Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftningen om jordförvärv m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 344 i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, och nr 392 i andra kammaren av herr Antby m. fl.

1964-11-03 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftningen om jordförvärv m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 344 i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, och nr 392 i andra kammaren av herr Antby m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftningen

om jordförvärv m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 344 i första kammaren av herr Hanson,

Per-Olof, och nr 392 i andra kammaren av herr Antby m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning med uppgift

1. att undersöka lämpliga utvägar för att erhålla effektivare jordpolitiska

rationaliseringsinstrument än vad nuvarande jordförvärvslagstiftning kan

erbjuda,

2. att överse huruvida övrig lagstiftning med jordpolitisk inriktning, såsom

arrende- och skogsvårdslagstiftning etc., är lämpligt samordnad med

nutida rationaliseringssträvanden,

3. att undersöka om den frivilliga samverkan inom jord- och skogsbruk

kan stödjas genom reformer på det associationsrättsliga området».

över motionerna, för vilkas innehåll nedan redogöres, har utskottet på sätt

§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande från lantbruksstyrelsen.

Inledning

År 1947 antog statsmakterna riktlinjer för den framtida statliga jordbrukspolitiken.

Målsättningen var därvid att bereda den i jordbruket arbetande

befolkningen samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå

en skälig inkomstnivå och att bli delaktig i den allmänna välståndsökning

som kunde ske i fortsättningen. I detta syfte skulle staten dels främja och

stödja en fortsatt rationalisering av jordbruket, dels lämna jordbruksproduktionen

ett prisstöd, vilket skulle avvägas efter förhållandena vid varje

särskild tidpunkt. Sedermera har 1959 års riksdag beslutat åtgärder i syfte

att ge den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering en mera

tidsenlig inriktning. Med hänsyn till det trängande behovet av en intensifierad

strukturrationalisering inom det svenska jordbruket har genom beslut

av 1963 och 1964 års riksdagar resurserna för ralionaliseringsverksamheten

kraftigt förstärkts.

De jordbrukspolitiska riktlinjerna återspeglas bl. a. i kungörelsen den

11 juni 1946 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationali1

— Ilihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. .‘I avd. ,Yr 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1064

sering in, in., i det följande kallad rationaliseringskungörelsen. Lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna skall sålunda genom att lämna stöd till

yttre och inre rationäliseringsåtgärder på jordbrukets område främja strävandena

att höja jordbruksnäringens effektivitet och skapa tillfredsställande

försörjningsmöjligheter för dess utövare (1 §). Med yttre rationalisering

förstås fastighctsregleringsåtgärder, som avser att skapa ökade möjligheter

till rationell brukning genom förändring av brukningsenhets storlek eller

förbättring av dess ägosammansättning eller genom förbättring i övrigt av

ägoanordningen. Inre rationäliseringsåtgärder avser att mera varaktigt förbättra

jord, ekonomibyggnader eller tekniska anordningar på befintlig eller

planerad brukningsenhet genom exempelvis täckdikning, torrläggning, nyodling,

anläggande av jordbruksväg och uppförande av ekonomibyggnad eller

annan fast anläggning som erfordras för jordbruksdriften (4 §).

Lantbruksnämnderna skall genom råd och upplysningar verka för genomförande

av yttre rationäliseringsåtgärder samt biträda Aid planläggningen

av sådana åtgärder (6 § första stycket). Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna

har vidare till uppgift att, där yttre rationalisering behövs

för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter, underlätta bildandet

av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter genom

sammanslagning eller komplettering med jordbruksjord eller skogsmark

ävensom att i övrigt främja yttre rationalisering av brukningsenheter som

icke är lämpade för sitt ändamål (6 § andra stycket). För att tillgodose det i

andra stycket angivna syftet skall styrelsen och nämnderna verka för att

sådana brukningsenheter bildas, som huvudsakligen kan skötas av’ en eller

två män utan anlitande av arbetskraft utanför dessas familjer och tillika

kan bereda samma arbetsinkomst som erbjudes inom jämförbara näringsgrenar.

Det åligger vidare styrelsen och nämnderna att främja förbättrad

ägoanordning på brukningsenheter som ej är större än nu sagts (6 § tredje

stycket). Om särskilda omständigheter föranleder därtill, får verksamheten

omfatta jämväl åtgärder, som är inriktade på att nybilda eller förbättra

större brukningsenheter än sådana som angivits i tredje stycket (6 § fjärde

stycket).

Lantbruksnämnd äger att för rationaliseringsändamål inköpa mark, inlösa

mark enligt vad som stadgas i jordförvärvslagen, väcka fråga om expropriation

för stärkande av ofullständiga jordbruk samt överlåta av nämnden

förvärvad mark. Skall för ändamålet företagas markbyte som berör flera

lantbruksnämndsområden, må därav föranledda förvärvs- eller överlåtelseavtal

i stället slutas av lantbruksstyrelsen. Till åtgärder som avses i 6 § tredje

och fjärde styckena må lantbruksnämnd enligt närmare bestämmelser i

kungörelsens 8 och 9 §§ lämna ekonomiskt stöd. Beslut angående sådant

stöd till åtgärd som avses i 6 § fjärde stycket skall dock underställas Kungl.

Maj :ts prövning (7 §).

Åt 1960 års jordbruksulredning har uppdragits att verkställa utredning

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr AO år 1964

och avge förslag rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken.

I direktiven (se riksdagsberättelsen år 1961 s. 289 tf.) anföres bl. a. följande.

I nära anslutning till de förslag i fråga om jordbruksproduktionens framtida

omfattning och kraven på rationaliseringsgrad ävensom de förslag till

stödsystem, som utredningen kan komma fram till, torde utredningen närmare

böra undersöka förutsättningarna och formerna för statens fortsatta

medverkan i jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Utredningen bör

därvid vara oförhindrad att upptaga frågan om jämkningar i den jordpolitiska

lagstiftning, som gäller eller kan komma att beslutas på grundval av

de förslag, som 1958 års jordlagsutredning kommer att framlägga.

Utredningen har under år 1963 redovisat resultaten från följande inom

utredningen tillsatta arbetsgrupper, nämligen:

1. Arbetsgruppen för skogsbruksfrågor: Utvecklingstendenser i modernt

skogsbruk (SOU 1963:63);

2. Arbetsgruppen rörande lantbrukets organisationsformer: Det svenska

lantbrukets effektiviseringsvägar (SOU 1963: 66);

3. Arbetsgruppen rörande jordbrukets kreditförsörjning: Kapitalutvecklingen

i det svenska lantbruket.

Följande arbetsgrupper, som under 1963 slutfört sina uppdrag, kommer

enligt årets riksdagsberättelse (s. 339) att under 1964 redovisa sina resultat,

nämligen:

4. Arbetsgruppen för strukturfrågor: Befolknings- och strukturförändringar

i svenskt lantbruk;

5. Arbetsgruppen rörande produktionsutvecklingen: Den framtida jordbruksproduktionens

storlek;

6. Arbetsgruppen för distributionsfrågor: Jordbruksprodukternas distributions-

och marginalförhållanden.

Utredningsarbetet beräknas pågå under år 1964.

Gällande rätt m.m.

Såsom antytts i det föregående, står vissa rättsliga medel till lantbruksnämndernas

förfogande för främjandet av den yttre rationaliseringen. Bestämmelserna

i detta hänseende ingår i den jordpolitiska lagstiftningen som

även eljest utgör ett instrument för den statliga jordpolitiken. Nämnda lagstiftning

har huvudsakligen tre inriktningar. Genom reglering av fastighetsbildningen

påverkar lagstiftningen sålunda brukningsenheternas utformning

och beskaffenhet. Vidare uppställes hinder mot vissa jordförvärv

eller möjliggöres tvångsförvärv i syfte att begränsa jordinnehavet till särskilda

ägarekategorier eller att underlätta fastighetsrationaliseringen. Slutligen

innehåller den jordpolitiska lagstiftningen direkta regler för skötseln

av jord- och skogsbruk. I enlighet härmed kan lagstiftningen sägas vara

uppdelad i fastighetsbildningslagar, jordförvärvslagar och skötsellagar. Till

l* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. .‘i and. Nr 40

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

den förstnämnda gruppen hör lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad (fastighetsbildningslagen) jämte vissa tillhörande författningar, lagen

den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (jorddelningslagen) och lagen,

samma dag om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen).

Jordförvärvslagstiftningen omfattar lagen den 3 juni 1955 om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen/,

lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och

stiftelse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen) samt lagen den

30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag (utlänningsförbudslagen). Till jordförvärvslagstiftningen

hör även vissa jordpolitiska bestämmelser i lagen den 12 maj

1917 om expropriation. Skötsellagar är lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å

jordbruk (uppsiktslagen) och skogsvårdslagen den 21 maj 1948. Jordbrukspolitiska

överväganden ligger till grund även för bestämmelser i lagen den

30 april 1948 om sambruksföreningar (sambrukslagen).

Fastighetsbildningslagstiftningen

Bestämmelser av betydelse för den yttre rationaliseringen återfinnes i

jorddelningslagens bestämmelser om laga skifte och avstyckning. Däri uppställes

som villkor för nybildning av fastighet — såväl genom laga skifte av

förut oskiftad mark som vid avstyckning — att fastigheten skall i fråga om

storlek, beskaffenhet och övriga omständigheter vara lämplig för det avsedda

ändamålet (1:8 och 19: 2). För avstyckning från jordbruksfastighet

gäller därjämte bl. a. följande villkor. Sådan avstyckning får ej äga rum,

om ändringen i fastighetsbildningen skulle för jordbruksnäringen medföra

men av någon betydelse. Sker avstyckningen för jordbruksändamål fordras

även, att ändringen i fastighetsindelningen kan antagas för jordbruksnäringen

medföra fördel som överväger med delningen förenade olägenheter (19: 3

mom. 1 första stycket). I ort, där det i allmänhet på grund av natur- och

näringsförhållandena förutsättes, att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra

till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest såsom stöd åt jordbruket,

skall vid tillämpning av första stycket såsom menligt för jordbruksnäringen

anses att skogsmark skiljes från odlad jord, om det ej är så att

skogsmarken tillägges jordbruksfastighet eller med hänsyn till skogstillgången

i orten prövas icke behöva bibehållas vid jordbruket därstädes (19: 3

mom. 1 andra stycket). Vad i momentet föreskrives utgör ej hinder mot

avstyckning av skogsmark i enlighet med tillstånd, som Konungen meddelat

jämlikt bolagsförbudslagen (19: 3 mom. 1 tredje stycket).

I 19: 3 mom. 2 föreskrives att vid bedömande, hur jordbruksfastighet bör

vara beskaffad, särskilt skall iakttagas följande.

1. För att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, må

anses lämpad för sitt ändamål erfordras att den varaktigt kan ge brukaren

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år i96i

och hans familj tillfredsställande bärgning. Fastigheten skall sålunda, allt

efter ortens förhållanden och jordbrukets art, rymma för jordbruket erforderlig

inrösningsjord och därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång,

såsom skogbärande mark eller fiskevatten.

Avstyckning, som i förening med sammanläggning är ägnad att varaktigt

ge brukaren av den nybildade fastigheten en mera tillfredsställande bärgning

än förut, må dock, där ej någon för sitt ändamål varaktigt lämpad jordbruksfastighet

undergår försämring av någon betydelse och ej heller eljest

en mera ändamålsenlig fastighetsindelning motverkas, äga rum även om den

nybildade fastigheten ej är fullt lämplig.

2. År fastighet som avses under 1 belägen i ort, varom förmäles i 1 mom.

andra stycket, skall den för att anses lämpad för sitt ändamål erbjuda tillgång

till skog i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden anses

erforderlig för jordbruk av den storlek varom är fråga, utan så är att fastigheten

uppenbarligen ej har behov av sådan skogstillgång.

3. Fastighet, som kan ge brukaren och hans familj endast ett mindre bidrag

till deras försörjning, må anses lämpad såsom stödjordbruk, om det med

hänsyn till ortens förhållanden kan antagas att han kan varaktigt erhålla

en tillfredsställande bärgning huvudsakligen genom kroppsarbete i annans

tjänst eller genom hantverk, hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig

verksamhet.

4. Föreligger behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för ändamålet

lämpad inrösningsjord, om behovet ej är annorledes betryggande tillgodosett.

Mark, som är avsedd för skogsbruk, får ej uppdelas på olika fastigheter så

att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av

någon betydelse. Prövas sådan åtgärd erforderlig för ändring i fastighetsindelningen

som främjar jordbruksnäringen, får den dock ske, om därigenom

icke uppkommer avsevärd olägenhet för skogsbruket (19: 3 mom. 3).

Vad i 1 mom. stadgas utgör ej hinder mot avstyckning för bildande av stödjordbruk,

som är till gagn ur allmän synpunkt. Avstyckning, som innebär

avsteg från vad i 2 eller 3 mom. sägs, må det oaktat äga rum, om den kan

anses oundgängligen erforderlig för att i annat hänseende vinna en i jämförelse

med olägenheterna av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen

(19: 3 mom. 4).

Ytterligare undantag från de nu angivna jordpolitiska reglerna möjliggöres

jämväl genom 19: 4. Inom område, som ingår i stadsplan eller enligt

byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsett för annat än jordbruksändamål,

skall sålunda vad i 2 och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder mot

avstyckning som överensstämmer med planen. Föreligger eljest behov av

bostadslägenheter eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller

kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål och är fastighets

delning i sådant fall till gagn jämväl ur allmän synpunkt, får också

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

avstyckning äga rum, ändå att enligt vad i 2 och 3 §§ stadgas hinder eljest

skolat möta med hänsyn till återstående styckningsdels beskaffenhet, jordbruksnäringen

eller skogsbruket. Kraven på styckningsdels beskaffenhet får

dock ej eftergivas, såvitt ändamålet med avstyckningen kan med mindre avsteg

därifrån tillgodoses på annat lämpligt sätt. I övrigt skall vid tillämpningen

av nu berörda undantagsbestämmelse iakttagas att, i den mån jämkning

kan ske, ändringen i fastighetsindelningen ej medför större men för

jordbruksnäringen eller skogsbruket än som är nödigt.

Av intresse i förevarande sammanhang är även bestämmelsen i 19: 11, enligt

vilken fastighets ägor såvitt möjligt skall ligga i ett sammanhang och

ha så regelbunden och för ändamålet lämplig form som förhållandena medger,

med hänsyn tagen jämväl till väg- och vattenavledningssystemen.

I 7 § sammanläggningslagen uppställes som jordpolitiskt krav för fastighetsbildningsåtgärder

enligt lagen att vad i 19 kap. 2, 3, 4 och 11 §§ jorddelningslagen

stadgas i fråga om avstyckning skall äga motsvarande tillämpning

vid sammanläggning av fastigheter, i den mån ej sammanläggningens

tillåtlighet i de hänseenden som avses i lagrummen skall prövas i jorddelningsmål.

Bestämmelserna i jorddelningslagen och sammanläggningslagen är i princip

tillämpliga vid fastighetsbildning på landet, medan i stad fastighetsbildningslagen

gäller. Sistnämnda lag saknar emellertid stadganden om

restriktiva jordbrukspolitiska villkor för fastighetsbildning. I städerna ingår

numera ej sällan betydande områden av lantbygdskaraktär. Genom lag den

27 februari 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom

vissa områden av stad har möjlighet öppnats att inom stad göra de jordpolitiska

restriktionerna för delning av jord på landet tillämpliga beträffande

sådana områden, vilka kan beräknas komma att under överskådlig tid nyttjas

för jordbruk och skogsbruk. Enligt denna lag äger, där så påkallas av

hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket, Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan

samt ej heller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948,

är avsett för annat än jordbruksändamål, förordna att i stället för de i fastighetsbildningslagen

meddelade bestämmelserna om avstyckning av område

som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning av stadsägor, vad

för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning skall äga tilllämpning

med vissa i lagen angivna undantag. Meddelat förordnande kan

återkallas, när förhållandena föranleder därtill.

I enlighet med sitt uppdrag har 1954 års fastighetsbildningskommitté undersökt

möjligheterna att i en gemensam lag om fastighetsbildning meddela

bestämmelser för både land och stad. Kommittén har i avgivet betänkande

angående fastighetsbildning (SOU 1963:68) framlagt förslag till en

för hela riket gemensam lag i ämnet. En sammanfattning av förslagets in
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år t96t 7

nehåll har lämnats bl. a. i »Från departement och nämnder» nr 1/1964 s.

8 ff. Den följande redogörelsen, som närmast avser förslagets jordpolitiska

aspekter, anknyter i huvudsak till nämnda sammanfattning.

Det moderna samhällets allt snabbare utveckling ställer, säger kommittén,

ökade krav på behandlingen av markdispositionsfrågor i allmänhet. Åtskilliga

statliga och kommunala organ har till uppgift att handha frågor

av sådan art, och deras verksamhet är inriktad på att främja en ändamålsenlig

markanvändning i enlighet med de normer som godtagits av det allmänna

och att bistå fastighetsägare och andra i deras strävan att åstadkomma

gynnsamma förhållanden beträffande markens utnyttjande. Denna

verksamhet faller till väsentliga delar inom den allmänna samhällsplaneringens

ram och omfattar bl. a. åtgärder för åstadkommande av ändringar

i fastighetssystemet. För att marken skall på bästa sätt kunna utnyttjas som

underlag för bebyggelse, industri, jordbruk, skogsbruk, fritidsverksamhet

in. m. måste fastighetssystemet kunna enkelt och snabbt samt med beaktande

av enskilda och allmänna intressen ändras och anpassas efter aktuella

riktlinjer i anslutning till den allmänna samhällsplaneringen. Dessa

krav på rörlighet hos fastighetssystemet framträder med särskild tydlighet

bl. a. vid rationalisering av jordbruk och skogsbruk. Med hänsyn härtill

kan förändringarna i fastighetsindelningen inte verkställas som isolerade

företeelser. Av vikt är dessutom att fastighetsbildningslagstiftningen inte

blott möjliggör ett snabbt och enkelt förfarande utan även tillhandahåller

bestämmelserna som underlag för en effektivt bedriven rationaliseringsverksamhet.

I detta hänseende erfordras att lagstiftningen ställer till förfogande

medel av klart aktiv karaktär. Det framhålles att fastighetsstorleken

inom jordbruk och skogsbruk kommit att få väsentlig betydelse med

påföljd att de erforderliga offentliga aktiva insatserna i någon mån måste

bli av annan art än tidigare. Härtill kommer, bl. a. med hänsyn till det stora

behovet av omregleringar, att kraven på snabbhet och enkelhet fått en allt

större betydelse, samtidigt som moderna automatiska hjälpmedel möjliggör

en annan, mer tidsbesparande metodik än som förutsetts vid tillkomsten

av gällande lagstiftning. Behovet av en revision av fastighetsbildningslagstiftningen

är således särskilt framträdande beträffande bestämmelserna

till grund för aktiva insatser.

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen i samhället är så snabb och

oviss att det inte ansetts möjligt att konstruera detaljerade regler som uttryck

för en långsiktig jord- och planpolitisk målsättning. Fastighetsbildningskommitlén

har därför föredragit att utforma reglerna i sitt förslag

på sådant sätt att de skall kunna anpassas till en tämligen långt gående utveckling.

Lagförslaget kommer därmed att ge utrymme för avsevärd rörelsefrihet.

Detta har ansetts så mycket mera påkallat som det inte ankommit

på kommittén att utreda frågan om den framtida jordbrukspolitikens inriktning.

Inom ramen för de tämligen elastiska stadganden som föreslås

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr it) år 196i

måste i tillämpningen den allmänt godtagna jord- och planpolitiska målsättningen

bli vägledande, och genom att denna i tillbörlig mån beaktas vid

avgöranden av markdispositionsfrågor vinnes säkerhet för att statsmakternas

aktuella intentioner blir realiserade. Med hänsyn till de ovissa faktorer

som föreligger har kommittén ansett det angeläget att lagen systematiskt

anordnas så att erforderliga ändringar i lagstiftningen skall kunna

ske på enkelt sätt och lätt inpassas i lagens allmänna uppbyggnad. De jordoch

planpolitiska bestämmelserna har därför inordnats i ett särskilt kapitel.

Där uppställes som villkor för att fastighetsbildningsåtgärd skall få ske

dels krav på lämpligheten av fastighet som bildas eller förändras, dels vissa

krav därutöver för tillgodoseende av det allmännas intresse av en ändamålsenlig

fastighetsindelning.

Lämplighetskraven utgör minimikrav, som inte är avsedda att verka inskränkande

på de positiva insatserna genom rationaliserande åtgärder.

Särskilt må nämnas, att den omständigheten att kravet på sådan jordbruksfastighet,

som inte utgör stödjordbruk, begränsats till enfamiljsjordbruket

sålunda inte innebär att de aktiva insatser för förbättring av fastighetsindelningen,

som kommittén föreslår i den särskilda avdelning av lagen som

behandlar institutet fastighetsreglering, skall inskränka sig till denna nivå.

Tvärtom utgår kommittén från att den högre nivå som statsmakterna i

andra sammanhang förordat eller kommer att förorda skall eftersträvas

i all tänkbar utsträckning.

Ett problem, som ansetts kräva särskild uppmärksamhet såvitt angår

grunderna för avvägningen mellan olika enskilda intressen, är frågan om

storleksförbättrande åtgärder främst beträffande fastigheter avsedda för

jordbruk och skogsbruk. Gällande fastighetsbildningslagstiftning ger möjlighet

till egentlig förstärkning av fastighet endast efter överenskommelse

mellan därav berörda parter, men även då sådan överenskommelse kan

uppnås blir förfaringssättet stundom onödigt invecklat. Ofta erfordras att

förstärkningsjorden försäljes, avskiljes genom särskild delningsåtgärd och

ingår i sammanläggning med den fastighet som skall utökas. Ett starkt

önskemål har därför varit att i dessa fall, då alla berörda är ense, kunna

genomföra en överföring från en fastighet till en annan på ett betydligt

mera enkelt och smidigt sätt. Kommittén föreslår i detta syfte en omfattande

avtalsfrihet, varigenom omgången med särskild överlåtelse samt delning

och sammanläggning som regel skall kunna undvikas.

I andra fall, då en önskvärd förstärkning på frivillig väg inte är genomförbar,

skall enligt vad kommittén vidare föreslår en inlösen i storleksrationaliserande

syfte under alldeles speciella omständigheter kunna äga rum.

När en mera fullständig omdaning av fastighetsförhållandena inom ett

visst område företas och stora kostnader nedlägges på att åstadkomma en

ändamålsenlig indelning, måste erforderliga storleksförbättringar samtidigt

kunna komma till stånd, om resultatet skall bli godtagbart och inte

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964 9

nya förbättringsåtgärder skall nödvändiggöras inom en snar framtid. Efter

visst mönster i gällande särlagstiftning om skiftesverksamheten i Kopparbergs

län har därför föreskrivits skyldighet för innehavare av vissa fastigheter,

främst ofullständiga sådana, att mot ersättning i pengar avstå

sin fasta egendom under förutsättning att större olägenheter inte uppkommer

därigenom. Dessa inlösenregler innehåller även andra begränsningar

i syfte att förhindra skadliga eller eljest stötande verkningar i det enskilda

fallet. Det nämnes i sammanhanget att en särskild form av storleksförbättring

såvitt gäller skogsmarken kan ernås genom att flera mindre skogsinnehav

samlas i större enheter med bibehållen äganderätt, gemensamhetsskogar.

Av bestämmelserna härom framgår att en vidsträckt avtalsfrihet

är avsedd att gälla på detta område men att i vissa situationer möjligheter

skall föreligga att bilda gemensamhetsskog utan frivillig medverkan av alla

berörda markägare.

I propositionen nr 169/1964 framlägges förslag till lag med vissa bestämmelser

angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning

in. in. Av bl. a. jordpolitiska skäl syftar lagen till att förhindra att en kommunal

indelningsändring, varigenom landskommun förenas med stad, automatiskt

får till följd att de för stad gällande reglerna om fastighetsbildning

blir gällande även inom den del av den nya staden som motsvarar den

förutvarande landskommunen. Genom lagen upphäves med viss inskränkning

1948 års lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom

vissa områden av stad. Lagen, som är av provisorisk karaktär, avses skola

gälla för den tid som återstår innan en för land och stad gemensam fastighetsbildningslagstiftning

hunnit genomföras.

Jordförvärvslagstiftningen

Jordförvärvslagens syfte är dels att hindra vissa såsom olämpliga ansedda

förvärv av jord och skog dels att främja den yttre rationaliseringen. Lagens

huvudregel är att fast egendom, vilken taxerats som jordbruksfastighet, ej

må förvärvas genom köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnd.

Undantag gäller

1. där egendomen förvärvas från kronan eller där kronan, landskommun,

köping, stad eller municipalsamhälle är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av annan kommun än under 1. sögs eller

annan dylik samfällighet för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 expropriationslagen

;

3. där förvärvaren är fångesmannens make eller där förvärvaren eller,

om makar förvärvar gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

ock, där denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller

adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen

ej är avyttringspliktig jämlikt 11 §;

4. där tillstånd skall sökas enligt bolagsförbudslagen eller utlänningsförbudslagen

eller där egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av

beskaffenhet att få förvärvas utan sådant tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

6. där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd

efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för

annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;

samt

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 11 § är skyldig att

avyttra sistnämnda andel.

Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas inom tre månader

från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd

inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är

belägen (1 §).

Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet

och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning,

erfordras ej tillstånd, om egendomen genom avstyckning avskiljes

för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk (2 g första stycket). Finnes

i avstyckningsärendet egendomen vara avsedd för jordbruk eller skogsbruk,

får avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan att

frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lantbruksnämndens

prövning. Sådan underställning får dock underlåtas under förutsättning

att egendomen skall sammanläggas med jordbruk varåt förvärvaren

ägnar sig samt anledning ej finnes till antagande att egendomen kan

med större fördel läggas till annat jordbruk. Där ej egendomen är av allenast

obetydlig omfattning, skall såsom ytterligare förutsättning gälla att den uppkommande

brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen kan

skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft

(2 § andra stycket). Om vid avstyckningsförrättning som avses i

andra stycket underställning icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet

(2 § tredje stycket).

Den materiella prövningen regleras av bestämmelserna i 3—5 §§. Lantbruksnämnd

kan icke vägra förvärvstillstånd i andra fall eller av andra

skäl än som där angives.

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att

egendomen skall vanskötas i förvärvarens ägo eller att förvärvaren med

förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1964

tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av

densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller annat

som behövs för egendomens brukande (3 §).

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av nedan

angivna undantagsbestämmelse, förvärvstillstånd vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma

egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom

med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan

fångesmannen tillhörig jord, utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,

eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller

ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller

3. där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kan anses lämpade

för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföreis

i en ägo.

Undantagsbestämmelsen medger att tillstånd i nu angivna fall får meddelas,

om fånget kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller

för näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde

utöver det ekonomiska eller eljest särskilda skäl föreligger att godtaga

fånget (4 §).

1 5 § inrymmes lagens rationaliseringsmoment. Förvärvstillstånd må

nämligen vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk för att underlätta

bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter.

Från regeln gäller tre undantag, nämligen

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen

åtnjuter förköpsrätt till egendomen;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

förklarat att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i

denna paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare

tid som må ha utsatts i förklaringen; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §.

Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av att giltigheten hos fång som avser

del av fastighet icke skall bestå i sådana fall där avstyckning av det förvärvade

icke kan genomföras, har i lagen införts bestämmelse om att förvärvstillstånd

må göras beroende av att fånget leder till avstyckning eller

sammanläggning. I tillståndsbeslutet skall i dylika fall angivas tiden och

sättet för ingivande av ansökan om åtgärder till vederbörande myndighet

(7 § första stycket). Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att

fånget leder till sammanläggning samt har ansökan om lagfart skett och

förklarats vilande endast i avbidan på fastighetsbildningens genomförande,

må sammanläggningen icke hindras av att lagfarten ej beviljats (7 § andra

stycket).

2; Rihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. .‘1 and. AV 40

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskotleis utlåtande nr 40 år 1964

Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 § första

stycket på sätt föreskrivits eller vägras förvärvstillstånd genom Iagakraftägande

beslut, skall fånget vara ogillt. Detsamma gäller där ansökan i

fastighetsbildningsärende som sägs i 2 § eller i 7 § första stycket genom

lagakraftägande beslut lämnas utan bifall och tiden för sökande av förvärvstillstånd

gått till ända (8 § första stycket). Det förhållandet att frågan

om rätt till förvärv'' enligt lagen icke slutgiltigt avgjorts skall anses utgöra

lagfartshinder (8 § andra stycket). Skulle mot bestämmelserna i första

och andra styckena lagfart ha meddelats, skall lagrummets första stycke

dock icke äga tillämpning på fånget (8 § tredje stycket).

I de fall ett köp blir ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt

5 § har, dels för att tillgodose den enskilde säljarens intresse av rättssäkerhet,

dels för att det rationaliseringsintresse som utgjort motiv för avslaget

verkligen skall tillgodoses, stadgats skyldighet för kronan att lösa egendomen,

om så påyrkas av säljaren. Inlösen skall ske till det av köparen utfästa

priset. Förutsättning för att lösningsskyldighet skall föreligga är att

köpehandlingen i original eller bestyrkt avskrift företetts i ärendet. Överstiger

priset uppenbart egendomens värde eller häftar denna för intecknad

gäld till högre belopp än priset, föreligger dock icke lösningsplikt. Innefattar

köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning, som ej omedelbart

träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att återgå, är

lösningsbestämmelserna tillämpliga även på den sålunda försålda egendomen,

såframt den ingår i samma brukningsenhet som den övriga egendomen

eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från denna (9 §). I 10 § ges

bestämmelser om aktualiserande av kronans lösningsskyldighet och förfarandet

vid inlösen.

När till lantbruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd att förvärva eller

behålla egendom eller om förklaring som avses i 5 § andra punkten,

åligger det nämnden att snarast möjligt och, om ej särskilt hinder möter,

senast två månader därefter meddela beslut i ärendet. Avser tillstånd framtida

fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst ett år, för dess giltighet.

Vägras tillstånd, skall i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl varå

beslutet grundas. Må klagan föras över beslutet eller äger säljaren påkalla

inlösen enligt 9 §, skall i beslutet givas till känna vad därvid är att iakttaga

(13 g).

över beslut, varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd

att förvärva eller behålla egendom, avslagit begäran som avses i 5 §

andra punkten eller ock tillämpat 6 eller 7 § må klagan föras genom besvär

hos lantbruksstyrelsen. Talan mot styrelsens beslut föres hos Kungl.

Maj :t genom besvär. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över beslut

av lantbruksnämnd eller styrelsen (14 §).

Jordförvärvslagen gäller till och med den 30 juni 1965.

Bolags förbudslagen innehåller till en början ett principiellt förbud för

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom på landet och i stad

utanför det till bebyggande planlagda området. Lika med stad anses härvid

köping eller annan ort, där den för städerna gällande ordningen för

bebyggande skall iakttagas (1 §). Förvärvsförbudet har dock ej avseende

på sådant förvärv som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller

jämlikt Kungl. Maj :ts medgivande till expropriation, eller på förvärv som

genom testamente göres av annan förening än ekonomisk förening eller av

stiftelse och ej heller på förvärv från kronan, av järnväg eller av fastighet,

som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling,

såvida förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier

(2 §).

Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som av länsstyrelsen

i den ordning 6 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i

åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats

eller dylikt eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra

torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet

att böra skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av

liknande anledning. Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet

att bolag, förening eller stiftelse efter vad nu sagts må förvärva den, blir

detta gällande även vid framtida överlåtelser av egendomen (3 §).

Bolag, förening eller stiftelse må vidare i den ordning 5 a och 6 §§ stadgar

erhålla tillstånd att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet än i

3 § sägs i fall

1. att egendomen vid tiden för lagens ikraftträdande ägdes av bolag eller

ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan

nyttjas för jordbruk;

3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med

impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande

omständigheter prövas icke vara tillräcklig att utgöra varaktigt

stöd för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara

att hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheler,

som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet

ägnar sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kan

sammanslås med andra brukningsdelar (odlingsområde); vid beräkning av

stödskog skall hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt

jordbruk bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde,

till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk

eller sammanslå dylikt område med annan brukningsdel;

4. att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen

såsom innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med

hänsyn till skogsvårdens främjande;

5. alt med egendomens förvärvande är avsett atl åt arbetare eller andra

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr bO år 196b

hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder

eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådan personers behov av

livsförnödenheter eller jordbruksprodukter; eller

6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av

egna hem eller mindre jordbruk (4 § första stycket).

Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda

skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens

ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild

person av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter

ortens förhållanden erforderlig skogstillgång eller också genom sådan överlåtelse

till enskild person av odlad jord eller odlingsområde vilken prövas

gagnelig för befolkningens näring i orten avhänt sig egendom, som finnes

i värde ungefär motsvara den egendom som avses med förvärvet. Med överlåtelse

som nu sagts skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet,

odlad jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap,

bolag eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet.

Har överlåtelse av jordbruksfastighet eller skogsmark skett

till enskild person, som förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav

bereda sig inkomst annorledes än genom dess utnyttjande för eget jordbruk

eller i samband därmed bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till

överlåtelsen (4 § andra stycket). Vad enligt bestämmelserna i tredje punk:en

förvärvas skall med iakttagande av viss föreskrift i jorddelningslagen

avskiljas genom avstyckning (4 § femte stycket). Tillstånd till förvärv enligt

fjärde punkten må icke utan att särskild anledning därtill föreligger ges,

om jordbruket på fastighet varifrån förvärvet göres därigenom skulle

bringas att upphöra eller märkligen försvagas (4 § sjätte stycket).

Utöver nu angivna möjligheter att erhålla förvärvstillstånd — de s. k.

speciella eller lindrigare koncessionsgrunderna — finnes också en allmän

förutsättning för sådant tillstånd. Om nämligen i andra fall än som angivits

i 4 § på grund av särskilda omständigheter anses att bolag, förening eller

stiftelse bör medges rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet

än i 3 § sägs, må tillstånd därtill givas. Såsom dylik omständighet skall i

fråga om förvärv, som göres av ideell förening eller stiftelse, anses att föreningen

eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet

äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet

(5 §).

Fråga om tillstånd jämlikt 4 och 5 §§ avgöres av Konungen. Under vissa

förutsättningar må dock tillstånd lämnas av länsstyrelsen. Dessa är att

egendomen förvärvas i utbyte mot annan fast egendom inom länet, att såväl

den förra som den senare egendomen huvudsakligen är avsedd för

skogsbruk, att den ena egendomen ungefär motsvarar den andra i värde

samt att lantbruksnämnden och överlantmätaren tillstyrkt att tillstånd

meddelas (5 a §).

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1064

Vill bolag, förening eller stiftelse påkalla länsstyrelsens prövning enligt

3 § eller söka Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd att förvärva fast

egendom, skall ansökan jämte fångeshandlingen eller bestyrkt avskrift därav

inges till länsstyrelsen inom tre månader från det fånget skedde. Försittes

denna tid eller prövas egendomen icke vara hänförlig under 3 § och blir

ej heller ansökan bifallen, är fånget ogillt (6 §).

Vissa slags organisationer, vilka är underkastade särskild reglering, har

undantagits från lagens tillämpningsområde. Sålunda avses med bolag i

lagen icke enkelt bolag eller bolag som driver bank- eller annan penningrörelse

eller försäkringsrörelse. Med förening avses icke förening vilken driver

rörelse som nyss sagts och ej heller sambruksförening. Med stiftelse avses

icke stiftelse vars styrelse utgöres av statlig eller kommunal myndighet

eller tillsättes av sådan myndighet och ej heller stiftelse som förvaltas av

riddarhusdirektionen eller av akademi eller annan inrättning för vilken

Kungl. Maj :t fastställt stadgar (11 §).

Utlänningsförbudslagens syfte är att förhindra att svenska naturtillgångar

övergår i utländsk ägo. Förvärvsförbudet är i första hand riktat mot utlänning

och utländsk organisation, i andra hand mot svenskt handelsbolag,

vari finnes utländsk bolagsman, svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas

till innehavaren, och svensk ekonomisk förening. \ issa undantagsbestämmelser

finnes. Huvudregeln innebär att utländska eller eljest farliga

rättssubjekt ej får förvärva fast egendom eller mineralfyndighet utan Kungl.

Maj :ts tillstånd. I några speciella fall tillkommer prövningen länsstyrelsen.

Ansökan om förvärvstillstånd skall inges inom tre månader från fånget.

Sanktionen utgöres av ogiltighetspåföljd.

I syfte att hindra ett kringgående av utlänningsförbudslagen har genom

särskild lag, innefattande tillägg till lagen om handelsbolag och enkla bolag,

föreskrivits att utlänning, ändå att han erhållit Kungl. Maj :ts medgivande

att i riket idka näring, icke må här ingå i handelsbolag utan särskilt

tillstånd. Även genom särskilda lagar om bulvanförhållande i fråga om dels

fast egendom dels aktier i vissa bolag avses att förhindra sådant kringgående.

Expropriationslagen innehåller i 109 och 110 §§ särskilda bestämmelser

om expropriation av mark för stärkande av ofullständigt jordbruk. Frågan

om sådan expropriation får väckas endast av lantbruksnämnd (109 §). Expropriationsrätt

får beviljas endast om särskild svårighet möter att genom

avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Sådan rätt får ej medgivas,

om den mark varom fråga är icke helt eller till huvudsaklig del lämpar sig

för det avsedda ändamålet eller om genom expropriationen avsevärd olägenhet

skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare. Ej heller må expropriationsrätt

medgivas med mindre en lämplig fastighetsbildning linnes

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

kunna befordras genom expropriationen. Rätt till expropriation av mark,

som utgör särskild fastighet, må vad angår fastighet med jordbruk beviljas

endast om fastigheten tillhör bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss

eller äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven på fastigheten

eller på fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen

besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket. Vid bedömande av frågan, av vilken anledning

fastigheten besittes, skall i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning,

jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma

hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet (110 §).

Hela frågan om rätten att här i riket förvärva egendom är för närvarande

under omprövning. Jordförvärvslagen har sedan sin tillkomst år 1955 praktiskt

taget varje år motionsvis kritiserats i riksdagen (se utskottets utlåtanden

24/1955, 6/1956, 3/1957, 12/A 1958, 4/1959, 4/1960 och 1/1963 samt

jordbruksutskottets utlåtande 30/1959). Vid lagens tillkomst förutsattes

att spörsmålen om dess bibehållande och om utformningen av en fortsatt lagstiftning

på området skulle upptagas till prövning inom viss tid. År 1958

tillkallades särskilda sakkunniga (jordlagsutredningen) för att utreda och

avge förslag rörande denna lagstiftningsfråga. Samtidigt skulle bolags- och

utlänningsförbudslagarna överses. I direktiven (se riksdagsberättelsen år

1959 s. 218 f.) uttalade föredragande departementschefen bl. a. följande.

Vid sin översyn av omförmälda lagar bör de sakkunniga beakta icke blott

erfarenheterna av gällande lagstiftning på berörda områden utan även —

och främst — de betydande förändringar som under senare år skett beträffande

jordbrukets struktur och produktionsförhållanden. Näringens tendenser

i fråga om den framtida utvecklingen i sistnämnda båda hänseenden

bör givetvis också uppmärksammas av de sakkunniga och av dem läggas

till grund för de kommande förslagen. Det ligger i såväl samhällets som

den enskildes intresse att en ekonomiskt riktig användning av landets marklillgångar

uppnås. Det ekonomiska betraktelsesättet får dock icke undanskymma

de sociala och befolkningspolitiska aspekter, varpå jordlagstiftningen

i allmänhet grundats, och ej heller önskemålet att förhindra uppenbara

spekulationsköp av jordbruks- och skogsfastigheter.

1 ett den 16 augusti 1961 avgivet betänkande (SOU 1961:49) har jordiagsutredningen

framlagt förslag till en permanent jordförvärvslag, avseende

såväl fysiska som juridiska personers förvärv av jordbruksfastighet.

Vidare föreslås vissa ändringar i utlänningsförbudslagen. Dessa innebär i

huvudsak en anpassning till den jordförvärvslag utredningen föreslår.

Ur betänkandet återges i det följande vissa i motionerna åberopade statistiska

uppgifter och uttalanden.

År 1956 fördelades landarealen på olika ägoslag, räknat i 1 000 ha, enligt

följande (s. 61).

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 196i

17

Ågoslag Areal

Äker . : . .''.''i . ..... 3598

Betes- och ängsmark ....... . ■. 6®4

Skogsmark ............... • • ''■ ■ 22 505

övrig mark ... v-''.*• .". .''i ; ■ ■■ .''v;;. •■ ■ ■ 14324

.}->:• a ; 1} W ». i >: ,* , -t i tv''.-

Samma år fördelades åkermarken på brukningsenheter med mer än 2 ha

åker enligt följande (s. 65).

Storleksgrupp

efter åkerareal

2—5 ha

5-—10 »

10—15 >

15—20 »

20—30 »

30—50 »

50—100 >

över 100 »

Antal brukningsenheter
87

554

83 246

. - 38 931

20 630

18 479

11 667

5 373

2 221

268 101

Enligt uppgifter ur RLF :s jordbruksregister 1956 fördelades den enskilda

ägare utom aktiebolag tillhöriga skogsmarken pa olika storleksgrupper

åker sålunda (s. 74).

Storleks-

Antal bruk-

Areal skogs-

grupp

ningsenheter

mark, ha

0,1— 1,0

14 943

320 262

1.1 - 2,0

23 745

589 615

2,1— 5,0

65 052

2 224 488

5,1— 10,0

65 692

2 659 546

10,1— 15,0

27 461

1 107 974

15,1— 20,0

13 191

537 174

20,1— 30,0

10 639

448 695

30,1— 50,0

5 885

324 022

50,1—100,0

2 531

247 551

över 100

1 303

493 540

1 fråga om behovet av strukturrationalisering skulle enligt en av lantmäteristyrelsen

gjord bedömning ett aktuellt behov av mer genomgripande

omregleringar av skogsmarken föreligga beträffande närmare 5 miljoner ha,

motsvarande ca 22 % av landets totala skogsmark; behovet ansågs främst

lokaliserat till skogslänen i mellersta och norra Sverige. Utredningen har

konstaterat att skogsbruk i mycket betydande omfattning bedrives i enheter,

inom vilka jordbruk i egentlig mening saknas eller intager en helt underordnad

roll i den ekonomiska verksamheten. Detta gäller, sägs det, såvitt

eu grov kalkyl för samtliga skogsägarekategorier ger vid handen, nära nog

två tredjedelar av landets hela areal produktiv skogsmark.

Utredningen har sammanfattningsvis anfört bl. a. följande (s. 171 ff.).

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets Utlåtande nr 40 år 1964

Mot bakgrunden av rådande förhållanden och väntad utveckling inom jordbruk

och skogsbruk anser utredningen motiv föreligga för en fortsatt förvärvslagstiftning

avseende såväl fysiska som juridiska personers förvärv

av fast egendom, vilken är taxerad såsom jordbruksfastighet. Stöd för

denna uppfattning har utredningen erhållit av de meningar som uttalats i

svaren på frågor, vilka utredningen tillställt myndigheter och organisationer,

och vid utredningens samråd med framför allt företrädare för skogsbruket.

För fortsatt förvärvslagstiftning finnes tre huvudmotiv.

Enligt utredningens mening är det för det första alltfort angeläget, att

genom förvärvsprövning verka för att odlad jord och skogsmark i erforderlig

utsträckning står till förfogande för personer, vilka har för avsikt

att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst av sådan egendom. Saknas

en förvärvslagstiftning finnes grundad anledning befara ur det allmännas

synpunkt mindre tillfredsställande befolkningspolitiska och ekonomiska

följder av att jord och skog i betydande utsträckning överföres till

andra än aktiva jordbrukare.

För att den yttre rationaliseringsverksamheten skall få önskvärd omfattning

och leda fram till en ur storleks- och arronderingssvnpunkt tillfredsställande

indelning i brukningsenheter är för det andra en förvärvslagstiftning

ett betydelsefullt medel i det allmännas hand att aktivt kunna

befrämja och länka utvecklingen i en ur jordbruks- och skogsnäringens

intresse önskvärd riktning.

Ett tredje huvudmotiv för en förvärvslagstiftning är behovet av att

hindra förvärv i sådana fall, då förvärvarens avsikt är att bereda sig vinst

antingen genom snar avyttring av fastigheten eller del därav eller genom

att tillgodogöra sig skog eller annan nyttighet på sådant sätt att egendomens

lämplighet för jordbruk eller skogsbruk äventyras. Som sådant s|>ekulationsförvärv

bör dock i regel icke anses förvärv av egendom i avsikt

att exploatera den för tätbebyggelse.

Vid sina överväganden rörande en fortsatt förvärvslagstiftning har utredningen

ägnat särskilt intresse åt skogsnäringen och dess speciella problem.

Utredningen har därvid funnit att motiv för en sådan lagstiftning

även föreligger med hänsyn till de ökade krav på att skogsbrukets produktionsmöjligheter

blir optimalt tillvaratagna, som bland annat är en

löljd av den starkt expanderande skogsindustrins allt större behov av råvara

till skälig kostnad.

Här angivna motiv för eu fortsatt förvärvslagstiftning kan enligt utredningens

mening väntas bli bestående. De gäller vidare ifråga om såväl

fysiska som juridiska personers förvärv. Utredningen bär vid sådant förhållande

föreslagit en permanent, för båda kategorierna gemensam lag.

Vid utformningen av lagförslaget har utredningen i princip eftersträvat

att icke ge bestämmelserna en vidare räckvidd än vad som erfordras

för att förenämnda väsentliga syften skall tillgodoses.

Med hänsyn till objektet är lagförslaget sålunda begränsat till fast egendom,

som är taxerad såsom jordbruksfastighet. För en fortsatt reglering

av juridiska personers förvärv av »annan fastighet» har utredningen icke

lunnit skäl. Likaså föreslås koncessionsfrihet för förvärv av egendom, som

förväntas bli tagen i anspråk för annat ändamål än jord- och skogsbruk.

Med avseende på subjektet stadgar lagförslaget ett flertal undantag. Helt

undantagna från jordförvärvsprövning är exempelvis sådana fall där kro
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje. lagutskottets utlåtande nr iO år 196i 19

nan är förvärvare eller fångesman eller där ett nära släktskapsförhållande

föreligger mellan förvärvare och fångesman. I förhållande till gällande

jordförvärvslag har utredningen emellertid funnit skäl för en begränsning

av släktskapsundantaget såtillvida att det i fortsättningen icke

skall avse syskons avkomling. Från lagens bestämmelser föreslås även undantagna

förvärv genom arv eller bodelning. Förvärv genom testamente

eller skifte vid upplösning av bolag eller förening skall även vara koncessionsfria.

Dessa förvärv har emellertid ur förvärvssynpunkt ansetts böra

jämställas med förvärv, som sker genom inrop å exekutiv auktion. För

sådana förvärv föreslår utredningen — i huvudsaklig överensstämmelse

med vad nu gäller — bestämmelser om inskränkning i rätten att behålla

den förvärvade egendomen.

Vad gäller kommuners förvärv har utredningen funnit en lämplig avvägning

mellan skilda intressen vara att sådana förvärv lämnas helt koncessionsfria

när de avser egendom som primärkommun förvärvar inom

kommunens gränser. I övrigt har koncessionsfriheten begränsats till förvärv

som sker för vissa i expropriationslagen angivna ändamål.

Hänsynen till sociala och befolkningspolitiska synpunkter är i utredningens

förslag i första hand tillgodosett genom bestämmelserna i 7 och

8§§.

Den nuvarande jordförvärvslagens karaktär av aktivt rationaliseringsinstrument

är bibehållen i utredningens förslag genom att i 9 § intagits

bestämmelser motsvarande de i 5 § gällande lag. Genom att rationaliseringsmomentet

infogas i en för fysiska och juridiska personer gemensam

lag får det emellertid en vidare tillämpning än för närvarande till förmån

för rationaliseringssträvandena bland samtliga ägarckategorier.

Även i övrigt är utredningens förslag till jordförvärvslag klart rationaliseringsbefrämjande.

Sålunda föreslås icke något annat hinder för sådana

förvärvare, som avser att ha sin huvudsakliga arbetsinkomst av

egendomen, att förvärva tillskottsmark än det som t) § eventuellt kan

medföra. Genom utformning av 8 § hindras däremot »icke jordbrukares»

förvärv av tillskottsmark, som utgöres av bärkraftiga eller till bärkraft

uppbyggbara enheter. Där fånget medför att egendom som förvärvaren redan

äger får väsentligt förbättrad ägoanordning, må förvärvstillstånd emellertid

ej heller i sådana fall vägras utan särskilda skäl.

I syfte att befrämja rationaliseringen inom storskogsbruket angives som

skäl för bifall vid bolags, föreningars eller stiftelsers förvärv att fånget,

utan att till avsevärd del omfatta skog som är behövlig som stöd åt jordbruket

i bygden, inedför väsentligt förbättrad ägoanordning. I förhållande

till nuvarande bolagsförbudslag öppnar bestämmelsen vidgade möjligheter

för nämnda juridiska personer att i strukturförbättrande syfte förvärva

enklaver.

Utredningen räknar även med att det förhållandet, att koinpensationsförsäljningar

skall kunna godtagas som förvärvsskäl såväl vad gäller fysiska

som juridiska personer, skall i ökad utsträckning frigöra mark, som

är önskvärd för rationaliseringsändamål.

Av utredningen föreslagna bestämmelser i fråga om egendom, som avstyckas

för sammanläggning med annan jordbruksfastighet, leder till eu

förenkling av rationaliseringsprocessen i förhållande till nuvarande ordning.

Därest fånget icke strider mot lagens syften eller förvärvsegendo
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1064

men med större fördel kan läggas till annan jordbruksfastighet må nämligen

förvärvsprövning underlåtas vid fysiska personers förvärv oavsett

storleken på den uppkommande brukningsenheten.

Korrektivet mot spekulationsförvärv är intaget i 5 §.

Bestämmelser i jorddelningslagen är avsedda att förhindra att lämpliga

tastigheter försämras till följd av att mark avskiljes genom avstyckning.

Utredningen har funnit det angeläget att i förvärvslagen som komplement

till nämnda bestämmelser bibehålla nuvarande skydd mot att bärkraftiga

brukningsenheter som består av flera registerfastigheter äventyras genom

att hela sådana fastigheter frånskiljes egendomen. Regler i detta avseende

tinnes intagna i 6 § i utredningens förslag till jordförvärvslag.

Utredningen har funnit bärande skäl för att förvärvsprövningen handhaves

av lantbruksnämnderna såväl vad avser fysiska som juridiska personers

förvärv. Vad avser förvärv av bolag, förening eller stiftelse har

nämndernas befogenhet att avgöra ärendena emellertid ansetts böra begränsas

till sådana fall, där tillstånd reservationslöst kan meddelas. I andra

tall skall lantbruksnämnden, på sätt närmare framgår av § 17, med eget

utlåtande överlämna ansökningshandlingarna till Konungens prövning. Med

hänsyn till den vidgade befogenheten för lantbruksnämnderna anser utredningen

önskvärt, att nämndernas sammansättning överväges redan i

samband med behandlingen av jordlagsutredningens lagförslag. Därvid

synes särskilt angeläget att skogsnäringen blir företrädd.

Jordförvärvslagen var ursprungligen bestämd att gälla t. o. in. den JO juni

1962. Våren 1962 förlängdes emellertid lagens giltighetstid t. o. m. den JO

juni 196J på grund av då pågående remissbehandling av jordlagsutredningens

betänkande. I propositionen 10/196J framlades därefter förslag till

lag angående fortsatt giltighet t. o. m. den JO juni 1965 av jordförvärvslagen.

Till stöd för förslaget anförde föredragande departementschefen bl. a. följande.

Remissyttrandena har numera inkommit. Nära nog genomgående ges i dem

uttryck för den meningen att tiden inte är mogen för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens

framtida utformning. I synnerhet understryker man

frågans beroende av de resultat vartill 1960 års jordbruksutredhing kan

komma. Men även andra pågående utredningar och inte minst rådande oklarhet

om vårt tillträde till den europeiska ekonomiska gemenskapen anses motivera

ett uppskov. Här må också erinras om den i år tillsatta etableringsutredningens

uppdrag att mot bakgrunden av sistnämnda spörsmål verkställa

en allmän översyn av de frågor som sammanhänger med rätt att här i

riket förvärva egendom. Det synes mig som om i rådande läge övervägande

skäl talar för ett anstånd med reformeringen av jordförvärvslagstiftningen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1/196J över propositionen fann utskottet

det naturligt och lämpligt att en samtidig lösning av hithörande

komplicerade problem såvitt möjligt eftersträvades, vilket dock uppenbarligen

kunde bli tidskrävande. Eftersom frågan om en reformering av jordförvärvslagen

likväl icke därigenom borde få fördröjas, underströk utskottet

vikten av att nämnda fråga snarast bringades till sin lösning. Utskottet, som

i samband med propositionen bl. a. behandlade fristående motioner om åtgärder

till befrämjande av jordbrukets rationalisering, yttrade vidare med

avstyrkande av motionärernas förslag bl. a. följande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 196i 21

Motionernas syfte att underlätta den frivilliga rationaliseringen av jordbruket

är emellertid enligt utskottets mening förtjänt av beaktande. Otvivelaktigt

är såväl jordbrukets som skogsbrukets lönsamhet flerstädes mycket

beroende av egendomarnas areal och arrondering. De farhågor som i motionerna

yppats om jordförvärvslagens utvecklingshämmande verkan föranleder

därför utskottet att understryka behovet av att lagens utformning omprövas.

Härvid bör, såsom jordlagsutredningen uttalat, det vid åtskilliga

tillfällen framförda kravet på att förvärvslagstiftningen icke bör försvåra

jordbrukarnas egen frivilliga rationalisering beaktas. Med hänsyn till utredningens

uttalande förutsätter utskottet att de av motionärerna i nämnda

hänseende framförda synpunkterna kommer att övervägas vid den blivande

lagstiftningen.

Vid vårsessionen med innevarande års riksdag l>esvarade chefen för jordbruksdepartementet

en av herr Hamrin i Kalmar ställd enkel fråga angående

åtgärder med anledning av jordlagsutredningens betänkande. Härvid anförde

departementschefen bl. a. följande (se andra kammarens protokoll

2/1964 s. 21).

Till följd av de betydande ändringar inom jordbruket och skogsbruket,

som skett under de senaste åren, fyller enligt min mening jordförvärvslagen

ej helt de krav som dagens läge inom dessa näringar ställer. Ej heller

är detta fallet med 1925 års bolagsförbudslag. Jag anser med hänsyn härtill

att en viss reformering av lagstiftningen på området ej längre bör uppskjutas.

Jag avser därför att inom jordbruksdepartementet låta verkställa den

översyn av lagstiftningen som erfordras för att 1965 års riksdag skall kunna

föreläggas förslag i ämnet.

Den av motionärerna ifrågasatta utredningen anses utom annat böra undersöka,

huruvida övrig lagstiftning med jordpolitisk inriktning, såsom

exempelvis arrendelagstiftningen, är lämpligt samordnad med nutida rationaliseringssträvanden.

Den nu gällande arrendelagstiftningen inrymmes

huvudsakligen i lagen den 74 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

I fråga om arrende av kommunal jord, ecklesiastik jord och kronojord gäller

vid sidan av nyttjanderättslagens regler vissa särskilda författningsbestämmelser.

I huvudsakligt syfte att bereda arrendatorer större trygghet vidtogs genom

lag den 27 juni 1927 en del ganska ingripande ändringar i 1907 års lag. Ytterligare

vittgående ändringar i samma lag vidtogs vid 19415 års riksdag. Den

sociala arrendelagstiftningen erhöll därvid en utformning som i allt väsentligt

fortfarande gäller.

Under tiden från år 1943 har utvecklingen i olika avseenden påverkat

arrendefrågans läge. De ändrade förhållandena på produktionsinriktningens,

mekaniseringens och arbetskraftens område har sålunda medverkat till en

minskning i brukningsenheternas antal, vilken i avsevärd omfattning träffat

arrendejordbruken. I sistnämnda avseende anses även arrendelagstiftningens

utformning, särskilt beträffande byggnadskostnadernas fördelning, ha haft

eu bidragande betydelse. Å andra sidan förmenas den inträffade penning
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 19(U

värdesförändringen och den därmed sammanhängande tendensen att ej avyttra

realvärden ha medfört en ökning av arrenden av sådana jordbruk, där

tidigare en försäljning av fastigheterna i samband med dödsfall var vanlig.

Utvecklingen har föranlett ett flertal framställningar om översyn av arrendelagstiftningen

och då främst de sociala arrendebestämmelserna. År 1939

tillkallades därför särskilda sakkunniga (arrendelagsutredningen) för att

verkställa översyn och avge förslag rörande arrendelagstiftningen och därmed

sammanhängande frågor. Enligt direktiven (se riksdagsberättelsen år

1961 s. 278 ff.) bör översynen i stort sett vara förutsättningslös men i huvudsak

begränsas till de sociala arrendebestämmelserna och därmed sammanhängande

författningsföreskrifter. Vissa allmänna riktlinjer har dock angivits,

bl. a. har uppdraget begränsats enligt följande.

I de förut nämnda framställningarna och motionerna beröres såväl det

privaträttsliga förhållandet mellan jordägare och arrendator som det mer

offentligrättsliga spörsmålet om brukningsenheternas storlek, arrondering

och dylikt. Regler för avgörande av sistnämnda spörsmål synes emellertid

icke lämpligen böra inordnas i arrendelagstiftningen. Frågor som har direkt

samband med den yttre rationaliseringen bör i stället övervägas i samband

med jordförvärvslagstiftningen och formerna för statligt stöd till sådan

rationalisering. Ifrågavarande problem bör därför icke upptagas till behandling

i detta sammanhang.

Skötsellagarna

Bestämmelser om kontroll över skötseln av jordbruk återfinnes i uppsiktslagen,

som f. n. överses av jordlagsutredningen. Omfattar brukningsdel odlad

jord till en vidd överstigande 2 ha, skall sålunda uppsikt hållas över att brukningsdelen

ej vanhävdas. Vanhävd föreligger, om jordbruket så vanskötes

att dess vidmakthållande äventyras eller om för jordbruket erforderliga

byggnader bortföres eller lämnas utan nödigt underhåll (1 §). Till vanhävd

hänföres ej nedläggande av jordbruk på brukningsdel eller del därav, om det

med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga

omständigheter måste anses olämpligt att där bedriva varaktigt jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

nödigt underhåll anses som vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd

av sådan förändring i driften av jordbruket som är till varaktig fördel för

detsamma eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar som

överensstämmer med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten

eller av annan giltig anledning (2 §). Tvångsmedelsförfarandet innebär att

lantbruksnämnd i fall av vanhävd i första hand skall söka få till stånd en

överenskommelse med ägaren eller brukaren om avhjälpande åtgärder

(5 §). Kan sådan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande däri,

skall ärendet anmälas för länsstyrelsen (6 §). Länsstyrelsen äger efter viss

föreskriven utredning vid vite föreskriva de åtgärder som erfordras för vanhävdens

avhjälpande (7 §).

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr it) dr 196i

Uppsiktslagen kompletteras av 1947 års lag om tvångsinlösen av vanhävda

<1 jordbruksegendom (lex Bogesund).

1 skogsvdrdslagen anges de allmänna riktlinjer enligt vilka skogsbruket

från samhällets synpunkt bör bedrivas. Skogsmark med därå växande skog

bör sålunda genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande

förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och,

såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles (1 §). Med skogsmark

förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning

nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad,

skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är mera ägnad att användas

annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda förhållanden ej

bör tagas i anspråk för skogsproduktion. Mark skall dock anses såsom skogsmark,

om skog därå bör finnas till skydd mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens

nedgående eller med hänsyn till annan därmed jämförlig omständighet

(2 §). Från lagens tillämpningsområde undantages skogsmark med

därå växande skog

1) å ecklesiastiska boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;

2) å sådana fastigheter, som avses i 4 § 1894 års förordning angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket; samt

3) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehas med stadgad

åborätt (45 § 1 mom.).

Uppsikt över att lagens bestämmelser följs utövas av skogsvårdsstyrelserna

(4 §). Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet övervakas av skogsstyrelsen

(5§).

Beträffande avverkning av skog gäller som huvudregel att utvecklingsbar

skog inte får avverkas annat än genom gallring som är ändamålsenlig för

skogens utveckling. Skog anses som utvecklingsbar, så länge det under förutsättning

av lämplig skötsel måste antagas bli mer lönande att låta skogen

kvarstå än att omedelbart avverka den (6 §). Avverkning av icke utvecklingsbar

skog får inte göras på sådant sätt att större rubbningar uppkommer

i avkastningens jämnhet eller så att skogens återväxt avsevärt försvåras

(7 §). Skogsvårdsstyrelse har möjlighet att ingripa mot avverkning i strid mot

lagens bestämmelser. I första hand har styrelsen att söka träffa överenskommelse

med skogens ägare rörande avverkningen (12 §). Kan ej överenskommelse

träffas eller sker avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt i

strid mot överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud.

Skogens ägare skall i princip beredas tillfälle att yttra sig i ärendet,

innan förbud meddelas. I brådskande fall äger skogsvårdsstyrelsen dock utan

föregående förhandlingar meddela interimistiskt awerkningsförbud (13 §

1 inom.). I synnerligen brådskande fall öppnar lagen möjlighet för länsjägmästare

att meddela provisoriskt förbud, som gäller i högst 20 dagar (13 §

2 inom.). Har avverkning skett i uppenbar strid mot lagens regler eller mot

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1064

förbud eller överenskommelse, kan markägare ådömas böter och det avverkade

virket förklaras förverkat (30 och 39 §§).

Lagen innehåller vidare bestämmelser om åtgärder för att erhålla nöjaktigt

skogstillstånd. Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet

och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden

kan anses nöjaktig, skall sådana åtgärder vidtagas som erfordras för att

nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas på

det avverkade området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej

föreligga, sedan den uppkomna skogen nått sådan utveckling, att den icke

längre är att räkna som plantskog (14 §). Dylika åtgärder skall också vidtagas,

om i skog uppkommer skada genom naturhändelse, betning eller åverkan.

I sådant fall är dock skyldigheten i princip begränsad till kostnader

som motsvarar värdet av träd som skadats eller som måst fällas i samband

med åtgärderna jämte värdet av ersättning som uppburits eller kunnat uppbäras

i anledning av skadan. Om skyldigheten att vidtaga åtgärder ända

skulle bli synnerligen betungande, kan skogsvårdsstyrelsen medge skälig

begränsning (15 §). Är på skogsmark skogstillståndet uppenbart otillfredsställande,

föreligger också skyldighet att vidtaga åtgärder för att inom skälig

tid erhålla nöjaktig skog på marken. Skyldigheten är i detta fall begränsad

till den kostnad som motsvarar värdet av de träd som bör fällas i samband

med åtgärderna (16 §). De i 15 och 16 §§ medgivna kostnadsgränserna

gäller ej, om skäligt bidrag till kostnaderna kan erhållas av allmänna medel

(17 §). Tvångsmedel sförfarandet är i korthet följande. I första hand skall

skogsvårdsstyrelsen söka träffa överenskommelse med markägaren. Misslyckas

det, företages särskild syn, varefter nya förhandlingar med markägaren

äger rum. Kan överenskommelse likväl ej träffas, dragés saken inför

domstol, som äger föreskriva bestämda återväxtåtgärder. Eventuell verkställighet

av domen sker genom skogsvårdsstyrelsens försorg men på markägarens

bekostnad (19—24 § §).

Skogsvårdslagen innehåller i 30—33 §§ särskilda bestämmelser angående

omläggning av skogsmark till ny användning, som kan ge högre eller med

skogsproduktion likvärdig avkastning eller som eljest fyller ett rimligt behov

för ägaren av icke rent tillfällig natur. I 30 § upptages tre olika grupper av

omläggningsärenden. Omläggning till trädgård, åker, byggnadstomt, väg

eller annat liknande ändamål får till eu början ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,

såvida det ej är fråga om svårföryngrad skog eller skyddsskog.

Omläggning till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk får vidare

ske, dock endast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, och därjämte kräves

att marken är lämplig för sådant ändamål och icke av större ytvidd än som

kan anses skäligt. Omläggning till annat ändamål än nu sagts får slutligen

ske efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I 31 § behandlas tillsynen över genomförandet

av den omläggning som får ske utan tillstånd. Förfarandet då

omläggningsåtgärder ej utförts inom fastställd tid behandlas i 32 §. Slut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

ligen innehåller 33 § bestämmelser om verkan mot framtida markägare av

avgörande i omläggningsärende.

Sambrukslagen m. in.

Sambrukslagen är avsedd att genom möjliggörande av föreningsjordbruk

tjäna som ett medel bland andra till det svenska jordbrukets yttre rationalisering.

Genom föreningsjordbruket ansågs sålunda kunna dels av små brukningsdelar

skapas sådana jordbruk, där den nutida teknikens resurser kunde

tillfullo utnyttjas, dels dugliga lantarbetare kunna beredas en självständigare

ställning utan en fortsatt uppdelning av jordbruksarealen i individuellt

brukade småställen. Sambruksföreningen utgör en särskild form av

ekonomisk förening. Enligt 1 § sambrukslagen kan förening registreras som

sambruksförening, om den har till ändamål att bereda medlemmarna utkomst

genom att på fastighet, som föreningen äger eller arrenderar, låta

medlemmarna bedriva gemensamt jordbruk och annan i samband därmed

stående verksamhet (föreningsjordbruk).

Efter tillkomsten av sambrukslagen har bildats fem sambruksföreningar,

nämligen år 1951 Ryds sambruksförening i Östergötlands län, år 1952 Tarvs

nya sambruksförening i Stockholms län och Hörnsjöfors sambruksförening

i Västmanlands län, år 1953 Lessebo sambruksförening i Kronobergs län

samt år 1959 Gudhems sambruksförening i Skaraborgs län. Lessebo sambruksförening,

som hade sex medlemmar och av kommunen arrenderade

90 ha åker samt 65 ha äng och bete, har sedermera upphört enär kommunen

inte förlängde arrendet. Ryds sambruksförening, som hade fem medlemmar

och av kommunen arrenderade 112 ha åker samt 17 ha äng och bete, skulle

enligt uppgift i propositionen 118/1963 av samma skäl upphöra 1963. De

återstående tre sambruksföreningarna arrenderar mark av kronan. I var

och en av dessa finns fem medlemmar. Tarvs nya sambruksförening arrenderar

181 ha åker jämte 49 ha äng och bete, Hörnsjöfors sambruksförening

181 ha åker jämte 13 ha äng och bete samt Gudhems sambruksförening 150

ha åker jämte 150 ha äng och bete. Förutsättning för att registrering skulle

få ske var tidigare bl. a. att föreningen hade minst fem medlemmar. Genom

lagändring år 1963 har emellertid Kungl. Maj :t tillagts befogenhet att i särskilt

fall medge att medlemsantalet får stanna vid tre eller fyra. Samtidigt

beslöts bl. a. att statlig garanti i viss omfattning skall kunna beviljas för lån

till insats i sambruksförening. Bakgrunden till reformen framgår av följande

departemcntschefsuttalande, som av riksdagen lämnades utan erinran

(se prop. 118/1963, första lagutskottets utlåtande 25/1963, rskr 256/1963).

De fåtaliga sambruksföreningar, som bildats hittills och som alla började

sin verksamhet på 1950-talet, liar haft att kämpa med ekonomiska svårigheter

till följd av bland annat de dåliga skördeutfallen under större delen

av 1950-talet. Trots detta synes råda ett visst intresse för bildande av nya

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 196f

föreningsjordbruk. Utvecklingstendensen inom jordbruket mot större brukningsenheter

tyder också på att sambruksdrift kan ha framtiden för sig.

På grundval av de erfarenheter, som hittills vunnits angående föreningsjordbruken,

har i den departementspromemoria som återgivits i det föregående

framförts en del förslag och rekommendationer i syfte att avhjälpa

vissa yppade olägenheter och underlätta tillkomsten av nya föreningsjordbruk.

Sedan lagens tillkomst har den fortgående driftsrationaliseringen minskat

behovet av manuell arbetskraft inom jordbruket. För att kunna bereda full

sysselsättning åt fem medlemmar måste ett föreningsjordbruk numera vara

av betydande omfattning. Att vid en föreningsbildning frambringa en sådan

brukningsenhet kan emellertid i dagens läge möta oöverstigliga svårigheter.

Med hänsyn härtill bör, såsom föreslagits i promemorian, Kungl. Maj :t äga

i särskilda fall medge att medlemsantalet får stanna vid tre eller fyra. I

första hand bör dock eftersträvas att storleksrationälisera den aktuella brukningsenheten

och upprätthålla kravet på minst fem medlemmar. Innan

dispens ges, bör också tillses att insatskapitalet blir av betryggande storlek

trots det låga medlemsantalet.

I syfte att öka förutsättningarna för ett rationellt skogsbruk och att i erforderiig

utsträckning trygga arbetskraftstillgången har påbörjats en samverkan

i organiserade former mellan skogsägarna. Härom anföres i jordiagsutredningens

betänkande följande (s. 79 f.).

En form av sådan samverkan är de s. k. skogsbruksområdena, för vilka

skogsägareföreningsrörelsen kan betraktas som huvudman. Områdesbildningen

torde få uppfattas som ett uttryck för en strävan inom denna rörelse

att mera planmässigt engagera sig i skogsvårdsarbetet och att samordna

detta med avverknings- och försäljningsuppgifter på liknande sätt som sker

i det förvaltningsmässigt bedrivna storskogsbruket. Verksamheten åsyftar

bland annat att stimulera skogsägarnas självverksamhet, att skapa förutsättningar

för rationaliseringsåtgärder av olika slag, att i förekommande fäll

åstadkomma fruktbärande samarbete mellan skogsägarna beträffande exempelvis

vägbyggen, avverkningar och föryngringsåtgärder samt att öka möjligheterna

att tillgodose behovet av arbetskraft inom trakter där denna av

olika orsaker är eller tenderar att bli otillräcklig. Samarbetsformen innebär

i regel, att vederbörande skogsägareförening med intresserade skogsägare

inom ett lämplig avgränsat område träffar avtal, vari uppdrages åt föreningen

att genom fackman i erforderlig utsträckning samordna åtgärder

och på annat sätt i mån av behov aktivera och biträda skogsägarna. Dessa

erlägger en viss avgift för erhållna tjänster. Föreningen anställer och avlönar

behövlig fackmannapersonal, och skogsägareföreningarnas riksförbund

medverkar vid verksamhetens utbyggnad och organisation inom föreningarna.

Vunna erfarenheter av samverkan i skogsbruksområdesform synes i allt

väsentligt goda. Uppfattningen inom föreningsrörelsen torde numera vara

att försöksstadiet passerats och att systemet med skogsbruksområden bör

— med viss lokal anpassning — tillämpas som huvudtyp över större delen

av landet.

En variant på skogsbruksområdesformen, som i begränsad omfattning

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

tillämpas inom föreningsrörelsen, är det s. k. serviceområdet. Organisationen

är här enklare och för skogsägarna mindre bindande.

Även andra samverkansformer förekommer emellertid. I sydvästra Sverige

finnes av ålder föreningar med verksamheten inriktad på vissa skogliga uppgifter,

såsom återväxtåtgärder, ungskogsröjning och stämpling. Enligt ett

särskilt statsanslag, norrländska skogsproduktionsanslaget, understödes

skogsförbättringsverksamheten i Norrland och delar av Kopparbergs län

under förutsättning, att åtgärderna ifråga skall utföras inom ett av skogsvårdsstyrelsen

bestämt område, s. k. skogsvårdsområde, och på grundval av

en för området fastställd skogsvårdsplan. De av planen berörda skogsägarna

skall sammansluta sig till en förening, såvida icke skogsvårdsstyrelsen medger

dispens därifrån. Verksamheten med anledning av detta anslag har fått

betydande omfattning i så måtto, att avsevärda arbeten utförts med stöd av

detsamma huvudsakligen i lappmarkerna. Själva föreningsbildningen torde

emellertid ännu ej ha fått någon större omfattning. Genom beslut av 1960

års riksdag har möjligheter beretts för ökad bidragsgivning från anslaget

till de fyra nordligaste länen utanför lappmarkerna. Som villkor gäller bl. a.,

att skoglig samverkan organiseias mellan ett flertal skogsägare inom berörda

område.

I sammanhanget må nämnas att skogsbruksutredningens uppdrag bl. a.

omfattar prövning av möjligheterna att genom ändrad utformning av de

statliga stödreglerna påverka strukturrationaliseringen av de skogliga fastigheterna.

Samtidigt bör utredningen beakta angelägenheten av att skoglig

samverkan mellan flera fastighetsägare underlättas. Samråd bör ske med

1960 års jordbruksutredning, eftersom skogsbrukets samband med jordbruket

bl. a. i fråga om fastighetsindelning och rationaliseringsgrad beröres

av denna utrednings arbete (riksdagsberättelsen år 1963 s. 292 f.).

Motionärernas yrkande om utredning av frågan, huruvida den frivilliga

samverkan inom jord- och skogsbruk kan stödjas genom reformer på det

associationsrättsliga området tar i första hand sikte på bildandet av s. k.

jordbruksaktiebolag. Frågan om jordbruks- och skogsbruksdrift i bolagsform

har — visserligen från andra utgångspunkter — diskuterats vid tillkomsten

av 1963 års lag om avveckling av fideikommiss (se prop. 5/1963, sammansatta

bevillnings- och första lagutskottets uti. 2/1963 och rskr. 364/1963).

De civilrättsliga bestämmelserna om aktiebolag innebär i korthet följande.

Företagsformen kännetecknas av delägarnas — aktieägarnas — till insatsen

begränsade ansvarighet för bolagets förbindelser. Enligt aktiebolagslagens

bestämmelser skall aktiekapitalet, lägst 5 000 kronor, inbetalas i pengar,

men om särskilda bestämmelser därom intagits i stiftelseurkunden kan en

eller flera personer äga rätt att teckna aktier i bolaget mot tillskjutande av

annat än pengar, s. k. apportegendom. I bolagsordningen kan intagas bestämmelse

därom att när aktie övergår till person, som ej är aktieägare i

bolaget, förvärvaren är skyldig att hembjuda aktien till inlösen åt förutvarande

aktieägare enligt i bolagsordningen närmare angivna grunder. I övrigt

får rätten att överlåta aktier icke begränsas. Av aktiebolagets årsvinst

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

skall minst 10 procent avsättas till reservfond för täckande av framtida förluster.

Avsättning till reservfond skall ske, så länge denna inte uppgår till

20 % av aktiekapitalet eller i bolagsordningen föreskrivet högre belopp. När

bolagets skulder överstiger summan av aktiekapital, reservfond och skuldregleringsfond

är bolaget skyldigt att av årsvinsten avsätta ytterligare medel

till reservfond eller skuldregleringsfond. Upplösning av ett aktiebolag sker

genom konkurs eller likvidation. Tvångslikvidation skall ske, då någon av

de i aktiebolagslagen uppräknade anledningarna därtill föreligger, t. ex. att

bolagets aktiekapital genom förluster gått förlorat till två tredjedelar eller

den mindre del, som kan vara bestämd i bolagsordningen, utan att bristen

inom viss tid blivit fylld, att balansräkning inte för något av de tre sista

åren inkommit till patentverket eller att bolagets verksamhet enligt bestämmelse

i bolagsordningen skall upphöra. Aktiebolagslagen innehåller därjämte

regler om årsredovisning, revision m. m., som bl. a. avser att skydda minoritetsaktieägare

och borgenärer. I sistnämnda hänseende må nämnas att

aktiebolagslagen inrymmer vissa bestämmelser om rätt för minoritet att begära

utdelning av vinst.

Åt aktiebolagsutredningen har uppdragits att utarbeta förslag till enhetlig

nordisk lagstiftning om aktiebolag (se riksdagsberättelsen år 1963

s. 42 f.).

Rörande de skatterättsliga verkningarna av aktiebolagsbildning torde få

hänvisas till ovannämnda proposition och utskottsutlåtande.

Jordbruksutredningens förslag innebär bl. a. att förvärv från bolag, förening

och stiftelse icke skall prövas enligt de särskilda bestämmelser om

sådana subjekts förvärv men väl enligt lagens rationaliseringsmoment. I anslutning

härtill har utredningen anfört bl. a. följande (s. 138 f.).

En begränsning av förvärvsprövningen vad avser förvärv från bolag, föreningar

och stiftelser måste emellertid medföra vissa konsekvenser beträffande

dessa juridiska personers möjligheter att förvärva jordbruksfastighet

över huvud taget särskilt med tanke på den för närvarande starka

tendensen hos företagare icke minst inom jordbruksnäringen att bilda nya

bolag i syfte att nå speciella fördelar. En begränsad prövning av föreslagen

innebörd vid förvärv från bolag, förening eller stiftelse måste enligt utredningens

mening få till följd en restriktiv prövning av ansökningar i övrigt

från juridiska personer, som tidigare icke äger som jordbruksfastighet taxerad

egendom, om icke de normer som utredningen ansett sig kunna godtaga

för rubbningen av ägarebalansen alltför mycket skall frångås. Utredningen

syftar bland annat på sådana fall, där en jord- eller skogsbrukare tillsammans

med sina anhöriga bildar ett bolag för driften på egendomen och

därefter som en ganska naturlig konsekvens av arrangemanget också önskar

överföra den fasta egendomen på familjebolaget. Även om mycket starka

personliga skäl kan tala för att en sådan överlåtelse godtages synes följden

av en begränsad prövning av förvärv'' från bolag böra bli, att dessa

skäl lämnas obeaktade med hänsyn till konsekvenserna av att egendomen

därefter fritt kan överföras till vilket annat bolag som helst utan några personella

anknytningar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 är 1964

Fideikommisslagen innehåller följande bestämmelser om aktiebolagsbildning.

Konungen må medgiva innehavare av fideikommiss att tillskjuta fideikommissegendom

i samband med teckning av aktier i bolag, såframt denne

äger eller tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag

skall därefter förvaltas som fideikommisskapitäl (31 §). Utan hinder av vad

i lagen om aktiebolag föreskrives om antalet stiftare äger fideikommissinnehavare

bilda aktiebolag med tillskott av fideikommissegendom och vidtaga

de åtgärder som ankommer på stiftare. Under avvecklingen av fideikommiss

må fideikommissboet vara stiftare av aktiebolag med tillskott av

egendom som ingår i boet med motsvarande tillämpning av det nyss sagda

(32 §). Vid bildande av aktiebolag med tillskott av fideikommissbos egendom

och vid överförande av sådan egendom till aktiebolag genom tillskott i samband

med aktieteckning må efterträdaren under avvecklingen företräda fideikommissboet

(33 §). I bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats

med tillskott av egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo

under avveckling, skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall

vara fastställd av Konungen och att, om Konungen ej annat föreskrivit, bolagsordningen

må ändras allenast med Konungens medgivande (34 §).

De principiella överväganden, som bl. a. från jordpolitisk synpunkt legat

till grund för dessa bestämmelser, framgår av följande uttalande av föredragande

departementschefen (prop. 5/1963 s. 125 ff.).

Beträffande fideikomissskogarna har såväl vid tidigare handläggning av

fideikommissfrågan som under remissbehandlingen av det föreliggande betänkandet

framförts förslag att bilda aktiebolag på grundval av fideikommissegendomen.

På några fideikommiss drivs redan nu viss rörelse i aktiebolagsform.

En lösning i enlighet med detta förslag har enligt min mening

betydande fördelar framför andra lösningar. Denna inom skogsnäringen i

övrigt vanligt förekommande organisationsform tillåter, att den pågående

driften fortsättes med bibehållande av den bestående förvaltningsenheten.

Aktiebolagsformen får anses särskilt lämplig i de fall då skogsbruk bedrives

i förening med industriell verksamhet.-----

Frågan kompliceras emellertid av att på åtskilliga av de största skogsfideikommissen

skogsbruket bedrives i nära samband med jordbruk. Detta har

visat sig ändamålsenligt bl. a. med hänsyn till att arbetskraften kunnat användas

växelvis i jord- och skogsbruket. Att i dylikt fall bilda aktiebolag

på grundval av skogsegendomen och eventuell industrirörelse, medan jorden

kanske delas upp på flera fideikommissintressenter, skulle med hänsyn till

sambandet mellan de olika verksamhetsgrenarna vara olämpligt. Naturligare

är utan tvekan att bilda aktiebolag på grundval av hela fideikommissegendomen.

Därvid inställer sig frågan, huruvida icke problemet att i förekommande

fall undvika splittring av jordfideikommissen bör lösas enhetligt genom

aktiebolagsbildning. I olika sammanhang har visserligen ifrågasatts,

huruvida aktiebolagsformen är en lämplig organisationsform för jordbruksdrift.

De betänkligheter som kan anföras synes emellertid väsentligen icke

gälla jordbruk av den storleksordning, varom här är fråga.------

Utredningen har för sin del funnit utvägen med aktiebolagsbildning icke

vara framkomlig, emedan den skulle strida mot grunderna för gällande lag
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

stiftning angående inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom. Häremot

har Svea hovrätt i fråga om fideikommisskogarna invänt, att den princip

som ligger till grund för nämnda lag icke äger tillämpning på dessa skogar

med tillhörande industrier. Syftet med lagen har nämligen varit alt bevara

jordbruksfastigheter i den självägande bondeklassens hand, och detta

syfte torde icke bli åsidosatt genom att tillåtelse lämnas bolag att övertaga

de största fideikommisskogarna, vilka tidigare icke varit bondejord. Liknande

synpunkter har framförts av flera remissorgan.

I betänkande med förslag till jordförvärvslag in. in. (SOU 1961: 49) bär

1958 års jordlagsutredning föreslagit ändrade regler angående bolags förvärv

av jordbruksfastighet. Det kommer givetvis icke i fråga att i detta sammanhang

ta ställning till jordlagsutredningens förslag. Här skall endast

bedömas, huruvida aktiebolagsformen vid större jord- och skogsbruk kan

anses vara en lämplig ersättning för fideikommissinstitutet. Av vad jag förut

anfört torde framgå, att så är fallet. Mot en ''lösning av problemen beträffande

jord- och skogsfideikomissen genom bildandet av aktiebolag på grundval

av fideikommissegendomen bör därför, oavsett hur frågan om bolags förvärv

av jord bedöms i andra sammanhang, icke något vara att invända från

jordpolitisk synpunkt.

Motionerna

Motionärerna uppehåller sig huvudsakligen vid de praktiska aspekterna

på jordförvärvslagstiftningen. Mot bakgrund av jordlagsutredningens betänkande

diskuteras till eu början jordförvärvslagens betydelse som rationaliseringsinstrument.

Motionärerna hänvisar till de i betänkandet redovisade

statistiska uppgifterna och framhåller att jordförvärvslagens direkta

rationaliseringseffekt per år, 2 000 ha, varit ringa i förhållande till årsomsättningen

på marknaden i övrigt, ca 40 000 ha. Det erinras om ett utredningens

uttalande (s. 106) att markanskaffningen i huvudsak sker utan

tillämpning av jordförvärvslagens rationaliseringsbestämmelser. Slutsatsen

för jordförvärvslagens vidkommande blir enligt motionärerna från praktisk

synpunkt att den ej fyller de anspråk som i dag måste ställas på ett ändamålsenligt

rationaliseringsinstrument. Motionärerna fortsätter.

Det förefaller dessutom sannolikt att förvärvslagstiftningen har direkt

ogynnsamma biverkningar. Här åsyftas det förhållandet att bland annat

ovissheten om det kan vara möjligt att på nytt förvärva jordbruks- och skogsfastigliet

kan göra markägare obenägna att sälja illa arronderade eller ofullständiga

fastigheter, även om förhållandena eljest är sådana att försäljning

skulle komma till stånd. Detta gäller troligen inte minst dödsbon eller delägare

i sådana. Samtidigt kan lagstiftningen i många fall hindra frivillig

storleksrationalisering genom hopköp till större enheter, därigenom att köpare

som förut besitter en brukningsenhet inte kan få förvärvstillstånd för

ytterligare förvärv. Särskilt mellan olika ägarkategorier men även inom

vissa ägarkategorier företer fastighetsmarknaden stagnationstendenser, som

bidrar till att permanenta rådande ägosplittring. Korrektivet härvidlag måste

vara en sådan ordning att frivilliga rationaliseringsförvärv icke hindras.

Den yngre jordbrukargenerationen visar ett stort intresse för rationali
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1001

seringsfrågorna. Det är enligt vår mening värdefullt att knyta an till detta

intresse och skapa ett gynnsammare klimat för rationaliseringsverksamheten.

Målsättningen för rationaliseringsverksamheten bör vara att eftersträva

enheter inom jordbruk och skogsbruk, som skapar betingelser för eu

effektiv och rationell produktion inom dessa näringar och ger brukarna bästa

möjliga betingelser till trivsel, förbättrad levnadsstandard och ökad avkastning

för sitt arbete. Familjejordbrukets värden ur olika synpunkter bör därvid

särskilt beaktas.

I motionerna understrykes att jordbruksstödet i dess olika former, särskilt

småbrukarstödet, måste vidmakthållas och att strukturomvandlingen i påfallande

grad är en generationsväxlingsfråga, där det sociala skyddet av nuvarande

brukargeneration inte får försummas.

Frågan om ett lämpligt stöd för rationaliseringsverksamheten bör enligt

motionärernas mening bedömas med utgångspunkt från vilka kvalifikationskrav

som bör uppställas på effektiva jordpolitiska instrument. Härutinnan

anför motionärerna.

Önskemålet synes då gå i riktning mot ett rationaliseringsinstrument,

som ej hindrar den frivilliga rationaliseringsverksamheten. Anknytes

rationaliseringsingreppen till omsättningssituationer, uppnås de snabbaste

resultaten vid en omfattande fastighetshandel. Felet med jordförvärvslagens

förköpsregler förefaller i särskild grad vara att de förenats med ett

förvärvsförbud som passivt hindrar fastighetsomsättningen. Frågan är om

inte en lyckligare uppläggning kunde vara att där inte släktskap eller andra

särskilda omständigheter annat föranleder skapa en grundval för aktiva

rationaliseringsingrepp i form av inlösensregler vid fastighetsförsäljningar

för grannfastighetsägare som kan påvisa rationaliseringsbehov. Lantbruksnämnderna

kunde vid en sådan ordning koncentrera sig på att bevaka marknaden

och stödja sådana fastighetsförvärv, där ett faktiskt intresse för kompletteringsförvärv

finnes från angränsande fastighets sida. Nämnderna kunde

därmed undgå att belastas med ur rationaliseringssynpunk likgiltiga förvärv.

Den närmare utformningen av ett inlösensförfarande med anknytning

till fastighetsomsättningen får givetvis övervägas av sakkunniga, t. ex. frågan

om hur och när anspråket skall väckas och vilket forum — domstol eller

ägodelningsrätt — som skall pröva framställningen i händelse av tvist. Med

en aktiv rationaliseringslagstiltning av här antytt slag förefaller det framför

allt möjligt att på ett bättre sätt utnyttja lanbruksnämndernas resurser och

sakkunskap, då det gäller att stödja och företräda inlösensberättigade brukare

samt att bidra med en verksam låne- och rådgivningsverksamhet.

Motionärerna anser vidare att av fastighetsbildningskommittcn föreslagna

förenklande regler, som gynnsamt bör påverka möjligheterna för rationaliseringsarbetet,

snarast bör genomföras.

Det skydd mot rovdrift och spekulation, som införandet av jordförvärvslagen

tänktes tillgodose, tillvaratas enligt motionärernas uppfattning i allt

väsentligt av annan lagstiftning, t. ex. skogsvårds- och arrendelagarna, bin

översyn av dessa lagars innehåll och samordning med dagens rationaliseringssträvanden

anses dock påkallad. Bland andra rationaliseringsfrämjande

åtgärder anger motionärerna vissa ändringar på associationsrättens område

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr W år i96U

i syfte att förbättra de legala möjligheterna till samverkan inom jord- och

skogsbruk. Härom anför motionärerna.

Strävandena att nå större brukningsenheter inom skogsbruket har ju

bl. a. lett fram till försök på frivillighetens väg med s. k. skogsbruksområden,

där olika ägare samverkar vid utformningen av skötsel och awerkningsprogram.

Erfarenheterna av denna verksamhet synes i stort sett vara

positiva. På jordbrukets område kan erinras om lagen om sambruksföreningar,

som dock i stort sett förblivit ineffektiv. Det bör emellertid inte vara

uteslutet att på detta område finna mera ändamålsenliga associationsformer

till skäl för frivillig ägosamverkan. Med tanke på vad aktiebolagsformen betytt

för finansiering, samverkan och kapitalbildning på näringslivets andra

områden, bör man väl inte heller inom jord- och skogsbruk helt oprövat alldeles

bannlysa denna eljest så ändamålsenliga associeringsform. Men det

gäller i så fall att tillskapa sådana former för »jordbruksaktiebolag» som

överensstämmer med de ledande grundsatserna inom nuvarande bolagsförbudslagstiftning.

En alltför vittgående ägokoncentration till få helt dominerande

enheter har sedan länge motverkats genom bolagsförbudslagen.

Det behöver emellertid inte strida mot denna att »jordbruksbolag» framträder

vilkas ägoinnehav t. ex. ej får överstiga ett ur rationaliseringssynpunkt

avvägt optimum och vilkas delägare enligt bolagsordningen måste

vara fysiska personer. Särskilda skyddsregler för minoritetsgrupper kan

måhända också erfordras. Ju mer kapitalkrävande jordbruksnäringen blir,

desto kännbarare brist måste det i själva verket vara att associationsfrågorna

för jordbrukets vidkommande inte är i allo ändamålsenligt lösta.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till

motionen II: 392.

Remissyttrandet

Enligt lantbruksstyrelsen synes motionerna ej behöva föranleda någon

riksdagens åtgärd. Efter en redogörelse för lagstiftningsfrågans läge anför

styrelsen följande.

Lantbruksstyrelsen anser, i likhet med motionärerna, att den kommande

lagstiftningen bör utformas så, att den blir ett så effektivt rationaliseringsinstrument

som möjligt. Det må här nämnas att effekten i detta hänseende

av 5 § jordförvärvslagen (rationaliseringsparagrafen) nu är av annan storleksordning

än den motionärerna med äldre statistiska uppgifter angivit.

Lantbruksnämndernas förvärv efter tillämpning av sagda paragraf har utvecklats

på sätt som belyses av följande uppgifter.

Förvärv till följd av hembud till lantbruksnämnderna efter tillämpning av

5 § jordförvärvslagen:

År

Antal

Förvärvad areal

förvärv

åker

skogsmark

1958 .........

............. 48

340

1 330

1960 ......

............. 99

720

2 450

1962

............. 175

1 400

4 830

1963

............. 240

1 980

5 890

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 196i

Köpeskillingarna för nyssnämnda förvärv år 1963 uppgick till sammanlagt

13,3 milj. kr. Härtill kommer de många fall, där lantbruksnämnd efter avslag

av jordförvärvsansökan kunnat åstadkomma direkt försäljning från

säljaren till jord- eller skogsbrukare för förstärkning av köparens brukningsenhet

eller byte för arronderingsförbättring. Vidare har redan lagens

existens otvivelaktigt verkat i den riktningen att säljare ofta i första hand

utbjuder sin egendom till ägare av närliggande fastigheter eller till lantbruksnämnden.

Eu primär förutsättning för att nå snabbare strukturanpassning måste

vara att man främjar ökad rörlighet på fastighetsmarknaden och med olika

hjälpmedel styr utvecklingen i riktning mot brukningsenheter av rationell

storlek och mot god arrondering. Med hänsyn till det stora och trängande

behovet av strukturförbättring bör de olika hjälpmedel, som lämpligen kan

stå till förfogande, användas vid sidan av varandra för detta ändamål.

Om rationaliseringsåtgärderna anknyts till omsättningssituationer, bör

— såsom motionärerna också ansett — de snabbaste resultaten uppnås vid

en omfattande fastighetshandel. De nuvarande bestämmelserna i jordförvärvslagen

(5 och 9 §§) innebär emellertid just sådan anknytning. Det där

reglerade förfaringssättet är konstruerat så, att säljaren alltid själv får avgöra

om han — sedan en köpare vägrats tillstånd med stöd av 5 § — skall

behålla fastigheten eller kräva alt kronan inlöser den. Detta ger ett smidigt

förhandlingsförfarande och erfarenheten visar att säljarna i stor utsträckning

utnyttjar den frivilliga möjligheten att sälja till lantbruksnämnden.

En svaghet ur rationaliseringssynpunkt i nuvarande bestämmelser är

emellertid att släktöverlåtelser i stor omfattning är undandragna rationaliseringsstyrande

åtgärder.

Av de knapphändiga uttalanden, som motionärerna gjort rörande ifrågasatta

inlösenregler för grannfastighetsägare, kan man ej se hur de avsett att

rationaliseringsförfarandet i huvuddrag skulle kunna vara uppbyggt. Styrelsen

vill emellertid härvidlag endast i korthet framhålla att med nuvarande

konstruktion med inlösenskyldighet för nämnden i dylika fall, undviker

man motsättningar, som eljest kan leda till processer. Mot bakgrunden

av erfarenheterna från 1947 års förköpslag (upphävd år 1955) vill styrelsen

framhålla att det sannolikt komme att visa sig utomordentligt svårt

att konstruera ett sådant förfarande med inlösenrätt, som vore någorlunda

smidigt och funktionsdugligt. Utöver det här anförda har styrelsen icke

funnit anledning att i detta sammanhang gå in på de av motionärerna berörda

frågeställningarna om blivande jordlagstiftning, vilka frågor ju nu utreds

inom jordbruksdepartementet.

Lantbruksstyrelsen delar motionärernas uppfattning att jämväl viss annan

lagstiftning, såsom arrende- och skogsvårdslagstiftningen, bör i erforderlig

utsträckning samordnas med rationaliscringssträvandena inom jord- och

skogsbruket. Emellertid pågår redan översyn av arrendelagstiftningen genom

en statlig kommitté (arrendelagutredningen) och frågan om utredning

av skogsvårdslagstiftningen har nyligen väckts av skogsägareföreningarnas

riksförbund i skrivelse till Kungl. Maj :t. Likaså är det angeläget att den frivilliga

samverkan inom jord- och skogsbruk underlättas och stöds genom

reformer på det associationsrättsliga området. Hithörande frågor torde redan

vara under övervägande i 1960 års jordbruksutredning.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1964

Utskottet

I motionerna riktas kritik mot jordförvärvslagens nuvarande utformning.

Lagen anses ej fylla de anspråk som måste ställas på ett ändamålsenligt

rationaliseringsinstrument. Den hämmar också enligt motionärernas

mening den frivilliga rationaliseringsverksamheten inom jord- och skogsbruket.

Motionärerna anger vissa riktlinjer för en från rationaliseringssynpunkt

lämplig utformning av den jordpolitiska lagstiftningen. I motionerna

föreslås att en utredning skall tillsättas med uppgift dels att undersöka

lämpliga utvägar för att erhålla effektivare jordpolitiska rationaliseringsinstrument

än vad nuvarande jordförvärvslagstiftning kan erbjuda,

dels att överse huruvida övrig lagstiftning med jordpolitisk inriktning är

lämpligt samordnad med nutida rationaliseringssträvanden, dels ock att

undersöka om den frivilliga samverkan inom jord- och skogsbruk kan stödjas

genom reformer på det associationsrättsliga området.

På sätt närmare framgår av den föregående redogörelsen och lantbruksstyrelsens

yttrande i ärendet är de av motionerna berörda rättsområdena

föremål för överväganden i olika sammanhang. Riktlinjerna för den statliga

jordbrukspolitiken prövas sålunda av 1960 års jordbruksutredning.

Vissa med den statliga skogsbrukspolitiken sammanhängande frågor prövas

därjämte av skogsbruksutredningen. En omarbetning av fastighetsbildningslagstiftningen

förestår på grundval av fastighetsbildningskommitténs

betänkande. Frågan om reformering av jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen

beredes inom jordbruksdepartementet, inom vilket en promemoria

i ärendet nyligen upprättats. Etableringsutredningen har i uppdrag att

mot bakgrund av frågan om rikets tillträde till den europeiska ekonomiska

gemenskapen göra en allmän översyn av de med rätt att här i riket förvärva

egendom sammanhängande spörsmålen. Av skötsellagarna överses lagen om

uppsikt å jordbruk av jordlagsutredningen och framställning har gjorts om

översyn även av skogsvårdslagstiftningen. De i motionerna berörda associationsrättsliga

frågorna torde enligt vad lantbruksstyrelsen uppger vara under

övervägande i jordbruksutredningen. Vad motionärerna anfört och yrkat

bör enligt utskottets mening bedömas mot bakgrund av de förslag som kan

föranledas av det pågående reformarbetet, framför allt på jordförvärvslagstiftningens

område. I sistnämnda hänseende har chefen för jordbruksdepartementet

i svar på enkel fråga förutskickat att proposition med förslag

till ändringar i jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen skall föreläggas

1965 års riksdag. Då jordförvärvslagen upphör att gälla den 1 juli

1965, förväntar utskottet att förslagen framlägges i så god tid under vårsessionen

1965 att de i nämnda lagstiftningsfråga ingående problemkomplexen

kan ägnas vederbörlig saklig prövning. Riksdagen kommer således

inom kort att få taga ställning till många av de genom motionerna aktuali
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr bO år 196b

serade spörsmålen. Vid angivna förhållanden finner utskottet att någon

riksdagens åtgärd i anledning av motionerna nu ej erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:344 och 11:392, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 november 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Svante

Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Lennart Geijer*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,

fru Torbrink, herrar Grebäck, Hamrin i Kalmar och fröken Anderson

i Lerum.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.