Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1964-11-24 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1964:43, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr i3 år i96b
1
Nr 43
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser angående
fastighetsbildning efter ändring i kommunal indelning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 29 juni 1964 dagtecknad proposition, nr 169, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till
1) lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring
i kommunal indelning m. m.;
2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till en särskild lag vars huvudsakliga
syfte är att förhindra att en kommunal indelningsändring, varigenom landskommun
förenas med stad, automatiskt får till följd att de för stad gällande
reglerna om fastighetsbildning blir gällande även inom den del av den nya
staden som motsvarar den förutvarande landskommunen. Som en följd av
den föreslagna lagen föreslås vissa ändringar i lagen om fastighetsbildning
i stad.
Den föreslagna ändringen i jorddelningslagen är en konsekvens av 1962
års ändringar i kommunallagen, varigenom reglerna om ersättning till fullmäktige
m. m. reformerades.
1 Bihang till riksdagens protokoll 196t. 9 samt. 3 avd. Nr 43
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr b3 år 196b
F ör fattningsförslagen
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i
kommunal indelning m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Om genom ändring i kommunal indelning till stad överföres område, där
beträffande fastighetsbildning bestämmelserna för landet äga tillämpning,
skola utan hinder av vad som stadgas i lagen om fastighetsbildning i stad
nämnda bestämmelser gälla för området även efter indelningsändringen.
Vad i första stycket sägs skall gälla även vid nybildning av stad.
2§.
För område som avses i 1 § må Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer, i samband med indelningsändringen eller senare, i den utsträckning
stadens utveckling så påkallar förordna att beträffande fastighetsbildning
bestämmelserna för stad skola tillämpas.
3 §.
Om det av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket finnes påkallat
inom viss del av stad, där beträffande fastighetsbildning bestämmelserna
för stad gälla, må Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, i
eller utan samband med ändring i kommunal indelning, förordna att i stället
bestämmelserna för landet skola tillämpas.
Förordnande som nyss sagts må, om staden ansökt därom eller staden
icke har egen organisation för mätningsväsendet, meddelas även om det ej
kräves av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket.
4§.
Skola enligt denna lag bestämmelserna om delning av jord å landet äga
tillämpning inom stad, må avstyckning ske jämväl från mark som ej ingår i
fastighetsindelning.
5 §•
Vad i denna lag sägs om stad skall gälla även samhälle å landet, om för
samhället eller del därav föres fastighetsregister enligt bestämmelserna för
stad, så ock annan ort å landet, för vilken sådant register föres.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Genom lagen upphävas lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, i den mån
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr b 3 år 196b
ej annat följer av vad nedan stadgas, samt lagen den 3 juni 1955 (nr 378)
med särskilda bestämmelser angående vissa laga skiften i Kiruna stad.
Lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående
laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens
län skall alltjämt äga tillämpning å sådana laga skiften som avses i nyssnämnda
lag angående vissa laga skiften i Kiruna stad.
Har före denna lags ikraftträdande med stöd av nämnda lag den 27 februari
1948 förordnats att vad för landet är stadgat om avstyckning och
sammanläggning skall äga tillämpning beträffande visst område, skola bestämmelserna
i samma lag fortfarande äga tillämpning inom området.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad
Härigenom förordnas, att 2 kap. 15 §, 4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § och 6 kap.
15 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 kap.
15 §.
Vad i-------meddelade bestämmelser.
I fråga —------delar gälla.
Vad i 13 § andra stycket stadgas
skall ej äga tillämpning i den mån
annat föranledes av lagen med vissa
bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal
indelning m. m.
4 kap.
4 §
Vad i-------register
Om behörighet för Konungen och
myndighet, som Konungen bestämmer,
att beträffande område av stad
eller av sådant samhälle eller annan
ort å landet, som i första stycket
sägs, förordna om tillämplighet
av de för landet meddelade bestäm
-
föres.
Om tillämplighet i vissa fall beträffande
område av stad eller av
sådant samhälle eller annan ort å
landet, som i första stycket sägs,
av de för landet meddelade bestämmelserna
är stadgat i lagen med
vissa bestämmelser angående fas
-
» Senaste lydelse av 2 kap. 15 § och 6 kap. 15 §, se SFS 1950: 209, samt av 4 kap. 4 §
och 5 kap. 20 §, se SFS 1954: 82.
lf Bihang till riksdagens protokoll 196b. t) samt. 3 avd. Nr 43
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 196i
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
melserna är stadgat i lagen med tighetsbildning efter ändring i kom
särskilda
bestämmelser om fastig- munal indelning m. m.
hetsbildning inom vissa områden av
stad.
5 kap.
20 §.
Bestämmelserna i------
Om behörighet för Konungen och
myndighet, som Konungen bestämmer,
att beträffande område av stad
eller av sådant samhälle eller annan
ort å landet, som i första stycket
sägs, förordna om tillämplighet av
de för landet meddelande bestämmelserna
är stadgat i lagen med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av
stad.
— skall föras.
Om tillämplighet i vissa fall beträffande
område av stad eller av
sådant samhälle eller annan ort å
landet, som i första stycket sägs,
av de för landet meddelade bestämmelserna
är stadgat i lagen med
vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal
indelning m. m.
6 kap.
15 §.
Vad i —----------skall föras.
Om tillämplighet i vissa fall beträffande
område av stad eller av
sådant samhälle eller annan ort å
landet, som i första stycket sägs,
av de för landet meddelade bestämmelserna
är stadgat i lagen med vissa
bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal
indelning m. m.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Har förordnande meddelats enligt lagen den 27 februari 1948 (nr 96)
med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av
stad, skall äldre lydelsen av 4 kap. 4 § och 5 kap. 20 § fortfarande gälla.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 dr 1964
5
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet
Härigenom förordnas, att 21 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
21 kap.
'' 3 §.
Ägodelningsnämndemän utses — — -— samma tid.
Val äger —--inför häradsrätten.
Valet verkställes---av kommunalfullmäktige.
För kommun---— överskjutande folkmängd.
För varje----—--som valmän.
Höra delar — —-----—■ den tillhör.
Kommun må besluta, att valman
skall för inställelse vid val av ägodelningsnämndeman
av kommunens
medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning
efter de grunder,
som i kommunallagarna stadgas
angående sådan gottgörelse till
ledamöter i styrelser och nämnder.
Kommun må besluta, att valman
skall för inställelse vid val av ägodelningsnämndeman
av kommunens
medel åtnjuta arvode, traktamente
och resekostnadsersättning efter de
grunder, som i kommunallagarna
stadgas angående sådan gottgörelse
till ledamöter i styrelser och nämnder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Motioner
1 samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen dels i första kammaren nr 839 av
herr Skärman och dels i andra kammaren nr 1036 av herr Svenning m. fl.
I motionen I: 839 hemställes att »riksdagen i stället för det vid propositionen
fogade lagförslaget måtte för sin del antaga följande lydelse med ingress
och promulgationsbestämmelser oförändrade:
1 Senaste lydelse, se SFS 1954: 235.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1964
1 §•
Ändring i kommunal indelning skall för därav berörda områden icke medföra
ändring av de bestämmelser för fastighetsbildning, som voro gällande
vid indelningsbeslutet.
2 §■
Om kommunens utveckling så kräver eller hänsyn till jordbruksnäringen
eller skogsbruket det påkallar, må Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer för visst område förordna om ändrade bestämmelser för fastighetsbildning.
3 §•
Skola bestämmelserna om delning av jord på landet äga tillämpning inom
stad, må avstyckning ske jämväl från mark, som ej ingår i fastighetsindelning.
»
I motionen II: 1036 hemställes att »riksdagen vid behandling av proposition
nr 169: 1964 ville besluta om de ändringar i det framlagda lagförslaget
som föranleds av de i denna motion redovisade synpunkter och med i huvudsak
den utformning som närmare angivits i bifogade »Nytt förslag till
lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i
kommunal indelning m. m.».»
Det genom sistnämnda motion framlagda förslaget har följande lydelse.
»Härigenom förordnas som följer. 1 2
1 §•
Föres område, där beträffande fastighetsbildning bestämmelserna på
landet äga tillämpning genom ändring i kommunal indelning till stad, må
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, om så befinnes påkallat
av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket, förordna att beträffande
fastighetsbildning inom området skall utan hinder av vad som
stadgas i lagen om fastighetsbildning i stad nämnda bestämmelser gälla för
området även efter indelningsändringen.
Vad i första stycket sägs skall gälla även utan samband med ändring i
kommunal indelning och vid nybildning av stad.
Sådant förordnande som ovan nämnts må av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer återkallas, när förhållandena föranleda därtill,
och skall vara förfallet beträffande mark, för vilken stadsplan fastställts,
så ock beträffande mark, för vilken byggnadsplan fastställts efter den 1
januari 1948, såvida marken enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål.
2 §•
Förordnande enligt denna lag medför icke ändring av vad i lagen om fastighetsbildning
i stad stadgas angående ansökan om förrättning, behörighet
att verkställa förrättning, förfarandet då förrättningsman finner sig jävig,
underrättelse till registerförare och förvaring av konceptakt. Är fråga
om förrättning för nybildning av fastighet avsedd för jordbruk eller skogsbruk
eller att i samma syfte ändra befintliga, dylika fastigheter, och är ej
den, som enligt sistnämnda lag skolat verkställa förrättningen, behörig därtill
enligt lagen om delning av jord å landet eller särskilt av Konungen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
7
meddelat bemyndigande, skall dock byggnadsnämnden för förrättningens
verkställande överlämna ansökningen till distriktslantmätaren.
3 §•
Avser ifrågasatt sammanläggning mark, belägen såväl inom som utom
område som omfattas av förordnande enligt denna lag, skall sammanläggningen
ävensom fråga om förrättning som påkallas för densamma handläggas
och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen
ingående marken.
Meddelas förordnande enligt denna lag eller upphör sådant förordnande
att gälla skall detta icke inverka å ärende, däri förrättning börjats dessförinnan,
eller å ärende rörande sammanläggning, som sökts tidigare eller
varav ärende som nyss nämnts är beroende; dock skall, då förordnande upphört
att gälla, vad i 19 kap. 2 och 3 §§ lagen om delning av jord å landet
stadgas ej utgöra hinder för avstyckning eller sammanläggning.»
4 och 5 §§ samt övergångsbestämmelserna i propositionsförslaget avses
enligt motionen att bibehållas oförändrade.
För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.
Inledning
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen
inledningsvis följande.
Den omfattande utflyttning från glesbygder och mindre tätorter, som
pågått i flera år och som ännu ej upphört, medför stora förskjutningar i
kommunernas folkmängd. I förening med de ökade krav som ställes på
kommunerna i fråga om samhällsservice har detta framtvingat reformer i
fråga om den kommunala indelningen i riket, senast genom beslut av 1962
års riksdag. Utvecklingen medför därvid bl. a. att betydande landsbygdsområden
förenas med städer. Detta får automatiskt till följd att de för
stad gällande reglerna för fastighetsbildningsverksamheten utsträckes att
även omfatta nämnda landsbygdsområden. Enligt gällande rätt är nämligen
kommuntypen i princip avgörande för huruvida för fastighetsbildningen
skall gälla de regler, som finns i lagen om delning av jord å landet
och den därtill anslutande lagen om sammanläggning av fastigheter å landet,
eller de regler, som finns i lagen om fastighetsbildning i stad. övergång
från det ena regelsystemet till det andra har vid utformandet av fastighetsbildningslagstiftningen
förutsatts förekomma endast i tämligen ringa utsträckning.
I en den 12 februari 1962 dagtecknad promemoria (stencilerad) har lantmäteristyrelsen
till behandling upptagit de problem som från nyssnämnda
synpunkt är förenade med indelningsändringarna. Styrelsen har överlämnat
promemorian till Kungl. Maj :t och uttalat, att sådana ändringar kan
medföra så allvarliga olägenheter att en särskild lagstiftning är nödvändig.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och Västmanlands län, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges lantmätareförening
och Svenska kommunal-tekniska föreningen.
Av länsstyrelsen i Jönköpings län har överlämnats yttrande från överlantmätaren
i länet, av länsstyrelsen i Kronobergs län yttranden från överlantmätaren
och länsarkitekten i länet samt från Alvesta köpings kommunalnämnd
och från drätselkammaren i Växjö, av länsstyrelsen i Örebro län
yttranden från överlantmätaren och länsarkitekten i länet samt från byggnadsnämnderna
i Örebro och Karlskoga, av länsstyrelsen i Kopparbergs län
yttranden från lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och överlantmätaren
i länet samt byggnadsnämnden i Ludvika stad, av länsstyrelsen i Västernorrlands
län yttranden från överlantmätaren i länet samt drätselkamrarna
i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga den i lantmäteristyrelsens
promemoria behandlade frågan. I samband därmed upptager jag även en
i annat sammanhang aktualiserad fråga om ändring i 21 kap. 3 § jorddelningslagen.
A. Tillämplig lag angående fastighetsbildning efter ändring
i kommunal indelning
Gällande bestämmelser
Beträffande gällande bestämmelser angående fastighetsregistrering, fastighetsbildning,
behörighet för förrättningsmän samt huvudmannaskapet
för fastighetsbildningsverksamheten får utskottet hänvisa till propositionen
s. 7—10.
Lantmäteristyrelsens promemoria
De fall i vilka en ändring i den kommunala indelningen
kan få inverkan på fastighetsbildningen är
enligt styrelsen följande, nämligen 1) då en egentlig landskommun eller
del därav sammanslås med stad, 2) då egentlig landskommun eller del
därav sammanslås med köping inom vilken stadsregister föres och 3) då
köping utan stadsregister (s. k. jordregisterköping) helt eller delvis sammanslås
med stad eller köping, allt under förutsättning att den sålunda
tillkomna kommunen får karaktär av stad eller av köping med stadsregister.
Om däremot endast städer och köpingar med stadsregister (stads
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr i3 år 196i
registersamhällen) eller enbart egentliga landskommuner och jordregisterköpingar
ingår i kommunsammanslagningar, påverkar detta icke frågan
vilka fastighetsbildningsregler som skall gälla inom kommunerna.
Styrelsen framhåller, att allvarliga olägenheter från fasti ghetsbildningssynpunkt
ofta uppkommer därigenom att de för
stad gällande fastighetsbildningsreglerna blir gällande inom en förutvarande
landskommun. Vissa av dessa olägenheter kan undanröjas genom förordnande
enligt 1948 års lag. Därigenom blir de i jorddelningslagen och sammanläggningslagen
inskrivna jordpolitiska reglerna tillämpliga inom sådana
delar av den nya stadskommunen som fortfarande utgör landsbygdsområden.
Dessutom kan förordnas, att jordregister fortfarande skall föras
inom område som införlivas med stad.
Enligt lantmäteristyrelsens mening kan emellertid de genom ändringar
i den kommunala indelningen uppkomna olägenheterna numera icke i
tillräcklig grad elimineras genom tillämpning av 1948 års lag. Orsaken
härtill anser styrelsen främst vara att fastighetsbildningslagen icke är avsedd
att reglera fastighetsförhållanden på landsbygden. Styrelsen anför härom
följande.
Vid lagens tillkomst omfattade stadskommunerna utom det för stadsbebyggelse
ianspråktagna området huvudsakligen endast sådana angränsande
områden som kunde krävas för stadsbebyggelsens utveckling. Den i
lagstiftningen införda principen att FBLS1 alltid skulle gälla inom stad
och inom stadsliknande samhällen var därför naturlig. Då ett antal släder
och köpingar sedermera tillfördes områden som icke kunde beräknas
komma att bli ianspråktagna för bebyggelse inom överskådlig tid framstodo
bristerna i den för dessa områden gällande fastighetsbildningslagstiftningen
såsom betydande. De i JDL och SML införda restriktiva bestämmelserna
av jordpolitisk natur ägde t. ex. icke tillämpning inom stadskommun,
en brist som med hänsyn till den tidigare inriktningen hos den
statliga jordpolitiken, vilken under en längre tidsperiod väsentligen syftat
till att hindra en olämplig söndersplittring av fastighetsbeståndet, ansågs
vara mest framträdande. För att undvika den omfattande omarbetning
av FBLS som skulle ha varit erforderlig för undanröjande av denna brist
infördes genom 1948 års lag möjlighet att efter särskilt förordnande
göra vissa bestämmelser i JDL och SML tillämpliga även inom stad.
Att 1948 års lag icke längre erbjuder tillräckliga möjligheter då det gäller
att avhjälpa de olägenheter som är förenade med att fastighetsbildningslagen
blir tillämplig även inom landsbygdsområden, har enligt styrelsen sin
grund i flera omständigheter, som sammanhänger med utvecklingen på jordbrukets
och samhällsbyggandets områden samt de ökade krav som numera
ställes på förrättningsverksamhetens rationaliserande. Jorddelningslagen
och sammanläggningslagen har vidare tillkommit senare än fastighetsbildningslagen
och har dessutom i större omfattning än vad fallet är beträffande
fastighetsbildningslagen gjorts till föremål för partiella reformer bl. a. i
rationaliseringssyfte. Styrelsen anför vidare.
1 Härmed avses lagen om fastighetsbildning i stad.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
Härigenom har JDL i större utsträckning än FBLS kommit att innehålla
bestämmelser som både materiellt och formellt tillgodose de av utvecklingen
betingade kraven. Det har t. ex. befunnits att JDL ger större möjligheter
att lösa de speciella fastighetsrättsliga problem som numera ofta uppkomma
i samband med gruppbebyggelse såväl inom städer som landsbygdssamhällen.
I sådana fall måste ofta utnyttjas de enligt JDL förefintliga möjligheterna
att utlägga fastighet med mer än ett markområde (t. ex. skilda
områden för bostadshus och garage) eller också område gemensamt för flera
fastigheter (t. ex. för garage, biluppställningsplatser, gemensamma gårdar).
På senare tid har även aktualiserats frågan om möjligheten att företaga
delning av fiske inom stadskommun, varav behov visat sig föreligga. Enligt
ett av lantmäteristyrelsen avgivet yttrande -—- —- — kan sådan delning av
fiske, som kan genomföras enligt 20 kap. JDL, ej ske enligt FBLS, och något
klarläggande domstolsutslag föreligger ej.
Såsom exempel på sådana för förrättningsverksamheten betydelsefulla
skillnader mellan jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen, vilka uppkommit
genom att jorddelningslagen ändrats för att göra förfarandet mera
rationellt, anger styrelsen att jorddelningslagen men icke fastighetsbildningslagen
medger att förrättningar för avstyckning, gränsbestämning, ägoutbyte
och servitutsutbrytning sammanföres till gemensam handläggning.
Dessa möjligheter har visat sig värdefulla vid strävandena att förenkla fastighetsbildningsproceduren
och har till fördel för både den förrättningssökande
allmänheten, de myndigheter som sysslar med fastighetsbildning
samt fastighetsindelningen vunnit betydande tillämpning. Det är emellertid
icke möjligt att med stöd av 1948 års lag göra dessa regler i jorddelningslagen
tillämpliga även inom fastighetsbildningslagens giltighetsområde.
De frågor som från fastighetsbildningssynpunkt måste tillmätas den största
betydelsen vid sammanslagning av landskommun med stad är dock, framhålles
det i promemorian, de som berör jordbruksnäringen och skogsbruket
samt samspelet mellan dessa näringar och närliggande tätorter. Styrelsen
erinrar om det ökade intresset för en yttre rationalisering av jordbruk och
skogsbruk och om de åtgärder — bl. a. i form av ändringar i den för landet
gällande fastighetsbildningslagstiftningen -— som från statsmakternas sida
vidtagits i syfte att intensifiera det allmännas insatser på detta område.
Vidare anföres.
Lantmäteriets positiva insatser i rationaliseringsarbetet och de---
nya formerna för bedrivande av detta arbete skulle i väsentlig mån hindras
därigenom att fastighetsbildningsverksamheten efter sammanslagning av
landskommun med stadskommun skulle komma att splittras, varigenom
lantmäteriets hittillsvarande möjligheter till aktiva insatser, som i hög grad
äro beroende av de kontinuerliga kontakterna mellan markägare och förrättningsmän
vid olika slag av åtgärder, skulle väsentligt beskäras. Härtill kommer
att en klar uppdelning av förrättningsverksamheten efter arten av åtgärder
i enlighet med vad som gäller enligt 1948 års lag icke låter sig göra.
Åtgärder för jordbruk och skogsbruk å ena sidan och bebyggelse å andra
sidan beröra ofta varandra så att de praktiskt ej kunna vidtagas var för sig,
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
och i vissa fall berör en och samma åtgärd båda de angivna intressena,
t. ex. avstyckning för bostadsändamål av mark som användes för jordbruk
eller skogsbruk.
Även vissa materiella regler i fastighetsbildningslagen är, anser lantmäferistyrelsen,
ägnade att försvåra jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
och de därmed förenade olägenheterna kan ej helt avhjälpas genom
förordnande enligt 1948 års lag. Styrelsen nämner som exempel, att fastighetsbildningslagens
regler om laga skifte och ägoutbyte visat sig svåra att
tillämpa inom landsbygdsområden, bl. a. vid tillståndsprövning och värdering.
Bristerna i fastighetsbildningslagen har under senare tid fått större
betydelse och blir ytterligare markerade allt efter som intensifieringen av
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering fortskrider.
Kommunsammanslagningar kan enligt lantmäteristyrelsens mening även
medföra organisatoriska olägenheter. Styrelsen uppger i detta
sammanhang, att självständiga kommunala mätningsorganisationer finns
i 110 av rikets 133 städer och drygt tiotalet av de 68 köpingar inom vilka
stadsregister föres, dessutom i sju köpingar eller municipalsamhällen, inom
vilka endast jordregister föres, samt i sex egentliga landskommuner. Hållandet
av egen mätningsorganisation, som svarar för fastighetsbildningsverksamheten,
innebär för vederbörande kommuner ett betydande ekonomiskt
engagemang men har också ansetts medföra vissa fördelar, bl. a. med
hänsyn till de ökade möjligheterna till samordning mellan fastighetsbildningen
och vissa kommunala funktioner på samhällsbyggandets område.
Ett flertal av de stadskommuner som nu har egen mätningsorganisation
kan enligt styrelsens mening komma att beröras av kommande indelningsändringar.
I vissa fall torde därvid stad finna det förenligt med sina intressen
att omhändertaga fastighetsbildningsverksamheten i område som
tillföres staden, i andra fall däremot torde det komma att stå klart att något
önskemål därom icke föreligger. Vidare anföres.
Kommunsammanslagningar torde komma att genomföras mot bakgrund
av väsentligen näringsgeografiska synpunkter samt investeringskrävande
kommunala funktioner, varvid fastighetsbildningsorganisatoriska frågor
torde tillmätas endast mera sekundär betydelse. Med nu gällande kompetensregler
för de olika fastiglietsbildningslagarna och deras betydelse i organisatoriskt
avseende komma kommunsammanslagningar emellertid ofta att
automatiskt medföra krav på ändringar i nämnda organisationer med därav
föranledda störningar för såväl kommuner som det statliga lantmäteriet.
I de fall lantmäteriet för närvarande svarar för fastighetsbildningsverksamlieten
i t. ex. en mindre stad och denna blir utökad med en eller flera landskommuner,
kan även fråga uppkomma att för staden upprätta särskild
kommunal mätningsorganisation.
Mera betydande förändringar av ovan angiven art i organisatoriskt hänseende
böra normalt icke ske innan klarhet vunnits i fråga om fastighetsbildningslagstiftningens
slutliga utformning och därav föranledda organisatoriska
överväganden gjorts. Även flera mindre förändringar tillsamman
2+
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 3 avd. Nr 43
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 196i
tagna komma att medföra besvärande omställningsförluster och ogynnsamt
påverka möjligheterna att fördela tillgänglig arbetskraft. Organisationsfrågans
slutliga lösning kan i nuvarande läge sålunda icke överblickas, och det
är angeläget att densamma icke föregripes som en icke avsedd följd av
kommunsammanslagningarna.
Lantmäteristyrelsen anser sannolikt, att de olägenheter, som nämnts och
som sammanhänger med att stadsreglerna för fastighetsbildning blir gällande
inom betydande landsbygdsområden kan komma att medföra att sammanslagning
av landskommuner med angränsande städer och köpingar
försvåras. Med hänsyn härtill och till att olägenheterna är aktuellt påtagliga
anser styrelsen — trots det pågående arbetet på en ny, för land och
stad gemensam fastighetsbildningslagstiftning — nödvändigt att provisoriska
åtgärder skyndsamt vidtages. I promemorian framlägges därför förslag
till lagstiftning i syfte att avhjälpa de av styrelsen påtalade olägenheterna.
Den grundläggande tanken bakom förslaget är att en ändring i den
kommunala indelningen ej skall automatiskt medföra en förändring beträffande
fastighetsbildningsreglernas tillämpningsområden. De för landsbygden
avpassade reglerna skall alltså bibehålla sin giltighet även inom område
som i administrativt hänseende kommit att ingå i stad eller köping
i samma utsträckning som fallet varit före indelningsändringen. En sådan
princip strider enligt styrelsens mening icke mot lagstiftarens intentioner
med nu gällande regler, som tillkommit mot bakgrund av helt andra förhållanden
än som numera föreligger.
Enligt förslaget behöver en princip av nyss angivna innebörd — av lantmäteristyrelsen
kallad status quo-princip — icke upprätthållas utan undantag.
Härom anföres följande.
Då fråga exempelvis är om överföring av område av landskommun till
stad såsom ett normalt led i stadens utbyggnad, kan anledning saknas att
inom området bibehålla landsreglerna för fastighetsbildning intill dess
stadsregister eventuellt upplägges för området, även om de för landet gällande
reglerna i materiellt hänseende äro avpassade jämväl för tätbebyggelseområden.
Även eljest kan, särskilt från kommunens sida, intresse finnas
för att ett status quo frångås beträffande visst område. Givetvis bör
icke det förhållandet att hel landskommun sammanlägges med stad utgöra
hinder för att stadsreglerna erhålla giltighet inom ett stadsbebyggelsen närbeläget
område eller eljest inom område av betydelse för den stadsmässiga
utvecklingen. Möjlighet till prövning i varje särskilt fall huruvida landsreglerna
skola upphöra att äga tillämpning inom visst område av en med stad
eller stadsregistersamhälle sammanslagen landskommun eller del av sådan
kommun synes sålunda böra föreligga.
Enär de problem som kan föreligga vid sammanslagning av landskommun
med stad eller köping på samma sätt kan uppkomma vid nybildning
av sådan kommun anser styrelsen att den föreslagna principen bör gälla
även vid förändring av en befintlig kommuns status.
Införande av de för landet gällande fastighetsbildningsreglerna inom om
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
rådc där fastighetsbildningslagen för stad nu gäller medför, enligt lantmäteristyrelsen,
vissa fördelar även med hänsyn till att jorddelningslagen
och sammanläggningslagen i högre grad än fastighetsbildningslagen är avpassade
till de av utvecklingen betingade kraven på bl. a. rationalisering av
förrättningsförfarandet. Det kan emellertid också göras gällande att en utvidgning
av tillämpningsområdet för jorddelningslagen bör föranleda att
enstaka bestämmelser i fastighetsbildningslagen göres tillämpliga vid förrättning
enligt jorddelningslagen. Styrelsen anser emellertid att det nu icke
är erforderligt att vidtaga sådana åtgärder i vidare mån än att möjlighet bör
öppnas att inom stad avstycka mark som ej ingår i fastighetsindelningen.
I fråga om det lagtekniska genomförandet av förslaget uttalar
lantmäteristyrelsen att det icke är möjligt att välja den lösning som
bestar i cn revision av fastighetsbildningslagen. En sådan lösning skulle bli
mycket komplicerad. I stället synes utvägen att genom särskilda bestämmelser
reglera gränserna för tillämpningsområdena för fastighetsbildningslagen,
å ena sidan, samt jorddelningslagen och sammanläggningslagen, å
andra sidan, böra övervägas. Härigenom synes det på ett enkelt sätt utan
omotiverade förändringar i nu rådande förhållanden vara möjligt att eliminera
de olägenheter som eljest skulle uppstå genom ändringar i den
administrativa indelningen. Förslaget innebär därför att från fall till fall
skall beslutas huruvida för visst landsbygdsområde som förenas med stad
fastighetsbildningslagen skall gälla. Beslut i denna fråga förutsättes skola
föregås av en genom lantmäteristyrelsen i samråd med de berörda kommunerna
verkställd ingående utredning. Denna utredning bör ske mot bakgrund
av såväl kommunala intressen som de statliga engagemangen i fastighetsbildningsverksamheten
och med beaktande av jordbrukets och skogsbrukets
strukturfrågor. Lantmäteristyrelsen anser det angeläget att sådan
utredning igångsättes i god tid före en sammanslagnings genomförande och
i möjligaste mån även fullföljes dessförinnan. Härom anföres ytterligare
följande.
Det skulle i och för sig icke vara otänkbart att sådan utredning från fall
till fall alltid resulterade i beslut angående lagarnas tillämpningsområden.
Med hänsyn till bland annat att sådana beslut dock icke alltid torde medhinnas
förrän efter dagen för en sammanslagnings genomförande har lantmäteristyrelsen,
för att undvika omotiverade olägenheter, efter övervägande
mellan olika formella lösningar stannat för det här redovisade alternativet,
som innebär att landsreglerna skola bibehålla sin tillämpning inom områden,
där de förut gälla, intill dess annat beslutas. Vid valet mellan alternativen
har lantmäteristyrelsen dessutom beaktat det väsentligt förändrade läge
som uppkommer genom kommunsammanslagningarnas ökade frekvens
jämfört med de omständigheter som utgjorde bakgrund till den nu gällande,
år 11) 17 tillkomna automatiska kompetensregeln.
Med hänsyn till att undantag från huvudregeln i fråga om fastighetsbildningslagens
lillämplighctsområde berör såväl statliga som kommunala
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
intressen föreslås att avgörandet i princip skall tillkomma Kungl. Maj :t. Den
möjlighet till delegering, som genom kungörelsen den 5 mars 1954 (nr 86)
om prövning av vissa ärenden rörande fastighetsredovisning och fastighetsbildning
införts bl. a. beträffande förordnande enligt 1948 års lag anses
emellertid kunna övervägas även i förevarande sammanhang.
Den föreslagna regleringen bör enligt lantmäteristyrelsen provisoriskt ske
genom tillskapande av en särskild lag där huvudbestämmelsen torde böra
innehålla att, utan hinder av vad i lag stadgas däremot stridande, ändring
i kommunal indelning, varigenom område tillföres stad eller köping, icke
skall medföra att jorddelningslagen och sammanläggningslagen där de förut
gäller inom området upphör att äga tillämpning, såvida icke Kungl. Maj :t
eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, därom förordnar. En sådan
lag synes vidare böra innehålla att, där lagstiftningen för landet enligt vad
nyss sagts äger eller kommer att äga tillämpning inom stad eller köping och
det påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket, Kungl.
Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, må förordna att jorddelningslagen
och sammanläggningslagen skall gälla även inom annat område
av kommunen. Dessutom torde böra stadgas att vad nu sagts skall
gälla jämväl vid bildande av stad eller köping.
Beträffande reglerna för registrering av fastigheter anser lantmäteristyrelsen
icke erforderligt att i detta sammanhang vidtaga några åtgärder.
Gällande bestämmelser medger viss anpassning till föreliggande förhållanden
och i övrigt anses erforderliga reformer böra anstå till den allmänna
revision av samma bestämmelser som är uppdragen åt 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Styrelsen utgår från att i avvaktan härpå fastighetsregister
enligt gällande, för stad meddelade bestämmelser icke kommer att
uppläggas, där ej särskilda skäl föranleder annat.
Remissyttrandena
I denna del hänvisas till propositionen s. 17—26.
Fastighetsbildningskommitténs förslag
Efter det att lantmäteristyrelsen avgivit sin promemoria och remissbehandlingen
av denna avslutats har 1954 års fastighetsbildningskommitté
avgivit betänkande angående fastighetsbildning (SOU 1963: 68). Kommittén
har — i enlighet med sitt uppdrag — undersökt möjligheterna att i en
gemensam lag om fastighetsbildning meddela bestämmelser för både land
och stad. Såsom resultat av sina undersökningar och överväganden har
kommittén framlagt förslag till en för hela riket gemensam lag om fastighetsbildning.
Kommittén förutsätter, att kommun skall, liksom för närvarande, kunna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964 15
helt eller delvis själv handha lantmäteriverksamheten inom hela kommunen
eller del därav. Erforderliga bestämmelser om kommuns rättigheter och
skyldigheter i detta avseende förutsättes skola meddelas i en särskild lag.
Förslag till en sådan lag avser kommittén att framlägga först i samband
med förslag till övriga följdförfattningar i anslutning till en reform av fastighetsbildningslagstiftningen.
Beträffande innehållet i den tilltänkta lagen
uttalar kommittén redan nu följande.
I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller torde kommun,
som skall svara för fastighetsbildningsverksamheten, böra ombesörja all
fastighetsbildning inom sitt område eller viss del därav, men det skall ock
liksom hittills vara möjligt att från den kommunala verksamheten undantaga
handläggningen av förrättningar beträffande mark, som användes för
vissa angivna ändamål. Den omständigheten att en kommunal organisation
skall fullgöra fastighetsbildningsuppgifterna bör uppenbarligen icke
få medföra en sänkning av kraven på förrättningslantmätarnas kvalifikationer.
För den skull torde bestämmelser böra meddelas om att kommun,
för att den skall få sköta fastighetsbildningsverksamheten, skall för verksamhetens
fullgörande hava i sin tjänst anställd särskild befattningshavare
som uppfyller av Kungl. Maj :t föreskrivna behörighetsvillkor.
Departementschefen
På grundval av en av 1962 års riksdag beslutad lagstiftning (SFS 1962:
35) har Kungl. Maj :t fastställt planer för den lämpligaste kommunindelningen.
Denna planering har tillkommit bl. a. i syfte att ge kommuner och
myndigheter vägledning beträffande den från skilda synpunkter mest ändamålsenliga
inriktningen av de interkommunala samarbets- och sammanläggningssträvandena.
En utgångspunkt vid planeringen har varit att kommunerna
bör omfatta näringsgeografiskt sammanhängande regioner sammanhållna
av en naturlig intressegemenskap omkring en centralort. Detta
får till följd att indelningsändringar i enlighet med planeringen ofta kommer
att innebära att landskommuner förenas med städer eller köpingar.
Åtskilliga sådana sammanläggningar har förekommit under senare år, och
en uppfattning om den framtida frekvensen kan erhållas vid ett studium
av nämnda planer. Som exempel kan nämnas att i Blekinge och Hallands
län har alla kommunblock utom ett en stad eller en köping som centralort.
Förhållandena är likartade i andra län.
I den mån landskommunerna — såsom oftast är fallet — innefattar områden
av utpräglad landsbygdskaraktär medför indelningsändringar av
nyss angivet slag, att städer och köpingar kommer att omfatta ej blott en
tätort med nödvändigt utrymme för expansion utan även rent agrara områden.
Dessa områden kan, såsom framgår av de nyss återgivna uppgifterna,
vara mycket vidsträckta och det kan därför ofta förutsägas att någon
stadsmässig bebyggelse inom områdena ej kommer att bli aktuell inom
överskådlig tid.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 196''i
De förfaltningsreformer som genomförts under det senaste decenniet har
liksom utvecklingen i övrigt lett till att skiljaktigheterna mellan de befintliga
kommuntyperna, d. v. s. å ena sidan städer och köpingar samt å andra
sidan landskommuner, alltmer utplånats. Beträffande fastighetsbildning och
vad därmed äger samband gäller emellertid att lagstiftningen alltjämt innehåller
skilda regler för städer och vissa därmed jämställda samhällen samt
för landsbygden. Då härtill kommer att kommuntypen rent automatiskt påverkar
frågan vilken lagstiftning som skall gälla, är det uppenbart, att sådana
kommunala indelningsändringar, där kommuner av skilda typer förenas,
i förevarande hänseende kan medföra vissa olägenheter. Detta gäller
fall, då en landskommun eller köping där stadsregister icke föres (s. k. jordregisterköping)
förenas med stad och den nya kommunen blir stad. Samma
gäller, då landskommun eller jordregisterköping förenas med köping där
stadsregister föres och den nya kommunen får karaktären av stadsregister - köping. övriga fall av indelningsändringar påverkar icke frågan vilken fastighetsbildningslagstiftning
som skall gälla inom den nya kommunen och
förorsakar därför inga särskilda svårigheter.
De olägenheter för fastighetsbildningen som kan uppkomma vid indelningsändringar
är av olika karaktär och har i skilda sammanhang föranlett
lagstiftningsåtgärder. År 1948 tillkom sålunda den förut berörda lagen
med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av
stad och år 1950 genomfördes vissa ändringar i bl. a. fastighetsbildningslagen
och jordregisterförordningen.
Bakom tillkomsten av 1948 års lag låg de nackdelar som följde av att
fastighetsbildningslagen ofta blev gällande även inom utpräglade jordbruksbygder.
Detta ansågs särskilt olämpligt med hänsyn till att denna lag i
motsats till jorddelningslagen saknar sådana restriktiva jordpolitiska villkor
för fastighetsbildning, som anses böra gälla i fråga om avstyckning av
fastigheter för jordbruk eller skogsbruk. Med stöd av 1948 års lag kan förordnas,
att inom visst område, där eljest fastighetsbildningslagens regler
om avstyckning och sammanläggning skulle gälla, i stället skall tillämpas
vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning. Såsom förutsättning
uppställes, att åtgärden är påkallad av hänsyn till jordbruksnäringen
eller skogsbruket. Lagen ger alltså möjlighet att beträffande område
som överförts från landskommun till stad eller motsvarande i ett begränsat
hänseende återinföra den för landsbygden gällande lagstiftningen.
Förordnande enligt 1948 års lag påverkar ej de regler som gäller beträffande
registrering av fastigheter på landet och inom stad (med stad avses
här och i fortsättningen även stadsregisterköping). Då uppläggande av
stadsregister var obligatoriskt i fråga om stad kunde alltså, trots förordnande
enligt 1948 års lag, icke undvikas att sådant register måste uppläggas
för en stads hela område, sålunda även för sådana delar som utgjordes
av jordbruks- eller skogsområden. I syfte att bereda möjlighet till befrielse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964 17
från nyssnämnda arbete, som beträffande de landsbygdsbetonade områdena
skulle sakna allt berättigande, genomfördes år 1950 sådana ändringar i registreringsbestämmelserna
att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer kan från fall till fall pröva huruvida för visst område
skall föras stads- eller jordregister. Motsvarande regel gäller även för landsbygden,
där alltså från fall till fall kan avgöras huruvida jordregister eller
stadsregister skall föras.
I förevarande ärende har lantmäteristyrelsen ånyo aktualiserat den fråga
som föranledde 1948 års lag, nämligen det olämpliga i att en kommunal indelningsändring
automatiskt medför att fastighetsbildningslagen blir tilllämplig
inom områden, där förut den för landet gällande jorddelningslagstiftningen
ägt tillämpning. Och vad som ånyo skjutits i förgrunden är den
omständigheten att indelningsändringen ofta medför att i stad kommer att
ingå vidsträckta områden av utpräglad landsbygdskaraktär.
Olägenheterna är enligt lantmäteristyrelsens mening åtskilliga och av
olika slag men de har alla sin grund i den olika uppbyggnaden av och det
olika innehållet i de för landsbygd resp. stad gällande reglerna. Beträffande
vissa av de påtalade nackdelarna kan tvekan råda huruvida de verkligen
motiverar en lagstiftning av föreslaget innehåll. Detta gäller t. ex. de
påstådda svårigheterna att i vissa fall verkställa delning av fiske inom stad.
Tillsammantagna synes de påtalade olägenheterna mig dock utvisa att det
nu är nödvändigt att ingripa med lagstiftningsåtgärder. Särskild betydelse
tillmäter jag därvid den av lantmäteristyrelsen betonade omständigheten att
den gällande lagstiftningen, om den ej ändras, kan komma att försvåra sådana
ändringar i den kommunala indelningen varigenom landskommuner
förenas med angränsande städer eller köpingar. Jag kan alltså icke dela den
av flera remissinstanser uttalade meningen att 1948 års lag erbjuder tillräckliga
möjligheter för att komma till rätta med olägenheterna i fråga.
Stor betydelse har också de organisatoriska konsekvenserna av nu gällande
ordning. Det har visat sig att den stora frekvensen sammanslagningar
av landskommuner med städer, som har egen mätningsorganisaticn,
i flera fall hotar att rubba de grundvalar på vilka den nyligen genomförda
distriktsindelningen av det statliga lantmäteriet vilar. I den mån städerna
själva övertager fastighetsbildningsverksamheten inom inkorporerade
landskommuner blir följden nämligen lätt den att de berörda lantmäteridistriklen
blir alltför små för att kunna bestå som rationella arbetsenheter.
Innan klarhet vunnits om det materiella innehållet i den blivande nya fastighetsbildningslagstif
t ningen och innan frågorna om städernas rättigheter och
skyldigheter beträffande den kommunala mätningsverksamheten närmare
utretts, är det angeläget att de organisatoriska förändringarna i görligaste
mån begränsas.
Även från några remissinstanser, som i övrigt visat en positiv inställning
till lantmäteristyrelsens förslag, har detta kritiserats med hänsyn till kon
-
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
sekvenserna i organisatoriskt hänseende. De olägenheter som i sådant hänseende
ansetts bli en nödvändig följd av förslaget har emellertid enligt min
mening betydligt överdrivits. Inom sådan del av en stad, där förut den för
landsbygden gällande lagstiftningen varit tillämplig men där stadsbebyggelsens
framträngande eller andra skäl motiverar en tillämpning av stadsreglerna,
kan dessa enligt lantmäteristyrelsens förslag göras tillämpliga.
Om så sker, kommer städernas mätningsorganisationer att få samma inflytande
inom dessa områden som inom den ursprungliga staden. Utanför
samma områden, d. v. s. inom glesbygden, torde anledning i regel saknas att
verkställa detaljplanläggning m. m. Ofta kan det t. o. m. med visshet förutsägas
att någon tätbebyggelse inom området ej blir aktuell inom överskådlig
tid. Inom dessa områden, som alltså i regel utgöres av utpräglade landsbygdsområden,
kan några vådor av det slag som nämnts ej uppkomma. De
enda områden där vissa intressemotsättningar kan tänkas förekomma är de
som ej kan hänföras till någon av de här nämnda grupperna. I de fall staden
ej har egen mätningsorganisation uppstår inga problem genom den av
lantmäteristyrelsen föreslagna ordningen ens i dessa fall och även om särskild
mätningsorganisation finnes, torde förutsättningar föreligga för att det
otvivelaktigt nödvändiga samarbetet skall kunna fungera, särskilt som lantmäteristyrelsen
även i dessa fall har överinseendet över fastighetsbildningsverksamheten.
Min uppfattning om behovet av en lagstiftning av här avsett slag delas
av det övervägande antalet remissorgan. Jag vill även erinra om att riksdagen,
som på grund av motioner haft att behandla den här diskuterade frågan
(L3U 1963: 11), funnit starka skäl tala för genomförandet av provisoriska
regler åsyftande att förhindra att kommunala indelningsändringar
medför ändring i fråga om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning såvida
icke detta i särskilda fall är påkallat av lokala förhållanden. Under hänvisning
till förevarande lagstiftningsärende fann riksdagen emellertid någon
äigärd från dess sida ej erforderlig.
I fråga om den lagtekniska lösningen då det gäller att eliminera de föreliggande
olägenheterna kan skilda meningar förfäktas. Detta har också
kommit till synes vid remissbehandlingen. En omständighet som icke får
förbises är, att den lagstiftning som nu kommer i fråga troligen kommer
att gälla under en ganska begränsad tid. För den tid som återstår innan en
för land och stad gemensam fastighetsbildningslagstiftning hunnit genomföras
bör man om möjligt undvika att införa en reglering, som i större utsträckning
än nödvändigt strider mot de principer som ligger till grund för
gällande regler. Ett önskemål är dessutom att den lagstiftning som nu bör
vidtagas ej försvårar genomförandet av en ny för hela landet gemensam
lagstiftning på fastighetsbildningens område.
Lantmäteristyrelsens förslag innebär, att den automatiskt verkande regeln
om kommuntypen såsom avgörande för frågan om tillämplig fastig
-
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr år 196k
hetsbildningslagstiftning sättes ur kraft. En indelningsändring, som innebär
att en landskommun förenas med stad, medför alltså icke att fastighetsbildningslagen
automatiskt blir tillämplig inom hela den förutvarande landskommunen
utan förut tillämplig lag, d. v. s. de för landet gällande reglerna,
skall alltjämt gälla. Genom att samtidigt föreslås möjlighet att tillämpa fastighetsbildningslagen
i den utsträckning förhållandena så påkallar, kommer
emellertid i de flesta lägen den lagstiftning att kunna tillämpas som är mest
lämplig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Den av lantmäteristyrelsen sålunda förordade lösningen är icke den enda
möjliga. Nära till hands skulle givetvis ligga att komplettera fastighetsbildningslagen
med sådana regler att det vid tillämpningen blev likgiltigt
huruvida denna lag eller jorddelningslagen gällde. I fråga om vissa av de
av styrelsen påtalade olägenheterna skulle en sådan lösning ej vålla några
nämnvärda svårigheter. Beträffande andra skulle det emellertid — såsom
också framhölls vid tillkomsten av 1948 års lag — vara förenat med avsevärda
lagtekniska mödor att uppnå en tillfredsställande lösning.
En annan metod har anvisats av hovrätten över Skåne och Blekinge, som
förordat en anknytning till registreringsbestämmelserna. Fastighetsbildningslagen
borde gälla endast inom område med stadsregister, oavsett områdets
belägenhet. Även denna metod avvisades vid tillkomsten av 1948 års
lag. De skäl som då åberopades har förlorat i styrka genom tillkomsten
av 1950 års lagstiftning i registreringsfrågan. Vad som nu gör det befogat
att hysa stor tvekan inför att tillgripa denna metod är emellertid att lösningen
skulle innebära en tvär omkastning i förhållande till de lösningar
som tillgreps åren 1948 och 1950. Denna omkastning skulle kunna medföra
komplikationer och dessutom skulle omfattande lagstiftningsåtgärder framtvingas.
Ej heller denna metod kan därför sägas vara tillfredsställande.
Beträffande båda de nyss behandlade alternativa lösningarna kan tilläggas,
att de är olämpliga med hänsyn till det pågående arbetet att samla de
för land och stad gällande reglerna om fastighetsbildning i en enda lag.
I avbidan på en sådan lag — vartill förslag redan framlagts -— bör så genomgripande
reformer, som dessa alternativ innebär, ej genomföras.
I detta sammanhang är det nödvändigt att ägna uppmärksamhet åt frågan
om sambandet mellan 1948 års lag och den här förordade lagstiftningen.
Med stöd av 1948 års lag kan landsbygdsreglerna göras tillämpliga
då det gäller avstyckning och sammanläggning inom områden där fastighetsbildningslagen
gäller. En förutsättning är dock alt hänsyn till jordbruksnäringen
eller skogsbruket gör en sådan åtgärd påkallad. Syftet med
den här föreslagna lagstiftningen är visserligen främst alt förhindra att
stadsreglerna för framtiden genom kommunala indelningsändringar automatiskt
kommer att gälla för områden, där landsbygdsreglerna naturligen
bör gälla. Det synes emellertid lämpligt att — såsom lantmäteristyrelsen
föreslagit — i detta sammanhang upptaga till behandling även olika situa
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
tioner, där staösreglerna, på grund av gällande rätt med dess automatiskt
verkande regel, kommit att gälla även inom områden, där hänsyn till .jordbruks-
och skogsbruksintressena motiverar en tillämpning av 1948 års lag.
Den nya lagstiftningen kan på så sätt konsumera hela tillämpningsområdet
för 1948 års lag. Av skäl som jag kommer att närmare utveckla i specialmotiveringen
har jag funnit att 1948 års lag i princip kan upphävas och ersättas
av den nya lagstiftningen. Genom en särskild övergångsbestämmelse
bör 1948 års lag emellertid förlänas fortsatt giltighet i fråga om fall där förordnande
med stöd av lagen givits före dess upphävande.
På grundval av de nu redovisade övervägandena förordar jag att i enlighet
med lantmäteristyrelsens förslag en särskild lag tillskapas med föreskrift
om att kommunal indelningsändring, varigenom område tillföres stad,
icke skall medföra att jorddelningslagen och sammanläggningslagen, om
de förut äger tillämpning inom området, upphör att gälla inom detta. Lagen
bör avse även det fall att område tillföres köping för vilken föres stadsregister.
Den angivna regeln — som alltså förhindrar att ändrad kommunindelning
automatiskt påverkar frågan vilken fastighetsbildningslagstiftning
som skall gälla -— förutsätter ej att förordnande meddelas i varje särskilt
fall utan verkar lika automatiskt som nuvarande regler.
Att utan undantag upprätthålla den angivna regeln skulle emellertid kunna
leda till orimliga konsekvenser, särskilt i fall då fråga är om överföring
av område av landskommun till stad såsom ett normalt led i stadens tillväxt.
I ett sådant fall saknas anledning att låta landsbygdsreglerna gälla
inom området. Även eljest kan, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, finnas
behov av att i konkreta fall frångå den förut uttalade principen. Vad
styrelsen i detta hänseende föreslagit synes därför böra genomföras. Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer bör alltså få möjlighet
att från fall till fall pröva i vad mån de för stad gällande reglerna bör införas
beträffande ett med staden införlivat område.
I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag — såsom redan delvis antytts
— även lämpligt, att i den föreslagna lagen intages vissa regler, som dels
åsyftar att förhindra att ett före lagens ikraftträdande meddelat förordnande
enligt 1948 års lag samt den nya lagen blir tillämpliga inom olika områden
av en stad och dels, i vissa fall, bereder möjlighet att göra den för landet
gällande fastighetsbildningslagstiftningen tillämplig inom en stad även i
fall då indelningsändringen ägt rum före lagens ikraftträdande.
En remissinstans har föreslagit, att giltigheten av lagen skall göras tidsbegränsad
och som skäl därför åberopat att den måste betraktas som en
provisorisk lösning. Jag är angelägen understryka sistnämnda förhållande
men kan för den skull icke finna att det skulle vara motiverat med en tidsbegränsning.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för
-
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
slag till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring
i kommunal indelning m. m.
Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.
Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål i anslutning
till de skilda paragraferna i lagförslaget.
Specialmotivering
1 §•
Beträffande remissyttrandena hänvisas såvitt nu är i fråga till propositionen
s. 33—38.
Promemorian. I denna paragraf upptages den regel, som uppbär hela tanken
bakom lantmäteristyrelsens förslag, alltså en regel om att ändring i
den kommunala indelningen ej påverkar frågan vilka bestämmelser om
fastighetsbildning som skall gälla inom berörda områden. Regeln föreslås
gälla även vid nybildning av stad.
Departementschefen. I anledning av vad byggnadsstyrelsen och Kommunal-tekniska
föreningen anfört vill jag hänvisa till möjligheten att enligt
2 § utverka förordnande om tillämpning av stadsreglerna.
Om en landskommun sammanslås med t. ex. en köping, är det ej uteslutet
att den nya kommunen blir stad. Detsamma kan gälla om flera landskommuner
förenas. Det torde saknas anledning att göra åtskillnad mellan
dessa fall, å ena sidan, och det fall att en landskommun förenas med stad,
å andra sidan. För alla dessa fall gäller att i staden kan komma att ingå
landsbygdsområden inom vilka fastighetsbildningslagen ej bör vara tillämplig
2
§.
Promemorian. Lantmäteristyrelsen anser givet att kommunala önskemål
bör beaktas då fråga uppkommer att meddela förordnande om tillämpning
av stadsreglerna. I den mån kommun önskar handha fastighetsbildningsväsendet
inom staden eller köpingen och väsentligt statligt intresse icke
därigenom skadas synes hinder ej böra resas däremot. Styrelsen —- som utgår
från att 1948 års lag skall bibehållas — anser det dock oförenligt med
förordnandets syfte att fastighetsbildningslagen ges sådan giltighet att en
tillämpning av 1948 års lag därigenom aktualiseras.
Departementschefen. Skälen för en bestämmelse av det innehåll förevarande
paragraf utvisar har utvecklats i den allmänna motiveringen. Med
hänsyn till syftet med lagen är det uppenbart att förordnanden som bär av
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 196i
ses bör begränsas till att gälla områden som är aktuella för stadsmässig
bebyggelse. Aktualitetskravet bör givetvis ej pressas. Sådana områden som
under överskådlig tid kommer att behålla sin agrara karaktär bör ej omfattas
av förordnandet.
I fråga om beaktandet av kommunernas önskemål delar jag lantmäteristyrelsens
uppfattning. Stor vikt bör alltså fästas vid kommunala önskemål.
Kungl. Maj :t bör dock icke vara helt bunden av vad kommunen från sina
synpunkter kan finna mest önskvärt.
Förordnande enligt förevarande paragraf bör i görligaste mån meddelas
i samband med ikraftträdandet av en kommunal indelningsändring. Förhållandena
kan emellertid ändras så att det efter någon tid befinnes önskvärt
att förordnandet utsträckes att avse ytterligare områden. Regeln har
med hänsyn härtill utformats så att den tillåter att förordnande ges vid
vilken tidpunkt som helst.
3 §.
Promemorian. Lantmäteristyrelsen har, som redan nämnts, beaktat förhållandena
även inom stadskommunernas nuvarande områden. Styrelsen
har därvid berört, dels det fall att en befintlig stadskommun, som i sig innesluter
vissa landsbygdsområden, förenas med en landskommun, dels ock det
fall att inom en befintlig stadskommun, som omfattar stora landsbygdsområden
och som ej beröres av någon indelningsändring, föreligger ett behov
av att kunna tillämpa landsreglerna.
Beträffande det förra fallet erinrar lantmäteristyrelsen om de inkorporeringar,
som företagits särskilt under de senaste decennierna, och om att rikets
städer och köpingar därigenom redan nu innehåller betydande landsbygdsområden,
vilket medfört att tillämpning av 1948 års lag i ett mycket
stort antal fall påkallats av hänsyn till jordbruket och skogsbruket. En fortsatt
tillämpning av 1948 års lag inom de efter kommunsammanslagning bildade
stadskommunerna måste, anser styrelsen, te sig omotiverad och bidraga
till svårigheterna att överblicka de olika inom kommunen gällande
systemen för tillämpligheten av skilda fastighetsbildningsregler. Med hänsyn
härtill har lantmäteristyrelsen funnit sig böra föreslå att möjlighet öppnas
att, där landsreglerna enligt vad förut sagts äger eller kommer att äga tilllämpning
inom stad eller köping, göra landsreglerna gällande jämväl inom
sådant område av staden eller köpingen där 1948 års lag nu kan tillämpas.
Styrelsen anför vidare.
Härigenom skulle i många fall öppnas möjlighet att tillskapa enkla, klara
förhållanden beträffande de skilda fastighetsbildningslagarnas tillämpningsområden
och---—-en samtidig tillämpning kunna undvikas inom
en kommun av både JDL och 1948 års lag, som innebär att endast vissa bestämmelser
i JDL gälla. Givetvis böra förefintliga kommunala synpunkter
beaktas, i de fall kommun har egen mätningsorganisation inrättad, och alla
i och för sig önskvärda utvidgningar av landsreglernas tillämpningsområden
torde icke kunna genomföras.
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
Vad angår det andra fallet framhåller lantmäteristyrelsen att redan genomförda
kommunbildningar och kommunsammanslagningar, särskilt under
senare år, i vissa fall medfört att sådana förhållanden uppkommit, som
motiverar att jorddelningslagen och sammanläggningslagen lämpligen bör i
sin helhet tillämpas inom delar av stad eller stadsliknande samhälle. Som
exempel nämnes Ljusnar sbergs kommuns sammanslagning med Kopparbergs
köping vid årsskiftet 1961/62. Med hänsyn till de olägenheter, som
kan ha föranletts av sådana indelningsändringar, anser styrelsen att möjlighet
bör öppnas att återigen, utan samband med kommunsammanslagning,
göra landsreglerna tillämpliga. Styrelsen anför vidare.
En sådan förändring av tillämpningsområdet för fastighetsbildningsreglerna
synes böra föregås av erforderlig utredning---och kan i nuva
rande
läge, om kommun har egen mätningsorganisation inrättad, förbindas
med en exklusiv initiativrätt för kommunen. Med ett sådant villkor torde
anledning saknas att inskränka möjligheterna till vissa närmare angivna
fall. Tvärtom torde dessa möjligheter kunna vidgas att avse även andra
områden än som under senare år tillförts städer och oberoende av huruvida
områdena användas huvudsakligen för jordbruk eller bebyggelse eller andra
ändamål. Något hinder bör uppenbarligen ej föreligga att väcka sådan fråga
jämväl i samband med kommunsammanslagning. Inga olägenheter synas
vara förenade med att, om kommun så önskar, utnyttja angivna möjlighet
även för hel stad eller stadsliknande kommun, med den mindre modifiering
som ovan angivits. JDL och SML äro nämligen---avpassade jämväl
för tätbebyggelseområden.
I de fall det statliga lantmäteriet har fastighetsbildningen om hand inom
kommun, som ansöker om tillämpning av jorddelningslagen och sammanläggningslagen,
bör ansökningen enligt lantmäteristyrelsens mening alltid
bifallas. Detsamma torde även eljest böra gälla, då kommunen icke utgör
stad, med hänsyn till de möjligheter som redan nu står kommun till buds
att i sådana fall få verksamheten överflyttad till staten. Skulle däremot stad
med egen mätningsorganisation anse det förenligt med sina intressen att
få landsreglerna tillämpliga inom staden helt eller delvis, synes för bifall
till ansökan böra krävas att det ifrågasatta övertagandet av verksamheten
icke för staten medför olägenheter, som överstiger de sammanlagda fördelarna
därav.
Departementschefen. Förevarande lag kan icke rimligen ges tillbakaverkande
kraft så att den automatiskt får någon inverkan i sådana fall där
indelningsändringen skett före lagens ikraftträdande; och även då indelningsändringen
skett efter denna tidpunkt begränsas lagens rättsverkningar
till områden som omedelbart berörts av ändringen. För sådana fall där en
redan bestående stad omfattar områden av agrar karaktär står f. n. den
möjligheten till buds att utverka förordnande enligt 1948 års lag. Hinder
synes ej böra möta att göra hela den för landet gällande fastighetsbildnings
-
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr ri3 år 1964
lagstiftningen tillämplig inom sådana områden. Genom en sådan åtgärd
kan uppnås att samma fastighetsbildningsregler blir tillämpliga inom hela
staden med undantag av den del där fastighetsbildningslagen gäller. Detta
medför betydande fördelar, särskilt i de fall då en indelningsändring tillför
en stad, som redan har agrara områden inom vilka 1948 års lag är eller kan
göras tillämplig, ytterligare liknande områden. I förevarande paragraf har
därför öppnats möjlighet att i eller utan samband med en kommunal indelningsändring
göra den för landet gällande fastighetsbildningslagstiftningen
tillämplig inom vissa områden av stad, där fastighetsbildningslagen eljest
gäller. Såsom förutsättning uppställes att åtgärden är påkallad av hänsyn
till jordbruksnäringen eller skogsbruket, d. v. s. en av de förutsättningar
som kräves för förordnande enligt 1948 års lag. Vid avgörande av ärende
som här avses bör de kommunala synpunkterna givetvis beaktas. Med hänsyn
till arten av de intressen som måste föreligga för att förordnande skall
få meddelas, bör emellertid avgörandet tillkomma Kungl. Maj:t eller den
myndighet åt vilken Kungl. Maj :t uppdragit att handlägga frågan.
Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall de för landet gällande reglerna
kunna göras tillämpliga inom del av stad även om detta ej är påkallat av
hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket. Motiveringen härför är att
jorddelningslagen, som i så mycket högre grad än fastighetsbildningslagen
öppnar möjligheter för en rationellt bedriven fastighetsbildningsverksamhet,
på detta sätt kan göras tillämplig inom större sammanhängande områden.
Genom en sådan reglering skulle, menar styrelsen, i vissa fall, där
indelningsändringen ägt rum före de nu aktuella bestämmelsernas ikraftträdande,
kunna uppnås samma resultat som om bestämmelserna i 1 och 2 §§
gällt redan vid indelningsändringens genomförande. Med hänsyn till att
jorddelningslagen innehåller lämpliga regler även för fastighetsbildning
inom tätbebyggelseområden synes styrelsens förslag ej behöva medföra
några nackdelar från allmän synpunkt. Eftersom det allmännas intresse av
ett förordnande om tillämpning av landsbygdsreglerna är så mycket svagare
i detta fall än i det förut behandlade, där jordbruksintressen m. in. utgör
grunden för ett förordnande, måste emellertid ett avgörande inflytande tillmätas
kommunala synpunkter. Om kommunen har egen mätningsorganisation,
bör därför här avsett förordnande ej kunna ges mot kommunens
önskan. Regeln i andra stycket har utformats i enlighet härmed.
Med de nu föreslagna reglerna finns ej längre något utrymme för förordnande
enligt 1948 års lag. De syften som föranlett denna lag tillgodoses dels
genom 1 § och dels genom förordnanden med stöd av första stycket i förevarande
paragraf. Lagen bör emellertid ej utan vidare upphävas. Skälen
härför utvecklas i anslutning till övergångsbestämmelserna.
4 §.
Departementschefen. Enligt 5 kap. 17 § fastighetsbildningslagen föreligger
möjlighet att verkställa avstyckning från mark som ej ingår i fastighets
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961
indelning. Någon motsvarande bestämmelse finns icke i jorddelningslagen.
Paragrafen har tillkommit i syfte att möjliggöra sådan avstyckning oavsett
vilken lagstiftning som gäller.
5 §•
Departementschefen. De kommunala indelningsändringar lagen närmast
avser är sådana där landskommun eller jordregister samhälle förenas med
stad eller stadsregisterköping. Förordnande som avses i 3 § bör emellertid
kunna avse även municipalsamhälle eller annan ort på landet, där fastighetsregister
såsom för stad skall föras.
Övergångsbestämmelserna
I propositionen uttalas följande.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1965. Den kommer därigenom
att bli tillämplig beträffande vissa kommunala indelningsändringar, vilka
träder i kraft samma dag.
Skälen till att 1948 års lag bör upphävas har angivits i anslutning till 3 §.
Den särskilda lagen för Kiruna har till enda uppgift att göra jorddelningslagen
tillämplig vid vissa typer av laga skiften inom staden. Lagen tillkom
i anledning av vissa vid stadsbildningen redan påbörjade laga skiften men
är tillämplig även å framtida skiften av samma beskaffenhet. Med stöd av
den nu föreslagna lagen kan landsreglerna i full utsträckning göras tillämpliga
inom de delar av staden, där detta bedömes önskvärt. Under sådana förhållanden
synes anledning ej föreligga att bibehålla den särskilda lagen för
Kiruna. Om så anses nödvändigt kan förordnande enligt 3 § meddelas med
verkan från den dag då nyssnämnda lag upphör att gälla.
Den särskilda lagen för Kiruna stad gäller som redan nämnts endast vissa
laga skiften inom staden. Å sådana skiften skall enligt uttryckligt stadgande
i lagen tillämpas även vad som är föreskrivet i lagen den 5 juni 1909
(nr 53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften i Jukkasjärvi
och Karesuando socknar av Norrbottens län. Detta stadgande tillkom
för att undanröja föreliggande tvekan huruvida lagen var tillämplig å skiftena
i fråga. Därest den särskilda lagen för Kiruna nu upphäves, synes lämpligt
att till undvikande av missförstånd upptaga en övergångsbestämmelse
av innebörd att 1909 års lag fortfarande skall gälla inom Kiruna stad i den
mån den tidigare varit gällande där på grund av bestämmelserna i Kirunalagen.
Genom en sådan övergångsbestämmelse tages icke ställning till den
större frågan huruvida 1909 års lag kan tillämpas även å andra skiften inom
Kiruna stad än sådana som avses i den särskilda lagen för Kiruna.
Ett upphävande av 1948 års lag kräver ej med nödvändighet särskilda
övergångsbestämmelser. Det är i och för sig tänkbart att låta den nya lagen
helt träda i stället för den upphävda. Detta skulle emellertid få vissa konsekvenser
främst i fråga om förrättningsmän vid avstyckning. Enligt 1948
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
års lag skall nämligen den omständigheten att landsreglerna göres tillämpliga
vid avstyckning ej medföra ändring i fråga om behörighet att verkställa
avstyckningsförrättning. Detta innebär att i stadens tjänst anställd mätningsman
fortfarande är behörig att verkställa avstyckningar inom det område
där 1948 års lag tillämpas. I de fall då landsreglerna på grund av den
här föreslagna lagen kommer att gälla inom stad blir däremot distriktslantmätaren
behörig. Med hänsyn till att det sätt varpå behörighetsfrågan reglerats
i 1948 års lag kan ha påverkat utformningen av de kommunala mätningsorganisationerna
— det är endast i de fall sådan organisation föreligger
som frågan har något intresse — föreslås en övergångsregel enligt
vilken ifrågavarande bestämmelser i 1948 års lag fortfarande skall gälla.
Några olägenheter av en sådan regel är ej att befara. I 1948 års lag finnes
också åtskilliga andra undantag från jorddelningslagens regler samt föreskrifter
av olika slag. Det har ej ansetts nödvändigt att införa motsvarande
regler i den nu föreslagna lagen. Även dessa regler i 1948 års lag bör dock
få behålla sin giltighet i det nu avsedda fallet. Härav följer bl. a. att med
stöd av lagen meddelade förordnanden kan återkallas när förhållandena föranleder
det.
En övergångsbestämmelse av nyss angivet innehåll påverkar bedömningen
av frågor om förordnande enligt 3 § första stycket. Den omständigheten att
förordnande enligt 1948 års lag givits beträffande visst område — vilket innebär
att jordbruksnäringens och skogsbrukets särskilda intressen i viss
mån beaktats — kan i många fall göra förordnande enligt 3 § första stycket
förevarande lag överflödigt. Det är emellertid möjligt att dessa intressen i
vissa fall ej kan anses tillräckligt tillgodosedda genom förordnande enligt
1948 års lag och då skall det givetvis ej möta hinder att utbyta förordnandet
mot ett förordnande med stöd av 3 § i den nu föreslagna lagen. Om staden
har egen mätningsorganisation, bör ett sådant utbyte -— med hänsyn till de
konsekvenser detta innebär bl. a. i avseende å behörigheten att verkställa
förrättningar — ej ske utan att det föreligger särskilda skäl eller staden
samtyckt till åtgärden.
B. Fråga om ändring i 21 kap. 3 § jorddelningslagen
Val av ägodelningsnämndemän skall enligt 21 kap. 3 § jorddelningslagen
ske genom valmän, som på föranstaltande av ägodelningsdomaren utses av
kommunalfullmäktige. Kommun må besluta, att valmän skall för inställelse
vid valförrättningen — som skall äga rum på tingsstället inför häradsrätten
— av kommunens medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning för särskild
resdag och resekostnadsersättning efter de grunder, som stadgas i
kommunallagarna angående sådan gottgörelse till ledamöter i styrelse och
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
nämnder. De bestämmelser i kommunallagarna som här åsyftas är 46 §
kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) i dess före den 1 januari
1963 gällande lydelse. Enligt dessa bestämmelser fick dagtraktamente icke
överstiga 10 kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag. För särskilt
tidskrävande sammanträde eller förrättning eller då det eljest var påkallat
av särskilda förhållanden fick dock traktamentet sättas till högre belopp.
Resdagsersättning kunde utgå om resan till eller från sammanträdet eller
förrättningen måste företagas på särskild dag; grunderna för sådan ersättning
bestämdes av fullmäktige. I fråga om resekostnadsersättning hänvisades
i 46 § till 28 § 1 mom. andra stycket kommunallagen, där i detalj reglerades
under vilka förutsättningar och med vilka belopp resekostnadsersättning
kunde utgå. Dagtraktamentet var ej avsett endast som gottgörelse
för ökade direkta utgifter för uppehälle. Uppgick utgifterna ej till belopp
motsvarande traktamentet framstod överskottet som ersättning för mistad
arbetsinkomst eller ersättning för utfört arbete. Resdagsersättningen var avsedd
att utgöra kompensation för såväl mistad arbetsförtjänst som direkta
utgifter för kost och logi.
I ett av kommunalrättskommittén framlagt betänkande rörande ersättning
för kommunala förtroendeuppdrag (SOU 1961:54) föreslogs att den
nuvarande ersättningsformen dagtraktamente skulle utbytas mot dels arvode
och dels traktamente. Arvodet skulle motsvara den i nuvarande dagtraktamentet
ingående allmänna ersättningen och bestämmas med hänsyn
till det arbete som vore förenat med förtroendeuppdraget. Genom traktamentet
skulle gottgörelse enligt förslaget lämnas endast för särskilda av
uppdraget föranledda kostnader för uppehälle. Med en sådan uppbyggnad
av ersättningssystemet fanns icke längre behov av ersättningsformen ersättning
för särskild resdag, som därför borde utgå.
På grundval av kommunalrättskommitténs betänkande genomfördes år
1962 (prop. 71, KU 15, rskr 159) ändringar i bl. a. 46 § och 28 § 1 mom.
kommunallagen samt i motsvarande lagrum i kommunallagen för Stockholm.
Enligt 46 § 1 mom. kommunallagen i dess nya lydelse (SFS 1962:
154) skall vad i 28 § 1 mom. stadgas om fullmäktig äga motsvarande tilllämpning
med avseende å ledamot av kommunens styrelse och utsedd ledamot
av annan kommunal nämnd samt suppleant för sådan ledamot. I
28 § 1 mom. stadgas, att fullmäktige må besluta att till fullmäktig skall,
enligt de grunder fullmäktige bestämmer, utgå traktamente för särskilda
av uppdraget föranledda kostnader för uppehälle samt ersättning för resekostnader
och andra med uppdraget förenade utgifter. Efter fullmäktiges
bestämmande må till fullmäktig även utgå arvode för det arbete som är
förenat med uppdraget. Arvodet må icke överstiga vad som är skäligt med
hänsyn till göromålens omfattning och art samt den tid som kan beräknas
åtgå för uppdraget.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1961
Departementschefen. Till följd av de i kommunallagen vidtagna ändringarna
synes 21 kap. 3 § sista stycket jorddelningslagen böra ändras så att
valmän för val av ägodelningsnämndemän kan tillerkännas ersättning i form
av arvode, traktamente och resekostnadsersättning.
Förslag till sådan ändring .i jorddelningslagen som nu sagts har upprättats
inom justitiedepartementet och torde få fogas till statsrådsprotokollet
såsom bilaga.
Lagrådsgranskningen
Lagrådet har förordat vissa formella ändringar dels i förslaget till lag med
vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring i kommunal
indelning m. m., dels rörande 4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § och 6 kap. 15 § lagen
om fastighetsbildning i stad. Beträffande 2 kap. 15 § sistnämnda lag har
lagrådet därjämte föreslagit en ändring som delvis tillika är av materiell
innebörd. Departementschefen har biträtt lagrådets samtliga ändringsförslag
samt därutöver vidtagit vissa redaktionella jämkningar.
Vidkommande den närmare motiveringen till lagrådets uttalanden och
till departementschefens ställningstagande i anledning av detta får utskottet
hänvisa till propositionen s. 44—48.
Motionernas innehåll
Motionen I: 839
Motionären framhåller att syftet med förevarande lagförslag bör vara att
ge varje del av en kommun de fastighetsbildningsregler, som bäst tjänar
dess struktur. Därför synes enligt motionären det förhållandet att en stad
saknar eller har egen organisation för mätningsväsendet vara ovidkommande,
och 3 § andra stycket i förslaget bör sålunda utgå. Med hänvisning
bl. a. till det sagda och för att ge lagen en enklare, mera generell och rakt
på sak gående utformning hemställes att riksdagen måtte i stället för propositionsförslaget
antaga det av motionären ovan redovisade förslaget.
Motionen II: 1036
I motionen påpekas till eu början att sammanläggning av stad och landskommun
får automatiskt till följd att stadens myndigheter övertar ansvaret
för den framtida utvecklingen inom de nya stadsgränserna. En betydande
uppgift i detta sammanhang är enligt motionärerna genomförandet av bostadsbyggnadsprogrammet.
Detta för med sig skyldighet i form av markanskaffning,
investeringsåtaganden för trafikapparaten och övriga exploateringsåtgärder.
Staden måste föra en aktiv lokaliseringspolitik beträffande
bostäder, arbetsplatser och övriga verksamheter. Frågor beträffande mark
-
29
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
användningen handläggs av byggnadsnämnden genom upprättande av generalplaner
och detaljplaner, fastighetsbildning samt byggnadslovsgranskning.
Fastighetsbildningen utgör i denna process ett led som inte får förbises. Härvid
realiseras de uppgjorda planerna genom att de för bebyggelse avsedda
områdena (fastigheterna) blir föremål för utbrytning och redovisning. Denna
åtgärd är regelmässigt erforderlig för att bebyggelse över huvud taget skall
kunna påbörjas. Av dessa skäl är det enligt motionärernas mening från
såväl det allmännas som den enskildes synpunkt viktigt att fastighetsbildningen
handhas av den myndighet, som svarar för samhällsbyggandet. Får
inte denna verksamhet ske i den takt, som kommunen själv bestämmer,
kan fastighetsbildningen och därmed sammanhängande arbetsuppgifter bli
en besvärande flaskhals i bostadsproduktionen och samhällsbyggandet i övrigt.
Motionärerna ifrågasätter lantmäteriväsendets möjligheter att med nuvarande
resurser kunna svara för förrättningsverksamheten i de med stad
sammanlagda landskommunerna och anför härom följande.
Hitintills har dessa resurser varit starkt begränsade och förrättningarnas
handläggning har varit förenade med avsevärd tidsutdräkt. Detta har varit
en av anledningarna till att icke blott städer utan även expanderande köpingar
och andra tätorter skaffat sig egna mätningsorganisationer för att
klara av fastighetsbildningsfrågorna. Lantmäteri^ har en besvärande arbetsbalans
och skyldighet att på landsbygden utföra många och omfattande
arbetsuppgifter för statliga och andra ändamål. Bl. a. på grund av det stegrade
intresset för fritidsbebyggelse kan man förmoda att balansen kan komma
att öka. Skall den statliga lantmäteriorganisationen nu även behålla de
områden där städernas bostadsexpansion kan förväntas äga rum med åtföljande
ökad förrättningsfrekvens, kan det antagas att stadsbyggandet
kommer att bromsas på grund av långa väntetider för fastighetsbildning,
samtidigt som kommunens möjligheter att leda och samordna fastighetsbildningen
med övriga kommunala uppgifter försvåras. Nackdelarna med
ett delat huvudmannaskap blir i detta sammanhang särskilt märkbara. De
bästa förutsättningarna för uppnående av den eftersträvade och nödvändiga
snabbheten och säkerheten kan endast erhållas genom att kommunen får
utöva huvudmannaskapet för fastighetsbildningsverksamheten inom de nytillkomna
områdena. Med en sådan åtgärd ökar det statliga lantmäteriets
möjligheter att effektivare verka på den egentliga landsbygden.
Enligt motionärerna utvisar nyligen publicerade utredningar att koncentrationen
av permanentbosättning till de större tätorterna tenderar att förlöpa
snabbare än vad som tidigare beräknats. Mot denna bakgrund kan det
inte enligt motionärernas uppfattning anses vara försvarligt att ej tillvarataga
alla föreliggande möjligheter att inordna fastighetsbildningen för stadsändamäl
så rationellt som möjligt i den lokala stadsbyggnadsprocessen.
Motionärerna anför vidare följande.
Beträffande fastighetsbildning inom områden, som varit föremål för eller
avses bli föremål för planläggning enligt byggnadslagen kan jordbrukssyn
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 196k
punkter icke vara avgörande för vilken organisation som skall utföra förrättningen.
Härvid torde de arbetsekonomiska och organisatoriska synpunkterna
få tillmätas stor betydelse. Avgörandet av frågan om tillämpliga fastighetsbildningsregler
och därmed också om utformningen av mätningsorganisationen
bör kunna anförtros de berörda kommunerna själva. Där
städer och övriga stadssamhällen önskar få ett enhetligt huvudmannaskap
för sitt fastighetsbildnings- och mätningsväsende bör därför några hinder för
en sådan anordning icke resas. Av denna anledning synes en strikt regional
avgränsning som nu föreslagits, icke vara lämplig. De önskemål som föranlett
lagförslaget tillgodoses genom nu gällande lag från år 1948 med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.
Ur arbetsorganisatorisk synpunkt har 1948 års lag även den fördelen att alla
ansökningar om förrättningar ställes till kommunens byggnadsnämnd, som
sedan vidarebefordrar dem till det statliga lantmäteriet och kommunens eget
mätningsväsende. Härvid synes det naturligt att lantmäteriet utför de förrättningar,
som är ett led i jordbrukets rationalisering, liksom man måste
förutsätta att där landsbygdsreglerna bestämts skola gälla och den kommunala
mätningsmannen har kompetens att handlägga förrättningar enligt
jorddelningslagen, han erhåller rätt att utföra förrättningar för bebyggelseändamål
i tätbebyggda delar av kommunens landsbygdsområden samt där
tätbebyggelse är att förvänta. En lagstiftning som på här skisserat sätt syftar
till en specialisering med avseende på olika förrättningsändamål måste
dessutom för både de statliga och kommunala myndigheterna innebära betydande
rationaliseringsvinster. Som vi ser det skall målsättningen vara att
både kvalitativt och kvantitativt nå bästa möjliga resultat med utnyttjande
av de inom landet tillgängliga resurserna.
Motionärerna framhåller slutligen att bedömningar och avgöranden för
att lösa den aktuella frågan hör på längre sikt naturligt samman med behandlingen
av det av 1954 års fastighetsbildningskommitté framlagda förslaget
till fastighetsbildningslag. Skall några åtgärder i nu berört hänseende
vidtagas, borde enligt motionärerna 1948 års lag i första hand vara utgångspunkt.
Om man likväl godtager en ny provisorisk lag anser motionärerna
att det framlagda förslaget måste omarbetas efter ovan angivna riktlinjer
och i enlighet med det lagförslag motionärerna framlägger.
Utskottet
Fastighetsbildningen i städer och stadsliknande samhällen regleras i första
hand av bestämmelser i 1917 års lag om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen).
Motsvarande stadganden beträffande landsbygden återfinnes
i 1926 års lagar om delning av jord å landet (jorddelningslagen),
och om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen).
Lagstiftningen är så utformad att kommuntypen i princip blivit avgörande
för frågan om vilka stadganden som skall reglera fastighetsbildningen inom
visst område. Om landskommun, inom vilken bestämmelserna för landet
gäller, helt eller delvis uppgår i stad, blir således fastighetsbildnings
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1964
31
lagen automatiskt tillämplig även inom den tidigare landskommunen. Eftersom
i städerna ej sällan ingår betydande områden av ren landsbygdskaraktär,
har det av jordpolitiska skäl ansetts påkallat att beträffande sådana
områden möjliggöra tillämpning av de för landet gällande reglerna
för avstyckning och sammanläggning. Så har skett genom införandet av
1948 års lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning i stad.
Kommunala indelningsändringar i enlighet med de av statsmakterna år
1962 beslutade riktlinjerna kommer att medföra att landskommuner i ökande
omfattning förenas med städer och köpingar. I den mån landskommunerna
såsom oftast är fallet innefattar områden av utpräglad landsbygdslcaraktär,
medför indelningsändringar av angivet slag att städer och köpingar
kommer att omfatta ej blott en tätort med nödvändigt utrymme för
expansion utan även rent agrara områden. Dessa områden kan vara mycket
vidsträckta och det kan därför ofta förutsägas att någon stadsmässig bebyggelse
inom områdena ej blir aktuell inom överskådlig tid.
Mot bakgrund av denna utveckling har lantmäteristyrelsen på sätt i det
föregående redovisats påtalat vissa olägenheter av den automatiskt verkande
gränsdragningen mellan de håda fastighetsbildningslagarnas tillämpningsområden.
Enligt styrelsens mening erbjuder 1948 års lag ej tillräckliga
möjligheter att motverka dessa olägenheter. Styrelsen har därför föreslagit
lagstiftning av innebörd i huvudsak att ändringar i den kommunala
indelningen icke skall påverka frågan om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning.
Betydande undantag från denna huvudregel skall likväl kunna
medgivas i varje särskilt fall.
Vid remissbehandlingen av lantmäteristyrelsens förslag har delade meningar
yppats rörande den ifrågasatta lagstiftningens lämplighet. Förslaget
har sålunda avstyrkts av flera remissinstanser, varvid bl. a. åberopats att
förekommande problem i avvaktan på den nya fastighetsbildningslagstiftningen
borde kunna lösas med tillämpning av 1948 års lag och att förslaget
för berörda kommuner med egen mätningsorganisation skulle medföra vissa
organisatoriska olägenheter. Förslaget och remissyttrandena redovisades
för riksdagen i utskottets utlåtande nr 11/1963, vari behandlades motionsvis
framställda yrkanden om lagstiftningsåtgärder i enlighet med lantmäteristyrelsens
förslag. Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalande att starka
skäl talade för att i avvaktan på den nya för stad och land gemensamma
lagstiftningen provisoriska åtgärder borde vidtagas för att undvika ändringar
i den kommunala indelningen medför ändring i fråga om tillämplig
fastighetsbildningslagstiftning, såvida icke i särskilda fall detta påkallades
av de lokala förhållandena. Utskottet anser sig därför nu kunna biträda
departementschefens ställningstagande att de av lantmäteristyrelsen påtalade
olägenheterna av fastighetsbildningslagstiftningens nuvarande konstruktion
tillsammantagna utvisar att det är nödvändigt att ingripa med
lagstiftningsåtgärder. Såsom departementschefen funnit, bör särskild bety
-
32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
delse härvid tillmätas den av lantmäteristyrelsen betonade omständigheten
att den gällande lagstiftningen, om den ej ändras, kan komma att försvåra
sådana ändringar i den kommunala indelningen, varigenom landskommuner
förenas med angränsande städer eller köpingar. Såsom departementschefen
framhållit är det vidare angeläget att de organisatoriska förändringarna
i görlig mån begränsas, innan klarhet vunnits om det materiella
innehållet i den nya fastighetsbildningslagstiftningen och innan frågorna
om städernas rättigheter och skyldigheter beträffande den kommunala
mätningsverksamheten närmare utretts och blivit föremål för ståndpunktstagande
från statsmakternas sida.
Genom förevarande proposition framlägges nu förslag till en särskild lag,
vars huvudsakliga syfte är att i avbidan på en för land och stad gemensam
fastighetsbildningslagstiftning förhindra att en kommunal indelningsändring,
varigenom landskommun förenas med stad, automatiskt får till följd
att de för stad gällande reglerna om fastighetsbildning blir gällande även
inom den del av den nya staden som motsvarar den förutvarande landskommunen.
Kommunal indelningsändring, varigenom område tillföres
stad, skall således icke längre medföra att jorddelningslagen och sammanläggningslagen,
om de förut äger tillämpning inom området, upphör att
gälla därstädes.
Mot en sådan utformning av den provisoriska lagstiftningen framföres
i motionen II: 1036 invändningar främst från organisatorisk synpunkt. Det
anses sålunda för ett behörigt fullgörande av städernas uppgifter på samhällsbyggandets
område vara av vikt att städer med egen mätningsorganisation
har huvudmannaskapet för den fastighetsbildande myndigheten
inom stadens hela område. Sambandet mellan tillämplig fastighetsbildningslagstiftning
och mätningsorganisationens utformning kan, anses det, leda
till att städerna hindras i sina ovan angivna uppgifter, om Kungl. Maj:ts
förslag genomföres. Motionärerna föreslår därför att lagstiftningen i huvudsak
utformas i anslutning till gällande lagstiftning, så att inom områden,
som införlivas med stad, fastighetsbildningslagen automatiskt blir gällande.
Gäller bestämmelserna för landet inom området vid införlivandet,
skall de efter särskilt förordnande kunna göras tillämpliga även efter indelningsändringen.
Enligt utskottets mening är Kungl. Maj:ts förslag utformat på ett sätt
som överensstämmer med riksdagens uttalande år 1963. Utskottet finner
att förslaget också möjliggör ett mera effektivt motverkande av de olägenheter
som befunnits förenade med gällande fastighetsbildningslagstiftning
än fallet är med 1948 års lag. Vad angår de i motionen framförda invändningarna
delar utskottet departementschefens mening att förslagets nackdelar
i organisatoriskt hänseende ej bör överdrivas. Inom sådan del av eu
stad, där förut den för landsbygden gällande lagstiftningen varit tillämp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr i3 år 196i 33
lig men där stadsbebyggelsens framträngande eller andra skäl motiverar
en tillämpning av stadsreglerna, kan dessa enligt 2 § i förslaget göras tilllämpliga.
Om så sker, kommer såsom departementschefen anfört städernas
mätningsorganisationer att få samma inflytande inom dessa områden som
inom den ursprungliga staden. Utanför samma områden, d. v. s. inom glesbygden,
torde anledning i regel saknas att verkställa detaljplanering in. in.
Ofta kan det t. o. m. med visshet förutsägas att någon tätbebyggelse inom
området ej blir aktuell inom överskådlig tid. I likhet med departementschefen
finner utskottet att inom dessa områden, som alltså i regel utgöres
av utpräglade landsbygdsområden, några vådor i organisatoriskt hänseende
ej kan uppkomma. För de fall som ej kan hänföras till någon av de
nu nämnda grupperna uppstår inga problem, om staden ej har någon egen
mätningsorganisation. Finnes sådan, bör till en början såsom departementschefen
framhåller förutsättningar finnas för det otvivelaktigt nödvändiga
samarbetet mellan det statliga och det kommunala lantmäteriet, särskilt
som lantmäteristyrelsen även då har överinseendet över fastighetsbildningsverksamheten.
Lantmäteristyrelsen har vidare förutsatt att beslut enligt 2 §
om stadsreglernas tillämpning skall föregås av en genom styrelsen i samråd
med de berörda kommunerna verkställd ingående utredning. Denna
skall ske mot bakgrund av såväl kommunala intressen som de statliga engagemangen
i fastighetsbildningsverksamheten och med beaktande av jordbrukets
strukturfrågor. Styrelsen har ytterligare anfört att, i den mån kommun
önskar handha fastighetsbildningsväsendet inom staden eller köpingen
och väsentligt statligt intresse icke skadas därigenom, hinder ej bör resas
däremot. I likhet med departementschefen delar utskottet styrelsens
uppfattning och framhåller att stor vikt bör fästas vid kommunala önskemål.
Den omständigheten att kommunen har ett väl utbyggt mätningsväsende
är således självfallet ägnad att vinna särskilt beaktande vid tillämpning
av 2 § lagförslaget. Utskottet förutsätter också att statsmakterna ställer
erforderliga medel till det statliga lantmäteriets förfogande så att den
föreliggande balansen beträffande icke avgjorda ärenden kan avarbetas.
Vid angivna förhållanden finner utskottet att den föreslagna lagstiftningen
ej kan anses innebära någon inskränkning i kommunernas nuvarande
möjligheter att fullgöra sina uppgifter på samhällsbyggandets område. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen II: 1036.
Utskottet har ej funnit skäl till anmärkning mot de särskilda bestämmelserna
i lagförslaget och avstyrker därför de ändringar i lagtexten som
förordas i motionen I: 839. Ej heller föranleder de föreslagna ändringarna
i fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen någon erinran från utskottets
sida.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
all riksdagen med avslag å följande motioner, nämligen
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1964
1. I: 839 samt
2. II: 1036,
måtte bifalla förevarande proposition, nr 169.
Stockholm den 24 november 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Svante
Kristiansson, Knut Johansson*, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Herbert
Larsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Wachtmeister,
fru Torbrink, herrar Johansson i öckerö, Svenning, Mattsson och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Erik Jansson och Svenning.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640143
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1964:370 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av ändringar i Förenta Nationernas stadgä. a1 i texten