Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av gällande bestämmelser rörande den s. k. huvudkontorsandelen vid bolags kommunala beskattning jämte därmed sammanhängande frågor». Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 11:47 och 11:250.
1964-04-07 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1964:36, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av gällande bestämmelser rörande den s. k. huvudkontorsandelen vid bolags kommunala beskattning jämte därmed sammanhängande frågor». Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 11:47 och 11:250.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1964
1
Nr 36
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående fördelningen av beskattningsrätten mellan
produktionskommun och huvudkontorskommun.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:35 av herrar Torsten Andersson och NilsEric
Gustafsson samt 11:47 av herr Larsson i Hedenäset m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om huvudkontorsandelens
storlek vid kommunal beskattning samt om framläggande
av därav föranledda förslag till ändring av kommunalskattelagen § 58
i enlighet med motionernas syfte;
dels ock uttala att — i avvaktan på nämnda utredning och den lagändring
som därav kan föranledas — huvudkontorsandelen vid LKAB:s kommunala
beskattning ej må utgöra mer än 5 procent av sagda aktiebolags i
Sverige skattepliktiga belopp; ävensom
2) de likalydande motionerna 1:202 av herr Hedström m. fl. och 11:250
av herr Svanberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om översyn av gällande bestämmelser rörande den
s. k. huvudkontorsandelen vid bolags kommunala beskattning jämte därmed
sammanhängande frågor».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:47 och 11:250.
I 57 § 1 mom. kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av
rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe.
Vidare finnes vissa stadganden rörande beskattningsorten i de fall, då fast
driftställe icke begagnats. I 2 mom. återfinnes bestämmelser angående beskattningen
— förutom av rederirörelse — av vissa slag av rörelse, vilka
enligt sin natur merendels bör beskattas i flera kommuner, nämligen kommunikationsföretag
(järnvägsdrift, kanaldrift, omnibustrafik etc.) samt
vatten-, gas- eller elverk. I momentet ges för beskattningen av varje slag av
rörelse allmänna riktlinjer, vilka kan sägas innebära att beskattning skall
ske i den kommun där huvudkontor funnits samt i kommun, som berörts
av verksamheten genom att t. ex. förbrukning av kraft skett eller trafik
ägt rum.
i II i han g till riksdagens protokoll 1964. 7 samt. Nr 36
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 är 196A
Detaljerade bestämmelser angående rörelseinkomstens fördelning i de
fall, då beskattning i flera kommuner ifrågakommer, lämnas i 58 §. Beträffande
ovannämnda kommunikations- och kraftföretag samt rörande vissa
andra rörelser, såsom bankrörelse eller annan penningrörelse och jordstyckningsföretag,
stadgas sålunda för varje slag av rörelse huru stor del
av inkomsten som skall beskattas i varje kommun. I fråga om flertalet
slag av rörelse innebär dessa bestämmelser, att en viss del av rörelseinkomsten,
fem eller tio procent, skall beskattas i kommun, där huvudkontor
funnits. Resterande del av inkomsten skall fördelas med hänsyn till vissa
angivna omständigheter. Rörande vissa slag av i’örelse lämnas i anvisningarna
till denna paragraf ytterligare — i några fall synnerligen detaljerade
— föreskrifter angående inkomstens fördelning. I 58 § stadgas slutligen
beträffande rörelse av annat slag än de i paragrafen särskilt angivna att inkomsten
skall beskattas till fem procent eller, där omständigheterna därtill
föranleder, högre procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt
i de kommuner, där fast driftställe begagnats, efter ty som kan finnas skäligt
med hänsyn till inom varje kommun tillverkade varors värde, handelsomsättnings
storlek, antalet där sysselsatta arbetare eller annat förhållande,
som kan tjäna till grund för bedömande av den inkomst, som kan anses hava
åtnjutits inom kommunen.
I 61 § samma lag stadgas, att såsom fast driftställe i rörelse skall anses
plats, å vilken för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande funnits särskild
anläggning eller vidtagits särskild anordning, såsom kontor, fabrik,
verkstad, verk, bruk, handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe.
Med fast driftställe likställes gruva eller annan fyndighet, som varit
föremål för bearbetning.
En uttömmande redogörelse rörande beskattningsföremålens fördelning
mellan kommunerna med en omfattande historik lämnas i kommunalskatteberedningens
betänkande med förslag till omläggning av den kommunala
beskattningen m. m. del I (SOU 1942:34 s. 173—239), till vilken
utskottet tillåter sig hänvisa. I förevarande sammanhang må allenast nämnas
följande. Före år 1928 fanns intet stadgande om huvudkontorsandel.
Förslag därom framlades första gången i Eiserman och von Wolckers år
1917 avgivna betänkande. Dittills hade i allmänhet, då särskilt huvudkontor
inrättats, den kommun, där affärsledningen sålunda handhades, tillmätts
en betydande andel av inkomsten till beskattning. Nämnda förslag begränsade
emellertid denna andel till högst fem procent såframt inte särskilda
omständigheter föranledde tillämpningen av en högre andelsberäkning. I
kommunalskattekommitténs betänkande (SOU 1924:53) upptogs emellertid
ifrågavarande bestämmelser i huvudsak i den lydelse de erhöll år
1928 och alltjämt äger. I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102)
berördes frågan om fördelning av rörelseinkomst mellan flera kommuner
inte i vidare mån än att departementschefen tillbakavisade de anmärk
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 är 196i
3
ningar, som riktats mot kommunalskattekommittén, därför att denna
skulle ha föreslagit att kommun, där huvudkontor var beläget, i regel
skulle tilldelas fem procent av inkomsten. Enligt departementschefens mening
hade kommittén klart utsagt, att där omständigheterna därtill föranledde,
huvudkontorskomnninen skulle erhålla högre procent än fem,
varför det av kommittén angivna procenttalet fem allenast var eu minimisiffra,
som kunde överskridas. 1 11)28 års kommunalskatteproposition (nr
213) upptogs i huvudsak samma regler som i 1027 års proposition. ttiksdagen
godkände propositionens förslag i dessa delar.
I motioner vid 1938 års riksdag föreslogs, att huvudkontorsandelen skulle
bestämmas till tre procent, eller, om särskilda omständigheter det föranledde,
till högre procent, dock högst fem. Motionerna avslogs på hemställan
av samma års bevillningsutskott i dess betänkande nr 7 under motivering
att spörsmålet var föremål för närmare överväganden inom kommunalskatteberedningen.
1 kommunalskatteberedningens tidigare omnämnda betänkande (SOU
1942:34), vilket emellertid i förevarande hänseende inte lagts till grund
för lagstiftning, anfördes viss kritik mot gällande ordning rörande fördelning
av inkomst av rörelse (s. 200—233). 1 anslutning härtill föreslog beredningen
vissa ändrade regler rörande fördelningen av rörelseinkomst,
syftande huvudsakligen till en begränsning av den s. k. handelsandelen.
Hörande huvudkontorsandelen föreslogs emellertid i sak ingen ändring i
förhållande till gällande regler. 1 fråga om huvudkontorsandelen anförde
beredningen följande:
När det gäller att fördela inkomst mellan verksamhetsgrenar av olika
art, torde enligt huvudregeln den ekonomiska betydelsen av varje gren
böra utgöra fördelningsgrund. Så synes regeln också hava tolkats, när det
varit fråga om uppdelningen mellan fabrikation och handel, men vid utmätande
av huvudkontorets andel har det införda stadgandet angående
sådan andel kommit att verka såsom en begränsning. Denna begränsning,
som ansluter sig till de av kommunalskattesakkunniga framlagda riktlinjerna,
synes i viss mån stå i motsättning till huvudregeln. Huvudkontorsandelen
torde nämligen i allmänhet icke vara så stor att den motsvarar den
ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten.
Beredningen har även övervägt eu ytterligare begränsning av beskattningsrätten
för de kommuner, däri tillverkning ej sker, genom ett borttagande
av huvudkontorsandelen, såsom i de ovannämnda motionerna vid
1938 års riksdag ifrågasatts. Eu sådan åtgärd skulle även överensstämma
med beredningens allmänna uppfattning i lördelningsfrågan. Det må också
erinras, att man i Danmark nyligen funnit anledning upphäva bestämmelsen
om särskild andel för huvudkontorskommunen. Då emellertid huvudkontorsandelen
genom gällande bestämmelser är tämligen snävt begränsad
och därför icke har någon betydelse för fördelningen av inkomstskatteunderlaget
mellan kommunerna, har beredningen icke ansett sig hava skäl
att framlägga något förslag i denna fråga. Praxis synes även gå i den rikt
ningen att huvudkontorsandelen sällan bestämmes till mer än fem procent
'' tU har ty till riksdagens protokoll / 9 6‘ 4. 7 sand. Nr 3ti
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1964
Rörande mellankommunala prövningsnämndens praxis i hithörande hänseenden
lämnas i en artikel i Svensk Skattetidning årgång 1948. s. 398,
hl. a. följande upplysningar:
Enligt bestämmelserna i 58 § kommunalskattelagen skall i normalfallet
5 procent av den kommunalskattepliktiga inkomsten tillföras den
kommun där huvudkontor för rörelse funnits. Om det gäller ett företag,
som både tillverkar varor och försäljer dessa genom egen försäljningsorganisation,
brukar den återstående delen av kommunalskattepliktiga inkomsten
enligt utbildad praxis fördelas med % tillverkningsvinst och Va
försäljningsvinst. Tillverkningsvinsten fördelas i förekommande fall i förhållande
till tillverkningsvärdena eller efter annan grund som kan befinnas
skälig och försäljningsvinsten med ledning av omsättningssiffrorna.
Fördelning med ledning av s. k. specialhokslut för olika avdelningskontor
godtages som regel icke.
1 vissa fall beräknas emellertid huvudkontorsandelen till 10 procent. För
företag som uteslutande driva handelsrörelse brukar således huvudkontorsandelen
beräknas efter den högre procentsatsen, om huvudkontoret ombesörjer
varuinköpen. Förhöjningen motiveras med att någon del avvinsten
bör hänföras till den del av huvudkontorets verksamhet som avser
varuanskaffningen och som hos tillverkningsbolag motsvaras av tillverkningsvinst.
Vidare brukar huvudkontorsandelen beräknas till 10 procent,
om huvudkontoret är av särskilt stor betydelse, exempelvis om konstruktions-
och forskningsarbeten i större omfattning bedrivas i huvudkontorskommunen
eller om huvudkontoret såsom hos våra stora exportindustrier
sköter världsomfattande affärer. Slutligen brukar huvudkontorsandelen
höjas till 10 procent i sådana fall då huvudkontoret sköter försäljningsarbetet
men detta kräver jämförelsevis liten personal. Det har i sådana fall
ansetts, att huvudkontorskommunen skulle bli alltför gynnad, om den
enligt vanlig schablon tillfördes 5 procent såsom huvudkontorsandel och
i/3 av återstående inkomst såsom försäljningsvinst. Huvudkontorskommunen
tillgodoräknas i stället en mindre försäljningsvinst genom att huvudkontorsandelen
höjes till 10 procent: återstående del av den kommunalskattepliktiga
inkomsten tillföres tillverkningskommunerna. Sistnämnda
förfaringssätt brukar bl. a. tillämpas då tillverkningen avser tämligen likartat
gods och försäljningen sker i stora partier. Detta gäller exempelvis
gruvföretag: även för bruksindustrier och trävaruföretag räknas ofta icke
med full försäljningsvinst enligt huvudregeln utan huvudkontorsandelen
höjes i stället till 10 procent.
Jämväl bestämmelser om vad som avses med fast driftställe framlades
först i Eiserman och von Wolckers förslag och innebar huvudsakligen
vad nu är stadgat. Bl. a. upptogs kontor såsom exempel på fast driftställe.
Tidigare fanns endast en generell föreskrift, att inkomsten skulle beskattas,
där rörelsen eller någon huvudsaklig gren därav på mera självständigt sätt
eller i avsevärd oinfattning idkats. Kommunalskattekommittén föreslog
bestämmelser om fast driftställe med i huvudsak samma innebörd som de
nu gällande. Kommittén uttalade (s. 408), att de föreslagna bestämmelserna
avsåg att i mera bestämd form angiva beskattningsort för rörelse
eller yrke men rubbade inte utbildad praxis på området. Kommitténs för
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 nr 196i
5
slag upptogs med vissa smärre ändringar i 1927 och 1928 års kommunalskattepropositioner
samt föranledde intet särskilt uttalande från riksdagens
sida.
Frågan om fördelningen av rörelseinkomst mellan kommuner har etter
1938 flera gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda
avvisade riksdagen år 1955 på förslag av bevillningsutskottet motionsyrkanden
av innebörd dels att regeln i 58 § kommunalskattelagen, att fem procent
av rörelseinkomsten skall hänföras till huvudkontorskommun, skulle
utgå och dels att »kontor» enligt 61 § samma lag ej skulle räknas som fast
driftställe. Utskottet framhöll i sitt betänkande nr 48/1955 att för beskattning
av huvudkontorsandel i en kommun torde erfordras, att i kommunen
inrättats ett verkligt huvudkontor som har karaktären av fast driftställe och
underströk att gällande bestämmelser på området torde vara grundade på
den uppfattningen, att en fördelning av rörelseinkomsten bör ske mellan de
olika kommuner, i vilka inkomsten kan anses ha åtnjutits eller intjänats.
Därvid hade man icke ansett sig kunna bortse från det förhållandet att,
även om ett företag idkat fabriksrörelse eller dylikt, rörelseresultatet dock
måste antagas vara beroende jämväl av andra faktorer än enbart tillverkning
eller produktion. Man hade sålunda tillerkänt beaktande särskilt åt
försäljningsarbete genom den s. k. försäljningsvinstandelen, men jämväl
åt inköpsarbete och administration. Huvudkontorsandelen torde salunda
vara avsedd att motsvara den andel av rörelseinkomsten, som kunde antagas
ha intjänats genom den vid huvudkontoret bedrivna verksamheten. Denna
innebar stundom endast ren administration, men mestadels torde flertalet
för rörelsens verksamhet avgörande beslut ske på huvudkontoret och
även vass inköps- eller försäljningsverksamhet vara knuten dit. En eventuell
minskning av huvudkontorets andel i rörelseinkomsten borde enligt utskottet
inte ske annorledes än i samband med att grunderna för fördelning av
rörelseinkomst över huvud taget upptogs till omprövning. Utskottet framhöll
dock som sin uppfattning att berättigade anmärkningar knappast kunde
riktas mot de resultat som framkommer vid en rätt tillämpning av gällande
bestämmelser.
Frågan om huvudkontorsandelen prövades även vid 1956 års riksdag och
då av såväl statsutskottet som bevillningsutskottet. Statsutskottet hade i
samband med behandlingen av annan fråga också att taga ställning till
motionsvis framställt yrkande om slopande av eller skälig jämkning av
LKAB:s huvudkontorsandel vid den kommunala beskattningen.
Statsutskottet avvisade yrkandet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 155/1956 och framhöll därvid — utan att närmare ingå på skattespörsmålet
— att enligt vad utskottet inhämtat man torde kunna räkna med att
inom ramen för nuvarande skattelagstiftning möjlighet skulle föreligga att
bestämma huvudkontorsandelen för det nya LKAB till allenast 5 procent.
Bevillningsutskottet avvisade i sitt av riksdagen godkända betänkande
opaginerad Kontrollera mot PDF
B Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 196i
nr 29/1956 motionsyrkande av innebörd att bestämmelsen om huvudkontorsandel
skulle utgå ur 58 § kommunalskattelagen. Utskottet framhöll därvid
bl. a. att det med hänsyn till önskvärdheten att undvika onödiga taxeringstvister
oeh att förenkla taxeringsarbetet syntes vara en rationell ordning
att begagna sig av eu i lagen angiven schablonmässigt bestämd procentsats,
vilken skall tillämpas då omständigheterna inte föranleder till att
större andel av inkomsten bör hänföras till huvudkontoret. Utskottet fann
anledning inte föreligga till antagande, att betydelsen av den vid huvudkontoret
bedrivna verksamheten under senare tid avtagit och erinrade om
att, då bestämmelsen om ininimiandelen fem procent infördes, från flera
hall gjorts gällande alt den var för låg och borde bestämmas till tio procent.
I proposition nr 84/1963 med förslag til! ändringar i reglerna för fördelning
mellan kommuner av det skatteunderlag, som härrör från kraftverksrörelse,
hade till kommun, där huvudkontor är beläget, hänförts 10 procent
av rörelseinkomsten. Riksdagen bestämde emellertid på förslag av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 38/1953 huvudkontorsandelen till
allenast 5 procent.
Av innehållet i förevarande motioner må här återges följande.
1 de likalydande motionerna 1:35 och //:47 frainhålles att huvudkontorskommunens,
dvs. Stockholms, andel av LKABrs till kommunalskatt i Sverige
beskattningsbara inkomst för närvarande utgör 7,5 procent. Denna
siffra är enligt motionärerna för hög. I kommunalskattelagen uppräknas
»antalet där sysselsatta arbetare» bland de förhållanden vilka bör tjäna som
grund vid bedömande av huvudkontorsandelens storlek. Det framstår även
som uppenbart att antalet anställda står i direkt relation till de skyldigheter
i fråga om kommunal service som åvilar vederbörande kommuner. Kostnader
för undervisning, gator, vatten och avlopp, bostadsförsörjning m. ni.
följer i stort sett med antalet invånare. Från denna synpunkt framstår det
även som motiverat att antalet anställda på olika orter tillmätes stor betydelse
vid fördelningen av företagets beskattning mellan produktions- och
h uvudkon torskom munern a.
Det måste ifrågasättas om ortsfördelningen av antalet anställda — med
beaktande av de synpunkter som här anförts — tillmätts vederbörlig uppmärksamhet
vid bestämmande av huvudkontorsandelen för LKABrs beskattning.
Det totala antalet i LKAB anställda utgör omkring 7 000 personer,
varav cirka 6 500 i Sverige. De inom landet anställda fördelar sig med
omkring 6 400 på olika kommuner inom Norrbottens län och 75 i huvudkontorskommunen.
En huvudkontorsandel om 7.5 procent svarar som synes
ej mot fördelningen av antalet anställda, utan skulle en huvudkontorsandel
om endast 1 procent eller någon tiondedel däröver vara den riktiga, detta så
mycket mera som kostnaden per capita för en jämförbar kommunal service
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961
7
i detta fall av klimatiska och andra orsaker är högre i produktionskommunerna
än i huvudkontorskonununen.
Enligt motionärerna tilldelas huvudkontorskommunerna för närvarande
rätt allmänt en alltför stor andel av rörelseinkomsten. Detta har, menar de,
sin naturliga förklaring i den utveckling som skett ej minst i fråga om kommunikationer
och på det kontorstekniska området. Skattelagstiftningen bör
:— menar motionärerna — bringas att bättre motsvara dagens faktiska förhållanden
och detta bör ske genom en omprövning av 58 § kommunalskattelagen.
I de likalydande motionerna 1:202 och 11:250 framföres liknande synpunkter.
Motionärerna upplyser att antalet anställda vid LKAB:s huvudkontor
enligt 1962 års uppgifter var 75 av bolagets totalt 15 678 anställda.
Utskottet
Bestämmelser om huvudkontorsandelen vid den kommunala beskattningen
infördes första gången i 1928 års kommunalskattelag. Reglerna, som
alltjämt gäller, bygger i allt väsentligt på ett förslag av 1921 års kommunalskattekominitté
och innebär i huvudsak att fem procent eller, där omständigheterna
därtill föranleder, högre procent av rörelseinkomsten beskattas i
kommun, där huvudkontor funnits, medan återstoden fördelas till beskattning
mellan de kommuner, där fast driftställe begagnats, efter vad soin finnes
skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade varors värde,
handelsomsättningens storlek, antalet där sysselsatta arbetare eller annat
förhållande, som kan tjäna som grund för bedömande av den inkomst som
kan anses hava åtnjutits inom kommunen.
Genom utslag den 16 februari 1961 i mål angående Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags, i det följande benämnt LKAB, taxering till kommunal
inkomstskatt år 1959 har kammarrätten förklarat, att av bolagets i Sverige
till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst 7,5 procent bort tagas
till beskattning i huvudkontorskommunen Stockholm. I detta utslag har
regeringsrätten den 5 juni 1968 inte funnit skäl göra ändring (RÅ 1963
not. Fi 891).
I samtliga förevarande motioner framhåller motionärerna afl eu huvudkontorsandel
om 7,5 procent måste anses alltför hög i fråga om LKAB. Enligt
deras mening hänföres ganska allmänt eu för stor del av företagens
rörelseinkomster till huvudkontorskommunerna och de yrkar därför utredning
av frågan om huvudkontorsandelen vid den kommunala beskattningen.
1 de likalydande motionerna 1:35 och 11:47 yrkas härjämte att riksdagen
— i avvaktan på resultatet av eu sådan utredning — skall uttala att huvudkontorsandelen
vid LKAB:s kommunala beskattning inte får utgöra mer än
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 är 196i
5 procent av bolagets i Sverige till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomst.
Utskottet vill med anledning härav framhålla följande.
Under förarbetena till nu gällande regler om fördelning av rörelseinkomst
mellan olika kommuner gjordes bl. a. gällande att dittillsvarande praxis
tagit alltför ringa hänsyn till de olägenheter som rörelsedrivande företag
förorsakat kommun, där viss gren av rörelsen utövats. Särskilt gällde detta
i fråga om företag med fabriksverksamhet inom en kommun samt med
kontor och affärsledning inom en annan kommun. Kommuner med huvudkontor
hade — framhölls det — tilldelats en andel av rörelseinkomsten,
som inte stod i rimlig proportion till de jämförelsevis ringa olägenheter och
kostnader som dessa kommuner åsamkades.
Fördelningsregeln i 58 § kommunalskattelagen är avsedd att förhindra
bl. a. orättvisor av denna art och innebär således att vid fördelningen särskild
hänsyn skall tagas till sådana omständigheter som att en viss verksamhet
dragit nytta av kommunala anordningar eller att kommunen åsamkats
särskilda kostnader för verksamheten. En garanti för att denna s. k.
intresseprincip upprätthålles har man velat skapa genom att i fråga om
rörelse i allmänhet fastställa en normalgräns för huvudkontorsandelen om
fem procent.
Av ordalydelsen i 58 8 kommunalskattelagen framgår att lagstiftaren ansett
särskild hänsyn böra vid rörelseinkomstens fördelning tagas till den
ekonomiska betydelsen för ett företag av den inom en kommun bedrivna
verksamheten. Enligt huvudregeln skall nämligen såsom fördelningsgrund
principiellt användas den norm som bäst motsvarar vad som »åtnjutits»
inom kommunen, d. v. s. den företagsekonomiska vinsten. Bestämmelsen
avser visserligen den del av inkomsten som återstår sedan huvudkontorsandelen
avräknats. Av den omständigheten, att huvudkontorsandelen, >där
omständigheterna därtill föranleda», kan höjas utöver fem procent, torde
man emellertid kunna draga den slutsatsen, att lagstiftarens mening varit
att man också vid huvudkontorsandelens bestämmande skall taga hänsyn
till den ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten.
I praxis har huvudkontorsandelen ofta beräknats till en högre
procentsats än fem.
Motionärerna synes mena att huvudkontoren varken ekonomiskt eller organisatoriskt
numera har en betydelse som motiverar att dessa tillerkännes
en större procentuell andel av rörelseinkomsten än fem procent och
stöder denna uppfattning på att den snabba tekniska utvecklingen inom
olika områden möjliggjort eu decentralisering till produktions- och tillverkningskommunerna
av många uppgifter som tidigare normalt föll inom
huvudkontorets verksamhetssfär.
Utskottet delar uppfattningen att beträffande åtskilliga förtag den vid
huvudkontoret bedrivna verksamheten under senare tid avtagit i betydelse.
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 År 1961 9
Ä andra sidan kan inte bortses ifrån att utvecklingen i vissa fall gått i motsatt
riktning.
Hur stor den i lagen angivna procentsatsen för huvudkontorsandelen
skall vara är en bedömningsfråga, till vilken utskottet inte är berett ta
ställning på det av motionärerna redovisade materialet.
Det ligger i sakens natur att det ofta är svårt att fastställa hur stor del
av den totala inkomsten som bör hänföras till den vid huvudkontoret bedrivna
verksamheten. Rätt tillämpad bör dock 58 § kommunalskattelagen
kunna i flertalet fall leda till ett rättvisande resultat. Utskottet vill understryka
att lagrummet förutsätter att huvudkontorsandelen inte bestämmes
med utgångspunkt uteslutande från huvudkontorets ekonomiska betydelse
för företaget i dess helhet. En sådan tillämpning av fördelningsregeln torde
inte beakta produktions- och tillverkningskommunernas krav på skatteunderlag.
Enligt utskottets mening bör vid huvudkontorsandelens bestämmande —
därest intresseprincipen skall upprätthållas i den utsträckning som förutsatts
vid fördelningsregelns tillkomst — restriktivitet iakttagas när
det gäller att gå utöver den för normalfallen fixerade femprocentsgränsen.
Med hänsyn till det anförda och då den i motionerna aktualiserade frågan
torde kunna lösas i rättstillämpningen är utskottet inte berett att medverka
till en utredning av den art motionärerna avser.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:35 av herrar Torsten Andersson
och Nils-Eric Gustafsson samt 11:47 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl., ävensom
2) de likalydande motionerna 1:202 av herr Hedström
m. fl. och 11:250 av herr Svanberg m. fl.,
samtliga motioner angående fördelningen av beskattningsrätten
mellan produktionskommun och huvudkontorskommun,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 april 1964
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 196i
; Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Stefanson*, Oscar Carlsson, Elofsson*, Wärnherg, Gösta
Jacobsson, Billman* och Ottosson*; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard, Kärrlander*,
Vigelsbo, Andersson i Essvik, Darlin, Enskog, Hammarsten och
Broberg.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
f i ■-''iui-.r-A , . i »t.'',.!.»*n
in
U\* it åi A’t
i
\</W. tu
A:
i T *
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockhalm 1964
640132
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.