Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommun att tillskapa semesterbijar m. m.

1964-05-14 · 14 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1964:14, Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommun att tillskapa semesterbijar m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr lb år 196b

1

Nr 14

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion

om rätt för kommun att tillskapa semesterbijar m. m.

I till konstitutionsutskottet hänvisad motion nr 469 i andra kammaren

av herrar Larsson i Norderön och Grebåck, om rätt för kommun att tillskapa

semesterbyar m. in. hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj .t

måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning

av den kommunala kompetensen, att kommun skall äga vidtaga åtgärder

för tillskapande av semesterbyar och liknande anläggningar.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse härför inte

lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Kommunallagens 3 § innehåller grundläggande bestämmelser om borgerlig

primärkommuns kompetens. Enligt första stycket av detta stadgande äger

kommun att själv efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar

tillkommer annan. I ett andra stycke hänvisas angående vissa kommunala

angelägenheter till vad särskilt är stadgat.

Rättskällor vid tolkningen av detta lagrum är vid sidan av lagtexten äldre

och nyare rättspraxis, kompetensdirektiv, givna i samband med att lagrummet

år 1948 erhöll sin nuvarande lydelse, samt speciallagstiftning och till

denna hörande förarbeten.

En sammanställning av sådana ur förarbetena till 1948 års kompetensreform

hämtade motivuttalanden samt sådan rättspraxis, som kan anses ha

betydelse för föreliggande motion särende, lämnas i en såsom bilaga till detta

utlåtande fogad, inom utskottets kansli utarbetad promemoria angående

borgerlig primärkommuns kompetens beträffande turistväsende och fritidsverksamhet

m. m. Denna promemoria, till vilken utskottet hänvisar, innehåller

även en redogörelse för vissa viktigare tilltällen under senare år, då

kommunala uppgifter inom näringslivets, turistväsendets, naturvårdens och

fritidsverksamhetens områden varit föremål för överväganden och uttalanden

i anslutning till framlagda propositioner, väckta motioner, framställda

interpellationer eller i för olika utredningsuppdrag tillsatta kommittéers betänk

anden.

Av promemorian framgår att 1 rågan om den kommunala beslutanderätten

på turistväsendets och fritidsverksamhetens områden vid tillkomsten av

1 llihang till riksdagens protokoll 19Gft. 5 samt. 2 avd. Nr 14

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr U år 196b

gällande kompetensregel, i den mån den överhuvud ägnades uppmärksamhet,

väsentligen torde ha betraktats såsom ett delproblem av den större frågan,

huruvida och i vad mån kommun skulle äga rätt att driva affärsverksamhet

eller vidtaga åtgärder i syfte att generellt eller individuellt främja

näringslivet inom sitt område. Det synes icke osannolikt att redan innevarande

års riksdag lår tilllälle att taga ställning till denna större fråga i anslutning

till en väntad men ännu icke framlagd proposition angående den

samhälleliga lokaliseringspolitiken. Här må därför endast erinras om alt

kommun enligt gällande rätt ej äger driva spekulativ verksamhet, d. v. s.

verksamhet helt eller väsentligen i vinstsyfte, samt om de för all kommunal

verksamhet tillämpliga lokaliserings- och likställighetsgrundsatserna,

av vilka den förra innebär att kommuns åtgärder skall ha kommunområdet

och den där bosatta befolkningens intressen till föremål och den senare

att alla kommunmedlemmar i princip skola behandlas lika. Såsom ett ytterligare

skäl för begränsning av kommuns befogenheter på näringslivets område

har i motiven till 1948 års kompetensreform och även senare anförts

att en kommuns åtgärder i syfte att draga till sig enskilda industriföretag

lätt kan komma i strid med en ur allmänna samhällsekonomiska synpunkter

rationell lokalisering av företagsamheten i vårt land. Kommun har emellertid

ansetts äga vidtaga åtgärder för att allmänt främja näringslivet i orten

och äger därjämte själv driva eller deltaga i företag inom de kommunala

affärsverkens traditionella område. Detta senare undantag betingas av de

starka allmänintressen som är knutna till företag av detta slag. Ett annat

undantag, som likaledes har gammal hävd, är att kommun vid arbetslöshet

eller hot om arbetslöshet äger driva eller understödja företagsverksamhet,

som eljest faller utanför den kommunala kompetensen. I viss anknytning

härtill har arbetsmarknadsstyrelsen under senaste år som försöksverksamhet

lämnat statsbidrag till kommuner, som i lokaliseringspolitiskt syfte uppför

industribyggnader som statskommunala beredskapsarbeten.

överväganden på grundval av ovan angivna principer har i rättspraxis

lett till att kommuner regelmässigt ansetts äga befogenhet att driva eller

stödja hotell- och restaurangverksamhet i skälig relation till den resande

allmänhetens normala behov liksom också att vidtaga allmänna åtgärder

till turistväsendets främjande men däremot inte att uppföra, driva eller

stödja särskilda turistanläggningar.

Av promemorian och vad som ovan anförts framgår att kommunernas

uppgifter på fritidsverksamhetens område inte särskilt torde ha beaktats

under förarbetena till 1948 års kompetensreform. Fritidsverksamheten var

då ännu ganska begränsad, och den kommunala aktivitet som där förekom

väsentligen inriktad på tillgodoseende av de egna kommunmedlemmarnas

semesterintressen. Den väldiga omfattning som fritidsverksamheten numera

fått har för kommunernas del aktualiserat nya frågor på en mängd områden.

I linje med den moderna fritidsverksamheten har ansetts ligga att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14 år 1964

3

kommunerna tillhandahåller vandrarhem och campingplatser. Under de senaste

åren har också, regelmässigt på kommunalt initiativ, en mera avancerad

typ av semesterplatser, semesterbyar, framkommit och vunnit spridning.

Varje sådan by omfattar ett antal självhushållsstugor, som för en begränsad

avgift upplåtes till semestrande familjer. Genom stugornas sammanförande

till byar skapas förutsättningar att på ett rationellt sätt ordna

vattenförsörjning, renhållning och kollektiva anordningar över huvud taget

samtidigt som den kommunala medverkan säkerställer att stugorna håller

en god standard.

Av promemorian framgår att statsmakterna ansett det vara ett allmänintresse

att kommunerna medverka till att semesterbyar av nyss angivet slag

anläggs där natur- och kommunikationsförhållanden gör detta önskvärt.

Under en följd av år har också statsbidrag för detta ändamål lämnats kommuner

över fonden för friluftslivets främjande. Vidare framgår att 1962

års fritidsutredning har för avsikt att med anledning av utgången i det i

motionen berörda besvärsmålet framlägga förslag om sådan utvidgning av

den primärkommunala kompetensen att denna otvetydigt kommer att oinfatta

kommunala engagemang i semesterbyar som anordnats för även andra

än den egna kommunens invånare.

För sin del anser utskottet att borgerlig primärkommun bör kunna äga

anlägga och förvalta semesterbyar i egen regi eller över ett för ändamålet

särskilt bildat rättssubjekt oavsett om anläggningen betjänar egna kommunmedlemmar

eller ej. Flera skäl tala härför. Hänsyn till sanitära intressen

och ordningssynpunkter, planeringsförhållanden m. m. gör att det inte

kan vara en kommun likgiltigt var och hur en semesterby anlägges eller

hur den administreras. Kommunala initiativ och åtgärder för att lösa dessa

problem framstår icke som betänkliga ur näringspolitiska lokaliseringssynpunkter.

Ur fritidsverksamhetens aspekter och särskilt med tanke på semestrande

barnfamiljer måste det tvärtom anses vara ett allmänt intresse att

kommuner i natursköna områden medverkar till att semesterbyar komma

till stånd, där de semestrande oberoende av kommuntillhörighet kan erhålla

standardmässigt goda boplatser till överkomlig kostnad. Oavsett detta kan

det inte anses tillfredsställande att samtidigt med att statsbidrag på dessa

grunder beviljas till kommunala semesterbyanläggningar kommunala beslut

om uppförande av sådana anläggningar på samma grunder undanröjas i

administrativ väg.

Då 1962 års fritidsutredning ändå ämnar upptaga förevarande kompetensfråga

till snar utredning, kan det synas som om någon vidare åtgärd

i ämnet från riksdagens sida inte vore påkallad. Något uppdrag att utreda

denna kompetensfråga ingår emellertid inte i de för fritidsutredningen utfärdade

direktiven och har inte heller ställts i utsikt i det svar på en interpellalion

i ämnet som statsrådet och chefen för inrikesdepartementet lämnade i

första kammaren den 5 december 1963. Härtill kommer att olika vägar sta

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 196t

öppna då det gäller att lagtekniskt angripa förevarande problem. En möjlighet

att komma till rätta med det vore måhända att utfärda en allmän statsbidragsförfattning

avseende semesterbyar, en annan den som användes då kommunerna

tillerkändes befogenhet att lämna stöd åt studerande från utvecklingsländerna

och som innebar att befogenheten reglerades i en särskild

kommunallag. Dessa lagstiftningsmetoder ha dock den olägenheten att betydelsen

av den i kommunallagen meddelade allmänna kompetensregeln

törringas. Ifrågasättas kan ock om icke denna regel med hänsyn till den

omvälvande samhällsutveckling som ägt och äger rum och kanske särskilt

med tanke på den pågående nya kommunindelningsreformen borde omprövas

från vidare utgångspunkter än motionens. I detta sammanhang vill

utskottet jämväl erinra om att en annan delfråga om utvidgning av den

kommunala kompetensen aktualiserats genom ett nyligen avgjort kommunalbesvärsmål,

som klarlagt att kommuns befogenheter att stödja politiska

föreningars ungdomsvårdande verksamhet är mycket begränsade.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen II: 469 måtte anhålla

om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning

av den kommunala kompetensen, att kommun skall

äga vidtaga åtgärder för tillskapande av semesterbyar och

liknande anläggningar.

Stockholm den 14 maj 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt

Wiberg*, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Erik Olsson*, Dahl, Källqvist*

och Harald Pettersson*; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Magnusson i Tumhult,

Adamsson, Nilsson i Östersund*, Hamrin i Jönköping, Braconier, Henningsson,

Keijer, Boo och Johansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr lb år 196b

5

Reservation

av herrar Sveningsson, Magnusson i Tumhult och Braconier, vilka ansett

att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Kommunallagens 3 § innehåller---den egna kommunens invånare.

Då 1962 års fritidsutredning sålunda ämnar upptaga förevarande kompetensfråga

till snar utredning synes någon vidare åtgärd i ämnet från

riksdagens sida inte påkallad. Med hänvisning härtill får utskottet, som

förutsätter att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet fästad på förevarande

spörsmål, hemställa

att förevarande motion II: 469 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14 år 1964

Bilaga

PM

angående borgerlig primärkommuns kompetens beträffande turistväsende

och fritidsverksamhet m. m.

Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens meddelas i 3 § i

1953 års kommunallag, där det heter:

Kommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar

tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter är särskilt stadgat.

Sin nuvarande lydelse erhöll detta från äldre kommunallagar oförändrat

överförda lagrum år 1948. Före 1948 gällande lagtexter angav att kommun

ägde att själv vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhcter.

I rättspraxis tolkades detta uttryck så att kommun, såvitt icke annat

var särskilt stadgat, i princip fick vårda blott sådana angelägenheter,

som var till gagn för samtliga kommunmedlemmar eller för ett mera betydande

antal av dem. Efter 1948 års lagändring skall allmänintresset och icke

gemensamhetsintresset vara normerande för denna oreglerade kommunala

kompetens. För att vara lagenlig skall den kommunala åtgärden tillgodose

ett allmänt till kommunen knutet intresse.

Som skäl för 1948 års reform anförde kommunallagskommittén bl. a. att

införandet av allmänintresset som ett kompetenskriterium öppnade större

möjlighet att beakta de olika angelägenheternas natur. Befinnes det med

hänsyn till arten av ett visst ändamål vara ett allmänt intresse, att en kommun

främjar ändamålet, bör kommun vara berättigad därtill även om åtgärden

kommer blott en mindre del av kommuns område eller ett mindre

antal av dess medlemmar direkt till godo.

I den proposition (nr 140/1948) genom vilket lagförslaget förelädes riksdagen

anslöt sig departementschefen i huvudsak till kommittén på denna

punkt. Att det till kommunen knutna samhällsintresset i sista hand bör

vara normerande för kommunens befogenheter fann han följa av kommunernas

ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan. Det förhållandet

att allmänintresset ställdes i förgrunden betydde emellertid inte att den

kommunala verksamheten inom obestämda gränser lämnades full frihet. De

kommunala besluten skulle även i fortsättningen genom besvär bringas under

de rättstillämpande myndigheternas prövning. Vid en sådan prövning

kunde det bli fråga om tillämpning av vissa principiella normer av begränsande

innebörd som gäller all kommunal verksamhet eller förvaltningsverksamheten

över huvud taget. Härvid torde departementschefen i första hand

ha haft den kommunala likställighets principen i åtanke. En annan objektiv

begränsning låg i att det allmänna intresse, som konstituerade en angelägenhet

som kommunal, måste vara knutet till den egna kommunen. Denna

lokaliseringsprincip hade varit erkänd sedan 1862 års kommunalreform.

Likaså skulle alltjämt gälla att kommun icke fick handha angelägenhet som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr H år 1964

7

tillkommer annan (stat, annan kommun, annan offentlig myndighet). Vidare

skulle kommun i princip inte utan stöd i lag eller författning äga lämna

understöd till enskilda personer.

Vid sina överväganden om avfattningen av den nya kompetensbestämmelsen

tog departementschefen även ställning till av kommunindelningskommittén

och några remissinstanser framförda förslag om att inskriva

allmänintresset såsom en kompetensnorm i själva lagtexten. Han avvisade

dessa förslag med hänsyn till att denna norm kan härledas ur kommunbegreppet

och så att säga "anger den yttersta gränsen för vad en kommun enligt

sakens natur bör kunna befatta sig med.

Efter att ha bemött även annan under remissbehandlingen framställd kritik

mot den föreslagna nya lagtexten övergick departementschefen till att i

anslutning till kommunallagskommitténs överväganden ange hur den nya

regeln tänktes verka inom ett antal olika kommunala verksamhetsfält. Av

särskilt intresse för föreliggande ärende är vad som därvid uttalades om

kommunal affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag.

Enligt kommittén karakteriserades den affärsverksamhet som kommunerna

enligt rättspraxis tillåtits bedriva av att den tillgodosåg viktiga allmänintressen.

Särskilt tydligt var det i fråga om el- och gasverk samt företag

med liknande monopolställning på kommunikationsväsendets område.

Det gällde här tillhandahållande av nyttigheter eller tjänster som var oumbärliga

för kommunmedlemmarna i gemen och beträffande vilka det var betydelsefullt

att den kommunala driften inte var förbunden med vinstintresse.

Enligt en i rättspraxis sedan gammalt upprätthållen grundsats äger kommun

nämligen icke inlåta sig på företag enbart i syfte att erhålla ekonomisk

vinst (spekulativa företag).

Med några exempel belyste kommittén därefter hur förbudet mot spekulativ

verksamhet uppfattats i rättspraxis.

Även företag, som inte hade monopolställning, hade kommunerna i vissa

fall ansetts berättigade att driva eller främja om företagen tillgodosåg allmänintressen

av betydande vikt. I rättspraxis hade sålunda en positiv hållning

intagits till kommunala insatser på kommunikationsväsendets område.

Hit förde kommittén också åtgärder till gagn för den resande allmänheten

såsom uppförande av hotell och restauranger. I fråga om tillåtligheten av

dylika företag hade dock omständigheter i det särskilda fallet spelat stor

roll. Såsom exempel på skiftande utgång nämndes att medan stad i visst fall

ansetts ägt teckna aktier i ett bolag för uppförande av ett hotell (RÅ 1946

S. 391), en landskommun inte befunnits befogad till aktieteckning i ett bolag

för drivande av turisthotell därstädes (Rå 1946 S. 427). Belysande för

förbudet mot drivande av spekulativa företag men också för lokaliseringsprincipen

var ett fall, där ett beslut av en stad att bevilja anslag för anläggande

av en kuranstalt undanröjdes under motivering att det huvudsakliga

syftet med anstalten var alt såsom affärsföretag bedriva sanatorierörelse

för beredande av vård åt patienter från annan ort (RÅ 1916: 100).

Efter att översiktligt redovisat även annan kommunal verksamhet, som

berörde det enskilda näringslivet, uttalade kommittén alt rättspraxis i fråga

om dylik verksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag i allmänhet

kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter de med olika

tider växlande behoven av samhälleliga insatser. Den allmänna ekonomiska

och sociala utvecklingen samt de tekniska framstegen kunde emeller
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr H ur 196i

tid framkalla behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält som hittills

helt eller huvudsakligen varit förbehållna den enskilda företagsamheten.

Det vore av vikt, att rättstillämpningen vid bedömande av sådana åtgärder

inte läte sig bindas av traditionella synpunkter utan beaktade vad de

allmänna intressena kunde anses kräva i olika fall.

Kommittén belyste därefter med exempel företag, där en positiv inställning

hos praxis i första hand syntes kunna förväntas antingen därför att

företagen anknöt till redan befintlig kommunal verksamhet eller därför att

de skapade arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindrade hotande arbetslöshet.

I övrigt kunde arten och omfattningen av de näringsföretag, för vilka kommunal

drift kunde ifrågakomma, icke överblickas. Gränsdragningen härvidlag

måste hänskjutas till rättspraxis.

Motsvarande synpunkter vore i tillämpliga delar att anlägga på kommunalt

understödjande av den enskilda verksamheten.

Beträffande sådant understödjande gjorde kommittén i fortsättningen

en bestämd skillnad mellan å ena sidan individuella industrisubventioner

och a den andra åtgärder i syfte att allmänt befrämja näringslivets utveckling

inom kommun. Huruvida och i vad mån subventioner av förstnämnda

slag borde tillåtas fann kommittén synnerligen tvivelaktigt. Åtgärder av det

senare slaget syntes däremot på grund av sin allmänna natur böra falla inom

kommuns kompetensområde. Som exempel på dylika åtgärder nämnde kommittén

anordnande av industriområden och deras förseende med trafikleder,

stickspår, ledningar för vatten och avlopp in. m., tillgodoseende av hantverkets

och småindustriens behov av arbetslokaler samt därmed jämförliga

åtgärder.

Departementschefen förklarade sig i huvudsak ense med kommittén i nu

berörda fråga. Införandet av allmänintresset som kompetensreglerande faktor

skulle enligt hans åsikt åtminstone inte för det dåvarande innebära någon

vidgning av gränserna för kommunernas kompetens, sådana dessa gränser

uppdragits av praxis. Liksom kommittén betonade han emellertid att på

detta område en snabb utveckling ägde rum med förskjutningar i betraktelsesättet

och att det därför just för detta område vore särskilt värdefullt

med en elastisk kompetensregel.

Slutligen må nämnas att departementschefen efter genomgången av även

vissa andra kompetensfrågor utan intresse för förevarande spörsmål avvisade

ett av kommittén framfört förslag om inrättande av särskild remissinstans

i besvärsmål rörande kommuns kompetens. Såsom skäl härför anfördes

att ett dylikt normaliserat remissförfarande torde vara ägnat att ge besvärsprövningen

en karaktär, som mindre väl stämde överens med grunderna

för det kommunala besvärsinstitutet. Besvärsmyndighet vore emellertid

oförhindrad inhämta yttrande i dylika besvärsmål ‘från kommunförbunden

när så befanns erforderligt eller lämpligt.

Vad departementschefen sålunda anfört föranledde inte någon erinran

från konstitutionsutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande (nr

24/1948).

I sitt betänkande med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952: 14) tog

kommunallagskommittén ånyo upp frågan om individuella industrisubventioner

till behandling, denna gång i anslutning till ett av utredningen angående

näringslivets lokalisering 1951 avgivet betänkande (SOU 1951:6).

Kommunallagskommittén fann därvid att vidare åtgärder i detta ärende

borde anstå i avvaktan på ytterligare åtgärder från statsmakternas sida.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år 106i

9

Kommitténs uttalande blev inte föremål för något ställningstagande från

riksdagens sida i samband med den år 1953 avlåtna kommunallagspropositionen

(prop. 210/1953).

Senare vid 1958 års B-riksdag väckta motioner (I: 13 och II: 14) om utvidgning

av kommuns kompetensområde i frågan om drivande av industrieller

affärsverksamhet avstyrktes av konstitutionsutskottet (uti. B 6/1958)

och avslogs av riksdagen.

Såsom motivering för sitt avstyrkande av motionerna anförde utskottet i

huvudsak, att en viss utveckling på detta område av den kommunala kompetensen

var naturlig och önskvärd samt att besvärsmyndigheterna borde

taga hänsyn till samhällsutvecklingen. Att utan inskränkning tillerkänna

kommun rätt att stödja eller driva industri- och affärsverksamhet av rent

spekulativ natur vore emellertid en långt gående åtgärd som mötte betänkligheter.

En ur rikssynpunkt olämplig lokalisering av näringslivet kunde

därigenom framkallas. En sådan utökning av den kommunala kompetensen

som ifrågasatts i motionerna kunde också medföra risk för att de ekonomiskt

starkare kommunerna droge till sig industri- och affärsverksamhet

från de svagare.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att frågan om kommunala

engagemang i hotell- och restaurantanläggningar samt i för turismen särskilt

avsedda anläggningar vid tiden för 1948 års kompetensreform betraktats

såsom en del av det större problemet om kommunernas engagemang i

näringslivet. Mot härskande rättspraxis på detta delområde restes vid detta

tillfälle ingen invändning. Vägledande för denna äldre rättspraxis var att

kommunala åtgärder var tillåtna i den mån de var till gagn för den resande

allmänheten — på denna punkt gjordes i rättspraxis ett visst avsteg från

en strängt tillämpad lokaliseringsprincip — eller helt allmänt gagnade turistverksamheten,

som alltså även i detta avseende jämställdes med annan

affärsverksamhet. Dessa synpunkter har även senare varit bestämmande för

rättspraxis (en aktuell redovisning för nämnda praxis har lämnats i Stadsförbundets

Tidskrift, årgång 1964 häfte 5 s. 158 f.). En positiv inställning

har intagits till kommunala åtgärder för att anskaffa mark för friluftsändamål

inom annan kommun samt till anläggningar i sådant syfte, allt dock

endast om primärbehovet av åtgärderna anknutit till den egna kommunen.

Vidare har allmänna åtgärder, i syfte att främja turismen, ansetts tillåtna.

Så har också ansetts vara fallet med anslag till anordnande av campingplatser

och vandrarhem. Härigenom tillgodoses nämligen även lokala intressen

av ordning och sanitär standard.

När däremot fråga varit om engagemang i utpräglade turistanläggningar

har rättspraxis varit restriktiv. Flera rättsfall från senare år belyser detta.

Särskilt uppmärksammade mål med för kommun negativ utgång har varit

ett som rört stadsfullmäktiges i Hjo beslut att engagera sig i hotell- och

restaurantanläggning jämte badplats samt ett angående Hallens kommuns

i Jämtland engagemang i en semesterby, båda avgjorda föregående år.

I)ct förra målet avsåg kommunalt engagemang i en turistanläggning av

traditionellt slag. Det senare målet, vars utgång uppenbarligen utgjort den

omedelbara anledningen till förevarande motioner, uppvisar särdrag. Det

gällde nämligen här lagligheten av anläggningar som tillkommit mera i syfte

att främja friluftslivet än turismen i traditionell mening. De kommunala

åtgärderna hade emellertid sträckt sig längre än som hänsyn till lokala

ordnings- och sanitära intressen ansetts kunna föranleda. Avsikten var ock
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr Ib år 196b

så att upplåtelse av boplats inom semesterbyn skulle betinga viss inte oväsentlig

hyra. Till detta kom så att företaget skulle drivas i form av ett kommunägt

aktiebolag. Målet aktualiserade med andra ord flera svårbedömda

gränsdragningsproblem.

I bägge nu berörda mål ansåg vederbörande länsstyrelse att de kommunala

åtgärderna föll inom den kommunala kompetensen, medan regeringsrätten

hyste annan åsikt. I Hjo-fallet medgav regeringsrätten i domskälen

tillvaron av ett legitimt behov av hotell- och restaurantanläggning jämte friluftsbad.

Men då det var uppenbart att den beslutade anläggningen avsåg att

även bilda grundval för en med staden som intressent bedriven affärsrörelse

inom turistväsendet och detta icke utgjorde en kommunal angelägenhet upphävdes

beslutet (22 maj 1963).

I Hallen-fallet hade regeringsrättens utslag (20 juni 1963) i motsvarande

delar följande lydelse:

»Av utredningen i målet får anses framgå, att den semesterby, för vars

uppförande ifrågavarande aktiebolag skall bildas, icke är i första hand avsedd

att tillgodose behovet av en fritids- och rekreationsanläggning för kommunens

medlemmar utan fastmera är att betrakta såsom en med kommunen

som intressent bedriven rörelse inom turistväsendet. . .»

Den uppmärksamhet utslaget tilldragit sig får ses mot bakgrunden av nutida

strävanden att bereda befolkningen rekreationsmöjligheter i naturen.

En rad olika faktorer har drivit fram initiativ med detta syfte. Den fortsatta

urbaniseringen har medfört att tre fjärdedelar av landets befolkning nu är

bosatt i städer och andra tätortssamhällen. Ett hetsigare tempo kännetecknar

numera den mänskliga livsföringen. Parallellt härmed har en betydande

standardhöjning ägt rum. Sedan sekelskiftet har den sammanlagda normala

arbetstiden nedgått med ungefär en tredjedel. Semestertiderna har utvidgats

och det har blivit allt vanligare med arbetsfria lördagar. Det har beräknats

att arbetstagarnas semesterdagar mer än tredubblats sedan mitten av 1930- talet. Samtidigt har motorismen undergått en utomordentlig snabb utveckling.

Antalet personbilar i Sverige som 1950 inte översteg cn halv miljon

torde nu överstiga två miljoner vartill kommer drygt en halv miljon motorcyklar

och mopeder.

I takt med allt detta har semesterresorna ökat. Det bär antagits att bilar

och motorcyklar används till mer än hälften av tiden för fritidsresorna av

vilka flertalet avser mer eller mindre avlägsna delar av vårt land. Den ökade

frekvensen av semesterresor och semesteruppehåll i svensk natur har aktualiserat

en mängd frågor, vilka rört dels behovet av förbättrad naturvård,

dels vidgade möjligheter för fritidsfolket att röra sig i naturen, dels slutligen

behovet av fritidsstugor och särskilda fritidsanläggningar av mer eller

mindre permanent karaktär. I många fall har sistnämnda frågor kunnat lösas

på enskilt initiativ. Större företag och organisationer har gjort värdefulla

insatser. I senare tid har det också blivit vanligt med kommunala åtgärder

av växlande räckvidd. Dessa åtgärder har ofta bestått i upplåtande av campingplatser

eller vandrarhem men ibland gått vida längre. Detta gäller inte

minst för de ofta naturskönt belägna glesbygdskommunerna. I Lappland förekommer

att kommunerna upplåter lappkåtor som tillfälliga överliggeställen;

i Dalarna att kommunerna subventionerar upprustning av ödetorp för

mera långfristiga uppehåll osv. De i förevarande motioner berörda semesterbyarna

utgör en sentida mera avancerad form av dylika semesterställen,

avsedd för familjevistelser under något längre tdisperioder och förden
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr It år WGi

11

skull utrustade med allehanda santiära och andra anordningar i syfte att

skapa högre komfort. Till alldeles övervägande del är kommuner direkt eller

indirekt huvudmän för nu befintliga semesterbyar. Detta gäller inte endast

Norrland utan även för Gotland och Öland samt för västkusten liksom också

för Stockholms skärgård samt delar av Syd- och Mellansverige i övrigt.

Uppgifter från statens friluftsnämnd, varom mera nedan, visar att av de till

ett fyrtiotal uppgående semesterbyanläggningar som tillkommit med stöd

av statsbidrag praktiskt taget alla kan betecknas som kommunala. En inom

Svenska stadsförbundet verkställd utredning visar att f. n. mellan 20 och 30

städer medverkar i semesterbyanläggningar. Övriga anläggningar drives av

köpingar och landskommuner, stundom i bolags- eller stiftelseform. På

något undantag när har byarna främst tillkommit för den semestrande allmänheten.

Vid sidan av intresset att på denna väg momentant stimulera ortens

affärsliv har de kommunala åtgärderna i dylika fall kunnat te sig försvarliga

såväl med hänsyn till lokal ordning och sanitära intressen som

ur samhällsplanerings- och naturvårdssynpunkter.

Spörsmål om förbättrad naturvård och om den ökande fritidens ändamålsenliga

utnyttjande samt om statens och kommunernas insatser i dessa

hänseenden har under senare tid blivit föremål för statliga utredningar. År

1962 avgav sålunda 1960 års naturvårdsutredning ett betänkande angående

naturen och samhället (SOU 1962: 36). En del av de i det föregående lämnade

uppgifterna om friluftsfrågans allmänna bakgrund har hämtats därifrån.

Betänkandet har legat till grund för en av 1963 års riksdag bifallen

proposition angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

in. m. (prop. 71/1963, JoU 11/1963, Rskr. 139) samt proposition till innevarande

års riksdag med förslag till naturvårdslag (prop. 148/1964). En

annan utredning, 1962 års fritidsutredning (direktiv se 1963 års riksdagsberätielse

s. 173 ff.), har ännu inte avslutat sitt arbete.

En föregångare till sistnämnda utredning utgjorde på sin tid 1937 års fritidsutredning

på vars förslag statens friluftsnämnd år 1939 tillsattes med

uppgift att såsom förslagsställare hos Kungl. Mai :t medverka i fördelningen

av bidrag från en då bildad friluftsfond. Under årens lopp har över fonden

för friluftsändamål disponerats sammanlagt mellan 26 och 27 miljoner kronor.

Utförlig redovisning för bidragsgivningen till semesterbyar har givits i

1961 års statsverksproposition (Bil. 12, 10 huvudtiteln s. 233—262; jfr SU

uti. 10/1961 s. 77) som också innehåller redogörelse för familjeberedningens

förslag i ämnet jämte däröver avgivna remissyttranden.

Ytterligare uttalanden om bidragsgivningen till semesterbyar finnes i 1862

och 1963 års statsverkspropositioner med därtill anknutna av riksdagen

godkända statsutskottsutlåtanden (1962 års statsverksproposition Bil 12 s.

269, 1863 års statsverksproposition Bil. 12 s. 149, 5U:s uti. nr 10/1962 s. 95 1''.,

10/1963 s. 57 f.).

Ordföranden i friluftsnämnden överlämnade den 30 maj 1963 till 1962

års fritidsutredning en promemoria med synpunkter på nämndens verksamhet.

Fritidsutredningen lade i sin tur denna promemoria till grund för ett

den 5 september samma år till kommunikationsministern avgivet förslag rörande

provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande. Som motiv

härför anfördes bl. a. att ett antal kommuner ingått med framställningar

om bidrag ur fonden till anläggande av semesterbyar. I årets statsverksproposition

(Bil. 12, 10 huvudtiteln s. 147 ff.) föreslogs i avvaktan på fritidsutredningens

kommande betänkande alt avsättningen till fonden höjs med

500 000 kronor till inalles 2 600 000 kronor för budgetåret 1964/65. 1 denna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande ni'' lb år 196i

del har propositionen bifallits av riksdagen (den 1 april 1964; SU uti. 11).

Såsom villkor för bidrag ur friluftsfonden till semesterbyar har bl. a. plägat

stadgas viss maximering av veckohyran för upplåten stuga samt att anläggningen

skall vara tillgänglig för allmänheten utan fordran på medlemskap

i viss organisation eller viss kommun. Enligt underhandsuppgift från

fritidsnämnden har bidragen i regel avsett semesterbyar inom det egna kommunområdet.

För fullständighetens skull må nämnas att bidrag ur fonden

även utgått till kommuner för iordningställande av campingplatser och anordnande

av vandrarhem.

Av visst intresse i förevarande sammanhang är vidare länsutredningens

för Jämtlands län den 4 september 1963 avgivna betänkande Befolkningsutveckling

och näringsliv i Jämtlands län (SOU 1963: 45) ävensom kommitténs

för näringslivets lokalisering den 10 september 1963 avgivna betänkande

Aktiv lokaliseringspolitik (SOU 1963: 58).

Slutligen må nämnas att kommunalrättskommittén enligt sina direktiv

har till uppgift att utreda bl. a. vissa frågor om kommunal verksamhet med

anlitande av särskilda rättssubjekt (direktiv se 1960 års riksdagsberättelse

s. 291 ff.).

Flera av de berörda utredningarna behandlar kommunernas uppgifter på

naturvårds- och fritidsområdena. Beträffande naturvården föreligger därutöver

vissa uttalanden från statsmakternas sida. I den på grundval av naturvårdsutredningens

betänkande 1963 framlagda av riksdagen godkända propositionen

angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten

m. m. uttalades sålunda (prop. 71/1963 s. 110), då fördelningen av kostnaderna

för naturvårdsåtgärder mellan stat och kommun var före, att det

vore väl motiverat att kommun antingen i egen regi eller genom att delta i

stiftelser och liknande engagerade sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare

tillgång till områden för rekreation och friluftsliv. Det kunde dock ej

förväntas att kommunerna skulle vara beredda att svara för kostnaderna

för områden av utpräglad rikskaraktär. Beträffande vissa av dem syntes det

vara lämpligt att stat och kommun, såsom utredningen förutsatt, delade

kostnaderna. Som synes förutsättes kommunerna här vara befogade att vidtaga

åtgärder av betydelse för en större intressentkrets än kommunmedlemmarna.

I full konsekvens härmed betecknas naturvården i den nyligen framlagda

propositionen med förslag till naturvårdslag som en såväl statlig som

kommunal angelägenhet (2 § i förslaget till naturvårdslag).

I den förut omnämnda Jämtlandsutredningen uttalas allmänt att kommunala

initiativ vore särskilt önskvärda inom turistnäringen. Där nämnes

såsom exempel på lämpliga åtgärder anläggande av campingplatser och semesterbyar

(SOU 1963:45 s. 338) och konstateras i anslutning härtill att

semesterbyar visat sig vara en av turisterna alltmer efterfrågad bostadsform

under semestern i Jämtlands län (s. 340).

Nu berörda utredningar har i sina betänkanden direkt tangerat kommunernas

uppgifter på naturvårdens och fritidsverksamhetens område. I beiänkandet

Aktiv lokaliseringspolitik, som avgivits av kommittén för näringslivets

lokalisering, berörs visserligen inte turistväsendet som sådant. Där förekommer

emellertid vissa uttalanden om kommunernas medverkan i lokaliseringspolitiken

(SOU 1963: 58 s. 275, s. 394 ff.; om utländska förhållanden

s. 296). Medan individuella industrisubventioner från kommuns sida

skarpt kritiseras intar kommittén en välvillig hållning till annan kommunal

medverkan till näringslivets främjande.

I kommunalrättskommitténs uppdrag får anses ingå att utreda kommu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14 år 196''r

13

nernas befogenhet att anlita särskilt bildade rättssubjekt för sin verksamhet.

Uppdraget är ännu inte avslutat. Av visst intresse för föreliggande ämne

är att en av kommittén gjord enkät visat att bolags- och stiftelseformerna

inte är ovanliga då det gäller kommunala hotell- och restaurantengagemang.

Frågan om kommunala engagemang i fritidsbebyggelse och semesterbyar

gjordes vid 1963 års höstriksdag till föremål för interpellation (II 28: s. 18;

35: s. 179 f. ). Interpellationen, vars innehåll i viktiga delar sammanföll med

motiveringen till föreliggande motion II: 469, utmynnade i en fråga om

inrikesministern vore beredd att låta ompröva den kommunala kompetensen

i syfte att medge kommunerna rätt till engagemang i semesterbyar

och annan verksamhet för fritidsrekreation även i de fall då verksamheten

inte avgränsas till enbart kommuns egna medlemmar.

I interpellationssvaret framhöll inrikesministern efter att ha lämnat en

allmän översikt av de kommunala befogenheterna på området, att spörsmålet

om en utvidgad kommunal kompetens i fråga om turistväsendet knappast

kunde lösas isolerat. Han hävdade också att en bestämd skillnad förelåg

mellan sådana serviceanordningar som badplatser och campingplatser,

där kommunernas ansvar för den externa hygienen gör sig gällande, och

turistanordningar i ekonomiskt vinstsyfte. Slutet av interpellationssvaret

ägnades frågan om kommunernas allmänna kompetens på näringslivets område,

vilken fråga sammanställdes med kommunblocksindelningen och en

aktivisering av samhällets åtgärder beträffande näringslivets lokalisering.

Inrikesministern förklarade sig komma att ägna särskild uppmärksamhet

åt kompetensfrågan i samband med lösningen av sistnämnda båda spörsmål.

Under den fortsatta interpellationsdebatten framhöll inrikesministern att

skäl talade för att även fritidsutredningens kommande betänkande!! borde

avvaktas innan ställning togs till frågan om en utvidgad kommunal kompetens.

I detta sammanhang må framhållas att direktiven för fritidsutredningen

väl innehåller flera utredningsuppdrag av kommunal betydelse såsom om

planering och anordnande av fritidsområden och fritidsbebyggelse med därtill

hörande gemensamhetsanordningar, bättre standard på campingplatserna

in. m. men inget uppdrag som direkt åsyftar cn omprövning av den kommunala

kompetensen på området. Underhand har emellertid sekretariatet

meddelat att fritidsutredningen ämnar behandla sistnämnda fråga i ett delbetänkande

rörande fritidsbebyggelsen, vilket utredningen avser att avlämna

i slutet av innevarande år. Såsom framgår av allmänna beredningsutskottets

utlåtande över vid innevarande år väckta men avslagna motioner om

kompensation till kommuner med fritidsbebyggelse (1:452; 11:539; ABU

nr 21/1964) kommer ett avsnitt med rubriken »Fritidsbebyggelsen i den

kommunala ekonomien» att ingå i nämnda delbetänkande.

Kommunernas uppgifter vid näringslivets lokalisering har under senare

tid vid olika tillfällen varit föremål för överläggning i riksdagen som följd

av propositioner med förslag om allmänna beredskapsarbeten i arbetsmarknadsstyrelsens

regi (se t. ex. 1963 års statsverksproposition bil. 13 p. 27—

29, prop. 105/1963 s. 6; 1964 års statsverksproposition bil. 13 s. 83—100,

SU uti. nr 11/1964 s. 15 IT., protokollen från riksdagens kamrar den 22

april 1964), motioner (se t. ex. BoU uti. nr 12/1963, nr 6 och nr 21/1964)

och interpellationer (se t. ex. interpellation ang. statsbidrag till uppförande

av industribyggnader som statskommunala beredskapsarbeten I kam. prot.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 74 år i96b

2 s. 7; 6:s. 5 ff.). Nämnas må även att i den inledande översikten i bilaga

13 till årets statsverksproposition anmälts, att förslag grundat på det av

kommittén för näringslivets lokalisering avgivna betänkandet Aktiv lokaliseringspolitik

(SOU 1963: 58) avses skola framläggas för 1964 års riksdag

mot att inrikesministern i den ovan omförmälda interpellationsdebatten förklarat

att propositionen i ämnet om möjligt kommer att framläggas i maj

månad.

Vidare kan antecknas att en annan delfråga beträffande den kommunala

kompetensen aktualiserats i en den 20 mars 1964 i första kammaren

framställd och av kammaren medgiven interpellation ang. kommunala anslag

till politiska ungdomsföreningar (I kam. prot. 12: s. 133 ff.). Slutligen

må erinras om att riksdagen vid höstsessionen 1962 antog en lag om rätt

för kommun att bistå utländska studerande. Lagen har kommunallags natur.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

640152

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1964:318 Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret angående ändringar i reglementet för riksgäldskontoret. s. 1 i texten