Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommun att tillskapa semesterbijar m. m.
1964-05-14 · 14 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1964:14, Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommun att tillskapa semesterbijar m. m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr lb år 196b
1
Nr 14
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om rätt för kommun att tillskapa semesterbijar m. m.
I till konstitutionsutskottet hänvisad motion nr 469 i andra kammaren
av herrar Larsson i Norderön och Grebåck, om rätt för kommun att tillskapa
semesterbyar m. in. hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj .t
måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning
av den kommunala kompetensen, att kommun skall äga vidtaga åtgärder
för tillskapande av semesterbyar och liknande anläggningar.
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse härför inte
lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Kommunallagens 3 § innehåller grundläggande bestämmelser om borgerlig
primärkommuns kompetens. Enligt första stycket av detta stadgande äger
kommun att själv efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar
tillkommer annan. I ett andra stycke hänvisas angående vissa kommunala
angelägenheter till vad särskilt är stadgat.
Rättskällor vid tolkningen av detta lagrum är vid sidan av lagtexten äldre
och nyare rättspraxis, kompetensdirektiv, givna i samband med att lagrummet
år 1948 erhöll sin nuvarande lydelse, samt speciallagstiftning och till
denna hörande förarbeten.
En sammanställning av sådana ur förarbetena till 1948 års kompetensreform
hämtade motivuttalanden samt sådan rättspraxis, som kan anses ha
betydelse för föreliggande motion särende, lämnas i en såsom bilaga till detta
utlåtande fogad, inom utskottets kansli utarbetad promemoria angående
borgerlig primärkommuns kompetens beträffande turistväsende och fritidsverksamhet
m. m. Denna promemoria, till vilken utskottet hänvisar, innehåller
även en redogörelse för vissa viktigare tilltällen under senare år, då
kommunala uppgifter inom näringslivets, turistväsendets, naturvårdens och
fritidsverksamhetens områden varit föremål för överväganden och uttalanden
i anslutning till framlagda propositioner, väckta motioner, framställda
interpellationer eller i för olika utredningsuppdrag tillsatta kommittéers betänk
anden.
Av promemorian framgår att 1 rågan om den kommunala beslutanderätten
på turistväsendets och fritidsverksamhetens områden vid tillkomsten av
1 llihang till riksdagens protokoll 19Gft. 5 samt. 2 avd. Nr 14
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr U år 196b
gällande kompetensregel, i den mån den överhuvud ägnades uppmärksamhet,
väsentligen torde ha betraktats såsom ett delproblem av den större frågan,
huruvida och i vad mån kommun skulle äga rätt att driva affärsverksamhet
eller vidtaga åtgärder i syfte att generellt eller individuellt främja
näringslivet inom sitt område. Det synes icke osannolikt att redan innevarande
års riksdag lår tilllälle att taga ställning till denna större fråga i anslutning
till en väntad men ännu icke framlagd proposition angående den
samhälleliga lokaliseringspolitiken. Här må därför endast erinras om alt
kommun enligt gällande rätt ej äger driva spekulativ verksamhet, d. v. s.
verksamhet helt eller väsentligen i vinstsyfte, samt om de för all kommunal
verksamhet tillämpliga lokaliserings- och likställighetsgrundsatserna,
av vilka den förra innebär att kommuns åtgärder skall ha kommunområdet
och den där bosatta befolkningens intressen till föremål och den senare
att alla kommunmedlemmar i princip skola behandlas lika. Såsom ett ytterligare
skäl för begränsning av kommuns befogenheter på näringslivets område
har i motiven till 1948 års kompetensreform och även senare anförts
att en kommuns åtgärder i syfte att draga till sig enskilda industriföretag
lätt kan komma i strid med en ur allmänna samhällsekonomiska synpunkter
rationell lokalisering av företagsamheten i vårt land. Kommun har emellertid
ansetts äga vidtaga åtgärder för att allmänt främja näringslivet i orten
och äger därjämte själv driva eller deltaga i företag inom de kommunala
affärsverkens traditionella område. Detta senare undantag betingas av de
starka allmänintressen som är knutna till företag av detta slag. Ett annat
undantag, som likaledes har gammal hävd, är att kommun vid arbetslöshet
eller hot om arbetslöshet äger driva eller understödja företagsverksamhet,
som eljest faller utanför den kommunala kompetensen. I viss anknytning
härtill har arbetsmarknadsstyrelsen under senaste år som försöksverksamhet
lämnat statsbidrag till kommuner, som i lokaliseringspolitiskt syfte uppför
industribyggnader som statskommunala beredskapsarbeten.
överväganden på grundval av ovan angivna principer har i rättspraxis
lett till att kommuner regelmässigt ansetts äga befogenhet att driva eller
stödja hotell- och restaurangverksamhet i skälig relation till den resande
allmänhetens normala behov liksom också att vidtaga allmänna åtgärder
till turistväsendets främjande men däremot inte att uppföra, driva eller
stödja särskilda turistanläggningar.
Av promemorian och vad som ovan anförts framgår att kommunernas
uppgifter på fritidsverksamhetens område inte särskilt torde ha beaktats
under förarbetena till 1948 års kompetensreform. Fritidsverksamheten var
då ännu ganska begränsad, och den kommunala aktivitet som där förekom
väsentligen inriktad på tillgodoseende av de egna kommunmedlemmarnas
semesterintressen. Den väldiga omfattning som fritidsverksamheten numera
fått har för kommunernas del aktualiserat nya frågor på en mängd områden.
I linje med den moderna fritidsverksamheten har ansetts ligga att
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14 år 1964
3
kommunerna tillhandahåller vandrarhem och campingplatser. Under de senaste
åren har också, regelmässigt på kommunalt initiativ, en mera avancerad
typ av semesterplatser, semesterbyar, framkommit och vunnit spridning.
Varje sådan by omfattar ett antal självhushållsstugor, som för en begränsad
avgift upplåtes till semestrande familjer. Genom stugornas sammanförande
till byar skapas förutsättningar att på ett rationellt sätt ordna
vattenförsörjning, renhållning och kollektiva anordningar över huvud taget
samtidigt som den kommunala medverkan säkerställer att stugorna håller
en god standard.
Av promemorian framgår att statsmakterna ansett det vara ett allmänintresse
att kommunerna medverka till att semesterbyar av nyss angivet slag
anläggs där natur- och kommunikationsförhållanden gör detta önskvärt.
Under en följd av år har också statsbidrag för detta ändamål lämnats kommuner
över fonden för friluftslivets främjande. Vidare framgår att 1962
års fritidsutredning har för avsikt att med anledning av utgången i det i
motionen berörda besvärsmålet framlägga förslag om sådan utvidgning av
den primärkommunala kompetensen att denna otvetydigt kommer att oinfatta
kommunala engagemang i semesterbyar som anordnats för även andra
än den egna kommunens invånare.
För sin del anser utskottet att borgerlig primärkommun bör kunna äga
anlägga och förvalta semesterbyar i egen regi eller över ett för ändamålet
särskilt bildat rättssubjekt oavsett om anläggningen betjänar egna kommunmedlemmar
eller ej. Flera skäl tala härför. Hänsyn till sanitära intressen
och ordningssynpunkter, planeringsförhållanden m. m. gör att det inte
kan vara en kommun likgiltigt var och hur en semesterby anlägges eller
hur den administreras. Kommunala initiativ och åtgärder för att lösa dessa
problem framstår icke som betänkliga ur näringspolitiska lokaliseringssynpunkter.
Ur fritidsverksamhetens aspekter och särskilt med tanke på semestrande
barnfamiljer måste det tvärtom anses vara ett allmänt intresse att
kommuner i natursköna områden medverkar till att semesterbyar komma
till stånd, där de semestrande oberoende av kommuntillhörighet kan erhålla
standardmässigt goda boplatser till överkomlig kostnad. Oavsett detta kan
det inte anses tillfredsställande att samtidigt med att statsbidrag på dessa
grunder beviljas till kommunala semesterbyanläggningar kommunala beslut
om uppförande av sådana anläggningar på samma grunder undanröjas i
administrativ väg.
Då 1962 års fritidsutredning ändå ämnar upptaga förevarande kompetensfråga
till snar utredning, kan det synas som om någon vidare åtgärd
i ämnet från riksdagens sida inte vore påkallad. Något uppdrag att utreda
denna kompetensfråga ingår emellertid inte i de för fritidsutredningen utfärdade
direktiven och har inte heller ställts i utsikt i det svar på en interpellalion
i ämnet som statsrådet och chefen för inrikesdepartementet lämnade i
första kammaren den 5 december 1963. Härtill kommer att olika vägar sta
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 196t
öppna då det gäller att lagtekniskt angripa förevarande problem. En möjlighet
att komma till rätta med det vore måhända att utfärda en allmän statsbidragsförfattning
avseende semesterbyar, en annan den som användes då kommunerna
tillerkändes befogenhet att lämna stöd åt studerande från utvecklingsländerna
och som innebar att befogenheten reglerades i en särskild
kommunallag. Dessa lagstiftningsmetoder ha dock den olägenheten att betydelsen
av den i kommunallagen meddelade allmänna kompetensregeln
törringas. Ifrågasättas kan ock om icke denna regel med hänsyn till den
omvälvande samhällsutveckling som ägt och äger rum och kanske särskilt
med tanke på den pågående nya kommunindelningsreformen borde omprövas
från vidare utgångspunkter än motionens. I detta sammanhang vill
utskottet jämväl erinra om att en annan delfråga om utvidgning av den
kommunala kompetensen aktualiserats genom ett nyligen avgjort kommunalbesvärsmål,
som klarlagt att kommuns befogenheter att stödja politiska
föreningars ungdomsvårdande verksamhet är mycket begränsade.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med bifall till motionen II: 469 måtte anhålla
om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning
av den kommunala kompetensen, att kommun skall
äga vidtaga åtgärder för tillskapande av semesterbyar och
liknande anläggningar.
Stockholm den 14 maj 1964
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg*, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Erik Olsson*, Dahl, Källqvist*
och Harald Pettersson*; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Magnusson i Tumhult,
Adamsson, Nilsson i Östersund*, Hamrin i Jönköping, Braconier, Henningsson,
Keijer, Boo och Johansson i Trollhättan.
* Ej närvarande vid justeringen.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr lb år 196b
5
Reservation
av herrar Sveningsson, Magnusson i Tumhult och Braconier, vilka ansett
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
Kommunallagens 3 § innehåller---den egna kommunens invånare.
Då 1962 års fritidsutredning sålunda ämnar upptaga förevarande kompetensfråga
till snar utredning synes någon vidare åtgärd i ämnet från
riksdagens sida inte påkallad. Med hänvisning härtill får utskottet, som
förutsätter att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet fästad på förevarande
spörsmål, hemställa
att förevarande motion II: 469 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14 år 1964
Bilaga
PM
angående borgerlig primärkommuns kompetens beträffande turistväsende
och fritidsverksamhet m. m.
Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens meddelas i 3 § i
1953 års kommunallag, där det heter:
Kommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda
sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar
tillkommer annan.
Angående vissa kommunala angelägenheter är särskilt stadgat.
Sin nuvarande lydelse erhöll detta från äldre kommunallagar oförändrat
överförda lagrum år 1948. Före 1948 gällande lagtexter angav att kommun
ägde att själv vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhcter.
I rättspraxis tolkades detta uttryck så att kommun, såvitt icke annat
var särskilt stadgat, i princip fick vårda blott sådana angelägenheter,
som var till gagn för samtliga kommunmedlemmar eller för ett mera betydande
antal av dem. Efter 1948 års lagändring skall allmänintresset och icke
gemensamhetsintresset vara normerande för denna oreglerade kommunala
kompetens. För att vara lagenlig skall den kommunala åtgärden tillgodose
ett allmänt till kommunen knutet intresse.
Som skäl för 1948 års reform anförde kommunallagskommittén bl. a. att
införandet av allmänintresset som ett kompetenskriterium öppnade större
möjlighet att beakta de olika angelägenheternas natur. Befinnes det med
hänsyn till arten av ett visst ändamål vara ett allmänt intresse, att en kommun
främjar ändamålet, bör kommun vara berättigad därtill även om åtgärden
kommer blott en mindre del av kommuns område eller ett mindre
antal av dess medlemmar direkt till godo.
I den proposition (nr 140/1948) genom vilket lagförslaget förelädes riksdagen
anslöt sig departementschefen i huvudsak till kommittén på denna
punkt. Att det till kommunen knutna samhällsintresset i sista hand bör
vara normerande för kommunens befogenheter fann han följa av kommunernas
ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan. Det förhållandet
att allmänintresset ställdes i förgrunden betydde emellertid inte att den
kommunala verksamheten inom obestämda gränser lämnades full frihet. De
kommunala besluten skulle även i fortsättningen genom besvär bringas under
de rättstillämpande myndigheternas prövning. Vid en sådan prövning
kunde det bli fråga om tillämpning av vissa principiella normer av begränsande
innebörd som gäller all kommunal verksamhet eller förvaltningsverksamheten
över huvud taget. Härvid torde departementschefen i första hand
ha haft den kommunala likställighets principen i åtanke. En annan objektiv
begränsning låg i att det allmänna intresse, som konstituerade en angelägenhet
som kommunal, måste vara knutet till den egna kommunen. Denna
lokaliseringsprincip hade varit erkänd sedan 1862 års kommunalreform.
Likaså skulle alltjämt gälla att kommun icke fick handha angelägenhet som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr H år 1964
7
tillkommer annan (stat, annan kommun, annan offentlig myndighet). Vidare
skulle kommun i princip inte utan stöd i lag eller författning äga lämna
understöd till enskilda personer.
Vid sina överväganden om avfattningen av den nya kompetensbestämmelsen
tog departementschefen även ställning till av kommunindelningskommittén
och några remissinstanser framförda förslag om att inskriva
allmänintresset såsom en kompetensnorm i själva lagtexten. Han avvisade
dessa förslag med hänsyn till att denna norm kan härledas ur kommunbegreppet
och så att säga "anger den yttersta gränsen för vad en kommun enligt
sakens natur bör kunna befatta sig med.
Efter att ha bemött även annan under remissbehandlingen framställd kritik
mot den föreslagna nya lagtexten övergick departementschefen till att i
anslutning till kommunallagskommitténs överväganden ange hur den nya
regeln tänktes verka inom ett antal olika kommunala verksamhetsfält. Av
särskilt intresse för föreliggande ärende är vad som därvid uttalades om
kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag.
Enligt kommittén karakteriserades den affärsverksamhet som kommunerna
enligt rättspraxis tillåtits bedriva av att den tillgodosåg viktiga allmänintressen.
Särskilt tydligt var det i fråga om el- och gasverk samt företag
med liknande monopolställning på kommunikationsväsendets område.
Det gällde här tillhandahållande av nyttigheter eller tjänster som var oumbärliga
för kommunmedlemmarna i gemen och beträffande vilka det var betydelsefullt
att den kommunala driften inte var förbunden med vinstintresse.
Enligt en i rättspraxis sedan gammalt upprätthållen grundsats äger kommun
nämligen icke inlåta sig på företag enbart i syfte att erhålla ekonomisk
vinst (spekulativa företag).
Med några exempel belyste kommittén därefter hur förbudet mot spekulativ
verksamhet uppfattats i rättspraxis.
Även företag, som inte hade monopolställning, hade kommunerna i vissa
fall ansetts berättigade att driva eller främja om företagen tillgodosåg allmänintressen
av betydande vikt. I rättspraxis hade sålunda en positiv hållning
intagits till kommunala insatser på kommunikationsväsendets område.
Hit förde kommittén också åtgärder till gagn för den resande allmänheten
såsom uppförande av hotell och restauranger. I fråga om tillåtligheten av
dylika företag hade dock omständigheter i det särskilda fallet spelat stor
roll. Såsom exempel på skiftande utgång nämndes att medan stad i visst fall
ansetts ägt teckna aktier i ett bolag för uppförande av ett hotell (RÅ 1946
S. 391), en landskommun inte befunnits befogad till aktieteckning i ett bolag
för drivande av turisthotell därstädes (Rå 1946 S. 427). Belysande för
förbudet mot drivande av spekulativa företag men också för lokaliseringsprincipen
var ett fall, där ett beslut av en stad att bevilja anslag för anläggande
av en kuranstalt undanröjdes under motivering att det huvudsakliga
syftet med anstalten var alt såsom affärsföretag bedriva sanatorierörelse
för beredande av vård åt patienter från annan ort (RÅ 1916: 100).
Efter att översiktligt redovisat även annan kommunal verksamhet, som
berörde det enskilda näringslivet, uttalade kommittén alt rättspraxis i fråga
om dylik verksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag i allmänhet
kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter de med olika
tider växlande behoven av samhälleliga insatser. Den allmänna ekonomiska
och sociala utvecklingen samt de tekniska framstegen kunde emeller
-
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr H ur 196i
tid framkalla behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält som hittills
helt eller huvudsakligen varit förbehållna den enskilda företagsamheten.
Det vore av vikt, att rättstillämpningen vid bedömande av sådana åtgärder
inte läte sig bindas av traditionella synpunkter utan beaktade vad de
allmänna intressena kunde anses kräva i olika fall.
Kommittén belyste därefter med exempel företag, där en positiv inställning
hos praxis i första hand syntes kunna förväntas antingen därför att
företagen anknöt till redan befintlig kommunal verksamhet eller därför att
de skapade arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindrade hotande arbetslöshet.
I övrigt kunde arten och omfattningen av de näringsföretag, för vilka kommunal
drift kunde ifrågakomma, icke överblickas. Gränsdragningen härvidlag
måste hänskjutas till rättspraxis.
Motsvarande synpunkter vore i tillämpliga delar att anlägga på kommunalt
understödjande av den enskilda verksamheten.
Beträffande sådant understödjande gjorde kommittén i fortsättningen
en bestämd skillnad mellan å ena sidan individuella industrisubventioner
och a den andra åtgärder i syfte att allmänt befrämja näringslivets utveckling
inom kommun. Huruvida och i vad mån subventioner av förstnämnda
slag borde tillåtas fann kommittén synnerligen tvivelaktigt. Åtgärder av det
senare slaget syntes däremot på grund av sin allmänna natur böra falla inom
kommuns kompetensområde. Som exempel på dylika åtgärder nämnde kommittén
anordnande av industriområden och deras förseende med trafikleder,
stickspår, ledningar för vatten och avlopp in. m., tillgodoseende av hantverkets
och småindustriens behov av arbetslokaler samt därmed jämförliga
åtgärder.
Departementschefen förklarade sig i huvudsak ense med kommittén i nu
berörda fråga. Införandet av allmänintresset som kompetensreglerande faktor
skulle enligt hans åsikt åtminstone inte för det dåvarande innebära någon
vidgning av gränserna för kommunernas kompetens, sådana dessa gränser
uppdragits av praxis. Liksom kommittén betonade han emellertid att på
detta område en snabb utveckling ägde rum med förskjutningar i betraktelsesättet
och att det därför just för detta område vore särskilt värdefullt
med en elastisk kompetensregel.
Slutligen må nämnas att departementschefen efter genomgången av även
vissa andra kompetensfrågor utan intresse för förevarande spörsmål avvisade
ett av kommittén framfört förslag om inrättande av särskild remissinstans
i besvärsmål rörande kommuns kompetens. Såsom skäl härför anfördes
att ett dylikt normaliserat remissförfarande torde vara ägnat att ge besvärsprövningen
en karaktär, som mindre väl stämde överens med grunderna
för det kommunala besvärsinstitutet. Besvärsmyndighet vore emellertid
oförhindrad inhämta yttrande i dylika besvärsmål ‘från kommunförbunden
när så befanns erforderligt eller lämpligt.
Vad departementschefen sålunda anfört föranledde inte någon erinran
från konstitutionsutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande (nr
24/1948).
I sitt betänkande med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952: 14) tog
kommunallagskommittén ånyo upp frågan om individuella industrisubventioner
till behandling, denna gång i anslutning till ett av utredningen angående
näringslivets lokalisering 1951 avgivet betänkande (SOU 1951:6).
Kommunallagskommittén fann därvid att vidare åtgärder i detta ärende
borde anstå i avvaktan på ytterligare åtgärder från statsmakternas sida.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 106i
9
Kommitténs uttalande blev inte föremål för något ställningstagande från
riksdagens sida i samband med den år 1953 avlåtna kommunallagspropositionen
(prop. 210/1953).
Senare vid 1958 års B-riksdag väckta motioner (I: 13 och II: 14) om utvidgning
av kommuns kompetensområde i frågan om drivande av industrieller
affärsverksamhet avstyrktes av konstitutionsutskottet (uti. B 6/1958)
och avslogs av riksdagen.
Såsom motivering för sitt avstyrkande av motionerna anförde utskottet i
huvudsak, att en viss utveckling på detta område av den kommunala kompetensen
var naturlig och önskvärd samt att besvärsmyndigheterna borde
taga hänsyn till samhällsutvecklingen. Att utan inskränkning tillerkänna
kommun rätt att stödja eller driva industri- och affärsverksamhet av rent
spekulativ natur vore emellertid en långt gående åtgärd som mötte betänkligheter.
En ur rikssynpunkt olämplig lokalisering av näringslivet kunde
därigenom framkallas. En sådan utökning av den kommunala kompetensen
som ifrågasatts i motionerna kunde också medföra risk för att de ekonomiskt
starkare kommunerna droge till sig industri- och affärsverksamhet
från de svagare.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att frågan om kommunala
engagemang i hotell- och restaurantanläggningar samt i för turismen särskilt
avsedda anläggningar vid tiden för 1948 års kompetensreform betraktats
såsom en del av det större problemet om kommunernas engagemang i
näringslivet. Mot härskande rättspraxis på detta delområde restes vid detta
tillfälle ingen invändning. Vägledande för denna äldre rättspraxis var att
kommunala åtgärder var tillåtna i den mån de var till gagn för den resande
allmänheten — på denna punkt gjordes i rättspraxis ett visst avsteg från
en strängt tillämpad lokaliseringsprincip — eller helt allmänt gagnade turistverksamheten,
som alltså även i detta avseende jämställdes med annan
affärsverksamhet. Dessa synpunkter har även senare varit bestämmande för
rättspraxis (en aktuell redovisning för nämnda praxis har lämnats i Stadsförbundets
Tidskrift, årgång 1964 häfte 5 s. 158 f.). En positiv inställning
har intagits till kommunala åtgärder för att anskaffa mark för friluftsändamål
inom annan kommun samt till anläggningar i sådant syfte, allt dock
endast om primärbehovet av åtgärderna anknutit till den egna kommunen.
Vidare har allmänna åtgärder, i syfte att främja turismen, ansetts tillåtna.
Så har också ansetts vara fallet med anslag till anordnande av campingplatser
och vandrarhem. Härigenom tillgodoses nämligen även lokala intressen
av ordning och sanitär standard.
När däremot fråga varit om engagemang i utpräglade turistanläggningar
har rättspraxis varit restriktiv. Flera rättsfall från senare år belyser detta.
Särskilt uppmärksammade mål med för kommun negativ utgång har varit
ett som rört stadsfullmäktiges i Hjo beslut att engagera sig i hotell- och
restaurantanläggning jämte badplats samt ett angående Hallens kommuns
i Jämtland engagemang i en semesterby, båda avgjorda föregående år.
I)ct förra målet avsåg kommunalt engagemang i en turistanläggning av
traditionellt slag. Det senare målet, vars utgång uppenbarligen utgjort den
omedelbara anledningen till förevarande motioner, uppvisar särdrag. Det
gällde nämligen här lagligheten av anläggningar som tillkommit mera i syfte
att främja friluftslivet än turismen i traditionell mening. De kommunala
åtgärderna hade emellertid sträckt sig längre än som hänsyn till lokala
ordnings- och sanitära intressen ansetts kunna föranleda. Avsikten var ock
-
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr Ib år 196b
så att upplåtelse av boplats inom semesterbyn skulle betinga viss inte oväsentlig
hyra. Till detta kom så att företaget skulle drivas i form av ett kommunägt
aktiebolag. Målet aktualiserade med andra ord flera svårbedömda
gränsdragningsproblem.
I bägge nu berörda mål ansåg vederbörande länsstyrelse att de kommunala
åtgärderna föll inom den kommunala kompetensen, medan regeringsrätten
hyste annan åsikt. I Hjo-fallet medgav regeringsrätten i domskälen
tillvaron av ett legitimt behov av hotell- och restaurantanläggning jämte friluftsbad.
Men då det var uppenbart att den beslutade anläggningen avsåg att
även bilda grundval för en med staden som intressent bedriven affärsrörelse
inom turistväsendet och detta icke utgjorde en kommunal angelägenhet upphävdes
beslutet (22 maj 1963).
I Hallen-fallet hade regeringsrättens utslag (20 juni 1963) i motsvarande
delar följande lydelse:
»Av utredningen i målet får anses framgå, att den semesterby, för vars
uppförande ifrågavarande aktiebolag skall bildas, icke är i första hand avsedd
att tillgodose behovet av en fritids- och rekreationsanläggning för kommunens
medlemmar utan fastmera är att betrakta såsom en med kommunen
som intressent bedriven rörelse inom turistväsendet. . .»
Den uppmärksamhet utslaget tilldragit sig får ses mot bakgrunden av nutida
strävanden att bereda befolkningen rekreationsmöjligheter i naturen.
En rad olika faktorer har drivit fram initiativ med detta syfte. Den fortsatta
urbaniseringen har medfört att tre fjärdedelar av landets befolkning nu är
bosatt i städer och andra tätortssamhällen. Ett hetsigare tempo kännetecknar
numera den mänskliga livsföringen. Parallellt härmed har en betydande
standardhöjning ägt rum. Sedan sekelskiftet har den sammanlagda normala
arbetstiden nedgått med ungefär en tredjedel. Semestertiderna har utvidgats
och det har blivit allt vanligare med arbetsfria lördagar. Det har beräknats
att arbetstagarnas semesterdagar mer än tredubblats sedan mitten av 1930- talet. Samtidigt har motorismen undergått en utomordentlig snabb utveckling.
Antalet personbilar i Sverige som 1950 inte översteg cn halv miljon
torde nu överstiga två miljoner vartill kommer drygt en halv miljon motorcyklar
och mopeder.
I takt med allt detta har semesterresorna ökat. Det bär antagits att bilar
och motorcyklar används till mer än hälften av tiden för fritidsresorna av
vilka flertalet avser mer eller mindre avlägsna delar av vårt land. Den ökade
frekvensen av semesterresor och semesteruppehåll i svensk natur har aktualiserat
en mängd frågor, vilka rört dels behovet av förbättrad naturvård,
dels vidgade möjligheter för fritidsfolket att röra sig i naturen, dels slutligen
behovet av fritidsstugor och särskilda fritidsanläggningar av mer eller
mindre permanent karaktär. I många fall har sistnämnda frågor kunnat lösas
på enskilt initiativ. Större företag och organisationer har gjort värdefulla
insatser. I senare tid har det också blivit vanligt med kommunala åtgärder
av växlande räckvidd. Dessa åtgärder har ofta bestått i upplåtande av campingplatser
eller vandrarhem men ibland gått vida längre. Detta gäller inte
minst för de ofta naturskönt belägna glesbygdskommunerna. I Lappland förekommer
att kommunerna upplåter lappkåtor som tillfälliga överliggeställen;
i Dalarna att kommunerna subventionerar upprustning av ödetorp för
mera långfristiga uppehåll osv. De i förevarande motioner berörda semesterbyarna
utgör en sentida mera avancerad form av dylika semesterställen,
avsedd för familjevistelser under något längre tdisperioder och förden
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år WGi
11
skull utrustade med allehanda santiära och andra anordningar i syfte att
skapa högre komfort. Till alldeles övervägande del är kommuner direkt eller
indirekt huvudmän för nu befintliga semesterbyar. Detta gäller inte endast
Norrland utan även för Gotland och Öland samt för västkusten liksom också
för Stockholms skärgård samt delar av Syd- och Mellansverige i övrigt.
Uppgifter från statens friluftsnämnd, varom mera nedan, visar att av de till
ett fyrtiotal uppgående semesterbyanläggningar som tillkommit med stöd
av statsbidrag praktiskt taget alla kan betecknas som kommunala. En inom
Svenska stadsförbundet verkställd utredning visar att f. n. mellan 20 och 30
städer medverkar i semesterbyanläggningar. Övriga anläggningar drives av
köpingar och landskommuner, stundom i bolags- eller stiftelseform. På
något undantag när har byarna främst tillkommit för den semestrande allmänheten.
Vid sidan av intresset att på denna väg momentant stimulera ortens
affärsliv har de kommunala åtgärderna i dylika fall kunnat te sig försvarliga
såväl med hänsyn till lokal ordning och sanitära intressen som
ur samhällsplanerings- och naturvårdssynpunkter.
Spörsmål om förbättrad naturvård och om den ökande fritidens ändamålsenliga
utnyttjande samt om statens och kommunernas insatser i dessa
hänseenden har under senare tid blivit föremål för statliga utredningar. År
1962 avgav sålunda 1960 års naturvårdsutredning ett betänkande angående
naturen och samhället (SOU 1962: 36). En del av de i det föregående lämnade
uppgifterna om friluftsfrågans allmänna bakgrund har hämtats därifrån.
Betänkandet har legat till grund för en av 1963 års riksdag bifallen
proposition angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten
in. m. (prop. 71/1963, JoU 11/1963, Rskr. 139) samt proposition till innevarande
års riksdag med förslag till naturvårdslag (prop. 148/1964). En
annan utredning, 1962 års fritidsutredning (direktiv se 1963 års riksdagsberätielse
s. 173 ff.), har ännu inte avslutat sitt arbete.
En föregångare till sistnämnda utredning utgjorde på sin tid 1937 års fritidsutredning
på vars förslag statens friluftsnämnd år 1939 tillsattes med
uppgift att såsom förslagsställare hos Kungl. Mai :t medverka i fördelningen
av bidrag från en då bildad friluftsfond. Under årens lopp har över fonden
för friluftsändamål disponerats sammanlagt mellan 26 och 27 miljoner kronor.
Utförlig redovisning för bidragsgivningen till semesterbyar har givits i
1961 års statsverksproposition (Bil. 12, 10 huvudtiteln s. 233—262; jfr SU
uti. 10/1961 s. 77) som också innehåller redogörelse för familjeberedningens
förslag i ämnet jämte däröver avgivna remissyttranden.
Ytterligare uttalanden om bidragsgivningen till semesterbyar finnes i 1862
och 1963 års statsverkspropositioner med därtill anknutna av riksdagen
godkända statsutskottsutlåtanden (1962 års statsverksproposition Bil 12 s.
269, 1863 års statsverksproposition Bil. 12 s. 149, 5U:s uti. nr 10/1962 s. 95 1''.,
10/1963 s. 57 f.).
Ordföranden i friluftsnämnden överlämnade den 30 maj 1963 till 1962
års fritidsutredning en promemoria med synpunkter på nämndens verksamhet.
Fritidsutredningen lade i sin tur denna promemoria till grund för ett
den 5 september samma år till kommunikationsministern avgivet förslag rörande
provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande. Som motiv
härför anfördes bl. a. att ett antal kommuner ingått med framställningar
om bidrag ur fonden till anläggande av semesterbyar. I årets statsverksproposition
(Bil. 12, 10 huvudtiteln s. 147 ff.) föreslogs i avvaktan på fritidsutredningens
kommande betänkande alt avsättningen till fonden höjs med
500 000 kronor till inalles 2 600 000 kronor för budgetåret 1964/65. 1 denna
12
Konstitutionsutskottets utlåtande ni'' lb år 196i
del har propositionen bifallits av riksdagen (den 1 april 1964; SU uti. 11).
Såsom villkor för bidrag ur friluftsfonden till semesterbyar har bl. a. plägat
stadgas viss maximering av veckohyran för upplåten stuga samt att anläggningen
skall vara tillgänglig för allmänheten utan fordran på medlemskap
i viss organisation eller viss kommun. Enligt underhandsuppgift från
fritidsnämnden har bidragen i regel avsett semesterbyar inom det egna kommunområdet.
För fullständighetens skull må nämnas att bidrag ur fonden
även utgått till kommuner för iordningställande av campingplatser och anordnande
av vandrarhem.
Av visst intresse i förevarande sammanhang är vidare länsutredningens
för Jämtlands län den 4 september 1963 avgivna betänkande Befolkningsutveckling
och näringsliv i Jämtlands län (SOU 1963: 45) ävensom kommitténs
för näringslivets lokalisering den 10 september 1963 avgivna betänkande
Aktiv lokaliseringspolitik (SOU 1963: 58).
Slutligen må nämnas att kommunalrättskommittén enligt sina direktiv
har till uppgift att utreda bl. a. vissa frågor om kommunal verksamhet med
anlitande av särskilda rättssubjekt (direktiv se 1960 års riksdagsberättelse
s. 291 ff.).
Flera av de berörda utredningarna behandlar kommunernas uppgifter på
naturvårds- och fritidsområdena. Beträffande naturvården föreligger därutöver
vissa uttalanden från statsmakternas sida. I den på grundval av naturvårdsutredningens
betänkande 1963 framlagda av riksdagen godkända propositionen
angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten
m. m. uttalades sålunda (prop. 71/1963 s. 110), då fördelningen av kostnaderna
för naturvårdsåtgärder mellan stat och kommun var före, att det
vore väl motiverat att kommun antingen i egen regi eller genom att delta i
stiftelser och liknande engagerade sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare
tillgång till områden för rekreation och friluftsliv. Det kunde dock ej
förväntas att kommunerna skulle vara beredda att svara för kostnaderna
för områden av utpräglad rikskaraktär. Beträffande vissa av dem syntes det
vara lämpligt att stat och kommun, såsom utredningen förutsatt, delade
kostnaderna. Som synes förutsättes kommunerna här vara befogade att vidtaga
åtgärder av betydelse för en större intressentkrets än kommunmedlemmarna.
I full konsekvens härmed betecknas naturvården i den nyligen framlagda
propositionen med förslag till naturvårdslag som en såväl statlig som
kommunal angelägenhet (2 § i förslaget till naturvårdslag).
I den förut omnämnda Jämtlandsutredningen uttalas allmänt att kommunala
initiativ vore särskilt önskvärda inom turistnäringen. Där nämnes
såsom exempel på lämpliga åtgärder anläggande av campingplatser och semesterbyar
(SOU 1963:45 s. 338) och konstateras i anslutning härtill att
semesterbyar visat sig vara en av turisterna alltmer efterfrågad bostadsform
under semestern i Jämtlands län (s. 340).
Nu berörda utredningar har i sina betänkanden direkt tangerat kommunernas
uppgifter på naturvårdens och fritidsverksamhetens område. I beiänkandet
Aktiv lokaliseringspolitik, som avgivits av kommittén för näringslivets
lokalisering, berörs visserligen inte turistväsendet som sådant. Där förekommer
emellertid vissa uttalanden om kommunernas medverkan i lokaliseringspolitiken
(SOU 1963: 58 s. 275, s. 394 ff.; om utländska förhållanden
s. 296). Medan individuella industrisubventioner från kommuns sida
skarpt kritiseras intar kommittén en välvillig hållning till annan kommunal
medverkan till näringslivets främjande.
I kommunalrättskommitténs uppdrag får anses ingå att utreda kommu
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14 år 196''r
13
nernas befogenhet att anlita särskilt bildade rättssubjekt för sin verksamhet.
Uppdraget är ännu inte avslutat. Av visst intresse för föreliggande ämne
är att en av kommittén gjord enkät visat att bolags- och stiftelseformerna
inte är ovanliga då det gäller kommunala hotell- och restaurantengagemang.
Frågan om kommunala engagemang i fritidsbebyggelse och semesterbyar
gjordes vid 1963 års höstriksdag till föremål för interpellation (II 28: s. 18;
35: s. 179 f. ). Interpellationen, vars innehåll i viktiga delar sammanföll med
motiveringen till föreliggande motion II: 469, utmynnade i en fråga om
inrikesministern vore beredd att låta ompröva den kommunala kompetensen
i syfte att medge kommunerna rätt till engagemang i semesterbyar
och annan verksamhet för fritidsrekreation även i de fall då verksamheten
inte avgränsas till enbart kommuns egna medlemmar.
I interpellationssvaret framhöll inrikesministern efter att ha lämnat en
allmän översikt av de kommunala befogenheterna på området, att spörsmålet
om en utvidgad kommunal kompetens i fråga om turistväsendet knappast
kunde lösas isolerat. Han hävdade också att en bestämd skillnad förelåg
mellan sådana serviceanordningar som badplatser och campingplatser,
där kommunernas ansvar för den externa hygienen gör sig gällande, och
turistanordningar i ekonomiskt vinstsyfte. Slutet av interpellationssvaret
ägnades frågan om kommunernas allmänna kompetens på näringslivets område,
vilken fråga sammanställdes med kommunblocksindelningen och en
aktivisering av samhällets åtgärder beträffande näringslivets lokalisering.
Inrikesministern förklarade sig komma att ägna särskild uppmärksamhet
åt kompetensfrågan i samband med lösningen av sistnämnda båda spörsmål.
Under den fortsatta interpellationsdebatten framhöll inrikesministern att
skäl talade för att även fritidsutredningens kommande betänkande!! borde
avvaktas innan ställning togs till frågan om en utvidgad kommunal kompetens.
I detta sammanhang må framhållas att direktiven för fritidsutredningen
väl innehåller flera utredningsuppdrag av kommunal betydelse såsom om
planering och anordnande av fritidsområden och fritidsbebyggelse med därtill
hörande gemensamhetsanordningar, bättre standard på campingplatserna
in. m. men inget uppdrag som direkt åsyftar cn omprövning av den kommunala
kompetensen på området. Underhand har emellertid sekretariatet
meddelat att fritidsutredningen ämnar behandla sistnämnda fråga i ett delbetänkande
rörande fritidsbebyggelsen, vilket utredningen avser att avlämna
i slutet av innevarande år. Såsom framgår av allmänna beredningsutskottets
utlåtande över vid innevarande år väckta men avslagna motioner om
kompensation till kommuner med fritidsbebyggelse (1:452; 11:539; ABU
nr 21/1964) kommer ett avsnitt med rubriken »Fritidsbebyggelsen i den
kommunala ekonomien» att ingå i nämnda delbetänkande.
Kommunernas uppgifter vid näringslivets lokalisering har under senare
tid vid olika tillfällen varit föremål för överläggning i riksdagen som följd
av propositioner med förslag om allmänna beredskapsarbeten i arbetsmarknadsstyrelsens
regi (se t. ex. 1963 års statsverksproposition bil. 13 p. 27—
29, prop. 105/1963 s. 6; 1964 års statsverksproposition bil. 13 s. 83—100,
SU uti. nr 11/1964 s. 15 IT., protokollen från riksdagens kamrar den 22
april 1964), motioner (se t. ex. BoU uti. nr 12/1963, nr 6 och nr 21/1964)
och interpellationer (se t. ex. interpellation ang. statsbidrag till uppförande
av industribyggnader som statskommunala beredskapsarbeten I kam. prot.
14
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 74 år i96b
2 s. 7; 6:s. 5 ff.). Nämnas må även att i den inledande översikten i bilaga
13 till årets statsverksproposition anmälts, att förslag grundat på det av
kommittén för näringslivets lokalisering avgivna betänkandet Aktiv lokaliseringspolitik
(SOU 1963: 58) avses skola framläggas för 1964 års riksdag
mot att inrikesministern i den ovan omförmälda interpellationsdebatten förklarat
att propositionen i ämnet om möjligt kommer att framläggas i maj
månad.
Vidare kan antecknas att en annan delfråga beträffande den kommunala
kompetensen aktualiserats i en den 20 mars 1964 i första kammaren
framställd och av kammaren medgiven interpellation ang. kommunala anslag
till politiska ungdomsföreningar (I kam. prot. 12: s. 133 ff.). Slutligen
må erinras om att riksdagen vid höstsessionen 1962 antog en lag om rätt
för kommun att bistå utländska studerande. Lagen har kommunallags natur.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
640152
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1964:318 Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret angående ändringar i reglementet för riksgäldskontoret. s. 1 i texten