Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förköpsrätt för kommun till tomtmark för bostadsbebyggelse. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 382 i första kammaren av herrar Adolfsson och Lager och nr 456 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle och fru Ryding.

1964-02-26 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1964:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förköpsrätt för kommun till tomtmark för bostadsbebyggelse. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 382 i första kammaren av herrar Adolfsson och Lager och nr 456 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle och fru Ryding.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 196i

1

Nr 7

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förköpsrätt för kommun

till tomtmark för bostadsbebyggelse.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 382 i första kammaren av herrar Adolfsson

och Lager och nr 456 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle och fru

Ryding.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t yrkar på sådan lagändring i

nu gällande lagstiftning,

att kommunerna garanteras förköpsrätt till all tomtmark för bostadsbebyggelse,

att marken skall betraktas som kommunens egendom från det datum

markägaren bekommit kommunens framställning och anspråk på densamma,

samt

att ersättning för tomtmark skall fastställas enligt normen: vad den

tidigare markägaren lagt ner i kostnader för ifrågavarande markområde».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 456.

Frågans tidigare behandling

En utförlig historisk översikt i frågan om oförtjänt markvärdestegring

finns i markvärdeutredningens betänkande angående indragning av oförtjänt

jordvärdestegring (SOU 1957: 43, s. 99—162). Av denna översikt framgår, att

frågan om införande av en särskild skatt å sådan värdestegring av fastighet

sedan ungefär 50 år tillbaka varit föremål för ett tidvis mycket intensivt

utredningsarbete, vilket också resulterat i framläggande av ett flertal författningsförslag.

Trots att många myndigheter visat en positiv inställning till

tanken på en värdestegringsskatt bär förslagen ej kunnat realiseras. Orsaken

härtill har främst varit den rådande oenigheten om skattens utformning.

Det senaste förslaget i frågan är det av markvärdeutredningen år 1957

Bihang till riksdagens protokoll i96i. 9 samt. 3 avd. Nr 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

*■ Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1961

framlagda. Enligt detta skulle bl. a. värdestegringsindragning ske genom ett

system, grundat på en nykonstruerad sakrätt — s. k. värdestegringshypotek

i kombination med vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. Förslaget,

som icke vann anslutning av någon av de i utredningsarbetet deltagande

representanterna för de politiska partierna, har icke ansetts kunna

tjäna som grundval för lösning av förevarande problem.

Såsom uttalats i direktiven till den nedan nämnda markvärdekommittén

(riksdagsberättelsen år 1964 s. 79) betyder det anförda emellertid icke, att

värdestegringsfrågan lämnats obeaktad i lagstiftningen. Härom sägs i direktiven

följande.

Lagstiftningsarbetet har tvärtom i skilda sammanhang inriktats på att

utfinna metoder, genom vilka värdestegringsvinster i vissa fall helt eller

delvis kan tillgodoföras det allmänna. Härvidlag må till en början erinras

om det år 1953 i åtskilliga hänseenden reformerade tomträttsinstitutet, som

gör det möjligt att ställa mark i allmän ägo till förfogande för enskild bebyggelse

utan att det allmänna samtidigt avhänder sig rätten till framdeles uppkommande

jordvärdestegring. Av särskild betydelse är också en i 1947 års

byggnadslag fastslagen princip, enligt vilken det tillkommer det allmänna att

avgöra var och när tätbebyggelse skall få uppkomma. En följd härav är bl. a.

att markägare principiellt icke är berättigad till ersättning av det allmänna

för att han hindras utnyttja marken för sådan bebyggelse. I de fall, då lagstiftaren

ansett påkallat att ålägga det allmänna lösnings- eller ersättningsplikt

på grund av inskränkningar i rätten att på visst sätt utnyttja fastighet,

har bestämmelserna vanligen utformats så, att hänsyn icke tages till viss

värdestegring, som inträffat till följd av samhällets expansion eller åtgärder

från det allmännas sida. Nämnas må vidare, att förekomsten av markvärdestegring

i ett speciellt fall, nämligen vid sådan mera omfattande stadsreglering,

som avses i 44 § byggnadslagen, grundar inlösningsrätt för vederbörande

kommun. En utvidgad inlösningsrätt i anledning av att fastighet drar nytta

av åtgärder från samhällets sida har vidare lagfästs genom en av innevarande

års riksdag antagen lagstiftning om expropriation för sanering av historiskt

eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse (44 a § byggnadslagen; SFS

1963; 218). I sammanhanget må även erinras om att expropriationslagen alltifrån

sin tillkomst år 1917 innehållit bestämmelser, enligt vilka vid bestämmande

av löseskilling för exproprierad fastighet skall bortses från sådan

värdeförändring, som följer av expropriationsrättens beviljande eller det

avsedda ändamålets genomförande. I samma riktning verkar samma lags

regler, att nytta som vid delexpropriation uppkommer för restfastighet i viss

omfattning får avräknas från den ersättning för skada och intrång, som eljest

skolat utgå på grund av expropriation. Principen om avräkning av nytta

mot skada har i än vidare omfattning genomförts i lagen om allmänna vägar

med avseende på det fall att mark tages i anspråk med vägrätt. De skäl som

ligger till grund för nu angivna regler har även föranlett att i byggnadslagstiftningen

införts bestämmelser om bidragsskyldighet för tomtägare i fråga

om gatukostnader och om skyldighet för markexploatör att i vissa fall vederlagsfritt

avstå mark till gata eller annan allmän plats eller till allmän

byggnad.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1964

3

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att åtgärder av nu antydd

innebörd, ehuru de i och för sig icke kan frånkännas betydelse i sammanhanget,

likväl icke förmår att mer än till en del motverka uppkomsten av

oförtjänta värdestegringsvinster. Sedan det visat sig, att markvärdeutredningens

betänkande icke kan läggas till grund för vidare lagstiftningsåtgärder,

har därför åt den år 1960 tillsatta expropriationsutredningen uppdragits

att utreda i vad mån det är möjligt att inom expropriationslagstiftningens

ram lösa problemet med oförtjänt jordvärdestegring.

Med hänsyn till utvecklingen på samhällsbyggandets område har emellertid

ytterligare åtgärder ansetts erforderliga för att komma till rätta med förevarande

problem. År 1963 tillkallades sålunda sakkunniga (1963 års markvärdekommitté)

att utreda frågan om åtgärder i syfte att, annorledes än

genom expropriation, motverka prisstegring på mark och förhindra oförtjänta

jordvärdestegringsvinster.

I de ovan berörda direktiven (årets riksdagsberättelse s. 78 ff) till sistnämnda

utredning anför chefen för justitiedepartementet bl. a. följande.

Bland de spörsmål, som härvid anmäler sig, må till en början nämnas frågan,

huruvida kommunernas resurser att föra en aktiv och målmedveten

markpolitik bör i skilda avseenden förstärkas. Tydligt är nämligen att aktiva

insatser från kommunernas sida, syftande till att i god tid trygga markförsörjningen,

är av den största betydelse även då det gäller att motverka tendenser

till orimlig stegring av markpriserna.

Sedan departementschefen därefter i direktiven antytt att chefen för inrikesdepartementet

avsåg att begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga

med uppgift att närmare överväga bl. a. de former i vilka staten

bör främja en sådan markpolitik, vilka sakkunniga senare under året tillkallats

och antagit benämningen markpolitiska utredningen, anför departementschefen

vidare.

Av betydelse i nu förevarande sammanhang är också såsom jag nyss framhållit

det pågående arbetet inom expropriationsutredningen, vilket bl. a. avser

formerna för genomförande av expropriativa markförvärv, frågan om behovet

av att vidga kommunernas rätt att expropriera mark för upplåtelse med

tomträtt samt värderings- och kostnadsreglerna vid expropriation.

Av det sagda framgår emellertid, att ingendera av de nu angivna utredningarna

kommer att behandla värdestegringsfrågan i hela dess vidd. Det

synes därför erforderligt att vid sidan av de nämnda utredningarna tillsätta

en utredning som har att behandla markvärdestegringsfrågan från vidare

synpunkter.

Huvuduppgiften för den sålunda förordade utredningen hör i enlighet med

riksdagens hemställan vara att undersöka frågorna om att med andra medel

än genom de expropriationsrättsliga bestämmelserna förhindra oförtjänta

jordvärdestegringsvinster. Vad beträffar samordningen av utredningens arbete

med det arbete, som bedrives inom expropriationsutredningen, och de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 196i

vilka kommer att anförtros den av chefen för inrikesdepartementet

bebådade utredningen bör ett nära samråd upprätthållas mellan de skilda

utredningarna. Med hänsyn till omfattningen av de spörsmål, som utredningsuppgifterna

avser, synes betydande tidsvinster kunna göras genom en

uppdelning av frågorna på skilda utredningar. I sammanhanget bör också

beaktas, att tidigare företagna undersökningar av markvärdestegringsfrågorna

synes ha givit vid handen, att det knappast låter sig göra att genom

en enda generell metod lösa hithörande problem.

I anslutning härtill må erinras om att sakkunniga nyligen tillkallats för att

behandla frågor om hyressättning och besittningsskydd inom orter med påtaglig

lägenhetsbrist samt spörsmålet om ett enhetligt förfarande i mål angående

sådana frågor. Som jag framhöll i samband med tillsättandet av denna

utredning torde det fa ankomma på utredningen om förhindrande av oförtjänta

värdestegringsvinster att överväga, vilka åtgärder som aktualiseras av

alt en mera marknadsmässig hyressättning kan föranleda mycket betydande

'' äi destegi ingsvinster. Samråd bör givetvis äga rum även mellan dessa utredningar.

Den i förevarande sammanhang förordade utredningen bör utan att vara

bunden av särskilda riktlinjer ha att överväga de uppslag till problemets lösning,

som framkommit vid tidigare verkställda utredningar och i den offentliga

debatten. Uppmärksamhet bör jämväl ägnas åt rättsutvecklingen på området

i andra länder. Härvid är av särskilt intresse de åtgärder, som nyligen

vidtagits eller planeras i våra noi''diska grannländer. I den mån nva uppslag

framkommer under utredningsarbetets gång bör utredningen givetvis pröva

jämväl dessa. Särskilt bör tillses att möjligheter skapas för kommunerna att

i mycket god tid utan förtida eller framdeles uppkommande kapitalkostnader

förvärva företrädesiätt till markområden, som inom en ej alltför avlägsen

framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplaneringen. Tillskapandet

av nya sakrättsliga institut kan härvid tänkas ifrågakomma. I samband med

utredningsarbetet torde ståndpunkt böra tagas till frågan i vad mån värdestegring

av skilda kategorier helt eller delvis bör tillgodoföras det allmänna.

Hithörande spörsmål bör allsidigt belysas framför allt mot bakgrunden avi

huru utvecklingen på stadsbyggnadsväsendets område påverkar markägandet

och markvärdena i tätorterna och deras omgivning. Utgående härifrån bör

utredningen redovisa sina överväganden i fråga om hur samhället lämpligen

bör handla i markfrågorna och hur vinster på oförtjänt värdestegring bör

behandlas.

Frågor om oförtjänt markvärdestegring m. m. har under de senaste åren

varit föremål för behandling i tredje lagutskottet och allmänna beredningsutskottet.

Sålunda väcktes vid 1961 års riksdag motionerna 1:55 och II: 37 med

hemställan att expropriationslagen skulle skärpas så att spekulation i tomtmark

effektivt förhindrades. Tredje lagutskottet, som avstyrkte motionerna,

hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr å år 1961 bl. a. till att

frågan för det dåvarande var föremål för översyn av den ovan berörda

expropriationsutredningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 196i 5

Vidare väcktes vid 1963 års riksdag två motioner, nr II: 684 och II: 687,

rörande ett flertal frågor beträffande den oförtjänta markvärdestegringen.

Motionerna behandlades var för sig av allmänna beredningsutskottet i sina

av riksdagen godkända utlåtanden, nr 24 och 30 år 1963. Med hänvisning

till den då förväntade utredningen genom markvärdekommitténs försorg och

bl. a., såvitt gäller sistnämnda utlåtande, till ett riksdagens under sagda år

gjorda uttalande om påskyndande av expropriationsutredningens arbete, föreslog

utskottet att motionerna ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Slutligen må nämnas att i två vid nämnda riksdag väckta motioner I: 174

och II: 206 hemställdes, såvitt de hänvisats till lagutskott, om utredning angående

möjligheterna för kommun att snabbt återfå i tomträttsjord investerat

kapital. Motionärerna föreslog i detta syfte att vid sidan av det nuvarande

systemet skulle införas en möjlighet att i tomträttskontrakt föreskriva

skyldighet för tomträttshavaren att i stället för årlig avgäld betala en engångsavgift

motsvarande tomlvärdet. Ett villkor härför skulle vara att det

för marken utlagda kapitalet, som kommunen då återfår, användes till förvärv

av ytterligare mark avsedd att upplåtas med tomträtt. Tredje lagutskottet

hänvisade i sitt utlåtande nr 32 år 1963, vilket godkändes av riksdagen, till

vad i direktiven till 1963 års markvärdekommitté uttalas därom att kommittén

bör särskilt tillse att möjligheter skapas för kommunerna att i mycket

god tid utan förtida eller framdeles uppkommande kapitalkostnader förvärva

företrädesrätt till markområden, som inom en ej alltför avlägsen framtid

kan komma att omfattas av bebyggelseplanering. Då det genom motionerna

framlagda förslaget uppenbarligen föll inom ramen för utredningsuppdraget

och således skulle komma under kommitténs prövning fann utskottet skäl

icke föreligga att tillstyrka motionerna.

Utskottet

I motionerna hemställes att kommunerna skall garanteras förköpsrätt

till all tomtmark för bostadsbebyggelse och att marken skall betraktas som

kommunens egendom redan från den tidpunkt markägaren fått del av kommunens

anspråk. Ersättning skall enligt motionärerna tillerkännas markägaren

för vad han nedlagt i kostnader å marken; förekommande markvärdestegringsvinster

skall icke tillgodoföras honom.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är frågor om bl. a.

företrädesrätt till markområden och oförtjänt markvärdestegring föremål

för behandling av 1963 års markvärdekommitté. Sålunda skall denna kommitté

enligt sina direktiv särskilt tillse att möjligheter skapas för kommunerna

att i mycket god tid utan förtida eller framdeles uppkommande kapitalkostnader

förvärva företrädesrätt till markområden, som inom en ej alltför

avlägsen framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplanering. I

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1964

samband med utredningsarbetet har kommittén vidare att taga ståndpunkt

till frågan i vad mån värdestegring av skilda kategorier helt eller delvis bör

tillfalla det allmänna. Hithörande spörsmål bör enligt direktiven belysas av

kommittén framför allt mot bakgrunden av, huru utvecklingen på stadsbyggnadsväsendets

område påverkar markägandet och markvärdena i tätorterna

och deras omgivning.

Eftersom de av motionärerna väckta frågorna faller inom ramen för utredningsuppdraget

och således kommer under kommitténs prövning, finner

utskottet något uttalande från riksdagens sida i anledning av motionerna

ej vara påkallat.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, 1:382 och 11:456, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Jonasson,

Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Paul Jansson och Åke Larsson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Wachtmeister*, fru

Torbrink, herrar Grebäck, Svenning*, Hamrin i Kalmar, Tobé och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.