Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag m. m., dels i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner om skärpta bestämmelser mot nedskräpning i naturen, om förbud mot missprgdande reklam invid vägarna samt angående grunderna för ersättning av statsmedel enligt strandlagen.

1964-11-24 · 120 sidor, varav 100 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 100 av 120 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:41, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag m. m., dels i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner om skärpta bestämmelser mot nedskräpning i naturen, om förbud mot missprgdande reklam invid vägarna samt angående grunderna för ersättning av statsmedel enligt strandlagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

1

Nr 41

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till naturvårdslag m. m., dels i ämnet väckta motioner,

dels ock väckta motioner om skärpta bestämmelser

mot nedskräpning i naturen, om förbud mot

missprgdande reklam invid vägarna samt angående

grunderna för ersättning av statsmedel enligt strandlagen.

Genom en den 10 april 1964 dagtecknad proposition, nr 148, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) naturvårdslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §''§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till ny naturvårdslag, som skall

ersätta naturskyddslagen, strandlagen och vissa regler i byggnadslagen.

Ett nytt institut, naturreservat, skall kunna användas både för att bevara

vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och för att tillgodose

behovet av mark för allmänhetens friluftsliv. Beslut om bildande av

naturreservat meddelas av länsstyrelsen. Därvid skall föreskrivas de inskränkningar

i förfoganderätten över fastighet som erfordras för att trygga

ändamålet med reservatet. Om för ändamålet krävs att särskilda åtgärder

vidtas inom reservatet, kan länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådant

intrång.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

skall länsstyrelsen kunna förordna att visst strandområde skall vara

strandskyddsområde. Inom sådant område skall bebyggelsen kontrolleras

på huvudsakligen samma sätt som enligt strandlagen. Härjämte ges möjlighet

att ingripa mot andra anläggningar som inskränker allmänhetens rörelsefrihet

inom området.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 saml. 3 and. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Till skydd för landskapsbilden införs allmänt tillståndstvång för täkt av

sten, grus, sand och lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov.

Länsstyrelsen får därjämte befogenhet att förordna om lokalt tillståndstvång

för byggnader, upplag och andra arbetsföretag. Också beträffande

reklamanordningar i naturen införs i princip allmänt tillståndstvång. Bestämmelserna

om nedskräpning i naturen skärps.

Lagförslaget innehåller vidare ersättningsbestämmelser i huvudsak utformade

efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen, strandlagen

och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är underkastad

det allmänna tillståndstvånget, skall markens värde vid tiden för lagens

ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat dels i anledning av

densamma väckta motioner dels vissa till lagutskott hänvisade fristående

motioner enligt följande.

I anledning av propositionen väckta motioner

a) Likalydande motionerna I: 822 av herr Hjorth m. fl. och II: 1011 av

herr Ekström i Iggesund m. fl., i vilka hemställes

»i första hand,

A. 1) att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 148

med förslag till naturvårdslag m. m. måtte besluta om sådan ändring i lagens

ersättningsbestämmelser att icke förnyelsebara naturtillgångar, främst

jord- och bergmaterial, i ersättningshänseende ges en liknande rättslig ställning

som vattendrag och fasta fornlämningar — varvid möjligheten att, om

så behövs, tvångsvis skapa samfälligheter bör beaktas — samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta de förslag till författningstext

som erfordras enligt yrkandena ovan.

B. Om riksdagen icke bifaller ovanstående hemställan, hemställer vi att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om en översyn av naturvårdslagens

ersättningsbestämmelser under beaktande av ovan anförda synpunkter»

;

b) likalydande motionerna I: 823 av herr Weibull in. fl. och II: 1012 av

herr Stiernstedt m. fl., i vilka hemställes

»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 148 måtte beakta vad

som i motionen anförts och uppdraga åt vederbörande utskott att i lagtexten

vidtaga erforderliga ändringar för tillgodoseendet av motionens syften»;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr åt år 1964- 3

c) likalydande motionerna 1:828 av herr Geijer, Lennart, och 11:1019

av herr Ekström i Iggesund, i vilka hemställes

»att riksdagen måtte

1. för sin del antaga det genom propositionen nr 148 framlagda förslaget

till naturvårdslag med sådan ändring av lagtexten att

a) däri enligt utredningsförslaget 28 § införes en allmän hänsynsregel

rörande uppträdandet i naturen,

b) av 16 § andra stycket framgår vilka slag av anläggningar som avses

med stadgandet,

c) ersättning till ägare av byggnad för sådan åtgärd som avses i 21 § kan

utgå av allmänna medel,

varvid vederbörande utskott förutsättes utarbeta erforderlig lagtext;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

a) sådan utformning av blivande tillämpningsföreskrifter till naturvårdslagen

att i motionen framförda synpunkter rörande lagens tillämpning blir

beaktade,

b) skyndsam utredning om den s. k. allemansrätten,

c) utfärdande av föreskrifter om tillämpning av lagen den 30 juni 1947

om uppsikt å jordbruk på sätt som tillgodoser naturvårdsintresset»;

d) motionen I: 829 av herr Lager, i vilken hemställes

»att 23 och 24 §§ i nämnda lagförslag ges en sådan utformning att skyldighet

föreligger för markägare att rensa sina marker från gammal taggtråd,

samt att utskottet vidtar de därav betingade ändringarna i lagtexten»;

e) likalydande motionerna 1:830 av herr Svedberg, Lage, m. fl. och

II: 1020 av herrar Gustafsson i Skellefteå och Nilsson i Tvärålund, i vilka

hemställes

»att riksdagen i samband med behandling av propositionen nr 148 måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att ledningen för den

svenska jakten lägges på statens naturvårdsnämnd»;

f) motionen II: 1021 av herr Lundberg, i vilken hemställes

»att riksdagen med beaktande av anförda synpunkter måtte besluta godkänna

Kungl. Maj :ts proposition nr 148 med de ändringar i förslag till naturvårdslag

som nedan föreslås:

4 § I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp

i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan

och större markägare tillhörig mark avsättas till nationalpark.

6 § Enligt 5 § meddelade föreskrifter kan i vissa fall lända till inskränkning

i redan uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter i större omfattning föranleda inskränkning

i lapparnas medgivna rättigheter ...

7 § Ordet ''väsentlig’ i tredje raden utgår.

11 § ''Med högst tre år’ utgår.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4? år 196i

15 § Andra stycket: Strandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde

inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst i 000 meter

från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde kan om starka skäl föreligga omfatta område som

ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

25 §, 26, 27, 28, 29, 30 och 33 §§ samt 33, 34, 35 och 36 §§ sammanföres

till en och gives följande lydelse:

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning i rätten att bebygga

mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom eljest

genom sådana föreskrifter avsevärt men, är han berättigad till att kronan

inköper markområdet till ett pris ej överstigande dubbla taxeringsvärdet

som genomsnittligt gällt under de senaste 10 åren.

45 §, andra stycket, utgår.

att utskottet företar den nummerändring av paragraferna som vid bifall

av förslagen blir nödvändig, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att Kungl. Maj :t måtte

vidtaga eller till riksdagen inkomma med förslag till erforderliga åtgärder

för att domänstyrelsen, landsting och kommuner skall givas förtur till

inköp av mark- och sjöområden för att säkra tomt- och fritidsmark och

hindra markspekulation, samt giva lantbruksnämnderna till uppgift att

även inköpa mark åt stat, landsting och kommuner lämplig till bostads- och

fritidsändamål»;

g) likalydande motionerna I: 834 av herr Andersson, Torsten, m. fl., och

II: 1027 av herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka hemställes

»A. att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 148 måtte besluta

att det i propositionen framlagda förslaget till naturvårdslag skall erhålla

den ändrade lydelse som framgår av de i motionen framförda förslagen rörande

16, 17, 18, 26, 29, 32, 33 och 35 §§,

att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderligt författningsförslag,

samt

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

a) att avsättande av naturreservat eller annan naturvårdsåtgärd av liknande

omfattning ej må beslutas utan hörande av vederbörande kommun,

b) att vid avsättande av naturreservat möjligheterna att kompensera

markägare genom tillskott av ny mark och genom bytesförfarande främst

med domänverket måtte tillvaratagas,

c) att frågan om vilken myndighet som skall ha ansvaret för undanröjande

av nedskräpning och uppsnyggning av nedskräpningsplats i den händelse

den som vållat nedskräpningen ej kan uppspåras skyndsamt måtte

prövas och förslag i ärendet föreläggas riksdagen snarast möjligt»;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964 5

h) likalydande motionerna I: 835 av herr Lundström m. fl. och II: 1028

av herr Nyberg m. fl., i vilka hemställes

>1. att riksdagen vid behandling av proposition nr 148 måtte besluta att

a) täkt av sten, grus, sand eller lera av ringa omfattning må ske utan

länsstyrelsens tillstånd,

b) tillstånd enligt 21 § naturskyddslagen, i de fall tillståndet förenats

med föreskrifter enligt samma lagrum, för sin giltighet efter naturvårdslagens

ikraftträdande må göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörande

av sålunda föreskrivna åtgärder,

c) den, som enligt propositionen äger rätt att väcka talan mot kronan

hos expropriationsdomstol, må göra detta inom två år från det laga kraft

åkommit det beslut varå anspråket grundas,

d) rätt att väcka talan om ersättning enligt propositionens 28 § icke begränsas

i tiden,

e) Konungen äger bestämma att myndighet eller organisation, som prövas

lämplig därtill, må föra talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag

eller med stöd därav meddelade bestämmelser samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig lagtext.

II. att utskottet måtte beakta vad i motionen anförts angående tillämpningen

av de föreslagna ersättningsbestämmelserna, kostnaderna för underhåll

av naturreservat, talerätten för enskild samt angående tillämpningen

av den föreslagna lagstiftningen i övrigt»;

i) likalydande motionerna I: 836 av herr Virgin m. fl. och II: 1026 av

herr Bohman m. fl., i vilka hemställes

»att riksdagen måtte dels besluta vidtaga de ändringar i Kungl. Maj :ts

proposition nr 148 som närmare angivits i motionen dels i skrivelse till

Kungl. Maj :t giva till känna vad i motionen anförs om underlättandet för

markägare att genom kompletteringsförvärv av mark upprätthålla berörda

fastighets produktionskapacitet samt att vederbörande riksdagsutskott utarbetar

härav betingade ändringar av lagtexten»;

j) motionen II: 1029 av herr Wachtmeister, i vilken hemställes

»att riksdagen måtte besluta att i Kungl. Maj :ts proposition nr 148 giva

14 § 1 stycket följande tillägg:

Ändock att fara för utrotning eller plundring ej föreligger, äger Konungen

eller den myndighet, Konungen bestämmer, meddela sådant förbud, avseende

viss eller vissa växtarters salubjudande och försäljning».

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån redogörelse

ej lämnas nedan, till motionerna 1:822, 1:823, 11:1019, 1:829,

I: 830, II: 1021, II: 1026, II: 1027, II: 1028 och II: 1029.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr åt år 196å

Fristående motioner

a) Likalydande motionerna 1:43 av herr Carlsson, Eric, och 11:54 av

herr Börjesson i Falköping m. fl., i vilka hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning av frågan om

skärpta bestämmelser till skydd mot nedskräpning i naturen»;

b) motionen 11:452 av herrar Nilsson i Lönsboda och Carlsson i Huskvarna,

vari hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om förslag till lagstiftning som innebär förbud mot reklam genom

affischering eller målning på bergväggar, klippor, konstarbeten inom

vägområdet, mjölkbryggor, rastkurar o. d., ävensom på körbanans beläggning»;

samt

c) likalydande motionerna 1: 605 av herrar Isacson och Sveningsson och

II. 738 av herr Hedin m. fl., i vilka hemställes »att riksdagen måtte antaga

följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 3 § strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382)

Härigenom förordnas, att 3 § strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382)

skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis

omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd härav

fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för

förordnandet påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren

användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till

värdet av nämnda del vid den tidpunkt, då ansökan om tillstånd till bebyggelse

avslogs, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den

skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan

förordnandet meddelades.

Fiågan huruvida------ — förordnandets meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964».

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån redogörelse

ej lämnas nedan, till motionerna 11:54, 11:452 och II: 738.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

i

Propositionens tillkomst

Rörande propositionens tillkomsthistoria anför föredragande departementschefen,

statsrådet Holmqvist, vid lagrådsremissen följande.

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning

angående naturskyddslagstiftningen, m. m. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallades den 21 oktober 1960 såsom utredningsman numera

generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen J. B. Lundgren. Såsom

experter har biträtt länsarkitekten E. L. Borg, revisionssekreteraren L. A.

Delin, överjägmästaren F. H. Ebeling, intendenten L.-E. Esping, överdirektören

G. V. Hall, överlantmätaren N. R. Kvarby, riksdagsmannen I. R. Lassinantti,

planeringsdirektören J. V. Norrby, verkställande direktören H. Sehlin,

professorn H. M. Sjörs och landsantikvarien G. A. E. Westin.

Genom beslut den 30 juni 1961 uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningen att

jämväl företa en översyn av 1952 års strandlag.

Utredningen, som antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning, har till

fullgörande av sina uppdrag avlämnat ett den 21 augusti 1962 dagtecknat

betänkande angående naturen och samhället (SOU 1962: 36).

över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande och

andra organ — remissyttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, vattenvårdsnämnden,

naturvårdsdelegationen, statens fritidsnämnd, Sveriges geologiska undersökning,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

vattenöverdomstolen, viltforskningsrådet, kommerskollegium, lantbrukshögskolan,

statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, 1960 års vägsakkunniga,

bilskrolningsutredningen, utredningen angående riksantikvarieämbetets

organisation, expropriationsutredningen, 1949 års jaktutredning, vattenvårdskommittén,

Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien,

Nordiska museet, Svenska naturskyddsföreningen,

Samfundet för hembygdsvård, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges

akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska

landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Svenska turistföreningen, Reso, Sveriges riksidrottsförbund,

Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska jägareförbundet,

Fritidsfiskets samarbetsnämnd, Kungl. Svenska Segelsällskapet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåtsunion, Cykel- och mopedfrämjandet,

Motormännens riksförbund, Kungi. Automobilklubben, Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Grus- och makadamföreningen, Svenska vägföreningen,

Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Sveriges

industriförbund, Samernas riksförbund, Landsantikvarieorganisationernas

samarbetsråd, Svenska teknologföreningen, Sveriges bilskrotares riksförbund,

Svenska annonsörers förening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,

Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund samt

Föreningen för samhällsplanering.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Sveriges

stenindustriförbund, Sveriges ornitologiska förening, ARE-bolagen, Svenska

arkitekters riksförbund, Torvströfabrikernas centralförening, Affischeringsföretagens

förening, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Näringslivets

byggnadsdelegation, Jägarnas riksförbund, Distriktsingenjörers förening,

Föreningen för vattenhygien, Sveriges jordägareförbund, Håbo kommunalfullmäktige,

Östergötlands hembygdsdistrikt samt jägmästaren Otto

Rittner.

På grundval av betänkandet framlades vid 1963 års riksdag proposition

(1963: 71) angående riktlinjer och organisation för den statliga naturvårdsverksamheten

m. m. Propositionen bifölls av riksdagen (JoU 11, rskr 139).

I min anmälan till statsrådsprotokollet av berörda fråga förutskickade jag

att jag senare ämnade återkomma till ett av utredningen framlagt förslag

om ny lagstiftning på naturvårdens område. Jag anhåller nu att få uppta

detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas i naturskyddslagen

den 21 november 1952 (nr 688). Närmare bestämmelser rörande

lagens tillämpning har intagits i kungörelse den 30 december 1952 (nr

821). Expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189) innehåller i 1 § punkt

11 och 108 § första stycket bestämmelser om expropriation för bevarande av

område sasom nationalpark eller naturminne. Regler av stor betydelse för

den sociala naturvården återfinnes i strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas även i annan lagstiftning,

bl. a. i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan

den 30 december 1959 (nr 612). Byggnadsstadgan liksom allmänna ordningsstadgan

den 14 december 1956 (nr 617) och lagen om allmänna vägar

den 30 juni 1943 (nr 431) innehåller även vissa bestämmelser av naturvårdskaraktär

om skyltar och reklamanordningar. Betydelsefulla stadgan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196i

9

den i förevarande hänseende finnes också i vattenlagen den 28 juni 1918

(nr 523). Regler till skydd för djurlivet finnes förutom i naturskyddslagen

också i jakt- och fiskelagstiftningen.

En redogörelse för innehållet i nämnda författningar har intagits i propositionen

s. 16—24.

Lagstiftningens huvudgrunder

I propositionen redogöres för huvudgrunderna i utredningens lagförslag

och yttrandena däröver å s. 26—34.

Departementschefen. För att naturvårdsarbetet med framgång skall kunna

bedrivas enligt de av statsmakterna år 1963 antagna riktlinjerna erfordras,

vid sidan av den då beslutade upprustningen i organisatoriskt avseende,

att naturvården erhåller ett starkare stöd i lagstiftningen än för närvarande.

Såsom särskilt angelägna framstår härvidlag vissa reformer på den sociala

naturvårdens och på landskapsvårdens områden. Även i andra hänseenden

behöver lagstiftningen anpassas så, att den kan bättre tjäna en aktiverad

naturvårdspolitik. Med beaktande härav har 1960 års naturvårdsutredning

framlagt förslag till ny naturvårdslag. Framträdande nyheter i förslaget

är att reglerna i strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen i samordningssyfte

överförts till naturvårdslagen och att samhällets möjligheter

att avsätta mark för friluftsändamål avsevärt förbättrats samt att allmänt

tillståndstvång införts för täkt av grus och dylika material.

Såsom utredningen påpekat tjänar den bebyggelsekontroll, som regleras i

strandlagen, samt delvis också den, som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen,

liknande eller samma naturvårdsintressen som den nu gällande naturskyddslagen.

Det är givetvis önskvärt att reglerna på ifrågavarande område

så långt möjligt är enhetligt utformade i såväl materiellt som formellt hänseende.

Vissa remissorgan har ifrågasatt om inte förevarande bestämmelser

angående bebyggelsereglering har sin rätta plats i byggnadslagstiftningen.

Denna är emellertid väsentligen avsedd för reglering av tätbebyggelse.

Så länge det inte finns någon generell lagstiftning rörande samhällsplaneringen,

synes det därför ändamålsenligast att de regler, vilkas syfte är att

hindra från naturvårdssynpunkt olämplig bebyggelse, med vissa modifikationer

sammanförs i speciallagstiftningen för naturvården.

I det av statsmakterna godkända principprogrammet för naturvårdsverksamheten

intar säkerställandet av naturområden en framskjuten plats. I

programmet betonas vikten av att inte blott bevara vetenskapligt och kulturellt

värdefulla naturområden utan även tillgodose det från social synpunkt

angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv. Vidare framhålls

att sådana åtgärder, som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas

till rekreation för den stora allmänheten, måste vara ett utomordent
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

ligt viktigt inslag i naturvårdspolitiken och att denna sociala sida av naturvården

helt bör jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade

sidan. Naturvården kan nämligen inte ses som ett självändamål utan syftar

ytterst till att tillfredsställa mänskliga behov, såsom vetenskaplig forskning,

ostörd upplevelse av vacker natur och stärkande friluftsliv i därför lämpad

miljö. Även åtgärder i syfte att säkerställa naturområden för sistnämnda

ändamål bör sålunda inrymmas under begreppet naturvård.

Behovet att kunna säkerställa naturområden har utredningen velat tillgodose

genom två skilda institut, nationalpark och naturreservat. Nationalparker

skall enligt utredningen representera en högre skyddsnivå och kunna

tillskapas efter huvudsakligen samma grunder som för närvarande. Naturreservat

är ett mera flexibelt institut, avsett att ersätta naturskyddslagens

naturminne, såvitt därmed huvudsakligen åsyftas skydd för markområde,

och naturpark. Denna konstruktion torde böra godtas.

Institutet naturreservat ger möjligheter att upprätthålla balans mellan de

vetenskapligt-kulturella och de sociala naturvårdssträvandena. Mycket ofta

kan det befinnas ändamålsenligt att avsätta områden inom vilka båda dessa

sidor av naturvården tillgodoses samtidigt. Det synes därför mindre lämpligt

att, såsom vissa remissorgan ifrågasatt, i stället för den enhetliga benämningen

naturreservat använda skilda beteckningar alltefter det huvudsakliga

ändamålet med visst naturområde.

Vid avsättande av naturreservat bör givetvis, liksom vid övriga naturvårdsåtgärder,

i första hand eftersträvas att träffa överenskommelser med

berörda markägare. Som en sista utväg bör dock lagen ge möjlighet att handla

även utan ägarens samtycke. Så är fallet redan nu i fråga om naturminne

men endast undantagsvis beträffande naturpark. Detta tillbakasättande av

den sociala naturvården kan, såsom utredningen funnit, inte längre anses

försvarligt.

Med nuvarande bestämmelser och resurser på landskapsvårdens område

har det icke varit möjligt att hindra att täkter av grus och annat material

i stor omfattning upptas planlöst och på ett för landskapsbilden förödande

sätt. En av naturvårdens angelägnaste uppgifter är att genom lokalisering

och planläggning av täktverksamheten hejda denna oroväckande utveckling.

Utredningens förslag att för detta ändamål införa generell tillståndsplikt för

all täktverksamhet av någon betydenhet har vunnit stark anslutning bland

remissinstanserna. Även jag biträder förslaget i det väsentliga. Samtidigt vill

jag dock understryka vikten av att tillståndstvånget inte i onödan medför

hinder eller fördyring för grusförsörjningen. Reglerna bör sålunda utformas

under största möjliga hänsynstagande till näringslivets och vägväsendets

intresse av ett enkelt och smidigt förfarande.

För att naturvårdsverksamheten skall kunna bedrivas efter de år 1963

antagna riktlinjerna finner jag vidare erforderligt att nuvarande regler rörande

arbetsföretag i allmänhet, utomhusreklam och nedskräpning i natu
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 196å

ren skärps i den riktning utredningen föreslagit. Även i vissa andra avseenden

krävs en anpassning av lagstiftningen till de moderna naturvårdssträvandena.

Reformer efter de huvudlinjer som nu antytts kräver tämligen omfattande

lagändringar. Delvis betingas dessa av behovet av enhetliga ersättningsregler.

I likhet med utredningen anser jag det lämpligast att naturskyddslagen

ersätts med en ny lag, vilken med hänsyn till den aktiva naturvård,

som den är avsedd att möjliggöra, bör benämnas naturvårdslag.

A. LAGFÖRSLAGEN

1. Förslag till naturvårdslag

Den följande framställningen avser endast de bestämmelser som med hänsyn

till motionernas innehåll ansetts böra särskilt belysas.

Naturreservat

7—10 §.§.

Propositionen. Se s. 41—47 och 147—148. Departementschefen anför bl. a.

följande.

I fråga om de grunder, efter vilka naturreservat bör utväljas, delar jag i

stort sett utredningens uppfattning. Härutinnan åsyftas inte någon väsentlig

ändring i vad som gäller redan nu beträffande naturminnesområden och

naturparker. Lagtexten synes därför kunna avfattas i närmare anslutning

till naturskyddslagen än utredningen gjort. I enlighet härmed har förutsättningen

för bildande av naturreservat i 7 § angivits vara att området finnes

böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen

om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller

emedan det är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv.

Beträffande bestämmelsens innebörd vill jag särskilt framhålla att begreppet

natur även innesluter den kulturpräglade naturen. Som naturreservat

bör sålunda kunna avsättas gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande

i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla odlingslandskapet

eller som utmärker sig för särskild skönhet. Naturreservat

bör också i speciella fall kunna bildas för att skydda en öppen bygd mot

igenskogning. Däremot är bestämmelserna ej avsedda för fall då behovet av

skydd för en landskapsbild huvudsakligen betingas av att där förekommer

från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla byggnader. I sådant fall

får i stället byggnadsförbud tillgripas på sätt jag kommer att närmare beröra

i det följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

I likhet med utredningen anser jag att befogenheten att besluta om bildande

av naturreservat bör tillkomma länsstyrelsen. Detta bör, liksom nu

är fallet beträffande fridlysning av naturminne, gälla oberoende av om marken

är i enskild ägo eller tillhör kronan.

I beslut om bildande av naturreservat bör, liksom vid fridlysning enligt

naturskyddslagen, anges grunden till avsättandet. För att beslutet skall få

rättsligt innehåll måste däri också föreskrivas de inskränkningar i markägares

och andra sakägares förfoganderätt som skall gälla i fortsättningen.

Dessa inskränkningar bör givetvis inte få sträcka sig längre än som i varje

särskilt fall befinns nödvändigt för att trygga ändamålet med reservatet. Å

andra sidan måste de till fullo kunna anpassas efter behovet i det föreliggande

fallet. Länsstyrelsen bör därför inte vara bunden till vissa i lagen

bestämda typer av rättsinskränkningar. Som exempel har emellertid i 8 §

första stycket framhållits förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel,

täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och

användning av bekämpningsmedel.

För att reservatinstitutet skall få nödig fasthet och en självständig funktion

vid sidan av den partiella kontroll, som kan erhållas genom de särskilda

bestämmelserna till skydd för stränderna och landskapsbilden, bör reservatföreskrifterna

i princip vara indispensabla. Emellertid torde omständigheterna

ibland komma att vara sådana att vissa slag av åtgärder i och för

sig framstår som förenliga med reservatets syfte men anses kräva speciell

utformning eller lokalisering. Som exempel må nämnas dikning och anläggning

av skogsbilvägar samt uppförande av vissa byggnader för jordbruket

och skogsskötseln. Lagen hindrar inte att reservatföreskrift i dylikt fall utformas

som ett förbud att handla utan länsstyrelsens tillstånd.

Visar det sig, sedan naturreservat avsatts, att ny grund bör gälla för reservatet

eller att ytterligare inskränkningar i markinnehavarens förfoganderätt

erfordras, bör länsstyrelsen kunna meddela härav påkallat beslut.

Stadgande härom har intagits i 8 § andra stycket.

Förutom inskränkningar av olika slag i markinnehavares förfoganderätt

kommer ofta för förverkligande av syftet med ett reservat att krävas att

naturvårdsmyndigheterna vidtar positiva åtgärder inom reservatet såsom

anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, tältplatser, badplatser,

raststugor och sanitära anordningar eller gallring, röjning, slåtter,

plantering, avspärrning m. m. Länsstyrelsen har därför i 9 § tillagts befogenhet

att, i samband med reservatets avsättande eller senare, förplikta

markinnehavaren att tåla sådant intrång. Detsamma gäller där för tillgodoseende

av reservatets syfte krävs att allmänheten bereds tillträde till mark

där den eljest inte skulle ägt att fritt vistas. Det kan t. ex. tänkas att allmänheten

för att kunna utnyttja ett reservat bör tillåtas passera över någon

del av en inom reservatet belägen tomt. Omständigheterna kan också vara

sådana att ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemans
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1964

rätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande serviceanordningar

blir så frekventerade att de kan skadas därav. Allmänheten kan

då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten, utan

härför krävs att länsstyrelsen uttryckligen förpliktat markägaren att tåla

intrånget. Markägarens rätt till ersättning kommer jag att behandla längre

fram.

I 10 § har länsstyrelserna bemyndigats att meddela erforderliga föreskrifter

om vad allmänheten har att iaktta inom naturreservat, överträdelse

av sådan föreskrift är straffbelagd i 37 §. Bemyndigandet torde bl. a. kunna

utnyttjas för att stävja olika sätt att missbruka allemansrätten.

Utöver de föreskrifter som avses i 8—10 §§ behövs för varje naturreservat

bestämmelser om den förvaltning och skötsel som skall utövas från det

allmännas sida. Befogenhet att meddela sådana bestämmelser torde få tillerkännas

länsstyrelserna i administrativ ordning. Vissa riktlinjer för förvaltningen

har beslutats av 1963 års riksdag (jfr prop. 1963: 71 s. 115).

Rörande skötseln torde i mån av behov anvisningar få meddelas av statens

naturvårdsnämnd.

Normalt torde naturreservat bildas först efter inventering och planläggning

genom naturvårdsmyndigheternas försorg. Att med lagregler binda formerna

för den utredning, som självklart måste föregå varje avsättande av

naturreservat, synes emellertid inte påkallat. I administrativ ordning torde

dock böra föreskrivas bl. a. att naturreservat inte får avsättas utan att markägaren

blivit hörd och yttrande inhämtats från statens naturvårdsnämnd.

Med sin överblick över de aktuella projekten inom skilda landsdelar och

över de tillgängliga ekonomiska resurserna är nämnden bäst skickad att

sörja för den ofrånkomliga angelägenhetsgraderingen av projekten.

I anslutning härtill återges följande uttalande av departementschefen i

propositionen 71/1963 s. 115.

I likhet med utredningen fäster jag stor vikt vid kommunernas medverkan

i naturvårdsarbetet. I det föregående har jag framhållit att det är väl

motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare

tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv. Enligt min

mening är det även angeläget att kommunerna inom andra delar av naturvården,

exempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården, tar initiativ

till åtgärder och på annat sätt medverkar. Av vad jag nu sagt följer

att jag anser att, innan länsstyrelse fattar beslut i naturvårdsärende som berör

kommuns intresse, denna i allmänhet bör beredas tillfälle att yttra sig.

Motioner. Enligt motionen II: 1021 bör ordet »väsentlig» utgå ur 7 §,

enär myndigheterna anses vara i regel mycket restriktiva, när det gäller att

göra inskränkning i enskild rätt.

I motionerna I: 823 och II: 1012 göres gällande att ordet »sådd» bör inlagas

bland de i 8 § första stycket lämnade exemplen. Motionärerna anser det

önskvärt att på detta sätt direkt i lagtexten erinra om att främmande flora
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

element ej genom insådd medvetet må införas i ett naturreservat. Insådd

anses vara vanligare än inplantering och kan inte sällan väntas leda till förödande

verkningar genom fröspridning. Vidare anses ordet »bekämpningsmedel»

böra utbytas mot »kemiska medel», då det förstnämnda uttrycket

bedömes för snävt. Motionärerna anför att bruket av handelsgödselmedel

ofta även på kort sikt medför lika drastiska inverkningar på den vilda floran.

Genom gödsling ökas kulturväxternas konkurrenskraft och resultatet

blir enligt motionärerna en snabb utarmning av vildfloran i ängar, på hedar

och i skogsmarker. Utformningen av 8 § första stycket bör i enlighet med

det anförda vara följande.

I beslut om — — — uppodling, dikning, sådd och plantering----an
vändning

av kemiska medel.

I motionerna I: 834 och II: 1027 uttalas alt i ärende om avsättande av naturreservat

kommunen alltid bör höras, särskilt med hänsyn till den betydelse

frågan kan ha för kommunens planering och dess åtgärder till friluftslivets

främjande. Liknande synpunkter framföres i motionerna I: 835

och II: 1028.

Att naturreservat skall kunna bildas och skyddsföreskrifter enligt 10 §

utfärdas på initiativ av vederbörande markägare bör enligt motionerna 1:

836 och II: 1026 klart framgå av lagtexten.

Enligt motionerna I: 828 och II: 1019 bör institutet naturreservat kunna

tillgripas för att inom vidsträckta, känsliga områden precisera allmänhetens

uppträdande i naturen. Sålunda bör genom reservatföreskrifter kunna förbjudas

exempelvis färd med motorbåt på en för fågellivet värdefull insjö,

vattenskidåkning inom visst avstånd från livligt frekventerade badstränder

eller andra utflyktsmål eller nöjestrafik med snövesslor inom fjälltrakter,

som mera allmänt besöks av turister. Motionärerna anser att klara direktiv

härutinnan bör lämnas i de blivande tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Beträffande skötseln av naturreservat anföres i motionerna 1: 835 och

II: 1028 följande.

1 propositionen ges inga mer utförliga bestämmelser om vem som skall

svara för att naturreservat vidmakthålles i sådant skick, att det med fördel

kan utnyttjas för avsett ändamål. Det kan enligt vår mening inte vara skäligt,

att den markägare, som, kanske mot sin vilja, förpliktas att tåla inskränkningar

i sin rätt att förfoga över marken, också skall bära bördan för

underhåll av reservatet i fråga. Vi förordar därför, att kostnader för skötsel

och vård av naturreservat regelmässigt ersätts av det allmänna och att tillräckliga

anslag härför ställs till förfogande. I detta sammanhang må påpekas,

att om särskilda åtgärder —- t. ex. röjning och trädfällning — erfordras

för att vidmakthålla en viss landskapstyp, olika meningar kan finnas

om hur sådana åtgärder skall verkställas. Det bör krävas mycket starka

skäl för att i sådant avseende frångå ägarens på rimliga grunder baserade

mening. Om tvist uppstår bör den besvärsvägen kunna dragas inför högre

myndighets prövning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196i 15

11 §•

Propositionen. Se s. 47. Paragrafen motsvarar 8 § första stycket naturskyddslagen.

Motion. Enligt motionen II: 1021 bör de tre sista orden »med högst tre

år» utgå ur lagtexten.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §.

1958 års A-riksdag. I motioner vid 1958 års A-riksdag hemställdes om

införande i naturskyddslagen av möjlighet att förbjuda plockning av vissa

växter för avsalu, även då fara för utrotning ej förelåg. Härmed avsågs att

söka komma till rätta med föreliggande missförhållanden vilka bl. a. tog sig

uttryck i att personer efter turlista, som kungjorts i pressen, reste runt

i landsbygden och uppköpte vilda blommor, som sedan forslades bort i billass.

Rörande möjligheterna härvidlag anförde tredje lagutskottet i utlåtande

nr 11 år 1958 bl. a. följande.

En möjlighet är att, som i motionerna föreslagits, göra sådant tillägg i 16

§ naturskyddslagen att redan plockning till avsalu kan förbjudas. Detta medför

dock vissa bevissvårigheter. En annan, av några remissinstanser anvisad

utväg är att vidta ändring av samma lagrum, som gör det möjligt för

Konungen att förbjuda själva försäljningen. Väljes detta alternativ vill utskottet

emellertid framhålla det angelägna i att ett förbud icke ges sådan utformning,

att det drabbar så oskyldiga företeelser som blomster försälj ande

barn längs landsvägarna, utan endast kan tillämpas å saluföring i större

skala, t. ex. på torg eller i butik.

Det är likväl framför allt önskvärt att frågan löses så, att allmänhetens

rätt att fritt röra sig i markerna samt att där plocka och taga med sig olika

slags vilda växter samtidigt bevaras med minsta möjliga inskränkning. Utskottet

anser därför att även åtgärder, som helt anknyter till allmänhetens

frivilliga medverkan, exempelvis växternas fredande genom folkupplysning,

bör allvarligt övervägas. Genom lämplig propaganda kunde kanske sådana

företeelser som de nyss berörda uppköpen efter tidningsannonsering bringas

att upphöra.

Antingen förbud i en eller annan form finnes böra genomföras eller icke

är det enligt utskottets mening betydelsefullt, att allmänheten bibringas förståelse

för de värden som står på spel, så att det icke till nackdel för naturskyddet

uppstår onödig motsättning mellan allmänheten och myndigheterna

i anledning av deras åtgöranden till växtvärldens skydd.

Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte i

skrivelse till Kung], Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville överväga de åtgärder,

eventuellt i form av ändring i naturskyddslagen, som kunde befinnas

erforderliga till skydd för landets växtvärld. Riksdagen biföll utskottets

hemställan.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1964

Propositionen. Se s. 50—51. Departementschefen anför.

Enligt min mening bör möjlighet finnas att inom de utsatta regionerna

hindra att växtart utsätts för plundring vare sig det sker för avsalu eller

inte. En annan sak är att de enskilda förbuden kan, där så anses tillräckligt,

begränsas till kommersiell plockning av blommor, kvistar och dylikt. Jag är

inte för närvarande beredd att förorda att möjlighet öppnas att meddela

försäljningsförbud. Det bör beaktas att växter kan transporteras till försäljningsstället

från en landsdel där arten inte behöver skydd eller från utlandet.

Motioner. I motionen II: 1029 behandlas frågan om införande av försäljningsförbud

till skydd för vissa växtarter. Under åberopande av tredje

lagutskottets ovan redovisade utlåtande till 1958 års A-riksdag finner motionären

departementschefens argumentering mot ett sådant förbud föga övertygande.

En kommersiell blomplockning kan endast ske i avsikt att saluföra

vad som plockats, anför motionären, varför ett plockningsförbud har samma

innebörd som ett försälj ningsförbud. Godtager man det förra, finnes enligt

motionärens mening ingen anledning att avvisa det senare. Icke heller

det av departementschefen åberopade transportproblemet utgör enligt motionären

något oöverstigligt hinder för ett saluförbud. Motionären hänvisar

till att jaktlagstiftningen tidigare uppställt förbud att forsla på en plats fridlysta

djurarter till annan plats. Vidare åberopas att i bl. a. den finländska

naturskyddslagstiftningen med goda resultat tillämpas ett försälj ningsförbud

i fråga om vissa växtarter.

I motionerna 1: 823 och II: 1012 ifrågasättes, huruvida utformningen av

lagrummets andra stycke bereder tillräckliga möjligheter till skydd för djurvärlden,

särskilt då det gäller oförsiktig framfart av fågelfotografer vid fåglarnas

boplatser. Härom anför motionärerna.

Allteftersom naturintresset utbreder sig, kommer tyvärr som en icke önskvärd

konsekvens härav också ett överdrivet intresse för sällsynta objekt i

naturen. Exempel härpå finnes i äggsamling, insamling av sällsynta insekter,

växter eller olika slag av naturföremål etc. Fotografering är nu en alltmera

utbredd och i och för sig vällovlig fritidsverksamhet, men konsekvenserna

för häckande fåglar blir ofta förödande. De fridlysta stora rovfåglarna

och ugglorna borde under alla omständigheter under häckningstiden skyddas

mot den störning, som fotografering vid boplatser innebär. Den föreslagna

14 § synes vara för snävt avfattad för att möjliggöra ett tillräckligt

skydd för de nämnda arterna mot olika slag av störande uppträdande. Texten

bör därför kompletteras genom en formulering, som medger en effektiv

möjlighet att motverka ett störande av dessa fåglar vid deras boplatser. En

sådan vidgning av stadgandena synes så mycket mera befogad som häckningen

under senare år i många fall synes ha misslyckats också genom andra

människans åtgärder, bl. a. genom användning av bekämpningsmedel av

olika slag. Det torde vidare vara uppenbart, att den ökande turistströmmen

från främmande länder innebär ett ytterligare hot mot vår stam av stora

rovfåglar och ugglor, av vilka åtskilliga arter redan helt utrotats i många

andra europeiska länder och därför ofta tilldrager sig särskilt intresse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Under hänvisning till det anförda yrkar motionärarna att 14 § andra

stycket ges följande lydelse.

Är fara att djurart--— person eller egendom, så ock att vistas vid

dess boplatser eller att borttaga--- — särskilt stadgas.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 och 16 §§.

Propositionen. Se s. 51—59 och 148.

I fråga om det i strandlagen gjorda undantaget för bebyggelse som erfordras

för försvaret, jordbruket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln,

anmärker utredningen att bostadshus, som uppförts med stöd av bestämmelsen,

ibland visat sig i själva verket ha varit avsedda för fritidsändamål.

För att förebygga dylikt missbruk föreslår utredningen att undantagsbestämmelsen

inte skall avse bostadsbyggnad. Departementschefen anför.

Strandområden kan enligt utredningens lagförslag skyddas på olika sätt.

Det mest omfattande och slutgiltiga skyddet ernås, om området avsätts till

naturreservat. För att landets för bad- och friluftsliv värdefulla stränder

skall hållas öppna för allmänheten krävs emellertid merendels inte annat

skydd än den från strandlagen hämtade bebyggelsekontroll som regleras i

förevarande paragrafer. Om skydd behövs endast för att hindra förfulning

av strandlandskapet, kan kontroll av bebyggelse och andra arbetsföretag

anordnas enligt de särskilda bestämmelserna till skydd för landsskapsbilden.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte strandregleringen borde

innefatta möjligheter att beakta även estetiska synpunkter eller rentav

sammanföras med landskapsskyddsbestämmelserna till ett enda institut. Behovet

av värn för allemansrätten vid stränderna gör sig emellertid gällande

med sådan styrka, att det bör tillgodoses med bestämmelser som är direkt

och enbart inriktade härpå. Den förankring hos den allmänna opinionen,

som strandregleringen tillvunnit sig, torde inte heller utan vidare kunna

väntas tillkomma ett nytt rättsinstitut med en mera heterogen målsättning.

Om ett strandskyddat område bjuder på en landskapsbild som anses böra

skyddas, får de härför avsedda bestämmelserna tillämpas jämsides med

strandkontrollen. Ibland kan reservatbildning framstå som den lämpligaste

lösningen i sådana fall.

1 likhet med utredningen har jag funnit att naturvårdslagens särskilda

bestämmelser till skydd för friluftslivet vid stränderna huvudsakligen bör

utformas i anslutning till 1 § strandlagen. I enlighet härmed stadgas i 15 §

första stycket i departementsförslaget att länsstyrelse — för att åt allmänheten

trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid

insjö eller vattendrag -— äger förordna att visst strandområde skall vara

strandskyddsområde. I andra stycket föreskrivs att slrandskyddsområde får

sträcka sig högst 300 meter från strandlinjen. Att, på sätt förordats av några

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sanil. 3 avd. Nr 41

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr åt år 1964

remissorgan, tillåta en större utsträckning synes knappast motiverat av

strandskyddets syfte att bevara allemansrätten invid stranden. Slutligen

stadgas i tredje stycket att strandskyddsområde inte skall omfatta område

med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Liksom utredningen

har jag inte funnit erforderligt att vidare uppta godkänd avstyckningsplan

bland de nämnda plantyperna. Härigenom vinns också överensstämmelse

med 19 § första stycket.

Strandskyddsförordnandets innebörd kommer till uttryck i 16 §. Enligt

första stycket erfordras länsstyrelsens tillstånd för att inom området uppföra

helt ny byggnad, ändra befintlig byggnad till att tjäna ett väsentligen

nytt ändamål samt utföra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.

Några remissorgan har önskat en utvidgning av nybyggnadsbegreppet till

att omfatta till-, på- eller ombyggnad oavsett ändamålet därmed. Strandlagens

syfte torde dock knappast motivera en sådan reform. Det har också

ifrågasatts om inte länsstyrelsens tillstånd borde ha tidsbegränsad giltighet.

Härom vill jag endast framhålla att länsstyrelse, som finner anledning därtill,

torde vara oförhindrad att meddela tillstånd som enligt sitt innehåll förfaller

om det inte utnyttjas inom viss tid.

Såsom anmärkts under remissbehandlingen kan allmänhetens tillträde

till stränderna försvåras även av andra anläggningar än bebyggelse. Genom

hägnader, trädgårdsanläggningar, sittplatser eller dylikt kan marken mellan

en befintlig tomtplats och en närbelägen sjö under vissa förutsättningar

bibringas karaktären av tomt och därigenom uteslutas från allemansrätten.

Tendenser att på detta sätt kringgå strandlagen tycks förmärkas på sina

håll. I andra fall kan sådana anläggningar som bryggor, permanenta campingläger

o. s. v. innebära faktiska hinder för allmänhetens rörelsefrihet.

Olägenheter av denna art rapporteras särskilt från västkusten.

Det har synts mig angeläget att i förevarande sammanhang söka i görlig

mån avhjälpa de nu berörda missförhållandena. Fördenskull innehåller 16 §

första stycket åläggande för länsstyrelserna att i samband med byggnadstillstånd

bestämma i vilken utsträckning mark må tas i anspråk som tomt

för byggnaden. Vidare öppnas i 16 § andra stycket möjlighet för den, som

i annat fall vill inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom

mark tas i anspråk som tomt eller tillträdet till mark eller vatten inom området,

där allmänheten eljest skulle ägt att fritt vistas, på annat sätt hindras

eller försvåras, att hos länsstyrelsen utverka tillstånd härtill. Om han inte

begagnar sig av den möjligheten men ändå utför anläggningen, riskerar

han bli tvungen att på egen bekostnad ta bort anläggningen. I dylikt fall har

nämligen länsstyrelsen enligt de föreslagna bestämmelserna befogenhet att,

om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet, vid vite

förelägga ägaren att vidta erforderliga återställningsåtgärder. Med dessa

bestämmelser har åsyftats att — utan den onödiga byråkratisering som ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

tillståndstvång skulle kunna innebära i fråga om smärre anläggningar —

skapa möjligheter att ingripa mot mera allvarliga företeelser.

Liksom utredningen anser jag att det friluftsintresse, som bevakas av

strandskyddsreglerna, i princip alltjämt bör vika för anläggningar som erfordras

för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmänna

samfärdseln. Till dessa intressen bör också renskötseln räknas. Av de skäl

utredningen anfört bör undantag dock ej gälla för anläggning som tillgodoser

bostadsändamål. Som sådan anläggning får i detta sammanhang betraktas

varje byggnad som är ämnad att varaktigt eller tillfälligt härbärgera människor,

sålunda även t. ex. baracker för skogsarbetare. Vad angår undantaget

för den allmänna samfärdseln vill jag understryka att allt vägbyggande

bör ske under största hänsynstagande till naturvårdens krav. Jag förutsätter

emellertid att detta skall kunna ernås genom förtroendefullt samarbete

mellan de olika berörda myndigheterna. I vissa fall kan vägföretag

kontrolleras enligt de särskilda bestämmelserna till skydd för landskapsbilden.

Motioner. Enligt vad i motionen 11: 1021 anföres måste strandskyddsområde

kunna sträcka sig 1 000 meter från strandlinje, om det skall bli

möjligt att för framtiden skydda strandområden. Det anses nödvändigt att

göra denna justering, innan det blir för sent.

I motionerna I: 828 och 11: 1019 hävdas att bestämmelsen i 16 § andra

stycket är alltför oklart formulerad för att omedelbart leda till generell tilllämpning.

Om markägare efter lagens ikraftträdande i god tro utför anläggning

av i stadgandet angivet slag, anses föreläggande om återställningsåtgärder

icke kunna meddelas utan att skälig ersättning utges. För att undvika

sådana situationer anses lagtexten böra ges ett mera preciserat innehåll, så

att därav framgår vilka slag av anläggningar- som avses. Vidare bör enligt

motionärernas mening tillämpningsföreskrifterna innehålla bestämmelser

om delgivning av de nya reglerna till berörda markägare m. fl.

Utformningen av 16 § tredje stycket kritiseras i motionerna I: 834 och

II: 1027. Motionärerna anser det oriktigt att tillstånd skall kunna krävas,

exempelvis då ett nytt bostadshus skall uppföras på jordbruksfastighet enär

det gamla brunnit ned eller då man i avvaktan på rivning av ett äldre hus

bygger etl nytt vid sidan av det gamla. Avgörande bör enligt motionärerna

vara om uppförandet av byggnaden i fråga medför någon inskränkning av

betydelsc i allemansrätten. Uppföres bostadsbyggnad för de i stadgandet

nämnda näringarna på eller i omedelbar anslutning till befintlig tomtplats,

bör således tillstånd ej krävas. Motionärerna uttalar vidare att vid stadgandets

tillämpning bör beaktas alt förslaget syftar till att förhindra etl

kringgående av lagens bestämmelser. I motionerna I: 835 och II: 1028 1''ramhålles

att det är av stor vikt att regleringen i nu berört hänseende tillämpas

så att dispens ges i alla fall som prövas fylla legitima behov.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

17 §.

Propositionen. Se s. 59—61 och 148. Departementschefen anför.

Strandlagens regel om möjlighet att bereda fri passage har utnyttjats föga

men har säkerligen eu viss förebyggande verkan. I likhet med utredningen

anser jag det motiverat att en motsvarande möjlighet införs beträffande

alla områden av väsentlig betydelse för friluftslivet vare sig de är belägna

inom strandskyddsområde eller inte. De av vissa remissorgan uttalade farhågorna

för att eu sådan utvidgning av regelns tillämpningsområde skulle

medföra olägenheter av betydenhet för jordbruket synes överdrivna. En uttrycklig

förutsättning för regelns tillämpning är ju att fråga är om mark där

allmänheten har rätt att fritt vistas. Därigenom utesluts bland annat ägor

som kan skadas av att man tar väg över dem. Där det förutses att en grind

skulle medföra invasion av besökande till skada för de inhägnade ägorna,

får förevarande paragraf således inte tillämpas. Här kan i stället övervägas

att bilda naturreservat. Ej heller i övrigt finner jag tillräckliga skäl att med

anledning av remissvaren frångå utredningens förslag beträffande denna

paragraf. Vad särskilt angår den påtalade risken för att betande djur skall

komma lösa må erinras om att genomgången kan utföras i form av en stätta

eller dylikt. — Vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf kan

vite utsättas jämlikt 39 § andra stycket.

Motioner. I motionerna l: 834 och II: 1027 anföres följande.

I bestämmelserna rörande friluftslivet har även intagits strandlagens bestämmelser

rörande skyldighet att inom område med strandlagsförbud genom

grind eller annan anordning tillse att stängsel eller dike inte hindrar

allmänheten från tillträde till område där den eljest äger fritt färdas och likaså

bestämmelserna rörande föreläggande att avlägsna stängsel eller dike

som uppenbarligen tillkommit endast för att utestänga allmänheten från

visst område. Enligt vår mening kan sådana bestämmelser vara befogade för

att trygga allemansrätten som är av fundamental betydelse. En speciell omständighet

måste emellertid beaktas. I vissa fall kan allemansrätten leda till

s. k. spontan massinvasion, som medför att markägare förorsakas skada och

intrång av sådant slag som inte är förenlig med allemansrätten. I dylika fall

kan den nämnda bestämmelsen medföra att markägaren frånhändes den

enda möjligheten att skydda sin egendom i den utsträckning som andra

medborgare anser självklar beträffande sin egendom, denna må vara lös eller

fast, av större eller mindre värde. Vid bedömandet av denna fråga bör

uppmärksammas att de föreslagna bestämmelserna till skillnad från motsvarande

stadgande i strandlagen skall gälla över huvud taget, således inte

bara inom begränsade strandskyddsområden. Den möjlighet till skydd som

nu finns i de flesta fall bortfaller således. Men det bör också uppmärksammas

att de föreslagna bestämmelserna rörande naturreservat erbjuder möjligheter

till en godtagbar lösning. Vid prövning av fråga rörande anordnande

av grind, borttagande av stängsel etc. bör länsstyrelsen regelmässigt pröva

huruvida behov föreligger att för området meddela föreskrift enligt 10 §.

Likaså bör markägare som avser uppföra stängsel av nämnt slag kunna påkalla

länsstvrelsens förhandsprövning. Vi föreslår att ett tillägg till 17 § gö
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 196å

res i enlighet härmed. Detta medför i de åsyftade fallen för det första en

prövning av om särskilda åtgärder är behövliga till skydd mot massinvasion

och för det andra om detta skydd i så fall bör åstadkommas genom stängsel

eller genom föreskrift enligt 10 §. Även ur allmänhetens synpunkt torde det

vara till fördel med ett naturreservat i ovan nämnda inskränkta bemärkelse,

emedan massinvasion förr eller senare medför att området i fråga lätt mister

sin attraktionskraft.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

Under denna rubrik har sammanförts vissa bestämmelser med syfte att

skona landskapet från olyckliga förändringar av topografin och störande inslag

i form av bebyggelse, andra arbetsföretag eller reklamanordningar.

Först behandlas en grupp av arbetsföretag som på grund av sina genomsnittligt

sett allvarliga verkningar föreslås bli underkastad allmänt tillståndstvång,

nämligen täktverksamheten (18 §). Därefter öppnas möjlighet

att införa lokalt tillståndstvång beträffande övriga slag av arbetsföretag

(19 §). Härjämte ges vissa bestämmelser om arbetsföretag som ej omfattas

av tillståndstvång (20 §). Vidare införs möjlighet att inskrida mot förfallna

byggnader som förfular landskapsbilden (21 §). Slutligen behandlas utomhusreklamen

(22 §).

18 §.

Propositionen. Se s. 61—76. Departementschefen anför.

Täktregleringen bör enligt min mening inriktas på sådana täkter som med

hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå de vanligen utförs,

medför särskilda vådor för landskapsbilden. Ur dessa synpunkter bör tillståndstvång

införas beträffande täkt av sten, grus, sand och lera. Däremot

torde knappast finnas tillräckliga skäl att generellt fordra tillstånd i fråga

om annan jord eller torv. Täkt av matjord och torv torde mera sällan ske

till större djup eller eljest på sådant sätt att en värdefull landskapsbild tillfogas

bestående skada. För dylika fall torde erforderligt skydd kunna åvägabringas

med stöd av bestämmelserna i 19 och 20 §§ av departementsförsla
get
Gränsdragningen

mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga material

torde i praktiken ej erbjuda större svårigheter. Med sten förstås givetvis

även fast berg och block. Beträffande begreppen grus, sand och lera

får gängse tekniska definitioner användas. Täkt från massor som upplagts

och planerats för att läka sår i naturen eller eljest i landskapsarkitektoniskt

syfte synes ur tillståndssynpunkt böra likställas med täkt av motsvarande

material i ursprungligt läge. 1 övrigt bär jag ingen erinran mot utredningens

definition av täktbegreppet. Täkt från sjö- eller havsbotten torde sällan kunna

inverka menligt på landskapsbilden och bör därför undantas i lagtexten.

För fall, där dylik täkt befaras skada en värdefull landskapsbild, torde, i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje, lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

den mån företagets tillåtlighet ej skall prövas enligt vattenlagen, de möjligheter

till ingripande som föreslås i 19 och 20 §§ vara tillräckliga.

Såsom utredningen föreslagit bör tillståndstvånget ej omfatta täkt för

tillgodoseende av markinnehavarens husbehov. Härmed åsyftar jag den

törbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet

men däremot inte exempelvis ett cementgjuteris grusuttag från egen fastighet.

Vid grustäkt för byggande eller underhåll av en samfälld väg torde uttag

av sådan grusmängd, som svarar mot fastighetens delaktighet i vägen, få

anses tillgodose fastighetens husbehov. Är uttaget större, så att likvid utgår

trån de övriga fastigheterna, föreligger däremot tillståndstvång. Jag finner

det mindre lämpligt att fastställa en kvantitetsgräns, ovanför vilken husbehovstäkt

skall vara underkastad det allmänna tillståndstvånget. Där husbehovstäkt

tenderar att äga rum i sådan omfattning eller på sådant sätt att eu

känslig landskapsbild påverkas ofördelaktigt, har länsstyrelsen möjlighet

att tillämpa bestämmelserna i 19 och 20 §§.

Till vad i betänkandet anförts om översiktlig täktplanering samt framläggande

av s. k. täktplan kan jag i huvudsak ansluta mig. Sökanden bör

sålunda kunna avkrävas täktplan av sådan omfattning att den tillåter en

samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt av den tekniskt och ekonomiskt

rationellaste exploateringen av den ifrågavarande fyndigheten, och detta

oavsett om täkt i sådan omfattning skulle komma att beröra även andra

tastigheter än sökandens. Möjligheten att beträffande fyndighet, som berör

tlera fastigheter, påfordra en gemensam täktplan torde komma att

trämja ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående mellan

ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan, bör ansökningen

kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

Täktregleringen bör självfallet utformas på ett sådant sätt att vägväsendets

kostnader ej onödigt stegras. Genom att enligt lagförslaget inga andra

material än sten, grus, sand och lera blir underkastade generellt tillståndstvång

kommer de s. k. sidotagen i samband med vägbyggen i allmänhet

att talla utantör regleringen. Avsikten med dessa täkter är merendels endast

att på nära håll få fram mindre mängder av enklare fyllnadsmaterial.

Skulle en sådan täkt visa sig innehålla även grus eller sand, bör detta inte

medtöra att tillståndstvång anses föreligga. För ett liberalt bedömande av

sådana fall talar även den omständigheten att vägmyndigheterna numera

allmänt nedlägger stor omsorg på att dölja spåren efter sidotagen. Vad jag

nu sagt torde i väsentlig mån undanröja grunden för de farhågor som uttryckts

från vägväsendets och vägbyggnadsbranschens sida. De svårigheter,

som täktregleringen likväl i vissa fall kan vålla vägbyggandet, torde

inte vara större än att de skall kunna bemästras i praktiken. Det må framhållas

att — även om individuella täkttillstånd givetvis bör vara det normala

— länsstyrelsen är oförhindrad att meddela generellt tillstånd till grustäkt

inom ett större område utan att dessförinnan förebragts detaljerad

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 106 b 23

utredning angående de fyndigheter som kan komma att öppnas inom området.

Såvitt angår de föreskrifter, som bör kunna meddelas i samband med

tillstånd till viss täkt, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningen.

Lämpligheten av att begränsa giltigheten av tillstånd till viss tid torde i

hög grad bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Otta torde

föreskrifter om vidtagande av återställningsarbeten elterhand som olika

etapper i ett täktföretag avslutas vara att föredra.

Frågan, huruvida täkttillstånd och därtill knutna föreskrifter skall gälla

enbart i förhållande till sökanden eller jämväl i förhållande till framtida

innehavare av täkten, torde få bero på utformningen av länsstyrelsens beslut.

För det fall, att föreskriven återställningsåtgärd skall utföras av annan

än markens innehavare, stadgas i tredje stycket skyldighet för innehavaren

att tåla att åtgärden vidtas.

Med hänsyn till grusförsörjningens betydelse inom olika verksamhetsområden

är det angeläget att ansökningar om täkttillstånd behandlas med

tillbörlig skyndsamhet. Som påpekats under remissbehandlingen kan detta

mål främjas om länsstyrelserna och exploatörerna får tillgång till normgivande

förslag till täktplaner och föreskrifter lämpade för olika typfall.

Det är avsett att sådana normer skall tillhandahållas av statens naturvårdsnämnd.

I förevarande sammanhang vill jag betona vikten av att länsstyrelsen

ej kräver mera utförlig täktplan eller till tillstånd knyter mera betungande

föreskrifter än som befinns oundgängligen erforderligt ur landskapsvårdssynpunkt.

Frågan om behovet av säkerhet för fullgörande av återställningsåtgärder

får av länsstyrelsen bedömas från fall till fall. Anledning att kräva säkerhet

föreligger uppenbarligen inte när staten eller kommun är sökande.

Naturskyddslagens täktbestämmelser är tillämpliga även inom områden

med stadsplan eller byggnadsplan. Enligt min mening föreligger ej tillräckliga

skäl att med frångående av denna ordning undanta täkter inom

sådana planområden från den nu föreslagna täktregleringen. Däremot delar

jag utredningens ståndpunkt att tillståndstvånget inte får inkräkta på rätt

som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av

Kungl. Maj :t.

Motioner. I motionerna I: 83b och II: 1027 göres gällande att samma skäl

som anförts för undantag av husbehovstäkt från det generella tillståndstvånget

kan åberopas även beträffande annan täktverksamhet av begränsad

omfattning. Sålunda uppges det på åtskilliga håll förekomma att smärre

grustag i undanskymda lägen nyttjas till husbehov även av andra än markägaren.

Även om denne måhända erhåller någon ersättning, rör det sig enligt

motionärerna i dylika fall inte om någon regelmässigt bedriven verksamhet

av kommersiell karaktär. Enligt motionärernas mening bör även sådan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 196b

täklverksamhet undantas från det generella tillståndstvånget, t. ex. genom

att det i 18 § anges att täktverksamhet för markinnehavarens husbehov och

för ändamål av liknande begränsad beskaffenhet är undantagen.

Enligt motionerna 1: 835 och II: 1028 bör täkt av ringa omfattning få ske

utan tillstånd. Med ringa omfattning förstår motionärerna en förbrukning

som ej överstiger gränsen för en normal husbehovstäkt. Det synes motionärerna

ej påkallat att införa tillståndstvång för all täktverksamhet för annans

behov, hur begränsad den än må vara. Därigenom anses risk uppstå

för en överdriven belastning av den administrativa apparaten och irritation

hos allmänheten. En täktverksamhet av ringa omfattning kan, anför motionärerna,

inte heller beräknas få en så menlig inverkan på landskapsbilden,

att olägenheterna med ett tillståndstvång även för begränsad kommersiell

täktverksamhet uppväges.

21 §.

Propositionen. Se s. 86 och 149. I remissyttranden över utredningsförslaget,

som icke innehåller någon motsvarighet till 21 §, föreslås att bestämmelserna

till skydd för landskapsbilden kompletteras med möjlighet att

ålägga ägare av ödegård att riva byggnaden, om den icke underhålls. Departementschefen

anför.

Det förekommer inte sällan att byggnader på landsbygden lämnas att förfalla

i samband med att ägaren vid nedläggande av mindre lönsamt jordbruk

eller av annan anledning lämnar trakten. I ett känsligt landskap kan

en sådan byggnad i förfall ofta verka i hög grad vanprydande. Utanför planområden

saknar myndigheterna i regel möjligheter att ingripa för att få dylig

byggnad iståndsatt eller avlägsnad. Jag förordar därför att i 21 § naturvårdslagen

intas ett stadgande av innehåll att länsstyrelsen, om byggnad,

som inte ligger inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller

byggnadsplan, lämnats att förfalla och landskapsbilden därigenom skadas i

väsentlig mån, skall äga förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden

eller annorledes avhjälpa skadan. Om vite stadgas i 39 §.

Lagrådet yttrar.

Den länsstyrelsen givna befogenheten att ålägga ägaren av förfallen byggnad

att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan

ter sig välmotiverad. Det är emellertid icke uteslutet att i varje fall ett

iståndsättande kan te sig mer kostsamt än som kan anses rimligt (jämför

51 § byggnadsstadgan som ej öppnar möjlighet att föreskriva iståndsättande).

Med hänsyn härtill synes lagrummets lydelse böra i så måtto jämkas,

att det utsäges, att länsstyrelsen äger förelägga ägaren att riva eller iståndsätta

byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan »i den mån detta ej kan

anses oskäligt betungande».

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964 25

Motioner. I motionerna I: 828 och II: 1019 framhålles att i avfolkningsbygderna

på många håll föreligger sådana situationer för vilka bestämmelserna

i 21 § avser att råda bot. I känsliga kulturmiljöer, t. ex. på fäbodvallarna

och i de öppna odlingsbygderna, förekommer det enligt motionärerna

ej sällan att ett enda hus, som lämnas att förfalla, på ett avgörande

sätt minskar områdets värde. Den föreslagna bestämmelsen får därför, sägs

det, en mycket viktig funktion vid bevarandet av dessa landskapsbilder. Motionärerna

befarar emellertid att i praktiken kommer att inträffa sådana

fall, där regeln inte kan tillämpas på grund av de ekonomiska konsekvenserna

för markägaren. Det vore enligt motionärerna olyckligt om ett väsentligt

landskapsvårdande intresse skulle behöva eftersättas av den orsaken.

Paragrafen anses därför böra kompletteras med en ersättningsbestämmelse.

22 §.

Propositionen. Se s. 86—97 och 149. Departementschefen anför.

Utredningens förslag att införa allmänt tillståndstvång •— med vissa undantag

— för reklamanordningar i det fria har vunnit stark anslutning

bland remissinstanserna. Även jag finner det angeläget att skärpa kontrollen

över reklamen i naturen. Invändningar mot förslaget har framförts huvudsakligen

av vissa branschorganisationer, vilka understrukit reklamens

betydelse för näringslivet och bestritt utredningens utgångspunkt att reklamanordningar

generellt skulle ha en mycket störande inverkan på landskapsbilden.

Några remissorgan har uttryckt farhågor att en allmän tillståndsplikt

kommer att medföra onödigt arbete för länsstyrelserna beträffande

skyltar som självklart bör tillåtas. Från flera håll har hävdats att det

inte kan vara motiverat från naturvårdssynpunkt att kräva tillståndsprövning

beträffande fristående skyltar som upplyser om en på stället bedriven

verksamhet. De framförda invändningarna synes beaktansvärda. Även på

förevarande område måste uppenbarligen en avvägning ske mellan naturvårdens

krav och motstående intressen. Särskilt där naturlandskapet genom

människans ingripanden blivit helt omvandlat kan förhållandena stundom

vara sådana att förekomsten av utomhusreklam i begränsad omfattning icke

med fog kan påstås verka störande i landskapsbilden. Vidare måste ofta

en näringsidkares intresse att göra viss reklam på verksamhetsplatsen tillerkännas

företräde framför naturvårdsintresset. Departementsförslagets bestämmelser

i ämnet har utformats från dessa utgångspunkter.

I 22 § första stycket stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig

anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte får finnas

varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Till de här

avsedda anordningarna bör i princip även räknas affischer på träd, plank,

bergväggar och dylikt, men i praktiken torde de mera sällan uppfylla bestämmelsens

krav på varaktighet. En affisch kan nämligen inte anses varaktigt

anbringad, när den är av vanligt förgängligt pappersmaterial och ej

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1964

heller då den avser någon snart förestående tilldragelse. Har däremot en affisch,

som anbringats annorstädes än på en vederbörligen tillåten annonstavla

eller liknande anordning, gjorts mera beständig genom plastbehandling

eller dylikt, och avser den ej en snart förestående händelse, torde affischören

böra anses ha brutit mot förevarande bestämmelse, om han inte utverkat

tillstånd till affischeringen. Detsamma gäller, om en sådan affisch

av beständigt material visserligen avsett en bestämd tilldragelse men kvarsitter

avsevärd tid därefter. Att från naturvårdssynpunkt inskrida mot affischering

i vidare mån än som nu sagts eller som är möjligt enligt naturvårdslagens

nedskräpningsbestämmelser skulle enligt min mening föra för

långt. — Även utan särskilt stadgande därom lärer länsstyrelsen vara oförhindrad

att i samband med tillstånd ange viss tid varunder anordningen må

bibehållas. Hinder bör ej heller anses föreligga att ge t. ex. offentlig myndighet

generellt tillstånd avseende anordningar av visst slag.

Från nämnda huvudregel i 22 § första stycket görs i andra stycket vissa

undantag. Sålunda undantas anordning som tjänar till upplysning om på

stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Det krävs inte, såsom

enligt utredningsförslaget, att anordningen skall vara anbringad på byggnad,

utan det räcker att den finns på det för verksamheten disponerade

markområdet. Under exempelvis pågående byggnadsföretag är sålunda entreprenörerna

enligt denna bestämmelse oförhindrade att sätta upp sina

skyltar på byggnadsplatsen, och en skomakare kan annonsera på staket

utanför verkstaden. I överensstämmelse med utredningsförslaget undantas

vidare anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,

föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Officiella vägmärken lyder

inte under 39 § lagen om allmänna vägar och bör utan vidare anses falla

utanför även 22 § naturvårdslagen.

Givetvis kan det inträffa att en skyltanordning, för vilken tillstånd ej erfordras,

varaktigt anbringas på sådant sätt att den blir uppenbart vanprydande

i landskapsbilden. Som utredningen föreslagit bör länsstyrelsen i sådant

fall ha möjlighet att förelägga ägaren eller, om denne ej är känd,

markägaren att avlägsna anordningen eller vidta annan erforderlig åtgärd

därmed. Att ge den, mot vilken föreläggande riktas, ersättning härför bör

enligt min mening inte ifrågakomma. Den som ämnar uppsätta en icke tillståndspliktig

skylt bör däremot kunna gardera sig mot framtida ingripande

genom att påkalla förhandsprövning av länsstyrelsen. Regler i nu angivna

hänseenden har intagits i 22 § andra stycket. Att föreläggande kan förenas

med vitesäventyr framgår av 39 §.

I 22 § tredje stycket stadgas undantag från de föregående bestämmelserna

i paragrafen såvitt avser anordning för vilken byggnadslov erfordras eller

givits. Att dubbelpröva dessa fall vore givetvis både onödigt och olämpligt.

Enligt 54 § 1 mom. byggnadsstadgan krävs byggnadslov för uppsättande

eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning inom område med

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

27

stadsplan. Utredningen har föreslagit att länsstyrelserna skall få befogenhet

att föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för sådan åtgärd även

inom byggnadsplaneområden. Liksom ett flertal remissorgan anser jag att

dylik skyldighet bör på en gång införas inom alla områden med byggnadsplan.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidta härav påkallad ändring

i byggnadsstadgan. Vad beträffar områden med utomplansbestämmelser

lärer däremot inte finnas anledning till någon ändring av gällande bestämmelser

utöver vad som föreslås för landsbygden i övrigt. Med den nu

föreslagna lösningen torde även den av 1962 års riksdag hos Kungl. Maj :t

gjorda framställningen i förevarande ämne få anses tillgodosedd (L3U 1962:

26 s. 28—29, rskr 205).

Med den föreslagna ordningen kommer naturvårdslagens bestämmelser

i princip att gälla, förutom på rena landsbygden, inom områden med fastställd

generalplan eller utomplansbestämmelser. Jämlikt 52 och 70 §§ byggnadsstadgan

har visserligen även byggnadsnämnd viss befogenhet att ingripa

mot olämpliga skyltar inom dylika områden. Några kompetenskonflikter

torde emellertid inte behöva uppkomma härigenom, om länsstyrelsen

i ärende om reklamanordning inom sådana områden regelmässigt inhämtar

yttrande från byggnadsnämnden. Föreskrift härom torde kunna

meddelas i administrativ ordning.

Utredningens förslag att, i samband med att i naturvårdslagen införs allmänt

tillståndstvång för reklamanordningar i det fria, upphäva 39 § lagen

om allmänna vägar anser jag mig inte böra biträda. Med hänsyn till de

båda lagarnas skilda syften är det motiverat att vardera lagen innehåller

bestämmelser i ämnet. I administrativ ordning torde lämpligen böra föreskrivas

att, där tillstånd söks enligt den ena lagen och länsstyrelsen finner

tiilståndstvång föreligga också enligt den andra, ärendet skall prövas enligt

båda lagarna.

Motion. Det i motionen II: 452 föreslagna förbudet mot missprydande

reklam motiveras huvudsakligen av förekomsten av reklam i form av affischering

och målning på berghällar och klippor invid vägarna. Sådan reklam

anses vara olämplig från såväl naturskydds- som trafiksäkerhetssynpunkt

men förmenas ej gå att beivra inom ramen för gällande bestämmelser.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 och 24 §§.

Propositionen. Se s. 97—-101 och 149. Departementschefen anför.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående nedskräpning innebär

viss skärpning i jämförelse med naturskyddslagens regler. Jag kan i

huvudsak biträda förslaget i denna del. Att, som vissa remissinstanser före
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

slagit, slopa kravet på alt nedskräpning för att kunna föranleda påföljd

skall vara på visst sätt kvalificerad skulle enligt min mening föra för långt.

De ytterligare åtgärder, som behövs för bekämpande av nedskräpning, torde

framförallt vara intensifierad övervakning och propaganda.

Liksom motsvarande bestämmelse i naturskyddslagen och i utredningsförslaget

innehåller 23 § i departementsförslaget en exemplifiering av nedskräpande

ämnen. Uppräkningen har emellertid här kompletterats med

plast och plåt. Med plåt åsyftas härvid bl. a. bilvrak. Någon ytterligare

komplettering anser jag inte påkallad för närvarande. Vad särskilt beträffar

affischer bjuder, som tidigare framhållits, 22 § visst korrektiv. I övrigt

gäller liksom hittills att kvarlämnade och trasiga affischer — och även

snitslar — faller under nedskräpningsbestämmelserna i samma mån som

annat pappersavfall. Straffet för nedskräpning skall enligt 37 § andra

stycket i fortsättningen vara dagsböter.

De motiv, som föranlett utredningen att komplettera förbudet mot nedskräpning

med bestämmelser angående uppträdandet i naturen i andra

hänseenden, förtjänar stort beaktande. Det är en angelägen uppgift att

komma till rätta med sådana störande företeelser som till exempel det på

sina håll utbredda missbruket av grammofoner och radioapparater på badstränder

och annorstädes i naturen. Som jag framhållit vid 1 § inbegriper

emellertid redan den där införda hänsynsregeln bland annat skyldighet att

undvika oljud som kan verka störande på andras naturupplevelser eller på

djurlivet. Vidare vill jag här erinra om att olämpligt uppträdande i naturen

i vissa fal] kan straffas som förargelseväckande beteende samt att, såvitt avser

ordningen inom naturreservat, länsstyrelsen enligt lagförslaget får möjlighet

att meddela straffsanktionerade föreskrifter om vad allmänheten har

att iaktta inom reservatet. Med stöd av allmänna ordningsstadgan kan

ordningsföreskrifter meddelas även inom andra till allmänt begagnande

upplåtna naturområden. Med hänsyn till det anförda behandlas i 23 § departementsförslaget

inga andra typer av olämpligt uppträdande i naturen

än nedskräpning.

I 24 § regleras länsstyrelsernas befogenhet att förelägga den, som är

ansvarig för nedskräpning eller annat osnyggande, att ställa i ordning

platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Delvis i anslutning

till utredningens förslag stadgas att dylikt föreläggande får ges så snart

av osnyggheten kan för närboende eller andra uppkomma obehag av betydenhet

eller skada till person eller egendom. På sätt utredningen förordat

har ur lagtexten utmönstrats den nuvarande föreskriften att föreläggande

får ges endast i den mån det kan ske utan oskäligt betungande. Att föreläggande

kan förenas med vitesäventyr framgår av 39 §. Efterkommes ej föreläggande,

bör länsstyrelsen även ha möjlighet att låta iordningställa den

nedskräpade platsen på den tredskandes bekostnad. Enligt departementsförslaget

skall detta kunna ske genom handräckning enligt bestämmelserna

i 39 § andra stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 196b 29

Spörsmålet om i vad mån myndighet bör sörja för undanskaffande av

skräp i fall där den skyldige ej kan anträffas torde inte höra hemma i

detta lagstiftningsärende. Såvitt rör bilvrak lärer frågan komma att övervägas

i samband med behandlingen av bilskrotningsutredningens betänkande.

Motioner. Enligt motionen I: 829 ligger åtskilliga tiotusentals för att inte

säga miljontals meter mer eller mindre rostig taggtråd kringströdda i landets

skogar, hagar och ängsmarker. På sätt närmare utvecklas i motionen

anses denna taggtråd vara till stor olägenhet för människor och djur. Förevarande

paragrafer föreslås därför skola få en sådan utformning att skyldighet

föreligger för markägare att rensa sina marker från gammal taggtråd.

Den i utredningsförslaget 28 § (se prop. s. 141) intagna allmänna hänsynsregeln

för uppträdandet i naturen bör enligt motionerna 1: 823 och II:

1012 till skydd för djurlivet införas som en komplettering till 23 §. Även i

motionerna I: 828 och II: 1019 anses denna regel böra intagas i lagtexten.

Enligt dessa motionärer skulle regeln utgöra en behövlig komplettering till

de föreskrifter som kan meddelas rörande allmänhetens uppträdande inom

naturreservat liksom ett underlag för propaganda- och upplysningsverksamhet

på naturvårdens område.

I motionerna I: 823 och 11: 1012 hävdas vidare att 24 § bör skärpas. Lagförslaget

innebär nämligen, anför motionärerna, i åtskilliga fall en skyldighet

för markägaren att tåla långtgående intrång. Motionärerna finner det

därför uppenbart att den som hos markägaren missbrukar allemansrätten

genom nedskräpning skall kunna åläggas att ställa i ordning efter sig, oavsett

graden av obehag för markägaren. Det gäller i lika hög grad, sägs det,

att naturen i sig hålles intakt och obesudlad av människans nedskräpningstendenser.

Motionärerna förordar därför att 24 § första stycket får följande

lydelse.

Har på viss plats--- — osnyggats, äger länsstyrelsen ----för fram
tiden.

Den ökande nedskräpningen, särskilt invid landsvägarna, påtalas i motionerna

I: 43 och 11: 54. Genom densamma uppstår sålunda obehag för övriga

trafikanter och direkta skador för jordbrukare med ägor som gränsar till

vägarna. I sammanhanget kritiseras även affischeringen längs vägarna och

renhållningen vid de av kommunerna uppsatta anslagstavlorna. Motionärerna

finner det nödvändigt att skärpa uppmärksamheten mot dem som

skräpar ned i naturen och få dem att inse det olämpliga i sitt beteende. Om

inte andra medel hjälper, anser motionärerna att en skärpning av påföljdsbestämmelserna

måste företagas.

I motionerna I: 834 och II: 1027 anföres följande.

Lagförslagets bestämmelser till skydd mot nedskräpning innebär en

skärpning i förhållande till gällande bestämmelser. Detta bör hälsas med

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

tillfredsställelse, emedan nedskräpningen alltmer tenderar bli ett allt större

problem ur naturskydds- och friluftssynpunkt. Lagförslagets utgångspunkt

att den som vållat nedskräpningen eller på motsvarande sätt är ansvarig för

densamma skall vara ansvarig för att skadan undanröjes är riktig. Det har

emellertid visat sig att det i flertalet fall är omöjligt att klarlägga vem eller

vilka som förorsakat nedskräpning. Detta är t. ex. ofta fallet med de grova

nedskräpningar som förekommer nattetid genom att vissa personer per bil

forslar bort och gör sig av med avfall och skräp i naturen. Flera remissinstanser

har framhållit, att det är en brist att ingen bestämmelse finns om

vilken myndighet som skall ha ansvaret för skräpets undanröjande och

nedskräpningsplatsens uppsnyggande i de fall den som vållat nedskräpningen

inte kan uppspåras. Härtill har departementschefen framhållit, att frågan

inte torde höra hemma i förevarande lagstiftningsärende och att den såvitt

gäller nedskräpning med bilvrak torde behandlas i samband med bilskrotutredningens

betänkande. Enligt vår mening är det synnerligen angeläget

att det snarast klarlägges vilken myndighet som skall ha det åsyftade

ansvaret. Enbart den föreslagna skärpta lagstiftningen lär nämligen inte

räcka för att komma till rätta med nedskräpningsproblemet. Vi föreslår att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om skyndsam prövning och

förslag rörande vilken myndighet som skall ha nämnda ansvar.

Ersättningsbestämmelser

25—29 §§.

Propositionen. Se s. 101—123 och 149—151.

Rörande de allmänna grunderna för bestämmelsernas utformning

och tillämpning anför departementschefen följande.

Av hänsyn till allmänna intressen är jordägares rätt att utnyttja sin egendom

inskränkt i olika hänseenden genom åtskilliga lagar. Som exempel må

nämnas skogsvårdslagen, uppsiktslagen, gruvlagen, byggnadslagen och fornminneslagen.

Dessa inskränkningar måste jordägaren i betydande omfattning

tåla utan att erhålla ekonomisk gottgörelse. När t. ex. någon enligt

byggnadslagen hindras att utnyttja sin mark för tätbebyggelse, utgår i princip

inte någon ersättning. I de fall där rådighetsinskränkning, som inte innebär

avhändclse av äganderätt, förenats med rätt till ersättning torde detta

ofta ha berott mindre på principiella skäl än på mera allmänt hållna billighetsöverväganden.

Vid inskränkningar, som tillgrips mera sporadiskt och

från den enskildes synpunkt slumpartat, kan det framstå som ett rättvisekrav

att tillhandahålla ersättning. Där ett redan etablerat eller planerat ekonomiskt

utnyttjande drabbas av ingreppet, gör sig billighetssynpunkterna

gällande med ökad styrka. Även hänsyn till den gängse uppfattningen om

det ifrågavarande allmänna intressets skyddsvärde kan spela en roll.

Även om naturvården måhända i ett tidigt skede på sina håll uppfattades

som något mer eller mindre lyxbetonat, uppbärs den numera av en enhällig

opinion. Det torde för envar, jordägare eller inte, te sig självklart att man

inte får hantera naturvärden hur som helst och att även andra än ägaren

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196b

kan ha befogade anspråk på tillgång till sådana värden. Att jordägarna i gemen

skulle ha ersättning för att visa rimliga hänsyn härvidlag är säkerligen

helt främmande för den allmänna rättsuppfattningen. När naturvården påkallar

mera långtgående inskränkningar i enstaka jordägares förfoganderätt,

ligger det däremot annorlunda till. Ersättning bör då kunna utgå efter

en rimlig avvägning mellan det allmännas och den enskilde jordägarens

intressen. Från dessa allmänna utgångspunkter har jag låtit utarbeta

ersättningsbestämmelserna i departementsförslaget.

Innan jag övergår till att närmare behandla ersättningsbestämmelserna,

vill jag starkt understryka vikten av att uppkommande ersättningsfrågor i

största möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen. I en hel del fall torde

det vara att föredra att stat eller kommun söker köpa ett naturvårdsobjekt

framför att tvångsvis belägga detta med långtgående och svårvärderade

inskränkningar i ägarens förfoganderätt. Ersättningsreglerna får närmast

ses som ett nödvändigt komplement för fall då annan utväg än tvångsåtgärder

inte står till buds.

Vad därefter angår ersättningsnormerna yttrar departementschefen

bl. a. följande.

Med hänsyn till den överensstämmelse, som i mycket råder mellan ingripanden

enligt naturvårdslagen och planläggning enligt byggnadslagstiftningen,

har det tett sig naturligt att, som även utredningen i huvudsak gjort,

utforma ersättningsbestämmelserna i nära anslutning till byggnadslagens

regler om ersättning vid inskränkning i dispositionsrätten till mark inom

planområden. Enligt dessa regler gäller att markägaren, om han till följd

av inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den

skada han härigenom lider. Även om denna ersättningsnorm har sin huvudsakliga

tillämpning i fråga om inskränkning i bebyggelserätt, gäller den i

viss utsträckning även vid förbud att inrätta varuupplag, materialgård eller

ljusanordning eller att företa schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd.

Enligt min mening är denna ersättningsnorm — vilken upptagits även

i bl. a. strandlagen och naturskyddslagen — väl lämpad att införas som huvudregel

för de viktigare ersättningsfall som naturvårdslagen har att beakta.

Så har ock skett i 25, 28 och 29 §§ i departementsförslaget.

I de fall, där ett förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att

vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, bör ersättning inte kunna påkallas

förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare värde,

som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, bör

därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande och inte till tiden

för tillståndsprövningen. Dessa principer gäller redan nu enligt strandlagen

samt kominer i departementsförslaget till uttryck i 25 och 28 §§. Till den

lösning, som motsvarande spörsmål fått i 29 § beträffande täktregleringen,

återkommer jag längre fram.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

Grundsatsen om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnyttjandemöjlighet

och tidigare värde tillämpas på olika sätt i byggnadslagen

och i strandlagen. Enligt den förra beräknas ersättningen till skillnaden

mellan markens värde vid tiden för planfastställelsen och det lägre värde

marken har vid tiden för ersättningens bestämmande. Enligt strandlagen

beräknas däremot såväl markens värde med bebyggelserätt som dess värde

med de användningsmöjligheter, som kvarstår efter inskränkningen i sagda

rätt, efter värdet vid den tidpunkt då länsstyrelsen förordnade om tillståndstvång.

Utredningen ansluter sig härvidlag till byggnadslagen och har onekligen

visst fog härför. Med denna ståndpunkt skulle den värdestegring, som

mark inom ett förbudsområde kan undergå under tiden mellan förbudets

meddelande och tillståndsvägran, medföra motsvarande minskning

av det allmännas ersättningsskyldighet. Delta skulle emellertid sannolikt

förmå åtskilliga markägare att snarast efter tillståndstvångets införande

begära tillstånd till och, i händelse av avslag, fordra ersättning

beträffande åtgärder som eljest skulle aktualiseras först långt senare eller

måhända inte alls. Med hänsyn bland annat till denna olägenhet förordar

jag att strandlagen i förevarande hänseende får bli normgivande för tillämpningen

av naturvårdslagen. Detta innebär också att värdejämföreisen skall

avse realvärdena och att penningvärdesförändringar beaktas ända fram

till tiden för ersättningsberäkningen.

Utredningen har föreslagit att den i strandlagen genomförda principen om

beaktande av s. k. influensverkan å mark utanför förbudsområde skall gälla

även naturreservat, naturminne och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden.

Skälen härtill finner jag i och för sig beaktansvärda. I fråga

om naturreservat och naturminne skulle dock, som expropriationsutredningen

påpekat, ifrågavarande regel få vissa mindre tillfredsställande konsekvenser.

Då därjämte de fall, där avsättande av naturreservat eller naturminne

kan påvisas ge influensverkan av här avsett slag, kan förmodas bli

relativt få, har jag ansett mig inte böra föreslå att regeln görs tillämplig i

dylika fall. Influensregeln kommer därför till uttryck blott i den efter mönster

av 3 § strandlagen utformade 28 § och torde i praktiken få användning

främst i strandskyddsfallen.

I frågan om ersättning till markägare för folkinvasion av n a t u rreservat

yttrar departementschefen följande.

Det har ifrågasatts om inte den omständigheten att ett naturreservat utsätts

för folkinvasion borde föranleda särskild gottgörelse. Som framhållits

vid redogörelsen för 9 § kan ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas

enligt allemansrätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande

serviceanordningar bli så frekventerade att de kan skadas därav.

Allmänheten kan då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten,

men länsstyrelsen äger jämlikt 9 § föreskriva att markägaren

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196b

likväl måste tåla intrånget. Om sådan föreskrift meddelas, kan ersättning

utgå enligt 25 §. Ett alternativ är att länsstyrelsen jämlikt 10 § meddelar

ordningsföreskrifter för allmänheten till skydd för de ifrågavarande ägorna.

Det vill synas som om hithörande problem borde i de enskilda fallen kunna

få en rimlig lösning i samförstånd mellan länsstyrelsen och markägaren.

1 samma fråga anför departementschefen vid 30 § ytterligare.

Om ett naturreservat utsätts för oförutsedda invasionsskador, har ägaren

samma möjligheter som vid andra överskridanden av allemansrätten att

värja sig genom tjänliga åtgärder och att kräva skadestånd av den eller

de ansvariga. I en sådan situation kan det befinnas lämpligt att komplettera

reservatföreskrifterna med ett åläggande för ägaren att tåla intrånget,

varvid ersättningsreglerna i lagförslaget blir tillämpliga.

Körande samspelet mellan täktre g teringen och ersättningsbestämmelserna

uttalar departementschefen.

Utredningens förslag har kritiserats för att vara både alltför generöst och

alltför återhållsamt. Av vad jag inledningsvis anförde torde ha framgått atl

det ingalunda är självklart att ersättning över huvud taget skall utgå till

den som hindras att på sin mark öppna en för landskapsbilden skadlig grustäkt.

I det närliggande fallet att någon enligt byggnadslagen hindras att utnyttja

sin mark för tätbebyggelse utgår i princip ersättning endast om tätbebyggelsevärde

uppkommit innan byggnadslagen trädde i kraft. För jämförelsen

torde det vara betydelselöst att den hindrade markanvändningen i

det ena fallet gäller bebyggelse och i det andra fallet tillgodogörande av material

under markytan. Enligt min mening bör det vara en från både samhällets

och den enskildes synpunkt godtagbar lösning alt låta även täktfallen

omfattas av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande

mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde samt att — enligt den förut

berörda principen om hänsynstagande till förhållandena vid tillståndstvångets

införande — hänföra sistnämnda värde till den tid då naturvårdslagen

träder i kraft. Det torde inte innebära alltför stora svårigheter att, även efter

en längre tids förlopp, anskaffa erforderlig utredning om detta värde. Bestämmelserna

i 29 § har utformats i enlighet med det nu sagda.

Det torde inte vara möjligt att närmare än som skett i 29 § ange, vilka inskränkningar

med avseende å nyttjandet av en fyndighet som innehavaren

bör vara skyldig att underkasta sig ulan ersättning, och ej heller hur

ersättningen i förekommande fall bör beräknas. .lag vill dock understryka

den betydelse som inte minst i fråga om läktföretag måste tillmätas den

i 1 § tredje stycket fastslagna grundsatsen att den, som utför arbetsföretag

i naturen, är skyldig att vidta skäliga åtgärder för alt begränsa eller motverka

skadan. Denna grundsats, som i huvudsak torde omfattas redan av

gällande rätt, innebär till en början alt, då täkttillstånd ges och förenas med

föreskrifter, ersättning inte skall utgå, om de föreskrivna åtgärderna är

3 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 3 avd. .Yr 41

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

mindre långtgående än nyss sagts. Skulle tillstånd vägras eller synnerligen

ingripande föreskrifter meddelas, får grundsatsen betydelse vid bedömningen

huruvida marken på grund av beslutet kan användas allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Detta värde

bör nämligen då reduceras med hänsyn till kostnaderna för skäliga åtgärder

i syfte att begränsa eller motverka skador av det tänkta uttaget. Vid bedömningen

av avsättningsmöjligheter och pris å material vid ifrågavarande tid

får givetvis tas hänsyn bl. a. till sådana faktorer som utvinningskostnaderna,

det pris som betalats för material från närbelägna fyndigheter, tillgången på

andra obearbetade fyndigheter i trakten och efterfrågan på material av ifrågavarande

slag. — I fall där en fyndighet berör flera fastigheter kan det, som

utredningen påpekat, inträffa att en enstaka fastighetsägares tillståndsansökan

måste avslås, oaktat från naturvårdssynpunkt ej skulle möta hinder

mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten och det t. o. m. kan förutses att

tillstånd därtill kan komma att ges framdeles, sedan erforderlig samverkan

mellan fastighetsägarna kommit till stånd. Med tanke på bl. a. dylika situationer

har i 35 § införts en bestämmelse varigenom utbetald ersättning under

vissa förutsättningar kan återkrävas.

Beträffande slutligen förutsättningarna för inlösen anför departementschefen.

Enligt 7 § andra stycket naturskyddslagen kan ägare av fridlyst mark

fordra att fastigheten löses av det allmänna, om fridlysningen föranleder

synnerligt men vid fastighetens nyttjande. Utredningsförslaget innebär en

avsevärd utvidgning av denna rättighet och innehåller dessutom en bestämmelse

om rätt även för det allmänna att påkalla inlösen. Utredningen

antyder emellertid själv att det knappast finns något mera påtagligt behov

av ökade möjligheter till inlösen. Under förarbetena till strandlagen

avvisades tanken på införande av inlösenmöjlighet vid tillståndsvägran

under hänvisning bl. a. till att ägaren alltjämt disponerade marken för

andra ändamål än bebyggelse och kunde få full gottgörelse genom intrångsersättning

samt att inlösen av spridda strandområden skulle medföra

förvaltningssvårigheter för kronan och olägenheter från fastighetsbildningssynpunkt.

Vad angår förslaget om inlösningsrätt för kronan torde

det syfte, som utredningen velat vinna härmed, väsentligen tillgodoses

genom den förefintliga möjligheten att expropriera mark för naturvårdsändamål.

Med hänsyn till vad nu anförts har inlösningsmöjligheterna i

departementsförslaget bibehållits i sin nuvarande omfattning. Enligt 26 §

kan sålunda fastighetsägare fordra inlösen, om vid fastighetens nyttjande

uppkommer synnerligt men till följd av föreskrifter avseende naturreservat

eller naturminne. Innebär reservatföreskrift att viss åtgärd inte får

företas utan länsstyrelsens tillstånd, ligger det i sakens natur att föreskriften

ej kan orsaka synnerligt men med mindre tillstånd vägrats eller

förenats med särskilda villkor.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Motioner. De av departementschefen angivna allmänna grundern

a för ersättningsbestämmelsernas utformning och tillämpning kritiseras i

motionerna 1: 836 och 11: 1026 på följande sätt.

Om naturvårdslagens syften skall kunna fullföljas, kan självfallet ingripande

åtgärder även av tvångsnatur understundom vara påkallade gentemot

enskilda markägare. En förutsättning därför måste emellertid vara

att markägarna gottgöres för de skador och förluster som uppkommer genom

dylika åtgärder. De i lagförslaget förekommande ersättningsreglerna

kan emellertid icke ens tillnärmelsevis anses motsvara rimliga krav i detta

hänseende. Även om förebilder för vissa av reglerna finnes i byggnadslagen

och strandlagen, måste de i detta sammanhang likväl sägas stå i strid

med gängse rättsuppfattning om ersättning för intrång i enskild äganderätt.

Vi kan icke ansluta oss till den ståndpunkt departementschefen hävdat

i propositionen att i de fall där rådighetsinskränkningar som inte innebär

avhändelse av äganderätten förenas med rätt till ersättning detta ofta

mindre berott på »principiella skäl än på mera allmänt hållna billighetsöverväganden».

Det torde tvärtom förhålla sig så, att svensk rätt bygger

på förekomsten av en principiell ersättningsrätt och att begränsningar i

denna ansetts kunna vidtagas allenast då särskilda skäl talar därför; intrånget

kan bedömas vara av begränsad art eller kompenserande fördelar i

andra avseenden kan uppkomma. Med utgångspunkt härifrån bör ersättningsfrågor

vid rådighetsbegränsningar av olika slag bedömas, icke från

det motsatta betraktelsesätt, på vilket förslaget till naturvårdslag bygger.

Enligt svensk rättsuppfattning skall en lagstiftnings konsekvenser

drabba alla medborgare lika. Även på denna punkt motsvarar lagförslaget

icke rimliga anspråk. Den eller de markägare som drabbas av något av de i

lagen stipulerade ingreppen får genom att ersättning för uppkomna förluster

ofta icke utgår eller beräknas till lägre belopp än gällande marknadsvärden

ett väsentligt sämre förmögenhetsläge än ägare av närbelägen

mark som, måhända av en tillfällighet, undgått motsvarande ingrepp.

I motionerna I: 835 och II: 1028 instämmes i utredningens och departementschefens

uttalanden att myndigheterna i första hand bör eftersträva

överenskommelser med markägarna. Det ifrågasättes om ersättningsreglerna

i alla delar vilar på en riktig och rättvis grund och om de fått en lämplig

utformning. En generös tillämpning av ersättningsbestämmelserna är en

förutsättning för att de skall kunna accepteras av motionärerna.

Enligt motionen II: 1021 lämnar ersättningsbestämmelserna utrymme för

samma ödesdigra misstag och kostnader som följde med lagstiftningen om

ersättning för mistad fiskerätt.

Om de föreslagna e r s ä 11 n i n g s n o r m e r n a anföres i motionerna

I: 836 och II: 1026 bl. a. följande.

Till de ur markägarens synvinkel mest ingripande bestämmelserna höide

som rör länsstyrelsens rätt att besluta om inrättande av naturreservat

samt att dylika beslut må kombineras med föreskrifter om icke endast inskränkningar

för ägaren i rätten att förfoga över sin fastighet utan också

skyldighet för denne att tåla annat intrång som kan uppkomma genom afl

särskilda åtgärder krävs för att tillgodose naturreservatets ändamål. Hit

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

hör också föreskrifterna om att länsstyrelsen må äga förordna att ett visst

område skall vara strandskyddsområde inom vilket utan länsstyrelsens

tillstånd nybyggnad icke må uppföras, ej heller befintlig byggnad ändras

för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden

tidigare varit använd. Hit hör ytterligare reglerna om att täkt av sten,

grus, sand eller lera för annat ändamål än fastighetsägarens behov icke

får ske utan länsstyrelsens tillstånd samt att nybyggnad, upplag eller annat

arbetsföretag under vissa förutsättningar enligt länsstyrelsens förordnande

icke må utföras utan dess tillstånd.

I den män dylika åtgärder erfordras för att tillgodose lagstiftningens

syfte borde det vara självklart att det allmänna tar konsekvenserna härav

och tillser att full ersättning utges för de ekonomiska skadeverkningar

som tvångsingripandena kan medföra. I stället för att tillämpa de ersättningsregler

som återfinnes i expropriationslagen och vilka bygger på att,

då det allmänna för vissa kvalificerade syften tar i anspråk enskilds egendom,

denne skall ges sådan ersättning att förmögenhetsläget förblir orubbat,

har lagförslaget på olika sätt sökt beskära markägarens rätt till skadeersättning

för att därigenom nedbringa det allmännas kostnader för naturvården.

Markägare, som genom bildande av naturreservat ålägges förbud

att uppföra byggnad och stängsel eller att bedriva täktverksamhet, uppodling,

dikning, plantering, avverkning m. in., skulle således 1''å ersättning

för den ekonomiska skadan, om marken kan användas »allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande till dess tidgare värde». Ifrågavarande

ersättningsregler, som hämtats från byggnadslagstiftningen och

som där uppenbarligen bär avseende på helt andra förhållanden än dem

som här kommer i fråga, innebär att enskilda markägare får bära en del

av kostnaderna för åtgärder som det allmänna vidtar i naturvårdande syften

eller för att säkra vissa markområden för allmänhetens fritidsverksamhet.

En sådan övervältring av kostnaderna måste anses strida mot det

allmänna rättsmedvetandet och hittills gällande grundsatser beträffande

ingrepp i enskild äganderätt.

Såväl i här berörda hänseenden som då det gäller frågan om skadestånd

för övriga begränsningar i den enskildes rådighet över sin egendom bör

ersättningsbestämmelserna utformas enligt reglerna i expropriationslagen.

Det finns enligt vår mening ingen anledning att i detta hänseende

göra någon åtskillnad mellan expropriation av mark för skilda i expropriationslagen

angivna ändamål, exempelvis för olika försvarsanläggningar,

och tvångsingripanden enligt naturvårdslagen. Konsekvenserna för den

enskilde blir i båda fallen ofta desamma. Det är fråga om tvångsåtgärder

för vinnande av allmänna syften, och ersättning för liden skada bör därför

utgå utan inskränkningar. Bedömningen av om skada lidits och hur stor

denna skada är får självfallet på vanligt sätt ske av vederbörande domstolar.

Genom ersättningsnormernas utformning kommer enligt motionerna I:

835 och II: 1028 vissa ingrepp och förändringar i markägarens rättigheter

att passera ersättningsfritt. Det är av helt avgörande betydelse för att motionärerna

skall kunna acceptera regler av denna art att den möjlighet att

utesluta ersättningsrätt som innefattas i bestämmelserna tillämpas restriktivt.

Endast då det gäller helt obetydliga intrång bör man, anser motionä
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl är 196b

rerna, ålägga vederbörande att tåla detta utan ersättning. Man bör heller

icke ställa intrånget i relation till hela det markvärde som berörs av förordnandet

utan bedöma det speciella intrånget isolerat. Generellt bör gälla

vad utredningen sagt därom att markägaren för den begränsning som genom

bildande av naturreservat eller förordnande om bebyggelseförbud lägges

på hans möjlighet att fritt disponera över sin mark normalt bör kompenseras

genom intrångsersättning. Ersättning bör också regelmässigt utgå

i de av departementschefen angivna fallen att inskränkningar tillgrips sporadiskt

eller drabbar ett redan etablerat eller planerat ekonomiskt utnyttjande.

Detsamma anses böra gälla de fall, då markägaren förpliktas tåla

intrånget av sådana anordningar som avses i 9 §.

1 motionerna I: 835 och II: 1028 framhålles vidare som önskvärt att ersättning

utgår till markägare vid folkinvasion av naturreservat.

I denna del anför motionärerna följande.

Några remissinstanser har diskuterat frågan hur skador som uppstår vid

s. k. massinvasion från allmänhetens sida skall behandlas. Naturreservat

stimulerar till en livlig frekventering, som lätt kan medföra stark förslitning

och andra skadeverkningar, särskilt om reservatet bildats enbart eller

delvis för den sociala naturvården och om serviceanordningar dessutom

uppförts. Departementschefen erinrar bl. a. om de möjligheter till ekonomisk

gottgörelse, som skadeståndsreglerna vid överskridande av allemansrätten

medför. Det skadestånd srätt sliga och även det straffrättsliga skyddet

är dock i detta fall tämligen illusoriskt, därför att övervakning och identifiering

av skadevållaren sällan kan vara effektiv och därför att skadeverkan

och förslitning vanligen uppstår successivt och kumulativt, där varje liten

påverkan ofta inte överskrider straffbarhetsgränsen.

Genom att länsstyrelsen i sådana fall ger förordnande enligt förslagets

8 § eller 9 § träder ersättningsreglerna i funktion. Först genom en sådan

länsstyrelsens åtgärd och genom en generös tillämpning av ersättningsbestämmelserna

uppstår ett reellt skydd. Vi instämmer med hovrätten för

Västra Sverige, som framhåller, att det inte minst för undvikande av ökade

motsättningar mellan friluftsfolkets och den bofasta befolkningens intressen

är önskvärt, att markägaren erhåller ersättning för olägenheter på grund

av massinvasion av naturreservat.

Samspelet mellan täktreglering och ersättningsbestä inni

e 1 s e r diskuteras utförligt i motionerna I: 822 och 11: 1011. I motionerna

behandlas närmast frågan om rätt till ersättning vid vägrat tillstånd till

exploatering av »icke förnyelsebara naturtillgångar», såsom jord- och bergmaterial.

Enligt motionärerna ger lagförslaget härvidlag ej önskvärt underlag

för en rimlig avvägning mellan å ena sidan långsiktiga naturvårdsintressen

och å andra sidan mera kortsiktiga exploateringsintressen. Motionärerna,

som särskilt hänvisar till behovet att bevara från skilda naturoch

kulturvårdssynpunkter värdefulla rullstcnsåsar eller delar därav, finner

att ersättningsbestämmelserna kan leda till mycket betydande utgifter

för statsverket. Det ifrågasättes om det är rimligt att vår generation med

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

stora statsanslag skall lösa in värdefulla terrängformationer och liknande

naturobjekt för att ett oöverskådligt antal generationer icke skall få en i

onödan utarmad naturmiljö. Motionärerna anser att vägrat tillstånd till exploatering

av icke förnyelsebara naturtillgångar ej bör medföra rätt till

ersättning. Till stöd härför anföres bl. a. följande.

Rätten för en markägare att utplåna terrängformationer och för all framtid

omvandla hela bygder, om inte staten löser in eller betalar intrångsersättning

för ifrågavarande exploateringsobjekt, kontrasterar i mångt och mycket

mot den reglerande lagstiftningen inom åtskilliga andra områden vid naturexploatering,

det må gälla vattendrag, grundvatten, fornlämningar, gruvor,

skog, jakt, jorddelning, byggande in. in. På dessa områden kan skilda

samhällsorgan i större eller mindre utsträckning hindra icke önskvärd

exploatering utan att några ersättningskrav kan resas. Ett par av de berörda

lagarna skall här något närmare beröras.

Vattenregleringar och vattenavledningar, som befunnits tillåtliga enligt

vattendragens ekonomiska villkor, kan under vissa förhållanden ändå förklaras

otillåtliga av vattendomstol. Detta gäller bl. a. (vattenlagen 2: 3 och

7: 39) »där genom dylik åtgärd skulle förorsakas sådan bestående ändring

av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende

eller betydande förlust från natur skyddssynpunkt är att befara».

Enligt fornminneslagen är all åverkan på redan kända fasta fornlämningar

törbj uden, utan att berörda markägare äger rätt till ersättning, om fornlämningarna

låser t. ex. en grusfyndighet. Till en fast fornlämning räknas

även ett för miljön nödvändigt område däromkring. Att exploateringstillstånd

vanligen lämnas för mindre väsentliga fornlämningar, om markägaren

först bekostar undersökning, ändrar inte fornminneslagens principella

innebörd i berörda avseende.

Orsaken till att de allmänna intressena är bättre lagligt tillgodosedda beträffande

vatten och fornlämningar än beträffande terrängformalioner torde

i första hand vara historisk. Den tid, under vilken ifrågavarande skyddsfrågor

aktualiserats i det allmänna medvetandet, liar varit högst olika. Däremot

kan knappast hävdas, att de miljömässiga, sociala och naturhistoriska

värdena hos en rullstensås generellt är mindre än värdet hos en kulturyttring

av våra förfäder.

I fråga om kortsynthet kan den nutida grusexploateringen jämföras med

tidigare rovdriftsmctoder vid skogsexploatering och jakt. Dessa metoder har

utgjort bakgrunden till en stor del av nuvarande reglerande bestämmelser

för utnyttjandet av de förnyelsebara naturtillgångarna. En reglering av utnyttjandet

av de icke förnyelsebara naturtillgångarna kan synas ännu mer

motiverad.

Till förebyggande av de olägenheter som eu sålunda utformad lagstiftning

kan medföra för den enskilde markägaren anses möjlighet böra skapas

att tvångsvis bilda s. k. grussamfälligheter. Alla grusinnehav inom väl tilltagna

områden skulle sammanföras till sådana samfälligheter. Varje fastighetsägare

skulle därinom äga en så stor andel i värdet av sainfälliglietens

totala grustillgångar som motsvarade värdet av grustillgångarna på den

egna fastigheten. Utdelning skulle sedan ske på grundval av denna andel,

oavsett var inom samfälligheten grusbrytningen bedrivits. En möjlighet att

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1964

om så erfordras tvångsvis bilda grussamfällighet skulle enligt motionärerna

kunna vara till stor nytta, även om ersättningsbestämmelserna i övrigt behölls

oförändrade.

Viss annan översyn av ersättningsreglerna ifrågasättes också i motionerna,

bl. a. i vad avser de diskonteringsgrunder, varpå ersättning för vägrad

exploateringsrätt bygger. Härom anför motionärerna.

Markägare, som ej tillätes exploatera sina grusfyndigheter, hävdar vanligen

att dessa skall inlösas under antagande av en nära förestående exploatering

av relativt kort varaktighet. Men om ett sådant antagande generellt

lades till grund för beräkning av inlösenbeloppen för de omistliga åsarna,

skulle kostnaden bli flera gånger så stor som det sammanlagda verkliga

nuvärdet av gruset i dessa åsar. Som exempel kan nämnas »Uppsala-området»

mellan mälarviken Ekoln och Läby i Björklinge. F. n. brytes där

årligen ca 1/4 % av de icke bebyggda åsmaterialtillgångarna (ovanför

grundvattenytan).

Med nuvarande brytningsintensitet skulle grustillgångarna inom området

således räcka bortemot 400 år, om man inte fredar några åspartier. Detta

innebär i stort sett, att de sammanlagda grustillgångarna endast har 5—

10 % av det nuvärde som de skulle ha om man räknade med t. ex. en 30- årig exploateringstidrymd. Förhållandet ändras inte mycket om man i stället

för en 400-årig exploatering antager t. ex. en 200-årig.

På något sätt borde det — om lagförslagets ersättningsbestämmelser i

huvudsak antages — fastställas en enkel och generell värderingsnorm, som

tar hänsyn till grussituationen i stort inom rimligt tilltagna »grusförsörjningsområden»

och som verkar så, att inlösningskostnaderna för de omistliga

åsarna i enskild ägo kommer att stå i rimlig proportion till dessas verkliga

nuvärde. Tiden och kostnaderna för förhandlingar och rättegångar skulle

också kraftigt nedgå, om man kominer ifrån de hart när omöjliga beräkningarna

av när och inom vilken tidrymd den ene eller andre markägaren

skulle ha haft tillfälle att exploatera just sin grusfyndighet.

Motionärerna yttrar slutligen.

Sammanfattningsvis får vi framhålla, att vi inte anser att valet av medel

är huvudsaken när det gäller ett skydd av önskvärd och rimlig omfattning åt

de icke förnyelsebara naturtillgångarna. Vi önskar endast att de juridiska

och ekonomiska medlen för ett sådant skydd bör vara sådana, att de gör

det möjligt att uppnå det mål, som man ur ett långsiktigt perspektiv anser

rimligt. Vi tvivlar dock på de praktiska möjligheterna att uppnå detta mål

enligt lagförslagets linjer.

Enligt motionerna 1:834- och 11: 1027 kan den beräkningsgrund soin innefattas

i 29 § ej godtagas. Den säges sakna generell motsvarighet i tvångsförfogandelagstiftningen.

Motionärerna erinrar om expropriationsutrcdningens

uttalande att stadgandet upptar icke oväsentliga nyheter i förhållande

till gällande rätt. Motionärerna anser det vara att föregripa den pågående

översynen av tvångsförfogandelagstiftningen, om 29 § godtages. Det

hävdas också att regeln vid sin tillämpning komme att få synnerligen godtyckliga

utfall, som inte kan fattas som annat än orättmätiga av de närmast

berörda. Då bestämmelsen inte heller anses medföra någon som helst

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

lösning av det s. k. markvärdestegringsproblemet, förordar motionärerna

en sådan ändring av 29 § att värdet vid tiden för förordnandets meddelande

blir grundläggande för ersättningens omfattning.

I motionerna I: 836 och II: 1026 framföres följande synpunkter.

Särskild kritik kan riktas mot konstruktionen av ersättningsreglerna för

vägrat tillstånd till grus- och liknande täktverksamhet. Enligt propositionen

skall nämligen täktens värde bedömas med utgångspunkt från förhållandena

vid lagstiftningens ikraftträdande. Detta innebär att ett exempelvis

år 1974 vägrat tillstånd till grustäkt skulle berättiga till ersättning — i den

mån markägaren med hänsyn till ersättningsreglernas allmänt restriktiva

utformning över huvud blir ersättningsberättigad — efter det s. k. realvärdet

tio år tidigare. Eftersom »realvärdet» uppenbarligen i de flesta fall kommer

att väsentligt avvika från det marknadsvärde som i alla andra situationer

ligger till grund vid skadeståndsberäkning, innebär reglerna i fråga en

indirekt värdekonfiskation, för vilken varken sakliga eller principiella skäl

torde kunna åberopas. Den omständigheten att i strandlagen för begränsade

syften införts ersättningsregler som i vissa fall kan få liknande konsekvenser

får icke åberopas som argument på förevarande område. De föreslagna

reglerna drabbar dessutom på ett mot svensk rättstradition stridande sätt

olika täkttagare olika. Markägare som kan utverka täkttillstånd kan uppenbarligen

tillgodogöra sig det fulla marknadsvärdet vare sig han säljer täkten

eller utnyttjar densamma, medan däremot hans granne som icke utverkat

motsvarande tillstånd får sin ersättning bestämd efter väsentligt lägre

värden. Ersättningsregler som får dylika konsekvenser har icke sin plats i

svensk lagstiftning.

Enligt motionerna I: 83i och 11: 1027 kan det ifrågasättas om reglerna i

26 § angående inlösen fått en tillfredsställande utformning. Konsekvensen

av lagförslaget synes motionärerna bli att ersättning inte kan erhållas,

förrän skadeverkningarna är av mycket stor omfattning. Detta anses

icke vara ägnat att underlätta avtal och uppgörelser med markägare om

avsättande av naturreservat. Motionärerna föreslår att orden »synnerligt

men» i 26 § utbytes mot orden »men av betydelse».

32 och 33 §§.

Propositionen. Se s. 124—127 och 152. Departementschefen anför bl. a.

att han beträffande de i förevarande paragrafer stadgade tidsfristerna ej

finner anledning att frångå utredningens förslag. Lagrådet yttrar i anslutning

härtill vid 33 §.

Den i första stycket stadgade tidsfristen för väckande av talan hos expropriationsdomstolen,

ett år, har i ett remissyttrande betecknats såsom väl

kort, detta med hänsyn till att åtskillig tid kan komma att åtgå för förhandlingar.

Departementschefen har emellertid avböjt att föreslå någon förlängning

av fristen.

Ej heller lagrådet vill ifrågasätta en dylik förlängning. Det må emellertid

framhållas, att förevarande preskriptionsbestämmelse måste anses vara dis
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4? år 196b

positiv och att länsstyrelsen sålunda i och för sig får anses äga eftergiva ettårsgränsen,

t. ex. om det erfordras för fortsatta förhandlingar i ersättningsfrågan.

Då å andra sidan denna gräns uppställts i syfte att förebygga att

uppgörelse om ersättningsfrågor drar ut för mycket på tiden, torde länsstyrelsen

så långt möjligt böra undvika att eftergiva tidsgränsen i fråga.

Motioner. Enligt motionerna l:83b och 11: 1027 är de i 32 och 33 §§

angivna tidsfristerna alltför knappt tilltagna. Motionärerna framhåller att

det från allmän rättssäkerhetssynpunkt är till fördel, om relativt betydande

tid står till förfogande för övervägande av frågan om talans väckande. En

generöst tillmätt tid anses i förevarande fall vara av särskild betydelse genom

att kunna underlätta frivilliga överenskommelser mellan parterna. I

motionerna föreslås därför att tidsfristerna förlänges, i 32 § till sex månader

och i 33 § till två år. Samma förslag framföres i motionerna I: 836 och

11: 1026 samt, såvitt angår 33 §, även i motionerna 1: 835 och 11: 1028.

I motionerna I: 83b och II: 1027 samt I: 835 och II: 1028 behandlas i sammanhanget

även spörsmålet, huruvida preskriptionsbestämmelser på sätt

föreslagits i 33 § bör gälla för ersättningstalan som föranleds av stadgandena

i 15 och 10 §§. I sistnämnda motionspar anföres härom följande.

Strandlagen innehåller ingen bestämmelse om att markägare går förlustig

rätten att framställa ersättningsanspråk mot kronan, om talan inte väckts

inom viss tid. I propositionen 33 § likställs vad beträffar talefrister ersättningsanspråk

för fastighet inom strandskyddat område med exempelvis anspråk

för mark där naturreservat bildats. Också för de från strandlagen

överförda reglerna om resande av ersättningsanspråk skall enligt departementschefens

förslag nu alltså en preskriptionsbestämmelse införas.

Strandskyddsområde skall enligt propositionen inte omfatta områden som

ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. En ägare till

mark inom strandskyddsområde, som kan förväntas inom en begränsad

framtid upphöra genom att plan fastställs, har enligt strandlagen två möjligheter.

Antingen kan han, om sökt tillstånd förvägrats honom, kräva ersättning

för utebliven glesbebyggelserätt, varvid han samtidigt frånhänder

sig möjligheterna att få utnyttja en eventuell framtida tätbebyggelserätt,

eller kan han avstå från att kräva ersättning för mistad glesbebyggelserätt

och invänta, eventuellt påskynda, att området läggs under fastställd byggnads-

eller stadsplan. Gällande rätt ger sålunda möjlighet för markägaren

att obunden av legala frister hålla avgörandet öppet, om vilket alternativ

som är lämpligast. Den föreslagna regleringen däremot tvingar markägaren

att inom stipulerad tid från lagakraftvinnandet av det beslut på vilket ersättningsanspråken

grundas väcka talan. Sker inte detta, förlorar han rätten till

ersättning.

Det är vidare oklart, vilken verkan som preskriptionstidens utlöpande har,

då det står markägaren frilt alt göra en ny dispensansökan, eventuellt med

något förändrat innehåll. Med hänsyn till värdet av att markägaren får rätt

att Utan inskränkande tidsbestämmelser medverka till upprättande och fastställande

av stads- och byggnadsplaner förordar vi, att talerätt om ersättning

för uteblivet tillstånd att utföra tillståndspliktigt byggnadsarbete på

strandskyddat område inte begränsas i tiden. Någon olägenhet av att nu gäl
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1964

lande strandlag saknar preskriptionsbestämmelser för väckande av ersättningstalan

har icke försports.

Enligt motionerna I: 834 och II: 1027 har något godtagbart skäl ej förebragts

för den skärpning propositionen innebär i berört hänseende. I motionerna

föreslås att 33 § ges sådan utformning att någon bestämd tid ej

fastställes för talerätt i anledning av bestämmelserna till skydd för friluftslivet.

35 §.

Propositionen. Se s. 127—128. Departementschefen anför.

Beslut om avsättande av naturreservat är, som jag framhållit i annat sammanhang,

i allmänhet avsett att vara definitivt. Om synnerliga skäl är därtill,

kan dock enligt 12 § sådant beslut helt eller delvis upphävas. Under vissa

omständigheter kan det därvid, t. ex. om markägaren i anledning av inskränkning

i förfoganderätten tillerkänts betydande ersättning och inskränkningen

efter kort tid upphävs, framstå som rimligt att ägaren får

återgälda uppburen ersättning eller del därav. Motsvarande förhållande kan

inträffa om t. ex. ersättning utgått med anledning av att tillstånd till grustäkt

eller bebyggelse vägrats och tillstånd sedermera lämnas på grund av

ändrade förhållanden. Någon gång kan också hända att markägare handlat

i strid mot givna reservatföreskrifter eller mot beslut om tillståndsvägran

och myndigheterna finner sig av någon anledning inte böra eller inte kunna

föranstalta om rättelse. Som exempel må nämnas det fall att avverkning

skett trots förbud däremot. I förevarande paragraf har därför införts en regel

enligt vilken markens ägare eller innehavare i fall som nu berörts skall

kunna förpliktas att återgälda ersättningen eller del därav, om detta med

hänsyn till hans vinning och omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Frågan

om återbetalning torde i allmänhet kunna lösas förhandlingsvägen i anslutning

till länsstyrelsens omprövning av det förhållande som på sin tid

föranledde ersättningen.

Motioner. Enligt motionerna I: 834 och II: 1027 är det på nuvarande

stadium svårt att avgöra om ett behov av den föreslagna regeln verkligen

kommer att finnas. Av uttalanden som gjorts i anslutning till förslaget drar

motionärerna den slutsatsen att lagrummet ger utrymme för betydande godtyckliga

bedömningar. Återbetalningsskyldigheten anses också vara ett nytt

inslag i lagstiftningen på förevarande och jämförbara områden. Härtill kommer,

anför motionärerna, att återbetalningsfrågan torde övervägas vid det

pågående utredningsarbetet rörande tvångsförfogandelagstiftningen. Då något

omedelbart behov av den föreslagna regeln enligt motionärernas mening

ej föreligger, föreslås att 35 § utgår ur lagförslaget och att frågan ånyo prövas

sedan det pågående utredningsarbetet slutförts. I huvudsak samma skäl

åberopas i motionerna I: 836 och II: 1026 till stöd för det jämväl däri framförda

yrkandet att 35 § skall utgå ur lagförslaget.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Om tillämpningen av 35 § uttalas i motionerna I: 835 och 11: 1028 att

återbetalningsskyldighet med hänsyn till bestämmelsens utformning kan

förmodas uppstå endast i ett fåtal fall. En omständighet som enligt motionärerna

bör vara tungt vägande är förekomsten av överlåtelser eller upplåtelser

av rätt till marken, vilka skett sedan ersättningen erlagts. Regeln bör,

anser motionärerna, generellt tillämpas med stor varsamhet och eventuella

nya markägarförhållanden bör beaktas.

36 §.

Stadgandet motsvarar 31 § naturskyddslagen och 6 § strandlagen. Enligt

67 § expropriationslagen är den exproprierande pliktig att, i den mån ej annat

föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta

motparten hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning av expropriationen. I expropriationsutredningens

betänkande II (SOU 1964: 32) föreslås vissa ändringar i

67 § expropriationslagen. Nuvarande bestämmelse bibehålies sålunda med

avseende på processen i första instans. Vidare anses den exproprierande, om

han själv fullföljer talan i högre instans, alltjämt i princip böra vara pliktig

att gottgöra motparten dennes kostnader i den högre instansen, oavsett om

han vinner eller förlorar målet. Om sakägare fullföljer talan i högre instans,

skall enligt förslaget hans rätt till ersättning för rättegångskostnad

bedömas enligt de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken, d. v. s. i

första hand med hänsyn till målets utgång i den högre instansen.

Motioner. Enligt motionerna 1: 836 och II: 1026 bör i överensstämmelse

med den i motionerna hävdade grundsynen samma regler gälla beträffande

rättegångskostnader i naturvårdsmål och i expropriationsmål. Detta anses

desto mera påkallat som expropriationsutredningens ovan redovisade förslag

kan antagas inom kort komma att prövas av riksdagen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

40 §.

Propositionen. Se s. 130—131, 153 och 155. Departementschefen anför

vid lagrådsrcmissen följande.

Fullföljda mål om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21, 22, 24 eller 47 § i

departementsförslaget bör upptas av regeringsrätten och detta oberoende av

om vite utsatts eller ej. För vinnande av enhetlig bedömning av mål om reklamanordningar

bör vidare jämväl besvär i mål rörande tillstånd enligt 22 §

i likhet med vad som gäller beträffande mål om tillämpning av 39 § lagen

om allmänna vägar prövas av regeringsrätten. Av det anförda påkallad ändring

i regeringsrättslagen torde få anmälas i annat sammanhang. I övrigt

torde besvär över länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen böra prövas av

Kungl. Maj:t i statsrådet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4J år 196i

Enligt min mening bär länsstyrelserna i administrativ ordning åläggas

att i varje naturvårdsärende av vikt samråda med statens naturvårdsnämnd.

I förevarande paragraf har nämnden vidare tillagts rätt att för

tillvaratagande av naturvårdens intressen överklaga länsstyrelses beslut.

Med hänsyn till det inflytande, som sålunda tillförsäkras naturvårdsnämnden,

och till den omständigheten, att i nämnden finns företrädare för vetenskapen

och föreningslivet, biträder jag utredningens förslag i fråga

om klagorätten.

I fråga om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och

regeringsrätten anför lagrådet följande.

Den föreslagna lagstiftningen innebär i åtskilliga hänseenden starka ingrepp

i enskild rätt. Det är vid sådant förhållande anledning att noga överväga

om ej, jämlikt de grundsatser som i allmänhet kommit till uttryck i regeringsrättslagen,

besvär över beslut innefattande sådana ingrepp böra upptagas

av regeringsrätten i stället för av Kungl. Maj :t i statsrådet. Ledning

kan härvid i viss utsträckning hämtas i betänkandet om kompetensfördelningen

mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4).

Enligt lagrådets mening böra, utöver de i motiveringen till remissförslaget

under detta lagrum nämnda målgrupperna, av regeringsrätten upptagas

också besvär över beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande

beslut, i likhet med vad som gäller rörande fornminnen och

byggnadsminnen (jämför 2 § 11 mom. regeringsrättslagen). Vidare böra till

regeringsrätten föras besvär över beslut angående tillstånd enligt 19 §

(märk att de fallen av tillståndsvägran enligt 19 § närstående men i allmänhet

för den enskilde långt mindre kännbara besluten om föreläggande enligt

20 § andra stycket i remissförslaget förutsättas skola höra till regeringsrättens

avgörande). Hänföras besvär angående tillstånd enligt 19 § till regeringsrättens

avgörande, ligger det nära till hands att regeringsrätten även

blir sista instans i mål om tillstånd enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande anför departementschefen, såvitt nu

är i fråga.

Jag biträder lagrådets förslag att till regeringsrätten föra besvär över

beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande beslut.

Vad lagrådet i övrigt föreslaget i fråga om fördelningen av besvär smål mellan

regeringsrätten och Kungl. Maj:t i statsrådet synes däremot med hänsyn

till sin principiella räckvidd böra övervägas först i samband med förvaltningsdomstolskommitténs

blivande förslag rörande regeringsrättens arbetsuppgifter.

Motioner. Enligt vad i motionerna I: 836 och 11: 1026 anföres skall det

icke bestridas att frågan om kompetensfördelningen har principiell räckvidd

och att den f. n. behandlas inom förvaltningsdomstolskommittén. Det anses

emellertid ovisst, när kommitténs blivande förslag i ämnet kan förverk
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 19tii

ligas. Det synes motionärerna därför stå mera i överensstämmelse med

svensk rättstradition att i avvaktan på nämnda förslag nu välja den väg som

kan anses medföra de bästa rättssäkerhetsgarantierna. Motionärerna finner

att lagförslaget bör ändras och de av lagrådet angivna besluten i sista instans

prövas av regeringsrätten.

I motionerna I: 835 och II: 1028 behandlas frågan om klagorätten. Härom

anföres följande.

Propositionen upptar ej någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse

i naturskyddslagen 35 § om att Konungen äger bestämma att myndighet eller

organisation, som prövas lämplig, må föra talan för tillvaratagande av naturskyddets

intressen. Kammarkollegiet, överståthållarämbetet och Svenska

naturskyddsföreningen har i sina remissyttranden avstyrkt att denna möjlighet

enligt naturskyddslagen 35 § borttages. Departementschefen anser

däremot, att den rätt som statens naturvårdsnämnd ges i förslaget att för

tillvaratagande av naturvårdens intressen överklaga länsstyrelses beslut tillgodoser

organisationernas önskemål. Det kan dock ifrågasättas om det indirekta

inflytande genom representation i nämnden som organisationerna

får enligt propositionen på ett tillfredsställande sätt tillvaratager organisationernas

breda sakkunskap och intresse. Enligt 20 § tillämpningskungörelsen

till naturskyddslagen äger Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen

och Samfundet för hembygdsvård rätt att för tillvaratagande

av naturskyddets intressen överklaga myndighets beslut i naturskyddsärenden.

Svenska naturskyddsföreningen kan anföras som ett exempel på eu organisation,

som enligt gällande regler bereds och som i förslaget generellt utesluts

från talerätt. Svenska naturskyddsföreningen rymmer t. ex. genom sin

regionala anknytning och i sin styrelse med adjungerade ledamöter en

fylligare och allsidigare representation för vetenskap och andra naturvårdsintressen

än vad länsstyrelserna i gemen eller statens naturvårdsnämnd kan

förutsättas besitta. Motsvarande gäller för Vetenskapsakademien, som för

ändamålet har en särskild naturskyddskommitté, liksom för Samfundet för

hembygdsvård. Att dessa väl kvalificerade organisationer icke skall få föra

talan, när de anser det befogat, torde innefatta en opåkallad återhållsamhet

i fråga om talemöjligheterna. Dess organ representerar ur olika synpunkter

det bevakande samvete för vår naturs utnyttjande, som de rent statliga organen

inte i allt kan beräknas vara.

Därtill bör sägas, att det inte är möjligt för de sakkunniga som ingår t. cx.

i länsstyrelsernas naturvårdsråd eller i statens naturvårdsnämnd att deltaga

i behandlingen av alla naturvårdsärenden.

Om inga direkta bestämmelser i ämnet meddelas, kan dessutom i vissa fall

oklarhet uppstå om talerätt trots detta må tillkomma ideell oi-ganisation.

Ofta är det någon ideell organisation som ansökt om skydd för område eller

föremål. Om de här nämnda tre organen ej själva varit sökande, kan de i

stor utsträckning räknas ha medverkat genom utredning i saken eller genom

remissyttrande. Del synes främmande, alt den som ansökt eller annorledes

aktivt verkat för tillkomsten av ett positivt beslut ej skall vara behörig

att föra talan mot ett ur organisationens synpunkt olyckligt beslut.

Den föreslagna ändringen i fråga om organisationers talerätt förefaller

inte nödvändig mot bakgrunden av de erfarenheter som den gamla regleringen

givit. Veterligen har den nuvarande talerätten inte på något sätt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4/ år 196i

missbrukats under den mer än 10 år långa tidsrymd som den gällt.

Vi anser att lagförslaget bör kompletteras med en bestämmelse som ger

Konungen rätt att bemyndiga lämpliga naturvårdsorganisationer att föra

talan för tillvaratagande av naturvårdens intressen.

Den föreslagna naturvårdslagen innebär en planering av markanvändningen

som, vilket utredningen och departementschefen också framhåller,

företer stora likheter med planering enligt byggnadslagen och byggnadsstadgan.

Vad gäller talerätten är det dock tveksamt om propositionen på

samma sätt som byggnadslag och byggnadsstadga även ger enskild intressent

rätt att klaga över myndighets beslut som mer direkt berör honom.

Länsstyrelsens beslut enligt den föreslagna lagen torde inte sällan vara av

betydelse också för andra enskilda än för den, vilken beslutet gäller. Så kan

exempelvis miljövärden berövas för grannar till den som beslutet avser. Det

bör enligt vår mening komma till klarare uttryck i den föreslagna lagstiftningen

att enskild, som mer direkt träffas av beslut enligt den föreslagna

lagen skall, om han är missnöjd med beslutet, äga rätt att besvära sig hos

Konungen.

Motionärerna anser det också naturligt, att kommun äger rätt att besvära

sig hos Konungen över länsstyrelses beslut enligt den föreslagna lagregleringen.

Övergångsbestämmelser

45 §.

Propositionen. Se s. 131—132. Departementschefen anför.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud,

förordnande eller föreläggande, som meddelats med stöd av 1 eller 2 §

strandlagen, 8, 16, 17, 20, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller, såvitt avser

husbehovstäkt och annan täkt som ej är underkastad tillståndstvång enligt

nya lagen, 21 § naturskyddslagen, bör så anses som om beslutet meddelats

enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. Har exempelvis beträffande

visst område meddelats förordnande enligt 1 § strandlagen, skall

området anses som strandskyddsområde varå bestämmelserna i 16 § nya

lagen äger tillämpning. Självfallet skall dock nya lagen inte verka retroaktivt

på det sättet, att t. ex. den, som före nya lagens ikraftträdande uppfört

för jordbruket erforderlig bostadsbyggnad, skulle drabbas av påföljder

enligt nya lagen eller att föreläggande enligt 16 § andra stycket nya lagen

skulle kunna meddelas beträffande anläggning som utförts före ikraftträdandet.

Givetvis medför nya lagen ej heller att äldre strandskyddsområde utsträcks

till att omfatta område som ingår i godkänd avstyckningsplan. Vad

nu sagts om förbud, förordnande och föreläggande bör enligt min mening

även gälla i fråga om tillstånd som meddelats enligt äldre lag. I likhet med

utredningen anser jag sålunda att äldre tillstånd till grustäkt helt bör

accepteras såsom meddelade enligt 18 § nya lagen. Från angivna principer

synes dock det undantaget böra göras att fråga om rätt till ersättning eller

inlösen på grund av beslut i ärende om fridlysning, föreläggande eller till
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1964

stånd, som avgjorts enligt äldre lag, skall prövas enligt den lagens bestämmelser.

I överensstämmelse härmed bör enligt min mening ej heller införas

någon preskriptionsregel avseende ersättningskrav i anledning av tillståndsvägran

enligt strandlagen.

Med de nu förordade övergångsbestämmelserna kan inträffa att ett förordnande

om tillståndstvång enligt 21 § naturskyddslagen, sedan i något

fall tillstånd vägrats eller förenats med föreskrifter, föranleder krav på

ersättning enligt 28 § nya lagen. För att undgå obilliga resultat bör sådana

ersättningsfrågor bedömas med hänsyn till markens värde vid tiden

för nya lagens ikraftträdande och således inte tiden för förordnandets

meddelande. Bestämmelse härom har införts i 45 § tredje stycket.

Motioner. I motionerna I: 835 och II: 1028 erinras om att naturskyddslagen

i motsats till lagförslaget ej öppnar möjlighet att i samband med

täkttillstånd kräva säkerhet för återställningsåtgärder. Motionärerna framhåller

att sådan möjlighet också kommer att föreligga beträffande sådan

täktverksamhet som avses i 46 §. Det finnes därför enligt motionärernas

mening anledning att i övergångsbestämmelserna införa ett stadgande som

ger rätt att kräva ställande av säkerhet även av exploatörer, som är beroende

av tillstånd enligt 21 § naturskyddslagen.

2. Förslag till ändring i expropriationslagen

Se propositionen s. 135—136 och 154.

3. Förslag till ändring i byggnadslagen

Se propositionen s. 136 och 154.

Av lagrådet förordade ändringar och jämkningar i de dit remitterade förslagen

har godtagits av departementschefen. Vid propositionens avlåtande

till riksdagen har departementschefen anmärkt att, om riksdagen skulle

uppskjuta behandlingen av förslagen till årets höstsession, tiden för de

föreslagna lagarnas ikraftträdande torde böra framflyttas ett halvt år och

46 § naturvårdslagen jämkas på motsvarande sätt.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

B. ÖVRIGA FRÅGOR

1. Allemansrätten

Inledning

Frågan om den s. k. allemansrättens omfattning och innebörd har på

senare tid aktualiserats i olika sammanhang. I skrivelse den 14 september

1956 till Kungl. Maj :t hemställde sålunda länsstyrelsen i Blekinge län om

utredning av vissa frågor rörande tillträde till annans mark i samband

med friluftsliv. Härvid åberopade länsstyrelsen en skrivelse från Blekinge

skärgårdskommitté, behandlande vissa olägenheter som kan uppkomma vid

sedvanerättens tillämpning. Enligt kommitténs erfarenhet nyttjades enskild

mark numera av allmänheten i en omfattning som ansågs sakna täckning

i de för allemansrätten gällande rättsgrundsatserna, varvid förekommande

intressemotsättningar i vissa fall skärpts ytterligare genom åtgärder från

markägarnas sida. Då klara lagregler saknades såg en del kommuner bl. a.

av ekonomiska skäl ej någon möjlighet alt lösa de problem som hängde

samman med inrättandet av ett välordnat fritidsområde. Kommittén uttalade

att det under angivna förhållanden måste betraktas som en kännbar

brist att berörda förhållanden ej närmare reglerats genom lagstiftning. I

skrivelse den 29 oktober 1960 hemställde länsstyrelsen i Stockholms län

att Kungl. Maj:t måtte låta närmare utreda frågan om allemansrättens innebörd

i syfte att ernå klarare regler för den praktiska tillämpningen.

Bland problem som är förbundna med att ett ständigt växande antal människor

från tätortsområdena söker sig ut i glesbygderna för rekreation och

friluftsliv framhöll länsstyrelsen särskilt campingverksamheten samt biloch

båtparkeringen efter kusten och på öarna. Länsstyrelsen sade sig vara

medveten om att de skisserade problemen inte kunde slutgiltigt lösas genom

att utformningen av allemansrätten diskuterades eller förändrades. Del

skulle emellertid enligt länsstyrelsens mening vara av utomordentlig betydelse

om man till grund för de positiva åtgärder som måste sättas in hade

möjlighet att få ett fastare grepp om de rättigheter och inskränkningar allemansrätten

kunde erbjuda i berörda avseenden.

Vid 1961 års riksdag hemställdes motionsvis om utredning angående

allemansrätten. I tredje lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr

80/1961 återfinnes en utförlig redogörelse för gällande rätt, frågans tidigare

behandling samt för rättsläget i övriga nordiska länder. I utlåtandet,

vartill i nämnda delar må hänvisas, anförde utskottet bl. a. följande.

Genom att skapa rättsligt skydd för olika befogenheter tillkommande ett

subjekt såsom ägare av fast egendom och genom att stadga inskränkningar

i givna befogenheter har samhället från tid till annan bestämt jordägande
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

rättens innehåll och gränser. »Alle mans» rätt till mark och vallen och till

de nyttigheter naturen frambragt har härvid fått vika för äganderättsbegreppet.

Ehuru reglerna om äganderättens utsträckning varierat, torde begreppet

aldrig ha haft en så vid innebörd att allmänheten varit betagen de

befogenheter den nu har i förhållande till jordägaren. Allemansrätten sådan

den nu existerar kan därför sägas ha uråldrig hävd. En annan sak är,

att med befolkningens ökade rörlighet och med det alltmer utbredda intresset

för friluftsliv allemansrätten kommit att utnyttjas i en utsträckning,

som varit otänkbar endast för några decennier sedan, och i former,

som tidigare varit okända. Medan rätten att färdas och uppehålla sig på

annans område tidigare haft sitt huvudsakliga värde för den lokala samfärdseln,

har den genom den nu antydda utvecklingen kommit att på ett

helt annat sätt innebära en omistlig tillgång för hela vårt folk. Utskottet

vill redan inledningsvis framhålla såsom sin uppfattning, att de befogenheter,

som nu kan anses rättmätigt tillkomma allmänheten, ej bör i någon

mån beskäras genom ny lagstiftning.

Det är naturligt, att den radikala förändringen i allemansrättens utövande

medfört problem. Å ena sidan har det blivt en samhällets angelägenhet att

så långt övriga allmänna intressen medger det bevara tillgången på naturområden

och i övrigt på olika sätt främja friluftslivet. A andra sidan kan

inte en sådan invasion i naturen som den som nu försiggår äga rum utan

att frågor aktualiseras om naturskydd och om tillgodoseende av den enskilde

jordägarens berättigade intresse av ostördhet och av ordning i sina

marker.

Utskottet berörde vidare frågan, huruvida en civilrättslig lagstiftning på

allemansrättens område kunde vara ägnad att minska olägenheterna för

markägaren av det intrång som med eller utan stöd av allemansrätten vållas

honom av utomstående. Härom anförde utskottet.

Det finns, som framgår av utskottets redogörelse för gällande rätt, redan

nu bestämmelser till motverkande av de »avigsidor» och det »missbruk» av

allemansrätten som motionärerna önskar skall stävjas genom den åsyftade

lagstiftningen. I själva verket är de företeelser i form av »intrång på växande

gröda, åverkan på stängsel, gren- och lövbrytning utan urskiljning» som

påtalats i de två likalvdande motionerna alls inte yttringar av allemansrätten

utan fastmera genom stadganden i strafflagen klart uteslutna från vad

allmänheten äger rätt att företaga sig. Det torde kunna sägas, att med bestämmelsen

i 24 kap. 2 § strafflagen kriminaliserats så gott som samtliga

ur naturskyddssynpunkt icke önskvärda ingrepp av allmänheten i naturens

växtvärld. Åtgärder till motverkande av att den s. k. kommersiella blomplockningen

— för vilken straffbestämmelsen ej utgör hinder — leder till

utarmning av växtbeståndet i markerna övervägs för närvarande av naturvårdsutredningen,

som för övrigt har att ingå på frågan om naturskyddet i

hela dess vidd. Enligt 24 kap. 4 § strafflagen är det vidare vid straffansvar

förbjudet att ens beträda tomt, plantering och alla andra ägor »som kan

skadas därav». Av uttrycket »kan skadas» framgår, att påvisbar skada ej

förutsattes för straffbarhet (jfr rättsfallet NJA 1916 s. 65). Detta lagrum

måste anses innebära ett åtminstone ur ekonomisk synpunkt långt gående

skydd för den enskilde markägaren mot intrång av utomstående i hans fastighet.

Utskottet kan svårligen tänka sig, att civilrätlsliga bestämmelser i

nu angivna hänseenden skulle vara mer ägnade än de givna straff stadgande
i

Bihang Ull riksdagens protokoll 19Gb. 9 samt. 9 and. Nr 41

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

na att upprätthålla allmänhetens respekt för efterlevnad av reglerna. Motionärerna

synes anse, att en civilrättsligt given laglig reglering av allemansrätten

skulle skapa större klarhet rörande gränserna för allmänhetens befogenheter.

Det är obestridligt, att gränserna för vad som enligt 24 kap. 4 §

strafflagen skall förstås med uttrycken »tomt», »plantering» och »skada»

är flytande och att det måste möta svårigheter att avgöra vad som är tillåtet

i varje konkret fall. Utskottet är emellertid ej övertygat om, att det är möjligt

att i en ny lagstiftning skapa så mycket större klarhet i förhållandet

mellan jordägaren och allmänheten, att en lagstiftning av denna anledning

bör anses påkallad. Som i olika sammanhang framhållits (bl. a. av strandlagsutredningen

och av hovrätten över Skåne och Blekinge i dess yttrande

över motionerna) torde det möta stora svårigheter att få till stånd entydiga

bestämmelser med giltighet för alla de skiftande förhållanden som kan möta

på olika håll i landet.--—

Beträffande vissa särskilda former av friluftslivet får emellertid frågan

om behovet av laglig reglering ses mot bakgrunden av, att i visst hänseende

helt saknas bestämmelser till ledning vid avgörande av vad som skall anses

tillåtet eller ej. Ifråga om tillåtligheten av tältning, parkering av fordon och

förtöjning av båtar å annans mark är nämligen av betydelse ej blott om besittningstagandet

inkräktar på tomt eller plantering eller medför risk för

skada å annan äga utan också om det innebär ett mera varaktigt utnyttjande

av fastigheten. Ett sådant nyttjande anses allemansrätten inte medge,

men hur långt varaktigheten skall sträcka sig för att förfarandet skall bli

att betrakta som eu besittningskränkning är en omdiskuterad fråga även

bland rättslärda. Även i ett annat hänseende, nämligen då tältning, parkering

o. d. — utan att man kan tala om risk för skada å marken i vart fall ej

såvitt avser envar tältande eller bilist för sig — förehaves av ett stort antal

människor samtidigt, kan det understundom förefalla befogat anse att ett

intrång i markägarens besittningsrätt äger rum. I nu berörda fall synes ett

behov av regler för fastställande av hur långt allmänhetens rättigheter sträcker

sig mera påtagligt. Naturvårdsutredningen har, som framgår av dess

yttrande över motionerna, för avsikt att i viss mån ta befattning med allemansrättsliga

problem och bär som exempel på frågor, som torde bli aktuella,

anfört just tillåtligheten att tälta eller parkera bil på annans mark. Vid

detta förhållande finner utskottet någon åtgärd i saken ej för närvarande

påkallad. Utskottet vill i detta sammanhang ånyo betona sin inställning, att

man inte genom lagstiftningsåtgärder bör inskränka allmänhetens nuvarande

rättigheter.

Utskottet, som hemställde att motionerna och utlåtandet måtte överlämnas

till naturvårdsutredningen, anförde avslutningsvis följande.

Genom tidigare uttalanden emot den av motionärerna begärda utredningen

har utskottet givetvis ej velat förringa värdet av ett gott förhållande mellan

markägarna och friluftsfolket. En positiv inställning från jordägarnas

sida gentemot den allmänhet, som söker avkoppling och kontakt med naturen

på deras marker, är inte minst ett friluftsfolkets eget intresse. Svenska

orienteringsförbundet säger sig i ett yttrande, som utskottet tidigare redovisat,

ha genom mångårig kontakt med markägare och jakträttsinnehavare

lärt, »att man kommer långt med ömsesidig förståelse och hänsyn», samt

finner det för förbundets egen del knappast behövligt med någon utredning.

Uttalandet torde utvisa, att friluftsfolkets egen inställning, dess för
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

ståelse för naturens värden och för markägarens intressen, kanske är den

viktigaste förutsättningen för uppnående av tillfredsställande förhållanden

på friluftslivets område. Det stora flertalet av dem som söker sig ut i skog

och mark har säkerligen en sådan inställning. De som av olika anledningar

ej hör till denna kategori torde man enligt utskottets mening ha stora möjligheter

att påverka genom upplysning och propaganda. Den upplysningsverksamhet

som bedrives genom skolor och olika organisationer samt på

annat sätt måste därför anses vara av utomordentligt värde.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande. Friluftsfrågorna står

för närvarande i olika sammanhang i blickfältet. Vissa frågor som berör

allemansrätten är under utredning. Detta gäller såväl de frågor utskottet enligt

ovan funnit böra närmare övervägas som vissa andra i motionerna ej

berörda problem, bl. a. den viktiga frågan huruvida strandlagens bestämmelser

visat sig tillräckligt effektiva för dess syfte. Andra områden inom allemansrätten

avgränsas av regler som — särskilt i kombination med upplysning

— bör vara väl ägnade att i nuvarande form tillgodose syftet med

motionerna. Utskottet finner med hänsyn till det sagda någon framställning

från riksdagens sida om ytterligare utredning för närvarande ej påkallad.

I fristående motioner vid 1963 års riksdag hemställdes om utredning rörande

allemansrättens omfattning och innebörd. På hemställan av tredje

lagutskottet (uti. 37/1963) avslog riksdagen motionerna under hänvisning

till att frågan om en sådan utredning var föremål för Kungl. Maj :ts prövning

i samband med den då pågående behandlingen av naturvårdsutredningens

betänkande. Vidare hemställdes i motioner, som väcktes i anledning

av propositionen nr 71/1963, om skyndsam utredning av frågan om allmänhetens

rättigheter och skyldigheter på annans mark. Motionerna avstyrktes

av jordbruksutskottet (uti. 11/1963) under hänvisning till att spörsmålen

rörande lagstiftningen på naturvårdsområdet komme att behandlas i annat

sammanhang och att därvid bl. a. i anledning av nämnda fristående motioner

frågan om utredning rörande allemansrättens omfattning och innebörd

torde komma att upptas till närmare behandling. Riksdagen avslog motionerna.

Slutligen har i motioner vid vårsessionen med 1964 års riksdag hemställts

om sådan ändring av instruktionen för statens naturvårdsnämnd att det av

instruktionen framgår, att nämnden som en av sina väsentligaste uppgifter

skall ha att bedriva sådan upplysning och propaganda om allemansrätten

att utövandet av denna sker under beaktande av i motionerna angiven tolkning

av allemansrätten. Jordbruksutskottet fann emellertid i utlåtande nr

19/1964 spörsmålet icke vara av den natur att det borde föranleda något

riksdagens ställningstagande och hemställde om avslag på motionerna. Riksdagen

biföll utskottets hemställan.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

Naturvårdsutredningen

Utredningen hemställer i sitt betänkande att frågan om allmänhetens rättigheter

och skyldigheter på annans mark efter remissbehandling av utredningens

förslag skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning

i ämnet. Utredningen säger sig vara väl medveten om de svårigheter

av skilda slag som är förknippade med lagstiftning rörande allemansrättsliga

frågor. En undersökning av den omfattning som erfordras för utarbetande

av konkreta förslag till lagregler på området har utredningen icke

ansett ingå i dess uppdrag. Vissa synpunkter har emellertid framlagts, vilka

enligt utredningens mening bör beaktas vid en eventuell lagstiftning på

ifrågavarande område. De ifrågasatta lagreglerna bör enligt utredningens

mening inarbetas i naturvårdslagen.

Beträffande först utredningens allmänna synpunkter på lagstiftningsfrågan

har enligt utredningens mening allmänhetens rättigheter

och skyldigheter på annans mark grundläggande betydelse för utformningen

av ett aktivt naturvårdsprogram i våra dagar. Frågan måste ses mot bakgrunden

av den utveckling som nu sker och som innebär att människorna i

allt större utsträckning söker rekretion i naturen. Den stigande levnadsstandarden

och den ökande fritiden främjar, anför utredningen, denna utveckling.

I samma riktning verkar utbyggnaden av vägnätet och kommunikationernas

utveckling i övrigt. Den oavbrutet expanderande motorismen

till lands och till sjöss skapar enligt utredningen nya möjligheter till friluftsliv

men också nya problem i förhållandet mellan å ena sidan den rekreationssökande

allmänheten och å andra sidan markägarna. Samma sak

anses gälla campingrörelsen som på sitt sätt har avgörande betydelse för

friluftslivet.

Under angivna förhållanden är det enligt utredningens mening icke tillfredsställande

att den viktiga frågan om de envar tillkommande rättigheterna

och skyldigheterna på annans mark är högst ofullständigt reglerad i

gällande lagstiftning. Utredningen framhåller under hänvisning till tredje

lagutskottets utlåtande nr 30/1961 att rådande praxis på området i väsentliga

delar helt vilar på sedvanerättslig grund. De direkta lagregler man har

att lita till i centrala frågor består närmast av vissa straffbestämmelser beträffande

åtgärder som ej är tillåtna på annans mark. Utredningen erinrar

om att dessa straffbestämmelser utformats långt innan den moderna utvecklingen

på friluftslivets område kunnat förutses. Även om sedvanan i

betydande utsträckning är stadgad och allmänt erkänd råder därför, sägs

det, i den praktiska verksamheten ute på fältet ovisshet i många fall om

rättigheternas och skyldigheternas omfattning och närmare innebörd. Oklarhet

om innebörden i gällande rätt konstateras kunna leda till tvistigheter

och irritation. Avsaknaden av positivt utformade regler på området framstår

därför i dagens läge som en stor brist. Sådana regler anses önskvärda

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 196å

också i ett annat avseende, nämligen då det gäller att genom upplysning

och propaganda främja ett föredömligt uppträdande från allmänhetens

sida på annans mark. Utredningen fortsätter.

Med hänsyn till det anförda föreligger enligt utredningens mening ett

trängande behov av att närmare precisera den praktiska innebörden i allmänhetens

rättigheter och skyldigheter på annans mark. Härtill torde knappast

krävas någon ingående rättshistorisk belysning av hithörande problem.

Den historiska bakgrunden är känd i stora drag och detaljerna saknar i

och för sig intresse för utformningen av tidsenliga regler på området, eftersom

den tekniska utvecklingen och samhällsutvecklingen i övrigt medfört

en radikal ändring av förutsättningarna för bedömningen. Vad man behöver

är närmast några enkla regler till ledning för gränsdragningen mellan den

rekreationssökande allmänhetens och markägarnas intressen i de viktigaste

och vanligast förekommande fallen där allmänheten utnyttjar annans mark

för friluftsliv. Det gäller att i dessa fall fastslå vad som är skäligt och rimligt

i förhållandet mellan en markägare och en friluftsmänniska utifrån den

självklara utgångspunkten att båda är lojala och ansvarskännande människor.

Sådana regler måste visserligen bli allmänt hållna i åtskilliga avseenden,

varigenom de får mera rådgivande än tvingande karaktär. Därigenom

kommer givetvis inte alla problem att bli lösta. Men trots detta ligger ett resultat

inom räckhåll som innebär en stor vinst, nämligen av lagstiftaren

sanktionerade enhetliga normer för handlandet i den praktiska verksamheten.

Därmed får man också ett gott underlag för upplysningsverksamheten

på ett område som av åtskilliga tecken att döma fångar allmänhetens intresse

i hög grad. I dagens läge är det mera angeläget att ge den alldeles ojämförligt

största gruppen friluftsmänniskor och markägare — de ansvarskännande

människorna — en handlingsnorm på förevarande område än att

söka förutse och beivra tänkbara avvikelser från denna norm i undantagsfall.

Rådande oklarhet om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans

mark kan leda till att även lojala och ansvarskännande människor

oavsiktligt vidtar åtgärder som saknar täckning i gällande rätt.

Utredningen föreslår i fortsättningen riktlinjer för lösning av vissa allemansrättsliga

frågor. Härvid erinras till en början om att i vårt land sedan

gammalt råder en relativt stor och för friluftslivet utomordentligt värdefull

frihet att färdas över och uppehålla sig på annans mark, att där tillgodogöra

sig vissa naturprodukter samt att utnyttja annans vattenområde för båtfärder,

badning o. d. Utredningen framhåller att tredje lagutskottet i 19G1 års

utlåtande understrukit vikten av att allmänhetens nuvarande rättigheter

icke inskränkcs genom lagstiftningsåtgärder.

Den s. k. färdselrätten anses av utredningen vara av primär betydelse

i förevarande sammanhang. Ur rätten att färdas över annans mark och

vattenområde liärledes nämligen övriga naturliga eller nödvändiga kompletterande

rättigheter på annans mark, såsom rätten till röstning. Utredningen

betonar i sammanhanget att den som utövar färdselrätten också har skyldigheter

gentemot markägaren. Det kräves sålunda att hänsyn och aktsamhet

visas, så att skada ej uppkommer och hemfridsintresset cj trädes för

nar.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Färdselrätten på annans område begränsas enligt utredningen till att huvudsakligen

avse färd till fots eller på skidor ävensom färd med trampcykel,

ridhäst och sparkstötting på mindre vägar och stigar över mark som eljest

är tillgänglig med färdselrätt. Däremot anses ej föreligga någon allmän rätt

att färdas med motorfordon utanför det allmänna och enskilda vägnätet,

och utredningen föreslår ej heller någon utvidgning härvidlag.

Vid en eventuell lagstiftning på området finner utredningen det angeläget

att gällande sedvanerätt kodifieras i lagregler som — måhända i en inledande

huvudregel — ger klart uttryck åt den viktiga principen att envar äger

färdas över mark eller vattenområde som tillhör annan under villkor att det

sker med hänsyn och aktsamhet, så att skada eller olägenhet ej uppkommer

för ägaren. Det närmare innehållet av färdselrätten med avseende på färdsätt

och i territoriellt hänseende — vilket i första hand betingas av kravet

på att färdandet ej får medföra skada — synes utredningen i möjlig mån

höra anges i positiva bestämmelser, eventuellt efter mönster av den norska

lagstiftningen i ämnet. Även om innehållet ej kan bestämmas annorlunda

än genom beskrivning av de inskränkningar i färdselrätten som följer av

nämnda krav, bör enligt utredningens mening eftersträvas att allmänhetens

rättigheter och skyldigheter på detta område i görligaste mån preciseras i

lättfattliga regler.

Någon principiell ändring beträffande allmänhetens rätt till färdsel jämfört

med vad som nu anses gälla finner utredningen icke påkallad. Generellt

undantagna från fri färdsel anses därför som hittills böra vara tomt och

plantering samt annan mark som kan skadas därav.

Rörande innebörden av begreppet tomt anför utredningen följande.

Med tomt bör enligt utredningens mening i förevarande sammanhang

förstås inte bara område omkring ett boningshus — låt vara att sådana

byggnader spelar den största rollen — utan även område omkring annan

anläggning som stadigvarande utnyttjas av ägaren och hans familj eller

hos honom anställda personer. Som exempel på anläggningar av sistnämnda

slag kan nämnas ekonomibyggnader på brukningscentrum för jordbruk,

byggnader för industriell eller annan rörelse samt bad- eller båthus med tillhörande

anordningar. Däremot räcker det inte med exempelvis en mindre

lada ute på ägorna eller enbart en bad- eller båtbrygga för att grundlägga

ett tomtinnehav av här åsyftad beskaffenhet.

Avgränsningen av tomtmarkens omfattning omkring byggnaden ur allemansrättslig

synpunkt bereder åtminstone i ett vanligt förekommande fall

inga bekymmer. Här åsyftas det fall att särskild fastighet av normal storlek

— exempelvis en bostadsfastighet om några tusen kvadratmeter — bildats

för bebyggelseändamål. För sådant fall är den officiella fastighetsindelningen

avgörande för gränsdragningen mellan allmänhetens och markägarens

intressen. Å ena sidan gäller färdselrätten icke till någon del inom

exempelvis en bostads- eller industrifastighet av här åsyftad beskaffenhet,

men å andra sidan kan markägaren icke heller påverka färdselrätten utanför

den egna fastighetens gränser.

Då det gäller jordbruksfastigheter eller andra större fastigheter kan det

vara svårare att avgränsa den tomtmark som icke får beträdas. I sådana

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1965

fall är fastighetens boningshus och andra byggnader i allmänhet belägna

på fastighetens brukningscentrum och ofta utan tydlig avgränsning från

övriga ägor. I den mån sistnämnda ägor utgör odlad jord som ej får beträdas

under en stor del av året har frågan mindre praktisk betydelse. Emellertid

är det ofta fråga om skogsmark eller annan mark som är tillgänglig med

färdselrätt. I sådana fall krävs en gränsdragning mellan denna mark och

den tomtmark vid brukningscentrum som icke är tillgänglig med färdselrätt.

Denna gränsdragning blir i hög grad beroende av topografi, hägnader,

vegetation m. in. Hänsyn måste tagas till hemfridsintresset. Tomtbegreppet

bör därför beskrivas på ett sätt som medger hänsynstagande till förhållandena

i det särskilda fallet. Därutöver synes det vara önskvärt att

stadga ett minimiavstånd till boningshus eller annan anläggning som aldrig

bör underskridas om icke särskilda skäl föranleder annat. Detta minimiavstånd

bör enligt utredningens mening ha storleksordningen 50 meter.

Med plantering bör enligt utredningens mening förstås exempelvis trädgård

och därmed jämställd specialodling utan samband med tomt i allemansrättslig

mening. Även skogsbrukets plantskolor och fröplantager faller,

anser utredningen, under samma begrepp.

Enligt utredningens mening hänför sig skaderiskerna i fråga om odlad

jord huvudsakligen till den tid på året då marken icke är frusen. Vintertid

kan endast vissa relativt sällsynta specialgrödor ta skada och då under förutsättning

att marken icke är snötäckt. Även den tid marken icke är frusen

kan, sägs det, odlad jord beträdas i viss utsträckning utan skaderisk. Detta

anges exempelvis vara fallet efter skörd, då ny sådd icke skall äga rum förrän

nästföljande vår. Beträffande skogsmark anses också skaderisk kunna

föreligga under vissa förutsättningar, såsom under några år då ett nyti

skogsbestånd anlagts genom plantering eller frösådd.

Beträffande färdselrätt på annans vattenområde föreligger enligt utredningen

en sedvanerätt för envar att — under förutsättning att allmänna

eller vattenrättshavarens enskilda intressen ej förnärmas — utnyttja de naturliga

vattendragen och sjöarna för båtfärder, vattenhämtning o. d. Även

i detta avseende bör, anses det, motsvarande skydd för området närmast intill

boningshus böra medgivas.

En lagstiftning om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans

område bör enligt utredningens mening innehålla en erinran om de inskränkningar

i färdselrätten som må föranledas av markägarens legitima

åtgärder för ekonomiskt utnyttjande av mark eller vatten, av militära skäl

eller av föreskrifter som i detta hänseende må gälla för nationalpark, naturreservat

eller naturminne.

Vad därefter angår rätten till t ä 11 n i n g, båtförtöjning

o c h därmed jämställd rastning på annans mark gäller enligt

utredningen i princip liknande inskränkningar som för färdselrätten. Det

krävs alltså att hänsyn och aktsamhet visas, så att skada cj uppkommer och

hemfridsintresset cj trädes för när. Härvid är, anför utredningen, att märka

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

att även ett tillfälligt vistande på en plats innebär större risker för skador

och störningsmoment än enbart en fotvandring över samma plats. Detta anses

medföra att de territoriella inskränkningarna bör vara större för vistelse

på än för färd över annans mark. Självfallet kan riskerna variera med hänsyn

till förhållandena i de särskilda fallen i vad avser topografi, vegetation

m. m. Utredningen anser trots detta att det bör bestämmas ett minimiavstånd

till boningshus eller därmed jämförlig anläggning, inom vilket tältning

och därmed jämställd rastning icke må äga rum utan markägarens

lov. Efter mönster av 1957 års norska friluftslag föreslår utredningen att ett

sådant minimiavstånd införes och bestämmes till 150 meter. Utredningen

erinrar om att detta avstånd saknar aktualitet i förhållande till boningshus

eller anläggning på annan fastighet än den, där rastplats tages. Samma

hemfridszon som föreslås för tältning bör enligt utredningens mening tilllämpas

i fråga om båtförtöjning och badning på annan tillhörigt område

som är tillgängligt för fri färdsel.

Hänsynen till markägarens intressen medför enligt utredningen också

inskränkningar med avseende på anordningarna för rastning eller nattvila

och på uppehållstiden. Anordningarna för nattvila eller annan rastning

måste enligt utredningen naturligen bli högst tillfälliga. Det är fullt klart,

sägs det, att allmänhetens rättigheter på annans mark icke innefattar möjligheter

att utföra mera varaktiga anordningar. Numera anses det regelmässigt

vara fråga om att resa ett medfört tält, och något hinder härför

torde enligt utredningen icke föreligga, om det sker aktsamt så att skada ej

uppkommer. Däremot är det icke tillåtet att anskaffa material till en lägerplats

genom att taga trädgrenar och andra sådana naturalster som avses

i 24 kap. 2 § strafflagen.

Beträffande uppehållstiden anför utredningen.

Frågan om den längsta tid varunder det är tillåtet att tälta eller eljest

uppehålla sig på samma plats utan markägarens tillåtelse har uppenbarligen

stor betydelse. Det är emellertid förenat med särskilda svårigheter att reglera

denna fråga enhetligt på grund av de skiftande förhållanden som råder

i olika delar av riket. Det är skillnad på vad som kan anses skäligt och

rimligt i de tätare befolkade delarna av landet å ena sidan samt i den glesbefolkade

skogsbygden och i fjällområdet å andra sidan. Direkt ur färdselrätten

torde kunna härledas en frihet att ta rastplats åtminstone för en

natts vila överallt där rastning eljest är tillåten. Då man vid lagstiftning i

denna fråga knappast kan räkna med mindre tidsenheter än dygn, synes

tidsgränsen för tältning, båtförtöjning och därmed jämställd rastning i varje

fall kunna anges till ett dygn för hela riket. En generell dylik tidsgräns

torde dock bli för knappt tilltagen med hänsyn till förhållandena i vissa delar

av riket. I en allmän regel på området synes denna omständighet emellertid

enligt utredningens mening knappast kunna beaktas i vidare män

än att tidsgränsen höjes till två dygn om markägaren bor fjärran eller om

han icke är känd i trakten. Utredningen erinrar om att 1957 års norska friluftslag

har en motsvarande generell tidsgräns om två dygn, vartill kommer

att ägarens samtycke till längre uppehåll som regel icke krävs i högfjället.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1964

Avslutningsvis anför utredningen följande.

Utredningen är medveten om att här åsyftade regler kan te sig restriktiva

med hänsyn till lokal sedvänja i vissa trakter. Så till exempel kan det

förefalla rimligt att en friluftsmänniska får tälta under längre tid än två

dygn på samma plats i fjällområdet utan att dessförinnan inhämta markägarens

tillåtelse. Enligt utredningens mening är det emellertid icke möjligt

beakta sådana lokala förhållanden i generella regler för hela riket. Såvitt

angår kronans mark bör dylika frågor i stället regleras genom administrativa

föreskrifter. Om kronan medger större frihet för friluftsfolket i någon

del av landet än som inryms i ovan angivna förslag är det självfallet önskvärt

att enskilda markägare följer exemplet.

Utredningen behandlar i fortsättningen frågan om särskilda anläggningar

för tältning, bad eller dylikt. Tillgängligt utredningsmaterial

visar, anför utredningen, att campingrörelsen numera fått

utomordentligt stor omfattning. Därvid spelar, sägs det, den s. k. fria campingen

på annans mark kvantitativt sett en förhållandevis begränsad roll i

jämförelse med tillströmningen till särskilt iordningsställda och avgiftsbelagda

campingplatser. Icke minst från västkusten redovisas höga siffror för

antalet anläggningar och deras totala beläggningskapacitet. Eu liknande utveckling

pågår eller kan förutses i andra delar av landet. En kraftig vidareutveckling

av campingrörelsen förutses för de närmaste åren. Parallellt härmed

följer, anser utredningen, ökade krav på särskilda anläggningar för bad

och friluftsliv i allmänhet.

Utredningen tar först upp spörsmålet, i vad mån en markägare har rätt

att avgiftsbelägga tillträde till område för tältning, bad e. d., när området eljest

är fritt tillgängligt för allmänheten på sedvanerättslig grund. Enligt vad

utredningen anför lär f. n. icke föreligga någon rätt för markägare att utkräva

avgift för besök på ett enligt allemansrätten tillgängligt område, som

ej är avspärrat genom faktiska hinder för tillträde. Det är envar obetaget att

passera in på området, varhelst detta är praktiskt möjligt. Är dylikt område

kringgärdat med oöverkomligt stängsel, anses däremot markägaren enligt

gällande rätt knappast kunna hindras från att uppställa villkor för tillträde

till området, exempelvis erläggande av viss avgift. I vad avser område, beträffande

vilket förordnande om stängselgenombrott jämlikt 2 § strandlagen

kan meddelas, synes denna möjlighet dock kunna bringas alt upphöra genom

sådant förordnande. Detta måste nämligen enligt utredningen anses

innefatta förbud mot att utkräva avgift för passage genom den föreskrivna

genomgången. Genom den utvidgning av tillämplighetsområdet för reglerna

om stängselgenombrott som föreslås av utredningen öppnas, sägs det, möjlighet

för länsstyrelsen att i den mån så finnes erforderligt hindra avgiftsbeläggning

av tillträde till friluftsområde i flertalet fall av praktisk betydelse.

Om markägare lämnar tillstånd till åtgärd som är mera långtgående än

allemansrätten medger, t. ex. tältning eller båtförtöjning under längre tid,

lär enligt utredningen intet rättsligt hinder finnas mot alt markägaren ut
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

tar avgift härför. Detsamma anses även gälla tillfällig tältning inom område,

som genom åtgärder för vattenförsörjning, sanitära ändamål e. d. iordningställts

som campingplats, samt nyttjandet av vissa andra för friluftsliv,

bad eller förströelse uppförda anläggningar. Från nu angivna synpunkter

föreligger enligt utredningens bedömande icke något mera påtagligt behov

av kontroll av anordningar för camping och badning.

Utredningen diskuterar därefter spörsmålet, huruvida möjlighet bör finnas

att kontrollera lokaliseringen av campingplatser och andra anordningar

för friluftsliv framtör allt från den synpunkten att dylika anläggningar i vissa

fall kan väsentligt försvåra allmänhetens möjligheter att nyttja ett värdefullt

friluftsområde. Risk för en dylik utveckling finnes enligt utredningen

främst inom sådan tättbebyggda regioner i södra och mellersta Sverige,

där tillgången till goda badstränder är begränsad. I denna del anför utredningen.

Enligt utredningens mening har anläggningar av här ifrågavarande slag

så stor betydelse för friluftslivet att onödiga hinder för deras tillkomst icke

bör resas. I större delen av landet föreligger för närvarande ej något påtagligt

behov att slå vakt om allemansrättens utövning genom införande av lokaliseringskontroll

i fråga om anläggningar av detta slag. Med hänsyn till

det anförda synes det för närvarande knappast finnas anledning att införa

en generell tillståndsplikt beträffande sådana anläggningar. Däremot bör

enligt utredningens mening länsstyrelsen ges möjlighet att genom särskilt

förordnande införa tillståndstvång för anläggningar inom områden som är

särskilt känsliga ur ifrågavarande synpunkt. Lokaliseringskontrollen bör i

första hand avse att anläggning erhåller sådant läge att den ej väsentligt

försvårar allmänhetens tillträde till friluftsområden. Vid tillståndsprövningen

synes viss hänsyn även kunna tagas till sanitära förhållanden, trafiksäkerhetssynpunkter

in. in. Som villkor för tillstånd bör länsstyrelsen meddela

de föreskrifter om anläggningens läge och utsträckning som finnes påkal - lade. Det synes även kunna övervägas att ge länsstyrelsen befogenhet att, då

skäl därtill föreligger, i samband med tillstånd till anläggning fastställa en

högsta, med hänsyn till kostnaderna för dess iordningställande och skötsel

skälig avgift, som ägaren må uttaga av den som vill begagna sig av anläggningen.

I ett följande avsnitt behandlas frågan om allmänhetens rätt till parkering

av motorfordon på annans mark utan ägarens lov. Utredningen

erinrar om att rätten att färdas med motorfordon på enskild väg

utan ägarens eller väghållarens lov f. n. begränsas till sådana enskilda vägar,

där statsbidrag till väghållningen utgår. Vidare innefattar allmänhetens

färdselrätt utanför vägnätet på annans mark i princip icke färd med

motorfordon. Med hänsyn härtill har det i förevarande sammanhang diskuterade

parkeringsproblemet begränsats till att avse mark som är belägen

omedelbart intill allmän väg eller sådan enskild väg som är tillgänglig för

allmänheten. Härom anför utredningen.

Det är en mycket utbredd sed i vårt land att bilar tillfälligt uppställes ut
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1964

med allmän eller enskild väg. Med hänsyn till att av väghållaren anordnade

parkerings- och rastplatser utmed väg endast förekommer i begränsad utsträckning

är detta förfaringssätt ofta nödvändigt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Ehuru parkeringsplatser av här avsett slag för närvarande anordnas

i stigande omfattning, torde det uppenbarligen dröja länge innan sådana

finnes i tillräckligt antal. Utredningen anser det därför motiverat att det, i

överensstämmelse med nämnda sed, i en positivt utformad regel fastslås att

envar har en begränsad rätt till parkering å annans mark utmed väg. Begränsningen

bör hänföra sig dels till parkeringstidens längd och dels till

skade- och störningsrisker. Tidsgränsen bör i princip styras av allmänna

regler om rätten att uppehålla sig på annans mark. I detta hänseende krävs

sålunda ett understrykande av parkeringens tillfälliga karaktär. Skaderisken

är högst varierande beroende på förhållandena i det särskilda fallet.

Klart är att parkering utan ägarens medgivande icke får ske på tomt eller

plantering eller odlad jord. Även i övrigt synes i första hand i tillämpliga

delar böra följas samma princip som ifrågasättes för tältning och därmed

jämställd rastning. Detta innebär att man är hänvisad att söka parkeringsplats

på sådan skogsmark eller övrig mark som icke kan skadas därav. Motorfordonsparkering

innebär ett så intensivt markutnyttjande att för tillfällig

parkering å annans mark utmed väg därjämte synes böra krävas att

det är uppenbart att ingen skada kan vållas eller eljest förfång för markägaren

uppstå. Vad som i förevarande sammanhang sägs om motorfordon

gäller jämväl släpvagn till motorfordon och alltså även husvagn.

Vad gäller frågan om tillgodogörandet av naturalster anför

utredningen att 24 kap. 2 § strafflagen tages till indirekt stöd för att allmänheten

äger tillgodogöra sig organiska naturalster som ej avses med

straffbestämmelserna, såsom vilda bär och blommor, svamp, kottar, mossor

och lavar. Vad angår oorganiska naturprodukter torde enligt utredningen

straffstadgandet trots sin lydelse ej innefatta hinder för envar att fritt tillägna

sig stenar och dylikt av ringa eller intet värde. Enligt utredningens

mening bör lagrummet, som på ett viktigt område berör allmänhetens rättigheter

och skyldigheter på annans mark, omnämnas eller inarbetas i den

ifrågasatta lagstiftningen. Utredningen anser det ej möjligt eller lämpligt

att positivt ange, vilka naturalster som får tagas fritt. Det påpekas att omfattningen

av allmänhetens rättigheter härutinnan i territoriellt avseende

intimt hänger samman med rätten att färdas över eller vistas på annans

mark. Några väsentliga ändringar i den nuvarande regelns materiella innehåll

synes icke påkallade. Däremot anser utredningen vissa ändringar böra

övervägas i syfte att anpassa innehållet efter nutida betingelser för rationellt

skogsbruk och moderna förhållanden i övrigt.

Slutligen berör utredningen spörsmålet om särskilda inskrän kningar

i allmänhetens rätt att vistas p u annans mark.

Utgångspunkten är den situation som uppkommer, där mark utnyttjas av

allmänheten mycket intensivt — invasionsfallet — utan att markägaren har

praktiska möjligheter att utfå ersättning eller att över huvud taget påverka

frågan. Utredningen anför i denna dol följande.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Under nutida former för utövning av allemansrätten kan det ej sällan inträffa

att en mängd människor samtidigt uppehåller sig inom ett område

som är särskilt begärligt för friluftslivet. Även om var och en av dem i och

för sig respekterar den begränsning i markutnyttjandet som bestämmes av

sedvanerättens innehåll blir resultatet dock att de tillsammans utnyttjar

marken mera intensivt än vad markägaren rimligen bör vara skyldig tåla

utan ersättning. Särskilt om ett sådant markutnyttjande fortgår en längre

tid —- exempelvis under en hel sommarsäsong -— kan resultatet bli nedslående

för markägarens och kringboendes del. Totalt sett kan avsevärda skador

uppkomma på mark och växtlighet eller hemfridsintresset trädas för

när på ett allvarligt sätt.

Om ett område som avses här har stor betydelse för allmänhetens friluftsliv

bör enligt utredningens mening anstalter vidtas för att avsätta det till naturreservat.

Därigenom blir det möjligt att dels reglera markutnyttjandet genom

särskilda föreskrifter och dels i förekommande fall kompensera markägaren

för skada eller förlust genom intrångsersättning.

Emellertid kommer det givetvis att uppstå s. k. invasionsfall där naturreservat

av olika skäl ej kan bildas. Enligt utredningens mening talar starka

skäl för att man bland reglerna om allmänhetens rättigheter och skyldigheter

på annans mark infogar ett medel, varigenom markägaren får möjlighet

att erhålla rättelse i sådana fall. Detta syfte synes enligt utredningens mening

kunna tillgodoses genom en regel av innebörd att länsstyrelsen, om för

allmänheten tillgängligt område utnyttjas i sådan omfattning, att uppenbar

fara för varaktig skada å mark eller växtlighet uppstått eller allvarlig olägenhet

eljest uppkommit för ägaren eller annan, äger föreskriva de inskränkningar

i allmänhetens rätt att uppehålla sig inom området, som erfordras

för att återställa ordning och trivsel.

Preceptorn i civilrätt vid juridiska fakulteten i Uppsala, juris doktorn

Bertil Bengtsson, har i anslutning till naturvårdsutredningens förslag behandlat

vissa allemansrättsliga spörsmål i arbetet »Allemansrätt och markägarskydd,

Om rätt att färdas och rasta på annans mark».

Remissinstanserna

Ett stort antal remissinstanser instämmer i utredningens hemställan att

frågan om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark

skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning i ämnet.

Dit hör domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens

län, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och

Norrbottens län, riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna

och hushållningssällskapen i Jönköpings, Blekinge samt Göteborgs

och Bohus län, Älvsborgs läns norra område, Västmanlands, Kopparbergs

och Jämtlands län, lantbruksnämnden i Östergötlands län, kammarkollegiet,

hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 106i 61

Kopparbergs län, Norrbottens läns landsting, drätselkammaren i Luleå,

Svenska naturskyddsföreningen, LO, Svenska stadsförbundet, Sveriges lantbruksförbund,

RLF, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägares riksförbund,

STP, Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet,

Svenska fjällklubben, KSSS, Cykel- och mopedfrämjandet, MSD, Jägarnas

riksförbund, Svenska vägföreningen, Svenska teknologföreningen och Nordiska

museet. På flera håll beklagas att utredningen icke ansett sig böra

framlägga förslag i ämnet. Vissa remissinstanser, bland dem överlantmätaren

i Västmanlands län, Sveriges lantbruksförbund, RLF, Sveriges skogsägareförbund

och Sveriges skogsägares riksförbund, anser att förslaget till

naturvårdslag bort vila i avbidan på lagstiftning om allemansrätten.

Utredningens ifrågavarande hemställan avstyrkes av hovrätten över Skåne

och Blekinge, länsarkitekten i Kronobergs län samt länsstyrelserna i

Gävleborgs och Jämtlands län. En tveksam inställning till förslaget redovisas

av byggnadsstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings

samt Västerbottens län, överlantmätarna i Jönköpings och Älvsborgs län,

länsarkitekten i Gävleborgs län samt landsantikvarien i Borås.

1 remissvaren framföres vissa allmänna synpunkter på utredningens

uttalanden och skisserade lagbestämmelser. De remissinstanser

som tillstyrkt lagstiftning delar i regel utredningens uppfattning om det

angelägna behovet av en fullständigare reglering av frågan om de envar tillkommande

rättigheterna och skyldigheterna på annans mark. Denna frågas

grundläggande betydelse för naturvårdsprogrammets utformning framhålles

sålunda av bl. a. lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands, Malmöhus

samt Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsarkitekten

i Jämtlands län, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägares

riksförbund. Vad särskilt gäller strandskyddet finner hovrätten för

Västra Sverige det framstå som ett säreget och föga tillfredsställande förhållande,

att en sådan betydelsefull rättslig reglering som bestämmelserna

om strandskydd skulle vila på principer, varom oklarhet råder i så väsentliga

avseenden som fallet är i fråga om allemansrätten. Samma mening har

överlantmätarcn i Västmanlands län. Överståthållarämbctet finner att den

föreslagna regleringen skulle ge bättre underlag för bedömningen i ersättningsfrågor

av graden av intrång i markägares rätt. RLF anser det vara

principiellt oriktigt att grunda jordägarnas rätt till ersättning för intrång

av olika slag på de uttalanden om allemansrättens innebörd, som kommit

till uttryck genom utredningens ställningstagande. Det faktiska förhållandet

med det av utredningen valda systemet blir, menar RLF, att man kommer

alt grunda allmänhetens rättigheter visavi jordägarna på den innebörd

av allemansrätten, för vilken utredningen gjort sig till tolk, utan att först

ha klarlagt den reella bakgrunden.

Att utvecklingen kräver klarare regler på förevarande område för att fö
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

rebygga tvistigheter och irritation mellan den rekreationssökande allmänheten

och markägarna betonas på flera håll, bl. a. av skogsvårdsstyrelserna

i Uppsala och Xorrbottens län, överlantmätarna i Malmöhus, Skaraborgs

och Västerbottens län, hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna i

Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, landsfogden i

Blekinge län, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turistföreningen,

Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben och Kungl. Svenska Segelsällskapet.

Enligt hovrätten för Västra Sverige ger talrika i betänkandet

redovisade uttalanden vid handen att den rådande oklarheten i fråga om

rättsreglernas innehåll medför olägenheter vid de nalurvårdande myndigheternas

arbete och försvårar folkupplysningen på området. Det är vidare

tydligt, anför hovrätten, att bristen på klara principer också eljest är ägnad

att vålla irritation och konflikter mellan fastighetsägare och allmänhet.

Sveriges skogsägares riksförbund finner det böra vara angeläget också för

fritidsutredningen att få klarhet i allemansrätten.

Landsfogden i Gävleborgs län framhåller att frågan om allemansrätten

är av väsentlig betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i 24 kap.

strafflagen. Landsfogden erinrar om att gällande bestämmelser tillkommit

vid en tidpunkt, då allmänhetens utnyttjande av annans mark icke på långt

när var lika intensivt som numera är fallet. Det anses därför ofrånkomligt

att reglerna om allemansrätten överses och förtydligas, eftersom rådande

ovisshet om gränserna för denna rätt medför åtskilliga problem vid rättstillämpningen.

Överlantmätaren i Örebro län uttalar att man torde ha att

räkna med en betydande rättsosäkerhet i hithörande frågor, innan allemansrättens

innebörd närmare fixerats i lag.

Av de remissinstanser som är negativa till lagstiftning på området anser

hovrätten över Skåne och Blekinge att allmänhetens rättigheter på annans

mark icke bör positivt preciseras i lag utan liksom hittills indirekt framgå

av olika bestämmelser om jordägarens befogenheter. Ett behov att precisera

allmänhetens skyldigheter kan enligt hovrättens mening väl föreligga men

ej närmast från civilrättsliga utan snarare från politirättsliga synpunkter.

Friluftslivets utveckling på senare tid har, anser hovrätten, framkallat ett

behov av förbättrade regler till skydd för naturen och för att tillgodose ordningssynpunkter

och motverka sanitär olägenhet. Det förra syftet bör emellertid

fyllas av naturvårdslagen och det senare av den allmänna ordningsstadgan

och hälsovårdsstadgan med därtill anknytande lokala författningar.

Sin principiella inställning utvecklar hovrätten på följande sätt.

Hovrätten vill erinra om att man med uttrycket allemansrätt brukar beteckna

de befogenheter som tillkommer envar att beträda annans mark, att

utnyttja annans vattenområde och att tillgodogöra sig vissa naturalster. Begreppet

allemansrätt har emellertid icke någon klar och precis innebörd;

det är icke fråga om befogenheter som är till sin omfattning angivna i direkta

lagstadganden. Vad som åsyftas med allemansrätt är snarare en sam
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

manfattning av befogenheter som indirekt framgår av spridda lagstadganden

om åverkan, om tagande av olovlig väg, om jakt, fiske, flottning etc.

och som i övrigt väsentligen är grundade på sedvanerätt. Betydelsefullt är

dock att i princip eu rätt för var och en att fritt utnyttja land och vatten, så

länge han icke gör intrång på de rättigheter som uttryckligen tillerkänts annan,

sedan gammalt har varit erkänd i vårt land. Till skillnad från vad som

har ansetts självfallet i andra länder, där äganderättsföreställningarna går

tillbaka på feodala tänkesätt, har hos oss markägaren icke ansetts ha en så

absolut rådighet över sin egendom alt han enbart genom förbud kan utestänga

andra därifrån. Allemansrätten kan alltså sägas vara negativt bestämd

genom de lagregler av olika slag som syftar till att trygga de praktiska

möjligheterna för jordägaren att i olika hänseenden utnyttja sin egendom

och, å andra sidan, till att ur allmänna synpunkter begränsa hans rådighet

över egendomen. Allemansrätten är sålunda vad som blir över åt envar,

sedan lagen på olika sätt preciserat de i äganderätten ingående befogenheterna.

Denna principiella uppfattning av allemansrättens innebörd kommer till

uttryck i tredje lagutskottets utlåtande nr 30 till 1961 års riksdag. Utskottet

säger där att samhället genom att skapa rättsligt skydd för olika befogenheter

tillkommande ett subjekt såsom ägare av fast egendom och genom att

stadga inskränkningar i givna befogenheter har från tid till annan bestämt

jordäganderättens innehåll och gränser. »Alle mans» rätt till mark och

vatten och till de nyttigheter naturen frambragt har härvid fått vika för

äganderättsbegreppet. Ehuru reglerna om äganderättens utsträckning varierat,

anser utskottet begreppet aldrig ha haft en så vid innebörd att allmänheten

varit betagen de befogenheter som den nu har i förhållande till jordägaren.

Utskottet framhåller att de befogenheter som nu kan anses rättmätigt

tillkomma allmänheten ej bör i någon mån beskäras genom ny lagstiftning.

Utredningens önskemål om eu närmare precisering i lag av allmänhetens

rättigheter och skyldigheter på annans mark står i viss mån i motsättning

mot den nu angivna principiella uppfattningen av allemansrätten. En sådan

precisering synes snarare utgå från föreställningen om en absolut äganderätt.

Icke minst då det gäller rätten att plocka bär och svamp eller eljest

tillgodogöra sig naturalster har den principiella uppfattningen av lagens innebörd

betydelse. Det nuvarande rättsläget är att envar kan tillgodogöra sig

sådana nyttigheter, därför att det icke uttryckligen är förbjudet. Med utredningens

principuppfattning skulle man komma till motsatt resultat; vad

som ej uttryckligen tillerkänts envar tillkommer då jordägaren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför följande.

Medges må, att det från vissa utgångspunkter (se exempelvis s. 178 -179)

kan synas i och för sig önskvärt att allemansrätten lagfästes på sätt i betänkandet

ifrågasatts. Att behovet av en sådan reglering är »trängande»

kan däremot knappast vitsordas. Sålunda är det diskutabelt om utredningen

har rätt i sin förmodan (s. 179) att det är mera angeläget att ge de ansvarskännandc

människorna eu handlingsnorm än att söka förutse och

beivra tänkbara avvikelser från normen. De flesta människor torde nämligen

ha ganska klart för sig hur ett försiktigt och hänsynsfullt utnyttjande

av allemansrätten bör ske. Okunnigheten på området avser väl närmast var

gränserna härför går. Något legitimt behov av att utnyttja gränsen till det

yttersta torde emellertid knappast någonsin föreligga. Det finns alltså fog

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

för uppfattningen, att lagstiftaren i detta sammanhang i stället bör befatta

sig med de mindre nogräknade, vilket skulle leda till slutsatsen att regleringen

som hittills bör vara straffrättslig. En annan sak är att gällande bestämmelser

måhända är i behov av en översyn och modernisering. Med hänsyn

till de oändligt mångskiftande intressen som allemansrätten berör torde

vidare en närmare fixering därav i lag vara tämligen omöjlig, om kodifieringen

skall bli av något värde. Det finns åtminstone all anledning —

med hänsyn till den snabba utveckling friluftslivet just nu undergår — att

undvika cn låsning av positionerna innan sedvanorna på området hunnit

åtminstone någorlunda stadga sig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker utredningens hemställan under

framhållande av att de ifrågavarande spörsmålen torde kunna ytterligare

begrundas av fritidsutredningen.

Bland de remissinstanser som ställt sig tveksamma till den ifrågasatta

lagstiftningen har byggnadsstyrelsen redovisat sin principiella inställning

sålunda.

Byggnadsstyrelsen är för sin del väl medveten om att det nutida friluftslivet

i många fall innebär att den gamla sedvanerättsliga friheten att

vistas i skog och mark kommit att utnyttjas i sådan omfattning och under

sådana former att intressekonflikter med markägare och ortsbefolkning

ibland måste uppstå. För sådana fall är det angeläget att det inbördes

förhållandet mellan de berörda parterna regleras på ett sådant sätt att

olägenheter och skada kan undvikas. Styrelsen finner de av utredningen

rekommenderade riktlinjerna för lösning av hithörande problem i och

för sig ändamålsenligt avvägda. Styrelsen är däremot tveksam om hur

långt en reglering i lag av dessa problem är möjlig eller ens önskvärd. Allemansrätten

är utan tvivel av sådant omistligt värde, icke minst mot bakgrunden

av den nu pågående samhällsutvecklingen, att en lagstiftning på

detta område måste ske med utomordentligt stor försiktighet.

Även om osäkerheten i allemansrättens tillämpning icke synes påtagligt

större än osäkerheten i tillämpningen av många positivt utformade lagregler,

säger sig överlantmätaren i Jönköpings län ändå ha velat tillstyrka

varje försök att minska denna osäkerhet, om det kunde ske på ett klarläggande

sätt som inte medförde några olämpliga konsekvenser. Det kan dock

enligt över lantmätarens mening ifrågasättas, om naturvården är betjänt

av en sådan betoning av var mans rätt som av allmänheten torde komma

att intolkas i de föreslagna positivt utformade reglerna, överlantmätaren

finner det allmänt förhålla sig så att i lag givna rättigheter ofta utnyttjas

till det yttersta, varvid med rättigheterna förbundna hänsyn och skyldigheter

lätt åsidosättes. Ett bibehållande av vår stadgade och allmänt erkända

sedvanerätt, såsom nu begränsad av skyddsbestämmelser, förmodas

därför vara psykologiskt riktigare med omtanke om naturen.

Länsarkitekten i Gävleborgs län yttrar bl. a.

Man kan dela utredningens uppfattning om, att det i dagens läge föreligger

ett trängande behov av att närmare precisera den praktiska innebörden

av allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark. Hu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 196i

ruvida detta skall ske genom ett försök att konstruera detaljerade lagregler

i ämnet synes dock tveksamt. Utredningens vällovliga försök i sådan riktning

synes snarast påvisa svårigheterna härför. Det torde vara uppenbart

att eu lagtext måste hållas i rätt allmängiltig form, varför det i allt fall

kräves särskilda tillämpningsföreskrifter till denna i syfte att klarlägga de

mångskiftande situationer som under olika betingelser kan uppkomma vid

reglering av vad som är tillåtet och icke tillåtet.

Efter en erinran om tredje lagutskottets tvekan om möjligheterna att

i en ny lagstiftning skapa så mycket större klarhet i förhållandet mellan

jordägaren och allmänheten, att en lagstiftning av den anledningen borde

anses påkallad fortsätter länsarkitekten.

I princip synes angeläget att man i stället långt mer än hittills söker

göra dessa spörsmål till en fråga om medborgerlig uppfostran. Detta gäller

därför inte minst i fråga om ungdomen, som inom ramen för skolundervisningen

bör på ett praktiskt sätt instrueras att på ett hänsynsfullt och

värdigt sätt uppträda i och umgås med naturen. Den allmänna kulturnivån

i vårt land borde måhända vara mogen för att man mer än hittills

bör lita till den enskildes egna omdöme än att hänvisa till vad som

i lag är tillåtet eller förbjudet.

Den tveksamhet som uttalats inför den ifrågasatta lagstiftningen grundar

sig i en del fall på farhågor för att lagstiftningen kan leda till inskränkning

i allmänhetens nuvarande rättigheter på annans mark. Länsstyrelsen

i Jönköpings län anför sålunda.

Allemansrätten utgör en betydande tillgång genom de möjligheter den

bereder oss alla att umgås med naturen. Det ligger i sakens natur att ett

sådant institut som allemansrätten måste ha en i viss mån svävande

innebörd. Även om en kodifiering av allemansrätten rimligen endast kan

avse ett minimum ur såväl markägares som naturkonsumenters synpunkt

kommer reglerna ändå alltid att uppfattas som ett maximum av det motstående

intresset, varigenom konfliktanledningarna säkerligen icke minskas.

Det utgör i och för sig ett konkret värde att allemansrätten i stort

sett endast grundar sig på gammal hävd och att dess innehåll är bestämt

genom sedvanerätt. Det finns därför anledning befara, att den av naturvårdsutredningen

föreslagna kodifieringen kommer att medföra en begränsning

av de befogenheter, som sedvanerätten nu anses medge.

Även vissa remissinstanser, som är positiva till lagstiftning, understryker

vikten av att allmänhetens rättigheter ej inskränkes. Uttalanden av denna

innebörd göres — i några fall under hänvisning till vad tredje lagutskottet

anfört härom — av bl. a. hovrätten för Västra Sverige, Skaraborgs läns

hushållningssällskap, länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs län

samt LO. Enligt nämnda hovrätts mening torde utskottets uttalande ge

uttryck åt en utbredd folkmening rörande de aktuella rättsfrågorna.

Utredningens utkast till lagbestämmelser kommenteras särskilt

i flera remissyttranden. Vad först beträffar mera allmänna omdömen

anser domänstyrelsen de skisserade modifikationerna och preciseringarna

5 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 3 avd. Nr il

opaginerad Kontrollera mot PDF

66 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

i allemansrätten vara i stort sett lämpliga att ligga till grund för vidare

bearbetning. I samma riktning yttrar sig bl. a. kammarkollegiet, skogsvårdsstyrclserna

i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län,

länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län, överlantmätarna i

Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, landsfogden i Blekinge län,

Sveriges riksidrottsförbund och Svenska fjällklubben. Vad utredningen

föreslagit synes länsstyrelsen i Stockholms län utgöra klara och lättbegripliga

regler i god överensstämmelse med rådande praxis. Några remissinstanser

hävdar att de ifrågasatta reglerna ej innefattar tillräckligt hänsynstagande

till markägarintressena. överlantmätaren i Älvsborgs län

finner det sålunda tveksamt, om allemansrätten i betraktande av fritidslivets

oerhörda expansion verkligen kan anses ha ett så starkt positivt

innehåll att reglerna är motiverade. Hushållningssällskapet och lantbruksnämnden

i Västmanlands län anser att reglerna bör utformas så, att mera

hänsyn tages till den bofasta befolkningens intresse, än vad som kan utläsas

av betänkandet. Samma synpunkter återkommer i den detaljkritik av

bestämmelserna som nedan redovisas.

Utredningens uttalanden om de svårigheter som är förknippade med

lagstiftning rörande allemansrättsliga frågor anses på en del håll bekräftade

genom dess eget utkast till lagbestämmelser. Enligt hovrätten för

Västra Sverige gäller detta särskilt reglerna om färdselrätt och rastning.

Hovrätten anför.

Utredningens mål har synbarligen varit att rörande dessa frågor i så

stor utsträckning som möjligt uppställa entydiga bestämmelser, vilka

skulle äga giltighet för alla delar av landet och därtill tillämpas väsentligen

oberoende av topografin på fastigheten. Med en sådan lagstiftningsteknik

—- vilken i väsentliga delar avviker från den som använts i den närmast

jämförliga utländska lagen på området, den norska friluftsloven av 1957

— synes det nära nog omöjligt att samtidigt söka anknyta till nuvarande

sedvanerätt, vars innehåll lärer i hög grad bero av de lokala förhållandena

och terrängen på platsen. Såsom hovrätten senare skall utveckla, torde

därför den föreslagna regleringen många gånger komma att te sig diskutabel

i det enskilda fallet, något som knappast är ägnat att vidga allmänhetens

förståelse för inskränkningarna i dess rörelsefrihet.

En annan tänkbar invändning sammanhänger med de skilda funktioner,

som bestämmelserna om allemansrätten komma att fylla. Avsikten med den

föreslagna lagstiftningen är synbarligen att dels erhålla ett underlag för

upplysningsverksamhet och propaganda inom naturvården, dels underlätta

bedömningen av uppkommande rättsfrågor på området. De spörsmål

som härvid komma i fråga äro främst tolkningen av straffbestämmelserna

i 24 kap. strafflagen, särskilt dess 4 §, samt av reglerna om stängselgenombrytning,

vilka såväl enligt strandlagen som enligt 18 § i utredningens

förslag till naturvårdslag direkt hänvisa till allemansrättsliga principer.

Det är emellertid tydligt, att gränserna för allmänhetens befogenhet

på annans mark icke böra dragas på samma sätt då det gäller naturvårdspropaganda

som i fråga om straffansvar och rätt till stängselgenombrytning.

Sålunda synes det redan enligt utredningens ståndpunkt icke bliva

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr tl är 196k 67

fråga om att straffbelägga alla sådana utslag av bristande hänsyn till markägare,

som den civilrättsliga regleringen avser att motverka. Vidare kan

det icke minst med tanke på markägarnas reaktion vara olämpligt att uppfostra

friluftsfolket till att beakta markägarens heinfridsintresse endast i

fall, där stängselgenombrytning icke kan genomföras, medan man i övrigt

icke skulle behöva fästa avseende t. ex. vid uppsatta hägnader och anslag

om privat område. Ej heller är det givet, alt de straffrättsliga reglerna

och reglerna om stängselgenombrytning böra bygga på samma avgränsning

av allmänhetens befogenheter; så är i varje fall icke förhållandet

enligt gällande rätt, vilken i princip torde tillåta en fastighetsägare att

även inom område där det särskilda strandskyddet gäller avstänga en

gångstig över tomtplats, trots att enligt det nyss sagda den som olovligen

tager sådan väg icke kan dömas till straff. Av det anförda framgår, att

man även med en lagstiftning på området skulle få räkna med flera olika

avgränsningar av allemansrätten i en viss given situation. Lagstiftningen

torde därför knappast i alla delar kunna fylla sitt syfte att skapa klarhet

och enhetlighet på rättsområdet i fråga.

Ännu en mera generell anmärkning är att förslaget — oaktat utredningens

strävan att anknyta till gällande rätt — delvis lärer innebära en påtaglig

inskränkning i allmänhetens befogenheter. Även om hovrätten delar

uppfattningen, att markägaren i vissa hänseenden bör beredas ett bättre

skydd än han för närvarande åtnjuter, kan det ifrågasättas, om alla förordade

restriktioner i rätten till färdsel, bad och annan rastning äro nödvändiga

för att nå en rimlig reglering på detta område. I de tättbebyggda

delarna av landet torde förslaget innebära en avsevärd begränsning i allmänhetens

möjligheter till friluftsliv. Den akuta brist på lämpliga fritidsområden,

som därigenom skulle uppstå, torde endast kunna avhjälpas genom

en så ingripande och omständlig åtgärd som avsättandet av naturreservat,

vilket därtill — med hänsyn till det omfattande behovet av dylika

områden — kan väntas medföra en kännbar belastning på naturvårdsanslagen

hos stat och kommun.

Beträffande de av utredningen skisserade riktlinjerna för lagstiftning

om färdselrätten anses den ifrågasatta huvudregeln av hovrätten

för Västra Sverige, vara i viss mån oklar, när det gäller rätten till motortrafik

på enskild väg. I samma riktning uttalar sig överlantmätaren i Gotlands

län. Hovrätten erinrar om att det f. n. enligt 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen

i princip ankommer på vägens ägare att avgöra, i vilken

utsträckning motortrafik får äga rum på enskild väg. Hovrätten fortsätter.

Att döma av utredningens diskussion om bestämmelserna rörande statsbidrag

till enskilda vägar synes utredningen i denna del utgå från att en

avstängningsrätt alltjämt skulle föreligga för vissa vägar (se betänkandet

s. 362 f). Å andra sidan kan huvudprincipens formulering liksom vissa uttalanden

av utredningen om skillnaden mellan motortrafik å det enskilda

vägnätet och utom vägnätet (betänkandet s. 179 f) tyda på eu avsikt att

frångå vägtrafikförordningens regel: det avgörande skulle vara icke ägarens

inställning utan risken för skada eller olägenhet genom trafiken, varmed

synbarligen avses den skada eller olägenhet som kan uppkomma genom

den enskilde trafikanten. Det är emellertid uppenbart att farhågor för en

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

intensiv trafik på en enskild väg kunna utgöra vägande skäl att avstänga

den, även om enstaka trafikanter icke skulle vålla någon som helst skada

eller olägenhet för vägens ägare. Här liksom eljest på allemansrättens område

måste man på detta sätt taga hänsyn icke blott till den enskildes

uppträdande utan även till möjligheten av en större tillströmning till området

i fråga. Hovrätten, som ej anser det erforderligt att i förevarande

yttrande närmare diskutera frågan om regelns lämpliga innehåll i detta

avseende, vill framhålla önskvärdheten av att i en eventuell lagstiftning

klargöres, i vad mån ägaren är berättigad att avstänga enskild väg för

annan trafik än gångtrafik. I detta sammanhang må även anmärkas,

att det kan medföra svårigheter att — såsom utredningen möjligen

kan ha avsett — göra skillnad mellan motortrafik å enskild väg och å

annat område. Begreppet väg i juridisk mening lärer nämligen täcka icke

blott farväg utan även gång-, rid- och cykelväg (jfr NJA II 1940 s. 335).

Vill man söka lösa dessa problem lagstiftningsvägen, torde det trots allt

vara att föredraga, om gränserna för rätten att färdas med motorfordon

anknytes till skaderekvisitet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är i princip ense med utredningen om

att från färdselrätten bör undantagas färd med motorfordon utanför det

allmänna vägnätet och det enskilda vägnät, till vilket statsbidrag utgår.

Viss utvidgning härvidlag av färdselrätten ifrågasättes dock av denna länsstyrelse,

som yttrar.

Länsstyrelsen vill emellertid peka på alt inom olika delar av landet utbildats

ett omfattande nät av skogsbilvägar, vilka är enskilda och helt bekostade

av skogsägarna. Redan nu användes dessa vägar i stor utsträckning

av allmänheten och i fall då allmänheten förbjudits att använda

dessa vägar för att med motorfordon färdas till badplatser och rekreationsområden

har detta på sina håll väckt stor irritation. Det kan ifrågasättas

om icke även dessa vägar borde få befaras med personbilar och motorcyklar

under den tid av året, då detta kan ske utan att därigenom orsakas

skada eller olägenhet för markägaren. Färd å dessa vägar medgiver icke

större hastigheter och slitaget vid torr väderlek torde därför vara ganska

ringa.

Jägarnas riksförbund anser förbud böra införas mot uppsättande a\ bommar

över skogsbilvägarna, så alt exempelvis transport av olycksfallsskadad

ej hindras. I stället bör förbudstavlor användas.

Motororganisationernas samarbetsdelegation finner att det i vissa fall

kan vara berättigat att tillåta färd med motorfordon utanför det allmänna

och enskilda vägnätet. Härom anlöres följande.

Av naturliga skäl är, med bortseende från specialfordon, motorfordons

möjligheter att taga sig fram på obanad mark begränsade och för det fall

fordonet har möjlighet att färdas på obanad mark, kan såsom utredningen

framhåller, skada uppstå på marken genom motorfordonets tyngd och hastighet.

När marken är frusen, synes dock risk för skada ej längre föreligga.

MSD anser därför att en mer liberal syn borde tillämpas. Detta kan mycket

väl inrymmas under den av utredningen förordade principen att en var äger

färdas över mark- eller vattenområde som tillhör annan under villkor att

detta sker med hänsyn och aktsamhet så att skada eller olägenhet ej uppkommer

för ägaren.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år J964 69

Enligt Sveriges lantbruksförbund saknas stöd för uppfattningen alt rätt

till färd med motorfordon på enskild väg skulle föreligga, så snart statsbidrag

utgår till ägaren. Förbundet framhåller att man vid tillkomsten av

lagen om enskilda vägar icke delat denna uppfattning och anför vidare.

Då väghållaren får bidraget för sitt eget vägbehovs skull och bidraget är

avvägt enbart efter detta, synes det ej möjligt att i bidraget finna en grund

för färdselrätt också för andra. Därför införde man möjlighet för länsstyrelse

att förknippa bidrag med förbud mot avstängning. Utredningen uttalar

att färdselrätt enligt nu gällande sedvanerätt föreligger, om allmänheten

är så aktsam att skada eller olägenhet rent faktiskt ej uppkommer. Detta

är dock ostridigt ett felaktigt referat av rättsläget. Färdselrätten konstitueras

nämligen ej av sedvanerätten utan är i 24 kap. 4 § strafflagen bestämd

i ett lagbud, som förbjuder tagande av väg så snart risk för skada föreligger.

Utredningen synes således felaktigt återge ej blott rättskällan utan

även den gällande rättens innehåll. Skillnaden är betydande därför att motorfordonen

i rättsdiskussionen presumeras göra skada. Strafflagen förbjuder

därför all färd med motorfordon på annans väg eller mark av vad

slag det vara må. Denna strafflagens inställning är försvarlig. Motortrafiken

sliter hårt på vägarna. Detta gäller i synnerhet skogsbilvägarna, som till

följd därav icke alltid är av den standard att de tål allmän trafik eller lämpar

sig för sådan. Uppkommer skada på enskild väg, kommer skadevållaren

att bli lika svår att anträffa som den som skräpar ner i naturen. Endast

tillfälligheterna kan hjälpa vägens ägare att anträffa den ersättningsskyldige.

Vidare måste man, om man konstituerar en allmän färdselrätt på enskild

väg, tillse att detta icke skapar en skadeståndsrisk för vägägarna. Den

som färdas på enskild väg bör icke under några förhållanden kunna åberopa

vägens skick som grund för skada som kan vållas därav.

De generella undantagen från färdselrätten diskuteras i några yttranden.

Vad angår utredningens tolkning av tomtbegreppet ifrågasättes i en

del fall, om andra anläggningar än bostadshus är i behov av föreslaget

skydd. Sålunda anför hovrätten över Skåne och Blekinge att man vid en

sådan utformning av tomtbegreppet som utredningen i detta hänseende

föreslagit måste beakta också den aktuella användningen av dessa anläggningar.

Hovrätten fortsätter.

På sedvana torde icke kunna grundas något förbud att färdas intill en

ekonomi- eller industribyggnad, som står stängd och i varje fall ej har ett

med särskilt stängsel avgränsat tomtområde, eller ett bad- eller båthus som

ej är i bruk. Härav skulle sålunda uppkomma ett tomtbegrepp med skiftande

omfattning, beroende på om det är vinter eller sommar, söndag eller

vardag.

En liknande uppfattning har hovrätten för Västra Sverige, som i sammanhanget

erinrar om att enligt 17 § tredje stycket i utredningens lörslag

till naturvårdslag förordnande om tillståndstvång för strandbebyggelse

icke skall utgöra hinder för sådan för jordbruket, fisket och skogsskötseln

erforderlig bebyggelse, som ej utgöres av bostadsbyggnad. Genom alt uppföra

en mindre anläggning av sådan typ, exempelvis en fiskebod, skulle

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

därlör enligt hovrätten en markägare kunna utplåna allemansrätten på

området och berättigas att omkring anläggningen uppföra stängsel utan

genomgång.

Sistnämnda hovrätt kritiserar även utredningens åsikt att vid normal

storlek på bostadsfastighet tomtbegreppets omfattning bestämmes av den

officiella fastighetsindelningen. Hovrätten framhåller att det bl. a. på västkusten

är förhållandevis vanligt att stängsel saknas omkring bostadshus,

särskilt mindre sommarstugor. Hovrätten anför vidare.

Icke minst med tanke på sådana fall kan det ur uppfostrande synpunkt synas

tveksamt, om man bör hänvisa till fastighetsindelningen, vilken allmänheten

saknar möjlighet att iakttaga, i stället för till risken för att markägarens

intresse av ostördhet i det enskilda fallet skulle kränkas. Ett liknande

betraktelsesätt torde kunna anläggas också i vad angår straffsanktionens

utformning i detta fall. Med det av utredningen angivna tomtbegreppet

synes tillämpningsområdet för straffbestämmelsen i 24 kap. 4 §

strafflagen uttänjas på ett föga rimligt sätt: också den som under vintern

passerar i utkanten av en sommarstugetomt skulle göra sig skyldig till

straffbar gärning. Skulle förslaget i denna del läggas till grund för lagstiftning

torde böra övervägas, om icke såsom rekvisit för straffansvar vid

beträdande av annans tomtmark bör uppställas, att genom beträdandet kan

vållas skada eller olägenhet. Slutligen må anmärkas, att med utredningens

ståndpunkt en nu förefintlig färdselrätt av stor betydelse för allmänheten

i vissa fall skulle komma att upphöra. Ett praktiskt exempel är, då på

strandskyddat område en gångstig löper i gränsen mellan ett par tomter

och långt från boningshusen ned till en badstrand. Avser utredningen att

liksom enligt gällande rätt möjligheten till stängselgenombrytning skall

anknytas till allemansrättsliga regler, skulle i fortsättningen stigen kunna

avstängas utan möjlighet för allmänheten att utverka stängselgenombrytning.

börslaget att bestämma tomtbegreppet med hjälp av ett minimiavstånd,

som i princip ej får underskridas, har mött invändningar från flera håll.

En dylik reglering anses dels icke medge tillräckligt hänsynstagande till

omständigheterna i det särskilda fallet, dels kunna innebära inskränkningar

i allmänhetens nuvarande befogenheter. Uttalanden av denna innebörd göres

av bl. a. hovrätterna, överlantmätarna i Uppsala, Gotlands, Göteborgs

och Bohus samt Norrbottens län och länsstyrelsen i Jämtlands län. överlantmätaren

i Göteborgs och Bohus län anför sålunda.

Överlantmätaren vill erinra om dels det stora antalet små jordbruksfastigheter

vid kusten och de tämligen ofta förekommande relativt stora strandlägenheter

och fritidsfastigheter, som helt eller delvis omfattas av strandlagsförbud

och där allemansrätt nu utövas eller kan komma att utövas.

Vidare må förtjäna framhållas, att från strandlagens byggnadsförbud inom

länet undantagits fastighet, å vilken den 1 jaunuari 1953 boningshus var

uppfört eller under uppförande och som hade en landareal av högst 3 000

m2 inom södra delarna av länet (kommunerna söder om Byfjorden vid

Uddevalla) samt högst 5 000 m2 inom övriga delar av länet. Dessa undantagna

fastigheter ha ansetts vara av den mindre storleksordning att de

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Tredje lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

uppenbarligen faller inom tomtbegreppet i 24 kap. 4 § strafflagen. Fastigheter

överstigande de nämnda respektive arealerna ha inbegripits i

strandlagsförbudet. överlantmätaren ifrågasätter, huruvida det över huvud

taget är lämpligt att med de varierande förhållanden, som råder i olika

delar av riket, göra en gränsdragning för allemansrättens utövande genom

generella avståndregler. I varje fall bör möjligheter till avvikelser finnas

för landsdelar eller områden, där reglernas tillämpning icke överensstämmer

med sedvanerätten.

Mot utformningen av bestämmelsen om minimiavstånd kan enligt hovrätten

för Västra Sverige invändas att det i talrika fall torde framstå som

helt naturligt för allmänheten att underskrida det angivna avståndet, såsom

då gångstigar eller enskilda körvägar passerar nära en lantgård eller

då närheten till ett vattendrag eller ett brant berg hindrar en omväg förbi

bebyggelsen. I själva verket torde det, anser hovrätten, vara just i sådana

lägen som allmänheten alls har något intresse av att passera intill bebyggelsen.

Vad som utredningen ansett gälla blott, då särskilda skäl föranleder

därtill, förefaller hovrätten sålunda vara den normala situationen. Mot

utredningens tomtbegrepp kan enligt hovrättens mening ytterligare anmärkas

att det icke torde vara användbart vid tolkningen av straffbestämmelsen

om olovlig väg samt att även vid större fastigheter förslaget många

gånger kan leda till att en sedan gammalt gällande tärdselrätt utplånas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner att den ifrågasatta gränsdragningen

nog skulle bli onödigt sträng, om minmiavståndet bestämdes så att avståndet

alltid skulle kunna anses betryggande. Valdes en snävare gräns skulle

bestämmelsen å andra sidan ofta komma att sakna sjävständig betydelse

vid sidan av den föreslagna huvudregeln om allmän hänsyn. Men samtidigt

skulle den, förmodar länsstyrelsen, inbjuda mindre nogräknade personer

till att bortse från den vagare huvudregeln. Länsstyrelsen anser därför det

vara olyckligt, om de föreslagna avståndsbestämmelserna genomföres.

Utredningens uttalande att skaderiskerna på odlad jord huvudsakligen

hänför sig till den tid på året, då marken icke är frusen, kritiseras av hushållningssällskapet

och lantbruksnämnden i Västmanlands län, som anser

att risk för skador kan föreligga beträffande alla grödor under snötäcke.

Den odlade jorden anses över huvud taget böra skyddas från beträdande.

Sveriges lantbruksförbund anför, att redan ett skidspår åstadkommer en

försening av växtligheten i spåret, och upplyser samtidigt, att i vägärenden

presumeras snöpackningen vid vägskärmar skada växtligheten och därför

ge rätt till ersättning. Sveriges skogsägares riksförbund delar utredningens

uppfattning att skaderisk under vissa omständigheter föreligger också

på skogsmark, exempelvis nyligen utförda skogsodlingar, och erinrar om

att risken för skogsbränder tilltagit genom att eldning och tobaksrökning

förekommer i ökad omfattning.

Fiskeristyrelsen anför, att styrelsen från sina synpunkter bestämt måste

motsätta sig lagregler som kan leda till inskränkning av den ökade rörlig
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

heten för fisket, vilken varit ett ledmotiv vid tillkomsten av 1950 års vattengräns-

och fiskerättslagstiftning. Styrelsen erinrar om att denna lagstiftning

föranlett och alltjämt föranleder mycket stora kostnader för statsverket i

form av ersättningar för mistad fiskerätt och anför.

Sålunda förefaller den föreslagna skyddszonen av 50 m från boningshus

och båthus m. in. alltför schablonmässig. Skyddszonen kan naturligtvis inte

gälla mot den som med stöd av särskild rättsgrund, exempelvis vid jorddelningsförrättning

bildat servitut, äger rätt att färdas å samfälld väg eller

samfällt vattenområde. Ej heller kan det vara rimligt och rättvist att en

markägare skall kunna påverka färdselrätten utanför den egna fastighetens

gränser genom att uppföra boningshus i närheten av tomtgräns. Särskild

betydelse får detta i fråga om sådana genom avstyckning bildade fastigheter

vid sjö- eller havsstrand, vilka icke tillika omfattar det utanför stranden

belägna vattenområdet. Som bekant är den alldeles övervägande delen av

våra insjöar oskiftad i fiskerättshänseende och där får enligt 24 § fiskerättslagen

delägarna fiska »efter vad de kunna sämjas», d. v. s. i avsaknad

av reglerande föreskrifter över fiskevattnets hela område. Under sådana

förhållanden kan det icke vara rimligt att den föreslagna 50 m:s fredningszonen

skall få inskränka delägarnas nuvarande, obestridda rättighet att för

fiske fritt få färdas över hela fiskevattnet, även invid annans boningshus.

En med den sistnämnda besläktad men något större fråga är följande.

Enligt bestämmelserna i 6—21 §§ fiskerättslagen har fisket utmed vissa särskilt

betydelsefulla kuststräckor samt i större insjöar förklarats vara fritt

för varje svensk medborgare med rätt tillika för dem att för fiske fritt få

färdas över dessa enligt vattengränslagen enskilda men enligt nämnda paragrafer

i fiskerättslagen för fiske fria vattenområden (jfr rubriken ovanför

5 § lagen). Denna rätt till frifiske kan omöjligen få göras helt eller delvis

verkningslös genom annan lagstiftning av sådan typ som naturvårdsutredningen

föreslår. Dessa frifiskeregler i fiskerättslagen utvidgas och

kompletteras genom lagregler i samma lag om rätt att för fiske beträda annans

strand m. m. Hur dessa ur fiskerinäringens synpunkt tillkomna bestämmelser

skall kunna passas ihop med ovannämnda fredningszon av 50 m

förblir tills vidare en öppen fråga.

Även hovrätterna berör frågan om färdselrätt på vattenområde. Hovrätten

över Skåne och Blekinge finner sålunda att den som t. ex. bygger sitt

hus invid stranden av en udde ej kan räkna med att förbifarande båtar skall

taga en omväg för att undvika att komma inom ett minimiavstånd. Den naturliga

färdvägen på vatten får härvid enligt hovrättens åsikt samma betydelse

som en upptrampad gångstig; det är sedvanerättsligt lovligt att bruka

den. Hovrätten för Västra Sverige framhåller att såvitt angår färdsel på vattenområde

fråga icke uppkommer om samordning med straffbestämmelser

och med regler om stängselgenombrott. Med hänsyn härtill torde, anför hovrätten,

färre invändningar kunna göras mot den föreslagna regeln, även

om också denna synes begränsa allmänhetens rättigheter utöver vad som

följer av nu gällande sedvana.

Även de av utredningen föreslagna reglerna om tältning, båtförtöjning

och därmed jämställd rastning har mött kritik

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

vid remissbehandlingen. Härvid åberopas i huvudsak samma skäl som anförts

mot generella regler rörande färdselrätten. Hovrätten över Skåne och

Blekinge anser det sålunda knappast möjligt att uppställa mera preciserade

bestämmelser i ämnet, i varje fall icke om de skall ha en generell giltighet

och svara mot sedvanan i alla delar av landet och i alla tänkbara situationer.

Överlantmätaren i Norrbottens län yttrar sig i samma riktning och uttalar

särskilt farhågor för att det generella minimiavståndet skall inskränka

allmänhetens nuvarande rättigheter. Å andra sidan anser överlantmätaren i

Östergötlands län att de föreslagna reglerna skulle innebära en betydligt

vidgad rätt mot vad f. n. är allmänt accepterat inom landets mellersta och

södra delar, överlantmätaren, som avstyrker utredningens rekommendationer

i denna del, anför följande.

Det torde i allmänhet förhålla sig så att markägarens förbud mot tältning

respekteras beträffande mark, som är överblickbar från bebyggelse

(markägarens eller annans) eller där allmänheten i större omfattning färdas

eller vistas. Utredningens rekommendationer skulle leda till att tältning

ej skulle kunna förhindras på eller invid en allmänt använd badstrand

eller på en vacker strandhed, som utgör rekreationsplats för en större allmänhet.

Man kan också tänka sig sådan »fri tältning» alldeles utanför en

iordningsställd men avgiftsbelagd campingplats. Med hänsyn till de hygieniska

förhållandena, risken för nedskräpning och brandfaran synes man

böra sträva efter att åtminstone inom landets mellersta och södra delar tältning

och övernattning i allt större omfattning hänvisas till särskilt iordningsställda

campingplatser.

Hovrätten för Västra Sverige anser några mera vägande invändningar

icke kunna göras mot den av utredningen rekommenderade regeln, såvitt

angår tältning och liknande längre vistelse på annans mark samt båtförtöjning

under längre tid. Hovrätten finner det dock även i detta fall tveksamt,

om ett minimiavstånd bör gälla från annan bebyggelse än boningshus.

Några remissinstanser hävdar i motsats till utredningen att minimiavståndet

bör gälla även över fastighetsgräns. Uttalanden i denna riktning göres

av bl. a. överlantmätarna i Uppsala och Gotlands län samt hushållningssällskapet

och lantbruksnämnden i Västmanlands län. Länsstyrelsen i Gotlands

län anför.

Länsstyrelsen är ulan tvekan av den meningen att det av utredningen

åberopade hemfridsintresset bör föranleda, att avståndet anknytes till närmaste

boningshus oberoende av fastighetsgräns. Konsekvenserna skulle annars

kunna bli störande för den som bebor hus nära utanför gränsen till

den fastighet, där rastplats tages. Hemfriden bör sålunda i förevarande fall

skyddas såsom sådan utan hänsyn till fastighetsgränser. Att den boende ej

har rådighet över att hemfridsintresset icke beskäres genom åtgärd av

grannmarkens ägare bör ej spela någon roll, då i förevarande fall motparten

utgöres av allemansrättens utövare, som ej kan ha några berättigade anspråk

på att i dylika fall underlåta att respektera eljest gällande avstånd.

Han torde för övrigt praktiskt taget alltid sakna kännedom om fastighetsgränsernas

dragning.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4/ år I96k

Lämpligheten av restriktioner beträffande badning och båtförtöjning av

kortare varaktighet ifrågasättes av hovrätten för Västra Sverige, som anför.

Någon liknande avståndsregel för dessa fall har icke upptagits i den

norska friluftsloven (se dess 7 och 8 §§). Enligt hovrättens mening hade

det också varit att föredraga, om avgörande för rätten till rastning av nu

avsett slag varit risken för störning av hemfriden i det enskilda fallet. En

annan anmärkning mot utredningens förslag är, att minimiavståndet förefaller

väl kraftigt tilltaget, då på en längre sträcka det uppvuxit bebyggelse

mindre än 150 meter från stranden, något, som kan ha skett bland annat i

det vanliga fall att ett enligt strandlagen gällande bebyggelseförbud omfattar

ett smalare område (jfr betänkandet s. 124 f). Att badning och kortvarig

båtförtöjning i sådana situationer skulle förbehållas markägaren torde

— bortsett från fall där markägarens brygga eller liknande anordning användes

— innebära en avsevärd inskränkning i den allemansrätt som nu anses

gälla och stämmer illa med strandlagstiftningens syfte. Visserligen kan

man häremot invända, att enligt förslaget till naturvårdslag möjlighet skulle

finnas att i nu avsedda fall avsätta området till naturreservat. Såsom förut

antytts, är det emellertid tveksamt, om man bör hänvisa till denna utväg

i en så vanligt förekommande situation som den nu berörda.

Den tidsmässiga begränsningen behandlas i några yttranden och anses av

hovrätten för Västra Sverige föga tillfredsställande, såvitt angår fjälltrakter,

utskärgårdar och andra obebodda trakter, där en begränsning av rastningstiden

till två dygn icke anses ha stöd i nuvarande sedvana. Hovrätten anser

det böra övervägas, om icke en särregel är påkallad för områden av sådant

slag eller om ej åtminstone den föreslagna minimitiden bör höjas beträffande

de fall, då markägaren bor fjärran eller ej är känd i trakten. Enligt länsstyrelsen

i Jämtlands län är det orimligt att tillämpa tidsbegränsning i fjällvärlden

och andra ödemarker.

Länsstyrelsen i Gotlands län avstyrker den förordade tvådygnsregeln och

frågar, hur den rastande skall kunna veta vem som är markägare eller om

markägaren bor fjärran. Länsstyrelsen fortsätter.

Subjektiv ovisshet i dessa hänseenden torde, om en blivande allemansrättslag

förses med straffsanktion, leda till vederbörandes friande, vilket i

praktiken kan medföra att tvådygnsregeln blir den gängse. Markägaren kan

ju vara en juridisk person — ett bolag, en förening eller en stiftelse. Den

frågan inställer sig då, var en juridisk person i förevarande sammanhang

skall anses »bo». Skall hänsyn blott tagas till fastighetens ägares och icke

till fastighetens brukares intressen?

Vad utredningen anfört rörande särskilda anläggningar för

tältning, bad eller dylikt, kommenteras —- närmast med avseende

på behovet av lokaliseringskontroll — i några remissyttranden. Länsarkitekten

i Gävleborgs län, som i övrigt ställt sig tveksam till allemansrättslig

lagstiftning, finner förevarande spörsmål vara i behov av särskild utredning

och eventuell särreglering. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är

den möjlighet till lokaliseringskontroll som utredningen föreslår värdefull

s. 75 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

75

och för vissa delar av riket nödvändig. Motororganisationernas samarbetsdelegation

tillstyrker utredningens förslag i denna del och anför.

År 1956 bildades Riksorganisationernas campingkommitté, i vilken ingår

KAK, M, MHF, Cykel- och mopedfrämjandet, Reso, Skid- och friluftsfrämjandet

samt Svenska turistföreningen. Kommitténs syfte är att verka för

tillkomsten av fler och bättre campingplatser samt för bättre campingkultur.

Som ett led i sitt arbete har Riksorganisationernas campingkommitté

dels utarbetat normer för campingplatsernas anläggande dels upprättat

klassificering av campingplatser enligt utländskt mönster och dels utfört

och fortfarande utför inspektion av campingplatser. I och med den alltmer

tilltagande campingrörelsen har kommittén ansett det vara önskvärt att campingen

kanaliseras till goda campingplatser, som kan erbjuda turisterna

viss minimistandard när det gäller sanitära inrättningar etc. Enligt MSD:s

uppfattning är det av väsentlig vikt för naturvården att campingen, som i

och för sig kan innebära stor förslitning av markområdena, i så stor utsträckning

som möjligt förlägges till fasta campingplatser och att man då

måste på allt sätt uppmuntra anläggandet av dylika platser. Campingen är

icke enbart ett problem från naturvårdssynpunkter utan även från sociala

och hygieniska synpunkter, varför det framstår som önskvärt att campingen

i så stor omfattning som möjligt sker under kontroll.

Utredningens förslag beträffande parkering av motorfordon,

nämligen en regel om att envar har en begränsad rätt till parkering å annans

mark utmed väg, har föranlett delade meningar bland de remissinstanser

som uttalat sig i frågan. Positiva till förslaget är bl. a. Motororganisationernas

samarbetsdelegation och Svenska vägföreningen. Även överlantmätaren

i Uppsala län anser behov föreligga av den ifrågasatta bestämmelsen

med hänsyn till bilismens betydelse för friluftslivet. Överlantmätaren,

som förmodar att det blir svårt att utforma regeln så att den ej skapar

irritation, anser parkeringsplatser böra anordnas i för friluftslivet erforderlig

omfattning för att minska behovet av parkering på annans mark.

överlantmätaren i Gotlands län yttrar att rätt till parkering utmed väg endast

bör finnas i sådana fall där det föreligger klar rätt för envar att trafikera

vägen med motorfordon.

Å andra sidan framhåller Svenska naturskyddsföreningen att bilparkering

på annans mark nu är otillåten och ej bör medgivas i ny lag. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län avstyrker likaså den föreslagna bestämmelsen

och anför följande.

Det är visserligen riktigt att det är en utbredd sed i vårt land att bilar

tillfälligt uppställas på dylik mark. Vad som kan finnas vara naturligt, då

det är fråga om en eller annan bil, får emellertid en helt annan karaktär,

då det är fråga om en massinvasion av bilister. Seden förvandlas då till en

osed. Vid badstränderna i Bohuslän massparkeras bilarna utan någon hänsyn

till allmänheten eller de enskilda markägarna på stränderna, på betesmarker

och till och med på enskild tomtmark. Skulle det såsom utredningen

föreslagit införas en viss rätt till parkering på annans mark, skulle det

medföra ett otal konflikter mellan markägarna och den bilburna allmän
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

heten, då det merendels kommer att råda delade meningar om en parkering

kan vålla skada eller eljest förfång för markägaren. En parkering av ett

eller annat fordon då och då kanske ej vållar någon skada, under det att

intensivare parkering dag efter dag har en helt annan verkan. Under de

senaste åren har förmärkts en stigande irritation mellan å ena sidan ägare

av mark och stugor i närheten av badstränderna samt å andra sidan den

allmänhet som med bil söker sig till badstränderna och i avsaknad av särskilda

parkeringsplatser ställer upp bilarna var som helst och hur som helst.

Förhållandet har också medfört att vid allt flera enskilda vägar uppsatts

anslag om förbud mot obehörig biltrafik. Det parkeringselände, som nu råder

vid badstränderna litet varstans i länet, avhjälpes ej genom den föreslagna

lagstiftningen utan här kräves praktiska åtgärder och framsynt planering.

Vid alla badstränder, som i större utsträckning besökes av bilburen

allmänhet, kommer det inom en nära framtid att bli nödvändigt med

särskilt anordnade parkeringsplatser, varför det vid bebyggelseplaneringen

är angeläget att vid badstränderna lämpliga områden reserveras för bilparkering.

Synpunkter på innehållet i bestämmelserna om tillgodogörandet

av naturalster framföres på några håll. Enligt Sveriges skogsägareförbund

tages 24 kap. 2 § strafflagen till indirekt stöd för att allmänheten

äger tillgodogöra sig organiska naturalster som ej avses med straffbestämmelserna,

såsom bland annat kött. Med hänsyn till att kottinsainlingen numera

i regel försiggår i utvalda bestånd, vilka ur skogsgenetisk synpunkt

kan vara av stort värde för skogsägaren, synes det emellertid förbundet

skäligt, att kotten av såväl växande som fällda träd inbegripes hland de

produkter som enligt nämnda lagrum ej får tillgodogöras utan skogsägarens

tillstånd. I samma riktning uttalar sig överlantmätaren i Jämtlands

län som anför.

Nedfallna grenar, kvistar, ris och kottar liksom nedfallna nötter och ollon

torde enligt sedvanerätten få nyttjas fritt. Någon ändring häri synes icke

vara motiverad. Vindfällen, varmed enligt vanligt språkbruk torde avses

omkullblåsta hela träd eller stammar, äro enligt gällande lag förbehållna

markägaren. Det kan vara motiverat, att jämväl nedblåsta större grenar

förbehållas markägaren. I avfall efter avverkning kunna ingå toppar och

grenar, som med fördel kunna nyttjas till bränsle. I avfallet kunna jämväl

ingå kottar, som kunna nyttjas för fröklängning. Efter det att en avverkning

skett kan det vara tveksamt när den tidpunkten inträder, när avfallet

efter avverkningen skall betraktas såsom kvarlämnat avfall, som markägaren

eller avverkaren icke avser att utnyttja och som således bör kunna

nyttjas fritt. Nu angivna frågor böra uppmärksammas vid en blivande lagstiftning.

Såsom utredningen framhållit hänger den med sedvanerätten förbundna

rätten till tillgodogörandet av vissa naturalster intimt samman med

rätten att färdas över och vistas på annans mark. På den grund torde tillgodogörandet

av vilda bär, blommor och svamp vara praktiskt taget utesluten

på odlad jord och på mark som helt omslutes av odlad jord. Här må

framhållas, att uttrycket »skog och mark» i 24 kap. 2 § strafflagen icke

behöver innefatta odlad jord utan kan vara liktydigt med skogs- eller utmark.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964 77

Vad utredningen anfört om de av det s. k. invasionsfallet betingade särskilda

inskränkningarna i allmänhetens rätt att vistas

på annans mark anser hovrätten över Skåne och Blekinge ej

visa annat än att det särskilt i närheten av större samhällen finns ett behov

av samhälleliga åtgärder för att tillgodose friluftslivet. Det torde därför,

sägs det, vara genom tillräckliga anordningar härför, icke genom inskränkningar

i allmänhetens rätt att vistas på annans mark som de av utredningen

angivna problemen kan lösas.

Sveriges lanibruksförbund anför följande.

Utredningens förslag till lagregel mot invasionsfallet är icke tillfredsställande.

Den skulle ge skydd blott mot uppenbar fara för varaktig skada men

medge en övergående skada. Detta vore en oerhörd utvidgning av allemansrätten,

som nu upphör så snart fara för skada överhuvud uppstår. Markägaren

skulle enligt förslaget icke få myndighets hjälp att komma till rätta

med tillfällig skada utan förslaget synes blott sträva efter att allmänheten

åter skall kunna trivas på den enskildes mark. Det synes vidare skydda

endast mot sådan skada som varaktigt skulle påverka allmänhetens trivsel

men ej mot varaktig »kulturell naturskada».

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län tarvar invasionsfallet ytterligare

överväganden. Länsstyrelsen utvecklar sin uppfattning sålunda.

För en fastighetsägare — och inte minst för en skärgårdsbo — torde det

framstå som ganska otillfredsställande, att han på ett begränsat område

skulle vara tvungen att ta emot en invasion av tältande eller båtar. Även

här borde någon maximigräns kunna fixeras. Givetvis är utvägen att i invasionsfallet

avsätta ett eftertraktat område såsom naturreservat i många fall

en god lösning, men ett sådant förfarande tar dock en viss tid, och det torde

inte heller alltid vara möjligt att ständigt följa den rörliga campingen

i spåren med utläggande av nya reservat. På synnerligen många ställen i

skärgården möts naturvårds- och friluftssynpunkterna av ett misstroende,

vilket vid en närmare analys visar sig bottna i aversion mot en plötsligt

uppdykande invasion av båtar och tältande. Samma aversion gör sig också

gällande till lands i viss omfattning. För att underlätta förståelsen hos

jordbrukarna och övriga bofasta för friluftslivet och naturvården är det

angeläget, att för gemene man klara och praktiskt tillämpliga regler skapas

för invasionsfallet.

Hovrätten för Västra Sverige tar i sammanhanget upp de rättsliga

problem som uppkommer vid terränglöpningar, skidtävlingar och orienteringstävlingar

i större omfattning. Vid terränglöpning nötes terrängen kraftigt

längs banan och även vid skidtävlingar förmenas stundom vissa skador

kunna uppkomma, då spåret löper över åkermark. Vad angår orientering,

fortsätter hovrätten, föreligger en icke obetydlig risk för att deltagarna,

särskilt om de utgöres av ungdomar, brister i tillbörlig hänsyn till markägarens

hemfridsintresse och beträder mark som kan skadas därav. Det är

enligt hovrättens mening tänkbart att med ett ytterligare ökat friluftsintresse

vissa konflikter kan uppkomma, särskilt vid orientering. I samband

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

med en fortsatt utredning om lagstiftning på allemansrättens område anses

därför böra övervägas, huruvida anledning finnes att uppställa ett obligatoriskt

krav på samtycke av alla rättsinnehavare, vilkas mark beröres av

tävlingar av angivet slag. Hovrätten framhåller emellertid att en sådan

regel åtminstone vid orientering i väl hög grad skulle försvåra arrangörernas

arbete. Vidare anses böra övervägas i vad mån arrangören bör vara

skyldig att ersätta skador som uppkommit genom tävlingar.

Motioner. I motionerna I: 828 och II: 1019 göres gällande att utvecklingen

på längre sikt kräver en allmän översyn och precisering av de sedvanerättsregler

som bildar allemansrätten. Icke minst de nya formerna för

fritidsvistelse i naturen, såsom färd med bilar, snabbgående motorbåtar,

snövesslor och vattenskidor, anses medföra svårigheter att tolka allemansrättens

grundsatser. En särskild utredning i ämnet bör enligt motionärernas

mening snarast komma till stånd.

2. Tillämpningen av lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk

Den s. k. uppsiktslagen innehåller bestämmelser om kontroll över skötseln

av jordbruk. Omfattar brukningsdel odlad jord till en vidd överstigande

2 ha, skall sålunda uppsikt hållas över att brukningsdelen ej vanhävdas.

Vanhävd föreligger, om jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande

äventyras eller om för jordbruket erforderliga byggnader bortföres

eller lämnas utan nödigt underhåll (1 §). Till vanhävd hänföres ej nedläggande

av jordbruk på brukningsdel eller del därav, om det med hänsyn till

jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter

måste anses olämpligt att där bedriva varaktigt jordbruk. Ej heller skall

den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan nödigt underhåll

anses som vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan

förändring i driften av jordbruket som är till varaktig fördel för detsamma

eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar som överensstämmer

med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten eller

av annan giltig anledning (2 §). Tvångsmedelsförfarandet innebär att lantbruksnämnd

i fall av vanhävd i första hand skall söka få till stånd en överenskommelse

med ägaren eller brukaren om avhjälpande åtgärder (5 §).

Kan sådan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande däri, skall

ärendet anmälas för länsstyrelsen (6 §). Länsstyrelsen äger efter viss föreskriven

utredning vid vite föreskriva de åtgärder som erfordras för vanhävdens

avhjälpande (7 §).

Åt jordlagsutredningen har uppdragits att överse bl. a. uppsiktslagen (se

1959 års riksdagsberättelse s. 218 f). Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse

beräknas utredningens pågående arbete, översyn av uppsiktslagen, fortgå

under hela år 1964.

opaginerad Kontrollera mot PDF

79

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Motioner. I motionerna I: 828 och IT. 1019 anföres följande.

I samband med strukturomvandlingen inom jordbruket sker en allt snabbare

omvandling av landskapet med på längre sikt oöverskådliga verkningar.

För att i det läget slå vakt om de ur naturvårdssynpunkt mest skyddsvärda

kulturområdena är det bl. a. angeläget, att den av statsmakterna påverkade

jordbrukspolitiken får en lämplig inriktning. Sålunda bör exempelvis

i samband med prövning enligt lagen den 30 juni 1947 om uppsikt

å jordbruk verkställas en avvägning mellan de strikt företagsekonomiska

intressen som hittills ensidigt kommit till tals vid lagens tillämpning och ett

allmänt naturvårdsintresse. Att döma av de direktiv som lämnats 1958 års

jordlagsutredning kan man ifrågasätta om man i utredningsarbetet kommer

att beakta dessa naturvårdssynpunkter. varför det icke borde vara ett

föregripande, om föreskrifter snarast utfärdades i här berörda avseenden.

3. Ledningen för den svenska jakten

Propositionen nr 71/1963. Med hänsyn till det nära samband som naturvårdsutredningen

funnit föreligga mellan å ena sidan naturvården och å

andra sidan bl. a. jakten och viltvården har utredningen övervägt möjligheterna

att samordna verksamheterna. Då emellertid jaktlagstiftningen

överses inom 1949 års jaktutredning, har utredningen icke ansett sig ha

möjlighet att framlägga något förslag i ämnet. Utredningen håller före att

frågan om den administrativa tillsynen på jaktens område lämpligen bör

upptagas till behandling sedan översynen av jaktlagstiftningen verkställts

(se nämnda prop. s. 51). Vid remissbehandlingen (prop. s. 65 f) vidhåller

domänstyrelsen ett tidigare uttalat önskemål att dess uppgifter på jaktens

och viltvårdens område överföres till annan central myndighet, förslagsvis

naturvårdsorganet. Därest organisatoriska skäl anses tala mot överförandet

av allmänna jaktfrågor till nämnden redan i samband med dess inrättande

kan enligt styrelsen därmed anstå. Styrelsen anser det emellertid olämpligt

att göra överförandet beroende av lösningen av de jaktfrågor som f. n. överarbetas

av 1949 års jaktutredning. Av samma uppfattning är länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt Jägarnas riksförbund. 1949 års jaktutredning

framhåller å andra sidan att det för utredningen viktigaste i denna

fråga inte är till vilken instans tillsynen förlägges. F. n. är den, anför utredningen,

knuten till domänstyrelsen, vars erfarenhet och kunskap på området

är stor. Jaktutredningens överväganden sägs hittills inte ha gett anledning

till önskan om ändring. Vad utredningen betraktar som avgörande

är, att en överflyttning av tillsynen inte får nedbryta den på det såväl naturvetenskapliga

som praktiska området mycket sakkunniga och effektiva

organisation, som Svenska jägareförbundet kunnat bygga upp. Svenska jägareförbundet

finner det naturligt att om naturvårdsnämnden kommer till

stånd, denna skall beredas tillfälle att deltaga i handläggningen av ifrågavarande

ärenden. Departementschefen yttrar (s. 112).

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Utan tvekan föreligger ett nära samband mellan å ena sidan naturvården

och å andra sidan jakt- och viltvården---. Även om goda skäl så
lunda

talar för att angivna verksamheter organisatoriskt samordnas, delar

jag utredningens uppfattning att detta ej nu bör ske. Frågan bör emellertid

tas upp på nytt när resultatet av pågående utredningar beträffande bland

annat domänverkets företagsform — ---föreligger.

Departementschefens ifrågavarande ställningstagande lämnades utan erinran

av riksdagen (jfr jordbruksutskottets uti. nr 11/1963).

Motioner. I motionerna I: 830 och 11: 1020 anföres bl. a. att det förhållandet

att jaktvårdskonsulenterna utbildas och avlönas av Svenska jägareförbundet

obestridligt medför att de har svårt att med oväld fungera som

föredragande inför länsstyrelserna och avge yttranden, särskilt i kontroversiella

frågor. Motionärerna anser det vidare lämpligare att jaktvårdsfonden

förvaltas av naturvårdsnämnden. Ehuru medlen i huvudsak bör användas

för viltvård och viltforskning, bör jägarorganisationerna ha möjlighet

att erhålla bidrag till sin verksamhet i likhet med vad som f. n. gäller beträffande

Svenska naturskyddsföreningen. Slutligen anser motionärerna

att ledningen för den svenska jakten bör överflyttas från domänstyrelsen

och Svenska jägareförbundet till naturvårdsnämnden, detta till följd av jaktens

nära samhörighet med naturvården, där den utgör både en kulturell

och en social gren.

Utskottet

Genom törevarande proposition framlägges förslag till ny naturvårdslag,

som skall ersätta naturskyddslagen, strandlagen och vissa regler i byggnadslagen.

Samtidigt föreslås vissa följdändringar i expropriationslagen och

byggnadslagen.

Statsmakterna antog år 1963 riktlinjer för den framtida naturvårdspolitiken,

varvid beslöts en betydande utbyggnad av naturvårdsorganisationen

och en ökad ekonomisk insats från statens sida. Det förutsattes samtidigt

att samhällets insatser på naturvårdens område skulle stödjas av en förbättrad

naturvårdslagstiftning. Utskottet hälsar med tillfredsställelse att

förslag till sådan lagstiftning nu föreligger. Huvuddragen i förslaget till naturvårdslag,

vilket således innebär ett fullföljande av 1963 års beslut, samt

i den kritik som motionsvis riktats mot förslaget, är i korthet följande.

Enligt 1963 års beslut skall det vara en av samhällets viktigaste uppgifter

att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdefulla

naturområden tillgodose det från social synpunkt angelägna behovet av

mark för rekreation och friluftsliv. I sistnämnda hänseende har det vidare

ansetts högst angeläget att effektivt upprätthålla den särskilda strandregleringen

i enlighet med strandlagens syfte, så att allmänhetens tillträde till

s. 81 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964 81

landets kuster och sjöstränder ej hindras av okontrollerad bebyggelse. Enligt

lagförslaget skall i dessa delar gälla följande. För tillgodoseende av behovet

av områdesskydd överföres från naturskyddslagen institutet nationalpark.

För att möjliggöra säkerställande av kulturellt eller socialt viktiga

naturområden införes vidare ett nytt institut, kallat naturreservat. Beslut

om bildande av naturreservat skall meddelas av länsstyrelsen. För att åt

allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv skall länsstyrelsen

kunna förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde,

inom vilket bebyggelsen skall kunna kontrolleras på huvudsakligen

samma sätt som enligt strandlagen. Härjämte öppnas möjlighet till ingrepp

mot andra anläggningar som inskränker allmänhetens rörelsefrihet inom

området. Motionerna avser i nu berörda delar bl. a. kommunernas och de

enskilda sakägarnas ställning i frågor om naturreservat samt tillämpningen

av institutet. Kritik riktas mot att strandskyddskontrollen enligt förslaget

skall omfatta även bostadsbyggnader för jordbrukets m. fl. eljest undantagna

intressens behov.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden är enligt 1963 års beslut

landskapsvården ett viktigt arbetsfält. Som angelägna uppgifter härvidlag

har betecknats viss kontroll av bebyggelsen och av olika arbetsföretag, särskilt

täktverksamheten och bilskrotningsföretagen, samt åtgärder i fråga

om utomhusreklamen och mot nedskräpningen. I dessa hänseenden innebär

förslaget till naturvårdslag följande. Till skydd för landskapsbilden införs

allmänt tillståndstvång för täkt av sten, grus, sand och lera för annat

ändamål än markinnehavarens husbehov. Länsstyrelsen får därjämte befogenhet

att förordna om lokalt tillståndstvång för byggnader, upplag och

andra arbetsföretag. Också beträffande reklamanordningar i naturen skall

i princip gälla allmänt tillståndstvång. Bestämmelserna mot nedskräpning

i naturen skärps. I motionerna yrkas bl. a. att från det generella tillståndstvånget

beträffande täktverksamhet skall undantagas all sådan verksamhet

av ringa omfattning. Ytterligare skärpning av nedskräpningsbestämmelserna

föreslås. Utredning begäres av frågan om myndighets ansvar för undanröjande

av skräp och uppsnyggande av nedskräpad plats i fall, där den

skyldige ej kan anträffas.

Lagförslaget innehåller slutligen ersättningsbestämmelser som i huvudsak

utformats efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen,

strandlagen och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är

underkastad det allmänna tillståndstvånget, skall markens värde vid tiden

för lagens ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen. I

motionerna kritiseras de föreslagna ersättningsbestämmelserna för att vara

både alltför generösa och alltför återhållsamma. I vissa motioner förordas

en allmän omarbetning av bestämmelserna. Kritik riktas också mot de föreslagna

reglerna om ersättningsförfarandet. Vidare yrkas avslag på ett föreslaget

stadgande om återbetalning i vissa fall av utbekommen ersättning.

6 Ilihang till riksdagens protokoll 196t. .9 samt. 3 and. Nr 41

opaginerad Kontrollera mot PDF

82 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Den särskilda rätt att överklaga beslut i naturvårdsärende som f. n. tillkommer

vissa organisationer men som enligt förslaget ej längre skall gälla

anses böra bibehållas.

Utskottet övergår härefter till att närmare behandla de olika stadganden

i lagförslaget som berörs av motionerna.

^ 6 §§. I motionen II: 1021 yrkas sådan ändring av 4 § att icke blott

kronan utan även större markägare tillhörig mark kan avsättas till nationalpark.

Vidare föreslås den skärpning av 6 § att enligt 5 § meddelade föreskrifter

dels i vissa fall skall fa lända till inskränkning i redan uppkommen

enskild rätt, dels i mindre omfattning i de olika rättigheter som är förenade

med renskötsel inom nationalpark.

\ ad först angår 4 §, tillgodoses behovet att kunna säkerställa naturområden

enligt förslaget av instituten nationalpark och naturreservat. Visserligen

kunde det i och för sig i vissa fall vara lämpligt från naturvårdssynpunkt

att bereda även mark som tillhör annan än kronan det mera kvalificerade

skydd som nationalparken erbjuder. Detta institut har emellertid

alltsedan sin tillkomst kunnat tillämpas endast beträffande kronans mark,

och utskottet är ej berett att nu förorda någon ändring på denna punkt.

Om annan än kronan tillhörigt område finnes böra bevaras som nationalpark,

torde liksom i övriga naturvårdsfrågor i första hand böra undersökas

möjligheterna att pa frivillig väg få en lösning till stånd. Härvid synes såsom

antyds i motionen en utväg vara att marken överföres i kronans ägo

genom förvärv av lantbruksnämnd. Jämväl den i motionerna I: 834 och II:

1027 samt I: 835 och II: 1028 rekommenderade användningen av markbyten

synes kunna komma i fråga för ändamålet. Kan frivillig uppgörelse ej träffas,

öppnar expropriationslagen möjlighet till expropriation för områdets

bevarande som nationalpark. I många fall torde likväl naturvårdsintresset

kunna tillgodoses i rimlig utsträckning utan att marken övergår i kronans

ägo genom tillämpning av institutet naturreservat. På grund av det anförda,

och då något skäl till den föreslagna ändringen av 6 § ej kan anses föreligga,

avstyrker utskottet bifall till motionärens yrkanden.

7 §. Enligt 7 § får bl. a. område, som är av väsentlig betydelse för allmänhetens

friluftsliv, förklaras som naturreservat. I motionen II: 1021 yrkas

att ordet »väsentlig» skall utgå ur lagtexten. Utskottet, som erinrar om yrkandets

vittgående innebörd, avstyrker bifall till motionärens förslag.

I motionerna I: 834 och II: 1027 yrkas att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte begära att avsättande av naturreservat eller annan naturvårdsåtgärd

av liknande omfattning ej må beslutas utan att vederbörande

kommun hörts i ärendet. Liknande önskemål uttalas i motionerna 1:835

och II: 1028. Såsom i förstnämnda motioner framhålls, kan bildandet av

naturreservat ha stor betydelse för kommunens planering och för dess åt
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Tredje lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

gärder till triluttslivets främjande. I likhet med motionärerna finner utskottet

det därför angeläget att kommunernas mening inhämtas beträffande

naturvärdsåtgärder som i angivet hänseende kan beröra den kommunala

verksamheten. I samband med 1963 års beslut har emellertid departementschefen

förklarat sig fästa stor vikt vid kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet

samt bl. a. uttalat som sin mening att, innan länsstyrelse

tattar beslut i naturvårdsärende som berör kommuns intresse, kommunen

i allmänhet bör beredas tillfälle att yttra sig. Med hänsyn härtill får det

enligt utskottets mening förutsättas att erforderliga bestämmelser i ämnet

kommer att inlagas i blivande tillämpningskungörelse till naturvårdslagen.

Någon riksdagens åtgärd i saken anser utskottet således ej vara påkallad.

Enligt motionerna I: 836 och II: 1026 måste det i lagtexten klarläggas att

markägare har rätt att genom egen ansökan ta initiativ till bildande av

naturreservat inom sin fastighet. Utskottet finner det för sin del så självklart

lölja av allmänna rättsregler att en sådan ansökan måste upptas till

saklig prövning att särskild föreskrift i ämnet ej kan anses påkallad.

Enligt 1963 års beslut är det av stor vikt att avsatta områden och skyddade

töremål av olika slag får den vård och tillsyn som krävs för att syftet

med dess avsättande skall kunna upprätthållas. Bestämmelser om förvaltning

och skötsel skall för varje naturreservat meddelas av länsstyrelsen.

Beträttande kostnaderna skall gälla att objekt i kommunal ägo förvaltas

av vederbörande kommun på egen bekostnad. Ansvaret för förvaltningen av

naturvårdsobjekt i kronans ägo skall i princip åvila domänverket. Ansvaret

för objekt i annan ägares hand skall, där annat ej finnes lämpligt, åvila

vederbörande skogsvårdsstyrelse. Domänverkets och skogsvårdsstyrelses

kostnader skall täckas genom medelsanvisning på driftbudgeten. Mot bakgrund

av det anförda finner utskottet det ej såsom skett i motionerna

1:835 och II: 1028 behöva befaras att ägare av mark inom naturreservat

kommer att få svara för kostnader av angivet slag. Det torde vidare kunna

törutsättas alt förvaltande myndighet i enlighet med motionärernas önskemål

tar rimlig hänsyn till markägares synpunkter på utförandet av sådana

åtgärder inom reservatet som sammanhänger med fastighetens ekonomiska

utnyttjande, exempelvis röjning och trädfällning. Vad i motionerna i berörda

hänseenden anförts synes därför ej påkalla någon riksdagens åtgärd.

8 §. I motionerna I: 823 och It: 1012 yrkas att ordet »sådd» skall medtagas

bland de i lagrummet angivna exemplen och att ordet »bekämpningsmedel»

utbytes mot »kemiska medel».

I beslut om bildande av naturreservat skall bl. a. föreskrivas de inskränkningar

i markägares och andra sakägares förfoganderätt som skall gälla

i fortsättningen. Dessa inskränkningar får å ena sidan ej sträcka sig längre

än som i varje särskilt fall finnes nödvändigt för att trygga reservatets ändamål.

Ä andra sidan måste de till fullo kunna anpassas efter behovet i det

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

föreliggande fallet. Under sådana förhållanden låter det sig ej gärna göra att

i lagen ange samtliga de typer av rättsinskränkningar som kan komma i

fråga. Det är enligt utskottets mening mycket väl tänkbart att ändamålet

med ett naturreservat kan äventyras, om i reservatet på sätt motionärerna

anger införes främmande floraelement eller användes kemiska medel av

annan art än bekämpningsmedel, t. ex. handelsgödselmedel. Då det i lagrummet

endast är fråga om exempel, finner utskottet uppenbart, att även

de i motionerna avsedda åtgärderna kan omfattas av föreskrift enligt förevarande

bestämmelse. Enär motionernas syfte sålunda kan tillgodoses redan

med den av Kungl. Maj :t föreslagna utformningen av 8 §, avstyrker

utskottet bifall till förevarande motionsyrkande.

10 §. Enligt motionerna 1:828 och II: 1019 bör institutet naturreservat

kunna tillämpas i syfte enbart att inom vidsträckta områden med stöd av

10 § förebygga störande uppträdande i naturen från allmänhetens sida genom

exempelvis förbud mot användning av motorbåt på en för fågellivet

värdefull insjö, mot vattenskidåkning inom visst avstånd från badstränder

och mot nöjestrafik med snövesslor inom fjälltrakter, som mera allmänt besöks

av turister. Anvisningar härutinnan bör enligt motionärerna intas i

tillämpningskungörelsen.

Såsom framgår av vad utskottet anfört vid 8 §, skall vid tillämpning av

institutet naturreservat inskränkningar i sakägares förfoganderätt ej göras

mera omfattande än som kräves för tryggande av reservatets ändamål. Sådana

ordningsregler, som motionärerna avser, kan säkerligen i många fall

vara befogade och ägnade att främja fritids- och naturvårdsintressena utan

att aktualisera ersättningskrav. Vad motionärerna föreslår måste emellertid

ses mot bakgrund av de i 7 § angivna förutsättningarna för bildande av

naturreservat. Område skall sålunda kräva särskilt skydd på grund av sin

betydelse för den kulturella eller sociala naturvården. Det kan enligt utskottets

mening ej uteslutas att ändamålet med ett reservat, exempelvis i

skärgården, kan tryggas utan att särskilda inskränkningar jämlikt 8 § behöver

göras i sakägares förfoganderätt, medan däremot allmänhetens rörelsefrihet

inom området kan behöva inskränkas i något avseende. I ett sådant

fall överensstämmer således tillämpningen av institutet med motionärernas

önskemål. Det måste dock för flertalet fall anses sannolikt att

område, som finnes böra avsättas till naturreservat, icke kan beredas tillräckligt

skydd annat än genom föreskrifter enligt såväl 8 som 10 §. Utskottet

vill i sammanhanget framhålla att ej heller föreskrifter enligt 10 §

bör göras mera ingripande än som föranledes av skyddsbehovet i det särskilda

fallet. Om allmänhetens rörelsefrihet inom naturreservat finnes böra

inskränkas för att t. ex. skydda häckande fåglar bör således erforderliga

föreskrifter enligt 10 § tidsbegränsas. Även om förutsättningar för bildande

av naturreservat ej föreligger, erbjuder gällande lagstiftning vissa möjlig
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196i 85

heter att ingripa mot sådana störande företeelser som avses i motionerna.

Länsstyrelse äger sålunda med stöd av sjötrafikförordningen beträffande

svenskt farvatten utfärda föreskrifter om bl. a. fartbegränsning samt om

begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning

eller liknande sport. Med hänsyn till det sagda anser utskottet att

någon riksdagens åtgärd i anledning av nu behandlade motionsyrkande ej

erfordras.

il §. I motionen II: 1021 yrkas sådan utformning av 11 § att giltighetstiden

för temporära förbud, enligt lagrummet högst tre år, skall kunna

förlängas utan tidsbegränsning. Utskottet avstyrker detta yrkande.

H §. I motionen II: 1029 föreslås ett tillägg till 14 § första stycket av

innebörd att förbud mot viss växtarts försäljning skall kunna meddelas,

även om fara för utrotning eller plundring ej föreligger.

Motionären avser att bereda växtvärlden ytterligare skydd mot utarmning

till följd av kommersiell plockning och försäljning av vilda blommor.

Syftet är främst att söka komma till rätta med sådana missförhållanden

som tar sig uttryck i att personer -—• i extrema fall t. o. m. efter turlista,

som kungjorts i pressen — reser runt på landsbygden och uppköper vilt

växande blommor, vilka sedan forslas bort för försäljning i städerna. Utskottet

delar helt motionärens uppfattning att åtgärder i detta hänseende

är påkallade. Det antydda förfaringssättet framstår enligt utskottet som

förkastligt från allmän synpunkt, särskilt när det gäller växter, vilkas bestånd

lider skada av en dylik hårdhänt beskattning. Den föreslagna lagbestämmelsen

ger emellertid möjlighet att ingripa med plockningsförbud även

i sådana fall, då fara för utrotning ej föreligger, men en riklig och från

landskapssynpunkt värdefull tillgång av en viss växtart riskerar att försämras

genom plundring. Departementschefen har framhållit, att förbudet

kan begränsas till att avse kommersiell plockning, då det icke anses påkallat

att förbjuda även plockning för enskild räkning. Förbudet kan emellertid

endast avse själva plockningen, och motionären förmenar, att det

för att bli effektivt bör riktas mot försäljare av skyddade växter. Redan

den föreslagna lagtexten torde emellertid härvidlag ge vissa möjligheter

till ingrepp. Enligt 37 § lagförslaget skall den som bryter mot förbud eller

föreskrift som meddelats enligt bl. a. 14 § straffas med dagsböter eller, om

brottet är grovt, med fängelse i högst sex månader. Av förarbetena till

brottsbalken finner utskottet framgå, att de allmänna bestämmelserna om

medverkan till brott får anses tillämpliga vid en straffbar förseelse mot

naturvårdslagen. Den som uppmanar till brott mot förbud enligt 14 § genom

att erbjuda sig att uppköpa växter som skyddas genom detsamma

får, om någon i anledning därav bryter mot förbudet, anses ha gjort sig

skyldig till straffbar medverkan till förseelse mot naturvårdslagen. I vissa

fall torde även ansvar för efterföljande delaktighet kunna ifrågakonnna.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Möjlighet föreligger således att utan lagändring ingripa mot allvarligare

missförhållanden av det slag som avses i motionen. På grund av det sagda

avstyrker utskottet bifall till motionärens yrkande.

I motionerna I: 823 och II: 1012 yrkas sådan ändring av 14 § andra stvcket

att vistelse vid djurs boplats kan förbjudas. Utskottet hyser sympati

för motionärernas syfte att särskilt under häckningstid möjliggöra skydd

åt sällsynta fågelarter. Viss möjlighet härtill torde emellertid redan föreligga

genom bestämmelserna i 1960 års kungörelse angående skydd för

djurlivet å vissa platser. Med hänsyn vidare till alt den av motionärerna

förordade lagändringen skulle leda till kriminalisering av även helt oskyl-,

diga företeelser avstyrker utskottet bifall till förevarande motionsyrkande.

15 §. I motionen II: 1021 yrkas att strandskyddsområde skall kunna omfatta

land- och vattenområde inom 1 000 meters avstånd från strandlinje.

I likhet med departementschefen finner utskottet att en sådan utvidgning

knappast synes motiverad av strandskyddets syfte att bevara allemansrätten

utmed stränderna. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.

Utskottet vill dock erinra om att motionens syfte i viss mån tillgodoses

genom bestämmelserna i 19 § som möjliggör bebyggelsekontroll utanför

strandskyddsområde.

I samma motion yrkas också sådan utformning av 15 g tredje stycket

att strandskyddsområde, om starka skäl föreligger, kan omfatta även område

som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Utskottet,

som ej finner behov föreligga av en sådan utvidgning av institutets

tillämpningsområde, avstyrker bifall även till detta yrkande.

16 §. I motionerna I: 828 och II: 1019 yrkas att 16 § andra stycket skall

förtydligas, så att därav framgår vilka slag av anläggningar som avses

med stadgandet.

Såsom framgår av departementschefens uttalanden avser förevarande

lagrum att öppna möjlighet till ingrepp mot sådana andra anläggningar

än bebyggelse som försvårar allmänhetens tillträde till stränderna. Departementschefen

nämner som exempel att genom hägnader, trädgårdsanläggningar,

sittplatser eller dylikt marken mellan en befintlig tomtplats och

en närbelägen sjö under vissa förutsättningar kan ges karaktär av tomt

och därigenom uteslutas från allemansrätten. I andra fall kan sådana anläggningar

som bryggor eller permanenta campingläger innebära faktiska

hinder för allmänhetens rörelsefrihet. Att närmare än så ange allemansrättsliga

förhållanden som är beroende av omständigheterna i det särskilda

fallet anser utskottet icke möjligt. Enligt utskottets mening blir det en

angelägen uppgift för upplysnings- och propagandaverksamheten på naturvårdens

område att sprida kännedom om innebörden av bl. a. förevarande

lagrum. Någon riksdagens åtgärd i frågan anser utskottet ej påkallad.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

I motionerna 1:834 och II: 1027 föreslås sådan ändring av 16 § tredje

stycket att tillstånd ej skall krävas för uppförande inom strandskyddsområde

av bostadshus på eller i omedelbar anslutning till befintlig tomtplats.

I samma motioner ävensom i motionerna 1:835 och II: 1028 uttalas

önskemål om eu generös dispensgivning i dylika fall.

I fråga om det i strandlagen gjorda undantaget för bebyggelse, som erfordras

för försvaret, jordbruket och vissa därmed jämförliga intressen

har utredningen anmärkt att bostadshus, som uppförts med stöd av bestämmelsen,

ibland visat sig i själva verket ha varit avsedda för fritidsändamål.

För att förebygga ett dylikt kringgående av bestämmelserna har

utredningen föreslagit att undantagsbestämmelsen ej skall avse bostadsbyggnad.

Behovet av en sådan utvidgning av strandkontrollen har vitsordats

vid remissbehandlingen. I likhet med departementschefen anser

utskottet därför att undantag i nämnt hänseende ej bör gälla för anläggning

som tillgodoser bostadsändamål. I sammanhanget bör också framhållas

att svårigheter kan uppstå när det gäller att avgöra frågan, huruvida

ett visst bostadshus är avsett för exempelvis fiske- eller fritidsbruk.

En s. k. fiskestuga kan sålunda från början ha använts uteslutande i

samband med yrkesmässigt fiske för att efter hand i allt större omfattning

utnyttjas för fritidsändamål. På grund av det anförda avstyrker utskottet

bifall till det i motionerna I: 834 och II: 1027 föreslagna generella

undantaget. Utskottet har emellertid förståelse för synpunkten att den utvidgade

regleringen kan komma att innebära onödig omgång för den inom

strandskyddsområde bofasta befolkningen och vålla irritation hos denna.

Det är självfallet angeläget att regleringen tillämpas så att dylika verkningar

i möjlig mån undvikes. En möjlighet härtill torde föreligga, om

från strandskyddsförordnande undantages område inom visst avstånd från

befintlig, i laglig ordning tillkommen bebyggelse. Genom en sådan avgränsning,

som enligt vad utskottet inhämtat tillämpas med goda resultat

inom Stockholms län, kan således motionernas syfte tillgodoses. Beträffande

de fall, där sådana undantag ej kan ske, vill utskottet framhålla att de

föreslagna bestämmelserna om strandskyddsområde liksom gällande strandlag

avser att så långt det finnes nödvändigt och lämpligt söka trygga allemansrätten

utmed stränderna. Det friluftsintresse som bevakas av nämnda

regler skall dock, såsom framgår av 16 § tredje stycket, i princip vika

för anläggningar som erfordras för de i stadgandet angivna intressena.

Såsom påpekats i motionerna 1:834 och II: 1027 innebär den kritiserade

utvidgningen av strandregleringen icke något avsteg från nu nämnda

grundsatser. I dessa ligger därför enligt utskottets mening en betryggande

garanti för att i enlighet med motionärernas önskemål dispens kommer att

ges i alla fall som prövas fylla legitima behov. Att dispens ges framstår

som särskilt naturligt i det i motionerna I: 834 och II: 1027 nämnda fallet

att på eu jordbruksfastighet ett nytt bostadshus skall uppföras som ersätt
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

ning för ett nedbrunnet. Någon riksdagens åtgärd i anledning av vad

motionärerna uttalat om dispensgivningen finner utskottet med hänsyn till

det sagda ej vara påkallad.

17 §. I motionerna I: 834 och II: 1027 föreslås ett tillägg till 17 § av

innebörd att länsstyrelse vid prövning av fråga om åtgärd enligt lagrummet

regelmässigt skall pröva, huruvida behov föreligger att beträffande området

meddela föreskrift enligt 10 §, samt att markägare skall äga påkalla förhandsprövning

av fråga om utförande av sådana hindrande anordningar

som avses i lagrummet. Såsom departementschefen anfört är en uttrycklig

förutsättning för tillämpning av 17 § att fråga är om mark, där allmänheten

har rätt att fritt vistas. Därigenom uteslutes bl. a. ägor som kan skadas

av att man tar väg över dem. Departementschefen framhåller vidare att,

där det förutses att ett stängselgenombrott skulle medföra invasion av besökande

till skada för de inhägnade ägorna, förevarande paragraf således

ej får tillämpas utan i stället kan övervägas att bilda naturreservat. Det

syfte motionärerna velat vinna genom första ledet i sitt yrkande kan således

tillgodoses utan ändring av Kungl. Maj :ts förslag. Beträffande den

ifrågasatta förhandsprövningen finner utskottet att klarläggande besked

om en ifrågasatt åtgärds tillåtlighet från naturvårdssynpunkt torde kunna

inhämtas genom en underhandskontakt med länsstyrelsen. Några särskilda

föreskrifter härom anser utskottet ej erfordras. Utskottet avstyrker således

bifall till vad motionärerna vid detta lagrum föreslagit.

18 §. I motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 835 och II: 1028 yrkas att

frän den generella tillståndsplikten skall undantagas ej blott husbehovstäkt

utan även annan täktverksamhet av begränsad omfattning. I sistnämnda

motionspar preciseras yrkandet att avse undantag för »ringa täktverksamhet»,

varmed enligt motionerna förstås en förbrukning som ej överstiger

gränsen för en normal husbehovstäkt.

Såsom departementschefen funnit, bör täktregleringen inriktas på sådana

täkter som med hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå

de vanligen utförs, medför särskilda vådor för landskapsbilden. Från landskapsvårdande

synpunkt lär hinder ej heller möta att på sätt motionärerna

föreslagit från det allmänna tillståndstvånget undanta all täktverksamhet

av viss begränsad omfattning oavsett dess ändamål. Motionärernas förslag

är emellertid ur andra synvinklar ej invändningsfritt. Med den av motionärerna

förordade utformningen av undantagsbestämmelsen tvingas täktinnehavarna

till subjektiva bedömanden, som i vissa fall kan tänkas leda

till underlåtenhet att söka tillstånd, där sådant erfordras. Eu sådan utveckling

måste anses mindre önskvärd också med hänsyn till det angelägna

i att länsstyrelserna så snart som möjligt får överblick över den av

tillståndsplikten omfattade täktverksamheten. Med Kungl. Maj :ts förslag

s. 89 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i 89

blir däremot frågan, huruvida tillstånd skall begäras, avhängig av ett faktum

som för envar täktinnehavare är lätt att konstatera, nämligen om material

från täkten tillhandahållits annan. Utskottet finner således att Kungl.

Maj :ts förslag innebär att i lagtexten en klar och entydig avgränsning av

det generella tillståndstvånget kan göras. I motionerna har gjorts gällande

att täktregleringen, sådan den utformats i Kungl. Maj :ts förslag, kan komma

att medföra en överdriven belastning på den administrativa apparaten

och irritation hos allmänheten. Dessa synpunkter, som givetvis förtjänar

beaktande, bör emellertid ses mot bakgrund av regleringens utformning i

stort. Den täktverksamhet som undantages från det allmänna tillståndstvånget

kan således underkastas sådan reglering som avses i 19 och 20 §§.

Markägare som avser att i någon omfattning exploatera t. ex. en grusfyndighet

har därför i många fall anledning att oavsett undantagsbestämmelsens

utformning samråda med länsstyrelsen enligt föreskrifterna i 20 §.

Såsom departementschefen framhållit, är länsstyrelsen vidare oförhindrad

att meddela generellt tillstånd till grustäkt inom ett större område utan att

dessförinnan förebragts detaljerad utredning angående de fyndigheter som

kan komma att öppnas inom området. Sådant tillstånd bör exempelvis kunna

avse täkt för annat ändamål än markinnehavarens husbehov intill en

viss i tillståndet angiven kvantitet per år. Farhågorna för en alltför stor

administrativ belastning eller för irritation hos allmänheten till följd av

undantagsbestämmelsens utformning bör således ej överdrivas. På grund

av det anförda avstyrker utskottet bifall till förevarande motionsyrkanden.

21 §. I motionerna I: 828 och II: 1019 yrkas att ersättning av allmänna

medel skall kunna utgå till ägare av byggnad för sådan åtgärd som avses

i 21 §. Motionärerna torde avse att föreläggande enligt 21 § skall kunna

meddelas, även om detta i och för sig kan anses oskäligt betungande, förutsatt

att sakägaren erhåller ersättning för sina åtgöranden i anledning av

föreläggandet. Motionärerna har likväl ej ifrågasatt någon ändring i 21 §.

Med den utformning lagrummet erhållit i Kungl. Maj :ts förslag föreligger

enligt utskottets mening möjlighet att tillämpa detsamma i så stor utsträckning

som från naturvårdssynpunkt rimligen kan anses påkallat. I den

mån bidrag till kostnaderna kan ställas till förfogande bör detta givetvis

beaktas vid bedömningen av vad som kan anses oskäligt betungande. På

grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet.

22 §. I den vid riksdagens början väckta motionen II: 452 hemställes om

lagstiftning som innebär förbud mot olika slag av reklam invid vägarna,

såsom affischering eller målning på bergväggar och klippor. Utskottet vill

framhålla att det givetvis kan finnas ett legitimt behov också av sådana

enklare reklamanordningar som avses med motionen t. ex. inför en nöjestillställning

eller ett allmänt val. Utskottet delar emellertid motionärernas

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1964

uppfattning att det från såväl naturvårds- som trafiksäkerhetssynpunkt bör

vara möjligt att kunna ingripa mot förekommande avarter av utomhusreklam.

Möjligheterna härtill ökas efter genomförandet av naturvårdslagen.

Sålunda införes i princip ett allmänt tillståndstvång beträffande reklamanordningar

som varaktigt anbringas utomhus. Till sådana anordningar

bör enligt vad departementschefen uttalar även räknas affischer på träd,

plank, bergväggar och dylikt, ehuru de i praktiken mera sällan torde uppfylla

bestämmelsens krav på varaktighet. En affisch kan enligt departementschefens

mening ej anses varaktigt anbringad, när den är av vanligt

förgängligt pappersmaterial och ej heller då den avser någon snart förestående

tilldragelse. Har däremot en affisch, som anbringats annorstädes än

på en vederbörligen tillåten annonstavla eller liknande anordning, gjorts

mera beständig genom plastbehandling eller dylikt, och avser den ej en

snart förestående händelse, bör affischören enligt departementschefens bedömande

anses ha brutit mot förevarande bestämmelse, om han inte utverkat

tillstånd till affischeringen. Detsamma anses böra gälla, om en sådan

affisch av beständigt material visserligen avsett en bestämd tilldragelse men

kvarsitter avsevärd tid därefter. I övrigt skall liksom hittills gälla att kvarlämnade

och trasiga affischer fäller under lagens nedskräpningsbestämmelser.

Mot vad departementschefen sålunda uttalat finner utskottet ej

anledning till erinran. Motionärernas önskemål har således i viss utsträckning

tillgodosetts genom det föreliggande lagförslaget. De av motionärerna

kritiserade företeelserna torde också i någon mån kunna bli föremål för

ingrepp med stöd av annan lagstiftning. På grund härav anser utskottet,

som understryker vikten av att den föreslagna regleringen utövas under

tillbörligt hänsynstagande till reklambranschens berättigade intressen, att

motionen ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

23 och 24 §§. I motionen I: 829 yrkas sådan utformning av 23 och 24 §§

att markägare blir skyldig att rensa sina marker från gammal taggtråd.

Utskottet är medvetet om att taggtråden fortfarande spelar en stor roll

som stängselmaterial inom jordbruksnäringen. Gammal nedfallen eller

eljest övergiven taggtråd kan emellertid i vissa fall utgöra sådan nedskräpning

som avses i nämnda lagrum. I den mån fråga är om sådana för allmänhetens

friluftsliv särskilt betydelsefulla områden, som avsatts som

naturreservat, torde erforderliga åtgärder kunna vidtagas med stöd av 9 §.

Vid sådant förhållande synes motionärens önskemål i tillräcklig mån

kunna anses tillgodosedda genom lagförslaget. Utskottet avstyrker därför

bifall till motionen.

Enligt motionerna 1:823 och II: 1012 samt 1:828 och II: 1019 bör lagförslaget

kompletteras med en allmän hänsynsregel rörande uppträdandet

i naturen i överensstämmelse med 28 § i utredningens lagförslag. I förstnämnda

motionspar åberopas särskilt behovet av att skydda häckande säl!-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

91

synla fåglar. Enligt det senare motionsparet skulle det föreslagna tillägget

utgöra underlag för föreskrifter om allmänhetens uppträdande inom naturreservat

liksom för propaganda- och upplysningsverksamhet i naturvårdsfrågor.

Såsom departementschefen funnit kan heaktansvärda skäl anföras

för en allmän hänsynsregel av förordat slag. I likhet med departementschefen

vill utskottet emellertid framhålla att redan den i 1 § införda hänsynsregeln

inbegriper bl. a. skyldighet att undvika sådant uppträdande som

kan verka störande på andras naturupplevelser eller på djurlivet. Denna regel

torde även eljest vara ägnad att tillgodose motionärernas syften. Med

hänsyn härtill och på de i övrigt av departementschefen anförda skälen avstyrker

utskottet bifall till förevarande motionsyrkanden.

I motionerna I: 823 och II: 1012 yrkas vidare sådan skärpning av 24 §

att föreläggande enligt lagrummet kan meddelas, även om den inträffade

nedskräpningen ej kan vålla obehag av någon betydenhet för närboende

eller andra eller skada till person eller egendom. Utskottet, som finner förslaget

alltför vittgående, avstyrker bifall till detsamma.

1 motionerna I: 43 och II: 54, som väckts vid riksdagens början, har yrkats

skärpta bestämmelser mot nedskräpning i naturen. Utskottet, som anser

detta önskemål i rimlig utsträckning ha tillgodosetts genom förevarande

lagförslag, finner att motionerna ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Slutligen har i motionerna I: 834 och II: 1027 hemställts om skyndsam

prövning av frågan om vilken myndighet som skall svara för undanskaffande

av skräp i fall, där den skyldige ej anträffas. Enligt utskottets mening berör

motionärerna här ett problemkomplex som på en del håll, särskilt i de

större tätorternas närhet, är av stor betydelse. Även om den sålunda väckta

frågan, såvitt angår bilvraken, kommer att övervägas i samband med behandlingen

av bilskrotningsutredningens betänkande, anser utskottet i likhet

med motionärerna att en prövning av hela problemkomplexet bör komma

till stånd. Härvid bör övervägas icke blott vilken myndighet som bär

ansvaret för undanskaffandet utan även hur kostnaderna därför bör fördelas.

Utskottet, som förutsätter att frågan bringas till en skyndsam lösning,

tillstyrker att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer om utredning i ämnet.

25—29 §§. Enligt lagförslagets ersättningsbestämmelser skall ersättning

kunna utgå till markägare och andra rättsinnehavare i fall då med stöd

av lagen meddelade beslut eller föreskrifter medför mera långt gående inskränkningar

i förfoganderätten till marken. De viktigaste anledningarna

till sådana ersättningar blir föreskrifter i samband med beslut om avsättande

av naturreservat eller naturminne, vägrat tillstånd att inom strandoch

landskapsskyddsområde uppföra byggnad eller annan anläggning samt

vägrat eller villkorat tillstånd till läkt. Det har av statsmakterna förutsatts

att den beslutade intensifieringen av naturvården kommer att medföra betydande

utgifter för det allmänna. Till belysande av naturvårdsutgifternas

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

storlek må nämnas att för budgetåret 1964/65 anvisats ett investeringsanslag

av 2 500 000 kronor till markförvärv för naturvårdsändamål in. m.

samt ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor för ersättningar till markägare

m. m.

Ersättningsbestämmelserna är utformade så att de icke automatiskt

kommer att föranleda utgifter för ersättningar. Medelsåtgången kommer i

stället att i första hand bestämmas av de särskilda beslut som meddelas i

ärenden av ovan angiven art. I varje särskilt fall kan således fördelarna av

en åtgärd vägas mot de kostnader den kan föranleda. Både hänsyn till

motstående intressen och statsfinansiella skäl talar således för att åtgärderna

ej göres mera ingripande än som från naturvårdssynpunkt är oundgängligen

nödvändigt. Å andra sidan måste myndigheternas inställning

ofta präglas av en viss generositet gentemot sakägarna. Utskottet vill sålunda

i likhet med departementschefen starkt understryka vikten av att

uppkommande ersättningsfrågor i största möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen.

Såsom departementschefen framhållit torde det i en hel

del fall vara att föredraga att stat eller kommun söker köpa ett naturvårdsobjekt

framför att tvångsvis belägga detta med långt gående och svårvärderade

inskränkningar i sakägarens förfoganderätt. Det synes naturligt

att härvid stor hänsyn tas till markägarens önskemål. Med en sådan inställning

tillgodoses i viss mån syftet med den i motionerna I: 834 och

II: 1027 yrkade ändringen i 26 §. Vid förhandlingarna bör givetvis också

tagas till vara de möjligheter som må föreligga att såsom föreslås i motionerna

1:834 och 11:1027 samt 1:835 och 11:1028 nå en uppgörelse på

grundval av markbyten med kronan. Det nu sagda torde jämväl innebära

ett beaktande av vad i motionerna I: 836 och II: 1026 anförts om underlättande

av kompletteringsförvärv. På sätt utvecklas i motionerna 1: 835 och

11: 1028 torde en generös tillämpning av ersättningsbestämmelserna framstå

som önskvärd, särskilt då fråga uppkommer om ersättning för olägenheter

till följd av massinvasion i naturreservat.

Ersättningsbestämmelserna får visserligen såsom departementschefen anför

närmast ses som ett komplement för fall, då annan utväg än tvångsåtgärder

ej står till buds. De kommer emellertid att utgöra underlag för såväl

domstolarnas bedömning av tvistiga ersättningsfrågor som de erbjudanden

om ersättning som förhandlingsvis göres i naturvårdsfrågor. Tillämpningen

och utformningen av förevarande stadganden får därför stor betydelse både

för naturvårdsutgifterna och den enskilda sakägaren. I frågan, huruvida

stadgandena innefattar en rimlig avvägning mellan det allmännas och den

enskilde sakägarens intressen, råder i ärendet delade meningar. Ä ena sidan

ifrågasättes i motionerna I: 822 och II: 1011 samt II: 1021 huruvida icke

de föreslagna ersättningsreglerna fått en för sakägarna alltför förmånlig

utformning. Å andra sidan hävdas i motionerna I: 834 och II: 1027, I: 835

och II: 1028 samt I: 836 och II: 1026 att samma bestämmelser ej tar skälig

s. 93 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

93

hänsyn till sakägarnas berättigade intressen. Enligt utskottets mening hör

nämnda fråga till en början ses mot bakgrund av det av departementschefen

antydda faktum att man i ersättningsfallen kommer att ställas inför ytterst

svårbedömda och invecklade värderingsspörsmål. De föreslagna stadgandena

anknyter visserligen till vad som redan gäller i naturskyddslagen,

strandlagen och byggnadslagen. Såsom utredningen påpekat, har emellertid

gällande ersättningsregler på området tillämpats endast i ringa omfattning.

Utredningen har också framhållit att vid uppskattningen av det allmännas

blivande utgifter för ersättningar till markägare m. in. föga ledning står

att finna i tidigare erfarenheter. Ovissheten härutinnan manar enligt utskottets

mening till försiktighet inför ställningstagandet till förevarande

lagstiftningsfråga, icke minst med tanke på utfallet av 1950 års lagstiftning

om ersättning för mistad fiskerätt. Det synes med hänsyn till lagstiftningens

delvis nya inriktning över huvud taget önskvärt att uppmärksamheten från

början inriktas på att snarast söka avslöja och avhjälpa sådana brister som

till förfång för allmänna eller enskilda intressen kan finnas däri. Expropriationsutredningen

har vidare uttalat att spörsmålet om en lämplig reglering

på förevarande område har nära samband med frågor som utredningen

fått i uppdrag att behandla. Vid angivna förhållanden talar enligt

utskottets mening vissa skäl för att i anslutning till andrahandsyrkandet i

motionerna 1: 822 och II: 1011 visserligen intaga ersättningsbestämmelser

i naturvårdslagen men göra deras slutliga utformning beroende av fortsatta

överväganden. Någon omedelbar genomgripande omarbetning av propositionens

ersättningsregler på sätt i olika avseenden föreslås i sistnämnda

motioner, i motionerna II: 1021 samt I: 836 och II: 1026 bör således nu ej

komma i fråga. Utskottet anser däremot att lagens tillämpning från början

bör följas och iakttagelserna redovisas på sådant sätt att ett betryggande

underlag för bedömandet av lagens verkningar kan erhållas. Frågan om en

närmare samordning med expropriationslagens bestämmelser, sedan pågående

översyn av desamma slutförts, bör hållas öppen. Ehuru det ej torde

kunna uteslutas att expropriationsutredningens resultat kan komma att

påverka utformningen av naturvårdslagens ersättningsnormer, finner utskottet

det i princip mindre lämpligt att ändra dessa, sedan de en gång

antagits. I den mån ändringar kan befinnas påkallade torde dessa därför

huvudsakligen böra inriktas på de bestämmelser som reglerar ersättningsförfarandet.

Av skäl som utredningen närmare utvecklar kan de framtida ersättningsbeloppen

för hindrad täktverksamhet väntas bli avsevärda. Den osäkerhet

som kännetecknar beräkningarna härvidlag bör enligt utskottets mening

föranleda särskilda överväganden, så att täktregleringen ej kan komma att

äventyras av finansiella skäl. Möjligheterna att avgiftsbelägga tillåten

täktverksamhet torde sålunda förtjäna att vidare övervägas. Fall kan vidare

tänkas inträffa där en fyndighet berör flera fastigheter och en enstaka fastig
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196i

hetsägares tillståndsansökan måste avslås, fastän från naturvårdssynpunkt

hinder ej skulle möta mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten. Ersättningsanspråk

mot det allmänna skulle således i vissa fall kunna tänkas uteblir

om förutsättningar tillskapas för att tvångsvis genomdriva ett gemensamt

uttag. Utskottet erinrar om att närliggande exempel finnes i hysamfällighetslagen

och i vattenlagens regler om dikningssamfällighet. Frågan om att

tvångsvis hilda samfälligheter för täktverksamhet bör därför, såsom begärts

i motionerna 1: 822 och II: 1011, bli föremål för utredning.

Beträffande 25—29 §§ vill utskottet ytterligare anföra följande.

Enligt förslaget skall ersättning endast utgå, om markägare till följd av

förbud mot bebyggelse eller liknande anläggning kan utnyttja sin mark

allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidgare värde.

För exempelvis sådana fall att föreskrifter enligt 8 eller 9 t; vållat olägenhet

eller kostnad för jordbruket på fastighet utgår ersättning, om föreskrifterna

våliat sakägaren avsevärt men. Såsom framhålles i motionerna 1:885 och

It: 1028 samt 1:836 och II: 1026 blir sakägaren således skyldig att i viss

omfattning utan ersättning tåla intrång av angivet slag. De ingrepp som

med stöd av lagförslaget, särskilt 9 §, skall kunna göras i enskild förfoganderätt

företer enligt utskottets mening sådana likheter med tvångsförvärv i

allmänhet av särskild rätt till fastighet att den i sistnämnda motionspar

ifrågasatta anknytningen till expropriationslagens ersättningsregler onekligen

har vissa skäl för sig. Å andra sidan kan av de allmänt godtagna principer

som kommer till uttryck i 1 § lagförslaget sägas följa att varje intrång

i enskild förfoganderätt ej kan vara ersättningsgillt. Med hänsyn härtill

anser sig utskottet ej böra förorda någon ändring i nu behandlade ersättningsnorm.

I de fall ersättning skall utgå, bör denna emellertid alltid

kunna bestämmas så att markägaren helt kompenseras för härutöver uppkommande

förmögenhetsförlust. Detta möjliggöres redan med föreslagen

utformning av 25 § första stycket, 26 och 27 §§. I fall som avses i 25 g

andra stycket, 28 och 29 §§ är förhållandet ett annat. Då förordnande enligt

lagförslaget innebär förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd,

får ersättning nämligen ej påkallas, förrän tillstånd till åtgärden

vägrats. Det tidigare värde som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningens

beräkning skall enligt Kungl. Maj:ts förslag i överensstämmelse

med motsvarande bestämmelse i strandlagen hänföras till tiden för

förordnandets meddelande eller, beträffande sådan täktverksamhet som

omfattas av det generella tillståndstvånget, till tiden för lagens ikraftträdande.

Departementschefen har genom att förorda strandlagens i stället

för byggnadslagens värderingsprinciper velat förebygga att markägare snarast

efter tillståndstvångets införande begär tillstånd och, i händelse av

avslag, fordrar ersättning beträffande åtgärder som eljest skulle aktualiseras

långt senare eller kanske inte alls. Enligt utskottets mening kan eu

sådan utveckling väntas bli en följd även av Kungl. Maj :ts förslag. Enligt

s. 95 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196b 95

strandlagens värderingsprinciper skall markens värde med såväl bebyggelserätt

som de begränsade användningsmöjligheter som kvarstår efter

inskränkningarna i samma rätt beräknas efter värdet vid den tidpunkt, då

länsstyrelsen förordnade om tillståndstvång. Värdejämförelserna avser härvid

realvärdena, och förändringar i penningvärdet beaktas ända fram till ersättningsberäkningen.

Tillämpad exempelvis på täktregleringen kommer

denna värderingsprincip på sätt utvecklas i motionerna I: 836 och II: 1026

uppenbarligen att leda till att efter en övergångstid ersättningar för vägrad

täktverksamhet icke på något sätt motsvarar den verkliga förmögenhetsförlusten,

särskilt om jämförelse sker med sakägare, som erhåller täkttillstånd.

Fog finnes sålunda för den i motionerna I: 834 och II: 1027 samt

1: 836 och II: 1026 hävdade meningen att en med sådana ersättningsregler

förenad täktreglering kommer att drabba de enskilda sakägarna slumpvis

och uppfattas som orättvis. En sådan verkan synes åtminstone i någon

mån kunna undvikas om det tidigare värdet på sätt i motionerna I: 605 och

11: 728 föreslagits beträffande strandlagen och nu förordas i motionerna

1: 834 och II: 1027 vid ersättningsberäkningen hänföres till tiden för det

beslut, varå anspråket på ersättning grundas. Utskottet anser att de ändringar

som erfordras för en sådan värdering bör vidtagas i 25, 28, 29 och

45 §§.

32 §. I motionerna 1: 834 och II: 1027 samt I: 836 och II: 1026 har föreslagits

att den i lagrummet angivna tidsfristen förlänges till sex månader.

Genom föreläggande enligt 32 § skall länsstyrelse, som står i begrepp att

meddela beslut av beskaffenhet att kunna föranleda anspråk på ersättning

eller inlösen, skaffa sig kännedom om sakägares avsikt att yrka ersättning

och, då så är fallet, om anspråkets storlek. Detta sammanhänger enligt förarbetena

till naturskyddslagen, varifrån bestämmelsen hämtats, med att

beslut som kan medföra ersättnings- eller inlösenskyldighet icke skall få

meddelas utan att länsstyrelsen förvissat sig om att medel finns tillgängliga

för betalning av ersättningen eller lösesumman. Utskottet vill med anledning

av motionsyrkandena erinra om att i lagtexten används uttrycket

»minst» två månader. Utskottet finner att i vissa fall, exempelvis vid fridlysning

av enstaka naturföremål, behov kan föreligga av ett snabbt ställningstagande,

varvid det kan vara motiverat att tillgripa minimifristen. Om

däremot frågan är av mera komplicerad natur, så att ett ställningstagande

till ersältningsspörsmålet måste föregås av ingående utredningar och överväganden,

anser sig utskottet kunna utgå från att skäligt rådrum beredes

för nämnda ändamål. Utskottet avstyrker därför bifall till motionärernas

förslag.

33 §. Även den i 33 § första stycket angivna tidsfristen har ansetts för

snäv. I motionerna I: 834 och II: 1027, I: 835 och II: 1028 samt I: 836 och

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

11: 1026 yrkas sålunda att densamma förlängs till två år. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att det är önskvärt att sakägarna beredes erforderligt

rådrum och att lagens bestämmelser i möjligaste mån främjar

frivilliga uppgörelser i naturvårdsfrågor. På grund härav vill utskottet starkt

understryka vad lagrådet anfört om att förevarande preskriptionsbestämmelse

måste anses vara dispositiv och att länsstyrelse således i och för sig

äger eftergiva ettårsgränsen, t. ex. om det erfordras för fortsatta förhandlingar

i ersättningsfrågan. Utskottet förutsätter att länsstyrelserna vederbörligen

beaktar vad lagrådet sålunda anfört. Med hänsyn härtill avstyrker

utskottet bifall till förevarande motionsyrkanden.

Den samordning av olika ersättningsbestämmelser som skett i Kungl.

Maj :ts förslag har såvitt angår förevarande lagrum kommit att medföra

att naturskyddslagens regler om preskription av talerätt blir tillämpliga

även på de s. k. strandskyddsfallen, beträffande vilka motsvarande stadganden

saknas i strandlagen. Enligt motionerna I: 834 och II: 1027 samt

1:835 och II: 1028 bör emellertid någon preskriptionsregel av angivet slag

ej införas beträffande strandskyddsfallen. Frågan om en sådan särreglering

måste till en början ses mot bakgrund av det förhållandet att förvaltningsrättsliga

avslagsbeslut i princip icke äger rättskraft. En avslagen dispensansökan

utgör således ej hinder för en förnyad ansökan av samma innehåll

eller för kontinuerliga ansökningar avseende olika områden av samma fastighet.

I sådana lägen skall preskriptionstiden räknas med utgångspunkt

från den dag det senaste avslagsbeslutet vann laga kraft. Att en tidigare

ansökan avslagits utan att ersättningsyrkande framställts inom preskriptionstiden

bör ej heller inverka på ersättningsfrågans bedömning, då talan

anhänginggöres efter ett nytt avslagsbeslut. Det kan vid angivna förhållanden

knappast med fog göras gällande att Kungl. Maj :ts förslag i förevarande

hänseende innefattar en icke godtagbar skärpning för vissa kategorier markägare

av hittills gällande bestämmelser. Vidare har den kritiserade tidsgränsen

uppställts i syfte att förebygga att uppgörelser om ersättningsfrågor

drar alltför mycket ut på tiden. Det kan ej antagas att behovet härvidlag

blir mindre i strandskyddsfallen än i övriga dispensärenden. Slutligen

må anmärkas att ett bifall till motionärernas förslag skulle innebära

avsteg från ett av lagstiftningens huvudsyften, nämligen att skapa en enhetlig

och systematisk reglering av ersättningsfrågorna i naturvårdsärenden.

Vid angivna förhållanden avstyrker utskottet bifall till motionärernas

förslag.

35 §. I motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 836 och II: 1026 yrkas att

35 § måtte utgå ur lagförslaget.

På sätt departementschefen närmare utvecklat kan det i vissa fall te sig

rättvist att markägare återbetalar ersättning som han erhållit i naturvårdsärende.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att möjlighet bör

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 196i

öppnas att med stöd av lag förplikta vederbörande att återgälda sådan ersättning

eller del därav. Utskottet avstyrker därför bifall till motionärernas

yrkande. Utskottet vill emellertid med anledning av nämnda motioner och

motionerna 1:835 och 11:1028 understryka vikten av att ifrågavarande

bestämmelse tillämpas med varsamhet och omdöme. Med hänsyn till de

uppställda förutsättningarna för bestämmelsens tillämpning anser utskottet

det kunna förutsättas att talan om återbetalning endast sällan kommer att

anhängiggöras av det allmänna. Vad nu sagts torde jämte den föreskrivna

domstolsprövningen anses innefatta en betryggande garanti för att återbetalning

endast älägges i uppenbara fall.

36 §. I motionerna I: 836 och II: 1026 yrkas att 36 § andra stycket ändras

så att samma regler kommer att gälla för rättegångskostnader i naturvårdsmål

som i expropriationsmål. Utskottet vill anmärka att ett av expropriationsutredningen

framlagt förslag till ändring av expropriationslagens kostnadsregler

är mindre förmånligt för sakägare än Kungl. Maj:ts förevarande

förslag. Med hänsyn vidare till att den nu väckta frågan omfattas av den

fortsatta översyn av ersättningsbestämmelserna som utskottet tidigare förordat

avstyrker utskottet bifall till motionärernas förslag.

åO §. Såsom framgår av lagrådets yttrande har lagrådet ansett att till

regeringsrätten bör föras besvär över beslut angående tillstånd enligt 19 §

lagförslaget. Om så sker, finner lagrådet det ligga nära till hands att regeringsrätten

blir sista instans också i mål om tillstånd enligt 86 och 122 §§

byggnadslagen. Vad lagrådet sålunda föreslagit bör emellertid enligt departementschefens

mening på grund av frågans principiella räckvidd övervägas

först i samband med förvaltningsdomstolskonunitténs blivande förslag

rörande regeringsrättens arbetsuppgifter. Enligt motionerna I: 836 och

II: 1026 bör i avvaktan på kommitténs förslag lagförslaget ändras och de

av lagrådet angivna besluten i sista hand prövas av regeringsrätten.

Fördelningen av besvärsmål mellan regeringsrätten och Kungl. Maj :t i

statsrådet regleras genom 1909 års lag om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. Av

förevarande lagförslag påkallade ändringar i regeringsrättslagen har genom

propositionen nr 158/1964 förelagts riksdagen för godkännande. Under

hänvisning härtill anser utskottet, som biträder departementschefens ställningstagande

i förevarande spörsmål, att motionerna, såvitt nu är i fråga,

bör lämnas utan bifall.

Genom motionerna I: 835 och II: 1028 aktualiseras vidare frågan om och

i vilken utsträckning rätt att överklaga länsstyrelses beslut bör tillkomma

myndighet, organisation, kommun eller enskild sakägare. Enligt naturskyddslagen

äger Konungen bestämma att myndighet eller organisation

som prövas lämplig därtill äger föra besvärstalan för tillvaratagande av naturskyddets

intresse. Med stöd av detta bemyndigande har i tillämpnings
7

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 3 avd. Nr 41

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Tredje lagutskottets utlåtande nr tl år 1961

kungörelsen till naturskyddslagen besvärsrätt i naturskyddsärende tillagts

Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för

hembygdsvård. Motionärerna yrkar att möjlighet att lämna motsvarande

bemyndigande öppnas i lagförslaget.

De angivna organens lämplighet att löra självständig talan i naturvårdsärende

kan självfallet icke sättas i fråga. Såsom departementschefen framhållit

skall emellertid naturvårdsnämnden enligt 40 § äga rätt att för tillvaratagande

av naturvårdens intresse överklaga länsstyrelses beslut. Vidare

tinnes i nämnden företrädare för vetenskapen och föreningslivet. Enligt utskottets

mening torde bl. a. därigenom Vetenskapsakademien och organisationerna

ha beretts möjlighet att i tillräcklig omfattning påverka nämndens

ställningstagande i naturvårdsfrågor. Utskottet vill i sammanhanget erinra

om att de olika organens rätt att i naturvårdsärende uppträda som sökande

och i sådan egenskap överklaga länsstyrelses beslut ej beröres av förevarande

stadgande. Det bör slutligen framhållas att såväl det nu behandlade

spörsmålet som frågan om besvärsrätt för kommun och enskild sakägare

beröres av det förslag till lag om förvaltningsförfarandet som i år

avlämnats av besvärssakkunniga. Med hänsyn till det sagda anser utskottet

att vad motionärerna i berörda hänseenden anfört och yrkat ej bör föranleda

någon riksdagens åtgärd.

45 §. I motionen II: 1021 yrkas att lagrummets andra stycke skall utgå.

Utskottet finner ej skäl biträda yrkandet.

Vidare yrkas i motionerna 1:835 och II: 1028 att tillstånd enligt 21 g

naturskyddslagen, i de fall tillståndet förenats med föreskrifter enligt samma

lagrum, för sin giltighet efter naturvårdslagens ikraftträdande skall

kunna göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörande av de föreskrivna

åtgärderna. Enligt utskottets mening kan förslaget ej frånkännas

betjMelse från naturvårdssynpunkt. Med hänsyn till förslagets retroaktiva

innebörd linner utskottet skäl ej föreligga att frångå departementschefens

ståndpunkt att äldre tillstånd till grustäkt helt bör accepteras såsom meddelade

enligt 18 § nya lagen. På grund härav avstyrker utskottet bifall till

motionärernas yrkande.

Mot de föreslagna ändringarna i expropriationslagen och byggnadslagen

har utskottet ej funnit anledning till erinran. Departementschefen har antört

att, om riksdagen skulle uppskjuta behandlingen av de framlagda lagförslagen

till årets höstsession, tiden för de föreslagna lagarnas ikraftträdande

bör traintlyttas ett halvt år och 46 § naturvårdslagen jämkas på motsvarande

sätt. De sålunda angivna lagändringarna torde böra vidtagas.

'' Utskottet upptar härefter till behandling vissa återstående motionsyrkanden.

I motionerna I: 828 och IT: 1019 har yrkats utredning av allemansrätten.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år J!)6i

99

Med anledning härav vill utskottet till en början understryka sin tidigare

uttalade uppfattning att de befogenheter, som nu kan anses rättmätigt tillkomma

allmänheten på annans mark, icke i någon mån bör beskäras genom

lagstiftning. I det föregående har utförligt redogjorts för naturvårdsutredningens

förslag till civilrättslig reglering av allemansrättsliga frågor och

remissyttrandena däröver. Av denna redogörelse framgår enligt utskottets

mening klart, vilka svårigheter som är förenade med en sådan reglering.

Utredningens hemställan om lagstiftningsåtgärder har emellertid icke föranlett

någon Kungl. Maj:ts åtgärd och utskottet anser ej heller att någon

ny utredning i syfte att åvägabringa civilrättsliga regler på området i dagens

läge är påkallad. Vad i ärendet förekommit ger emellertid belägg för att behov

föreligger av en entydig tolkning av allemansrättens innebörd. Det synes

angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att förebygga motsättningar

mellan markägare och den rekreationssökande allmänheten på grund

av oriktig uppfattning om allemansrätten. Såsom motionärerna berört, bidrar

bl. a. de nya formerna för fritidsvistelse i naturen till uppkomsten av

dylika konfliktsituationer. En i lämpliga former bedriven upplysnings- och

propagandaverksamhet är enligt utskottets mening i dagens läge den bästa

metoden att förbättra förhållandena på området. Det är självfallet av stor

vikt att en sådan verksamhet kan bedrivas på grundval av en riktig uttydning

av allemansrätten. Motionärernas förslag att i detta syfte tillsätta en

särskild utredning är således förtjänt av beaktande. Enligt utskottets mening

får det dock förutsättas att naturvårdsnämnden tar till vara de möjligheter

som finns att bl. a. genom utnyttjande av i detta ärende redovisat

material skapa större klarhet i allemansrättsliga frågor. Det torde jämväl

få förutsättas att nämnden tar initiativ till den ytterligare utredning i ämnet

som må finnas erforderlig. På grund av det sagda finner utskottet att

någon riksdagens åtgärd i saken f. n. ej är påkallad.

I motionerna I: 828 och II: 1019 har vidare framhållits att det i samband

med strukturförändringarna inom jordbruket sker en allt snabbare omvandling

av landskapet, vars verkningar från naturvårdssynpunkt på längre

sikt är oöverskådliga. Motionärerna föreslår att föreskrifter skall utfärdas

om tillämpning av uppsiktslagen på sätt som tillgodoser naturvårdsintresset.

Enligt utskottets mening berör motionärerna problem som är väsentliga

för natur- och landskapsvård. Övergången från öppen bygd till

skogsbygd utgör på många håll ett påfallande inslag i samhällsutvecklingen.

I likhet med motionärerna anser utskottet det därför i dagens läge vara

angeläget att slå vakt om de mest skyddsvärda kulturområdena. I detta

hänseende föreligger visserligen redan med införandet av institutet naturreservat

möjlighet att skydda gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande

i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla odlingslandskapet.

Naturreservat kan också i speciella fall bildas för att skyd
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1961

da en öppen bygd mot igenskogning. Arbetsföretag som avser skogsplantering

kan också läggas under tillståndsprövning enligt 19 § förslaget till naturvårdslag.

Det är givetvis också viktigt att den jordpolitiska lagstiftningen

tillämpas under vederbörligt hänsynstagande till naturvårdens intressen.

Det torde få ankomma på naturvårdsnämnden att bevaka dessa frågor. Såsom

närmare redovisats i utskottets utlåtande nr 40/1964 är vidare den

jordpolitiska lagstiftningen över huvud föremål för ett omfattande reformarbete.

Utskottet förutsätter att naturvårdsnämnden i samband med remissbehandlingen

av de blivande lagförslagen beredes tillfälle att framföra de

synpunkter på förslagens utformning som må betingas av hänsyn till naturvårdsintresset.

Med hänsyn till det sagda anser utskottet att någon riksdagens

åtgärd i anledning av förevarande motionsyrkande ej är påkallad.

Slutligen har i motionerna I: 830 och II: 1020 hemställts att ledningen

för den svenska jakten skall överflyttas till naturvårdsnämnden. Denna

fråga har såsom framgår av den föregående redogörelsen prövats av statsmakterna

i samband med 1963 års beslut. Därvid ansågs goda skäl tala för

att naturvården å ena samt jakt- och viltvården å andra sidan samordnades.

Frågan härom ansågs emellertid böra prövas först när resultatet av pågående

utredningar beträffande bl. a. domänverkets företagsform föreligger.

Utskottet är fortfarande av samma mening och anser under hänvisning till

1963 års ställningstagande att förevarande motioner icke bör föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Någon riksdagens åtgärd i anledning av övriga i det föregående ej särskilt

behandlade motionsyrkanden anser utskottet ej heller påkallad.

På grund av det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen med förklaring att förevarande proposition,

nr 148, icke kunnat oförändrad bifallas, måtte

dels i anledning av följande motioner, nämligen

1. I: 834 och II: 1027 samt

2. I: 836 och II: 1026,

båda i vad avser 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket i

förslag till naturvårdslag,

dels med avslag å följande motioner, i vad därigenom yrkas

ändring i den föreslagna lagtexten, nämligen

1. I: 822 och II: 1011,

2. I: 823 och II: 1012,

3. I: 828 och II: 1019,

4. I: 829,

5. II: 1021,

6. I: 834 och II: 1027,

s. 101 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

101

7. I: 835 och II: 1028,

8. I: 836 och II: 1026 samt

9. II: 1029,

motionerna vid 6. och 8. i vad avser ändring annorstädes än

i 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket i förslag till naturvårdslag,

för sin del antaga de genom propositionen framlagda, nedan

efter E. återgivna lagförslagen med de ändringarna att

1. a) 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket ävensom

b) 44 och 46 §§

samtliga i förslag till naturvårdslag,

2. ikraftträdandebestämmelsen till förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation samt

3. ikraftträdandebestämmelsen till förslag till lag om ändring

i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

erhåller den såsom utskottets förslag betecknade lydelsen;
B.

att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 834

och II: 1027 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

angående myndighets ansvar för undanskaffande av

skräp i fall, där den skyldige ej anträffas;

C. att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 822

och II; 1011 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att ersättningsbestämmelserna

i förslag till naturvårdslag göres till

föremål för överväganden i av utskottet angivna hänseenden;
D.

att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 822

och II: 1011 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

av frågan om bildande av tvångssamfälligheter för

täktverksamhet ävensom om vidare prövning av spörsmålet

om införande av täktavgift;

E. att följande motioner, nämligen

1. I: 43 och II: 54,

2. II: 452,

3. I: 605 och II: 738,

4. I: 822 och II: 1011,

5. I: 823 och II: 1012,

6. I: 828 och II: 1019,

7. I: 829,

8. I: 830 och II: 1020,

9. II: 1021,

10. I: 834 och II: 1027,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1961

11. I: 835 och II: 1028,

12. I: 836 och II: 1026 samt

13. II: 1029,

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan

anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Naturvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §■

Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas.

Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, skola skäliga

åtgärder vidtagas för att begränsa eller motverka skadan.

2 §•

Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet.

Statens naturvårdsnämnd har överinseende över naturvården i riket.

3 §•

Vid prövning av fråga rörande naturvård skall tillbörlig hänsyn tagas

till övriga allmänna och enskilda intressen som beröras av frågan.

Nationalparker

4 §.

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp

i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan

tillhörig mark avsättas till nationalpark.

5 §.

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild

nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas

över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i

övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med

nationalparken.

6 §■

Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan

uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna

s. 103 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr it dr 1961

103

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur

än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla

sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning

av renhjordar.

Naturreservat

7 §•

Område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin

betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga

beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för allmänhetens

friluftsliv, må av länsstyrelsen förklaras som naturreservat.

8 §•

I beslut om bildande av naturreservat skall angivas grunden för beslutet

samt föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som

finnas nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot

bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning,

plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel.

Finnes sedermera att ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterligare

inskränkningar erfordras, äger länsstyrelsen meddela härav påkallat

beslut.

9 §•

Erfordras för tillgodoseende av ändamålet med naturreservat att vägar,

parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära

inrättningar eller liknande anordningar anläggas inom området eller

att där företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dylik

åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark inom området

där den eljest ej skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förplikta ägaren

att tåla sådant intrång.

10 §.

Länsstyrelsen äger meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har

att iakttaga inom naturreservat som erfordras för att trygga ändamålet

med reservatet.

11 §•

Då fråga uppkommit om bildande av naturreservat eller om meddelande

av beslut enligt 8 § andra stycket, må länsstyrelsen för viss tid, högst tre

år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens

tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot syftet med de ifrågasatta

reservatföreskrifterna. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid

av länsstyrelsen förlängas med högst tre år.

12 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva

beslut enligt 7—10 §§. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva undantag

från meddelade reservatföreskrifter.

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbetsföretag,

äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning

av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 196i

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

Naturminnen

13 §.

Till fastighet hörande naturföremål, soin finnes böra särskilt skyddas eller

vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin

skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet, må jämte erforderligt område

på marken av länsstyrelsen fridlysas såsom naturminne. Markområdet skall

avpassas efter vad som kräves för att bevara naturföremålet och bereda med

hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring.

Vad i 8—12 §§ stadgas om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla

beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §.

Är fara att växtart försvinner eller utsättes för plundring, äger Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet

eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda,

skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar

mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant

djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars dödande eller fångande

är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskilt

stadgas.

Förbud enligt denna paragraf skall ej utgöra hinder mot avverkning av

skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 §.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna

att visst strandområde skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde inom det avstånd

från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje

vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej omfatta område som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan.

16 §.

Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny

byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen

annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd,

och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse

som nu sagts. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i

vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden.

Vill någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning var
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196i

105

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

igenom mark tages i anspråk såsom tomt eller tillträdet till mark inom området,

där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras

eller försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen.

Har anläggning som här avses utförts utan tillstånd eller i strid mot givet

tillstånd och finnes den avsevärt inskränka allmänhetens rörelsefrihet, må

länsstyrelsen förelägga ägaren att vidtaga erforderliga återställningsåtgärder.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla anläggning som erfordras

för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna

samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål.

17 §.

Finnes på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i

områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till

mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må

länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan

genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av

stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande

dike.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

18 §.

Täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens

husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser

dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas

genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr

att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I

samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets

menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller

motverkas. Tillstånd må för sin giltighet göras beroende av att säkerhet

ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens

innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

19 §.

Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag

av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom

visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen

förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området

utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter

att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas

eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller

företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

8 Bihang till riksdagens protokoll 196''/. 9 samt. .‘i and. År 11

opaginerad Kontrollera mot PDF

100

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 7.964

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

20 §.

Kan arbelsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §,

komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör, innan företaget utföres,

samråd ske med länsstyrelsen.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga

företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande,

finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på

landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller

företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

21 §.

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan, stadsplan

eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och skadas därigenom landskapsbilden

i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller

iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan i den mån detta

ej kan anses oskäligt betungande.

22 §.

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda

eller liknande ändamål må ej finnas varaktigi anbringad utomhus

utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning

om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla

för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,

auktioner eller dylikt. Dock må hos länsstyrelsen sökas tillstånd

jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning

anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara

uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen meddela föreläggande

om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig

åtgärd därmed.

Bestämmelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken byggnadslov

erfordras eller givits.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 §.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast,

papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada

för annan.

24 §.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och kan

därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet

eller skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen förelägga den som

vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa

platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan

om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961

107

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

Ersättningsbestämmelser

25 §.

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning i rätten att bebygga

mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i

uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom

eljest genom sådana föreskrifter avsevärt men, är han berättigad till ersättning

av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om

innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken

som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

Innebär föreskrift enligt 8 § för- Innebär föreskrift enligt 8 § förbud

att vidtaga viss åtgärd utan bud att vidtaga viss åtgärd utan

länsstyrelsens tillstånd, må ersättning

i anledning av den föreskriften

ej utgå med mindre tillstånd vägrats

eller förenats med särskilda villkor.

länsstyrelsens tillstånd, må ersättning

i anledning av den föreskriften

ej utgå med mindre tillstånd vägrats

eller förenats med särskilda villkor.

Ersättning skall härvid beräknas

efter markens värde vid tiden för

det beslut, varå anspråk på ersättning

grundas.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för föreskrifternas

meddelande.

26 §.

Uppkommer i fall som avses i 25 § synnerligt men vid fastighetens nyttjande,

må ägaren fordra att fastigheten löses. Beträffande frågan huruvida

rätt härtill föreligger äger bestämmelsen i 25 § tredje stycket motsvarande

tillämpning.

27 §.

Har förbud meddelats enligt 11 § och medför vägran av tillstånd enligt

samma paragraf sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med förbudet

avsedd mark på sätt som tidigare skett, att avsevärt men tillskyndas ägaren

eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är denne berättigad

till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

28 §.

Har beträffande fastighet, som

helt eller delvis omfattas av förordnande

enligt 15 eller 19 §, vägrats

tillstånd som avses i 16 eller 19 §

och kan till följd härav fastigheten,

till den del dess utnyttjande inom

eller utom området för förordnandet

påverkas av att förfoganderätten

sålunda inskränkts, av ägaren

användas allenast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till värdet

av nämnda del vid tiden för förordnandets

meddelande, är ägaren

Har beträffande fastighet, som

helt eller delvis omfattas av förordnande

enligt 15 eller 19 §, vägrats

tillstånd som avses i 16 eller 19 §

och kan till följd härav fastigheten,

till den del dess utnyttjande inom

eller utom området för förordnandet

påverkas av att förfoganderätten

sålunda inskränkts, av ägaren

användas allenast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till värdet

av nämnda del, är ägaren berättigad

till ersättning av kronan

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Tredje lagutskottets utlåtande nr -M år 196''r

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider,

för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av

Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särsådan

nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt till fastigheten som uppskild

rätt till fastigheten som upp- låtits innan förordnandet meddelalåtits

innan förordnandet meddela- des.

des.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning där föreläggande

meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd enligt 19 § förenats

med föreskrifter.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.

29 6.

Har tillstånd som avses i 18 §

vägrats eller förenats med föreskrifter

och kan till följd härav marken

av ägaren användas allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande

till dess värde vid tiden för

denna lags ikraftträdande, är ägaren

berättigad till ersättning av kronan

för den skada han härigenom

lider. Detsamma gäller om innehavare

av sådan nyttjanderätt eller annan

särskild rätt till marken som

upplåtits före lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida rätt till ersättning

till den fastighetsindelning som gälldi

Har tillstånd som avses i 18 §

vägrats eller förenats med föreskrifter

och kan till följd härav marken

av ägaren användas allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande

till dess värde, är ägaren berättigad

till ersättning av kronan

för den skada han härigenom lider.

Detsamma gäller om innehavare av

sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till marken som upplåtits

före lagens ikraftträdande.

föreligger skall bedömas med hänsyn

; vid tiden för lagens ikraftträdande.

30 §.

Ersättning enligt 27 § skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp.

Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som

sedermera kan komma att utgå jämlikt 25 eller 26 §.

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 25, 28 och

29 §§ på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan

sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan

och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

31 §.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på

grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad att av kronan erhålla

ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall

dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande

enligt 17 § övergång anordnats över dike.

32 §.

Innan beslut fattas som kan föranleda ersättningsskyldighet enligt denna

lag, äger länsstyrelsen förelägga den, som vill göra anspråk på ersättning

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år li)6i

(Kungi. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

eller fordra inlösen av fastighet, att inom viss tid, minst två månader, göra

anmälan därom hos länsstyrelsen vid påföljd att han eljest skall hava förlorat

sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts

skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den

som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i

avseende å fastigheten.

33 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 25, 27, 28 eller

29 § eller om inlösen av fastighet och har icke den, som vill göra anspråk

på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin

talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen

inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket

grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt

8 eller 9 §, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande

av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skola gälla beträffande

ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll,

som förutsatts vid expropriationsdomstolen, inom ett år från det målet avgjorts

genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande

för parterna.

34 §.

Är fastighetsägaren enligt 25, 28 eller 29 § tillkommande ersättning bestämd

att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett

rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan

antagas ej utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade

då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen;

och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan

därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt

lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att

nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av

kronan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma

gäller, om förlust tillskyndas fordringens innehavare därigenom att ersättning

blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse

mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning

ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning

väckas vid expropriationsdomstolen.

35 §.

Har ersättning utgått med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran

enligt denna lag och upphävas sedermera föreskrifterna helt eller delvis

eller gives tillstånd, må markens ägare eller innehavare, om med hänsyn

till hans nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt så finnes skäligt,

förpliktas att återgälda ersättningen eller del därav. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning, om åtgärd företagits i strid mot föreskrifterna

eller mot heslutet om tillståndsvägran samt länsstyrelsen och envar annan,

som enligt 39 § äger söka handräckning, beslutar att icke påkalla rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid expropriationsdomstolen inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196b

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas och

senast tio år efter det ersättningen utbetalades, vid påföljd att rätten därtill

eljest förloras.

36 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,

skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tilllämpliga

delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat. År fråga om inlösen

av fastighet, skola jämväl i övrigt de allmänna bestämmelserna i lagen om

expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt

ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna

annat.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10,

11 eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 § första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag i strid mot förbudet i 18 § eller

förordnande enligt 19 § eller föreskrift som meddelats i samband med tillstånd

till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 § första stycket,

dömes till dagsböter. Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex

månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i 23 § och har förseelsen varit ägnad att

för annan medföra obehag av någon betydenhet eller skada till person eller

egendom, dömes till dagsböter.

38 §.

Den som gjort sig skyldig till gärning som sägs i 37 § må förpliktas att

ersätta kostnad som föranledes därav.

39 §.

Har någon begått gärning som avses i 37 § första stycket, äger länsstyrelsen

vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett, överexekutor

äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning

må göras av allmän åklagare, statens naturvårdsnämnd, länsstyrelsen,

länsarkitekten eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor.

Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, 21

§, 22 § andra stycket eller 24 § må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden vidtages.

40 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd

äger föra sådan talan för tillvaratagande av naturvårdens intressen.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

111

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

41 §.

Förbud enligt 11 eller 14 § så ock förordnande enligt 15 eller 19 § skall

lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

42 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut meddelas

i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens

försorg.

43 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

juli 1964. Genom lagen upphävas januari 1965. Genom lagen upphävas

strandlagen den 30 maj 1952 (nr strandlagen den 30 maj 1952 (nr

382) och naturskyddslagen den 21 382) och naturskyddslagen den 21

november 1952 (nr 688). november 1952 (nr 688).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

45 §.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud,

föreläggande, förordnande eller tillstånd som meddelats med stöd av 8, 16,

17, 20, 21, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller 1 eller 2 § strandlagen skall

så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya

lagen. I den mån förordnande enligt 21 § naturskyddslagen sammanfaller

med det i 18 § nya lagen stadgade förbudet träder detta i stället för förordnandet.

Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut angående

fridlysning, föreläggande eller tillstånd, som meddelats före nya lagens

ikraftträdande, skall äldre lag fortfarande gälla.

Vid tillämpning av 28 § nya lagen

med anledning av förordnande enligt

21 § naturskyddslagen skall

förordnandet anses meddelat vid

nya lagens ikraftträdande.

46 §.

Täktverksamhet, som pågår vid

nya lagens ikraftträdande utan att

tillstånd erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen

men som kräver tillstånd

enligt 18 § nya lagen, må

fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar

annat. För att verksamheten

skall få fortgå efter utgången av år

1964 erfordras dock att tillstånd

sökts dessförinnan.

Täktverksamhet, som pågår vid

nya lagens ikraftträdande utan att

tillstånd erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen

men som kräver tillstånd

enligt 18 § nya lagen, må

fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar

annat. För att verksamheten

skall få fortgå efter den 30 juni

1965 erfordras dock att tillstånd

sökts dessförinnan.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Tredje lagutskottets, utlåtande nr 41 år 1964

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Har tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med föreskrifter och

medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande,

bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro

däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30 § andra

stycket samt 32—36 §§ äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Anordning, som avses i 22 § och som lagligen anbringats före nya lagens

ikraftträdande, må bibehållas utan hinder av bestämmelserna i sagda paragraf.

Finnes dylik anordning vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden,

må länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen

eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed. I fall som nu

sagts skall vad i 39 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning,

må länsstyrelsen, om särskilda skäl föranleda därtill, av allmänna

medel tillerkänna honom ersättning för förlust med belopp högst motsvarande

kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

48 §.

Vad i 31 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med avseende

å stängsel eller dike, som tillkommit före den 1 januari 1953 eller

som tillkommit därefter men före nya lagens ikraftträdande och icke är

beläget inom eller i närheten av strandskyddsområde enligt 1 § strandlagen

eller 15 § nya lagen. Har den som håller sådant stängsel eller dike

borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad

att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som---------det nödigt:

I. för befästning--------sandflykt förebygges;

II. för att bevara område såsom 11. för att bevara område såsom

nationalpark eller naturminne; nationalpark, naturreservat eller na
turminne;
12.

för att — --------— nu nämnts.

Särskild rätt-----—--är sagt.

108 §.

Expropriation för att bevara om- Expropriation för att bevara område

såsom nationalpark eller natur- råde såsom nationalpark, naturreser1

Senaste lydelse av 1 och 108 §§ se SFS 1963:219.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

(Nuvarande lydelse)

minne må äga rum endast till förmån

för kronan samt, då fråga är

om naturminne, för kommun eller

sådan förening eller stiftelse, vars

huvudsakliga uppgift är ägnad naturskydd

och som kan på ett betryggande

sätt ansvara för egendomen.

Fråga om — —------

(Föreslagen lydelse)

vat eller naturminne må äga rum

endast till förmån för kronan samt,

då fråga är om naturreservat eller

naturminne, för kommun eller sådan

förening eller stiftelse, vars huvudsakliga

uppgift är ägnad naturvård

och som kan på ett betryggande sätt

ansvara för egendomen,

för egendomen.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

196b.

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1965.

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 123 och 124 §§

samma lag skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §.

Finnes område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan böra

särskilt skyddas på grund av naturskönhet,

växtlighet eller andra

särskilda naturförhållanden eller

med hänsyn till förefintlig från historisk

eller konstnärlig synpunkt

värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar

eller andra minnesmärken,

äger Konungen förordna, att nybyggnad

inom området icke må företagas

utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må

tillstånd vägras, om avsevärt men

därigenom tillskyndas markens ägare,

utan att skälig ersättning därför

gives.

122

Finnes område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan böra

särskilt skyddas på grund av naturskönhet,

växtlighet eller andra särskilda

naturförhållanden eller med

hänsyn till förefintlig från historisk

eller konstnärlig synpunkt värdefull

Finnes område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan böra

särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig

från historisk eller konstnärlig

synpunkt värdefull bebyggelse,

fasta fornlämningar eller andra minnesmärken,

äger länsstyrelsen förordna,

att nybyggnad inom området

icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Ej må tillstånd vägras,

om avsevärt men därigenom tillskyndas

markens ägare, utan att skälig

ersättning därför gives.

§•

Vad i 86 och 87 §§ stadgas skall

äga motsvarande tillämpning på landet.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bebyggelse, fasta fornlämningar eller

andra minnesmärken, må länsstyrelsen

förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Ej må tillstånd

vägras, om avsevärt men därigenom

tillskyndas markens ägare, utan att

skälig ersättning därför gives.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1

juli 196i och rubbar ej förordnande

som meddelats dessförinnan.

Stockholm den 24 november 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1965 och rubbar ej förordnande

som meddelats dessförinnan.

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson1, Ebbe

Ohlsson, Svante Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Paul

Jansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg,

Wachtmeister, fru Torbrink, herrar Grebäck, Ekström i Iggesund och

Tobé.

1 Herr Göran Karlssons plats har vid behandlingen av 25—36 §§ förslag till naturvårdslag

samt av de vid B. i den inledande redogörelsen upptagna övriga frågorna intagits av

herr Herbert Larsson.

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

I. Till 18 §

av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Jonasson, Åkesson, Nyberg, Grebäck

och Tobé, vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:

I motionerna I: 834 och II: 1027 ---(lika med utskottets yttrande)

--- -— en normal husbehovstäkt.

Såsom departementschefen funnit, bör täktregleringen inriktas på sådana

täkter som med hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå de

vanligen utföres, medför särskilda vådor för landskapsbilden. Från land
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1964 115

skapsvårdande synpunkt lär hinder ej heller möta att på sätt motionärerna

föreslagit från det allmänna tillståndstvånget undanta all täktverksamhet avviss

begränsad omfattning oavsett dess ändamål. Med en tillståndsplikt som

även avser täktverksamhet av begränsad omfattning kommer enligt utskottets

bedömning en övervägande del av de ansökningar, som länsstyrelsen

får att behandla, att avse ringa täktverksamhet. Att detta skulle ge eu

hård belastning av den administrativa apparaten finner utskottet ovedersägligt.

En regel, som ej medger undantag från tillståndsplikt för begränsad

täktverksamhet för annan än markinnehavarens behov torde dessutom

medföra ett betydande mått av irritation hos allmänheten. I de talrika fall

där markägare till en granne säljer eller t. o. m. utan vederlag överlåter

exempelvis grus av endast ringa omfattning torde tvånget att söka tillstånd

uppfattas som en onödig byråkratisk reglering. Utskottet befarar att en sådan

lagregel inte skulle få någon fastare förankring i rättsmedvetandet och

att det därför skulle krävas en omfattande administrativ överbyggnad om

man vill garantera regelns efterlevnad .

Om man från tillståndsplikt undantar täktverksamhet av ringa omfattning

kan vissa gränsdragningsproblem uppstå. Utskottet vill dock betona

dels att lagregler av den karaktär som i ifrågavarande hänseende föreslås i

motionerna förefinnes på flera håll i gällande rätt och att de tillämpats

med gott resultat, dels att olägenheterna med Kungl. Maj :ts förslag överväger

de gränsdragningsproblem som i vissa fall kan följa med den av motionärerna

förordade lösningen. Utskottet tillstyrker därför att täktverksamhet

av ringa omfattning må ske utan länsstyrelsens tillstånd,

b) att utskottet beträffande 18 § bort hemställa:

att riksdagen med bifall till motionerna I: 834 och II: 1027

samt I: 835 och II: 1028 måtte för sin del antaga förslag

till naturvårdslag med sådan ändring att 18 § första stycket

erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Täkt av sten, grus, sand eller lera

för annat ändamål än markinnehavarens

husbehov må ej ske utan

länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts

avser dock ej täkt inom vattenområde

och inkräktar ej heller på rätt

som meddelats genom inmutning enligt

gruvlagen eller genom beslut av

Konungen.

(Utskottets förslag)

Täkt av sten, grus, sand eller lera,

som ej är av ringa omfattning eller

avser allenast markinnehavarens

husbehov, må ej ske utan länsstyrelsens

tillstånd. Vad nu sagts avser

dock ej täkt inom vattenområde

och inkräktar ej heller på rätt som

meddelats genom inmutning enligt

gruvlagen eller genom beslut av

Konungen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Tredje lagutskottets utlåtande nr bi år 196b

II. Till 25—29 §§

av herrar Svante Kristiansson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Paul Jansson,

Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink och herr Ekström i Iggesund,

vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid nämnda paragrafer bort ha följande lydelse

:

Enligt lagförslagets ersättningsbestämmelser---(lika med första

stycket av utskottets yttrande) -— --ersättningar till markägare m. m.

Ersättningsbestämmelserna är utformade så att de icke automatiskt kommer

att föranleda utgifter för ersättningar. Medelsåtgången kommer i stället

att i första hand bestämmas av de särskilda beslut som meddelas i ärenden

av ovan angiven art. I varje särskilt fall kan således fördelarna av eu

åtgärd vägas mot de kostnader den kan föranleda. Både hänsyn till motstående

intressen och statsfinansiella skäl talar således för att åtgärderna ej

göres mera ingripande än som från naturvårdssynpunkt är oundgängligen

nödvändigt. Utskottet vill i likhet med departementschefen starkt understryka

vikten av att uppkommande ersättningsfrågor i största möjliga utsträckning

löses förhandlingsvägen. Såsom departementschefen framhållit

torde det i en hel del fall vara att föredraga att stat eller kommun söker

köpa ett naturvårdsobjekt framför att tvångsvis belägga detta med långt

gående och svårvärderade inskränkningar i markägarens förfoganderätt.

Det synes naturligt att härvid hänsyn tages till markägarens önskemål. Med

en sådan inställning tillgodoses i viss mån syftet med den i motionerna I: 834

och II: 1027 yrkade ändringen i 26 §. Vid förhandlingarna bör givetvis också

tagas tillvara de möjligheter som må föreligga att såsom föreslås i motionerna

1: 834 och 11: 1027 samt I: 835 och II: 1028 nå en uppgörelse på

grundval av markbyten med kronan. Det nu sagda torde jämväl innebära

ett beaktande av vad i motionerna I: 836 och II: 1026 anförts om underlättande

av kompletteringsförvärv.

Ersättningsbestämmelserna får visserligen---(lika med tredje stycket

av utskottets yttrande)---bör hållas öppen.

Av skäl som---(lika med fjärde stycket av utskottets yttrande)

--- -— föremål för utredning.

Beträffande 25—29 §§ vill utskottet ytterligare anföra följande.

Såsom tidigare framhållits, överensstämmer de allmänna grunderna för ersättningsreglerna

med vad som redan gäller enligt byggnadslagen och strandlagen.

Ersättning skall sålunda endast utgå, om markägare till följd av

förbud mot bebyggelse eller liknande anläggning kan utnyttja sin mark allenast

på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.

För exempelvis sådana fall att föreskrifter enligt 8 eller 9 § vållat olägenhet

eller kostnad för jordbruket på fastigheten utgår ersättning, om föreskrifterna

vållat avsevärt men. Markägaren blir således skyldig att i viss

s. 117 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i 117

omfattning utan ersättning tåla intrång av angivet slag. I de fall, där ett

förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att vidta viss åtgärd

utan länsstyrelsens tillstånd, skall ersättning ej kunna påkallas, förrän

ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare värde, som enligt

huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, skall därvid hänföras

till tiden för förordnandets meddelande. Detta gäller såväl markens

värde med oinskränkt förfoganderätt som värdet med de begränsade användningsmöjligheter

som kvarstår efter inskränkningarna i samma rätt.

Värdejämförelserna skall avse realvärdena och förändringar i penningvärdet

skall beaktas ända fram till ersättningsberäkningen. Även täktfallcn omfattas

av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande

mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde, varvid detta värde —

i överensstämmelse med nyss angivna grunder för värdeberäkningen — skall

hänföras till den tidpunkt då naturvårdslagen träder i kraft.

De sålunda angivna ersättningsnormerna har godtagits för de likartade

fall, då förfoganderätt till fastighet inskränkes genom tillämpning av naturskyddslagen,

byggnadslagen och strandlagen. Det kan enligt utskottets

mening förväntas att samma normer vid tillämpningen av naturvårdslagen

kommer att medge en rimlig avvägning mellan det allmännas och den

enskilde markägarens intressen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av

den ovan förordade översynen av ersättningsbestämmelserna finner utskottet

att Kungl. Maj :ts förslag i förevarande hänseende bör antagas av riksdagen.

Utskottet avstyrker därför bifall till de ändringsyrkanden som, såvitt

nu är i fråga, innefattas i motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 836 och

II: 1026.

b) att utskottet beträffande 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket

bort hemställa:

att riksdagen med avslag å följande motioner, nämligen

1. I: 834 och II: 1027 samt

2. I: 836 och II: 1026

båda i vad avser ändring i den föreslagna lagtexten,

måtte för sin del antaga det genom propositionen framlagda

förslaget till naturvårdslag såvitt gäller 25, 28 och

29 § g samt 45 § tredje stycket.

III. Till 35 §

av herrar Ebbe Ohlsson, Jonasson, Wachtmeister och Grebåck, vilka ansett
a)

att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:

1 motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 836 och II: 1026 yrkas att 35 §

måtte utgå ur lagförslaget.

Såsom motionärerna funnit innehåller gällande lagstiftning på föreva
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Tredje lagutskottets utlåtande nr tl är 7.964

rande och jämförbara rättsområden inga bestämmelser om skyldighet för

sakägare att återbetala ersättning som erlagts i samband med att förfoganderätten

till hans mark i något hänseende tvångsvis inskränkes. Det kan

icke antagas att behovet av sådana bestämmelser är större i naturvårdsärenden

än i andra fall av tvångsingrepp i enskild äganderätt. Enligt utskottets

mening är det angeläget att bestämmelserna om ersättning i anledning

av sådana ingrepp får en så långt möjligt enhetlig utformning.

Frågan om införande i naturvårdslagstiftningen av regler om återbetalningsskyldighet

bör därför i enlighet med motionärernas önskemål bedömas

mot bakgrund av expropriationsutredningens blivande förslag. I

likhet med motionärerna anser utskottet följaktligen att 35 § icke bör antagas

av riksdagen.

b) att utskottet beträffande 35 § bort hemställa:

att riksdagen med bifall till motionerna 1:834 och II:

1027 samt 1:836 och II: 1026 för sin del icke måtte antaga

det genom propositionen framlagda förslaget i vad

avser 35 § samt att efterföljande paragrafer måtte erhålla

ändrad numrering.

IV. Till 40 §

av herrar Ebbe Ohlsson, Nyberg, Wachmeister och Tobé, vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:

Såsom framgår av---— (lika med de första styckena i utskottets

yttrande) — -—• — öppnas i lagförslaget.

Vid remissbehandlingen har den sålunda gällande besvärsrätten betecknats

som en föga framträdande men principiellt viktig detalj i nuvarande

naturvårdsorganisation. Enligt utskottets mening måste det anses angeläget

att särskilt de nämnda organens betydande sakkunskap och intresse

även i fortsättningen på bästa sätt kan tillgodogöras i naturvårdsarbetet.

På sätt motionärerna närmare utvecklat kan det likväl ifrågasättas, om

icke möjligheterna härvidlag minskas genom den begränsning av besvärsrätten

som Kungl. Maj :ts förslag innebär. Å ena sidan kan de naturvårdande

organen självfallet utöva visst inflytande på såväl länsstyrelsens

som naturvårdsnämndens ställningstaganden i naturvårdsärenden och ifrågavarande

stadgande berör ej heller organens rätt att i sådana ärenden

uppträda som sökande och i denna egenskap överklaga meddelade beslut.

Å andra sidan begränsas organens insatser i naturvårdsärenden ofta till

förebringande av utredning eller avgivande av remissyttrande. Såsom motionärerna

framhållit är det emellertid icke möjligt för de sakkunniga som

ingår exempelvis i länsstyrelsernas naturvårdsråd eller i naturvårdsnämnden

att deltaga i behandlingen av alla förekommande ärenden. Särskilt i

dylika fall får således framför allt Vetenskapsakademien, Naturskyddsföreningen

eller Samfundet för hembygdsvård, även om deras insatser på an
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196b

givet sätt begränsats, en ställning av företrädare för det allmänna naturvårdsintresset.

De bör därför enligt utskottets mening bibehållas vid möjligheten

att efter Kungl. Maj :ts bemyndigande för tillvaratagande av detta

intresse föra talan mot beslut i naturvårdsärende. På grund härav tillstyrker

utskottet bifall till motionärernas förslag att lagförslaget kompletteras

med en bestämmelse som ger Konungen rätt att bestämma att myndighet

eller organisation som prövas lämplig därtill skall äga föra sådan

talan som nu sagts. Det bör slutligen---(lika med utskottet) -----

avlämnats av besvärssakkunniga. Vad i motionerna i övrigt anförts och

yrkats bör därför ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

b) att utskottet beträffande 40 § bort hemställa:

att riksdagen i anledning av motionerna I: 835 och II:

1028 måtte för sin del antaga förslag till naturvårdslag

med sådan ändring att 40 § erhåller följande såsom utskottets

förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

40 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd

äger föra sådan talan för tillvaratagande av naturvårdens

intressen.

Konungen äger bestämma att

myndighet eller organisation som

prövas lämplig därtill må föra sådan

talan som nu sagts.

Vid D. i utskottets hemställan

V. Beträffande tvångssamfälligheter för fältverksamhet

av herr Wachtmeister, som ansett

a) att utskottets yttrande vid 25—29 §§ från och med det avsnitt som

börjar på s. 93 med »Av skäl som utredningen» och slutar med »föremål

för utredning» bort ha följande lydelse:

Av skäl som--- — (lika med utskottet)---regler om diknings
samfällighet.

I motionerna 1:822 och II: 1011 har föreslagits alt — under förutsättning

att alla icke förnyelsebara naturtillgångar erhölle en liknande rättslig

ställning som t. ex. vattendrag och fornlämningar — alla grusinnehav

inom väl tilltagna områden skulle kunna samordnas till grussamfälligheter,

vid behov tvångsvis. Utskottet anser att förslaget är väl värt all uppmuntras

och bildandet av grussamfälligheter förtjänt av allt stöd från det allmännas

sida. Dock avser utskottets uttalande härulinnan endast på frivillighetens

väg bildade samfälligheter. Tvångsvis bildade sådana skulle kunna medföra

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196b

avsevärda nackdelar icke minst ur naturvårdssynpunkt, t. ex. genom att

en markägare, som själv ville spara vissa grnstillgångar, genom majoritetsbeslut

av samfällighetens styrelse kunde tvingas se dem exploaterade. Då

utskottet emellertid avvisat motionärernas yrkande i vad avser grustillgångarnas

rättsliga ställning, följer därav, att ej heller förslaget beträffande

samfälligheter kan biträdas.

b) att utskottet vid D. bort hemställa:

D. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om vidare prövning av spörsmålet om införande av

täktavgift.

Vid £. i utskottets hemställan

VI. Beträffande allemansrätten

av herr Wachtmeister.

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Motioner ...................................................... 2

Propositionens tillkomst ........................................ 7

Gällande bestämmelser .......................................... 8

Lagstiftningens huvudgrunder .................................. 9

Lagförslagen

1. Förslag till naturvårdslag

Naturreservat ............................................. 11

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter .... 15

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet ............ 17

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden ........ 21

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning .......... 27

Ersättningsbestämmelser ................................... 30

Ansvarsbestämmelser m. in................................. 43

Övergångsbestämmelser .................................... 46

2. Förslag till ändring i expropriationslagen .................... 47

3. Förslag till ändring i byggnadslagen ........................ 47

Övriga frågor

1. Allemansrätten ............................................ 48

2. Tillämpningen av lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk 78

3. Ledningen för den svenska jakten .......................... 79

Utskottets yttrande ............................................ 80

Utskottets hemställan .......................................... 100

Lagtext ....................................................... 102

Reservationer .................................................. 114

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640143

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:371 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag m. m., dels i ämnet väckta motioner. a1 i texten