Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående filmcensuren.
1964-04-29 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1964:33, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående filmcensuren.
Dokumentets text
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33 år 196b
1
Nr 33
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
filmcensuren.
I en inom första kammaren väckt och till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion I: 316 av herr Möller föreslås, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning av den statliga filmcensurens
ställning.
I de likalydande, ävenledes till allmänna beredningsutskottet hänvisade
motionerna I: 385 av herr Per-Olof Hanson och 11: 459 av fru Gärde Widemar
hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en förutsättningslös utredning rörande de speciella problem, som en offentlig
visning av film erbjuder.
Utskottet har upptagit motionerna till samtidig behandling.
I motion I: 316 anföres, att den livliga debatt som uppstått om filmcensuren
riktat uppmärksamheten på en rad principiella och praktiska problem.
Debatten har visat den konflikt som råder mellan samhällets önskan
att skydda medborgarna mot negativa företeelser och kravet på konstnärlig
frihet och yttranderätt utan förhandscensur. Principiellt bör censur undvikas
i synnerhet för vuxna människor, och därför bör statsmakterna från
tid till annan pröva, om filmcensuren kan avvecklas för vuxen publik och
samhällskontrollen ges andra former.
En tendens synes vara, att censuren blivit mera generös i bedömningen,
vilket får ses som en reflex av den allt friare debatt som förs om allehanda
mänskliga och samhälleliga problem. I förarbetena till gällande lag har betonats,
att censuren bör vara huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad. Varje
form av smakcensur måste avböjas. Att göra en entydig mentalhygienisk
bedömning är emellertid svårt, och forskningen ger inga säkra resultat om
filmens och andra massmedias inverkan på människan. Detta bör emellertid
icke hindra att frågan om filmcensurens ställning utredes. Därvid bör
främst prövas om filmcensur för vuxna människor numera kan anses behövlig,
samt hur åldersgränserna för barn och minderåriga bör avvägas.
Hänsyn måste tagas till televisionens tillkomst och dess inverkan på frågan
om filmcensurens ställning. Gällande bestämmelser är icke anpassade till
våra dagars förhållanden och massmedia. Slopande av censuren skulle medföra
behov av prövning av de rättsliga reglerna på området, så att ett snabbt
och smidigt ingripande kan ske samt att ett ansvarssystem skapas.
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 11 samt. Nr 33
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33 år 1964
I motionerna 1:385 och 11:459 framhålles, att man vid bedömande av
huruvida en films innehåll kan anses skadligt i första hand har att utgå
från vad som är straffbart respektive tillåtet enligt allmänna strafflagen.
Då det gäller tryckta bilder som sprides gäller tryckfrihetsförordningens
speciella stadganden, men om bilderna sammanställs till en film har man
den särskilda ordning som filmcensuren innebär. Om ett sådant specialförfarande
alltjämt erfordras har emellertid ifrågasatts. Även om någon form
av filmgranskning kan vara önskvärd, motsvarar den nuvarande formen
för censurens anordnande knappast tidens krav. Tänkbar är en ordning liknande
tryckfrihetsprocessen. Frågan härom behöver utredas.
TV-sändningarna komplicerar spörsmålet. Ansvarighetsfrågan kan emellertid
ej ses fristående från de överväganden, som kan göras beträffande
filmförevisningar utanför TV. Alla hithörande problem bör utredas i ett
sammanhang.
Beträffande motiveringarna i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna
I: 316 och II: 459.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från statens biografbyrå,
statens filmgranskningsråd, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen,
Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund, Sveriges
radio, Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska filminstitutet.
Samtliga hörda myndigheter och organisationer tillstyrker eller har ingen
erinran att göra mot en utredning utom skolöverstyrelsen, som ställer sig
betänksam, samt Sveriges radio, som anser det icke motiverat att göra visning
av film i television till föremål för utredning.
Biografbyrån, socialstyrelsen, Sveriges filmproducenter, Biografägareförbundet
och Tidningsutgivareföreningen tillstyrker med hänvisning till den
debatt som förts i frågan. Socialstyrelsen framhåller därutöver att det är
angeläget att man genom lämpliga åtgärder förhindrar barn och ungdom
från att se vissa filmer samt att åldersgränserna bör övervägas.
Biografbyrån och Sveriges radio hänvisar vidare till den överenskommelse
de ingått om att i TV icke skall visas film, som av biografbyrån blivit förbjuden
för offentlig visning, och att av byrån granskad film ej skall framföras
i annat skick än den blivit godkänd i. Sveriges radio säger sig dessutom
i praktiken i sitt filmval med få undantag ha visat samma eller snarare
större hänsyn till de värden som den statliga filmgranskningen avser
att skydda. Man påpekar vidare omöjligheten att censurera dagsaktuell film,
den s. k. live-produktionen. Man måste i fråga om denna lita på programpersonalens
omdöme.
Filmgranskningsrådet uttalar, att rådet som utgångspunkt för sitt arbete
har den uppfattningen, att censur i och för sig är en icke önskvärd företeelse
i en demokrati. Rådet anser därför att en utredning bör pröva om filmcensuren
för vuxna numera kan anses behövlig och om inte samhällskontrollen
över filmen kunde givas former som mera sammanfaller med dem
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33 år 196b 3
som gäller för andra massmedia. Samtidigt härmed torde dock enligt rådets
mening även prövas om icke den övre åldersgränsen för barnförbjuden film
borde höjas eller eventuellt ännu en åldersgräns införas.
Medicinalstyrelsen framhåller, att problemen kring filmcensuren genom
filmförevisningarna i TV kommit i ett nytt läge. Styrelsen ställer sig frågande
till ingripande i efterhand i former liknande tryckfrihetsprocessen.
Varje form av censur bör principiellt undvikas, varför den bör inskränkas
så långt möjligt utan att elementära mentalhygieniska krav åsidosättes.
Skolöverstyrelsen anser, att en filmgranskning, byggd på mentalhygienisk
motivering, bör bibehållas, och framhåller att man vet mycket litet om t. ex.
filmens verkan i jämförelse med andra medias på individer i olika åldrar.
En intensifierad forskning är därför angelägen. Styrelsen ifrågasätter därför
starkt om i nuvarande läge det riktigaste tillvägagångssättet kan vara
att utan vidare tillsätta en utredning. Forskningen bör komma före.
Svenska filminstitutet anför, att institutets strävan att höja den svenska
filmkulturen motverkas, om filmcensuren förbjuder konstnärligt värdefulla
filmer eller beordrar klipp i dem. Censuren synes dock ha liberaliserats
så, att filmer, som varit förbjudna, släppts efter något eller några decennier.
Instruktionen för filmcensuren har också undergått viss förändring, och
det bör nu icke vara fråga om moralcensur utan om en censur, grundad på
mentalhygieniska bedömningar. Mentalhygienen är emellertid ingen exakt
vetenskap, varför en viss godtycklighet måste stå kvar. Det är dessutom
uppenbart, att vissa ingrepp icke är dikterade av mentalhygieniska överväganden
utan av moraliska bedömningar.
Det yrkas på mera forskning på området. Institutet instämmer häri och
har själv initierat en stort upplagd undersökning med anlitande av vårt
lands främsta expertis. Flertalet gjorda undersökningar visar, att film påverkar
sin publik, men ingen undersökning, som fyller normala vetenskapliga
kriterier, tyder på att film kan påverka en normal publik på det skadliga
sätt, som impliceras i censurinstruktionen.
Film påverkar en normal publik huvudsakligen genom attitydförändringar.
Sådana påverkningar kan vara skadliga och bör då motverkas lämpligast
främst genom upplysning samt genom stöd av produktion, distribution
och konsumtion av kvalitetsprodukter.
Institutet bestrider icke att filmer kan vara mentalhygieniskt skadliga,
och kan det hållas för sannolikt att så är fallet i fråga om vissa filmer, bör
samhället överväga att ingripa i form av lagstiftning. Det bör emellertid
icke ske genom censur utan genom ett domstolsliknande förfarande vid ett
centralt organ. Institutet drar slutsatsen, att filmcensuren inte har en positiv
uppgift att fylla. Dess avveckling aktualiserar emellertid en rad problem
såsom ansvarighets- och procedurfrågor vid eventuella ingrepp mot film.
Det torde vara nödvändigt att fastställa ansvarighetsregler samt att skapa ett
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33 år 1964
centralt åtals- och domstolssystem. Möjligen bör ett organ etableras, som
kan ge förhandsbesked i fråga om filmer med från straffrättslig synpunkt
tvivelaktiga inslag. I fråga om filmer som kan vålla men för försvaret eller
skada rikets säkerhet bör försvarsstaben kunna ersätta censuren.
Institutet framhåller, att åtskilliga undersökningar tyder på att film inte
heller för barn och ungdomar är mentalhygieniskt skadlig så som detta begrepp
bör uppfattas enligt censurinstruktionen, men det är uppenbart att
barn och ungdomar är lättare mottagliga för attitydpåverkningar än vuxna.
Filmens förhållande till barn och ungdom bör därför utredas liksom frågan
huruvida en vidgad konsumentupplysning kan ersätta filmcensuren även
för barn och ungdomar.
Om gällande rätt beträffande filmcensur
Bestämmelser om filmcensur återfinns i förordningen om biografföreställningar
den 5 juni 1959 (SFS 1959:348) samt i instruktionen för statens
biografbyrå den 4 oktober 1929 med däri vidtagna ändringar (senast intagen
nästan i sin helhet i SFS 1954: 541).
I förordningens 3 § stadgas bl. a. att biografbyrån ej må godkänna film
eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna
skildras, och det sammanhang, vari de förekommer, kan verka förråande
eller skadligt upphetsande eller förleda till brott.
Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan
anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt
eller kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan
medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.
Biografbyrån äger även i annat fall vägra godkänna film eller del av film
om biografbyrån finner förevisande därav uppenbarligen strida mot allmän
lag.
Film eller del av film må ej godkännas till förevisning för barn under elva
år eller för barn, som fyllt elva men ej femton år, i den mån den kan vålla
barn i sådan åldersgrupp psykisk skada.
Biografbyrån må ej vägra godkänna film på andra grunder än sålunda
stadgats.
I instruktionen för statens biografbyrå erinras bl. a. om att till biografbyrån
såsom rådgivande organ skall vara knutet statens filmgranskningsråd.
Biografbyrån har att inhämta filmgranskningsrådets åsikt, då vid granskning
av viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma för offentlig
förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån
anser vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens utövande
eller eljest finner vara särskilt tveksam.
Det åligger chefen för byrån att i möjligaste mån övervaka, att enhetlighet
och följdriktighet iakttages vid filmgranskningen.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33 år 1964 5
Besvär över byråns beslut anföres hos Kungl. Maj :t.
Beträffande förarbetena till lagstiftningen må här endast erinras om att
av såväl 1949 års filmkommitté som av föredragande departementschef
och riksdagsutskott sammanstämmande betonats att censuren bör vara
huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad och att ingripanden efter rent moraliska
eller estetiska linjer icke borde förekomma. Varje form av smakcensur
borde bestämt avböjas. Filmer och filmscener borde vidare bedömas
icke blott efter sina rent formella element utan också med behörigt hänsynstagande
till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.
Utskottet får även erinra om att vid innevarande riksdag väckts motioner
(I: 143 och II: 174) om tillämpning av tryckfrihetslagstiftningen på film
m. m., vilka motioner hänvisats till annat utskott.
Utskottet
Normerna för den statliga filmgranskningen har i sak praktiskt taget
icke förändrats sedan filmcensuren infördes år 1911. Som framgår av den
ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt på området och förarbetena
till denna skall, bortsett från fall då ingrepp anses böra ske med hänsyn
till rikets förhållande till främmande makt, till försvaret eller till rikets
säkerhet, censuren vara huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad. Ingripanden
efter rent moraliska eller estetiska linjer bör inte förekomma. Film
eller del av film som kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller
förleda till brott må icke godkännas för visning.
Som i motion I: 316 framhålles, har den långsiktiga tendensen varit att
censuren blivit mer generös i bedömningen. För en tid sedan har emellertid
i anslutning till ett par av biografbyrån fattade beslut en livlig allmän debatt
om filmcensuren blossat upp. I debatten har olika problem rörande
filmcensuren av principiell eller praktisk innebörd aktualiserats. En väsentlig
fråga i diskussionen har varit, om förhandsgranskning av film över
huvud taget kan anses behövlig för den vuxna publiken. Det har vidare
ifrågasatts om icke filmgranskningen borde ske i en ordning som närmare
ansluter sig till vad som gäller för övriga massmedia — för dessa finnes
icke några regler om förhandsgranskning. Särskilt har uppmärksammats
att filmer som visas på biografer men icke TV-filmerna är underkastade
censurens prövning. I debatten har också exempelvis spörsmålen om åldersgränser
för barnförbjudna filmer och om granskningsproceduren, bl. a.
instansordningen för anförande av besvär, diskuterats. Däremot har behovet
av censur för barnfilmer icke ifrågasatts med nämnvärd styrka.
De ofta vitt skilda meningar i fråga om vuxencensuren som kommit till
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33 är i96k
uttryck i debatten synes till stor del grunda sig på olikheter i fråga om moraliska
och andra värderingar och på olika uppfattning om vilken målsättning
som bör gälla för det allmännas ingripanden på detta område. Debatten
har enligt utskottets mening visat att normerna för filmcensuren är osäkra
och också att filmen är ställd i en särklass bland massmedia. Det har, såvitt
utskottet kunnat bedöma med all rätt anförts, att vetenskapliga forskningsresultat
beträffande spörsmålet hur film och andra massmedia påverkar
åskådare och åhörare i olika åldrar föreligger endast i obetydlig utsträckning.
Behovet av forskning har bl. a. uppmärksammats av filmgranskningsrådet,
som hos Kungl. Maj :t gjort framställning om intensivare forskning
om hur en del åldersgrupper mentalhygieniskt påverkas av film. Det
hade i och för sig varit önskvärt att ett ställningstagande till de spörsmål
som här anmäler sig kunnat i större omfattning grundas på bl. a. sådan forskning,
och utskottet vill understryka vikten av att frågan om en förstärkt
forskningsinsats uppmärksammas. Resultat av forskningen kan dock förväntas
först på lång sikt. Enligt utskottets mening är emellertid de skäl
som talar för en allsidig prövning av filmcensurens ställning av sådan styrka,
att åtgärder i sådant syfte bör vidtagas utan dröjsmål. Utskottet förordar
därför att en utredning tillsättes med uppdrag att företaga en förutsättningslös
prövning av och framlägga förslag beträffande den statliga filmcensurens
ställning och därmed sammanhängande spörsmål.
Utskottet får således hemställa,
att riksdagen i anledning av motion I: 316 samt de likalydande
motionerna I: 385 och II: 459 i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om tillsättande av en förutsättningslös utredning
om den statliga filmcensurens ställning och därmed
sammanhängande spörsmål.
Stockholm den 29 april 1964
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande :
från första kammaren: herrar Möller, Schött*, Sörlin, Söderberg*,
Hellebladh, Tage Johansson, Svanström*, Wallmark, fru Olsson, herrar
Hedlund och Kilsmo*;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Skoglösa,
Jacobsson i Sala, Dickson*, fru Jäderberg, herrar Hamrin i Kalmar, Lundmark*,
Börjesson i Glömminge, Lundkvist, fröken Anderson i Lerum, fru
Forsling och herr Nordstrandh*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering..
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1964:307 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning angående filmcensuren. a1 i texten