Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

1964-04-09 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1964:40, Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

1

Nr 40

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående värderingen av varulager vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet, såvitt nu är i fråga, till behandling i ett sammanhang upptagna

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:560 av herr Lundström m. fl. och 11:693

av herr Ohlin m. fl., vari under 1. hemställts, att riksdagen måtte besluta

att beskattningsreglerna angående värdering av varulager ändras så att nedskrivning

tillätes till 30 procent av lagrets värde, att gälla fr. o. m. 1965 års

taxering; samt

2) de likalydande motionerna 1:573 av herr Virgin m. fl. och 11:683 av

herr Heckscher m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

För skattskyldig, —---av följande.

Därest vinstresultatet--—stadgade grunder.

Den i----nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp än

trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter

avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre

belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de

två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid

beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande

förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av sagda

medel tal svärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens

1 Bihang Ull riksdagens protokoll 1964, 7 samt. Nr 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 är 1964

utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena

å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio procent

av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,

därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.

Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen

återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan

om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna

ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av sådana

varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å tillgångarna

i fråga, beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret eller

under något av de närmast föregående nio beskattningsåren. Därest sist

angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats, skall

vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet av värdena å

lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren icke

gälla.

Utan avseende---vara påkallat.

Vad i —--såsom skäligt.

Avdrag för —--skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande -—• -— — eget kapital.

När fråga —---skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av —- ---september beskattningsåret.

Vad här--- — årets inkomst.

Har avverkningsrätt —--influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.

Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Motionerna 1:560 och 11:693, såvitt angår deras hemställan under 2., behandlas

av utskottet i betänkande nr 41.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda,

här behandlade yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej

lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 11:683 (jfr 11:247) och 11:693.

Gällande bestämmelser

Vid 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.

Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning eller

förbrukning (lager) föreskriver dessa bestämmelser i punkt 1 av anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga värdesättningen

skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning

att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade bestämmelser.

Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid beskattningsårets

utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av lagrets

anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

3

är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med högst 60 procent.

Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas den

inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning av endera

av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden än enligt

huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens storlek

beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,

vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra

supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror

lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars

lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser

för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt

dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret

1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda

procentsats gällde även beträffande varulagervärderingen vid utgången av

beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och

med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.

Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering.

Frågans behandling vid tidigare års riksdagar

Förslag till nu gällande bestämmelser rörande företagsbeskattningen förelädes

1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen

förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av

propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten

nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda

motioner. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att

något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas

från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen

skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar

i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet

öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till Iikviditetsförstärkning

genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen av

företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,

inventarier o. d.

Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet

bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan

å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt

vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning

av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet

av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för pris
“

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 7 samt. Nr 40

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr UO är 196i

fallsrisk. Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar

nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår

har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis,

enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta

värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas av

näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening måste

det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena

om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,

emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska

synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. 1

själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en huvudregel

enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglarna

i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än de nu i

praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk

måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,

att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,

nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt

från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av

supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar

av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,

vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln

att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar

och företag med sammansatta lager, där en prisförändring i någon

del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets

värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att

tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning

för prisfallsrisk.

Även i motioner vid senare års riksdagar har vid flera tillfällen framställts

yrkanden om ändring av huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet

för den nedre gränsen bestämmes till 30. Dessa yrkanden har avvisats

av riksdagen. Därvid har från bevillningsutskottets sida bl. a. framhållits

att utskottet i princip ansåg att huvudregeln för varulagervärderingen

inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent av

värdet. Utskottet har uttalat den meningen att — sedan väl den erforderliga

uppskrivningen skett — det torde komma att visa sig att för näringslivet

i allmänhet en 60-procentig nedskrivning skulle vara tillräcklig för det

syfte nedskrivningen främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande

skydd mot prisfallsrisk. Det har vidare framhållits att genom särskilda

regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag

med särskilt priskänsliga varor.

Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen

har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen.

I proposition nr 27 till 1959 års riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års

taxering. Vidare yrkades i motionerna 1:385 och 11:460 att riksdagen måtte

uttala, att huvudregeln om värdering av varulager till lägst 30 procent av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 196U

5

värdet skulle gälla, så länge dåvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.:

Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års

B-riksdag — som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln

vid varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet

delar departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna

i vissa fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin

tur kan få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.

Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens

undvikas. Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden

före det fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges

ett år. Huruvida ytterligare uppskov må befinnas erforderligt kommer givetvis

att bero på konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte

tas för närvarande. Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t med

uppmärksamhet följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger

anledning därtill, vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet

ha besvarat det i motionerna 1:385 och 11:460 framställda yrkandet.

Vid 1960—1962 års riksdagar avvisades motionsyrkanden om ändrade

bestämmelser för varulagervärderingen (jfr bevillningsutskottets bet. nr

37/1960, 20/1961, 35/1962). Samma utgång rönte motioner i ämnet vid

1963 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 25 framhöll

utskottet bl. a. att gällande bestämmelser för varulagervärderingen måste

för normalfallen anses ge ett fullt tillfredsställande skydd mot prisfall.

Ändringsyrkandena i motionerna rörande huvudregeln, vilka avsåg rätt till

nedskrivning av varulager till lägst 30 procent av lagrets värde, hade heller

inte grundats på att så var fallet. Till stöd för motionerna åberopades i stället

önskvärdheten att öka företagssparandet och konsolideringsmöjligheterna

inom näringslivet. Utskottet anförde vidare.

Enligt utskottets mening är det av utomordentligt värde inte blott för

företagen utan även för det allmänna att företagen har goda möjligheter

till konsolidering och en god likviditet. Vid beskattningsreglernas utformning

måste emellertid en avvägning göras mellan å ena sidan företagens

konsoliderings- och likviditetskrav samt å andra sidan det allmännas befogade

anspråk på att även rörelseidkare skall bidra till skatteintäkterna

alltefter bärkraft. Den genom lagstiftningen härutinnan gjorda avvägningen

finner utskottet, såsom torde framgå av det ovan anförda, skälig. I sammanhanget

må också framhållas att gällande svenska regler för varulagervärderingen

allmänt torde betraktas såsom liberala vid cn jämförelse med

motsvarande bestämmelser i andra europeiska länder, vilka arbetar under

liknande ekonomiska villkor som vårt land.

Utskottet avstyrkte motionerna och hänvisade till att hela företagsbeskattningens

framtida utformning var föremål för överväganden inom den

till allmänna skatteberedningen hörande företagsskatteutredningen. I detta

läge var det enligt utskottets mening inte lämpligt att här till principiell

diskussion uppta frågan om och i vad mån skattereglernas utformning

borde ta sikte på att vidga möjligheterna till konsolidering för företagen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

och om detta i så fall borde ske genom ändrade bestämmelser för varulagervärderingen.

Motionerna

I motionerna 1:560 och 11:693 framhålles bl. a. att det är av central betydelse

för en dynamisk, utvecklingsfrämjande politik på vad sätt företagsbeskattningen

utformas. I detta avseende har den politik som förts från

den nuvarande regeringens sida utmärkts av bristande förståelse och intresse.

Motionärerna påpekar, att de länge varnat för den åtstramning av företagssparande

och självfinansieringsmöjligheter som genomförts. Från regeringens

sida brukar häremot invändas att de ökade möjligheterna till avsättning

till investeringsfond måste beaktas. Dylika avsättningar är också

enligt motionärernas uppfattning värdefulla, men de kan inte ersätta de

tidigare beskurna avskrivningsmöjligheterna. Motionärerna erinrar också

om att finansministern är införstådd med att den sjunkande självfinansieringsgraden

för företagens investeringar är ägnad att inge viss oro. Den

aviserade rätten till investeringsavdrag vid maskinanskaffningar anser motionärerna

inte vara till fyllest. Någon vilja att bryta den tendens till sjunkande

företagssparande, som sedan länge kunnat iakttas, finns inte hos

regeringen. För att vidga företagssparandet och höja självfinansieringsgraden

bör enligt motionärernas mening bl. a. reglerna för varulagervärderingen

göras gynnsammare.

Till stöd för lagstiftningsyrkandet i motionerna 1:573 och 11:683 åberopas

motivering i motionerna 1:207 och 11:247. Däruti framhålles att man vid

bedömandet av de regler som bör gälla vid inkomsttaxeringen måste särskilt

beakta varulagrets ekonomiska karaktär för handels- och produktionsföretag.

Sådana företag är tvungna att hålla sig med ett visst lager för

att över huvud taget kunna bedriva sin verksamhet. De kan inte lösgöra

det i lagret investerade kapitalet, utan detta är lika hårt bundet som kapital

investerat i anläggningstillgångar. Fn uppskrivning av varulagret leder

till blott en skenbart högre vinst. Företaget visar inte en emot denna skenbara

vinst svarande ökad avkastning. Uppskrivningen träffar med andra

ord företagets arbetande kapital oberoende av om företaget i övrigt visar

vinst eller förlust. Den uppskrivning av varulagervärdena som framtvingades

för tre år sedan begränsade företagens arbetande kapital. Uppskrivningen

träffade mycket ojämnt och utan hänsyn till det enskilda företagets

konkurrensläge. Inte minst drabbades den mindre och medelstora företagsamheten,

som för närvarande arbetar under mycket besvärande villkor, då

det gäller anskaffningen av riskvilligt kapital. Mot den bakgrunden talar

såväl principiella som praktiska skäl enligt motionärernas uppfattning för

en återgång till de varulagervärdesbestämmelser som gällde vid 1960 års

taxering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

7

Utskottet

I förevarande betänkande behandlar utskottet motionsyrkanden om

ändring av gällande regler rörande värdering av varulager vid inkomstbeskattningen.

De vid 1955 års riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen

rörande värdering av varulager tillämpas i full utsträckning från och med

1961 års taxering. Enligt huvudregeln får lagret i princip inte upptas till

lägre belopp än 40 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde

å balansdagen. Med tillämpning av endera av två supplementärregler

kan dock i särskilda fall lägre lagervärden godtas. Anledningen till att man

år 1955 uppsköt det fulla ikraftträdandet av huvudregeln var att man ville

möjliggöra en successiv anpassning av lagervärdena till de nya bestämmelserna

för sådana skattskyldiga, som — vid den tidpunkt då reglerna antogs

— hade gjort långtgående nedskrivningar å varulagren.

I motionerna yrkas, såvitt här är i fråga, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring av huvudregeln för varulagervärderingen att nedskrivning

av varulager får äga rum till lägst 30 procent av lagrets värde och alltså

en återgång till den bestämmelse som gällde vid 1960 års taxering och tidigare.

I motionerna 1:573 och II: 683 yrkas även förmånligare procenttal än

som nu gäller vid tillämpning av den ena av supplementärreglerna.

Utskottet vill till en början erinra om att det främsta motivet för att begränsningsregeln

rörande varulagervärderingen infördes år 1955 var att man

önskade få företagsbeskattningen utformad så, att den bättre än vad tidigare

var fallet kunde anpassas till en konjunkturstabiliserande ekonomisk

politik. En avvägning skedde mellan å ena sidan synpunkter av konjunkturpolitisk

art, som talade för kraftigast möjliga åtstramning av de permanenta

värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av regler, som lämnade

utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk. Det anfördes vidare,

att en huvudregel, innebärande rätt till nedskrivning ända ned till 30

procent av lagrets värde, i förening med supplementärreglerna skulle innebära

generösare värderingsregler än de, som vid tidpunkten för lagstiftningen

tillämpats i praxis, och därigenom inte heller ge den avsedda konjunkturpolitiska

effekten. Därför ansågs nödvändigt med en mindre långtgående

nedskrivning, och de alternativ som då låg närmast till hands var

nedskrivning till 40 eller 50 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde.

Med hänsyn till att i vissa speciella fall möjligen ett fullt

betryggande skydd mot prisfall inte skulle erhållas, om en nedvärdering till

50 procent valdes, ansåg såväl föredragande departementschefen som 1955

års bevillningsutskott att procentsatsen borde fastställas till 40.

Vid bedömningen av skäligheten av den nu gällande huvudregeln bör

enligt utskottets mening ihågkommas att den tillåtna högsta nedskrivningen

med 60 procent beräknas på det värde som framkommer sedan avdrag

från anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet i förekommande fall

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

skett för inkurans. I sammanhang härmed bör nämnas att inkuransavdrag

enligt särskilt stadgande schablonmässigt får ske med 5 procent av det lägsta

av nyssnämnda värden om en sådan beräkning inte framstår såsom uppenbart

opåkallad. Beträffande lagren inom vissa branscher eller hos vissa

grupper skattskyldiga äger riksskattenämnden föreskriva att inkuransavdrag

får ske med högre procenttal än nyss nämnts. Sådan föreskrift har

meddelats för ett flertal branscher inom detaljhandeln såsom textil- och

skohandeln och i vissa fall även för grosshandeln.

Gällande bestämmelser för varulagervärderingen måste enligt utskottets

mening anses för normalfallen ge ett fullt tillfredsställande skydd mot prisfall.

I motionerna har inte heller anförts att så inte skulle vara fallet. Till

stöd för ändringsyrkandet åberopas i stället behovet av att vidga företagssparandet

och att höja självfinansieringsgraden inom företagen; inte minst

gäller det att främja anskaffningen av riskvilligt kapital åt de mindre och

medelstora företagen.

Såsom tidigare framhållits från bevillningsutskottets sida, då frågan om

utsträckning av nedskrivningsrätten å varulager varit föremål för prövning,

är det givetvis av utomordentligt värde inte endast för företagen utan

även för det allmänna att företagen bär goda möjligheter till konsolidering

och en god likviditet. Emellertid måste en avvägning ske mellan önskemålen

att beskattningsreglerna utformas så att de i största utsträckning bidrar

till företagens konsolidering och det allmännas befogade anspråk på att

även skattskyldiga, som driver rörelse, skall bidra till skatteintäkterna alltefter

sin bärkraft. Att därvid förstnämnda synpunkt såvitt gäller reglerna

för varulagervärderingen i vårt land har fått göra sig gällande i minst

lika hög grad som i jämförbara länder framgår enligt utskottets mening

därav att de svenska bestämmelserna i förevarande hänseende allmänt torde

betraktas som mycket generösa.

Med hänsyn härtill och då hela företagsbeskattningens framtida utformning

är föremål för övervägande inom den till allmänna skatteberedningen

hörande företagsskatteutredningen anser sig utskottet inte ha blivit övertygat

om att behoven av ökad konsolidering och förbättrad likviditet inom

företagen nu är av sådan styrka att riksdagen bör frångå sina tidigare ställningstaganden

till frågan om högsta tillåtna varulagernedskrivning. Med det

anförda avstyrker utskottet de föreliggande motionerna, såvitt här är i

fråga.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:560 av herr Lundström

m. fl. och 11:693 av herr Ohlin m. fl. angående allmänna

riktlinjer för skattepolitiken, såvitt avser punkt 1) i motionernas

hemställan; samt

2) de likalydande motionerna 1:573 av herr Virgin m. fl.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr iO år 196i

9

och 11:683 av herr Heckscher in. fl. angående värderingen

av varulager vid beskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson*, fröken

Ranmark, herrar Stefanson, Elofsson*, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson,

Paul Jansson och Ottosson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Rorås, Brandt, Allard*,

Kärrlander, Vigelsbo*, Engkvist*, Christenson i Malmö, Andersson i Essvik,

fru Nettelbrandt* och herr Darlin.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Stefanson, Lundström, Gösta Jacobsson, Ottosson, Magnusson i

Borås, Christenson i Malmö, fru Nettelbrandt och herr Darlin, vilka — under

åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1:560 av herr

Lundström m. fl. och 11:693 av herr Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna

1:573 av herr Virgin m. fl. och 11:683 av herr Heckscher m. fl. —

ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionärernas förslag, att varulager

vid inkomstbeskattningen skall kunna nedskrivas till 30 procent i stället

för lägst 40 procent av anskaffningsvärdet, och sålunda bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förenämnda motioner,

i vad avser förevarande fråga, antaga det vid motionerna

1:573 och 11:683 fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Särskilt yttrande

av herrar Elofsson och Vigelsbo, vilka anfört följande:

I de motioner, som behandlas i förevarande betänkande, har yrkats rätt

till större nedskrivning av värdet å varulager vid beskattningen. I motiveringen

för yrkandena har anförts att möjligheterna för företagen att uppnå

en önskvärd konsolidering bör ökas.

Vi delar motionärernas uppfattning, att företagens konsolideringssträvanden

bör underlättas genom en lämplig utformning av beskattningsreglerna.

Vi ifrågasätter emellertid om rätt till ökad nedskrivning av varu
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr tO år 196i

lagrens värde härvidlag är den lämpligaste metoden. Det bör uppmärksammas

att åtskilliga företag, som har behov av ökade konsolideringsmöjligheter,

saknar varulager eller har sådana lager i endast obetydlig utsträckning.

För dessa företag skulle givetvis rätt till ökad nedskrivning av varulagrens

värde sakna betydelse. Det bör även uppmärksammas, att åtskilliga

företag med varulager, särskilt mindre och medelstora, inte har möjlighet

att utnyttja de nedskrivningsmöjligheter som nu finns.

Enligt vår mening bör inte möjligheterna till ökad nedskrivning av varulagrens

värde komma i fråga i första hand, då det gäller att genom en lämplig

utformning av beskattningsreglerna underlätta företagens konsolidering.

Från vårt håll har både vid årets riksdag och vid tidigare tillfällen föreslagits

andra åtgärder i konsolideringsunderlättande syfte, t. ex. ökade möjligheter

till avsättning till investeringsfond och rätt till avsättning till resultatutjämningskonto.

Enligt vår mening skulle åtgärder av denna art på

ett bättre och mera likvärdigt sätt underlätta företagens konsolidering och

s j älvfinansiering.

Frågan om beskattningsreglernas utformning i fråga om varulager får

anses ingå i allmänna skatteberedningens uppdrag. Enligt vår mening bör

därför någon ändring i reglerna om varulagren icke nu vidtagas, utan frågan

bör prövas inom beredningen under hänsynstagande till skattesystemets

utformning som helhet och under beaktande av angelägenheten av

andra lättnader på företagsbeskattningens område.

Av skäl som här åberopats har vi inte ansett oss kunna biträda förevarande

motionsyrkanden.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964

640834

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.