Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för att förebygga att renar överköres av tåg.

1964-03-10 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1964:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för att förebygga att renar överköres av tåg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 196i

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för att förebygga

att renar överköres av tåg.

I en i andra kammaren väckt och till allmänna beredningsutskottet hänvisad

motion II: 39 av herr Gustafsson i Boras m. fl. föreslås, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder i syfte att mera

effektivt än för närvarande förebygga kollisioner mellan tåg och renar,

minska det lidande för påkörda djur som därvid förekommer samt höja

ersättningsbeloppen till renägarna, vilka med nuvarande ersättningar gör

alltför stora ekonomiska förluster.

I motionen anföres, att antalet av tåg överkörda renar ökat starkt. Årligen

dödas numera på detta sätt över 2 000 djur. SJ har i ersättning utbetalat

över 200 000 kr. per år de senaste åren. Orsaken till stegringen torde

vara dels den större trafikintensiteten, dels snö- och betesförhållandena, dels

de ändrade renskötselmetoderna. Man har försökt olika sätt att skrämma

bort djuren från banvallarna, vilka dock visat sig ineffektiva. Kanske det

enda effektiva medlet att förhindra att renarna överköres torde vara att

bygga stängsel utefter järnvägarna.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från järnvägsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Svenska samernas riksförbund och Svenska djurskyddsföreningen.

Järnvägsstyrelsen anför:

Motionärernas beskrivning av förhållandena i samband med att tåg kolliderar

med renar överensstämmer i stort med styrelsens uppfattning. Styrelsen

anser ej att förhållandena är tillfredsställande och har vidtagit olika

åtgärder. Försök pågår, som har till syfte dels att i god tid upptäcka renarna,

dels att söka skrämma bort renarna från banan, dels även att söka

hindra att renarna kommer upp på denna. Här nedan redogöres för den

aktuella situationen.

Hos lantbruksstyrelsen har hemställts om medverkan att inom renforskningen

bevaka de problem, som har med renarnas beteende utefter järnväg

att göra. _

Försöken med strålkastare kommer att fortsätta med förbättrad utrustning.

Likaså prövas en renvarningsanordning (utströmmande luft) på ett

malmtågslok. Något resultat från dessa prov kan dock ännu icke redovisas.

Från Radiotjänst har som lån erhållits en inspelning av vargtjut och

hundskall, och prov därmed kommer snarast att igångsättas.

På inlandsbanan har en ganska omfattande buskröjning visat sig vär
Biliang

till riksdagens protokoll 196t. 11 samt. Nr 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 1961

defull genom att den gör det möjligt för rälsbussförarna att upptäcka renarna

i tid.

Prov med saltsleken på 100—200 m avstånd från banan pågår. Dessa är

lockande för renarna och har viss effekt att hålla dem från banan.

Den mest effektiva åtgärden för att förhindra att renarna påköres är renstängsel.

Frånsett att anordnande av dessa medför stora ekonomiska utlägg>

möts förslag härom icke alltid med förståelse av renägarna. Samtidigt

som stängslet hindrar renarna att komma upp på banan, hindrar det

även renhjorden, när den skall drivas till nya renbeten. Ett stängsel på en

vass sträcka nära järnvägen kan även ha rakt motsatt verkan än den avsedda,

det kan samla renarna på banan eller hindra dem komma därifrån.

En ökad förståelse för lämpligheten att anordna stängsel tror man sig dock

numera kunna spåra hos renägarna.

Stängsel blir en dyrbar anordning, och bör enligt styrelsens mening endast

ifrågakomma på sådana avsnitt, där renarna ofta korsar banan. Att

sätta upp stängsel efter alla mer hemsökta linjer, totalt ca 1 000 km, skulle

kosta ca 10 miljoner kronor och synes uteslutet med hänsyn till kostnaden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sin femårsplan 1964—1968 för beredskapsarbeten

upptagit renstängsel till en längd av 140 km och för en

kostnad av 700 000 kronor, således med ett lägre km-pris än statens järnvägar

ansett sig behöva räkna med, å sträckan Gällivare—Kalix älv. Ett

par av här berörda lappbyar är dock emot stängslet. Järnvägsstyrelsen

ser med tillfredsställelse länsstyrelsens initiativ.

Frågan om hur skadade renar bör avlivas har ständigt hållits aktuell.

For att underlätta avlivningen prövades redan för ca 15 år sedan olika slag

av slaktpistoler (slaktmasker).

De då använda vanliga slaktpistolerna visade sig emellertid ej vara lämpliga.

Ej heller senare prov med nyare och lätthanterligare typer av slaktpistoler

har gett bra resultat. Användning av slaktpistol kräver nämligen

att en man håller i det skadade djurets horn, så att huvudet är stilla, medan

en annan placerar pistolen mot djurets panna. Eftersom föraren ofta

ensam måste avliva renarna, kan slaktpistolen inte alltid användas. Länsveterinären

i Norrbottens län förordade vid diskussioner, som fördes år

1955, slaktpistol men fann även den specialkonstruerade hammare, pikhammare,

som nu huvudsakligen används, vara godtagbar med hänsyn till

de särskilda förhållanden, under vilka renarna måste avlivas.

När renar påkörts av tåg, skall tågpersonal avliva de djur, som är svårt

skadade och som förfarande är kvar på platsen. Rapport lämnas till tågklareraren

på nästa station. Denne underrättar i sin tur banpersonal och

polismyndighet. Banpersonal beger sig därefter ut på linjen för att söka

upp de renar, som är svårt skadade och som ej kunnat avlivas av tågpersonalen.

Banpersonalen på linjer, där renar ofta påköres, är sedan länge av statens

järnvägar utrustad med s. k. rengevär, en repeterstudsare med 8 mm

kaliber. Flera av banpersonalen har fått tillstånd att använda egna älgstudsare.

ö

Frågan om lämpliga avlivningsredskap att tilldelas tågpersonal har trots

förutnämnda och andra försök samt kontakter med grannländernas specialister

ej lösts. Att utrusta tågpersonalen med skjutvapen, t. ex. karbiner,

har ej ansetts vara lämpligt.

Ersättning för dödade renar har varit oförändrad lång tid. Efter kontak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 1964

ter med Svenska samernas riksförbund förra året fastställdes nya ersättningar

och fr. o. m. 1/8 1963 utgår följande belopp:

1. Hanren

2. Honren (vaja)

3. Kalv

4. Dragren

140 kr./st.

100 >

40 »

efter värdering, i regel högst 300 kr./st

1.

2.

3.

4.

Tidigare utgick följande ersättningar

Hanren

Honren

Kalv

Dragren

100 kr./st.

80 »

35 *

efter värdering, i regel högst 250 kr./st.

Enligt införskaffade uppgifter har ren vid 1963 ars taxering åsatts ett

förmögenhetsvärde av 80 kronor och ett slaktvärde av 120 kronor, oavsett

renarnas ålder och kön.

Med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 27/5 1960 betalar staten följande

ersättningsbelopp för renar, som dödats av rovdj ur:

för hanren (tjur eller oxe) över två år, 230 kronor,

för honren över två år, 130 kronor,

för ungren oavsett kön, 90 kronor och

för årskalvar 40 kronor.

Styrelsen är av den uppfattningen att de ersättningsbelopp, som statens

järnvägar nu utbetalar, är lämpligt avvägda.

Lantbruks styrelsen framhåller, att ökningen av antalet tågöverkörda renar

har sin orsak bl. a. i den allt extensivare driftformen för renskötsel.

Det effektivaste sättet att underlätta bevakningen och hindra otillåtna renströvningar

är spärrstängselanordningar, vilka emellertid bör kompletteras

med vaktstugor, förbättrade kommunikationer inom lappbyområdet,

rationellt utformade rensamlings- och arbetshagar, godkända slaktanordningar

o. s. v. samt en starkt underbyggd upplysnings- och rådgivningsverksamhet.

Ett renspärrstängsel kan emellertid få katastrofal verkan, om en renhjord

lyckas ta sig genom stängslet och komma upp på banvallen.

Enligt styrelsens mening synes motionärerna vilja angripa en företeelse,

som i stället bör förekommas redan på ett tidigare stadium genom sådana

anordningar och åtgärder som medverkar till ett rationellare utnyttjande

av arbetskraften och en högre tamhetsgrad på renhjordarna. Som komplement

till sådana anordningar och åtgärder bör spärrstängsel uppföras.

Styrelsen tillstyrker att tågpersonalen förses med s. k. bultpistoler, vilka

är effektiva och lätta att hantera.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att bevakningen av järnvägsnätet

bör effektiviseras särskilt på utsatta ställen. Järnvägspersonalen bör förses

med moderna avlivningsverktyg, lämpligen bultpistoler, och personalen bör

erhålla erforderlig utbildning.

I bifogat yttrande från lappfogden i länet anföres bl. a. att det icke är

möjligt att förebygga skadorna genom uppförande av stängsel. Under snö
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 196f

lika vintrar skulle ett sådant ej utgöra något säkert hinder för renarna.

Tågpersonalen bör utrustas med bultpistoler för skadade renars avlivande.

Spårare bör dessutom kunna lejas bland ortsbefolkningen.

Länsstyrelsen i \ Österbottens län framhåller att med nuvarande renskötselmetoder

renar under så gott som hela vintern uppehåller sig i trakter

där de kan bli påkörda av tåg.

Att utrusta tågpersonalen med bultpistol torde icke medföra någon påtaglig

förbättring när det gäller att avliva skadade renar. Pikyxa och lämplig

kniv torde vara bättre. Kulgevär, använt av en mindre skicklig skytt, kan

orsaka det skadade djuret onödigt lidande. Teoretiskt borde stängsel vara

den effektivaste åtgärden men i praktiken blir det inte så. Det måste finnas

öppningar i stängslet och om renar genom dem lyckas ta sig in på banan,

kan följden bli att överkörningarna ökar.

Utbetald ersättning synes icke motsvara renens värde. Länsstyrelsen förordar

därför att ersättningsbeloppen omprövas men att motionen i övrigt

ej föranleder åtgärd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att de många försök som

gjorts for att hålla renar borta från banorna ej lett till framgång. Endast

stängsel har visat sig effektiva. Att helt inhägna järnvägarna med stängsel

synes därför vara enda möjligheten. Invånarna i en del lappbyar motsätter

sig dock uppförande av stängsel, som skulle försvåra framkomligheten

för renhjordarna.

Hittills använda redskap för renarnas avlivande är oändamålsenliga. Bultpistol

är ej till fyllest. Lokpersonalen bör i stället utrustas med skjutvapen,

vilket skett i Norge.

Länsstyrelsen förordar, att försök göres med stängsel och att frågan

härom utreds samt att ersättningsbeloppen omprövas.

Svenska samernas riksförbund åberopar som eget utlåtande ett yttrande

av rennäringsnämnden, vari anföres bl. a. följande:

För bedömande av frågan om de tågöverkörda renarna bör i detali specifiserade

uppgifter lämnas angående de bansträckor, där tågöverkörning

sker, med angivande av antal överkörda renar olika år och årstider. Med

utgångspunkt i detta material bör en analys göras av orsakerna till överkornmgar

och dessas fördelning i rum och tid. Det har uppgivits att i Norrkaitum

endast ett mindre antal renar överkörs av tåg, medan Mellanbyn

hder betydligt storre förluster genom tågöverkörningar. Banans placering

i de ohka beskaffade renbeteslanden — mitt genom sommar-, vinter- resp

hostland eller följande gränser för sådant land, parallellt med huvudflyttningsstråken,

mitt på eller vinkelrätt mot dessa stråk etc. — torde ha en

avgörande betydelse för skadegörelsen på rennäringen.

I yttrandet framhålles vidare bl. a. att stängsel på banans båda sidor torde

vara den enda åtgärd som löser frågan samt anföres beträffande denna

och andra åtgärder följande:

Stängslen måste ses som tekniska anordningar, vilka för sin drift erfordrar

vissa effekthöjande arrangemang. I sådant hänseende ifrågakom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 196k 5

mer stugor för vaktmanskap, radiosändare och -mottagare, motorfordon

m. m.

Det bör undersökas om rälsbussar och tåg är försedda med tillfredsställande

ljus och bromsar, så att de kan stanna inom belyst sträcka och även

i övrigt fyller de krav, som kan ställas bl. a. ur djurskyddssynpunkt. De

medeltidsaktiga pikyxor, varmed lokpersonalen nu är utrustad för renars

avlivning, bör snarast försvinna och ersättas med bultpistoler. Emellertid

kan varken yxor eller pistoler lindra kvalen för de lemlästade renar, som

orkar släpa sig ett stycke från banan. Förföljning av sådana renar är nämligen

ofta praktiskt ogörlig på grund av mörker m. m.

Det framhålles vidare att enligt ansvarighetslagen full ersättning skall

utgå för överkörda renar —- även för livdjurs- och avelsvärde. I fall av process

skulle domstol utan tvivel utdöma full ersättning och anledning saknas

att ersätta överkörda renar med lägre belopp än som utgår för rovdj

ursrivna.

Förbundet tillstyrker bifall till motionen och anser det oundgängligt

att ett direkt krav på stängsel med anordningar av nämnt slag och på stöd

av sysselsättningsmedel göres.

Svenska djurskyddsföreningen tillstyrker motionen utan närmare motivering.

Utskottet

Enligt utskottets mening är de i motionen upptagna spörsmålen om åtgärder

för att förebygga kollisioner mellan tåg och renar och minska lidandena

för påkörda djur värda stort beaktande.

Av de redogörelser som lämnats i remissyttrandena synes det som om

någon tillfredsställande lösning ännu icke kunnat anvisas. Mycket skiftande

uppfattningar föreligger om värdet av olika åtgärder som hittills

prövats. Detta gäller såväl förebyggande åtgärder, bland vilka spärrstängsel

särskilt uppmärksammats, som efterföljande åtgärder, d. v. s. sådana

som syftar till avlivande av skadade renar. Spörsmålen är emellertid kontinuerligt

uppmärksammade på olika håll inom den statliga förvaltningen.

Utskottet får härutinnan hänvisa bl. a. till den av närmast berörda statliga

myndighet, SJ, lämnade, ovan återgivna redogörelsen för den aktuella

situationen, för vunna erfarenheter och för pågående eller planerade försök.

Det är också av intresse i detta sammanhang exempelvis att SJ i fråga

om järnvägsanläggningen Kiruna—Svappavaara fört underhandlingar med

kammarkollegiet rörande åtgärder till skydd för renskötseln. Vidare torde

inte minst de åtgärder till rennäringens främjande som vidtagits enligt beslut

av 1962 års riksdag bli av betydelse även för lösande av förevarande

problem, särskilt på längre sikt. Beslutet innebar bl. a. att den centrala handläggningen

av frågor rörande rennäringen väsentligen skulle ankomma på

lantbruksstyrelsen. Till denna har enligt riksdagsbeslutet knutits två rådgivande

organ, nämligen rcnnäringsnäinnden, bestående av företrädare för

samerna, samt renforskningsnämnden. Nämnderna kan allmänt sägas ha

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 196b

till uppgift bl. a. att medverka till rennäringens rationalisering. Väsentliga

uppgifter härvid är att åstadkomma att arbetskraften blir bättre utnyttjad

och att renhjordarna blir tamare. Vunna resultat bekantgöres genom kurser

— företrädesvis i samebygder — samt genom upplysnings- och rådgivningsverksamhet,

särskilt beträffande driftekonomiska och organisatoriska

frågor. Bl. a. har spörsmålen om stängsel kring järnvägen och andra

åtgärder till skydd för renarna behandlats vid sådana kurser.

Av betydelse i detta sammanhang torde även vara, att enligt vad utskottet

erfarit Kungl. Maj :t beslutat tillkalla en utredning för frågor om rennäringen.

Utredningen skall bl. a. sträva efter att renskötseln så långt

möjligt ges samma förhållanden som annan husdj ursskötsel. Även den administrativa

organisationen skall undersökas.

Utskottet vill understryka vikten av att de strävanden som nu genom

berörda myndigheter och i samarbete dem emellan pågår för att komma

till rätta med de i motionerna påtalade förhållandena ävensom den beslutade

utredningen fullföljes och förutsätter att så kommer att ske. Problemens

svårighet medför att omedelbara lösningar icke kan påräknas men

behovet av expertis för dessa arbetsuppgifter synes tillgodosett och utskottet

har vid sina överväganden kommit till den uppfattningen att eu framställning

till Kungl. Maj :t om ytterligare åtgärder f. n. icke är påkallad.

Vad beträffar den i motionen upptagna frågan om ersättningsbeloppen

för påkörda renar är det icke möjligt för utskottet att bedöma, huruvida

de utgående beloppen är rätt avvägda eller icke. Såvitt utskottet kunnat

finna torde det icke heller ankomma på riksdagen eller Kungl. Maj :t

att besluta i denna fråga. Därest en för båda parter nöjaktig överenskommelse

icke kan träffas torde frågan få prövas i annan ordning.

Utskottet behjärtar motionens syfte men finner sig med hänvisning till

det ovan anförda böra hemställa,

att motionen II: 39 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1964

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Schött, Hellebladh, Eric Gustaf Peterson,

Tage Johansson, Svanström och Hedlund samt fru Hultell;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Jacobsson

i Sala, Carlsson i Huskvarna och Dickson, fru Jäderberg och fru Thunvall,

herr Nilsson i Bästekille, fröken Anderson i Lerum, herr Larsson i Borrby

och fru Forsling.

ESSELTE AB, STHLM 64

412436

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.