Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av gällande bestämmelser rörande den s. k. huvudkontorsandelen vid bolags kommunala beskattning jämte därmed sammanhängande frågor». Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 11:47 och 11:250.

1964-04-07 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1964:36, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av gällande bestämmelser rörande den s. k. huvudkontorsandelen vid bolags kommunala beskattning jämte därmed sammanhängande frågor». Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 11:47 och 11:250.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1964

1

Nr 36

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående fördelningen av beskattningsrätten mellan

produktionskommun och huvudkontorskommun.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:35 av herrar Torsten Andersson och NilsEric

Gustafsson samt 11:47 av herr Larsson i Hedenäset m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om huvudkontorsandelens

storlek vid kommunal beskattning samt om framläggande

av därav föranledda förslag till ändring av kommunalskattelagen § 58

i enlighet med motionernas syfte;

dels ock uttala att — i avvaktan på nämnda utredning och den lagändring

som därav kan föranledas — huvudkontorsandelen vid LKAB:s kommunala

beskattning ej må utgöra mer än 5 procent av sagda aktiebolags i

Sverige skattepliktiga belopp; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:202 av herr Hedström m. fl. och 11:250

av herr Svanberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om översyn av gällande bestämmelser rörande den

s. k. huvudkontorsandelen vid bolags kommunala beskattning jämte därmed

sammanhängande frågor».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 11:47 och 11:250.

I 57 § 1 mom. kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av

rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe.

Vidare finnes vissa stadganden rörande beskattningsorten i de fall, då fast

driftställe icke begagnats. I 2 mom. återfinnes bestämmelser angående beskattningen

— förutom av rederirörelse — av vissa slag av rörelse, vilka

enligt sin natur merendels bör beskattas i flera kommuner, nämligen kommunikationsföretag

(järnvägsdrift, kanaldrift, omnibustrafik etc.) samt

vatten-, gas- eller elverk. I momentet ges för beskattningen av varje slag av

rörelse allmänna riktlinjer, vilka kan sägas innebära att beskattning skall

ske i den kommun där huvudkontor funnits samt i kommun, som berörts

av verksamheten genom att t. ex. förbrukning av kraft skett eller trafik

ägt rum.

i II i han g till riksdagens protokoll 1964. 7 samt. Nr 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 är 196A

Detaljerade bestämmelser angående rörelseinkomstens fördelning i de

fall, då beskattning i flera kommuner ifrågakommer, lämnas i 58 §. Beträffande

ovannämnda kommunikations- och kraftföretag samt rörande vissa

andra rörelser, såsom bankrörelse eller annan penningrörelse och jordstyckningsföretag,

stadgas sålunda för varje slag av rörelse huru stor del

av inkomsten som skall beskattas i varje kommun. I fråga om flertalet

slag av rörelse innebär dessa bestämmelser, att en viss del av rörelseinkomsten,

fem eller tio procent, skall beskattas i kommun, där huvudkontor

funnits. Resterande del av inkomsten skall fördelas med hänsyn till vissa

angivna omständigheter. Rörande vissa slag av i’örelse lämnas i anvisningarna

till denna paragraf ytterligare — i några fall synnerligen detaljerade

— föreskrifter angående inkomstens fördelning. I 58 § stadgas slutligen

beträffande rörelse av annat slag än de i paragrafen särskilt angivna att inkomsten

skall beskattas till fem procent eller, där omständigheterna därtill

föranleder, högre procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i övrigt

i de kommuner, där fast driftställe begagnats, efter ty som kan finnas skäligt

med hänsyn till inom varje kommun tillverkade varors värde, handelsomsättnings

storlek, antalet där sysselsatta arbetare eller annat förhållande,

som kan tjäna till grund för bedömande av den inkomst, som kan anses hava

åtnjutits inom kommunen.

I 61 § samma lag stadgas, att såsom fast driftställe i rörelse skall anses

plats, å vilken för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande funnits särskild

anläggning eller vidtagits särskild anordning, såsom kontor, fabrik,

verkstad, verk, bruk, handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe.

Med fast driftställe likställes gruva eller annan fyndighet, som varit

föremål för bearbetning.

En uttömmande redogörelse rörande beskattningsföremålens fördelning

mellan kommunerna med en omfattande historik lämnas i kommunalskatteberedningens

betänkande med förslag till omläggning av den kommunala

beskattningen m. m. del I (SOU 1942:34 s. 173—239), till vilken

utskottet tillåter sig hänvisa. I förevarande sammanhang må allenast nämnas

följande. Före år 1928 fanns intet stadgande om huvudkontorsandel.

Förslag därom framlades första gången i Eiserman och von Wolckers år

1917 avgivna betänkande. Dittills hade i allmänhet, då särskilt huvudkontor

inrättats, den kommun, där affärsledningen sålunda handhades, tillmätts

en betydande andel av inkomsten till beskattning. Nämnda förslag begränsade

emellertid denna andel till högst fem procent såframt inte särskilda

omständigheter föranledde tillämpningen av en högre andelsberäkning. I

kommunalskattekommitténs betänkande (SOU 1924:53) upptogs emellertid

ifrågavarande bestämmelser i huvudsak i den lydelse de erhöll år

1928 och alltjämt äger. I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102)

berördes frågan om fördelning av rörelseinkomst mellan flera kommuner

inte i vidare mån än att departementschefen tillbakavisade de anmärk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 är 196i

3

ningar, som riktats mot kommunalskattekommittén, därför att denna

skulle ha föreslagit att kommun, där huvudkontor var beläget, i regel

skulle tilldelas fem procent av inkomsten. Enligt departementschefens mening

hade kommittén klart utsagt, att där omständigheterna därtill föranledde,

huvudkontorskomnninen skulle erhålla högre procent än fem,

varför det av kommittén angivna procenttalet fem allenast var eu minimisiffra,

som kunde överskridas. 1 11)28 års kommunalskatteproposition (nr

213) upptogs i huvudsak samma regler som i 1027 års proposition. ttiksdagen

godkände propositionens förslag i dessa delar.

I motioner vid 1938 års riksdag föreslogs, att huvudkontorsandelen skulle

bestämmas till tre procent, eller, om särskilda omständigheter det föranledde,

till högre procent, dock högst fem. Motionerna avslogs på hemställan

av samma års bevillningsutskott i dess betänkande nr 7 under motivering

att spörsmålet var föremål för närmare överväganden inom kommunalskatteberedningen.

1 kommunalskatteberedningens tidigare omnämnda betänkande (SOU

1942:34), vilket emellertid i förevarande hänseende inte lagts till grund

för lagstiftning, anfördes viss kritik mot gällande ordning rörande fördelning

av inkomst av rörelse (s. 200—233). 1 anslutning härtill föreslog beredningen

vissa ändrade regler rörande fördelningen av rörelseinkomst,

syftande huvudsakligen till en begränsning av den s. k. handelsandelen.

Hörande huvudkontorsandelen föreslogs emellertid i sak ingen ändring i

förhållande till gällande regler. 1 fråga om huvudkontorsandelen anförde

beredningen följande:

När det gäller att fördela inkomst mellan verksamhetsgrenar av olika

art, torde enligt huvudregeln den ekonomiska betydelsen av varje gren

böra utgöra fördelningsgrund. Så synes regeln också hava tolkats, när det

varit fråga om uppdelningen mellan fabrikation och handel, men vid utmätande

av huvudkontorets andel har det införda stadgandet angående

sådan andel kommit att verka såsom en begränsning. Denna begränsning,

som ansluter sig till de av kommunalskattesakkunniga framlagda riktlinjerna,

synes i viss mån stå i motsättning till huvudregeln. Huvudkontorsandelen

torde nämligen i allmänhet icke vara så stor att den motsvarar den

ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten.

Beredningen har även övervägt eu ytterligare begränsning av beskattningsrätten

för de kommuner, däri tillverkning ej sker, genom ett borttagande

av huvudkontorsandelen, såsom i de ovannämnda motionerna vid

1938 års riksdag ifrågasatts. Eu sådan åtgärd skulle även överensstämma

med beredningens allmänna uppfattning i lördelningsfrågan. Det må också

erinras, att man i Danmark nyligen funnit anledning upphäva bestämmelsen

om särskild andel för huvudkontorskommunen. Då emellertid huvudkontorsandelen

genom gällande bestämmelser är tämligen snävt begränsad

och därför icke har någon betydelse för fördelningen av inkomstskatteunderlaget

mellan kommunerna, har beredningen icke ansett sig hava skäl

att framlägga något förslag i denna fråga. Praxis synes även gå i den rikt

ningen att huvudkontorsandelen sällan bestämmes till mer än fem procent

'' tU har ty till riksdagens protokoll / 9 6‘ 4. 7 sand. Nr 3ti

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1964

Rörande mellankommunala prövningsnämndens praxis i hithörande hänseenden

lämnas i en artikel i Svensk Skattetidning årgång 1948. s. 398,

hl. a. följande upplysningar:

Enligt bestämmelserna i 58 § kommunalskattelagen skall i normalfallet

5 procent av den kommunalskattepliktiga inkomsten tillföras den

kommun där huvudkontor för rörelse funnits. Om det gäller ett företag,

som både tillverkar varor och försäljer dessa genom egen försäljningsorganisation,

brukar den återstående delen av kommunalskattepliktiga inkomsten

enligt utbildad praxis fördelas med % tillverkningsvinst och Va

försäljningsvinst. Tillverkningsvinsten fördelas i förekommande fall i förhållande

till tillverkningsvärdena eller efter annan grund som kan befinnas

skälig och försäljningsvinsten med ledning av omsättningssiffrorna.

Fördelning med ledning av s. k. specialhokslut för olika avdelningskontor

godtages som regel icke.

1 vissa fall beräknas emellertid huvudkontorsandelen till 10 procent. För

företag som uteslutande driva handelsrörelse brukar således huvudkontorsandelen

beräknas efter den högre procentsatsen, om huvudkontoret ombesörjer

varuinköpen. Förhöjningen motiveras med att någon del avvinsten

bör hänföras till den del av huvudkontorets verksamhet som avser

varuanskaffningen och som hos tillverkningsbolag motsvaras av tillverkningsvinst.

Vidare brukar huvudkontorsandelen beräknas till 10 procent,

om huvudkontoret är av särskilt stor betydelse, exempelvis om konstruktions-

och forskningsarbeten i större omfattning bedrivas i huvudkontorskommunen

eller om huvudkontoret såsom hos våra stora exportindustrier

sköter världsomfattande affärer. Slutligen brukar huvudkontorsandelen

höjas till 10 procent i sådana fall då huvudkontoret sköter försäljningsarbetet

men detta kräver jämförelsevis liten personal. Det har i sådana fall

ansetts, att huvudkontorskommunen skulle bli alltför gynnad, om den

enligt vanlig schablon tillfördes 5 procent såsom huvudkontorsandel och

i/3 av återstående inkomst såsom försäljningsvinst. Huvudkontorskommunen

tillgodoräknas i stället en mindre försäljningsvinst genom att huvudkontorsandelen

höjes till 10 procent: återstående del av den kommunalskattepliktiga

inkomsten tillföres tillverkningskommunerna. Sistnämnda

förfaringssätt brukar bl. a. tillämpas då tillverkningen avser tämligen likartat

gods och försäljningen sker i stora partier. Detta gäller exempelvis

gruvföretag: även för bruksindustrier och trävaruföretag räknas ofta icke

med full försäljningsvinst enligt huvudregeln utan huvudkontorsandelen

höjes i stället till 10 procent.

Jämväl bestämmelser om vad som avses med fast driftställe framlades

först i Eiserman och von Wolckers förslag och innebar huvudsakligen

vad nu är stadgat. Bl. a. upptogs kontor såsom exempel på fast driftställe.

Tidigare fanns endast en generell föreskrift, att inkomsten skulle beskattas,

där rörelsen eller någon huvudsaklig gren därav på mera självständigt sätt

eller i avsevärd oinfattning idkats. Kommunalskattekommittén föreslog

bestämmelser om fast driftställe med i huvudsak samma innebörd som de

nu gällande. Kommittén uttalade (s. 408), att de föreslagna bestämmelserna

avsåg att i mera bestämd form angiva beskattningsort för rörelse

eller yrke men rubbade inte utbildad praxis på området. Kommitténs för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 nr 196i

5

slag upptogs med vissa smärre ändringar i 1927 och 1928 års kommunalskattepropositioner

samt föranledde intet särskilt uttalande från riksdagens

sida.

Frågan om fördelningen av rörelseinkomst mellan kommuner har etter

1938 flera gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda

avvisade riksdagen år 1955 på förslag av bevillningsutskottet motionsyrkanden

av innebörd dels att regeln i 58 § kommunalskattelagen, att fem procent

av rörelseinkomsten skall hänföras till huvudkontorskommun, skulle

utgå och dels att »kontor» enligt 61 § samma lag ej skulle räknas som fast

driftställe. Utskottet framhöll i sitt betänkande nr 48/1955 att för beskattning

av huvudkontorsandel i en kommun torde erfordras, att i kommunen

inrättats ett verkligt huvudkontor som har karaktären av fast driftställe och

underströk att gällande bestämmelser på området torde vara grundade på

den uppfattningen, att en fördelning av rörelseinkomsten bör ske mellan de

olika kommuner, i vilka inkomsten kan anses ha åtnjutits eller intjänats.

Därvid hade man icke ansett sig kunna bortse från det förhållandet att,

även om ett företag idkat fabriksrörelse eller dylikt, rörelseresultatet dock

måste antagas vara beroende jämväl av andra faktorer än enbart tillverkning

eller produktion. Man hade sålunda tillerkänt beaktande särskilt åt

försäljningsarbete genom den s. k. försäljningsvinstandelen, men jämväl

åt inköpsarbete och administration. Huvudkontorsandelen torde salunda

vara avsedd att motsvara den andel av rörelseinkomsten, som kunde antagas

ha intjänats genom den vid huvudkontoret bedrivna verksamheten. Denna

innebar stundom endast ren administration, men mestadels torde flertalet

för rörelsens verksamhet avgörande beslut ske på huvudkontoret och

även vass inköps- eller försäljningsverksamhet vara knuten dit. En eventuell

minskning av huvudkontorets andel i rörelseinkomsten borde enligt utskottet

inte ske annorledes än i samband med att grunderna för fördelning av

rörelseinkomst över huvud taget upptogs till omprövning. Utskottet framhöll

dock som sin uppfattning att berättigade anmärkningar knappast kunde

riktas mot de resultat som framkommer vid en rätt tillämpning av gällande

bestämmelser.

Frågan om huvudkontorsandelen prövades även vid 1956 års riksdag och

då av såväl statsutskottet som bevillningsutskottet. Statsutskottet hade i

samband med behandlingen av annan fråga också att taga ställning till

motionsvis framställt yrkande om slopande av eller skälig jämkning av

LKAB:s huvudkontorsandel vid den kommunala beskattningen.

Statsutskottet avvisade yrkandet i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 155/1956 och framhöll därvid — utan att närmare ingå på skattespörsmålet

— att enligt vad utskottet inhämtat man torde kunna räkna med att

inom ramen för nuvarande skattelagstiftning möjlighet skulle föreligga att

bestämma huvudkontorsandelen för det nya LKAB till allenast 5 procent.

Bevillningsutskottet avvisade i sitt av riksdagen godkända betänkande

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 196i

nr 29/1956 motionsyrkande av innebörd att bestämmelsen om huvudkontorsandel

skulle utgå ur 58 § kommunalskattelagen. Utskottet framhöll därvid

bl. a. att det med hänsyn till önskvärdheten att undvika onödiga taxeringstvister

oeh att förenkla taxeringsarbetet syntes vara en rationell ordning

att begagna sig av eu i lagen angiven schablonmässigt bestämd procentsats,

vilken skall tillämpas då omständigheterna inte föranleder till att

större andel av inkomsten bör hänföras till huvudkontoret. Utskottet fann

anledning inte föreligga till antagande, att betydelsen av den vid huvudkontoret

bedrivna verksamheten under senare tid avtagit och erinrade om

att, då bestämmelsen om ininimiandelen fem procent infördes, från flera

hall gjorts gällande alt den var för låg och borde bestämmas till tio procent.

I proposition nr 84/1963 med förslag til! ändringar i reglerna för fördelning

mellan kommuner av det skatteunderlag, som härrör från kraftverksrörelse,

hade till kommun, där huvudkontor är beläget, hänförts 10 procent

av rörelseinkomsten. Riksdagen bestämde emellertid på förslag av bevillningsutskottet

i dess betänkande nr 38/1953 huvudkontorsandelen till

allenast 5 procent.

Av innehållet i förevarande motioner må här återges följande.

1 de likalydande motionerna 1:35 och //:47 frainhålles att huvudkontorskommunens,

dvs. Stockholms, andel av LKABrs till kommunalskatt i Sverige

beskattningsbara inkomst för närvarande utgör 7,5 procent. Denna

siffra är enligt motionärerna för hög. I kommunalskattelagen uppräknas

»antalet där sysselsatta arbetare» bland de förhållanden vilka bör tjäna som

grund vid bedömande av huvudkontorsandelens storlek. Det framstår även

som uppenbart att antalet anställda står i direkt relation till de skyldigheter

i fråga om kommunal service som åvilar vederbörande kommuner. Kostnader

för undervisning, gator, vatten och avlopp, bostadsförsörjning m. ni.

följer i stort sett med antalet invånare. Från denna synpunkt framstår det

även som motiverat att antalet anställda på olika orter tillmätes stor betydelse

vid fördelningen av företagets beskattning mellan produktions- och

h uvudkon torskom munern a.

Det måste ifrågasättas om ortsfördelningen av antalet anställda — med

beaktande av de synpunkter som här anförts — tillmätts vederbörlig uppmärksamhet

vid bestämmande av huvudkontorsandelen för LKABrs beskattning.

Det totala antalet i LKAB anställda utgör omkring 7 000 personer,

varav cirka 6 500 i Sverige. De inom landet anställda fördelar sig med

omkring 6 400 på olika kommuner inom Norrbottens län och 75 i huvudkontorskommunen.

En huvudkontorsandel om 7.5 procent svarar som synes

ej mot fördelningen av antalet anställda, utan skulle en huvudkontorsandel

om endast 1 procent eller någon tiondedel däröver vara den riktiga, detta så

mycket mera som kostnaden per capita för en jämförbar kommunal service

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

7

i detta fall av klimatiska och andra orsaker är högre i produktionskommunerna

än i huvudkontorskonununen.

Enligt motionärerna tilldelas huvudkontorskommunerna för närvarande

rätt allmänt en alltför stor andel av rörelseinkomsten. Detta har, menar de,

sin naturliga förklaring i den utveckling som skett ej minst i fråga om kommunikationer

och på det kontorstekniska området. Skattelagstiftningen bör

:— menar motionärerna — bringas att bättre motsvara dagens faktiska förhållanden

och detta bör ske genom en omprövning av 58 § kommunalskattelagen.

I de likalydande motionerna 1:202 och 11:250 framföres liknande synpunkter.

Motionärerna upplyser att antalet anställda vid LKAB:s huvudkontor

enligt 1962 års uppgifter var 75 av bolagets totalt 15 678 anställda.

Utskottet

Bestämmelser om huvudkontorsandelen vid den kommunala beskattningen

infördes första gången i 1928 års kommunalskattelag. Reglerna, som

alltjämt gäller, bygger i allt väsentligt på ett förslag av 1921 års kommunalskattekominitté

och innebär i huvudsak att fem procent eller, där omständigheterna

därtill föranleder, högre procent av rörelseinkomsten beskattas i

kommun, där huvudkontor funnits, medan återstoden fördelas till beskattning

mellan de kommuner, där fast driftställe begagnats, efter vad soin finnes

skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade varors värde,

handelsomsättningens storlek, antalet där sysselsatta arbetare eller annat

förhållande, som kan tjäna som grund för bedömande av den inkomst som

kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

Genom utslag den 16 februari 1961 i mål angående Luossavaara-Kiirunavaara

Aktiebolags, i det följande benämnt LKAB, taxering till kommunal

inkomstskatt år 1959 har kammarrätten förklarat, att av bolagets i Sverige

till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst 7,5 procent bort tagas

till beskattning i huvudkontorskommunen Stockholm. I detta utslag har

regeringsrätten den 5 juni 1968 inte funnit skäl göra ändring (RÅ 1963

not. Fi 891).

I samtliga förevarande motioner framhåller motionärerna afl eu huvudkontorsandel

om 7,5 procent måste anses alltför hög i fråga om LKAB. Enligt

deras mening hänföres ganska allmänt eu för stor del av företagens

rörelseinkomster till huvudkontorskommunerna och de yrkar därför utredning

av frågan om huvudkontorsandelen vid den kommunala beskattningen.

1 de likalydande motionerna 1:35 och 11:47 yrkas härjämte att riksdagen

— i avvaktan på resultatet av eu sådan utredning — skall uttala att huvudkontorsandelen

vid LKAB:s kommunala beskattning inte får utgöra mer än

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 är 196i

5 procent av bolagets i Sverige till kommunal inkomstskatt beskattningsbara

inkomst.

Utskottet vill med anledning härav framhålla följande.

Under förarbetena till nu gällande regler om fördelning av rörelseinkomst

mellan olika kommuner gjordes bl. a. gällande att dittillsvarande praxis

tagit alltför ringa hänsyn till de olägenheter som rörelsedrivande företag

förorsakat kommun, där viss gren av rörelsen utövats. Särskilt gällde detta

i fråga om företag med fabriksverksamhet inom en kommun samt med

kontor och affärsledning inom en annan kommun. Kommuner med huvudkontor

hade — framhölls det — tilldelats en andel av rörelseinkomsten,

som inte stod i rimlig proportion till de jämförelsevis ringa olägenheter och

kostnader som dessa kommuner åsamkades.

Fördelningsregeln i 58 § kommunalskattelagen är avsedd att förhindra

bl. a. orättvisor av denna art och innebär således att vid fördelningen särskild

hänsyn skall tagas till sådana omständigheter som att en viss verksamhet

dragit nytta av kommunala anordningar eller att kommunen åsamkats

särskilda kostnader för verksamheten. En garanti för att denna s. k.

intresseprincip upprätthålles har man velat skapa genom att i fråga om

rörelse i allmänhet fastställa en normalgräns för huvudkontorsandelen om

fem procent.

Av ordalydelsen i 58 8 kommunalskattelagen framgår att lagstiftaren ansett

särskild hänsyn böra vid rörelseinkomstens fördelning tagas till den

ekonomiska betydelsen för ett företag av den inom en kommun bedrivna

verksamheten. Enligt huvudregeln skall nämligen såsom fördelningsgrund

principiellt användas den norm som bäst motsvarar vad som »åtnjutits»

inom kommunen, d. v. s. den företagsekonomiska vinsten. Bestämmelsen

avser visserligen den del av inkomsten som återstår sedan huvudkontorsandelen

avräknats. Av den omständigheten, att huvudkontorsandelen, >där

omständigheterna därtill föranleda», kan höjas utöver fem procent, torde

man emellertid kunna draga den slutsatsen, att lagstiftarens mening varit

att man också vid huvudkontorsandelens bestämmande skall taga hänsyn

till den ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten.

I praxis har huvudkontorsandelen ofta beräknats till en högre

procentsats än fem.

Motionärerna synes mena att huvudkontoren varken ekonomiskt eller organisatoriskt

numera har en betydelse som motiverar att dessa tillerkännes

en större procentuell andel av rörelseinkomsten än fem procent och

stöder denna uppfattning på att den snabba tekniska utvecklingen inom

olika områden möjliggjort eu decentralisering till produktions- och tillverkningskommunerna

av många uppgifter som tidigare normalt föll inom

huvudkontorets verksamhetssfär.

Utskottet delar uppfattningen att beträffande åtskilliga förtag den vid

huvudkontoret bedrivna verksamheten under senare tid avtagit i betydelse.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 År 1961 9

Ä andra sidan kan inte bortses ifrån att utvecklingen i vissa fall gått i motsatt

riktning.

Hur stor den i lagen angivna procentsatsen för huvudkontorsandelen

skall vara är en bedömningsfråga, till vilken utskottet inte är berett ta

ställning på det av motionärerna redovisade materialet.

Det ligger i sakens natur att det ofta är svårt att fastställa hur stor del

av den totala inkomsten som bör hänföras till den vid huvudkontoret bedrivna

verksamheten. Rätt tillämpad bör dock 58 § kommunalskattelagen

kunna i flertalet fall leda till ett rättvisande resultat. Utskottet vill understryka

att lagrummet förutsätter att huvudkontorsandelen inte bestämmes

med utgångspunkt uteslutande från huvudkontorets ekonomiska betydelse

för företaget i dess helhet. En sådan tillämpning av fördelningsregeln torde

inte beakta produktions- och tillverkningskommunernas krav på skatteunderlag.

Enligt utskottets mening bör vid huvudkontorsandelens bestämmande —

därest intresseprincipen skall upprätthållas i den utsträckning som förutsatts

vid fördelningsregelns tillkomst — restriktivitet iakttagas när

det gäller att gå utöver den för normalfallen fixerade femprocentsgränsen.

Med hänsyn till det anförda och då den i motionerna aktualiserade frågan

torde kunna lösas i rättstillämpningen är utskottet inte berett att medverka

till en utredning av den art motionärerna avser.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:35 av herrar Torsten Andersson

och Nils-Eric Gustafsson samt 11:47 av herr Larsson

i Hedenäset m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna 1:202 av herr Hedström

m. fl. och 11:250 av herr Svanberg m. fl.,

samtliga motioner angående fördelningen av beskattningsrätten

mellan produktionskommun och huvudkontorskommun,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 april 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 196i

; Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken

Ranmark, herrar Stefanson*, Oscar Carlsson, Elofsson*, Wärnherg, Gösta

Jacobsson, Billman* och Ottosson*; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard, Kärrlander*,

Vigelsbo, Andersson i Essvik, Darlin, Enskog, Hammarsten och

Broberg.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

f i ■-''iui-.r-A , . i »t.'',.!.»*n

in

U\* it åi A’t

i

\</W. tu

A:

i T *

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockhalm 1964

640132

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.