiftningen har nyligen väckts av skogsägareföreningarnas
riksförbund i skrivelse till Kungl. Maj :t. Likaså är det angeläget att den frivilliga
samverkan inom jord- och skogsbruk underlättas och stöds genom
reformer på det associationsrättsliga området. Hithörande frågor torde redan
vara under övervägande i 1960 års jordbruksutredning.
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964
Utskottet
I motionerna riktas kritik mot jordförvärvslagens nuvarande utformning.
Lagen anses ej fylla de anspråk som måste ställas på ett ändamålsenligt
rationaliseringsinstrument. Den hämmar också enligt motionärernas
mening den frivilliga rationaliseringsverksamheten inom jord- och skogsbruket.
Motionärerna anger vissa riktlinjer för en från rationaliseringssynpunkt
lämplig utformning av den jordpolitiska lagstiftningen. I motionerna
föreslås att en utredning skall tillsättas med uppgift dels att undersöka
lämpliga utvägar för att erhålla effektivare jordpolitiska rationaliseringsinstrument
än vad nuvarande jordförvärvslagstiftning kan erbjuda,
dels att överse huruvida övrig lagstiftning med jordpolitisk inriktning är
lämpligt samordnad med nutida rationaliseringssträvanden, dels ock att
undersöka om den frivilliga samverkan inom jord- och skogsbruk kan stödjas
genom reformer på det associationsrättsliga området.
På sätt närmare framgår av den föregående redogörelsen och lantbruksstyrelsens
yttrande i ärendet är de av motionerna berörda rättsområdena
föremål för överväganden i olika sammanhang. Riktlinjerna för den statliga
jordbrukspolitiken prövas sålunda av 1960 års jordbruksutredning.
Vissa med den statliga skogsbrukspolitiken sammanhängande frågor prövas
därjämte av skogsbruksutredningen. En omarbetning av fastighetsbildningslagstiftningen
förestår på grundval av fastighetsbildningskommitténs
betänkande. Frågan om reformering av jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen
beredes inom jordbruksdepartementet, inom vilket en promemoria
i ärendet nyligen upprättats. Etableringsutredningen har i uppdrag att
mot bakgrund av frågan om rikets tillträde till den europeiska ekonomiska
gemenskapen göra en allmän översyn av de med rätt att här i riket förvärva
egendom sammanhängande spörsmålen. Av skötsellagarna överses lagen om
uppsikt å jordbruk av jordlagsutredningen och framställning har gjorts om
översyn även av skogsvårdslagstiftningen. De i motionerna berörda associationsrättsliga
frågorna torde enligt vad lantbruksstyrelsen uppger vara under
övervägande i jordbruksutredningen. Vad motionärerna anfört och yrkat
bör enligt utskottets mening bedömas mot bakgrund av de förslag som kan
föranledas av det pågående reformarbetet, framför allt på jordförvärvslagstiftningens
område. I sistnämnda hänseende har chefen för jordbruksdepartementet
i svar på enkel fråga förutskickat att proposition med förslag
till ändringar i jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen skall föreläggas
1965 års riksdag. Då jordförvärvslagen upphör att gälla den 1 juli
1965, förväntar utskottet att förslagen framlägges i så god tid under vårsessionen
1965 att de i nämnda lagstiftningsfråga ingående problemkomplexen
kan ägnas vederbörlig saklig prövning. Riksdagen kommer således
inom kort att få taga ställning till många av de genom motionerna aktuali
-
35
Tredje lagutskottets utlåtande nr bO år 196b
serade spörsmålen. Vid angivna förhållanden finner utskottet att någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionerna nu ej erfordras.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:344 och 11:392, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 november 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Svante
Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Lennart Geijer*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,
fru Torbrink, herrar Grebäck, Hamrin i Kalmar och fröken Anderson
i Lerum.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.