Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder för utrotning av vildmink.

1964-11-03 · 7 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1964:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder för utrotning av vildmink.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 196b

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder för

utrotning av vildmink.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motioner, nämligen I: 352 av herr Nilsson, Yngve, m. fl. samt II: 402 av

herr Nilsson i Bästekille m. fl., har hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag om åtgärder för utrotning

av vildmink.

Beträffande det närmare innehållet i motionerna får utskottet hänvisa

till motionen II: 402.

Utskottet har låtit inhämta remissyttranden över motionerna från domänstyrelsen,

som bifogat yttrande av Svenska jägareförbundet, samt från

fiskeristyrelsen, Sveriges fiskares riksförbund och viltforskningsrådet,

vilket senare överlämnat en av fil. mag. Rune Gerell, Lund, upprättad redogörelse

över vissa undersökningar rörande vildminkens ekologi som uttörs

av honom vid zoologiska institutionen därstädes.

Motionerna avstyrks helt av domänstyrelsen, som bl. a. hänvisar till vad

som på olika håll redan vidtagits och alltjämt pågår i motionernas syfte,

liksom av Svenska jägareförbundet, vilket erinrar om att 1949 års jaktutredning

ännu inte avslutat viss utredning i frågan. Viltforskningsrådet uttalai

för sin del önskvärdheten av att anslag för fortsatt forskning beträffande

vildminken kan ställas till förfogande. Fiskeristyrelsen finner motionerna

inte påkalla annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställer, att motionerna överlämnas till 1949 års jaktutredning

med anmaning att utredningen fortlöpande måtte ta del av den grundläggande

forskningens resultat och så snart ske kan tramlägga därav föranledda

förslag till åtgärder. Likaså anser Sveriges fiskares riksförbund,

att den aktuella frågan lämpligen kan överlämnas till någon av de i gång

varande utredningarna för att granskas i samband med annat, närbesläktat

utredningsarbete. *

I fråga om vildminkens utbredning uppger domänstyrelsen, att vildminken

numera är spridd över hela riket. Enligt Svenska jägareförbundet

måste minken anses utgöra ett djur som tillhör den svenska vildnaden.

Rörande orsakerna till vildminkens spridning anför förbundet bl. a. följande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. It) samt. Nr 22

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 196t

De första farmerna för uppfödning av vildmink i Sverige anlades oinkring

ar 1928. Enligt senast erhållna uppgifter fanns 1956 i hela landet ca

/00 s. k. minkfarmer, varjämte antalet farmade minkar beräknades till

ca 752 000.

Redan under de första åren rymde farmade minkar ut i det fria. Antalet

rån minkgårdar förrymda minkar ökades kraftigt under andra världskriget

på grund av bristande tillsyn från ägarnas sida, till stor del beroende

pa agarnas langa beredskapstjänstgöring. På flera håll släppte man t. o. in.

avsiktligt ut minkarna, eltersom man fann sig inte kunna fortsätta upptodningen.

En starkt bidragande orsak till rymningar har vidare varit och

oide alltjämt vara att ett icke ringa antal farmer saknar rymningssäkra

jtterstangsel eller andra anordningar, som kan förebygga rymning. En utredning

av Sveriges pälsdjur suppfödares riksförbund 1947—48 visade att

omkring baltten eller minst 400 av landets då befintliga minkgårdar ej var

rymmngssakra. Ehuru det finns anledning förmoda, att minkgårdarna däretter

blivit bättre utrustade, måste man alltjämt räkna med att åtskilliga

minkar rymmer ut i det fria.

Beträffande vildminkens skadegörelse uttalar Sveriges fiskares riksförbund,

att det äger sin riktighet, att vildminkens härjningar och skadegörelse

kan vara besvärande för fisket och att lämpliga åtgärder behöver

vidtas häremot. Domänstyrelsen anför, att minken förorsakar omfattande

skadegörelse på fisket. Också för småviltet utgör minken enligt styrelsen

en stor fara, varjämte den understundom även är till olägenhet för lantbrukarna,

då den kommer in i anläggningar för uppfödning av mindre husdjur

såsom höns och ankor. Även viltforskningsrådet uppger att minkens

spridning över landet gått mycket fort och att där minken slagit till omfattande

skadegörelse konstaterats på såväl fisket som den jaktbara faunan.

I sammanhanget inhämtas vidare av den av Gerell lämnade redogörelsen,

alt Gerell med hänsyn till undersökningsresultaten och med kännedom om

minkens jaktsätt är av den upplattningen, att minkens predation på ädeltisken

ej är av sådan grad, att den resulterar i en varaktig minskning av

bestånd i naturlig miljö. Beträffande övriga bytesdjur av intresse för människan

visar enligt Gerell de hittills framkomna resultaten på att minken

utövar ett inte alltför hårt tryck på dessa arter. Ett undantag finns och det

är krältan, rörande vilken dock fordras fortsatt undersökning för att utröna

om minkens påverkan på kräftbeståndet resulterar i en bestående

minskning. En sådan undersökning är planerad men ej påbörjad på grund

av tidsbrist. Redogörelsen innehåller i övrigt följande i ämnet.

Ifrågavarande undersökning har pågått sedan 1961. Arbetet har utförts

av Gerell under professor Brincks ledning. Undersökningen har främst tagit

sikte på vildminkens näringsval. Genom uppsamlande och analys av nänngsiester

har minkens betesval kontinuerligt följts inom skilda lokaler.

Härigenom har erhållits möjligheter att klarlägga i första hand vilka bytesdjur

minken lever av och vidare den årstidsvariation som näringsvalet uppvisar

för olika bytesdjur och skilda näringsmiljöer.

På grund av att näringsmiljöns utformning till stor del bestämmer näringsvalet

har det varit av stor vikt att undersökningen kommit att omfatta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 dr 196i

alla viktigare näringsbiotoper. Material har således insamlats vid följande

lokaler med angivande av deras ungefärliga karaktar:

a) Rönneån och Rönneholms mosse, Skane (smavdt-, kraft- och fisk

lokal)

b) Bråån, Skåne (kraft- och laxfisklokal)

c) Björkaån, Skåne (laxfisklokal)

d) Krankesjön, Skåne (sjöfågellokal)

e) Hornborgasjön, Västergötland (sjöfågellokal)

f) Sverkestaån, Västmanland (kräft- och laxfisklokal)

g) Ån fr. Iresjön, Västmanland (kräftlokal)

h> Selångersån, Medelpad (laxfisklokal)

i) Faxälven med biflöden, Ångermanland (laxfisklokal)

j) Minkinvaderade öar utanför Smögen, Bohuslän.

Till belysning av

dare i redogörelsen

faran för ädelfiskbeståndet genom vildminken uppges vimed

stöd av materialet från de ädelfisklokaler som in
-

går i undersökningen.

1 Selångersån, som har en god tillgång på laxöring uppgick trelevensen

(förekomst i procent av totala antalet analyserade spillmngar) av laxtisk

under en höstmånad (september 1961) till ca 18 procent. Den vanligaste bytesfisken,

sten- och/eller bergsimpa, förekom i 46 procent, medan Sugarna

huvudsakligen åkersork, vattensork och brun råtta, forekom i 47 pro

cent Jämför man sedan med en vintermånad finner man att forhallandena

har ändrats. Laxfisken förekom i eu frekvens av 39 procent och smiporna

med 95 procent medan gnagarfrekvensen hade sjunkit till 17 procent. De

ta visar dels att fiskens andel ökar under den kallare årstidenidieten de

att ett lättåtkomligare byte, som simporna utgör, okar 1 andel relativt li

mvcket som laxfisken. Mot våren förändras naringsvalet ater. Gnagartore

Älf— fiskens andel minskar. Under speci^Ha forhi,Handen

som under ett »gnagarår» uppgår gnagarfrekvensen till 100procen4, medan

laxfiskförekomsten går ned till någon enstaka procent. Min P

på laxfisken varierar således dels med årstiden och dels med tillgången på

Övriga bytesdjur. Liknande förhållanden finner vi på Övriga adelfisklokaler,

som°ingår i undersökningen. Enda skillnaden är att det ar andra bytesdji ,

som medverkar till eu fördelning av predationstrycket

Lokalens utseende har också en viss betydelse. Minken torde ha mjc

ket små möjligheter att kunna fånga en laxfisk ute pa Öppet vatten. De

nes möjligheter till fångst ligger i ett överraskande angrepp från en fast

punkt. De trångare och mindre vattendragen ger följaktligen minken ston c

utsikter till fångst.

1 fråga om nuvarande möjligheter att utrota vildminkstammen anför

flertalet remissinstanser starka tvivel.

Sålunda bedömer domänstyrelsen förhoppningen härom som orealistisk

och Svenska jägareförbundet anser det vara omöjligt att utrota nnnken.

Enligt fiskeristyrelsen torde förutsättningen för att iitrotningsarbelet skall

lyckas och kostnaden per dödad mink bli godtagbar vara, alt fångstmetoderna

modifieras efter minkens speciella beteendemönster, varför styrelsen

hänvisar till den av Gerell gjorda undersökningen. Av den tidigare namnda

redogörelsen för denna undersökning inhämtas, att Gerell för sin del, med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 196i

tanke på minkens stora anpassningsbarhet till skilda miljöer samt dess

goda reproduktionsförmåga, som gett den möjligheter att etablera nya

bestand och som resulterat i en stark spridning, finner att en litrotningsakhon

skulle komma att ställa mycket stora krav på både personella och

ekonomiska engagemang, samt att det med vår nuvarande kännedom om

minken toretaller Gerell tveksamt om önskade resultat skulle uppnås. Med

hansyn till av Gerell hittills vunna forskningsresultat och erfarenheter

synes det aven viltforskningsrådet osannolikt att man med nu till buds

stående medel skall kunna nå en utrotning av vildminken.

Däremot bedömer remissinstanserna det vara möjligt att genom en intensifiering

av hittills vidtagna åtgärder och genom utnyttjande av resultaten

av den på området bedrivna forskningen kunna tillfredsställande motverka

vildminkstammens spridning och skadegörelse.

Härom anför till en början domänstyrelsen följande.

Genom ändringar i jaktstadgan, som under senare år vidtagits, har öppnats

storre mojligheter för minkens efterhållande.

nrhÖLcatt.-begrtrlSt minkstammens tillväxt har Svenska jägareförbundet

och dess lansjaktvårdsforemngar sedan många år utfört ett förtjänstfullt

aibete. Pa domänverkets marker har styrelsen också försökt att genom sin

persona1 och små jakt- och fiskerättsarrendatorer nedbringa minkstammen

Det torde vara möjligt att genom hårdare jakt och fångst begränsa stamT

t.1. Va.x,t’ åtminstone lokalt. Enda utvägen för en landsomfattande verk
föH,

nml! afl13"1 Sy“e to.rde vara fortsatt propaganda efter Svenska jägareförbundets

linjer. Styrelsen ar for sin del beredd att söka ytterligare stimulera

anstrangnmgarna för minkens efterhållande på mark under stvr

el sens förvaltning bl. a. genom uppdrag åt särskilda fångstmän. Det synes

smnifjl förvaltningarna av Övriga allmänna skogar vidtar åtgärder i

samma syfte För Övriga marker torde det böra ankomma på Svenska jägareförbundet

att genom hänvändelse till innehavare av större marker samt

genom okad propaganda och genom direkta åtgärder från länsjaktvårdsoreningarnas

sida fortsatta och intensifiera arbetet för minkens efterhållande.

Det torde dessutom kunna övervägas att mera allmänt införa skottpengar

i avsikt att stimulera till en ökad jakt, särskilt om de redan låga

skinnpriserna skulle falla ytterligare.

I sammanhanget bör nämnas, att forskning beträffande minkens ekologi

n. bedrivs vid Lunds universitet. Större kännedom om djurets vanor beraknas

bidra till bättre resultat av alla åtgärder för stammens begränsning

VJ O''

Svenska jägareförbundet erinrar bl. a. om att Kungl. Maj:t den 10 maj

1957 — med anledning av en framställning av 1957 års riksdag om att

Kungl. Maj :t måtte vidta de åtgärder till förhindrande av skadegörelse

av mink som efter eu snabb utredning kunde befinnas vara påkallade (motionerna

I: 164 och II: 199; allm. ber.utsk. 12; rskr. 199) — uppdragit åt

1949 års jaktutredning att, med beaktande av vad utskottet anfört i omförmälda

utlåtande, skyndsamt verkställa den av riksdagen förutsatta utredningen

samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill denna

kunde föranleda. Förbundet anför vidare bl. a.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 1!)6i

5

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 september 1957 anförde jägareförbundet,

att förbundet funnit det s. k. vildminkprobleinet vara av så allvarlig natur

icke blott för viltvården utan även för fiskevården att effektiva åtgärder

måtte vidtas ofördröj ligen oaklat den till 1949 års jaktutredning anbefallda

minkutredningen. Förbundet redovisade i skrivelsen eu planerad

riksomfattande s. k. minkkampanj, kostnadsberäknad för budgetåret 1957

/58 till 50 000 kronor. Enligt jägareförbundets bedömande borde den planerade

nrinkkampanjen bli av värde för 1949 års jaktutredning. Förbundet

komme fördenskull att kontinuerligt hålla 1949 års jaktutredning orienterad

om kampanjen och därunder vunna rön och erfarenheter. Förbundet

anförde slutligen att särskilda bidrag erfordrades för kampanjens genomförande.

Enär vildminkens skadegörelse finge bedömas som ungefärligen

lika stor för fiskevården som för jaktvården, hade jägareförbundet ansett

att hälften av kostnaderna borde bestridas av medel som anvisades genom

fiskeristyrelsen och den andra hälften av medel ur jaktvårdsfouden.

Genom beslut den 28 februari 1958 tilldelade Kungl. Maj:t förbundet det

äskade bidraget, fördelat på sätt förbundet anhållit om. Förbundet har därefter

genom länsjaktvårdsföreningarna och de lokala jaktvårdsorganisationerna

bedrivit kontinuerlig bekämpning av vildminken i anslutning till

den plan förbundet utarbetab Ytterligare särskilda bidrag har visserligen ej

tilldelats förbundet för minkkampanjer, men däremot disponeras betydande

belopp av de årliga bidragen till länsjaktvårdsföreningarna för minkbekämpning.

Förbundets bekämpningsmetoder har visat sig tillfredsställande

för att hålla minkbeståndet på en tolerabel nivå under förutsättning att såväl

jakträttsinnehavarna som fiskerättsinnehavarna medverkar vid bekämpningen.

.

Enligt vad jägareförbundet erfarit är det 1949 års jaktutrednings uppfattning

att även 2 § Kungl. Maj:ts kungörelse den (i december 1963, nr 608,

om utplantering av vilt in. in. måste ha varit i kraft några år, innan statsmakterna

tar slutlig ställning till minkproblemet.

Även fiskeristyrelsen erinrar om att motioner i samma och liknande sytte

tidigare förelagts riksdagen, senast år 1959, då tredje lagutskottet efter hörande

av bl. a. styrelsen i samband med sitt ställningstagande i utlåtande

nr 10 vid vårsessionen lämnade en utförlig redogörelse för lrågans dåvarande

läge. Styrelsen anför vidare bl. a.

1960 företogs sådan ändring (nr 263) av 6 § 3 mom. jaktstadgan den 3

juni 1938 (nr 279) att fällor, flak eller andra dylika giller, vari djur kan

dödas eller lemlästas, framdeles finge användas även till fångst av mink.

Varken frisläppandet av denna fångstmetod eller anordnandet av en omfattande,

med statsbidrag understödd utrotningskampanj har emellertid resulterat

i en tillräckligt stor beskattning av beståndet av vildmink. En starkt

bidragande orsak till att fångstverksamheten icke fått avsedd effekt är sannolikt

den bristande kunskapen om vildminkens liv och näringsval. Gjorda

erfarenheter synes visa, att ett effektivt efterhållande av vildminken icke

är möjligt genomföra till rimlig kostnad förrän grunddragen i detta djurs

ekologi och etologi är klarlagda.

Enligt viltforskningsrådet bör i första hand ställas som mål att kontrollera

minkstammen inom riket. För att åtgärder i detta syfte skall kunna

bedrivas med framgång krävs ett gott kunskapsunderlag i fråga om min
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 1964

kens ekologi. Rådet bär därför sedan några år ägnat denna fråga stort intresse,

och Gerells undersökning över ämnet bedrivs med anslag från rådet,

som avser att i den mån medel kan erhållas stödja denna undersökning

även i fortsättningen.

Slutligen framgår av den av Gerell upprättade redogörelsen för nämnda

forskning att en decimering och effektiv kontroll av vildminkstammen är

mycket önskvärd, speciellt inom känsliga biotoper som t. ex. skärgårdarna.

Utskottet. Frågan om vildminkens utbredning och skadegörelse har länge

uppmärksammats av myndigheter och jaktorganisationer och föranlett olika

motåtgärder. Sålunda har på senare år företagna ändringar i jaktstadgan

öppnat större möjligheter för minkens efterhållande. Vidare har medel anslagits

för viss upplysningsverksamhet på området, varjämte länsjaktvårdsföreningarna

erhållit bidrag ur jaktvårdsfonden för bekämpning av vildminken.

Därjämte har 1949 års jaktutredning fått i uppdrag att verkställa

utredning rörande åtgärder för att förhindra skadegörelse av mink. Slutligen

må i sammanhanget framhållas den forskning rörande minkens ekologi

som bedrivs vid zoologiska institutionen i Lund med anslag från viltforskningsrådet.

I motionerna I: 352 och II: 402 har begärts utredning och förslag om åtgärder

för utrotning av vildmink. Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna

bl. a. att vildminken kommit att utgöra en allt större fara för ädelfisken

och att vildminkstammen visar en klar tendens att öka.

Utskottet finner det värdefullt, att motionärerna fäst uppmärksamheten

på vildminkens fortsatta ökning och de problem som följer därmed. Det

synes nämligen obestridligt, att vildminkens utbredning och skadegörelse

alltjämt är ett allvarligt problem ur fiske- och viltvårdssynpunkt. Vid remissbehandlingen

har framhållits svårigheterna att utrota vildminken. Mot

bakgrunden härav samt i avvaktan på effekten av pågående och avsedda

motåtgärder ävensom de förslag i ämnet, som kan komma att framläggas

av 1949 års jaktutredning, torde emellertid anledning saknas att från riksdagen

påyrka någon ytterligare utredning i ämnet.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att motionerna 1: 352 och II: 402 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 november 1964

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år J96t 7

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Hjalmar Nilsson, Lage Svedberg, Nils

Hansson, Carl Eskilsson, Mossberger, Hedström, Hermansson*, Magnusson,

Gunnar Pettersson och Isacson;

från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie, Sköld, Lindström,

Antby, östlund*, Arweson, Johanson i Västervik*, Nilsson i Lönsboda, Eliasson

i Moholm* och Franzén.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640150

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.