Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om höjning av schablonavdraget vid beskattningen av enoch tvåfamiljsvillor m. m.

1964-05-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1964:45, Betänkande i anledning av väckta motioner om höjning av schablonavdraget vid beskattningen av enoch tvåfamiljsvillor m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 196A

1

Nr 45

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om höjning av schablonavdraget vid beskattningen av

en- och tvåfamiljsvillor m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet bär hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:548 av herr Torsten Andersson och 11:697

av herr Persson i Heden m. fl., vari yrkats, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte hemställa om en skyndsam prövning av frågan om en

höjning av schablonavdraget för en- och tvåfamiljsvillor till 400 kronor»;

samt

2) motionen 11:354 av herr Lindkvist m. fl., vari yrkats, »att riksdagen

måtte hemställa hos Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen förslag inom nuvarande

skattelagstiftnings ram om maximering av avdragsrätten för gäldräntor

gällande egnahem av speciellt påkostad karaktär.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 11:354 (jfr 11:353) och 11:697.

Enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen skall såsom bruttointäkt av annan

fastighet, vilken är inrättad till bostad åt högst två familjer, upptagas

ett belopp motsvarande två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde

under beskattningsåret. Från bruttointäkten må jämlikt 25 §

3 mom. avdrag göras för ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt, i

förekommande fall, för tomträttsavgäld eller liknande avgäld, varemot avdrag

för övriga fastighetsomkostnader inte får ske. Är ägaren fysisk person,

som är mantalsskriven på fastigheten, medgives därjämte ett extra avdrag

med 200 kronor, dock att detta avdrag inte får överstiga bruttointäktens belopp.

Angivna regler för förenklad inkomstberäkning (schablonbeskattning)

gäller även om fastigheten utöver bostad åt en eller två familjer innehåller

något enstaka rum för uthyrning eller i ringa omfattning kan användas för

annat ändamål än såsom bostad.

Bestämmelserna om schablonbeskattning tillämpas däremot ej om fastigheten

regelbundet och i icke blott ringa omfattning i förvärvssyfte utnyttjas

på annat sätt än för uthyrning till stadigvarande bostad eller såsom bostad

åt ägaren.

Bihang Ull riksdagens protokoll 196''t. 7 samt. Nr 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1964

Är förutsättningarna för tillämpning av reglerna för schablonbeskattning

inte uppfyllda, skall inkomstberäkningen ske enligt vanliga grunder. Detta

innebär att som inkomst skall upptagas hyresvärdet av egen bostad i fastigheten

samt influtna hyror, varifrån avdrag får göras för omkostnader såsom

ränteutgifter, reparationer, beräknad värdeminskning osv.

Schablontaxeringen av villafastighet infördes genom beslut av 1953 års

riksdag efter förslag av 1950 års skattelagssakkunniga. Metoden gick ut

på att man skulle beskatta avkastningen av det i fastigheten nedlagda kapitalet.

En sådan ordning borde på lång sikt ge samma resultat som en beskattning

av fastighetens hyresvärde. De sakkunniga föreslog att bruttointäkten

av villafastighet skulle upptas till 3,5 procent, motsvarande 6 procent

med avdrag för omkostnader utom ränta. Med beaktande av en då

föreliggande utredning om fastighetsomkostnader och på grund av de vid

1952 års allmänna fastighetstaxering höjda taxeringsvärdena fastställde

riksdagen ett något lägre procenttal, nämligen 3. Härifrån medgavs avdrag

för gäldränta samt tomträttsavgäld och liknande avgäld. Departementschefen

uttalade i propositionen att han utgick ifrån att procentsatsen kunde

få jämkas vid avsevärda förändringar i räntenivån. Ifall utgifterna för

ränta å lånat kapital, framhöll han vidare, översteg 3 procent av taxeringsvärdet

— detta kunde inträffa om fastigheten var högt belånad — så blev

underskottet avdragsgillt enligt vanliga regler om underskott å förvärvskälla.

Såsom ett led i avvecklingen av fastighetsbeskattningen sänktes samtidigt

det s. k. repartitionstalet för fastighetsbeskattningen från 5 till 4

procent.

År 1957 beslöt riksdagen en fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen

genom att sänka repartitionstalet från 4 till 2,5 procent ävensom

vissa åtgärder för att i beskattningshänseende neutralisera verkningarna

av den höjning av taxeringsvärdena som kunde förutses vid 1957 års allmänna

fastighetstaxering. I enlighet härmed sänktes procenttalet för beräkning

av bruttointäkt av en- och tvåfamiljsfastigheter från 3 till 2,5 procent

av det nya taxeringsvärdet. Därjämte infördes det här ovan omnämnda

schablonavdraget å 200 kronor. Beträffande de närmare överväganden, som

låg till grund för beslutet, må här återges följande uttalande av chefen fölfinansdepartementet

i proposition nr 71 till 1957 års riksdag.

»1957 års fastighetstaxering väntas medföra en höjning av taxeringsvärdena

för en- och tvåfamiljsfastigheter med genomsnittligt en tredjedel. I

den föreliggande promemorian framlägges förslag till åtgärder i syfte att i

skälig mån förhindra att de höjda taxeringsvärdena leder till en ökad statlig

inkomstskatt för de berörda fastighetsägarna.

Anledningen till att en väntad lyftning av taxeringsvärdena även får effekt

i fråga om beräkningen av den statliga inkomstskatten för egnahemsägare

är ju att bruttointäkten av sådan fastighet numera skall beräknas till

3 procent av taxeringsvärdet. En höjning av detta värde resulterar sålunda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 196U

3

i en ökning även av bruttointäkten av fastigheten. Såsom av den tidigare

redogörelsen framgår har utredningsmannen övervägt olika tänkbara tekniska

metoder för att åstadkomma den önskade reduceringen av statsskatten.

För egen del har utredningsmannen förordat att ett särskilt avdrag å

400 kronor skall medges vid beskattningen av egnahemsfastighet. I fråga

om beloppets storlek framhåller utredningsmannen att detsamma är så avvägt,

att nettointäkten av en egnahemsfastighet med ett nuvarande taxeringsvärde

å 40 000 kronor icke skall stiga vid en höjning av taxeringsvärdet

med en tredjedel. Då avdraget avvägts i förhållande till vad som är erforderligt

för att åstadkomma full kompensation i fråga om egnahem av genomsnittlig

storlek och standard kommer givetvis ägare av mindre egnahem

att bli något överkompenserade. Å andra sidan kommer enfamiljsfastigheter,

som har högre taxeringsvärde än 40 000 kronor, att få vidkännas en

viss höjning av intäkten.

I och för sig kan goda skäl anföras för att använda den av utredningsmannen

anvisade metoden med ett särskilt egnahemsavdrag. Emellertid

kommer detta, såsom framgår av det anförda, att verka ojämnt även inom

området för vad som är att beteckna som egnahem, villor och tvåfamilj sfastigheter

av normal typ. Vidare kompliceras frågan rent taxeringstekniskt om

man, såsom jag föreslagit i ett föregående avsnitt, genomför en sänkning av

repartitionstalet från 4 procent till 2,5 procent. Utredningsmannens förslag

förutsätter att det nuvarande procenttalet 3 skall bibehållas för den schablonmässiga

beräkningen av bruttointäkten. Såsom jag redan i annat sammanhang

nämnt skulle den situationen då uppkomma att garantibeloppet

blir lägre än intäkten enligt villaschablonen. Riksskattenämnden har i sitt

remissyttrande påpekat att detta förhållande skulle medföra en komplicering

av deklarations- och taxeringsförfarandet. Jag delar denna uppfattning

och vill för egen del tillägga att ett genomförande av utredningsmannens förslag

säkerligen skulle medföra att inkomstberäkningen för de schablontaxerade

fastigheterna, i synnerhet för de som ligger i annan kommun än hemortskommunen,

skulle förefalla de skattskyldiga onödigt invecklad.

Vid övervägande av frågan har jag funnit att man, trots de betänkligheter

av principiell natur som man kan hysa mot en sådan åtgärd, nu bör nedsätta

procenttalet för villaschablonen från 3 till 2,5. Härigenom skulle samma

procenttal komma att gälla såväl vid bestämmandet av fastighetens garantibelopp

som vid uträknandet av fastighetens bruttointäkt.

Den föreslagna nedsättningen av procenttalet för beräkningen av bruttoinkomsten

skulle emellertid inte hindra att vid en höjning av taxeringsvärdena

med omkring 35 procent bruttointäkten av en egnahemsfastighet likväl

ökar något. Denna konsekvens kan för det stora flertalet fastigheter

undvikas om sänkningen av procenttalet kombineras med ett avdrag av den

typ som utredningsmannen föreslagit. Jag förordar därför i sådant syfte

ett extra avdrag å 200 kronor. Detta avdrag synes dock böra begränsas till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1964

sådana en- och tvåfamiljsfastigheter, som användes som bostad för ägaren.»

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges

följande.

Till stöd för yrkandet i motionerna 1:548 och 11:697 åberopas att under

de senaste åren en markant stegring av byggnadskostnaderna ägt rum. Orsakerna

härtill är väl kända och behöver icke närmare exemplifieras. Från

statsmakternas sida har man bl. a. genom höjning av lånetaket för egnahem

tagit konsekvenserna av denna kostnadsstegring. På ett område föreligger

emellertid en betydande eftersläpning, nämligen vad gäller avdrag vid beskattningen

för reparation av en- och tvåfamiljsvillor. Ägarna får här inte

dra av den verkliga kostnaden utan i stället göra ett schablonmässigt avdrag

å 200 kronor per år. Systemet som sådant är praktiskt och bör inte föranleda

någon erinran. Sedan detta belopp fastställdes bär betydande kostnadsstegringar

skett. I enlighet därmed bör enligt motionärernas uppfattning

ifrågavarande schablonavdrag höjas till förslagsvis 400 kronor.

I motionen 11:354 hänvisas beträffande motiveringen till motionen 11:353,

vari bl. a. framhålles följande. De privata byggnadsfirmornas småhusproduktion

finansieras ofta utan statliga lån. Detta torde i huvudsak ske för

att de ekonomiska villkoren, som förknippas med statslånen, icke kan uppfyllas.

Åtskilliga av dessa småhus är utpräglade spekulationsobjekt, som

byggs i hägnet av storstadens starka bostadsbrist. Avsättningen är alltid

garanterad. Större inkomsttagare eller andra välsituerade personer kan

snabbt skaffa sig bostad genom förvärv av ett småhus i den högre kostnadsklassen.

Det finns småhus i produktionen, vilkas försäljningssummor rör sig

om hundratusentals kronor. Husen kan tydligen icke bli så dyra att köpare

saknas.

I och för sig kunde man nöja sig med detta konstaterande under hänvisning

till det fria konsumtionsval, som av gammal hävd finns i vårt land.

Emellertid finns för lyxbyggnation av egnahem direkt stimulerande faktorer,

som torde kräva statsmaktens speciella uppmärksamhet. Genom nuvarande

skattelagstiftning erhåller dessa dyrbara egnahem väsentliga ekonomiska

bidrag från samhället. Enligt gällande bestämmelser bär egnahemsägaren

vid beräkning av taxeringsbar inkomst rätt till avdrag för sina

gäldräntor, till vilka även räknas räntekostnaderna för fastighet. Dessa

räntekostnader överskrider vanligen, speciellt för dyra och högbelånade

egnahem, fastighetens taxering (2,5 % av taxeringsvärdet), varvid underskott

å förvärvskälla uppstår med åtföljande skattelindring. Ju högre kostnader

och lån ett egnahem belastas med desto större blir »skattevinsten».

Denna skattepremiering ökar även med växande inkomster på grund av den

progressiva inkomstbeskattningen. Skattelindringarna kan för en stor inkomsttagare

röra sig om åtskilliga tusental kronor per år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 196A

5

Så länge som egnahemsbyggandet håller sig inom normala kostnadsramar

kan den föreliggande avdragsmöjligheten anses skälig som stimulans

för denna bostadsform. Men när småhusens extra påkostade standard och

luxuösa utrustning kostnadsmässigt har sådan nivå, att de automatiskt blir

förbehållna ett ytterst litet fåtal, synes systemets konsekvenser orimliga.

Det kan icke finnas någon skälig anledning för samhället att subventionera

mer eller mindre lyxbetonad bostadsstandard. Det synes därför angeläget

att åstadkomma någon form av maximermg av avdragsrätten för gäldräntor

hänförliga till speciellt påkostade egnahem. Boendekostnaderna i dylika

hus bör i huvudsak bäras av den enskilde och icke till stor del få skjutas

över på samhället såsom nu sker.

Utskottet

En- och tvåfamilj sfastigheter beskattas jämlikt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen

i regel efter schablon på så sätt att intäkten av fastigheten för

helt år räknat upptages till två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde

året näst före taxeringsåret. Från denna intäkt får enligt 25 § 3 mom.

nämnda lag endast avdragas omkostnader i form av räntor samt tomträttsavgäld

eller liknande avgäld. Fysisk person, som är mantalsskriven å honom

tillhörig sådan fastighet, äger dessutom åtnjuta ett extra avdrag med, för

helt år räknat, 200 kronor, dock högst med det belopp, som utgör intäkt av

fastigheten, d.v.s. två och en halv procent av taxeringsvärdet. I de fall då

intäkten överstiger avdragen utgör det överskjutande beloppet nettointäkt

av fastigheten, som upptages till beskattning vid den statliga taxeringen i

hemortskommunen. Vid den kommunala taxeringen i den kommun, där

fastigheten är belägen, beskattas garantibeloppet, d.v.s. två och en halv procent

av fastighetens taxeringsvärde.

Därest i förvärvskälla inom en kommun uppkommer underskott, d.v.s.

om i förevarande fall avdragen för räntor och tomträttsavgäld eller liknande

avgäld ävensom det extra avdraget å högst 200 kronor överstiger intäkten (två

och en halv procent av taxeringsvärdet), får underskottet avräknas å den

inkomst, som beskattas i samma kommun.

I de föreliggande motionerna upptas vissa problem som sammanhänger

med taxeringen av villafastigheter. I motionerna 1:548 och 11:697 yrkas gynnsammare

bestämmelser på så sätt att det extra avdraget å 200 kronor höjes

till 400 kronor. Motionen 11:354 syftar däremot till en skärpning av beskattningen

genom maximering av avdragsrätten för gäldräntor avseende egnahem

av speciellt påkostad karaktär.

Utskottet behandlar först yrkandet om en höjning av extra avdraget å

200 kronor vid schahlontaxering av villafastigheter.

Införandet år 1953 av schablontaxeringen motiverades med att det med

hänsyn till berörda fastigheters speciella karaktär icke kunde anses stridande

mot kommunalskattelagens grundprinciper, att dessa fastigheter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1064

undantogs från inkomstberäkning enligt de för annan fastighet gällande

grunderna. Inkomsttaxeringen påverkades i princip inte av det sätt, på

vilket en skattskyldig tillgodosåg sitt bostadsbehov. Det syntes därför ägnat

att främja jämlikhet och rättvisa i beskattningen, om denna grundsats genomfördes

även beträffande skattskyldiga som tillgodosåg sitt bostadsbehov

genom innehav av bl. a. en- eller tvåfamiljsfastighet. I anslutning till riksdagsbehandlingen

av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet enligt proposition nr 187

år 1953 yrkades motionsvis avslag å propositionen. Riksdagen avvisade

motionerna i enlighet med bevillningsutskottets hemställan i betänkande

nr 50. Därvid uttalade utskottet bl. a. att vissa undersökningar antydde, att

schablontaxeringsreglerna skulle för de skattskyldiga genomsnittligt leda

till ett något gynnsammare utfall än en taxering enligt vanliga grunder.

År 1957 sänktes procenttalet för bruttointäktens beräknande från tre till

två och en halv procent, varjämte extra avdraget å 200 kronor infördes. Åtgärderna

syftade till att motverka följderna av de höjda taxeringsvärdena

vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. I den departementspromemoria

som låg till grund för lagändringen hade — med bibehållande av procentsatsen

tre för bruttointäktens beräknande — föreslagits ett extra avdrag å

400 kronor, medan departementschefen vid sina fortsatta överväganden stannade

för de här ovan redovisade åtgärderna. Dessa ändringar torde — även

om man beaktar de höjda taxeringsvärdena — i regel ha varit till fördel för

villaägarna. Bestämmelserna, som ännu gäller, torde få anses så fördelaktiga

för berörda skattskyldiga, att ett tillgodoseende av motionsyrkandet

skulle obehörigt gynna dem i förhållande till andra skattskyldiga.

Med det anförda får utskottet avstyrka motionerna 1:548 och 11:697.

Utskottet övergår därefter till att behandla yrkandet i motionen 11:354

om inaximering av gäldränteavdraget vid schablontaxering av egnahem av

speciellt påkostad karaktär.

Schablonmetoden innebär, som framgår av det tidigare anförda, att såsom

inkomst upptas beräknad ränta å två och en halv procent av ägarens eget

kapital, vilket anses motsvara taxeringsvärdet å fastigheten. Avdrag får

göras för ägarens verkliga räntekostnader för lånat kapital i fastigheten.

Vidare medges avdrag för tomträttsavgäld o. d. samt extra avdrag å 200 kronor.

Genom denna metod har man kommit till rätta med åtskilliga uppskattnings-

och beräkningsfrågor, som tidigare ledde till skatteprocesser,

såsom avdrag, ofta till betydande belopp, för kostnader för underhåll och

reparation av berörda fastigheter. Med den utgångspunkten att de egna

bostadskostnaderna betraktades som personliga levnadskostnader, kunde

med fog hävdas, att dessa kostnader inte var avdragsgilla i förvärvskälla.

Utskottet är inte främmande för den uppfattningen att gäldränteavdraget,

liksom tidigare reparationsavdraget, kan i fall som påtalats av motionärerna

leda till skattekonsekvenser som inte kan anses förenliga med kravet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 ur 1961

7

på likformighet och rättvisa vid taxeringen. Emellertid är det ett genomgående

drag i den svenska beskattningsrätten att avdrag medges för gäldränta.

Därvid får enligt bestämmelserna i 39 § kommunalskattelagen vid beräkningen

av inkomsten av kapital avdrag i princip göras för all gäldränta, som

inte skall avdras från intäkterna av andra förvärvskällor (se 22, 25, 29, 33

och 36 §§ kommunalskattelagen). Detta innebär att avdrag får åtnjutas

även för sådana räntor, som hänför sig till lån för bestridande av rena privatutgifter

eller för förvärv av förmögenhetstillgångar av mera personlig karaktär.

Av det anförda torde framgå att det av motionärerna aktualiserade

problemet endast ingår som en delfråga i ett större sammanhang, nämligen

frågan om avdragsrätt för gäldränta som hänför sig till lån för bestridande

av personliga levnadskostnader och liknande kostnader. Med hänsyn härtill

anser utskottet, att frågan om eu maximering av gäldränteavdraget vid

schablontaxering av egnahem inte lämpligen bör lösas såsom en fristående

delfråga inom gällande skattelagstiftning. Med det anförda får utskottet

avstyrka motionen 11:354.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:548 av herr Torsten Andersson

och 11:697 av herr Persson i Heden m. fl. om höjning

av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor,

samt

2) motionen 11:354 av herr Lindkvist m. fl. om maximering

av rätten till avdrag vid beskattningen för gäldränta

avseende egnahem,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Stefanson,

Oscar Carlsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Enarsson, Paul

Jansson, Sundin och Hellebladh; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,

Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Kärrlander, Vigelsbo, Andersson

i Essvik, fru Holmqvist och herr Enskog.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1964

Reservationer

I) av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka — under åberopande av innehållet

i de likalydande motionerna 1:548 av herr Torsten Andersson och 11:697 av

herr Persson i Heden m. fl. — ansett att utskottet under punkten 1) bort

hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till förenämnda motioner,

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam prövning

av frågan om höjning av schablonavdraget för en- och

tvåfamilj svillor till 400 kronor; samt

II) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson, Magnusson i Borås och Nilsson

i Svalöv, beträffande frågan om maximering av rätten till avdrag vid beskattningen

för gäldränta avseende egnahem.

Särskilt yttrande

av herrar Stefanson, Lundström, Gösta Jacobsson, Enarsson, Magnusson

i Borås, Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv och Enskog, vilka anfört

följande.

I anslutning till bevillningsutskottets behandling av motionerna 1:565 av

herrar Harald Pettersson och Thorsten Larsson samt 11:677 av herr Börjesson

i Glömminge m. fl. (bevillningsutskottets betänkande nr 46/1964) har

vi hemställt om skyndsam prövning och förslag till sådana åtgärder beträffande

bl. a. fastighetsbeskattningen att uppräkning av fastighetsvärdena på

grund av penningvärdeförsämringen vid nästkommande fastighetstaxering

ej medför skärpt beskattning. Frågan om höjning av det s. k. 200-kronorsavdraget

vid taxering av inkomst av fastighet, varom förslag framförts i de

nu till behandling upptagna motionerna, bör enligt vår uppfattning upptagas

till prövning i angivna, större sammanhang.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964

640406

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.