Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

1964-11-05 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1964:61, Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

1

Nr 61

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ökat rättsskydd i skatteärenden, såvitt motionerna

hänvisats till bevillningsutskottet.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:16 av herr Holmberg m. fl. och 11:19 av

fröken Elmén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till riksdagen om åtgärder

syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden»;

samt

2) de likalydande motionerna 1:453 av herr Bengtson m. fl. och 11:545 av

herr Hedlund m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla om utredning beträffande möjligheterna till stärkande

av den enskilde medborgarens rättsskydd i skattefrågor genom tillsättandet

av en särskild befattningshavare vid JO-ämbetet, beredande av full insyn

för JO-ämbetet i samtliga skattemyndigheters verksamhet samt beträffande

ökade möjligheter för allmänheten att i skattefrågor erhålla råd och anvisningar

t. ex. av tjänstemännen vid länsstyrelsernas skatteavdelningar, i enlighet

med vad i motionerna anförts».

De ovan under 2) upptagna motionerna har hänvisats till bankoutskottet

såvitt avser förstärkning av personalen hos JO-ämbetet och i övrigt till bevillningsutskottet.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 56 har riksdagen vid

vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av de föreliggande motionerna

till innevarande års höstsession.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 11:19 och 11:545.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från riksdagens justitieombudsman

och 1963 års JO-utredning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196''t. 7 samt. Nr 61

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

Frågornas tidigare behandling

Vid 1962 års riksdag yrkades i motionerna 1:516 och 11:628, att riksdagen

måtte begära utredning om lämpliga åtgärder för att stärka den enskildes

rättssäkerhet i skatteärenden. Utredningsyrkandet avvisades av riksdagen

på förslag av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 43. Härvid erinrade

utskottet om att åtgärder under det senaste decenniet i olika hänseenden

vidtagits i syfte att förstärka effektiviteten i taxeringsarbetet men också

att förbättra den skattskyldiges ställning i taxeringsprocessen, såsom inrättandet

fr. o. m. år 1951 av riksskattenämnden, 1956 års reform av taxeringsväsendet

och en därpå följande avsevärd personalförstärkning inom taxeringsorganisationen

ävensom år 1959 utfärdandet av en ny stadga för kammarrätten.

Vidare hänvisade utskottet till vissa bestämmelser i taxeringsförordningen

beträffande förfarandet i taxeringsnämnd. Sålunda ges i 65 §

bestämmelser om s. k. kommunicering med den skattskyldige. Om hinder

inte föreligger, skall den skattskyldige beredas tillfälle att yttra sig, där

anledning förekommer att åsätta honom taxering med avvikelse från

självdeklaration. Vidare skall den skattskyldige enligt 69 § skriftligen underrättas

om företagna avvikelser och om skälen härför. Den skattskyldige

äger att personligen företräda inför taxeringsnämnden (61 § 4 mom.).

Utskottet hänvisade även till vissa bestämmelser beträffande förfarandet i

prövningsnämnderna och kammarrätten, bl. a. om kommunicering med den

skattskyldige enligt 77 och 97 §§, samt erinrade om den allmänna målsättningen

för taxeringsarbetet. Enligt 1 § taxeringsförordningen skall sålunda

taxeringarna enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförfattningarna ske i

överensstämmmelse med skatteförfattningarna och så att de blir i möjligaste

måtto likformiga och rättvisa. Det åligger taxeringsnämndsordförandena och

taxeringsassistenterna att utöva kontroll till ledning för en noggrann och

tillförlitlig taxering. För att ytterligare markera taxeringsnämndens och

dess ledamöters i princip opartiska ställning vidtogs i samband med genomförandet

av 1956 års taxeringsreform den ändringen i fråga om kronoombudets

uppgifter att den tidigare särskilt föreskrivna skyldigheten för

honom att tillvarata kronans rätt utgick. I anslutning härtill konstaterade

utskottet, att granskningen i taxeringsnämnd skall ske objektivt med beaktande

av såväl de skattskyldigas som det allmännas behöriga intressen.

Rättelser skall i förekommande fall även ske till den skattskyldiges fördel.

Också taxeringsintendenten har att vara verksam till den skattskyldiges förmån,

när så finnes påkallat.

Gentemot förslaget att utse en ledamot att särskilt tillvarata den skattskyldiges

rätt invände utskottet att en sådan åtgärd var ägnad att försvaga

övriga ledamöters opartiska ställning. I viss mån kunde således förslaget

sägas motverka sitt syfte.

Vad beträffar önskemålen om upplysningsverksamhet delade utskottet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i 3

motionärernas uppfattning, att det för ett gott taxeringsresultat var nödvändigt

att de skattskyldiga ägde insikter i deklarationsförfarandet och

kände till åtminstone det elementära innehållet i skattelagstiftningen. Detta

förutsatte, att en generell upplysningsverksamhet ägde rum. Härutinnan

erinrade utskottet om att statsverket sedan gammalt kostnadsfritt

tillhandahöll särskilda upplysningsbroschyrer, avsedda att komplettera

de i deklarationsblanketterna inskrivna anvisningarna till ledning för föllgörandet

av deklarationsskyldigheten. Upplysningsverksamhet bedrevs

också på annat sätt av olika taxeringsmyndigheter, varjämte näringsorganisationer,

tidningar, banker m. fl. lämnade information med olika medel.

Härutöver förelåg behov av individuell vägledning. I taxeringsnämndsordförandes

skyldigheter ingick att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig

erforderliga upplysningar. Vidare brukade de skattskyldiga erhålla råd och

upplysningar av personal på länsstyrelser, häradsskrivarkontor m. m. I

detta sammanhang underströk utskottet angelägenheten av att -— där så

inte redan skett — lämpliga åtgärder vidtogs för att ge allmänheten vägledning.

Beträffande taxeringsnämndens skriftväxling med de skattskyldiga framhöll

utskottet, att gällande taxeringsförordning redan innehöll bestämmelser

härutinnan. Enligt utskottets mening torde dessa bestämmelser, rätt

tillämpade, få anses tillfredsställande från rättsskyddssynpunkt. Numera

torde också förståelsen ha blivit allmän hos taxeringsnämndens ledamöter

för att den skattskyldige i princip alltid bör beredas tillfälle att yttra sig i

frågor rörande hans taxering.

I sammanhanget framhöll utskottet vikten av att till ledamöter i taxeringsnämnderna

utsågs ansvarskännande och kunniga personer. Med

hänsyn till att frågan om den enskildes rättsskydd inför taxeringsnämnden

inte minst var beroende av att de personer, som hade att granska avgivna

självdeklarationer, var kvalificerade för uppdraget, var det givetvis

angeläget att de ekonomiska villkoren för sådana taxeringsnämndsordförande

och kronoombud, som fullgjorde uppdragen på fritid, sattes så

att personer, som ägde de önskvärda egenskaperna, också var villiga att

åtaga sig uppdragen.

Utskottet erinrade vidare om vissa pågående utredningar. Inom besvärssakkunniga

pågick således utredning rörande förvaltningsprocessen, och

förslag om allmän lag rörande förvaltningsförfarandet i alla instanser kunde

förväntas från de sakkunnigas sida. Rättsskyddssynpunkter torde även

komma att beaktas av förvaltningsdomstolskommittén, som hade i uppdrag

att utreda frågan om den administrativa rättsskipningens omfattning

och organisation.

Enligt utskottets mening förelåg med hänsyn till det anförda knappast

behov av den av motionärerna begärda utredningen. I vart fall borde

resultatet av pågående utredningsarbete avvaktas, innan ytterligare ut
-

- Bi haag till riksdagens protokoll 196''t. 7 samt. Nr 61

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

redning igångsattes. Utskottet ansåg sig på grund härav inte böra tillstyrka

det föreliggande skrivelseyrkandet.

Inom utskottet anfördes reservation av herr Hagberg m. fl., tillhopa tio

ledamöter, vilka ansåg att utskottet bort hemställa att riksdagen med bifall

till motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj.-t begära utredning

och förslag till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet

i taxeringsproceduren.

Liknande utredningsyrkanden framställdes i motionerna 1:370 och 11:424

samt 1:438 och 11:520 vid 1963 års riksdag. Bevillningsutskottet fann i sitt

av riksdagen godkända betänkande nr 53 inte skäl att frånträda sin tidigare

intagna ståndpunkt till berörda utredningsyrkanden och avstyrkte således

bifall till motionerna.

I en till betänkandet fogad reservation av herr Gustaf Elofsson jämte

ytterligare nio av utskottets ledamöter hemställdes om bifall till utredningsyrkandet

i motionerna.

I motionerna 1:370 och 11:424 yrkades jämväl ändring av bestämmelserna

i 85 § uppbördsförordningen, vari stadgas att om endera av två äkta makar,

vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, har att

gälda ränta å kvarstående skatt, länsstyrelse må efter ansökan meddela befrielse,

helt eller delvis, från erläggande av räntan, under förutsättning att

ränta inte skulle ha påförts eller ha påförts med lägre belopp, om ränteberäkningen

gjorts för makarna gemensamt.

Bevillningsutskottet anförde i sitt ovannämnda betänkande nr 53 härutinnan

följande.

Motionsförslaget att den lokala skattemyndigheten ex officio skall beakta

att make inte debiteras ränta, där räntebetalningsskyldighet inte föreligger,

om man tar hänsyn till makarnas sammanlagda skatteförhållanden, finner

utskottet i och för sig förtjänt att uppmärksammas. Fråga kan emellertid

då uppkomma, om en sådan bestämmelse också skall gälla i skärpande riktning

så att make, som ej påförts ränta, i förekommande fall påföres sådan,

när detta betingas av makarnas sammanlagda skatteförhållanden. Att vissa

tekniska svårigheter för en makar emellan samordnad räntepåföring i vissa

fall föreligger med nuvarande uppbördsorganisation är uppenbart, t. ex. i

fall då makarna taxerats i olika distrikt. Det är möjligt att dessa svårigheter

kan elimineras genom en omorganisation av den lokala skattemyndigheten

bl. a. till följd av införande av automatisk databehandling inom folkbokförings-

och uppbördsväsendet. Härom (prop. nr 32) har riksdagen fattat

principbeslut vid årets vårriksdag. I detta läge anser utskottet, att man

bör avvakta resultatet av en sådan omorganisation.

Vid 1964 års riksdag yrkades i motionerna 1:432 och 11:521 bl. a. att 1963

års förvaltningsdomstolskommitté måtte meddelas sådana ytterligare direktiv,

att dess utredningsuppdrag även kom att innefatta prövning av

möjligheterna till sådana ändringar i nu rådande rättsskyddssystem, som

var ägnade att förbättra den enskildes rättsskydd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

5

Motionerna behandlades vid vårsessionen av innevarande års riksdag av

första lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 24 erinrade

om att förvaltningsdomstolskommittén hade att upptaga vissa organisatoriska

frågor av betydelse för den enskildes rättsskydd. Kommittén

skulle bl. a. överväga åtgärder ägnade att nedbringa arbetsbalansen i regeringsrätten.

Vidare ämnade besvärssakkunniga inom kort framlägga slutbetänkande

med förslag till lag om förvaltningsförfarandet, vilket förslag

enligt de sakkunniga var av sådant innehåll att, om det förverkligades, en

avsevärd ökning av rättssäkerheten i förvaltningen torde kunna påräknas.

Med hänsyn härtill ansåg utskottet det inte erforderligt att lämna förvaltningsdomstolskommittén

ytterligare direktiv och avstyrkte bifall till motionerna.

Första lagutskottet behandlade vidare vid vårsessionen av innevarande

års riksdag i motionerna 1:585 och 11:712 framställda utredningsyrkanden

om bl. a. rättshjälp i skattemål och ersättning för utgivna kostnader i sådana

mål.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25 avstyrkte utskottet under

hänvisning till pågående utredning bifall till motionerna och anförde bl. a.

följande.

Besvärssakkunniga avser att i ett förslag till lag om förvaltningsförfarandet

upptaga vissa regler om rätt för enskild att erhålla kostnadsersättning

av allmänna medel. Utredningen om administrativa frihetsberövanden intog

i sitt förslag till lag om socialdomstol vissa bestämmelser av intresse i förevarande

sammanhang, bl. a. om möjlighet att erhålla biträde på det allmännas

bekostnad. Det av utredningen avgivna betänkandet har jämte

remissvar överlämnats till förvaltningsdomstolskommittén för att beaktas

vid fullgörande av kommitténs uppdrag. Enligt utskottets mening är det

uppenbart, att de resultat, som framgår av sålunda pågående utredningsarbete,

är av stor betydelse för ett riktigt ställningstagande till frågan om

och i vad mån en särskild utredning med det av motionärerna angivna

ändamålet kan anses erforderlig. Härjämte torde få erinras om att frågan

om en reformering av den fria rättegången behandlas av särskilt tillkallade

sakkunniga, nämligen utredningen om rättegångshjälp. Denna utredning

har bland annat att undersöka huruvida en lösning av problemet om rättshjälp

i rättegång, åtminstone delvis, kan vinnas på försäkringsbasis. De

möjligheter som härvidlag kan komma att yppa sig synes även böra observeras

när det gäller frågan om en reform på det administrativa området.

Slutligen må erinras om att besvärssakkunniga i maj 1964 avlämnat ett

betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:

27), vilket betänkande för närvarande är föremål för remissbehandling.

Motionerna

I de likalydande motionerna 1:16 och 11:1!) framhålles inledningsvis att i

vid föregående års riksdagar behandlade motioner rörande ökat rättsskydd

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

för den enskilde i skatteärenden bl. a. uppmärksammats brister i kommuniceringen

mellan taxeringsnämnd och skattskyldig samt underlåtenhet

att motivera taxeringsnämnds beslut om avvikelse från självdeklaration.

Avsaknaden av rätt till ersättning för kostnader i taxeringsprocessen liksom

av en särskild befattningshavare med uppgift att bevaka den skattskyldiges

rätt gentemot taxeringsintendenten har även påtalats. Invändningar

har dessutom riktats mot bestämmelserna i 85 § uppbördsförordningen

om befrielse från skyldighet att erlägga ränta på kvarstående skatt

såvitt avser äkta makar.

Härefter erinrar motionärerna om att såväl JO som riksdagens revisorer

fäst uppmärksamheten vid förefintliga brister i rättsskyddet för den

enskilde i taxeringsförfarandet. 1961 års revisorer ansåg sig sålunda ha

funnit fog för uttalandet, att den nuvarande ordningen för taxeringsarbetet

i första instans inte kunde sägas tillgodose de principer som ligger till grund

för taxeringsförordningen — stärkt rättsskydd för den enskilde och skärpt

kontroll över svårkontrollerade skattskyldiga — och syntes från principiella

synpunkter icke tillfredsställande. Det förelåg enligt revisorernas mening

en alltför stor skillnad mellan det förfarande taxeringsförordningen

förutsätter och det i verkligheten tillämpade.

Rättvisekravet i fråga om beskattningen innehåller, framhåller motionärerna,

två till formen motstridiga men i sak sammanfallande intressen. Det

är ett gemensamt intresse för alla skattskyldiga att skattepliktiga inkomster

eller skattepliktiga varu- eller tjänstetransaktioner inte undgår beskattning.

Skattebördan skall fördelas på i lagstiftningen avsett sätt mellan de

skattskyldiga efter deras reella inkomstförhållanden och skatteplikt. Ingen

skall kunna övervältra sin »reella» skatteplikt på andra. Det är samtidigt

klart att i och med att lagstiftaren söker göra skattereglerna alltmer förfinade

för att bättre motivera de starkt skiftande förhållandena i det ekonomiska

livet, skattereglerna blir alltmer komplicerade. Riskerna för rättsförluster

växer då för gemene man. Det synes knappast antagligt att utvecklingen

skulle gå i annan riktning, även om förenklingar skulle kunna

uppnås på ett eller annat område inom skattelagstiftningen. Vid sådant förhållande

kommer behovet av att så långt möjligt skapa garantier mot rättsförluster

att växa.

Som motivering för yrkandena i de likalydande motionerna 1:453 och

11:545 anföres bl. a. följande. Erfarenheterna visar att behovet av en ökad

tillsyn över skatteområdet med särskilt beaktande av den enskildes rättsskydd

ökar för varje år. Härtill bidrar givetvis den omständigheten att

skattelagstiftningen är så komplicerad att den vållar omfattande problem

och besvär. Det förefaller angeläget att dessa frågor fortlöpande blir föremål

för ingående uppmärksamhet från riksdagens sida. Behovet av en

särskild befattningshavare vid JO-ämbetet för prövning av ärenden på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

7

skatteområdet borde enligt motionärernas uppfattning snarast föranleda

beslut från riksdagens sida. Taxeringsmyndigheterna har numera stora

befogenheter gentemot de enskilda skattebetalarna. Det är därför från rättssäkerhetssynpunkt

angeläget att en kontroll för andra och tredje instans i

taxeringsfrågor snarast tillskapas. Det kan anses sannolikt att en dylik instans

även skulle ha en gynnsam inverkan till förmån för en enhetligare

lagtolkning än som nu gäller.

Även andra åtgärder för stärkande av rättsskyddet bör emellertid snarast

övervägas. Vid besvärsmål i länsprövningsnämnd torde den skattskyldige nu

kunna påräkna visst bistånd genom upplysning rörande gällande författningar

och deras tolkning m. m. Någon enhetlig praxis för bistånd till allmänheten

i dessa frågor har emellertid ännu icke utbildats. Det synes därför

angeläget, att åtgärder snarast vidtas i syfte att förbättra allmänhetens

möjligheter att erhålla rådgivning i skattefrågor.

Remissyttrandena

Justitieombudsmannen anför i sitt remissyttrande:

Frågorna om rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden beröra i princip

alla medborgare och höra därför till de viktigaste rättssäkerhetsfrågorna.

Under senare år ha i skilda sammanhang vidtagits åtgärder i syfte såväl

att effektivisera taxeringsarbetet som att öka de skattskyldigas rättsskydd

i taxeringsprocessen. De bestämmelser som nu finnas äro enligt min mening

ägnade att ge de skattskyldiga ett gott rättsskydd. Enligt min erfarenhet

vinnlägga sig också taxeringsmyndigheterna efter den nya taxeringsförordningens

tillkomst alltmera om att handlägga ärendena på ett sådant sätt

att den enskildes rättsanspråk bliva väl tillgodosedda.

JO kan emellertid vid tillsynen av taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna

endast undersöka om vid handläggningen förekommit fel av

formell natur. Detta beror på stadgandet i § 113 regeringsformen, enligt

vilket taxeringsmän, som riksdagens bevillnings föreskrifter å dess vägnar

tillämpa, ej skola för debitering eller taxering kunna till något ansvar ställas.

Beträffande prövningsnämnderna har gjorts gällande (se Malmgren,

Sveriges grundlagar, 8:e upplagan s. 126) att denna ansvarsfrihet för taxeringsmän,

sedan prövningsnämnderna erhållit ändrad ställning, numera

icke gälla prövningsnämndernas ledamöter. JO har emellertid ansett sig

även efter den nya taxeringsförordningens tillkomst vara på grund av nämnda

bestämmelse i regeringsformen förhindrad att ingå på sakprövning av

prövningsnämndernas beslut.

Ätalsskyddet enligt regeringsformen avser taxeringsmäns åtgärder vid

taxering och debitering. I 25 kap. 11 § andra stycket strafflagen — och 20

kap. 12 § andra stycket brottsbalken — har därför den som sitter i beskattningsnämnd

ansetts endast kunna underkastas partiellt ämbetsansvar.

Det skydd mot åtal för åtgärder vid taxering och debitering, som sålunda

tillförsäkrats ledamöterna i taxeringsnämnder och prövningsnämnder genom

stadgandet i § 113 regeringsformen, är enligt min mening icke sakligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

motiverat. Stadgandet tillkom ursprungligen för att skydda riksdagens beskattningsmakt

mot Kungl. Maj:t och kronan. Numera finnas icke tillräckliga

skäl att av denna anledning bibehålla stadgandet. De uppgifter som

åvila beskattningsnämnderna äro visserligen speciella men de skilja sig

dock i princip icke från andra förvaltningsmyndigheters uppgifter. Verksamheten

är därjämte av ingripande betydelse för den enskilde. Det är därför

av stor vikt att man genom kontroll och sanktionshot kan motverka en

från rättsskyddssynpunkt otillfredsställande rättstillämpning hos dessa

myndigheter. Jag förordar därför bestämt att taxeringsmän underkastas

fullt ämbetsansvar. På grund härav föreslår jag, att bestämmelsen i § 113

regeringsformen upphäves och att 20 kap. 12 § brottsbalken så ändras att

den som sitter i beskattningsnämnd underkastas fullt ämbetsansvar.

Jag anser mig i detta sammanhang även böra påpeka — ehuru det icke

tillkommer Bevillningsutskottet att taga ställning till frågor rörande förstärkning

av personalen vid JO-expeditionen — att om ledamöterna i beskattningsnämnderna

bli helt ställda under JO:s tillsyn, detta kommer att

medföra en så betydande ökning av arbetsbördan att eu förstärkning av

personalen å JO-expeditionen blir oundgänglig. Redan nu är antalet klagomål

och inspektionsanmärkningar rörande skatteväsendet så stort, att behovet

av en erfaren och kunnig skattejurist i byråchefs ställning framstår

såsom trängande. Om en särskild tjänst såsom byråchef för skatteärenden

inrättades vid JO-ämbetet, skulle inspektionsverksamheten med avseende

å skatteväsendet kunna väsentligt utökas. Då en sådan utökning torde kunna

vara till stort gagn, vill jag varmt förorda, att en särskild tjänst såsom

byråchef för skatteärenden genast inrättas vid JO-ämbetet.

Därest vad nu föreslagits blir genomfört torde den taxeringskontroll, som

åsyftas i motionerna 1:453 och 11:545, komma till stånd. Med remissen

torde icke vara avsett att jag skall yttra mig om vad i övrigt anföres i dessa

motioner.

Enligt motionerna 1:16 och 11:19 är rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden

otillfredsställande i olika avseenden.

Sålunda framhålles att brister förefinnes när det gäller kommunikationerna

mellan taxeringsnämnd och skattskyldig samt att taxeringsnämnderna

underlåta att i meddelande till skattskyldig ange motivering till företagen

avvikelse från självdeklaration. I taxeringsförordningen finnas emellertid

redan nu bestämmelser i förevarande hänseende. I 65 § i förordningen

stadgas sålunda att tillfälle skall, om hinder ej möter, beredas den skattskyldige

att yttra sig där anledning förekommer att åsätta honom taxering

med avvikelse från självdeklaration, dock att detta ej är nödvändigt i

fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller

då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är erforderligt

för frågans bedömande. Enligt uttalande i förarbetena är innebörden av

stadgandet att — bortsett från fall av skriv- och räknefel och liknande —

den skattskyldige regelmässigt skall beredas tillfälle att yttra sig. För att

den skattskyldige ej skall beredas tillfälle att yttra sig skall det föreligga

ett verkligt hinder. Jämlikt 69 § taxeringsförordningen skall vidare den

skattskyldige vid avvikelse från självdeklaration erhålla underrättelse om

i vilka hänseenden deklarationen frångåtts samt om skälen därför. Dessa

stadganden torde ge tillräckligt rättsskydd åt den enskilde i förevarande

hänseenden. Något behov av ytterligare föreskrifter härutinnan föreligger

därför icke enligt min mening. I den mån brister förekomma beror det på

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

9

att bestämmelserna icke rätt tillämpas. Vid prövning av klagomål och vid

inspektioner har jag mycket ofta iakttagit brister i tillämpningen av dessa

bestämmelser, varför jag funnit mig föranlåten att ägna förevarande spörsmål

särskild uppmärksamhet t se t. ex. 1962 års ämbetsberättelse s. 446 o. f.

och 1964 års ämbetsberättelse s. 559 o. f.). Oaktat sålunda brister ofta förekomma

är det emellertid enligt min erfarenhet uppenbart att utvecklingen

i dessa hänseenden går i en gynnsam riktning.

I sistnämnda motioner har även framhållits som en brist att det saknas

särskild befattningshavare hos länsstyrelserna med uppgift att bevaka de

skattskyldigas rätt gentemot taxeringsintendenten, vilken skall företräda

det fiskala intresset. För min del kan jag emellertid icke finna att tillräckliga

skäl föreligga för utseende av ett sådant ombud för de skattskyldiga.

Taxeringarna enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförfattningarna skola

enligt 1 § taxeringsförordningen ske i överensstämmelse med skatteförfattningarna

och så att de bli i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Jämlikt

17 § i nämnda förordning åligger det taxeringsintendent att verka för

att taxeringarna bli likformiga och rättvisa och enligt 86 § i förordningen

äger prövningsnämnd rätt att åsätta en lägre taxering än som yrkats av

någon av parterna. Det ankommer således på det allmännas organ att ex

officio verka till de skattskyldigas fördel, om taxeringen befinnes vara för

hög. Prövningsnämnderna äro så sammansatta att där finnas representanter

för olika grupper av skattskyldiga, varför det är sörjt för att ärendena

skola kunna bli allsidigt prövade inom nämnderna.

Som ytterligare en brist i rättsskyddet för den enskilde har i nämnda

motioner angivits avsaknaden av rättslig möjlighet för den enskilde att få

ersättning för kostnader i de fall han vinner taxeringsprocess gentemot

kronan, binär denna fråga är föremål för utredning genom besvärssakkunniga

bör emellertid resultatet av denna utredning avvaktas, innan ställning

tages till förevarande spörsmål.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamhet på frågan om anstånd

med erläggande av skatt för skattskyldig som anfört besvär rörande sin

taxering. För närvarande gäller jämlikt 49 § 1 mom. uppbördsförordningen

att skattskyldig, som anfört besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds

eller skattedomstols beslut rörande taxering, kan beviljas anstånd med inbetalning

av skatt på grund av taxeringen endast därest vederbörande taxeringsintendent

i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd

förklarat sig icke ha något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till framställningen.

Vad som förekommit i två skatteärenden, för vilka redogjorts

i min år 1959 avgivna ämbetsberättelse s. 341 o. f., gav emellertid enligt

min mening klart vid handen att förevarande regel är långt ifrån tillfredsställande.

Den bör därför jämkas på sätt angivits i mina i nämnda ärende

gjorda uttalanden.

Slutligen har i motionerna anförts som en brist i rättsskyddet för den

enskilde i skatteärenden att äkta makar äro skyldiga att om kvarskatt påförts

endera maken själva påpeka att sådant räntcbelopp icke skulle ha

påförts om ränteberäkningen gjorts gemensamt för makarna. Ändamålsenligheten

av gällande bestämmelser kan naturligtvis ifrågasättas. Ur rättssäkerhetssynpunkt

är detta dock icke någon mera betydelsefull fråga.

.lag kan således icke finna att i motionerna 1:16 och 11:19 anförts tillräckliga

skäl för att en förnyad översyn nu göres av skattelagstiftningen i

syfte att stärka den enskildes rättsskydd i skatteärenden. I den mån det

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

förekommer brister i förevarande hänseende beror det, såsom jag redan

framhållit, närmast på att bestämmelserna icke rätt tillämpas. Det är därför

angeläget att personalen inom taxeringsväsendet erhåller en allsidig utbildning

för sina uppgifter. Jag anser mig icke ha anledning att närmare

gå in på dessa frågor. Jag vill dock framhålla att när det gäller personalen

å landskontoren det enligt min mening skulle vara av stort värde om tillfälle

bereddes sådan personal att tjänstgöra vid kammarrätten eller såsom

föredragande i regeringsrätten.

1963 års JO-utredning anför bl. a. följande.

Frågan om att ytterligare förbättra den enskildes rättsskydd i skatteärenden

har under senare år vid några tillfällen motionsvägen blivit föremål

för riksdagens behandling. De i motionerna framförda förslagen härutinnan

kan i stort sett uppdelas i två skilda kategorier. Å ena sidan har föreslagits

åtgärder, som inom den nuvarande taxerings- och uppbördsorganisationens

ram skulle kunna öka den enskildes möjligheter att bevaka sin rätt i skatteprocessen.

Å andra sidan har man i motioner velat bereda de skattskyldiga

förbättrat rättsskydd genom att utöka de möjligheter, som utanför taxeringsorganisationen

stående myndigheter har att öva tillsyn över och ingripa

mot befattningshavare inom beskattningsväsendet. Motionärerna har i dessa

fall framlagt förslag dels om förstärkning av JO-ämbetets resurser att utöva

tillsyn över taxeringsväsendet och dels om upphävande av 113 § regeringsformen.

På grund av detta stadgande, enligt vilket taxeringsmän icke

kan ställas till ansvar för debitering eller taxering, är även JO förhindrad

att ingå på saklig bedömning av taxeringar, åsatta av taxeringsnämnder och

prövningsnämnder. Däremot är JO oförhindrad att påtala förelupna fel i

det formella förfarandet. Här må nämnas att författningsutredningen icke

i sitt förslag till regeringsform medtagit något stadgande som motsvarar

113 § RF. Som skäl härför framhöll utredningen endast, att stadgandet icke

var av den karaktären att det borde ha sin plats i grundlag. Författningsutredningen

fann icke anledning att ingå på frågan om utformningen av taxeringsmäns

straffrättsliga ansvar, enär detta spörsmål enligt utredningens

mening icke kunde ses isolerat från frågan om omfattningen av ämbetsansvar

i allmänhet. Denna fråga torde i hela sin vidd upptagas till omprövning,

när det pågående arbetet på en lösning av problemet om statstjänstemännens

förhandlingsrätt lett till resultat.

Vidare kan i denna del erinras om att det i två likalydande, vid 1962 års

riksdag väckta motioner (1:515 och 11:629) begärdes utredning om skyndsamma

åtgärder i syfte att stärka den enskildes skydd i skatteärenden.

Som lämpliga medel att uppnå detta förordades i motionerna en förstärkning

av JO-ämbetet med en biträdande ombudsman med huvudsaklig uppgift

att öva tillsyn över skatteområdet samt upphävande av 113 § RF''. Dessa

motioner — jämte andra — ligger till grund för 1963 års riksdagsbeslut

att hos Kungl. Maj :t anhålla om den utredning angående ombudsmannaämbetena,

som 1963 års JO-utredning erhållit i uppdrag att verkställa.

JO-utredningen har till uppgift att överväga möjligheterna att genom

förstärkning av JO-ämbetet minska riskerna för rättsintrång inom olika

ämbetsområden. Utredningen kommer i sitt arbete att pröva frågan om

ombudsmannaämbetenas lämpligaste organisation och verksamhetsformer.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196U

11

Härvid kommer utredningen även, inom ramen för utredningsdirektiven,

att beakta de skattskyldigas intresse av att få sina tillbörliga krav på rättsskydd

i skatteärenden uppfyllda. Såsom tidigare berörts har tanken att

förstärka JO-ämbetet med en biträdande ombudsman för skattefrågor redan

förts in i utredningsarbetet genom motionerna 1:515 och 11:629/1962.

Utskottet

I de förevarande motionerna yrkas utredning och förslag om åtgärder i

syfte att förbättra den enskildes rättsskydd i skatteärenden.

Som motivering för yrkandet i motionerna 1:16 och 11:19 anföres att

rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden är otillfredsställande i olika

avseenden. Motionärerna framhåller, att brister föreligger i kommuniceringen

mellan taxeringsnämnderna och de skattskyldiga samt att taxeringsnämnderna

underlåter att närmare motivera sina avvikelser från deklarationerna.

Vidare påtalas avsaknaden av särskilda befattningshavare

med uppgift att bevaka de skattskyldigas rätt gentemot taxeringsintendenten

ävensom de skattskyldigas bristande möjligheter att få ersättning för

sina kostnader i taxeringsprocessen. Motionärerna anser även att erinringar

från rättsskyddssynpunkt kan riktas mot uppbördsförordningens bestämmelse

att äkta makar, som önskar erhålla befrielse från ränta å kvarstående

skatt, själva måste bevaka att förutsättningar för sådan befrielse

är för handen. Vidare framhålles i motionerna att det är ett rättvisekrav,

att skattepliktiga inkomster inte undgår beskattning och att skattebördan

fördelas mellan de skattskyldiga på det sätt lagstiftaren åsyftat. Genom att

beskattningsreglerna blivit alltmer komplicerade och riskerna för rättsförluster

därigenom ökat, finner motionärerna det angeläget, att ytterligare

åtgärder vidtas för att stärka rättsskyddet för den enskilde.

Liknande synpunkter anföres till stöd för yrkandet i motionerna 1:453

och 11:545, vilka syftar till en förbättring av JO-ämbetets möjligheter att

utöva tillsyn över beskattningsväsendet samt till ökad upplysningsverksamhet

för allmänheten i skattefrågor.

I anledning av vad i motionerna anförts får utskottet inledningsvis framhålla

följande. Efterlevnaden och tillämpningen av de materiella beskattningsreglerna

är i hög grad beroende av att taxeringen av de skattskyldiga

blir så korrekt som möjligt. Bestämmelserna i taxeringsförordningen är

avsedda att skapa förutsättningar härför. Den avvägning, som vid bestämmelsernas

utformning gjorts mellan å ena sidan intresset av en effektiv

taxerings kontroll och å andra sidan de skattskyldigas anspråk på rättssäkerhet,

syftar inte endast till en materiellt riktig taxering i det enskilda

fallet utan också till en rättvis fördelning av skattebördan mellan de

skattskyldiga. Begreppet rättssäkerhet är i och för sig inte entydigt; det innefattar

anspråk såväl på att obehöriga avvikelser inte göres från en av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196A

den skattskyldige lämnad korrekt inkomst- och utgiftsredovisning som på

att riktiga taxeringar över huvud taget åsättes de skattskyldiga. Det sistnämnda

anspråket kan uppenbarligen inte tillgodoses utan en effektiv taxeringskontroll.

Det torde vara angeläget att särskilt understryka, att det allmännas

krav på en effektiv taxering inte står i motsatsförhållande till den

enskildes anspråk på rättssäkerhet.

Under senare år har ett flertal reformer genomförts på beskattningsområdet

i syfte att effektivisera taxeringsarbetet. Samtidigt har olika åtgärder

vidtagits för att tillgodose de skattskyldigas befogade krav på rättssäkerhet,

innefattande garantier för en saklig och objektiv prövning av de

skattskyldigas inkomst- och utgiftsredovisning samt möjligheter att erhålla

rättelse av felaktiga taxeringar. Här må endast erinras om inrättandet av

riksskattenämnden, 1956 års reform av taxeringsväsendet och införandet av

den nya stadgan för kammarrätten.

Även om de vidtagna åtgärderna varit ägnade att i hög grad förbättra den

enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen. kan reformarbetet långt ifrån

betraktas som avslutat. Besvärssakkunniga har nyligen i sitt betänkande

med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27), vilket betänkande

för närvarande är föremål för remissbehandling, framlagt förslag

till bestämmelser om bl. a. förvaltningsärendens handläggning i första instans,

om besvärsförfarandet, om särskilda rättsmedel och om kostnad i

förvaltningsärende. Ett särskilt avsnitt ägnas processen hos förvaltningsdomstolar

och andra domstolar, då de handlägger förvaltningsärenden. Lagförslaget

är av sådant innehåll att, om detsamma genomföres, en avsevärd

ökning av rättsssäkerheten bör kunna påräknas. De skattskyldigas behov

av ökat rättsskydd torde även komma att beaktas av förvaltningsdomstolskommittén,

som har att utreda frågan om den administrativa rättsskipningens

omfattning och organisation, och av JO-utredningen, som har till uppgift

att överväga möjligheterna att genom förstärkning av JO-ämbetet minska

riskerna för rättsintrång inom olika ämnesområden. Resultatet av landskontorsutredningens

överväganden rörande taxerings- och uppbördsorganisationen

liksom övergången till automatisk databehandling inom uppbördsväsendet

torde även komma att medföra betydande förbättringar från effektivitets-

och rättssäkerhetssynpunkt inom taxeringsväsendet. Slutligen må

nämnas att chefen för finansdepartementet i juni innevarande år tillkallat

två sakkunniga med uppgift att utarbeta förslag till mera detaljerade regler

för prövningsnämndsprocessen.

Utskottet behandlar härefter de olika åtgärder, som motionärerna anser

erforderliga, för att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden.

Den i motionerna 1:453 och 11:545 upptagna frågan om förstärkning av

JO-ämbetet behandlas av bankoutskottet, varför bevillningsutskottet inte

anser sig ha anledning att närmare beröra detta spörsmål. Utskottet vill i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

13

sammanhanget endast erinra om att frågan om JO:s kontroll över taxeringsmyndigheterna

upptagits i de vid årets riksdag väckta motionerna

1:454 och 11:544, vilka behandlas i konstitutionsutskottets utlåtande nr 26.

I motionerna 1:16 och 11:19 konstateras att vissa brister föreligger i taxeringsnämndernas

handläggning, främst i fråga om kommunikationen med

de skattskyldiga och i fråga om motiveringen av gjorda avvikelser från deklarationerna.

I anledning härav vill utskottet erinra om att uttryckliga bestämmelser

härom redan finns intagna i taxeringsförordningen. I 65 § stadgas således

att där anledning förekommer att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse

från hans självdeklaration, tillfälle, där ej hinder möter, skall beredas

honom att yttra sig i frågan. Dock behöver detta ej ske i fråga om felräkning,

misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande

av den skattskyldige icke är erforderligt för frågans bedömande.

Enligt 69 § skall vidare den skattskyldige vid avvikelse från deklarationen

erhålla underrättelse om i vilka avseenden deklarationen frångåtts samt om

skälen därför. I sitt betänkande nr 56 vid 1956 års riksdag framhöll utskottet

i fråga om taxeringsnämndens kommunikation med den skattskyldige,

att denne — bortsett från fall av skriv- och räknefel och liknande — regelmässigt

skulle höras. Det kunde emellertid inträffa att det ej var möjligt

att höra honom. Som exempel nämndes det fall att den skattskyldiges deklaration

kommit nämnden till handa så sent att tiden ej tillät kommunikation

med den skattskyldige. Utskottet underströk särskilt att det, för att

den skattskyldige ej skulle beredas tillfälle yttra sig, skulle föreligga ett

verkligt hinder.

Såvitt utskottet kunnat finna är de ovan återgivna bestämmelserna fullt

tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. I den mån brister förekommer

beror detta, såsom JO framhållit i sitt yttrande över motionerna, på

att bestämmelserna inte rätt tillämpas. Enligt JO:s erfarenhet är det emellertid

uppenbart, att utvecklingen i dessa hänseenden går i en för de skattskyldiga

gynnsam riktning. I anslutning härtill vill utskottet framhålla

angelägenheten av att taxeringsnämnderna noggrant iakttar föreskrifterna

i 65 och 69 §§ taxeringsförordningen. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna 1:16 och 11:19 i denna del.

I sistnämnda motioner har även föreslagits att en särskild befattningshavare

skall tillsättas med uppgift att bevaka de skattskyldigas rätt gentemot

taxeringsintendenten.

Enligt 1 § taxeringsförordningen skall taxeringarna för inkomst- och

förmögenhet ske i överensstämmelse med skatteförfattningarna och så att

de blir i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Det åligger taxeringsnämndsordförandena

och taxeringsassistenterna att utöva kontroll till

ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering. För att ytterligare markera

taxeringsnämndens och dess ledamöters i princip opartiska ställning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

vidtogs i samband med genomförandet av 1956 års taxeringsreform den

ändringen i fråga om kronoombudets uppgifter att den tidigare särskilt inskrivna

skyldigheten för honom att tillvarata kronans rätt utgick. Riksdagens

revisorer har i sin berättelse till årets riksdag konstaterat, att de lokala

taxeringsnämnderna ändrar deklarationerna inte endast till fördel för det

allmänna utan även i betydande utsträckning till de skattskyldigas förmån,

vilket revisorerna anser utgöra belägg för att de synpunkter, som varit avgörande

vid tillkomsten av gällande taxeringsförordning även beaktas i det

praktiska taxeringsarbetet. Även taxeringsintendenten har enligt bestämmelserna

i 17 § taxeringsförordningen att verka för att taxeringarna blir

likformiga och rättvisa, och enligt 101 § äger han i vissa fall anföra besvär

till den skattskyldiges förmån. Vidare må erinras om att enligt 86 § taxeringsförordningen

prövningsnämnden äger rätt att åsätta en lägre taxering

än som yrkats av någondera parten.

Det kan således konstateras, att granskningen av deklarationerna och

prövningen av anförda besvär skall ske objektivt och med beaktande av såväl

de skattskyldigas som det allmännas intressen. Knligt utskottets mening

ger nuvarande bestämmelser de skattskyldiga tillräckliga garantier

från rättsskyddssynpunkt. Utskottet finner därför inte skäl förorda tillsättandet

av särskilda befattningshavare för att bevaka de skattskyldigas rätt.

I motionerna 1:16 och 11:19 framföres vidare förslag om att skattskyldig,

som vinner en taxeringsprocess, skall få möjlighet att erhålla ersättning

för kostnader i processen. Motionärerna torde i första hand avse kostnader

för rättshjälp, eftersom enskild part inte har några utgifter för delgivning

och lösen av protokoll eller utslag i skattemål.

En jämförelse med processen i de allmänna domstolarna ger vid handen

att vid såväl skriftlig som muntlig handläggning i skattemålen ställes mindre

krav på de skattskyldiga i fråga om talans väckande och utförande. Detta

utesluter självfallet inte, att de skattskyldiga kan vara i behov av rättshjälp,

särskilt i mål av mer komplicerad beskaffenhet. Utskottet anser därför,

att motionärernas förslag om rätt till ersättning för kostnader i taxeringsprocess

är värt beaktande. Besvärssakkunniga har emellertid i sitt

ovan omnämnda betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet

förordat bestämmelser om rätt för enskild till kostnadsersättning av allmänna

medel i förvaltningsärenden. Med hänsyn till att frågan således

redan är under övervägande, anser utskottet sig inte ha anledning att tillstyrka

ytterligare utredning i ämnet.

Utskottet har vidare att behandla det i motionerna 1:453 och 11:545 framförda

förslaget om ökade möjligheter för allmänheten att erhålla råd och

anvisningar i skattefrågor.

Det är givetvis angeläget att de skattskyldiga äger insikter i deklarationsförfarandet

och åtminstone känner till det elementära innehållet i

skattelagstiftningen. Detta förutsätter att en generell upplysningsverksam
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

15

het äger rum. För detta torde vara tämligen väl sörjt genom den verksamhet,

som olika taxeringsmyndigheter, näringsorganisationer, tidningar, banker

m. fl. bedriver. Härutöver föreligger behov av individuell vägledning.

I taxeringsnämndsordförandenas skyldigheter ingår enligt 7 § taxeringsförordningen

att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar,

som är erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande.

Vidare brukar de skattskyldiga erhålla råd och upplysningar av personal

på länsstyrelser, häradsskrivarkontor m. m. Den som önskar förhandsbesked

i någon fråga har enligt 18 § taxeringsförordningen möjlighet att

erhålla sådant efter hänvändelse till riksskattenämnden. Enligt utskottets

uppfattning erhåller allmänheten redan nu upplysningar och vägledning i

den omfattning, som rimligen kan begäras. Utskottet finner därför inte anledning

tillstyrka bifall till utredningsyrkandet i motionerna 1:453 och

11:545 i denna del.

Slutligen bär i motionerna 1:16 och 11:19 hemställts om ändring i upphördsförordningens

bestämmelser om ränta å kvarstående skatt för äkta

makar.

I 85 § 2 mom. uppbördsförordningen stadgas att om endera av två äkta

makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,

har att gälda ränta å kvarstående skatt, länsstyrelsen må efter ansökan meddela

befrielse, helt eller delvis, från erläggande av räntan, under förutsättning

att ränta inte skulle ha påförts eller ha påförts med lägre belopp, om

ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt. I motionerna framhålles

att bestämmelserna i praktiken leder till att makarna går förlustig sin rätt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att berörda spörsmål förtjänar

uppmärksamhet från statsmakternas sida. Inom finansdepartementet har

upprättats en promemoria angående förutsättningarna för ett iakttagande

ex officio av ifrågavarande bestämmelse i uppbördsförordningen, vilken

promemoria för närvarande är föremål för remissbehandling. Under sådana

förhållanden finner utskottet sig inte ha anledning tillstyrka berörda utredningsyrkande.

Av det anförda framgår att taxeringsförfarandet enligt utskottets mening

i stort sett fungerar på ett med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet tillfredsställande

sätt. Detta innebär givetvis inte, att utskottet motsätter sig

åtgärder i syfte att ytterligare förbättra den enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen.

Resultatet av det pågående utredningsarbetet bör dock avvaktas,

innan ställning tas till behovet av ytterligare utredning av ifrågavarande

spörsmål.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till utredningsyrkandena i

motionerna 1:16 och 11:19 samt 1:453 och 11:545.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:16 av herr Holmberg

m. fl. och 11:19 av fröken Elmén m. fl. om ökat rättsskydd

för d.en enskilde i skatteärenden, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:453 av herr Bengtson

m. fl. och 11:545 av herr Hedlund m. fl. om ökat rättsskydd

i skattefrågor genom förstärkning av JO-ämbetet, m. m., i

vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herr John Ericsson, fröken Ranmark, herrar

Yngve Nilsson*, Oscar Carlsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Billman, Tage

Johansson, Hellebladh* och Mattsson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Nilsson i Svalöv*,

Kärrlander*, Vigelsbo, Engkvist*, Asp, fru Nettelbrandt*, herr Kristenson i

Göteborg, fru Skantz och herr Broberg*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Billman, Mattsson,

Magnusson i Borås, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, fru Nettelbrandt och herr

Broberg, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande

lydelse:

»I de ----(= utskottet s. 11 rad 7 uppifrån—s. 12 rad 14 uppifrån)

•— --för kammarrätten.

Dessa reformer, varigenom man sökt uppnå en större likformighet och

rättvisa i taxeringarna, har allmänt ansetts vara angelägna önskemål. De

har också vunnit stöd från de flesta håll.

Även om de vidtagna åtgärderna varit ägnade att i hög grad förbättra

den enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen, kan reformarbetet långt

ifrån betraktas som avslutat. Det är enligt utskottets uppfattning nödvändigt

att fortsätta arbetet på att stärka den enskildes rättsskydd i skatteären
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196U

17

den. I de här berörda motionerna har anvisats områden för fortsatt reformverksamhet.

Vissa av de åtgärder, som motionärerna pekar på, har

behandlats eller kommer att helt eller delvis behandlas av olika utredningar.

Emellertid ligger flera åtgärder, som motionärerna förordat, utanför utfört

eller planerat utredningsarbete. Dessutom torde problem angående den enskildes

rättsställning i skatteärenden bättre och mer koncentrerat kunna

belysas av en utredning med just denna uppgift än genom en uppdelning

av delfrågor inom detta problemkomplex på flera olika utredningar.

Utskottet saknar anledning att nu ta ställning till de olika konkreta åtgärder

i rättsskyddets tjänst, som behandlas av motionärerna, men anser,

att de bör göras till föremål för närmare överväganden vid den utredning,

som utskottet för sin del förordar.

Utskottet hemställer således,

att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna

1:16 av herr Holmberg m. fl. och 11:19 av fröken Elmén

m. fl. samt de likalydande motionerna 1:453 av herr Bengtson

m. fl. och 11:545 av herr Hedlund m. fl., måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag

till riksdagen om åtgärder syftande till att förbättra den

enskildes rättssäkerhet i skatteärenden.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.