Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade regler för beskattningen av naturaförmåner vid inkomst av jordbruksfastighet.

1964-03-12 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1964:18, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade regler för beskattningen av naturaförmåner vid inkomst av jordbruksfastighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1964

1

Nr 18

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ändrade regler för beskattningen av naturaförmåner

vid inkomst av jordbruksfastighet.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:371 av herrar Hubinette och Sveningsson samt 11:446 av

herrar Hedin och Ringaby, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag till innevarande års

höstriksdag om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande

naturaförmånernas beskattning vid inkomst av jordbruksfastighet».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen 11:446.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.

Jämlikt 21 § kommunalskattelagen skall som inkomst av jordbruksfastighet

bl. a. upptagas olika naturaförmåner. I 42 § samma lag utsäges att bostadsförmån

samt värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner

skall beräknas efter ortens pris. Vid tillämpningen härav har anvisningarna

till denna paragraf tolkats så, att med ortens pris avses detaljhandelspriset,

vilket därför som regel använts som norm vid bestämmande av vilket värde

naturaförmåner skall upptagas till. Beskattningen av dessa förmåner är enligt

motionärerna otidsenlig och orättvis. För alla anställda gäller t. ex. numera

s. k. skattefria trivselförmåner i form av förtäring, kläder, rabatter

o. d. i den mån de inte överstiger ett värde av 400 kronor om året. Innehavare

av eu- och tvåfamiljsfastigheter behöver jämlikt 24 8 2 mom. kommunalskattelagen

i regel ej deklarera inkomster från fastigheten utöver

2V2 % av fastighetens taxeringsvärde.

Jordbrukarna däremot beskattas för alla sina naturaförmåner. Knligt

motionärerna är det skäligt att värdet av förmån av bostad normalt ej beräknas

för mer än fem rum och kök eftersom någon valmöjlighet av bostad

som regel ej föreligger och eftersom det oftast ej heller är möjligt att hyra

ut överloppsrum. Den stora bostaden utgör eu tung ekonomisk belastning

inte bara därigenom att ägaren skall uppta ett onormalt högt hyresbelopp

som inkomst utan också genom att han åsamkas onormalt höga kostnader.

Bihuny till riksdagens protokoll 1964. 7 sand. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 196i

Eftersom lantarbetarna numera inte har förmån av fri bostad utan i princip

för tjänstebostad skall betala hyra som överensstämmer med ortens

pris synes det motionärerna lämpligt att hyresvärdena sättes lika med dem

som parterna har överenskommit om i kollektivavtal vid jordbruket.

Vad beträffar i hushållet använda produkter från egendomen överstiger

— menar motionärerna — normerna för mängd och priser enligt de flestas

mening vad man vid en klok planering av bushållet skulle behöva ekonomiskt

belastas med för dessa förnödenheter. De flesta produkter skulle -—

om de inte togs direkt från gården -— kunna med fördel köpas i stora partier

och till betydligt billigare pris än enligt normerna. Motionärerna anser därför

att partihandelspriser bör tillämpas vid prissättning av produkter till

hushållet.

Vad slutligen angår bränsle från egendomen för uppvärmning av den egna

bostaden utgöres detta — menar motionärerna — oftast av röjningsvirke,

toppar och grenar vilka ej är säljbara. Då detta bränsle saknar rotnetto är

det för alla som bor i områden med skogstillgångar möjligt att utan eller

för mycket ringa kostnad skaffa sig erforderligt bränsle. Det är för övrigt

en angelägen men tyvärr ofta eftersatt skogsvårdsåtgärd att få röjningar

i ungskog verkställda. Därför synes det orimligt att jordbrukarna till skillnad

mot alla andra landsortsbor har att upptaga värdet av röjningsvirket

som en naturaförmån. I varje fall bör värderingen göras enligt självkostnadsprincipen.

Liknande frågor som de i förevarande motioner upptagna har tidigare

behandlats av riksdagen vid flera tillfällen. Senast hade 1961 års riksdag

att i anledning av de då väckta motionerna 1:99 och 11:125 samt 1:254 och

11:211 ta ställning till yrkande om översyn av de bestämmelser, som vid

beskattningen tillämpas i fråga om värderingen av bostads- och andra naturaförmåner.

Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 7. I fråga om värderingen av förmån av bostad

framhöll utskottet därvid, att värderingen skall ske med ledning av i orten

gällande hyrespris. Att av de skäl motionärerna angivit göra avsteg från

denna huvudregel syntes inte böra ifrågakomma. I den mån de i lantarbetaravtalet

angivna hyrorna överensstämde med ortens pris kom emellertid

automatiskt en samordning att ske.

I fråga om värderingen av i bushållet använda produkter erinrade utskottet

om de åtgärder som vidtagits för att få en så likformig värdesättning

av dessa naturaförmåner som möjligt. Sålunda hänvisade utskottet till de

av prövningsnämnderna utfärdade länsanvisningarna, av vilka framgår vilka

normer som i normalfallen kommer att tillämpas vid prövning av taxeringsbesvär.

Dessa anvisningar skall, innan de fastställts, granskas av riksskattenämnden,

som föreslår åtgärder till utjämning av rådande differenser mellan

skilda delar av landet. Utskottet underströk också att riksskattenämn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1!)6t

3

den hade till uppgift att fastställa de värden å naturaförmåner i fornt av

kost och bostad, som skall angivas i källskattetabellerna och ligga till grund

för beräkning av preliminär A-skatt.

Vad slutligen angår värderingen av bränsle från egendomen borde visserligen

— menade utskottet — en rationell skötsel av ungskogen uppmuntras.

Detta borde emellertid ske på annat sätt än genom skattefrihet för

bränsle, som utvinnes vid gallring av sådan skog, i synnerhet som en specialregel

av dylik innebörd skulle föranleda åtskilliga svårigheter vid tilllämpningen.

Utskottet

Till intäkt av jordbruksfastighet bänföres jämlikt 21 § kommunalskattelagen

årliga värdet av bostad för skattskyldig, hans familj och personliga

tjänare samt värdet av vad skattskyldig kan ha tillgodogjort sig av jordbrukets

och skogsbrukets produkter för sin, sin familjs och övriga hushållsmedlemmars

räkning.

I de förevarande motionerna har upptagits vissa spörsmål rörande värdering

vid beskattningen av de olika naturaförmåner som kommer ägare eller

brukare av jordbruksfastighet till godo. Enligt motionärerna är det skäligt

att värdet av förmån av bostad normalt ej beräknas för mer än fem rum

och kök samt att bostadsvärdena samordnas med gällande hyror enligt lantarbetaravtalet.

Produkter från fastigheten bör — menar motionärerna —

upptagas till partihandelspriser och värdering av bränsle, i de fall detta

över huvud kan anses ha något värde, ske enligt självkostnadsprincipen.

Vad först angår värdet av förmån av bostad skall enligt föreskrift

i 42 § kommunalskattelagen, vilken bestämmelse gäller samtliga inkomstkällor,

sådant värde beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris.

Den omständigheten att i fråga om jordbruksfastigheter något »på orten

gällande hyrespris» ofta inte existerar innebär givetvis att det är svårt att

åsätta för de särskilda fallen rättvisande hyresvärden. Det förhållandet att

riksskattenämnden har att granska av länsstyrelsen upprättade förslag till

normer för beräkning av dessa värden innebär emellertid en viss garanti

för likformighet inom skilda delar av landet. Vad särskilt gäller glest befolkade

orter utan hyresmarknad eller med dåliga kommunikationer bör emellertid

normerna tillämpas med en viss försiktighet och taxeringsnämnderna

begagna sig av den möjlighet till avvikelse från normerna som föreligger i

särskilda fall.

Enligt utskottets mening bör emellertid någon ändring av huvudregeln

att värderingen skall ske i enlighet med hyrespriset på orten inte ifrågakomma.

I den mån de i lantarbetaravtalet angivna hyrorna överensstämmer

med ortens pris kommer för övrigt automatiskt den enligt motionärerna

önskvärda samordningen till stånd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 196i

Vad härefter angår värdesättningen av produkter till hushål1

e t och bränsle skall denna jämlikt 42 § kommunalskattelagen ske

efter ortens pris. I fråga om värderingen av produkter uttalade departementschefen

i proposition nr 102 till 1927 års riksdag att med ortens pris

åsyftades inte detaljpriset i närliggande samhällen, i vilket ingick transportkostnader,

mellanhandsvinst in. m. utan det pris som på samma ort bosatta

skattskyldiga måste betala för att skaffa sig produkterna. Detta innebär

att med »ortens pris» visserligen avses ett detaljhandelspris men inte

det pris som tillämpas i affärer utan det som i allmänhet kommer till användning

vid försäljning direkt från jordbrukaren till konsumenten. Lagstiftaren

har således menat att värderingen bör ske under hänsynstagande

till att jordbrukarna i allmänhet inte anlitar detaljhandelns service. Utskottet

vill inte bestrida att det vid en sådan värdering med hänsyn till den prissättning

som ofta tillämpas vid försäljning direkt från producent till konsument

kan vara lämpligt att åtminstone i någon mån taga hänsyn till rådande

partihandelspriser. Att — såsom motionärerna tycks mena — uteslutande

tillämpa sådana priser skulle däremot enligt utskottets mening innebära en

uppenbar orättvisa mot andra kategorier skattskyldiga.

Vad slutligen angår bränslei vill utskottet inte bestrida att de normer som

för närvarande tillämpas för värderingen av vedbrand stundom kan leda

till otillfredsställande resultat. Det bränsle som användes för uppvärmning

av bostäder torde utgöras av svårsäljbart virke, som ofta kan förvärvas

kostnadsfritt eller mot ringa ersättning. På fastigheter där vedbrandsbehovet

tillgodoses med anlitande av främmande arbetskraft torde någon beskattning

av bränslevärde ofta inte ske, eftersom avdrag för arbetslöner kan göras

med ett mot bränslevärdet svarande belopp. Ägare eller brukare av mindre

jordbruksfastigheter utan anställda har inte samma möjlighet och får därför

ofta skatta för ett högre nettovärde. Enligt vad utskottet erfarit har det i

praktiken stundom förekommit att arrendatorer vid arrendeuppgörelser avstått

från förmån av fritt bränsle, enär det i skattehänseende ställt sig förmånligare

för dem att köpa veden.

Det nu anförda tyder på att en viss försiktighet kan vara motiverad vid

fastställande av normer för bränslevärden.

Den modifiering av gällande beräkningsnormer som således kan te sig i

viss mån önskvärd bör emellertid enligt utskottets mening ske genom tilllämpningsföreskrifter

och inom ramen för nu gällande lagstiftning. Motionärernas

uppfattning, att man för jordbrukarnas del skulle införa specialregler

för värdering av naturaförmåner, kan utskottet inte dela.

Med det anförda får utskottet avstyrka motionsyrkandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 196i

5

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:371 av herrar Hiibinette

och Sveningsson samt 11:446 av herrar Hedin och Ringaby

om ändrade regler för beskattning av naturaförmåner vid

inkomst av jordbruksfastighet icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, fröken Ranmark, herrar

Elofsson, VVärnberg, Gösta Jacobsson, Billman, Enarsson, Paul Jansson,

Erik Filip Petersson och Hellebladh; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,

Kärrlander, Engkvist, Christenson i Malmö, Andersson i Essvik, Eriksson i

Bäckmora, Larsson i Umeå och fru Kristensson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.