Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

1964-05-22 · 129 sidor, varav 110 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 110 av 129 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1964:19, Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

1

Nr 19

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till vissa grundlagsändringar

samt i ämnet väckta motioner m. m.

Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 14 april 1964 hänvisat

en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 140, vari Kungl.

Maj :t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt här nedan

intagna förslag till

1) ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§53 och 67

riksdagsordningen samt § 2 successionsordningen;

2) ändrad lydelse av §§24 och 26 regeringsformen;

3) ändrad lydelse av § 21 regeringsformen;

4) ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen;

5) ändrad lydelse av § 81 regeringsformen;

6) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen samt §§ 70 och 71 riks
dagsordningen;
7)

ändrad lydelse av § 50 regeringsformen samt §§ 72 och 73 riksdagsordningen;
8)

ändrad lydelse av §§ 96—102, 106 och 110 regeringsformen samt

§§42 och 68 riksdagsordningen;

9) ändrad lydelse av § 110 regeringsformen;

10) ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen;

11) ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen;

12) ändrad lydelse av § 6 mom. 7 riksdagsordningen; samt

13) ändrad lydelse av § 33 regeringsformen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås statschefens behörighetsålder höjd från 21 till

25 år.

Vidare förordas, att kravet på de högsta domstolsinstansernas hörande i

nådeärenden slopas i sådana fall, där skäl att bifalla nådeansökan uppenbarligen

saknas.

I propositionen föreslås även, att lagrådet skall kunna arbeta på avdelningar

och att varje avdelning skall bestå av tre justitieråd och ett regeringsråd

med möjlighet att ersätta ett av justitieråden med annan lagfaren,

skicklig och oväldig person.

1 Biliang till riksdagens protokoll 5 samt. 2 avd. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

Propositionen innehåller tillika förslag om ändring av regeringsformens

regler om tjänstemän. Ändringen innebär att såvitt gäller andra statstjänstemän

än domare grundläggande bestämmelser om deras rättsställning överföres

från regeringsformen till annan lag, stiftad av Kungl. Maj:t och riksdagen;

gemensamt efter lagrådets hörande.

I propositionen förordas vidare, att konstitutionell beslutanderätt, som

ej avser stiftande, ändring eller upphävande av grundlag, skall kunna genom

särskild lag överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete.

Lag om sådan överlåtelse föreslås stiftad antingen i den ordning

som gäller för grundlag eller också genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t

och en riksdag, i vilket minst 5/6 av de röstande i vardera kammaren vid

votering instämt.

Propositionen upptager även förslag om inrättande av en riksdagens lönedelegation

med uppgift att i förhandlingsfrågor rörande statsanställdas

anställningsvillkor rådgöra med statsrådsledamot, som Kungl. Maj :t därtill

förordnat, samt att å riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse,

som träffats i sådan fråga.

I propositionen föreslås också särskilda regler om utövningen av riksdagens

befogenheter under krig. Enligt dessa regler skall talmanskonferensen,

om riket kommer i krig och krigsförliållandena det påkallar, förordna,

att en krigsdelegation, bestående av 50 inom riksdagen valda ledamöter,

skall träda i riksdagens ställe. Om till följd av krigsförhållandena

varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan fullgöra sina uppgifter,

skall enligt förslaget Kungl. Maj :t med vissa undantag utöva riksdagens

befogenheter, i den mån det erfordras för att skydda riket och slutföra

kriget.

Propositionen upptager jämväl förslag om ändring av regeringsformens

och riksdagsordningens regler om riksdagens ombudsmän i syfte att möjliggöra

vissa organisatoriska reformer rörande ombudsmännen..

I propositionen förordas vidare, att förbudet att utan vederbörande kammares

tillstånd väcka talan om ansvar mot riksdagsledamot för hans gärningar

och yttranden i denna egenskap utsträckes att gälla jämväl skadeståndstalan.

Dessutom föreslås i propositionen, att rösträtt vid val till riksdagens

andra kammare skall inträda kalenderåret efter det, då vederbörande fyllt

20 år. Därjämte föreslås, att möjlighet öppnas för röstberättigad, som till

följd av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder är förhindrad att inställa

sig vid valförrättning, att rösta genom valsedelsförsändelse. Vidare förordas

att magistrats befattning med förstakammarval skall upphöra.

Slutligen föreslås ändring av regeringsformen i syfte att möjliggöra eu

överflyttning av naturalisationsärenden från Kungl. Maj:t till annan myndighet.

De i propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196h

3

Förslag

till

1) ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen,1 §§ 53 och 67

riksdagsordningen2 samt § 2 successionsordningen3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Regeringsformen

§

Vill Konungen utrikes resa, meddele

Han statsrådet in pleno denna

Sin föresats och inhämte dess tankar

däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter

Konungen därefter sådan resa

och den verkställer, befatte Sig ej

med rikets styrelse eller utöve den

konungsliga makten, så länge han

utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro, i

Hans namn, av den till tronföljden

närmast berättigade prins, om han

uppnått myndig ålder. Han styre såsom

regent med all konungslig makt

och myndighet, enligt denna regeringsform;

dock må han ej adeligt

stånd och värdighet förläna, eller till

grevligt och friherreligt stånd upphöja,

eller riddarevärdighet utdela;

ävensom alla lediga förtroendesysslor

endast tills vidare kunna förvaltas

av dem, som regenten därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast

berättigade prins icke uppnått myndig

ålder eller är han av sjukdom

eller utrikes vistande hindrad att

riksstyrelsen utöva, då styre såsom

regent i Konungens namn med nu

sagda befogenhet den till tronföljden

därnäst berättigade prins, som

uppnått myndig ålder och för vilken

hinder av ovannämnda beskaffenhet

ej möter.

Finnes ej----—----- — S(

Huru förhållas----—--

Vill Konungen utrikes resa, meddele

Han statsrådet in pleno denna

Sin föresats och inhämte dess tankar

däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter

Konungen därefter sådan resa

och den verkställer, befatte Sig ej

med rikets styrelse eller utöve den

konungsliga makten, så länge han

utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro, i

Hans namn, av den till tronföljden

närmast berättigade prins, om han

uppnått tjugufem års ålder. Han styre

såsom regent med all konungslig

makt och myndighet, enligt denna

regeringsform; dock må han ej adeligt

stånd och värdighet förläna, eller

till grevligt och friherreligt

stånd upphöja, eller riddarevärdighet

utdela; ävensom alla lediga förtroendesysslor

endast tills vidare

kunna förvaltas av dem, som regenten

därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast

berättigade prins icke uppnått tjugufem

års ålder eller är han av sjukdom

eller utrikes vistande hindrad

att riksstyrelsen utöva, då styre såsom

regent i Konungens namn med

nu sagda befogenhet den till tronföljden

därnäst berättigade prins,

som uppnått sådan ålder och för vilken

hinder av ovannämnda beskaffenhet

ej möter,

i regent.

— 91 § stadgat.

1 Regeringsformen senast omtryckt 1961; se SFS 1961: 464.

3 Riksdagsordningen senat omtryckt 1961; se SFS 1961:465.

3 Successionsordningen senast omtryckt 1949; so SFS 1949: 579.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse)

§

Konung vare myndig vid ålder

som i allmänhet är i lag stadgad.

Dör Konung, innan tronföljaren

denna ålder uppnått, förhålles med

riksstyrelsen såsom i 39 § angives,

intill dess riksdagen sammankommer,

och den förmyndarestyrelse,

riksdagen förordnar, regeringen tillträtt;

ställande sig regenten eller

statsrådet denna regeringsform till

ovillkorlig efterlevnad.

§

Då Konung dör och tronföljaren

ännu omyndig är, utfärde regenten

eller statsrådet, då det riksstyrelsen

förvaltar, kallelse å riksdagen, vilken

kallelse inom femton dagar efter

Konungens död skall i allmänna

tidningarna kungöras. Riksdagen

äge, utan avseende på något den avlidne

Konungens testamente angående

riksstyrelsen, att förordna en, tre

eller fem förmyndare, som, intill

dess Konungen myndig bliver, regeringen

i Dess namn, efter denna

grundlag, må utöva.

(Föreslagen lydelse)

41.

Dör Konung, innan tronföljaren

uppnått tjugufem års ålder, förhålles

med riksstyrelsen såsom i 39 §

angives, intill dess riksdagen sammankommer,

och riksföreståndare,

som riksdagen förordnar, regeringen

tillträtt; ställande sig regenten eller

statsrådet denna regeringsform

till ovillkorlig efterlevnad.

93.

Då Konung dör och tronföljaren

ännu ej uppnått tjugufem års ålder,

utfärde regenten eller statsrådet, då

det riksstyrelsen förvaltar, kallelse

å riksdagen, vilken kallelse inom

femton dagar efter Konungens död

skall i allmänna tidningarna kungöras.

Riksdagen äge, utan avseende

på något den avlidne Konungens testamente

angående riksstyrelsen, att

förordna en, tre eller fem riksföreståndare,

som, intill dess Konungen

uppnår tjugufem års ålder, regeringen

i Dess namn, efter denna

grundlag, må utöva.

Riksdagsordningen

§ 53.

Ej må riksdagen eller kamrarna

i Konungens närvaro över något ämne

rådpläga eller besluta; ej heller

må omyndig Konungs förmyndare

övervara kamrarnas överläggningar

eller beslut.

Uti vardera

I mål---

Ej må riksdagen eller kamrarna

i Konungens närvaro över något ämne

rådpläga eller besluta; ej heller

må riksföreståndare övervara kamrarnas

överläggningar eller beslut.

--av kammaren.

beslutet, övervara.

67.

Skall förmyndare för omyndig

Konung tillsättas, utses av kamrarna,

sist dagen efter det riksdagen

sammankommit, en nämnd, på det

sätt och till det antal personer, som

i nästföregående § sagt är. Denna

Skall riksföreståndare tillsättas,

utses av kamrarna, sist dagen efter

det riksdagen sammankommit, en

nämnd, på det sätt och till det antal

personer, som i nästföregående § sagt

är. Denna nämnd röstar om de av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196''r

5

(Nuvarande lydelse)

nämnd röstar om de av riksdagen

till antalet bestämda förmyndare,

som skola vara en, tre eller fem.

Varje ledamot av nämnden upptecknar

å en sluten vallista de män, dem

han anser förtroendet värdiga, och

så många, att de med en person överstiga

det av riksdagen bestämda antalet.

Av dem, som därvid kommit i

åtanke, ställes först den, som flesta

rösterna erhållit, under ny omröstning,

då nämndens pluralitet giver

utslaget. På samma sätt förfares

med den, som näst honom blivit av

de flesta kallad o. s. v., till dess det

föreskrivna antalet av förmyndare

blivit fyllt. Nämnden kan ej förr åtskiljas,

än valet fulländat är; och

gäller detta val såsom riksdagens

beslut.

Om så händer, att kamrarna ej

inom tre dagar efter det riksdagen

sammankommit om förmyndarnas

antal åsämjas, förordnas på enahanda

sätt och till lika antal, som ovan

angående nämnden är sagt, en särskild

nämnd, att medelst omröstning

denna fråga, med samma kraft och

verkan som riksdagens beslut, inom

två dagar avgöra; skolande sedermera

den utsedda nämnden, likaledes

inom två dagar, hava valet förrättat,

så att i alla händelser förmyndarevalet

må vara verkställt inom

sju dagars förlopp från det riksdagen

sammankommit.

(Föreslagen lydelse)

riksdagen till antalet bestämda riksföreståndare,

som skola vara en, tre

eller fem. Varje ledamot av nämnden

upptecknar å en sluten vallista

dem han anser förtroendet värdiga,

och så många, att de med en person

överstiga det av riksdagen bestämda

antalet. Av dem, som därvid kommit

i åtanke, ställes först den, som flesta

rösterna erhållit, under ny omröstning,

då nämndens pluralitet giver

utslaget. På samma sätt förfares

med den, som näst honom blivit av

de flesta kallad o. s. v., till dess det

föreskrivna antalet riksföreståndare

blivit fyllt. Nämnden kan ej förr

åtskiljas, än valet fulländat är; och

gäller detta val såsom riksdagens

beslut.

Om så händer, att kamrarna ej

inom tre dagar efter det riksdagen

sammankommit om riksföreståndarnas

antal åsämjas, förordnas på enahanda

sätt och till lika antal, som

ovan angående nämnden är sagt, en

särskild nämnd, att medelst omröstning

denna fråga, med samma kraft

och verkan som riksdagens beslut,

inom två dagar avgöra; skolande sedermera

den utsedda nämnden, likaledes

inom två dagar, hava valet förrättat,

så att i alla händelser valet

av riksföreståndare må vara verkställt

inom sju dagars förlopp från

det riksdagen sammankommit.

Successionsordningen

§ 2.

Dör Konung i Sverige, utan att

lämna manliga bröstarvingar, men

Hans efterlämnade drottning sig i

välsignat tillstånd befinner, före regent

eller statsrådet regeringen med

kungl. makt och myndighet, på sätt

och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen

föreskriva, till dess

Riksens Ständer, å den tid regeringsformen

utstakar, hunnit samman
-

Dör Konung i Sverige, utan att

lämna manliga bröstarvingar, men

Hans efterlämnade drottning sig i

välsignat tillstånd befinner, före regent

eller statsrådet regeringen med

kungl. makt och myndighet, på sätt

och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen

föreskriva, till dess

Riksens Ständer, å den tid regeringsformen

utstakar, hunnit samman
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse)

komma, då dem tillhör, att om regeringens

förande själva förordna.

Bliver drottningens livsfrukt av

mankön, förordne då Riksens Ständer

förmyndare för den omyndige

Konungen, på sätt i 93 § av regeringsformen

stadgat är. Bliver drottningens

livsfrukt av kvinnokön, träde

den av ätten, som efter förstfödslorätt

den avlidne Konungen i

arvsföljden, på sätt 1 § utstakar, närmast

är, såsom Konung till regeringen.

2) ändrad lydelse av §§

§

Uti Konungens nedre justitierevision

skola justitieärendena beredas

till prövning och avgörande i högsta

domstolen.

§

Konungen äger alt i brottmål göra

nåd, mildra livsstraff samt återgiva

ära och till kronan förverkat gods.

Över ansökningar därom höre

Konungen dock regeringsrätten, beträffande

mål av beskaffenhet att

kunna tillhöra dess eller kammarrättens

slutliga prövning, men i andra

mål högsta domstolen; och fatte

Konungen Sina beslut uti statsrådet.

På den brottslige skall sedermera ankomma

att emottaga den nåd

Konungen honom förunnat, eller undergå

det straff, vartill han blivit

dömd.

(Föreslagen lydelse)

komma, då dem tillhör, att om regeringens

förande själva förordna.

Bliver drottningens livsfrukt av

mankön, förordne då Riksens Ständer

riksföreståndare, på sätt i 93 §

av regeringsformen stadgat är. Bliver

drottningens livsfrukt av kvinnokön,

träde den av ätten, som efter

förstfödslorätt den avlidne Konungen

i arvsföljden, på sätt 1 § utstakar,

närmast är, såsom Konung till

regeringen.

24 och 26 regeringsformen

24.

Ärenden, vilkas prövning och avgörande

ankommer på högsta domstolen,

skola för sådant ändamål beredas

i nedre justitierevisionen.

26.

Konungen äger att i brottmål göra

nåd, mildra livsstraff samt återgiva

ära och till kronan förverkat gods.

Över ansökningar därom skall

Konungen dock, där ej skäl till bifall

uppenbarligen saknas, höra regeringsrätten,

beträffande mål av beskaffenhet

att kunna tillhöra dess

eller kammarrättens slutliga prövning,

men i andra mål högsta domstolen;

och fatte Konungen Sina beslut

uti statsrådet. På den brottslige

skall sedermera ankomma att emottaga

den nåd Konungen honom förunnat,

eller undergå det straff, vartill

han blivit dömd.

Övergångsstadgande

Intill utgången av juni månad

närmast efter det den nya lydelsen

av §§ 24 och 26 slutligt antagits, skola

stadgandena i sin äldre lydelse

alltjämt äga tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

1

3) ändrad lydelse av § 21 regeringsformen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 21.

Tre ledamöter av högsta domstolen

och en av regeringsrättens lagfarna

ledamöter skola tillsammans

utgöra Konungens lagråd.

Lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande

över de förslag till stiftande,

upphävande, ändring eller förklaring

av lagar eller författningar, vilka för

sådant ändamål bliva av Konungen

överlämnade. Där så prövas nödigt,

må Konungen för visst ärende till

ledamot av lagrådet ytterligare förordna

en för insikt, erfarenhet och

redlighet känd person.

Närmare bestämmelser om tjänstgöringen

i lagrådet meddelas i särskild,

av Konungen och riksdagen

jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad

lag. 4

Konungens lagråd har att avgiva

utlåtande över de förslag till stiftande,

upphävande, ändring eller

förklaring av lagar eller författningar,

vilka för sådant ändamål bliva av

Konungen överlämnade.

Såsom ledamöter av lagrådet skola

tjänstgöra tre justitieråd och en

av regeringsrättens lagfarna ledamöter.

I stället för ett av justitieråden

må dock annan lagfaren, skicklig

och oväldig person enligt Konungens

förordnande tjänstgöra såsom ledamot

av lagrådet. Dessa fyra ledamöter

skola deltaga i behandlingen av

alla på lagrådet ankommande ärenden.

Där så prövas nödigt, må i behandlingen

av visst ärende i lagrådet

deltaga ytterligare en för insikt,

erfarenhet och redlighet känd person,

som Konungen utser. Skall lagrådet

vara delat i avdelningar, skall

vad i detta stycke stadgats om lagrådet

gälla varje avdelning.

Närmare bestämmelser om lagrådet

meddelas i särskild, av Konungen

och riksdagen jämlikt 87 § 1

inom. gemensamt beslutad lag.

4) ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen

8 35.

Statsrådets ledamöter, presidenter

och chefer för kollegier eller de

i dessas ställe inrättade verk, justitiekansleren,

cheferna för fångvården,

lantmäteriet, statens järnvägstrafik,

lots-, post-, telegraf- och tullverken

samt skogsväsendet, expeditionschefer

i statsdepartementen,

överståthållaren, underståthållaren

och polismästaren i huvudstaden,

landshövdingar, fältmarskalkar, ge
-

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,

varifrån Konungen må

dem entlediga, när han prövar rikets

tjänst det fordra.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

neraler och amiraler av alla grader,

generaladjutan ter, överadjutan ter,

stabsadjutanter, kommendanter i

fästningarna, överstar för regementena,

sekundcheferna för gardesregementena

till häst och fot och för livregementets

kårer samt cheferna för

övriga särskilt för sig bestående militära

kårer eller bataljoner, cheferna

för artilleriet, fortifikations-, fältmätnings-

och sjömätningsväsendet,

ministrar, sändebud och agenter för

handeln hos främmande makter,

samt de ämbets- och tjänstemän,

som uti Konungens kabinett för utrikes

brevväxlingen och vid beskickningarna

nyttjas, hava förtroendesysslor,

varifrån Konungen må dem

entletliga. när han prövar rikets

tjänst det fordra. Konungen kungöre

dock sådana beslut i statsrådet,

vars ledamöter vare skyldige att

däremot göra underdåniga föreställningar,

om de finna sig därtill skäl

äga.

§

De som bekläda domareämbeten,

så högre som lägre, samt alla andra

ämbets- och tjänstemän, än de i föregående

§ nämnda, kunna icke,

utan medelst rannsakning och dom,

ifrån sina innehavande sysslor av

Konungen avsättas, ej heller, utan

efter egna ansökningar, till andra

tjänster befordras eller flyttas.

36.

Den som utnämnts till domare må

skiljas från tjänsten endast av domstol

efter åtal eller genom beslut om

entledigande i samband med pensionering;

dock må han, om det finnes

erforderligt av organisatoriska

skäl, förflyttas till annan jämställd

domartjänst.

Grundläggande bestämmelser i övrigt

om statstjänstemännen givas i

lag, stiftad i den ordning 87 § 1

mom. föreskriver.

Övergångsstadgande

Till dess den lag, som omförmäles

i § 36 i dess nya lydelse, trätt i kraft,

skola §§ 35 och 36 i sin äldre lydelse

alltjämt äga tillämpning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

9

5) ändrad lydelse av § 81 regeringsformen

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna regeringsform--

Då riksdagen-----

§ 81.

Genom särskild lag må beslutan- derätt, som enligt denna regerings- form tillkommer Konungen och riks- dagen, gemensamt eller var för sig,

eller annat statligt organ och ej avser

frågor om stiftande, ändring, förkla- ring eller upphävande av grundlag, i

begränsad omfattning överlåtas på

mellanfolklig organisation för fred- ligt samarbete, till vilken riket är el- ler skall bliva anslutet. Lag om så- dan överlåtelse stiftas antingen i den

ordning som gäller för grundlag el- ler ock, om därmed förenad tidsut- dråkt år till men för riket, genom

samfällt beslut av Konungen och en

riksdag, i vilket minst fem sjätte- delar av de röstande i vardera kam- maren vid votering instämt.

6) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen samt §§ 70 och 71

riksdagsordningen

Sedan statsverkets---

Regeringsformen

§ 62.

Det tillkommer riksdagens löne- delegation att i förhandling sfr ågor

rörande anställningsvillkor, som

skola gälla för statens arbetstagare

eller eljest tillhöra riksdagens pröv- ning, rådpläga med statsrådsleda- mot, som Konungen därtill förord- nat, samt att å riksdagens vägnar

godkänna överenskommelse, som

träffats i sådan fråga.

lf Bihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 19

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

(Nuvarande lydelse)

1. De sex-----

2. Riksdagen skall —

3. Val av-----

4. Fullmäktige välje

§

På samma gång och på lika sätt,

som fullmäktige enligt 70 § av riksdagen

utses, tillsättes en suppleant

för varje av riksdagen utsedd fullmäktig

att vid förfall för denne inträda;

dock skall den sålunda valde

suppleanten för fullmäktig, som utsetts

till chef för riksbanken, först

inträda vid förfall jämväl för den

enligt 72 § regeringsformen av fullmäktige

för denne utsedde suppleanten.

Vid förfall för både fullmäktig

och hans av riksdagen valde

suppleant inkalla fullmäktige annan

suppleant till tjänstgöring.

(Föreslagen lydelse)

§ 70.

honom återstått.

övriga fullmäktige,

kan återväljas.

utfalla lika.

5. På samma gång och på lika

sätt, som fullmäktige av riksdagen

utses, tillsättes en suppleant för varje

av riksdagen utsedd fullmäktig

att vid förfall för denne inträda;

dock skall den sålunda valde suppleanten

för fullmäktig, som utsetts till

chef för riksbanken, först inträda

vid förfall jämväl för den enligt 72 §

regeringsformen av fullmäktige för

denne utsedde suppleanten. Vid förfall

för både fullmäktig och hans av

riksdagen valde suppleant inkalla

fullmäktige annan suppleant till

tjänstgöring.

71.

Riksdagens lönedelegation består

av sexton ledamöter, av vilka vardera

kammaren inom sig utser hälften.

De väljas för tiden från valet, till

dess sådant val under fjärde året

därefter försiggått, dock att ledamot

som dessförinnan avgått ur riksdagen

ej vidare skall anses tillhöra delegationen.

Har ledamot före den

tid, för vilken han valts, avgått ur

delegationen, anstålies val för den

tid som för honom återstått.

Vardera kammaren utser ock

inom sig suppleanter att när ledamöter

få förfall i deras ställe inträda.

Suppleanter utses för samma tid

som ledamöter.

Vad i 45 § 2 mom. och 75 § 2 mom.

är stadgat med avseende å utskott

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande delegationen. Omröstning

inom delegationen skall ske öppet.

Den som förer ordet i delegationen

äger avgörande röst, därest,

vid omröstning, rösterna i något fall

äro lika. Ledamot som ej instämt i

Riksdagsordningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196k

11

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

delegationens beslut är obetaget att

låta sin skiljaktiga mening antecknas.

Innan förhandlingsöverenskommelse

träffats eller förhandling eljest

slutförts, må ledamot icke utan

delegationens tillstånd yppa vad vid

sakens behandling i delegationen förekommit.

Ledamot, så ock suppleant,

skall första gången han är närvarande

vid sammanträde med delegationen

avgiva försäkran om tystnadspliktens

iakttagande.

7) ändrad lydelse av § 50 regeringsformen samt

riksdagsordningen

72 och 73

Regeringsformen

§ 50.

Riksdagen skall-----och kungöra.

Om riket kommer i krig och krigsförhållandena

det påkalla, förordnar

den i 50 § riksdagsordningen omförmälda

talmanskonferensen efter

samråd med statsministern, att

riksdagens krigsdelegation skall träda

i riksdagens ställe. Sådant förordnande

gäller till dess vapenvila inträtt

eller ock Konungen eller krigsdelegationen

dessförinnan beslutar,

att riksdagen skall återtaga sina befogenheter.

Krigsdelegationen beslutar

själv om formerna för sin verksamhet.

Kan till följd av krig, vari riket

befinner sig, varken riksdagen eller

dess krigsdelegation fullgöra sina

uppgifter, skall Konungen till rikets

skydd och krigets slutförande fullgöra

de uppgifter, som ankomma på

Konungen och riksdagen samfällt eller

på riksdagen allena. Dock äge

Konungen ej stifta, ändra, förklara

eller upphäva grundlag eller lag,

som reglerar val till riksdagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Riksdagsordningen

§ 72.

----revisorer förrättas.

För varje revisor väljes en suppleant

att vid förfall för honom inträda.

Vid förfall för både revisor och

hans suppleant bestämmes övriga

suppleanters tjänstgöring av den

ordning, i vilken de blivit valda.

---äro lika.

--— vidare behandling.

§ 73.

Riksdagens krigsdelegation består

av femtio ledamöter, av vilka vardera

kammaren inom sig väljer hälften.

Val av krigsdelegation skall äga

rum å varje riksdag inom sex dagar

efter dess öppnande. Valet gäller till

dess nytt val av krigsdelegation förrättas,

dock att ledamot som dessförinnan

avgått ur riksdagen ej vidare

skall anses tillhöra delegationen.

Förordnar Konungen om nya

val till båda kamrarna eller den ena

av dem, behålle utan hinder därav

delegationens ledamöter sina befattningar.

Övergångsstadgande

Val av riksdagens krigsdelegation

skall första gången äga rum vid den

riksdag, som sammanträder året efter

det då nya lydelsen av § 73 riksdagsordningen

slutligt antagits.

8) ändrad lydelse av §§ 96—102, 106 och 110 regeringsformen samt

§§ 42 och 68 riksdagsordningen

Regeringsformen

§ 96.

Riksdagen skall förordna två för Riksdagen skall förordna minst

lagkunskap och utmärkt redlighet två för lagkunskap och utmärkt redkända

medborgare, den ene såsom lighet kända medborgare att i egenjustitieombudsman

och den andre skap av riksdagens ombudsmän, efsåsom

militieombudsman, att i egen- ter den instruktion riksdagen för

För varje enligt 72 § utsedd revisor

väljes en suppleant att vid förfall

för honom inträda. Vid förfall

för både revisor och hans suppleant

bestämmes övriga suppleanters

tjänstgöring av den ordning, i vilken

de blivit valda.

Riksdagen förordnar

Revisorerna välja

De anmärkningar

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

13

(Nuvarande lydelse)

skap av riksdagens ombud, efter den

instruktion riksdagen för dem utfärdat,

hava tillsyn över lagars och

författningars efterlevnad, i vad de

skola av dem, som i allo äro underkastade

ämbetsansvar, tillämpas

samt vid vederbörliga domstolar i laga

ordning tilltala dem, som uti sina

ämbetens utövning av våld, mannamån

eller annan orsak någon olaglighet

begått eller underlåtit att sina

ämbetsplikter behörigen fullgöra.

Ombudsmännen vare i all måtto underkastade

samma ansvar och plikt,

som allmän lag och rättegångsordning

för aktörer utstaka.

§

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen

väljas för tid och

på sätt riksdagsordningen stadgar;

och bör samtidigt för en var av dem

utses en ställföreträdare av de egenskaper,

som hos ombudsmannen erfordras,

att i dennes ställe utöva ämbetet

i de fall instruktionen angiver.

Skulle ombudsman---------

(Föreslagen lydelse)

dem utfärdat, hava tillsyn över lagars

och författningars efterlevnad,

i vad de skola av dem, som i allo

äro underkastade ämbetsansvar, tilllämpas

samt vid vederbörliga domstolar

i laga ordning tilltala dem,

som uti sina ämbetens utövning av

väld, mannamån eller annan orsak

någon olaglighet begått eller underlåtit

att sina ämbetsplikter behörigen

fullgöra. Ombudsmännen vare i all

måtto underkastade samma ansvar

och plikt, som allmän lag och rättegångsordning

för aktörer utstaka.

97.

Riksdagens ombudsmän väljas för

tid och på sätt riksdagsordningen

stadgar; och bör samtidigt för en var

av dem utses en ställföreträdare av

de egenskaper, som hos ombudsmannen

erfordras, att i dennes ställe

utöva ämbetet i de fall instruktionen

angiver.

----------blivit vald.

98.

I händelse justitieombudsmannen

eller militieombudsmannen avsäger

sig det erhållna förtroendet eller ombudsmans

ämbete eljest bliver ledigt,

övertage ställföreträdaren omedelbart

ämbetet; och skall riksdagen

därefter så snart ske kan förrätta

nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare

avsäga sig det erhållna

förtroendet eller har han övertagit

ombudsmansämbetet eller bliver eljest

hans befattning ledig, äge nytt

val av ställföreträdare rum, varvid

iakttages att, om sådant val erfordras

under tid, då riksdagssession ej

pågår, riksdagens rätt härutinnan

utövas genom de av riksdagen valde

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

§

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen

må, en var när

I händelse ombudsman avsäger sig

det erhållna förtroendet eller ombudsmans

ämbete eljest bliver ledigt,

övertage ställföreträdaren omedelbart

ämbetet; och skall riksdagen

därefter så snart ske kan förrätta

nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare

avsäga sig det erhållna

förtroendet eller har han övertagit

ombudsmansämbetet eller bliver eljest

hans befattning ledig, äge nytt

val av ställföreträdare rum, varvid

iakttages att, om sådant val erfordras

under tid, då riksdagssession ej

pågår, riksdagens rätt härutinnan utövas

genom de av riksdagen valde

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

99.

Ombudsmännen må, en var när

han för sill ämbetes utövning det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr W år J96t

(Nuvarande lydelse)

lian för sitt ämbetes utövning det

nödigt anser, kunna övervara alla

domstolars och myndigheters överläggningar

och beslut, dock utan rättighet

att sin mening därvid yttra,

samt äga tillgång till alla domstolars

och myndigheters protokoll och

handlingar. Konungens ämbetsmän i

allmänhet vare skyldige att lämna

justitieombudsmannen och mititieombudsmannen

laglig handräckning,

samt alla fiskaler, att medelst aktioners

utförande en var av dem biträda,

då han det äskar.

(Föreslagen lydelse)

nödigt anser, kunna övervara alla

domstolars och myndigheters överläggningar

och beslut, dock utan rättighet

att sin mening därvid yttra,

samt äga tillgång till alla domstolars

och myndigheters protokoll och

handlingar. Konungens ämbetsmän i

allmänhet vare skyldige att lämna

ombudsmännen laglig handräckning,

samt alla fiskaler, att medelst aktioners

utförande eu var av dem biträda,

då han det äskar.

§

Justitieombudsmannen och militicombudsmannen

åligge, att var

för sig, till riksdagen avlämna årlig

redogörelse för förvaltningen av de

dem förtrodda ämbeten samt däruti,

en var med avseende på området för

hans ämbetsutövning, utreda lagskipningens

tillstånd i riket, anmärka

lagarnas och författningarnas

brister och uppgiva förslag till deras

förbättring.

§

Ombudsmännen åligge, att, på sätt

i deras instruktion föreskrives, till

riksdagen avlämna årlig redogörelse

för förvaltningen av de dem förtrodda

ämbeten samt däruti, en var

med avseende på området för hans

ämbetsutövning, utreda lagskipningens

tillstånd i riket, anmärka lagarnas

och författningarnas brister och

uppgiva förslag till deras förbättring.

Skulle den oförmodade händelse

inträffa, att antingen hela Konungens

högsta domstol eller av dess ledamöter

eu eller flere funnes hava

av egennytta, vrångvisa eller försumlighet

så orätt dömt, att därigenom

någon, emot tydlig lag och sakens

utredda och behörigen styrkta förhållande,

mistat eller kunnat mista

liv, personlig frihet, ära och egendom,

eller regeringsrätten eller en

eller flere av dess ledamöter funnes

hava vid prövning av besvärsmål låtit

sådant förhållande komma sig

till last, vare justitieombudsmannen

och militieombudsmannen en var

inom sitt ämbetsområde pliktiga,

ävensom Konungens justitiekansler

berättigad, att vid den rikets domstol,

som här nedanföre bestämmes,

den felaktige under tilltal ställa,

samt till ansvar efter rikets lag befordra.

Skulle den oförmodade händelse

inträffa, att antingen hela Konungens

högsta domstol eller av dess ledamöter

en eller flere funnes hava

av egennytta, vrångvisa eller försumlighet

så orätt dömt, att därigenom

någon, emot tydlig lag och sakens

utredda och behörigen styrkta förhållande,

mistat eller kunnat mista

liv, personlig frihet, ära och egendom,

eller regeringsrätten eller en

eller flere av dess ledamöter funnes

hava vid prövning av besvärsmål låtit

sådant förhållande komma sig

till last, vare riksdagens ombudsmän

en var inom sitt ämbetsområde pliktiga,

ävensom Konungens justitiekansler

berättigad, att vid den rikets

domstol, som här nedanföre bestämmes,

den felaktige under tilltal ställa,

samt till ansvar efter rikets lag

befordra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 är 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 102.

Denna domstol, som riksrätt kallas,

skall i sådant fall bestå av presidenten

uti Konungens och rikets

Svea hovrätt, vilken däruti före ordet,

presidenterna uti alla rikets kollegier,

vid tilltal emot högsta domstolen

fyra de äldsta regeringsråd,

men, när regeringsrätten är tilltalad,

fyra de äldsta justitieråd, ävensom,

i" håda fallen, högste befälhavaren

över de i huvudstaden tjänstgörande

trupper, högste närvarande befälhavaren

för den vid huvudstaden förlagda

delen av flottan, tvennc de äldsta

råd i Svea hovrätt och det äldsta

råd i varje av rikets kollegier.

Då justitiekansleren, justitieombudsmannen

eller militieombudsmannen

finner sig befogad att högsta

domstolen samfällt eller särskilda

dess ledamöter inför riksrätten tilltala,

eller justitiekansleren eller justitieombudsmannen

att regeringsrätten

samfällt eller särskilda dess ledamöter

under sådant tilltal ställa,

äske han hos presidenten i Konungens

och rikets Svea hovrätt, såsom

riksrättens ordförande, laglig kallelse

å den eller dem, som skola tilltalas.

Presidenten i hovrätten foge därefter

anstalt om riksrättens sammanträde,

för att kallelsen utfärda

och målet vidare i laglig ordning behandla.

Skulle emot förmodan han

detta underlåta, eller någon av de

övrige förenämnde ämbetsmän undandraga

sig att uti riksrätten deltaga,

stånde de, för en sådan uppsåtlig

försummelse av deras ämbetsplikt,

till lagligt ansvar. Hava en

eller flere av riksrättens ledamöter

laga förfall, eller finnes emot någon

av dem laga jäv, vare ändock rätten

domför, om tolv däruti sitta. Är presidenten

i hovrätten av laga förfall

eller jäv hindrad, företräde dess ställe

den äldste i tjänst varande presidenten.

Denna domstol äge, sedan

rannsakningen fulländad är, och do
-

Denna domstol, som riksrätt kallas,

skall i sådant fall bestå av presidenten

uti Konungens och rikets

Svea hovrätt, vilken däruti före ordet,

presidenterna uti alla rikets kollegier,

vid tilltal emot högsta domstolen

fyra de äldsta regeringsråd,

men, när regeringsrätten är tilltalad,

fyra de äldsta justitieråd, ävensom,

i båda fallen, högste befälhavaren

över de i huvudstaden tjänstgörande

trupper, högste närvarande befälhavaren

för den vid huvudstaden förlagda

delen av flottan, tvenne de äldsta

råd i Svea hovrätt och det äldsta

råd i varje av rikets kollegier.

Då justitiekansleren eller någon av

riksdagens ombudsmän finner sig

befogad att högsta domstolen eller

regeringsrätten samfällt eller särskilda

deras ledamöter inför riksrätten

tilltala, äske han hos presidenten

i Konungens och rikets Svea

hovrätt, såsom riksrättens ordförande,

laglig kallelse å den eller dem,

som skola tilltalas. Presidenten i

hovrätten foge därefter anstalt om

riksrättens sammanträde, för att

kallelsen utfärda och målet vidare i

laglig ordning behandla. Skulle emot

förmodan han detta underlåta, eller

någon av de övrige förenämnde ämbetsmän

undandraga sig att uti riksrätten

deltaga, stånde de, för en sådan

uppsåtlig försummelse av deras

ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hava

en eller flere av riksrättens ledamöter

laga förfall, eller finnes emot

någon av dem laga jäv, vare ändock

rätten domför, om tolv däruti

sitta. Är presidenten i hovrätten

av laga förfall eller jäv hindrad, företräde

dess ställe den äldste i tjänst

varande presidenten. Denna domstol

äge, sedan rannsakningen fulländad

är, och domen efter lag fälld, att densamma

för öppna dörrar avkunna.

Ingen have makt att sådan dom ändra,

Konungen dock obetaget att göra

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

(Nuvarande lydelse)

men efter lag fälld, att densamma

för öppna dörrar avkunna. Ingen have

makt att sådan dom ändra,

Konungen dock obetaget att göra

nåd, vilken likväl icke må sträcka

sig till den dömdes återinsättande i

rikets tjänst.

§

Finner utskottet av dessa protokoll,

att någon statsrådets ledamot

uppenbarligen handlat emot rikets

grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt

någon överträdelse därav, eller

underlåtit att göra föreställningar

emot sådan överträdelse, eller den

vållat och befrämjat genom uppsåtligt

fördöljande av någon upplysning,

eller att den föredragande underlåtit

att, i de fall, som 38 § av

denna regeringsform förutsätter, sin

kontrasignation eller underskrift å

ett Konungens beslut vägra, då skall

konstitutionsutskottet ställa en sådan

under tilltal av justitieombudsmannen

inför riksrätten, och gånge

härmed som i 101 och 102 §§ om

tilltal emot regeringsrätten föreskrives.

Då statsrådets ledamöter finnas

hava, på sätt ovan berört är, gjort

sig till ansvar skyldige, döme dem

riksrätten efter allmän lag och den

särskilda författning, som till bestämmande

av sådant ansvar utav

Konungen och riksdagen fastställd

varder.

(Föreslagen lydelse)

nåd, vilken likväl icke må sträcka

sig till den dömdes återinsättande i

rikets tjänst.

106.

Finner utskottet av dessa protokoll,

att någon statsrådets ledamot

uppenbarligen handlat emot rikets

grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt

någon överträdelse därav, eller

underlåtit att göra föreställningar

emot sådan överträdelse, eller den

vållat och befrämjat genom uppsåtligt

fördöljande av någon upplysning,

eller att den föredragande underlåtit

att, i de fall, som 38 § av

denna regeringsform förutsätter, sin

kontrasignation eller underskrift å

ett Konungens beslut vägra, då skall

konstitutionsutskottet ställa en sådan

under tilltal inför riksrätten av

någon av riksdagens ombudsmän,

och gånge härmed som i 101 och

102 §§ om tilltal emot regeringsrätten

föreskrives. Då statsrådets ledamöter

finnas hava, på sätt ovan berört

är, gjort sig till ansvar skyldige,

döme dem riksrätten efter allmän

lag och den särskilda författning,

som till bestämmande av sådant ansvar

utav Konungen och riksdagen

fastställd varder.

§ HO.i

Ej må

Bliver riksdagsman, under tid då

session pågår, eller under resa till

eller ifrån riksdagen, när man vet

honom i sådant ärende stadd vara,

med ord eller gärning ofredad, gälle

därom vad angående våld eller förolämpning

emot Konungens ämbetsmän,

i eller för ämbete, i allmän lag

stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens

fullmäktige, revisorer eller

justitieombudsman eller militieom
-

är fråga.

Bliver riksdagsman, under tid då

session pågår, eller under resa till

eller ifrån riksdagen, när man vet

honom i sådant ärende stadd vara,

med ord eller gärning ofredad, gälle

därom vad angående våld eller förolämpning

emot Konungens ämbetsmän,

i eller för ämbete, i allmän lag

stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens

fullmäktige, revisorer eller

ombudsmän, eller sekreterare eller

1 Paragrafen beröres även av den i förslag nr 9 förordade ändringen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

17

(Nuvarande lydelse)

budsman, eller sekreterare eller

kanslibetjänte i någon av riksdagens

kamrar eller i något dess utskott, i

eller för utövning av sådan befattning,

våldföres eller förolämpas.

(Föreslagen lydelse)

kanslibetjänte i någon av riksdagens

kamrar eller i något dess utskott, i

eller för utövning av sådan befattning,

våldföres eller förolämpas.

Riksdagsordningen

§ 42.

1. Lagutskotten skola-----

2. Det tillkommer ock lagutskott

att granska justitieombudsmannens

och militieombudsmannens avgivna

redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier,

protokoll och registratur,

samt med utlåtande däröver till riksdagen

inkomma. Skulle utskottet av

granskningen finna, att ombudsman

eller hans ställföreträdare icke är

förtjänt av riksdagens förtroende och

fördenskull bör skiljas från sin befattning

utan avbidan å utgången av

den tid för vilken han blivit vald,

skall utskottet i sitt utlåtande hos

riksdagen härom göra hemställan.

3. Fördelning mellan-----

---riksdag samfällt.

2. Det tillkommer ock lagutskott

att granska av riksdagens ombudsmän

avgivna redogörelser, ävensom

deras ämbetsdiarier, protokoll och

registratur, samt med utlåtande däröver

till riksdagen inkomma. Skulle

utskottet av granskningen finna, att

ombudsman eller hans ställföreträdare

icke är förtjänt av riksdagens

förtroende och fördenskull bör skiljas

från sin befattning utan avbidan

å utgången av den tid för vilken han

blivit vald, skall utskottet i sitt utlåtande

hos riksdagen härom göra

hemställan.

--riksdagen bestämmer.

68.

Till följd av regeringsformens § 96

har riksdagen att förordna en justitieombudsman

och en militicombudsman

av de egenskaper dår angivas.

Dessa riksdagens ombudsmän

väljas för tiden från valet till dess

sådant val under fjärde året därefter

försiggått.

Val av justitieombudsman och militieombudsman

verkställes genom

fyrtioåtta för tillfället nämnda valmän,

av vilka vardera kammaren

inom sig utser tjugufyra. Dessa valmän

skola sammanträda till valförrättningen

senast å femtonde dagen

efter den, då de blivit utsedda. Vid

valet gälle enahanda bestämmelser

som för val av kamrarnas talmän.

Valmännen böra —---- —---

I händelse justitieombudsmannen

eller militieombudsmannen avsäger

sig det erhållna förtroendet eller ombudsmans

ämbete eljest bliver le
-

Riksdagens ombudsmän väljas för

tiden från valet till dess sådant val

under fjärde året därefter försiggått.

Val av ombudsmän verkställes genom

fyrtioåtta för tillfället nämnda

valmän, av vilka vardera kammaren

inom sig utser tjugufyra. Dessa valmän

skola sammanträda till valförrättningen

senast å femtonde dagen

efter den, då de blivit utsedda. Vid

valet gälle enahanda bestämmelser

som för val av kamrarnas talmän.

—---äger rum.

I händelse ombudsman avsäger sig

det erhållna förtroendet eller ombudsmans

ämbete eljest bliver ledigt,

övertage ställföreträdaren omedel
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse)

digt, övertage ställföreträdaren omedelbart

ämbetet; och skall riksdagen

därefter så snart ske kan, för tid

och på sätt ovan stadgas, förrätta

nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare

avsäga sig det erhållna

förtroendet eller har han övertagit

oinbudsmansämbetet eller bliver eljest

hans befattning ledig, äge nytt

val av ställföreträdare rum för tid

och på sätt ovan är föreskrivet, varvid

iakttages att, om sådant val erfordras

under tid, då session ej pågår,

riksdagens rätt härutinnan utövas

genom de av riksdagen valde

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

(Föreslagen lydelse)

bart ämbetet; och skall riksdagen

därefter så snart ske kan, för tid och

på sätt ovan stadgas, förrätta nytt

val av ombudsman. Skulle ställföreträdare

avsäga sig det erhållna förtroendet

eller har han övertagit ombudsmansämbetet

eller bliver eljest

hans befattning ledig, äge nytt val

av ställföreträdare rum för tid och

på sätt ovan är föreskrivet, varvid

iakttages att, om sådant val erfordras

under tid, då session ej pågår,

riksdagens rätt härutinnan utövas

genom de av riksdagen valde fullmäktige

i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

9) ändrad lydelse av § 110 regeringsformen

§ no.1

Ej må någon riksdagsman under

tilltal ställas eller sin frihet berövas

för sina gärningar eller yttranden i

denna egenskap, utan att den kammare,

till vilken han hörer, sådant

tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti

minst fem sjättedelar av de röstande

instämt. Ej heller skall någon

riksdagsman kunna förvisas från

den ort, där riksdag hålles. Skulle

någon enskild man eller någon kår,

militär eller civil, eller ock någon

menighet, av vad namn de vara må,

antingen av egen drift eller med anledning

av befallning, våldföra riksdagen,

dess kamrar eller utskott eller

någon enskild riksdagsman, eller

störa friheten i deras överläggningar

och beslut, vare sådant, där det

ej är högförräderi, ansett som uppror;

vad om försök, förberedelse eller

stämpling till uppror eller underlåtenhet

att avslöja sådant brott är

stadgat äge jämväl motsvarande tilllämpning.

Det ankommer på riksda
-

Ej må talan mot riksdagsman väckas

eller friheten honom berövas för

hans gärningar eller yttranden i denna

egenskap, utan att den kammare,

till vilken han hörer, sådant tilllåtit

genom uttryckligt beslut, däruti

minst fem sjättedelar av de röstande

instämt. Ej heller skall någon

riksdagsman kunna förvisas

från den ort, där riksdag hålles.

Skulle någon enskild man eller någon

kår, militär eller civil, eller ock

någon menighet, av vad namn de

vara må, antingen av egen drift eller

med anledning av befallning,

våldföra riksdagen, dess kamrar eller

utskott eller någon enskild riksdagsman,

eller störa friheten i deras

överläggningar och beslut, vare sådant,

där det ej är högförräderi, ansett

som uppror; vad om försök, förberedelse

eller stämpling till uppror

eller underlåtenhet att avslöja sådant

brott är stadgat äge jämväl

motsvarande tillämpning. Det an
-

1 Paragrafen beröres även av den i förslag nr 8 förordade ändringen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

19

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gen att i laga ordning låta beivra kommer på riksdagen att i laga ordförbrytelser,

varom här är fråga. ning låta beivra förbrytelser, varom

här är fråga.

Bliver riksdagsman-----•—--eller förolämpas.

10) ändrad lydelse av

§

Valrätt tillkommer en var man och

kvinna, som är svensk undersåte

och senast under nästföregående kalenderår

uppnått tjuguett års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av den

som står under förmynderskap.

Till efterrättelse--------

§ 16 riksdagsordningen

16.

Valrätt tillkommer en var man och

kvinna, som är svensk undersåte

och senast under nästföregående kalenderår

uppnått tjugu års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av den

som på grund av domstols förklaring

är eller efter uppnådd myndighetsålder

skall förbliva omyndig.

--valet inträffar.

övergångsstadgande

Till dess den år 1966 upprättade

röstlängden för val till riksdagens

andra kammare kommit till stånd,

skall § 16 i sin äldre lydelse alltjämt

äga tillämpning.

11) ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen

§ 24.

Rösträtt må ej utövas av annan

valberättigad än den som, på sätt i

vallagen sägs, vid valförrättning personligen

sig inställer; dock att dels

sådan valberättigad, som till följd

av vistelse utom riket eller yrkeseller

tjänsteförpliktelse är förhindrad

att iakttaga sådan inställelse,

må, i den utsträckning och under de

villkor som stadgas i nyssnämnda

lag, före valet avgiva valsedel, dels

ock make må, i den ordning som

stadgas i samma lag, avgiva valsedel

genom andra maken.

Rösträtt må ej utövas av annan

valberättigad än den som, på sätt i

vallagen sägs, vid valförrättning personligen

sig inställer; dock må i

nyssnämnda lag bestämmas, att valberättigad,

som till följd av vistelse

utom riket eller yrkes- eller tjänsteförpliktelse

är förhindrad att iakttaga

sådan inställelse, må före valet

avgiva valsedel, att make må avgiva

valsedel genom andra maken

samt att valberättigad, som till följd

av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög

ålder är oförmögen att iakttaga sådan

inställelse, må avgiva valsedel

genom annan person.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12) ändrad lydelse av § 6 mom. 7 riksdagsordningen

§

7. Tillhöra flera-------

Tillhöra en--------

Val, varom--------

Varder landstingsman, som blivit

utsedd till valman, förhindrad att

fullgöra uppdraget, inkallas suppleant

i den ordning, som beträffande

förhinder för landstingsman i allmänhet

gäller. Inträffar sådant hinder

för stadsfullmäktig, som utsetts

till valman, skall han ofördröj ligen

underrätta magistraten i staden, som

till deltagande i valet inkallar vederbörande

suppleant. 13

6.

--i riksdagsmannavalet.

för dessa,

lag bestämmer.

Varder landstingsman, som blivit

utsedd till valman, förhindrad att

fullgöra uppdraget, inkallas suppleant

i den ordning, som beträffande

förhinder för landstingsman i allmänhet

gäller. Inträffar sådant hinder

för stadsfullmäktig, som utsetts

till valman, skall han ofördröj ligen

underrätta Konungens befallningshavande

i länet, som till deltagande

i valet inkallar vederbörande suppleant.

13) ändrad lydelse av § 33 regeringsformen

§

Konungen äger att i den ordning

och under de villkor, som bestämmas

genom särskild lag, stiftad i den

ordning 87 § 1 mom. stadgar, genom

naturalisation till svensk medborgare

upptaga utländsk man eller

kvinna. Sålunda naturaliserad utlänning

njute samma rättigheter och

förmåner, som infödd svensk medborgare,

dock utan att kunna till ledamot

av statsrådet utnämnas.

33.

Utländsk man eller kvinna må i

den ordning och under de villkor,

som bestämmas genom särskild lag,

stiftad i den ordning 87 § 1 mom.

stadgar, genom naturalisation upptagas

till svensk medborgare. Sålunda

naturaliserad utlänning njute

samma rättigheter och förmåner

som infödd svensk medborgare, dock

ulan att kunna till ledamot av statsrådet

utnämnas.

Ärende rörande naturalisation

prövas av Konungen, i den mån ej

annat stadgas i nyssnämnda lag.

För motiveringarna till propositionens förslag får utskottet, i den mån

redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196A 21

Utskottet har samtidigt med propositionen förehaft till behandling följande

motioner, nämligen i samband med propositionens förslag under punkt

1) Statschefens behörighetsålder

Motionen II: 961 av herrar Hamrin i Jönköping och Gustafson i Göteborg,

vari hemställes, att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts proposition

nr 140 i den del, som avser förslaget om en höjning av statschefens

behörighetsålder från 21 till 25 år.

Likalydande motionerna 1:802 av herr Dahlberg m. fl. och 11:986 av

herr Blidfors m. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte såsom vilande

grundlagsförslag antaga sådana ändringar i regeringsformens §§ 39, 41

och 93 att statschefens behörighetsålder höjes från 21 till 30 år; samt att

konstitutionsutskottet utarbetar härför erforderlig grundlagstext.

Motionen I: 814 av herr Gösta Jacobsson, vari hemställes, att riksdagen

måtte avslå proposition nr 140 såvitt avser förslaget om ändrad lydelse

•av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67 riksdagsordningen samt

| 2 successionsordningen.

Likalydande motionerna I: 817 av herrar Thorsten Larsson och Mattsson

och II: 1007 av herrar Boo och Larsson i Borrby, vari hemställes, att riksdagen

vid behandlingen av propositionen nr 140 måtte som vilande för vidare

grundlagsenlig behandling antaga 1) att behörighetsåldern för Konung

och regent må utgöra tjugoett år; 2) att riksstyrelsen, om Konungen dör och

tronföljaren icke uppnått behörighetsåldern, må utövas av en riksföreståndare,

förordnad av riksdagen enligt i propositionen angivna grunder; samt

3) att riksdagens äldste talman må inträda som riksföreståndare, därest den

av riksdagen förordnade riksföreståndaren skulle bliva förhindrad att fullgöra

sina plikter som statschef; samt att konstitutionsutskottet måtte utarbeta

förslag till enligt ovan erforderliga grundlagstexter.

3) Lagrådets organisation

Likalydande motionerna I: 805 av herr Svanström m. fl. och II: 988 av

herr Larsson i Norderön in. fl., vari hemställes, att riksdagen vid behandlingen

av propositionen nr 140 måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig

behandling antaga den i propositionen föreslagna lydelsen av § 21

regeringsformen med den ändringen, att i andra stycket orden »lagfaren

skicklig och oväldig person enligt Konungens förordnande» ersättes med

orden »lagkunnig, erfaren och redlig person»; samt hemställa hos Kungl.

Maj :t, att Kungl. Maj :t i sitt kommande förslag till särskild lag om lagrådet

måtte beakta vad i motionen har anförts om alt extra juristledamot

av lagrådet må utses av högsta domstolen.

Motionen II: 991 av herr Nordgren m. fl., vari hemställes, att riksdagen

såsom vilande måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 21

regeringsformen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

§ 21.

Konungens lagråd har att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande,

upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningar, vilka för

sådant ändamål bliva av Konungen överlämnade.

Såsom ledamöter av lagrådet skola tjänstgöra tre justitieråd och en av

regeringsrättens lagfarna ledamöter. I stället för ett av justitieråden må

dock Konungen efter hörande av högsta domstolen förordna annan lagfaren,

skicklig och oväldig person att tjänstgöra såsom ledamot av lagrådet. Dessa

fyra ledamöter skola deltaga i behandlingen av alla på lagrådet ankommande

ärenden. Där så prövas nödigt, må i behandlingen av visst ärende i

lagrådet deltaga ytterligare en för insikt, erfarenhet och redlighet känd person,

som Konungen utser. Skall lagrådet vara delat i avdelningar, skall vad

i detta stycke stadgats om lagrådet gälla varje avdelning.

Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i särskild, av Konungen

och riksdagen jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad lag.

5) Överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation

Likalydande motionerna I: 804 av herrar Lager och Adolfsson och II: 987

av herr Hermansson m. fl., vari hemställes, att riksdagen i anledning av

Kungl. Maj :ts proposition nr 140 med förslag till grundlagsändringar under

5) »ändrad lydelse av § 81 regeringsformen» beslutar avslå förslaget

till ändrad lydelse av § 81.

Likalydande motionerna I: 815 av herrar Thorsten Larsson och Mattsson

och II: 1005 av herr Boo m. fl., vari hemställes, att riksdagen vid behandlingen

av propositionen nr 140 måtte för vidare grundlagsenlig behandling

antaga den i propositionen föreslagna lydelse av § 81 regeringsformen med

den ändringen att orden »minst fem sjättedelar av de röstande i vardera

kammaren» ersättes med orden »minst fem sjättedelar av vardera kammarens

ledamöter».

6) Inrättande av en riksdagens lönedelegation

Likalydande motionerna 1:816 av herrar Thorsten Larsson och Mattsson

och II: 1006 av herr Boo m. fl., vari hemställes, att riksdagen vid behandlingen

av propositionen nr 140 måtte antaga för vidare grundlagsenlig

behandling Kungl. Maj :ts förslag beträffande en riksdagens lönedelegation

med den ändringen, att delegationen skall vara ett fakultativt organ

i enlighet med vad författningsutredningen förordat, och att delegationen

skall vara skyldig att lämna redovisning till riksdagen över sin verksamhet

för behandling av vederbörande riksdagsutskott i enlighet med vad

som anförts i motionen; samt att konstitutionsutskottet måtte utarbeta förslag

till härför erforderliga grundlagstexter.

Motionen I: 819 av herr Lundström, vari föreslås, att lönedelegationen

skall tillsättas för varje förhandling på det sätt författningsutredningen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

23

föreslagit och hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan förändring beträffande

tillsättningen av delegationen.

7) Inrättande av en riksdagens krigsdelegation m. m.

Motionen II: 990 av herrar Nordgren och Bengtson i Solna, vari hemställes,

att riksdagen såsom vilande måtte antaga följande förslag till ändrad

lydelse av § 50 regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall —--och kungöra.

Om riket kommer i krig och krigsförhållandena det påkalla, förordnar

den i 50 § riksdagsordningen omförmälda talmanskonferensen efter samråd

med statsministern, att riksdagens krigsdelegation skall träda i riksdagens

ställe. Sådant förordnande gäller till dess vapenvila inträtt eller

ock Konungen eller krigsdelegationen dessförinnan beslutar, att riksdagen

skall återtaga sina befogenheter. Krigsdelegationen beslutar själv om formerna

för sin verksamhet. Under tid då krigsdelegationen trätt i riksdagens

ställe må sammanträde med riksdagen ej äga rum.

Kan till följd av krig, vari riket befinner sig, varken riksdagen eller dess

krigsdelegation fullgöra sina uppgifter, skall Konungen till rikets skydd och

krigets slutförande fullgöra de uppgifter som ankomma på Konungen och

riksdagen samfällt eller på riksdagen allena. Dock äge Konungen ej stifta,

ändra, förklara eller upphäva grundlag eller lag som reglerar val till riksdagen.

Ej heller må genom sådant beslut av Konungen göras inskränkning

i de friheter som enligt § 16 av denna regeringsform tillkommer svenska

undersåtar. Beslut av Konungen enligt detta stycke skall vidare äga giltighet

under högst sex månader.

8) Ändrade grundlagsregler rörande riksdagens ombudsmän

Motionen II: 62 av herr Lundberg, om åtgärder till stärkande av det

svenska folkstyret, vari hemställes, att riksdagen måtte besluta, att genom

konstitutionsutskottet — eventuellt genom en inom riksdagen tillsatt parlamentarisk

delegation —- låta allsidigt och skyndsamt utreda de i motionen

framförda spörsmålen, bl. a. — såvitt nu är i fråga — att åstadkomma att

enmansstyrda ämbetsverk, som länsstyrelser, JO, MO, JK eller andra institutioner,

avskaffas eller ges en sådan sammansättning, att folkvalda representanter

får ett avgörande inflytande vid handläggning och beslut.

9) Riksdagsledamots immunitetsskydd

Motionen II: 1008 av fru Gärde Widemar, vari hemställes, att riksdagen

— därest förslaget till ändring av RF § 110 antages såsom vilande — låter

föranstalta om utredning om på vad sätt ärende angående hävande av riksdagsledamots

immunitet skall handläggas och förberedas till beslut.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

10) Rösträttsåldern

Likalydande motionerna I: 1 av herr Dahlberg m. fl. och II: 1 av herr

Haglund m. fl., från år 1963, vari hemställes, att riksdagen måtte besluta

dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan utredning rörande

myndighetsåldern, som möjliggör en ytterligare sänkning av rösträttsåldern

till förslagsvis 18 år; dels ock att som vilande grundlagsändring besluta om

en sådan ändring av gällande bestämmelser att rösträtt vid allmänna val

inträder det år då vederbörande fyller 21 år.

Likalydande motionerna 1:2 av herr Lundström m. fl. och II: 3 av herr

Ohlin m. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte 1) besluta såsom vilande

grundlagsändring att rösträttsåldern vid val till riksdagens andra kammare

sänkes från nuvarande året efter uppnådda 21 till året efter uppnådda

18 år, 2) besluta att rösträttsåldern vid kommunala val sänkes på samma

sätt; samt att utskottet måtte utarbeta förslag till erforderliga grundlagsoch

lagändringar.

Likalydande motionerna I: 320 av herr Sundin och II: 305 av herr Boo

m. fl., vari hemställes, 1) att riksdagen måtte besluta att som vilande

grundlagsförslag antaga följande lydelse av riksdagsordningen § 16, st. 1:

»Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte

och senast under nästföregående kalenderår uppnått aderton års ålder»;

2) att riksdagen måtte för sin del besluta att »rösträtten vid val av kommunala

församlingar skall tillkomma skriven medborgare, som senast under

nästföregående kalenderår uppnått aderton års ålder»; 3) att konstitutionsutskottet

måtte utarbeta förslag till de författningsändringar som erfordras

enligt ovanstående.

Likalydande motionerna I: 455 av herr Holmberg och II: 546 av herrar

Wennerfors och Nordgren, vari hemställes, att riksdagen måtte 1) besluta

såsom vilande grundlagsändring att rösträttsåldern vid val till riksdagens

andra kammare sänkes från nuvarande året efter uppnådda 21 år till

fyllda 18 år, 2) besluta att rösträttsåldern vid kommunala val sänkes på

samma sätt; samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderliga

förslag till grundlagsändringar.

Motionen 11:470 av herr Nilsson i Gävle, vari hemställes, att riksdagen

måtte 1) besluta om sådan grundlagsändring att rösträttsåldern vid val till

riksdagen sänkes från nuvarande året efter uppnådda 21 till året efter uppnådda

18 år, 2) besluta att rösträttsåldern vid kommunala val sänkes på

samma sätt; samt att utskottet måtte utarbeta förslag till erforderliga

lagändringar.

Motionen II: 989 av herr Nordgren, vari hemställes, att riksdagen såsom

vilande måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196t

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte

och senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugo års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av den som är omyndig.

Till efterrättelse —---valet inträffar.

11) Sjukas, invaliders och åldringars rösträttsutövning

Motionen I: 818 av herr Lundström, vari hemställes, att riksdagen måtte

såsom vilande antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen.

§ 24.

Rösträtt må ej utövas av annan valberättigad än den som, på sätt i vallagen

sägs, vid valförrättningen personligen sig inställer; dock må i nyssnämnda

lag bestämmas, att valberättigad, som till följd av vistelse utom

riket eller yrkes- eller tjänsteförpliktelse är förhindrad att iakttaga sådan

inställelse eller som till följd av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder

är oförmögen att iakttaga sådan inställelse, må före valet avgiva valsedel

och att make må avgiva valsedel genom annan person.

Beträffande motiveringarna till motionsyrkandena får utskottet, i den

mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

Därutöver har utskottet i samband med behandlingen av punkt 10,

angående rösträttsåldern, förehaft till behandling Kungl. Maj :ts skrivelse

nr 84, med överlämnande av redogörelse från Nordiska rådets svenska

delegation, såvitt den avser den under A 2 i avdelning II upptagna frågan

om sänkt rösträttsålder.

1. Statschefens behörighetsålder

Gällande rätt. Enligt § 41 regeringsformen blir Konung myndig vid ålder

som i allmänhet är i lag stadgad. Denna ålder är 21 år (9 kap. 1 § föräldrabalken).

Om tronföljaren är omyndig, när Konung dör, skall riksdagen

jämlikt § 93 regeringsformen förordna en, tre eller fem förmyndare att

utöva regeringen i den nye Konungens namn, till dess denne blir myndig.

Detsamma gäller i det i § 2 successionsordningen reglerade fallet, att tronföljaren

födes efter Konungens bortgång. I § 67 riksdagsordningen meddelas

bestämmelser om hur förmyndare för omyndig Konung utses.

Riksdagens kamrar tillkommer att besluta om förmyndarnas antal skall

vara en, tre eller fem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

Valet av förmyndare skall enligt samma lagrum förrättas av cn av riksdagen

tillsatt nämnd å sextiofyra personer, av vilka vardera kammaren

inom sig utser hälften. Om kamrarna icke kan enas om antalet förmyndare,

avgöres även denna fråga av en särskild nämnd av enahanda storlek, som

riksdagen på samma sätt utser. Någon särskild behörighetsålder finnes icke

stadgad för den som i egenskap av Konungs förmyndare skall föra riksstyrelsen

men det ligger i sakens natur, att han skall vara myndig.

Intill dess förmyndare för omyndig Konung utsetts och tillträtt regeringen,

skall riksstyrelsen enligt §§39 och 41 regeringsformen utövas av den

till tronföljden närmast berättigade prinsen, om han är myndig och ej av

sjukdom eller vistelse utomlands hindrad att utöva riksstyrelsen. Denne

styr såsom regent i den omyndige Konungens namn. I vissa i § 39 regeringsformen

närmare angivna hänseenden är dock regentens befogenheter

begränsade. Om den till tronföljden närmast berättigade prinsen icke uppnått

myndig ålder eller han är av sjukdom eller utlandsvistelse hindrad att

utöva riksstyrelsen, fungerar enligt nämnda lagrum såsom regent den

till tronföljden därnäst berättigade prins, som uppnått myndig ålder och

ej är hindrad av orsak som nyss nämnts. Om det icke finnes någon prins,

som enligt dessa regler är behörig att utöva riksstyrelsen, föres styrelsen

av statsrådet med samma befogenhet som regent (s. 1c. interimsregering).

De regler, som sålunda gäller om hur riksstyrelsen skall utövas under

tiden till dess förmyndare för omyndig Konung utsetts och tillträtt regeringen,

äger giltighet även i vissa andra situationer. Enligt §§ 39 och 40

regeringsformen tillämpas samma regler, när myndig Konung på grund av

sjukdom eller utrikes resa är förhindrad att utöva riksstyrelsen, så länge

hindret ej haft den längre varaktighet, som anges i §§ 91 och 92 regeringsformen.

Jämväl i det i § 2 successionsordningen avsedda fallet, att Konung,

som saknar manliga bröstarvingar, avlider och efterlämnar drottning i havande

tillstånd, kommer reglerna i tillämpning i avbidan på riksdagens

förordnande om hur regeringen skall föras under tiden ovisshet råder om

tronföljden.

Historik. I sin ursprungliga lydelse hade 1809 års regeringsform liksom

tidigare grundlagar myndighetsåldern för Konung bestämd till tjuguett år.

Under motivering att förmyndarregering ej borde fungera längre tid än

nödvändigt genomfördes år 1815 grundlagsändring varigenom denna myndighetsålder

sänktes till aderton år. År 1949 genomfördes en höjning av åldern

till tjuguett år. Som skäl för höjningen anförde departementschefen

(prop. 1948: 44 std. 17) att den mognad, som måste krävas av en statschef,

i allmänhet icke kunde väntas förefinnas vid aderton års ålder. Det skulle

rent av, enligt departementschefen, kunna ifrågasättas om icke för en sådan

uppgift borde krävas en högre ålder än den vanliga myndighetsåldern.

Författningsutredningen. I författningsutredningens förslag till regeringsform

(3 kap. 6 §) föreslås minimiåldern för Konungs tillträde till rilcssty
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964 27

relsen höjd till tjugofem år. Om tronföljaren icke uppnått denna ålder,

skall riksdagen enligt förslaget välja en riksföreståndare för tiden till dess

tronföljaren fyllt tjugofem år. Till dess valet ägt rum, så ock när den som

valts till riksföreståndare är hindrad att fullgöra sina plikter som statschef,

inträder riksdagens talman (enligt tvåkammaralternativet äldste talmannen)

som riksföreståndare. Även för prins, som vid förfall för Konungen

skall inträda såsom regent, föreslås (3 kap. 5 §) en minimiålder av tjugofem

år. Finnes ej behörig regent, skall riksdagens talman (äldste talmannen)

såsom riksföreståndare fullgöra statschefens plikter.

Efter en redogörelse för främmande rätt på området framhåller utredningen

(SOU 1963: 17 s. 219) att redan de representativa uppgifter, som

tillkommer rikets främste företrädare, motiverar en höjning av minimiåldern

för Konungs tillträde till riksstyrelsen och därmed också för regentskap.

Härtill kommer att den föreslagna åldern lämnar väsentligt bättre

utrymme för fortsatta akademiska och andra studier än den nuvarande.

Något uttryckligt stadgande om lägsta ålder för riksföreståndare har

utredningen ej ansett erforderligt.

I en reservation har herrar Hallén och Wahlund hemställt, att den nuvarande

minimiåldern bibehålies.

Remissyttrandena. Förfallningsutredningens förslag i denna del har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av syn ledamöter av regeringsrätten

samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län.

En tveksam hållning till förslaget om statschefens behörighetsålder

intages av länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län.

Förslaget har avstyrkts av åtta ledamöter av regeringsrätten, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Örebro

och Västernorrlands län samt Fredrika-Bremer-förbundet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser med hänsyn till de mångskiftande

uppgifter, som åvilar statschefen i en modern parlamentarisk demokrati

av det slag som förekommer i vårt land, att skäl talar för att höja

behörighelsåldern på föreslaget sätt. Länsstyrelsen avser icke i första hand

de mera traditionellt representativa och ceremoniella uppgifter, som städse

åvilar rikets främste företrädare, utan fastmer de rent konstitutionella

uppgifter, som denne skall fullgöra inom det parlamentariska systemets

ram.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att det främst

är Konungens enligt förslaget alltjämt kvarstående konstitutionella befogenheter,

som talar för en höjning av behörighetsåldern. Däremot kan ifrågasättas

om de representativa uppgifterna motiverar någon höjning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län vill främst motivera en höjning av behö
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

righetsåldern därmed att den bereder bättre utrymme för akademiska och

andra studier.

Några remissorgan ifrågasätter om den föreslagna höjningen av behörighetsåldern

är tillräcklig. Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda,

att de konstitutionella befogenheter, som enligt förslaget skall tillkomma

Konungen, egentligen motiverar en större höjning av minimiåldern för

trontillträde. Med hänsyn bl. a. till att denna ålder relativt nyligen bestämts

till tjugoett år samt till att behörighetsåldem för riksdagsman och

domare är tjugotre respektive tjugofem år, finner emellertid länsstyrelsen,

om ock med någon tvekan, att den av utredningen förordade moderata höjningen

av åldersgränsen för statschefen kan godtagas. Även länsstyrelsen

i Kristianstads län antyder, att en större höjning kunnat ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hyser tvekan rörande behovet av en höjning

av minimiåldern för regentskap och trontillträde. Regentens maktutövning

är numera ytterligt begränsad. Den mognad, som i allmänhet förefinnes

hos en myndig person, synes därför vara tillfyllest för fullgörande

av regentuppgifterna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om det är logiskt och sakligt

motiverat att höja minimiåldern för trontillträde och regentskap, då

Konungens befogenheter enligt förslaget minskas och då på senare tid

förslag framlagts om sänkning av den vanliga myndighetsåldern.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att de på statschefen ankommande

representativa uppgifterna icke utgör tillräcklig anledning att höja

behörighetsåldem. Enligt länsstyrelsens mening kan det antagas, att tronföljaren

— även om höjning sker — kommer att i viss utsträckning få fullgöra

representativa uppgifter redan före 25-årsåldern. Med de begränsade

befogenheter, som enligt förslaget tillkommer regenten, saknas skäl att för

regentskap kräva högre ålder än för valbarhet till riksdagsledamot. Länsstyrelsen

i Örebro län, som icke heller anser de av utredningen åberopade skälen

för en höjning bärande, tillägger att tendensen på andra områden går

mot en sänkning av åldern för utövande av medborgerliga rättigheter.

Samma tanke återkommer i skrivelsen från Fredrika-Bremer-förbundet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län betonar, att statschefens behörighetsålder

redan nu är lika med eller högre än vad som gäller i andra monarkier.

Ett liknande påpekande göres av Fredrika-Bremer-förbundet.

Departementschefen. Med hänsyn till de konstitutionella och andra uppgifter,

som åvilar statschefen, och de krav på utbildning, allmän mognad

och livserfarenhet, som dessa uppgifters fullgörande ställer, anser departementschefen

en höjning av nuvarande åldersgräns önskvärd. Departementschefen

ansluter sig till författningsutredningens förslag i denna del och

förordar således att minimiåldern för att Konung skall äga tillråda riksstyrelsen

bestämmes till tjugufem år. Departementschefen anför vidare:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

29

I konsekvens härmed bör samma åldersgräns gälla för att prins skall få

fungera som regent. För ordförande i tillförordnad regering finnes för närvarande

inget uttryckligt stadgande om viss behörighetsålder. Något egentligt

behov av ett sådant stadgande torde icke heller fortsättningsvis föreligga.

Regeringsformen har nämligen icke bundit ordförandeskapet i tillförordnad

regering till viss person utan överlåtit åt Kungl. Maj :t att bestämma,

vilken prins eller statsrådsledamot som skall fungera såsom ordförande.

Kungl. Maj :t lärer utan särskild regel komma att iakttaga en minimiålder

av tjugufem år.

I privaträttsligt hänseende bör givetvis för såväl Konung som övriga medlemmar

av konungahuset alltjämt gälla samma myndighetsålder som för

medborgare i allmänhet.

Då enligt förslaget minimiåldern för att Konung skall äga tillträda riksstyrelsen

kommer att överstiga den vanliga myndighetsåldern, synes mindre

lämpligt att för den eller dem, som utses att utöva regeringen tills Konungen

blir behörig, bibehålla benämningen förmyndare. Jag förordar att vederbörande

i stället benämnes riksföreståndare. Någon uttrycklig bestämmelse

om minimiålder för riksföreståndare synes med hänsyn till tillsättningsförfarandet

ej erforderlig.

Ett genomförande av den här förordade reformen påkallar ändringar av

§§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67 riksdagsordningen samt § 2

successionsordningen.

Motionerna. I motion II: 961 hemställes om avslag på Kungl. Maj :ts förslag

i denna del. Motionärerna finner skälen till grundlagsändringen ej övertygande.

Samma hemställan har motion I: 814 vari påpekas att propositionen

samtidigt innehåller förslag om sänkning av rösträttsåldern. I de likalydande

motionerna 1:817 och II: 1007 föreslås att behörighetsåldern för

Konung och regent bestämmes till tjuguett år och att riksstyrelsen, om Konungen

dör och tronföljaren icke uppnått tjuguett år, må utövas av en av

riksdagen förordnad riksföreståndare samt att riksdagens äldste talman inträder

som riksföreståndare vid förfall för den av riksdagen förordnade

riksföreståndaren. Motionärerna anför att det kan förutsättas att den allmänna

myndighetsåldern inom kort kan komma att sänkas och att behörighetsåldern

för Konung och regent därför bör angivas till 21 års ålder.

I de likalydande motionerna I: 802 och II: 986 hemställes att statschefens

behörighetsålder höjes till trettio år. Enligt motionärernas mening ger inte

den föreslagna behörighetsåldern — tjugufem år — utrymme för den utbildning

och de studier som kräves.

Utskottet. I likhet med departementschefen anser utskottet att de uppgifter,

som åvilar statschefen, motiverar en höjning av den lägsta ålder

vid vilken Konung skall äga tillträda riksstyrelsen. Behörighetsåldern bör

bestämmas till tjugofem år och samma åldersgräns bör gälla för prins

som skall fungera som regent. Utskottet avstyrker således dels i motionerna

11:961, 1:814 samt 1:817 och 11:1007 framställda yrkanden om bibehållande

av nuvarande åldersgräns, dels i motionerna I: 802 och II: 986

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

gjord hemställan om höjning av statschefens behörighetsålder till trettio år.

Som en konsekvens till förslaget om höjning av beliörighetsåldern föreslås

i propositionen att benämningen förmyndare i regeringsformen ändras

till riksföreståndare. Även om utskottet delar departementschefens,

principiella inställning att i avvaktan på beredningen av författningsutredningens

förslag nu begränsa aktuella ändringar i grundlagarna finner

utskottet den föreslagna lösningen medföra vissa nackdelar av väsentlig

art. Möjligheten för riksdagen att välja fler än en riksföreståndare bör

sålunda enligt utskottets mening ej föreligga. De representativa uppgifter

som kan tillkomma riksföreståndare talar mot lämpligheten att riksdagen

förordnar flera än en. Utskottet föreslår sålunda att riksdagen i det angivna

fallet skall förordna en riksföreståndare.

Utskottets ståndpunktstagande har motiverat en omprövning av det i

§ 67 riksdagsordningen angivna förfarande vid val av förmyndare för

omyndig Konung. Utskottet har därvid övervägt två lösningar.

Antingen kunde valet av riksföreståndare såsom är stadgat för val

av förmyndare tillkomma en nämnd bestående av sextiofyra personer av

vilka vardera kammaren utser hälften eller också kunde valet tillkomma

kamrarna och endast i händelse av skiljaktiga beslut tillkomma nämnden.

Med hittills gällande ordning har det tillkommit riksdagens kamrar att

bestämma antalet förmyndare, men genom utskottets förslag om en riksföreståndare

skulle med den först angivna lösningen kamrarna ej direkt

deltaga i valet. Med hänsyn härtill har utskottet funnit det lämpligast att

kamrarna skall äga välja riksföreståndare och att i händelse av skiljaktighet

valet tillkommer nämnden.

Ett sådant valförfarande medför uppenbarligen icke någon ändring av

riksföreståndares ställning eller uppgifter. Utskottet finner sig ha anledning

understryka, att riksföreståndare, i likhet med vad som gällt om

förmyndare, har att utöva regeringen i Konungens namn intill dess

Konungen uppnår behörig ålder.

2. Nådeärendenas behandling

Gällande ordning m. m. Enligt § 26 regeringsformen äger Kungl. Maj :t

att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till kronan

förverkat gods. över nådeansökningar skall Kungl. Maj :t jämlikt samma

lagrum höra regeringsrätten i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess

eller kammarrättens slutliga prövning och i andra mål högsta domstolen.

I lagrummet föreskrives tillika, att Kungl. Maj :ts beslut i nådeärende skall

fattas i statsrådet. Enligt särskild bestämmelse i paragrafen ankommer det

på den brottslige att mottaga den nåd, som beviljats honom, eller undergå

det ådömda straffet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1061

31

Det alldeles övervägande antalet nådeärenden tillhör den grupp, där högsta

domstolen har att avge yttrande. Antalet sådana ärenden, som i början

av 1950-talet uppgick till 1300 å 1400, har successivt stigit till något över

1900 per år. Med hänsyn till kravet på högsta domstolens hörande har sedan

länge den ordningen följts, att nådeansökningarna inges till nedre justitierevisionen,

i vissa fall via fångvårdsmyndighet, och registreras i revisionen.

Genom nedre justitierevisionens försorg införskaffas även vederbörliga domstolsakter

och övriga handlingar, över ansökningar om nåd beträffande den

som är intagen på fångvårdsanstalt inhämtas yttranden från vederbörande

anstaltsnämnd samt fångvårdsstyrelsen, om icke sådana yttranden redan

avgivits när ansökningen inkommer. Ärendena föredrages som förtursmål

inför högsta domstolen av revisionssekreterare. Föredragningen sker med

ledning av promemorior, som skall innehålla en fullständig redogörelse för

vad handlingarna innehåller av betydelse för prövningen. Sedan revisionssekreteraren

upprättat föredragningspromemoria i nådeärende, skall promemorian

översändas till justitiedepartementet. Där bestämmes huruvida

någon ytterligare beredningsåtgärd, företrädesvis inhämtande av yttrande

från myndighet, erfordras. Promemorian återställes med besked i nämnda

hänseende till revisionssekreteraren, som när ärendet är i fullständigt skick

föredrar detsamma i högsta domstolen. Dess yttrande avges i allmänhet även

tremansavdelning. Sedan yttrande beslutats av domstolen överlämnas

promemorian och yttrandet till departementet.

De nådeärenden i vilka regeringsrätten har att avge yttrande är mycket

fåtaliga. Deras beredning sker i vederbörande departement, och föredragningen

omhesörjes av departementstjänstemän.

Ansökan om nåd medför i regel ett automatiskt anstånd med verställigheten

av frihetsstraff. Enligt 15 § lagen om verkställighet av frihetstraff m. m.

gäller sålunda, att om den som dömts till straffarbete eller fängelse före

straffverkställighetens början visar, att han ingivit ansökan att av nåd bli

befriad från straffet eller få detta nedsatt till böter eller erhålla villkorlig

dom, med verkställigheten skall anstå i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i

nådeärendet. Sådant anstånd äger dock icke rum, om nådesökanden är häktad

eller tidigare sökt nåd i målet eller om skälig anledning förekommer att

han avviker.

Tidigare reformförslag. Under förarbetena till 1909 års grundlagsreform

uttalade en majoritet inom högsta domstolen den meningen, att domstolens

befattning med ansökningar om nåd i brottmål borde i allmänhet upphöra.

Det huvudsakliga skäl som anfördes härför var, att fördelen av alt i nådeärenden

erhålla högsta domstolens yttrande icke uppvägde värdet av den

arbetstid ärendena krävde i domstolen. Vederbörande departementschef ansåg

däremot, att man ej borde avstå från den obestridliga fördel som högsta

domstolens yttrande över nådeansökningar medförde, särskilt ur synpunkten

av kontinuitet i bcnådningsrättens utövning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Vid 1920 års riksdag framfördes i två motioner förslag att bestämmelserna

om yttrande i nådeärenden från högsta domstolen respektive regeringsrätten

skulle upphävas. Konstitutionsutskottet hemställde (uti. nr 59), att

riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning huruvida och i vilken

omfattning stadgandet om högsta domstolens och regeringsrättens hörande

över nådeansökningar kunde begränsas. Riksdagen biföll framställningen,

men dess skrivelse föranledde ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I en motion (II: 436) vid 1955 års riksdag framfördes förslag om att en

särskild rådgivande nämnd med lekmannainslag skulle tillskapas med uppgift

att jämte högsta domstolen avge yttrande i nådeärenden. Sammansatt

konstitutions- och första lagutskott fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande

(nr 3), efter framhållande av tänkbara för- och nackdelar med förslaget,

att detta borde komma i beaktande inom justitiedepartementet i samband

med vissa andra av utskottet förordade överväganden i fråga om nådeinstitutet.

I en i december 1955 inom justitiedepartementet upprättad promemoria

(stencilerad) angående handläggningen av nådeärenden föreslogs, att yttrande

av högsta domstolen respektive regeringsrätten i nådeärenden skulle

ersättas med yttrande från en rådgivande nämnd bestående av ett justi tieråd

som ordförande jämte minst två och högst fyra andra personer, som besatt

stor livserfarenhet och åtnjöt allmänt förtroende.

Högsta domstolen avstyrkte förslaget och yttrade bl. a.:

Skälen till att högsta domstolen enligt regeringsformen skall höras över

nådeansökningar kunna vara flera. Promemorian förbigår helt denna fråga

och här må endast antydas några av de synpunkter som böra uppmärksammas.

Åtminstone tidigare torde man ha ansett att det innebar en lämplig arbetsfördelning

att genom högsta domstolens yttranden underlätta uppgiften

för föredraganden i statsrådet att bedöma förekommande nådeärenden. Tydligt

är också, att man funnit dessa yttranden innebära en viss trygghet för

kontinuitet, något som kan vara av betydelse särskilt vid regeringsskiften.

För regeringen kan det också understundom i ett ömtåligt inrikes- eller utrikespolitiskt

läge ha sin betydelse att kunna hänföra sig till ett yttrande

av högsta domstolen, vare sig det går i tillstyrkande eller avstyrkande riktning.

Även för de dömda kan det vara av värde att ett organ, som står fritt

från den dagsaktuella politiken, får uttala sig i nådeärenden. överhuvud

kan man ha satt värde på att domarsynpunkterna finge göra sig hörda.

Inom regeringsrätten rådde delade meningar om förslaget. Några ledamöter

ansåg, att samtliga nådeärenden borde behandlas på samma sätt, medan

andra uttalade, att från en reform borde undantagas regeringsrättens befattning

med nådeärenden.

Det aktuella förslaget. I ett den 29 december 1961 avgivet betänkande om

nedre justitierevisionens arbetsorganisation har utredningsmannen, f. d.

hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh, även behandlat frågan om handläggningen

av de nådeärenden, i vilka högsta domstolen har att avge yttrande.

Utredningsmannen förordar till en början att den befattning med

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

33

nådeärenden som nu ankommer på justitierevisionen i princip skall upphöra

och i stället förläggas till justitiedepartementet, där en nådebyrå föreslås

inrättad under ledning av en chefstjänsteman med långvarig domarerfarenhet

och håg och fallenhet för sociala frågor samt med särskilda i regel fiskalskompetenta

föredragande, som skall bereda nådeärendena för avgörande

och framlägga dem såväl för högsta domstolen som för departementschefen.

Med hänsyn härtill och till vissa andra reformåtgärder föreslås, att antalet

revisionssekreterartjänster minskas. Till stöd för en överflyttning av

nådeärendenas beredning till justitiedepartementet anföres i betänkandet

åtskilliga skäl såsom att det nuvarande beredningssystemet är tungrott och

tidskrävande och medför en dubblering av arbetsmoment, som måste betecknas

såsom förkastlig. I sin strävan efter rationalisering av nådeärendenas

behandling har utredningsmannen emellertid även gripit sig an frågan,

om högsta domstolens medverkan i nådeärenden bör vara obligatorisk. Härom

anför utredningsmannen:

Nådeärendena torde väl regelmässigt prövas efter andra än rena rättskipnings-

och straffmätningssynpunkter. Och Kungl. Maj:t har fri prövningsrätt,

ett förhållande som — i varje fall tidvis — lett till att Kungl. Maj :t i

ett icke obetydligt antal fall beviljat nåd mot högsta domstolens avstyrkande.

Vad sålunda anförts ger osökt anledning att ställa den frågan, om högsta

domstolens (ev. annat rådgivande organs) medverkan skall vara obligatorisk.

Om, såsom här förordas, det förberedande arbetet överflyttas från

justitierevisionen till justitiedepartementet, synes ett hörande av högsta

domstolen i nådeärenden kunna göras fakultativt. Det förefaller onekligen

föga rationellt att om en nådeansökan, utifrån av vederbörande departementschef

eller i statsrådet tillämpade principer, bedömes vara utsiktslös

eller den finnes vara helt ogrundad — fråga är t. ex. om en kort tid efter

ett tidigare avslag förnyad nådeansökan utan nya skäl — ärendet i allt fall

måste underställas högsta domstolen. Det har i visst sammanhang anförts,

att särskilt i tider av utrikespolitisk oro det kunde vara ett trygghetsmoment

för Kungl. Maj :t att vid sitt beslut kunna repliera på högsta domstolens

yttrande. Detta trygghetsmoment blir dock icke mindre för att högsta

domstolens hörande göres fakultativt från att ha varit obligatoriskt. Måhända

bör — såsom ock i detta betänkande förutsättes — en nådeansökan

icke kunna bifallas med mindre högsta domstolen blivit hörd.

Utredningsmannen föreslår sådan ändring av § 26 regeringsformen, att

högsta domstolens hörande över nådeansökan icke skall vara erforderligt

med mindre ansökan skall till någon del bifallas.

Utredningsmannen har utgått ifrån att det i första hand skall ankomma

på chefstjänstemannen att på grundval av en koncentrerad föredragning

bedöma, huruvida nådeansökan kan komma att avslås eller bifallas. De ansökningar,

som bedömes såsom utsiktslösa, skall snarast föredragas för departementschefen.

Ärenden, i vilka utsikter till bifall synes föreligga, skall

i mån av behov kompletteras med ytterligare utredning och därefter föredragas

för departementschefen, som beslutar huruvida högsta domstolens

yttrande skall inhämtas.

2 Ii i haag till riksdagens protokoll lU(i''i. 5 samt. 2 and. Yr 19

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Remissyttrandena. Vad först angår utredningsmannens förslag att överföra

beredningen av nådeärendena från nedre justitierevisionen till en inom

justitiedepartementet inrättad nådebyrå har detta tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissorgan.

Förslaget att i viss utsträckning göra högsta domstolens hörande fakultativt

i stället för obligatoriskt har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga remissorgan utom högsta domstolens flesta ledamöter

samt Sveriges advokatsamfund.

Högsta domstolens ledamöter (majoriteten), som avstyrker förslaget, anmärker,

att det icke i betänkandet gjorts något försök att från kriminalpolitiska

och konstitutionella synpunkter klargöra frågan om nådeinstitutets

funktion eller det däri ingående spörsmålet om högsta domstolens ställning

som remissinstans. Utan att skälen för och emot högsta domstolens obligatoriska

hörande i nådeärenden närmare angivits och remissinstanserna beretts

tillfälle att bedöma dessa är det icke lämpligt, att en grundlagsändring

vidtages i detta avseende, i all synnerhet som grundlagarna för närvarande

är föremål för omarbetning i ett större sammanhang. Att betrakta frågan

enbart från synpunkten att den nuvarande ordningen kan medföra ett visst

merarbete måste anses uteslutet. Redan med hänsyn till det anförda synes

förslaget icke böra läggas till grund för den ifrågasatta ändringen i regeringsformen.

Om likväl utredningsmannens förslag nu upptages till prövning

i sak, erinrar högsta domstolens ledamöter om att skälen till att domstolen

skall höras över nådeansökningar kan vara flera. Därutinnan hänvisas

till vad som anfördes i ledamöternas yttrande över 1955 års departementspromemoria

angående nådeärendenas handläggning. För att där angivna

synpunkter och vad i övrigt kan andragas för ett bibehållande av

högsta domstolen som remissorgan i nådeärenden skall bli fullt tillgodosett

synes erforderligt att domstolens yttrande inhämtas i alla nådeärenden.

Härom anför högsta domstolens ledamöter:

Det måste — om man bortser från en del helt självklara ärenden — vara

en synnerligen vansklig uppgift att på förhand avgöra i vilka fall ett yttrande

från högsta domstolen kan vara av värde. Förslaget beaktar väl att, innan

en ansökning bifalles, yttrande från domstolen städse skall föreligga.

Men förslaget tager icke hänsyn till att inom högsta domstolen kan anläggas

ett mildare betraktelsesätt än av vederbörande departementschef och

att det därför för den dömde kan vara av betydelse att högsta domstolen

höres, även om ansökningen av departementschefen på förhand bedömts

som utsiktslös. Härtill kommer att en ordning, enligt vilken högsta domstolen

finge tillfälle att yttra sig i allenast ett mindre antal nådeärenden, snart

nog skulle medföra att domstolen förlorade den överblick över nådepraxis

som den med nuvarande ordning äger. I och med att domstolen komme att

sakna kännedom om de fall, i vilka en nådeansökan av departementschefen

bedömes som utsiktslös, bleve det för domstolen, i avsaknad av jämförelsematerial,

svårare att bilda sig en underbyggd uppfattning i de remitterade

fallen. Tilläggas må att, ehuru för föredragning i högsta domstolen av nåde
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

35

ärenden tages i anspråk ett ej ringa antal sessionsdagar, det för ledamöterna

med ärendena förenade arbetet även tidsmässigt är tämligen obetydligt

i förhållande till den samlade arbetsbördan, eftersom dessa ärenden i regel

kräver ringa efterarbete.

Justitierådet Conradi anför i särskilt yttrande, att högsta domstolens arbete

med nådeärendena i förening med det arbete som erfordras för ärendenas

beredning och föredragning i högsta domstolen på intet sätt synes motsvara

nyttan utav att högsta domstolen obligatoriskt avger yttrande i dessa

ärenden. Utredningsmannens förslag är därför förtjänt av största intresse.

Frågan synes emellertid vara av den vikt, att den knappast kan avgöras som

ett led i rationaliseringen av arbetet i justitierevisionen. Viss ytterligare utredning

synes också önskvärd. Det bör dock eftersträvas, att frågan snabbt

bringas till sin lösning. Om grundtanken i förslaget skall realiseras redan

nu, kan det emellertid ej vara lämpligt att genomföra reformen på det av

utredningsmannen föreslagna sättet; remissen till högsta domstolen skulle

ju mot denna bakgrund vara liktydig med ett tillkännagivande från departementschefens

sida, att han närmast är inställd på att bevilja nåd.

Sveriges advokatsamfund anmäler tvekan i fråga om förslaget samt uttalar

att mot den föreslagna ändringen främst kan anföras, att det med

hänsyn till de ej sällan ömtåliga avgörandenas betydelse både ur allmän

synpunkt och för den enskilde kan framstå som angeläget att högsta domstolen

-— eller eventuellt något annat rådgivande organ — får inflytande på

nådeärendenas behandling. Styrelsen anser frågan vara av den art att den

tarvar ytterligare utredning; den bör i allt fall icke behandlas såsom endast

ett moment i problemet om åvägabringande av en snabbt och effektivt arbetande

organisation.

Författningsutredningens förslag och däröver avgivna remissyttranden.

Motsvarighet till § 26 gällande regeringsform har i författningsutredningens

förslag till ny regeringsform (SOU 1963: 16 och 17) upptagits i 4 kap.

15 §. Det föreslagna stadgandet innehåller emellertid icke någon föreskrift

om vilket organ som skall yttra sig över nådeansökningar; denna fråga behandlas

ej heller i motiven i vidare mån än att utredningen förklarar sig

anse att bestämmelser om den förberedande behandlingen av nådeärenden

ej bör upptagas i grundlag.

Av de remissorgan, som i grundlag vill behålla regler om formerna för nådeärendenas

förberedande handläggning uttalar majoriteten av

högsta domstolens ledamöter bl. a., att benådningsrätten innefattar

en regeringen tillagd befogenhet att vidtaga ändringar av vad som

bestämts av de i förhållande till regeringen och förvaltningsmyndigheterna

självständiga domstolarna. Med hänsyn till den särställning nådeärendena

sålunda intager bland de på regeringen ankommande uppgifterna framstår

det som påkallat, att de högsta domstolsinstanscrnas inflytande på denna

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

art av ärenden säkerställes genom att i grundlag intages regler om skyldighet

att höra dem. För att ordningen skall vara grundlagsfäst talar även, att

en regel av innehåll att sådant yttrande skall inhämtas i nådeärenden medför

en inskränkning av regeringens handlingsfrihet i fråga om beredningen

och alltså även på denna grund har statsrättslig karaktär. En sådan regel

ansluter sig till och utgör en önskvärd komplettering av stadgandet om

att vid regeringsärendenas beredning erforderliga upplysningar och yttranden

skall inhämtas från berörda myndigheter, vilket stadgande i utredningens

förslag till regeringsform upptagits under 4 kap. 2 §.

Departementschefen. Denne framhåller inledningsvis att man, med hänsyn

till det läge som frågan om en allmän författningsreform nu befinner

sig i, bör inskränka sig till reformer inom den bestående ordningens ram.

Med en sådan målsättning anser han hinder ej möta mot en viss uppmjukning

av det generella kravet på de högsta domstolsinstansernas hörande i

nådeärenden. Den numera föreliggande utredningen finner han vara tillräcklig

för att möjliggöra ett ställningstagande. För tanken att delvis efterge

kravet på högsta domstolens hörande anser departementschefen följande

omständigheter tala. Den stora mängden av nådeärenden inrymmer även

fall, där det icke möter några svårigheter att redan vid första påseende konstatera,

att förutsättningar saknas för bifall till nådeansökan. Som mera typiska

exempel på dylika fall kan nämnas, att någon till frihetsstraff dömd

söker nåd utan att förmå anföra andra skäl för sin ansökan än som skulle

kunna åberopas av snart sagt varje till sådant straff dömd person eller att

någon, som fått avslag på tidigare nådeansökan, söker nåd på nytt under

åberopande av i huvudsak samma omständigheter som förut. Ett annat hithörande

fall, som förekommer icke minst vid brottstyper där hänsyn till den

allmänna laglydnaden i allmänhet lägger hinder i vägen för nåd, är, att de

skäl som till äventyrs kan läggas i vågskålen för bifall till nådeansökan väger

så ojämförligt mycket lättare än de skäl som talar för att straffet verkställes.

När det i dylika och närbesläktade fall redan från början kan fastslås, att förutsättningar

för bifall saknas och högsta domstolens hörande därför svårligen

kan vara till något gagn för sakens avgörande, ter det sig ur arbetsekonomisk

synpunkt irrationellt att likväl låta kvalificerad arbetskraft nedlägga ett ej

sällan betydande arbete på att bereda ärendet för föredragning i högsta domstolen

och framlägga saken där, liksom ock att låta högsta domstolens högt

kvalificerade ledamöter taga befattning med saken. Det är på detta område

liksom på rättslivets övriga fält av vikt, att icke de samhälleliga resurser,

som står till buds för rättsvårdsändamål, fördelas så, att en onödigt stor andel

faller på mer eller mindre självklara ärenden. Olägenheterna med nuvarande

ordning har givetvis ökat i takt med den markanta stegring av antalet

nådeansökningar, som skett under det senaste decenniet. Antalet klara

avslagsfall utgör en ingalunda oväsentlig andel av det totala antalet nåde
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

37

ärenden. Till den relativt rikliga förekomsten av dylika fall bidrager helt

säkert det förhållandet, alt en nådeansökan i allmänhet automatiskt medför

anstånd med avtjänande av frihetsstraff. Av det sagda torde framgå, att

den arbetsekonomiska besparing, som ligger inom räckhåll, om det generella

kravet på högsta domstolens hörande modifieras, är av påtaglig natur.

Även andra fördelar står att vinna med en sådan reform. Den skulle möjliggöra

en snabbare prövning av såväl de mer eller mindre ogrundade nådeansökningarna

som övriga nådeärenden. En tidsvinst härutinnan har sin betydelse

både för den enskilde och för rättsvården. Om nådesökanden redan

börjat avtjäna straffet, ligger det i hans likaväl som rättsvårdens intresse,

att nådeansökan behandlas skyndsamt. Har åter straffverkställigheten icke

påbörjats, är ett snabbt avgörande av nådefrågan främst påkallat av kriminalpolitiska

hänsyn.

Efter att ha berört de invändningar mot utredningsmannens förslag som

framförts av högsta domstolens flesta ledamöter anför departementschefen:

Enligt min mening gör sig de framförda synpunkterna gällande med

avsevärt större styrka än eljest, om man, på sätt utredningsmannen i sitt

författningsförslag förordat, begränsar kravet på högsta domstolens hörande

så snävt, att det kommer att omfatta endast nådeansökningar, som

skall i en eller annan form bifallas. Om man däremot under kravet jämväl

inbegriper den för gränsdragningen mellan benådningsfall och avslagsfall

särskilt betydelsefulla grupp av ärenden, där tvekan rimligtvis kan råda

om utgången, vare sig bifall ter sig mera sannolikt än avslag eller förhållandet

är det omvända, synes mig de framförda invändningarna så förlora i

styrka, att man icke av hänsyn till dem bör helt avstå från de obestridliga

fördelar, som står att vinna genom en viss uppmjukning av den nuvarande

grundlagsregeln. Jag vill därför förorda en sådan uppbyggnad av regelsystemet

på ifrågavarande område, att kravet på högsta domstolens hörande

bibehålies såsom huvudregel men undantag medgives för det fall, att det

icke rimligtvis kan vara föremål för tvekan, att nådeansökan bör avslås.

Saken synes författningsmässigt kunna uttryckas så, att högsta domstolen

skall höras över nådeansökningar, om ej skäl till bifall uppenbarligen saknas.

Det kan i detta sammanhang tilläggas, att det ligger i departementschefens

eget intresse, att yttrande från högsta domstolen inhämtas, så snart

tvekan om utgången rimligen kan råda, eftersom hans ställningstagande

därigenom underlättas.

Skäl saknas enligt departementschefen att icke låta den föreslagna reformen

avse även de inom regeringsrättens kompetensområde fallande nådeärendena.

Departementschefen framhåller slutligen, att då den nya grundlagsregeln

i § 2P> regeringsformen för sin tillämpning förutsätter vissa organisatoriska

förändringar, som lämpligen bör vidtagas vid budgetårsskifte, paragrafen i

sill äldre lydelse bör gälla intill utgången av juni månad närmast efter det

den nya lydelsen av paragrafen slutligt antagits samt att detsamma även

bör gälla § 24 regeringsformen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

■ Utskottet. Med den föreslagna lydelsen av § 26 regeringsformen kvarstår

däri som huvudregel, att Konungen i nådeärenden skall höra högsta domstolen

och regringsrätten, var inom sitt kompetensområde. Men medan för

närvarande inhämtande av yttrande från dessa instanser är obligatoriskt

innebär förslaget, att deras hörande ej skall erfordras, där skäl till bifall

uppenbarligen saknas.

I likhet med departementschefen finner utskottet de praktiska fördelarna

av reformen väga tyngre än de principiella invändningar, som kan resas

däremot. Emellertid måste särskild uppmärksamhet ägnas gränsdragningen

mellan sådana ärenden i vilka yttranden skola inhämtas och övriga ärenden.

Departementschefen synes vara av den åsikten, att bland ärenden, som

omfattas av huvudregeln jämväl bör ingå alla tveksamma fall, vare sig bifall

ter sig mera sannolikt än avslag eller förhållandet är det omvända. Utskottet

vill för sin del understryka vikten av att stadgandet tillämpas i enlighet

med det nu sagda, så att endast klara avslagsfall avgöres utan högsta

domstolens respektive regeringsrättens hörande. Med en sådan tillämpning

av stadgandet torde ej heller behöva befaras, att högsta domstolen, som har

att yttra sig i det stora flertalet nådeärenden, i väsentlig mån förlorar överblicken

över nådepraxis.

Såsom departementschefen i sitt yttrande framhåller bör i samband med

genomförandet av ändringen i § 26 regeringsformen nedre justitierevisionens

befattning med nådeärenden upphöra och dessas beredning koncentreras

till justitiedepartementet. Till utmärkande av att nådeärendena ej

längre skall handläggas i nedre justitierevisionen föreslås i propositionen

en omformulering av § 24 regeringsformen.

Mot den föreslagna lydelsen av ifrågavarande lagregler har utskottet ej

funnit anledning till erinran.

3. Lagrådets organisation

Gällande bestämmelser m. m. Den grundlagsparagraf, som beröres av

ändringen är § 21 regeringsformen. Enligt detta lagrum skall tre ledamöter

av högsta domstolen och en av regeringsrättens lagfarna ledamöter tillsammans

utgöra Konungens lagråd. Där så prövas nödigt, må Konungen för

visst ärende till ledamot av lagrådet förordna ytterligare en för insikt, erfarenhet

och redlighet känd person. Lagrådet har enligt samma paragraf

att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller

förklaring av lagar eller författningar, vilka för sådant ändamål blir av

Konungen överlämnade.

Vissa lagfrågor är Konungen skyldig att remittera till lagrådet. Av § 87

mom. 1 regeringsformen följer sålunda att om Konungen vill för riksdagen

framställa frågor om stiftande, förändring eller upphävande av allmän ci
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

39

vil- och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten, lagrådets yttrande

skall inhämtas och biläggas propositionen till riksdagen. Har riksdagen

för sin del antagit, ändrat eller upphävt lag som nu sagts, skall

Konungen enligt samma lagrum likaledes inhämta lagrådets yttrande i saken.

Till allmän civil- och kriminallag räknas också den processuella lagstiftningen.

Jämväl över förslag angående kyrkolag skall enligt § 87 mom. 2

regeringsformen lagrådet höras. På grund av särskilda stadganden i regeringsformen

skall även vissa andra lagar stiftas i den ordning § 87 anger.

Tjänstgöringen i lagrådet regleras i en lag av den 26 maj 1909. Enligt

denna lag skall de tre justitieråd och det regeringsråd, vilka tillsammans

utgör lagrådet, utses, justitierådet av högsta domstolen och regeringsrådet

av regeringsrätten. Varje tjänstgöringsperiod utgör två år, räknat från början

av högsta domstolens höstsession. Vidare innehåller lagrådslagen bl. a.

bestämmelser om, att ledamot från högsta domstolen och regeringsrätten

skall deltaga i handläggningen av alla i lagrådet förekommande ärenden.

Enligt lag den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning

och tjänstgöring skall antalet justitieråd vara tjugufyra, varav tre alltså

tjänstgör i lagrådet. Regeringsrätten består enligt lag den 23 mars 1956 av

sexton ledamöter, varav — som nämnts — en ingår i lagrådet.

Beträffande tidigare förhållanden må nämnas, att innan lagrådet inrättades

1909 i samband med regeringsrättens tillkomst viss laggranskning

hade skett i högsta domstolen. Man ville emellertid åstadkomma, att domstolen

ostört fick ägna sig åt dömande verksamhet och valde då lösningen

med ett lagråd. I detta skulle enligt Kungl. Maj :ts förslag (i proposition

1908: 37) ingå två justitieråd och en lagfaren ledamot av regeringsrätten,

varjämte för behandling av särskilt ärende av större vikt högst tre extra

ordinarie bisittare skulle kunna utses. I sitt utlåtande (1908: 10) över propositionen

uttalade konstitutionsutskottet betänkligheter mot möjligheten

att till lagrådet knyta så många extra ordinarie ledamöter och förordade i

stället, att ytterligare ett justitieråd skulle ingå i lagrådets normala sammansättning

och att en extra ledamot skulle kunna förordnas för särskilt

ärende. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag och därmed erhöll

lagrådet den organisation, som det alltjämt har.

Tidigare reformförslag. Frågan om lämpligaste sättet att ordna laggranskningen

har efter lagrådets tillkomst vid skilda tillfällen varit föremål för

övervägande.

Under åren 1920—1926 framfördes sålunda i olika riksdagsmotioner förslag

om att avskaffa lagrådet eller i vart fall begränsa dess kompetens eller

att ändra dess sammansättning; men även förslag i motsatt riktning såsom

alt ytterligare ett lagråd borde inrättas eller att antalet ledamöter i lagrådet

borde utökas så att detta kunde arbeta på avdelningar. I sina utlåtanden

över dessa motioner (1920: 47, 1923: 13, 1924: 13 och 1926: 16) fann kon
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

stitutionsutskottet, att skälen för lagrådets inrättande fortfarande ägde giltighet

men att det måhända borde övervägas, om lagrådets arbetsbörda

kunde lättas, så att laggranskningen påskyndades. Utskottet avstyrkte samtliga

motioner och dessa ledde ej heller till någon riksdagens åtgärd.

I en år 1926 inom justitiedepartementet upprättad promemoria föreslogs,

att lagrådet skulle upphöra och laggranskningen ombesörjas av högsta

domstolen, vars ledamotsantal skulle ökas med tre. En avdelning på tre

ledamöter inom domstolen skulle om det visade sig erforderligt under hela

arbetsåret ägna sig åt granskning av lagförslag. Dessutom skulle Kungl.

Maj:t kunna förordna, att en av högsta domstolens övriga avdelningar under

en sexveckorsperiod årligen skulle befrias från dömande verksamhet

och för samma tid ombildas till två tremansavdelningar, som båda skulle

syssla med laggranskning. Dock skulle en av regeringsrättens lagfarna ledamöter

eller annan insiktsfull person kunna av Kungl. Maj :t förordnas

att deltaga i behandling av visst lagförslag. Det i promemorian framförda

förslaget avstyrktes av högsta domstolen och föranledde ej någon vidare

åtgärd.

I motioner vid 1927 års riksdag föreslogs dels att lagrådet skulle ersättas

med en förstärkt lagavdelning i justitiedepartementet, dels att lagrådet

skulle bestå av enbart tre justitieråd. Konstitutionsutskottet framhöll i sitt

utlåtande (nr 16) att det kunde vara av värde att lagrådet kunde förstärkas

i händelse av stor arbetsbelastning. Riksdagen godkände utlåtandet och

hemställde i skrivelse till Kungi. Maj :t om viss utredning.

Vid 1928 års riksdag väcktes motion med förslag om att lagrådet skulle

bestå av enbart tre justitieråd men att det vid behov skulle kunna förstärkas

med tre ledamöter, så att det kunde arbeta på avdelningar. Konstitutionsutskottet

avstyrkte motionen (uti. 23) och riksdagen följde utskottet.

Vid 1949, 1954 och 1962 års riksdagar motionerades om utvidgning av

lagrådets granskningsområde och vissa därmed sammanhängande spörsmål.

Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet och avslogs av riksdagen.

I sitt vid 1962 års riksdag avgivna utlåtande (nr 8) framhöll konstitutionsutskottet

bl. a., att departementens tillgång till för lagstiftningsarbete

skolade jurister avsevärt förstärkts. En lagstadgad utvidgning av lagrådets

kompetensområde syntes utskottet, med hänsyn till lagrådets arbetsbelastning,

aktualisera frågan om en annan organisation av lagrådet än den

som föreskrevs i regeringsformen.

I sitt förslag till regeringsform (7 kap. 6 §) har författningsutred

ningen även upptagit och redovisat sina synpunkter på frågan om

lagrådets uppgifter och organisation. Författningsutredningens förslag innebär

att lagrådsgranskningen bibehålies men att det obligatoriska området

för denna granskning utvidgas. Utredningen finner sammansättningen

av lagrådet icke böra angivas på annat sätt i grundlag än att det i regeringsformen

fastslås, att i lagrådet tjänstgör ledamöter av högsta domstolen och

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

41

av högsta förvaltningsdomstolen. Dess förslag till regeringsform inrymmer

därför en möjlighet för lagrådet att arbeta på avdelningar. Den nuvarande

lagen om tjänstgöring i lagrådet bör enligt utredningen utbyggas och innehålla

bestämmelser angående antalet ledamöter i lagrådet. För utredningen

synes det icke påkallat att bibehålla möjligheten att för visst ärende till

ledamot av lagrådet förordna ytterligare en person.

Departementspromemorian. Förslaget i förevarande del bygger på en inom

justitiedepartementet den 30 augusti 1963 upprättad promemoria. I denna

framhålles, att arbetsläget i lagrådet numera blivit sådant, att om ytterligare

ökning sker i lagstiftningsärendenas omfattning, stockning kommer att

uppstå i laggranskningsarbetet; och en sådan ökning får enligt promemorian

anses ofrånkomlig. Man hänvisar härvidlag till jordabalksförslaget

samt till förslag till lagstiftning på fastighetsbildningens område och rörande

det administrativa besvärsinstitutet som exempel på lagförslag av mycket

stor omfattning och svår beskaffenhet, som kommer att framläggas för

lagrådet. En reform i syfte alt på ett eller annat sätt underlätta laggranskningsarbetet

bedömes därför som oundgängligen nödvändig. Med hänsyn

till det oomtvistliga värdet av lagrådets granskning inom dess nuvarande

kompetensområde bör detta enligt promemorian ej inskränkas. I stället

förordas en förstärkning av lagrådets personella resurser, så att vid behov

en dubblering av lagrådet kan ske. Å andra sidan anses i promemorian en

utvidgning av lagrådets granskningsområde — som författningsutredningen

föreslagit — böra anstå till dess ett övervägande av dess förslag i stort kan

ske. Det förordas, att lagrådet alltjämt får bestå av ledamöter från de högsta

rättskipningsorganen, varvid dock bör eftersträvas, att dessa i minsta

möjliga mån störes i sin dömande verksamhet. I promemorian diskuteras

två alternativ till lagrådets organisation. Enligt det första skall lagrådet

normalt arbeta i nuvarande ordning. Vid behov skall ytterligare ett justitieråd

och ett regeringsråd inträda, varvid lagrådet uppdelas på två avdelningar,

vardera bestående av två justitieråd och ett regeringsråd. Dessutom skall

varje avdelning tillföras ytterligare en ledamot, som utses av Kungl. Maj :t

och rekryteras utanför högsta domstolen och regeringsrätten. Enligt det

andra alternativet skall lagrådet utgöras av en ordinarie och en extra avdelning,

vardera bestående av två justitieråd och ett regeringsråd, varvid

den extra avdelningen efter Kungl. Maj :ts förordnande träder i verksamhet,

då ärendenas omfattning kräver det. Båda alternativen förutsätter — påpekas

det — en ökning av antalet justitieråd från tjugufyra till tjugufem och

antalet regeringsråd från sexton till sjutton. Promemorian utmynnar i ett

förordande av det senare förslaget med bibehållande tillika av den nuvarande

möjligheten att i särskilt ärende adjungera ytterligare en ledamot

med speciella insikter.

2f llihang till riksdagens protokoll /.%''). 5 snnil. 2 and. Vi III

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Remissyttranden. Behovet av en reform i syfte att underlätta

laggranskningsarbetets fortgång har vitsordats i flera remissyttranden.

Justitiekansler sämbetet framhåller, att en eftersläpning i laggranskningsarbetet

svårligen kan undvikas, om ej lagrådet så snart som

möjligt ges ökad kapacitet.

Tanken att åvägabringa förstärkningen i den formen att lagrådet beredes

möjlighet att arbeta på två avdelningar har i

princip godtagits i samtliga remissyttranden. Majoriteten av högstta

domstolens ledamöter framhåller dock, att hur än reglerna om

lagrådets tjänstgöring på avdelningar utformas detta kommer att för domstolen

få verkningar, som ej är i och för sig önskvärda. En dubblering av

lagrådet bör enligt dessa ledamöter av högsta domstolen bli en undantagsföreteelse

avsedd för perioder av hittills knappast känd lagstiftningsaktivitet;

och denna avsikt med reformen bör komma till uttryck i lagtexten,

framhålles det.

I fråga om lagrådsavdelnings sammansättning har olika

meningar framförts.

Den i promemorian rekommenderade ordningen att varje lagrådsavdelning

skall bestå av två justitieråd och ett regeringsråd har i princip tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av bl. a. fyra av högsta domstolens

ledamöter, som funnit bedömandet av förslaget främst böra ske med

beaktande av de verkningar, olika alternativ erhåller för domstolens egentliga

uppgift — rättskipningen. De poängterar önskvärdheten av att antalet

justitieråd ej ökas och anser nackdelarna av en minskning av antalet justitieråd

i lagrådet från tre till två ej vara av så allvarlig natur, att förslaget

därom ej kan godtagas. Inte heller vill de helt avvisa tanken på att som ledamöter

i lagrådet skall kunna nyttjas person utanför högsta domstolen

och regeringsrätten. Därest den redan nu föreliggande möjligheten att för

särskilt ärende utse en extra ledamot utnyttjas på det sättet, att man anlitar

person med framstående allmän juridisk förmåga, skulle detta enligt de

fyra justitierådens åsikt i viss mån motverka de olägenheter, som kan befaras

av minskningen av lagrådets ledamöter. Om lagrådet förses med kompetent

sekreterare, skulle även detta i sin mån lindra olägenheterna enligt

de fyra justitierådens mening. — Med hänsyn till de förstärkningar som

skett i fråga om departementens lagstiftningsexpertis och till den i 21 g

regeringsformen kvarstående möjligheten att för visst ärende tillföra lagrådet

en extra ledamot anser sig riksåklagarämbetet kunna tillstyrka

att lagrådet erhåller den i promemorian föreslagna sammansättningen.

Förvalt n ingsdoms t olskom mittens majoritet som

jämväl tillstyrker sistnämnda organisation förordar att 21 § regeringsformen

jämkas så, att den extra ledamotens tjänstgöring ej begränsas till särskilt

ärende. M a j o r i t e t e n av regeringsrättens ledamöter

godtager också promemorians nu ifrågavarande förslag.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

43

En reform som innebär att tre justitieråd och ett regeringsråd

tjänstgör som ordinarie ledamöter på varje 1 a grådsavdelning

förordas av elva av högsta domstolens ledamöter.

Man framhåller, att det ligger i sakens natur att domstolens

ledamöter har olika erfarenheter och speciella kunskaper på skilda områden,

liksom att de har olika fallenhet för och vana vid lagstiftningsarbete

samt att en minskning av antalet ledamöter i lagrådet därför skulle menligt

inverka på granskningens allsidighet. Man gör vidare gällande, att lagrådets

auktoritet säkerligen skulle minskas om antalet ordinarie ledamöter nedgår,

framför allt i fall då särskild mening uttalas av en ledamot. Till tanken

på att rekrytera ledamöter utanför de aktiva justitierådens och regeringsrådens

krets ställer sig de elva ledamöterna av högsta domstolen avvisande

och anför till stöd för sin åsikt, att en sådan ordning med säkerhet

skulle vara svår att genomföra och därtill komma att rubba lagrådets nuvarande

karaktär av en representation för rikets högsta rättskipningsorgan.

Att den nu förordade förstärkningen av lagrådet så småningom skulle medföra

en ökning av antalet justitieråd finge accepteras.

I vissa yttranden förordas att 1 agrådsavdelning skall bestå

av fyra ledamöter, av vilka en kan utses utanför kretsen

av aktiva justitieråd och regeringsråd. För en sådan

lösning uttalar sig åtta av högsta domstolens ledamöter.

De tillstyrker att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att förordna person

med domarkompetens och framstående allmän juridisk förmåga, utanför

högsta domstolen och regeringsrätten, att inträda såsom ledamot i stället

för ett av de tre justitieråden, antingen på den ordinarie eller den extra

avdelningen av lagrådet eller på båda avdelningarna. Såsom kandidater till

sådant uppdrag nämnes domare i första eller andra instans, förutvarande

domare samt personer knutna till universitet och handelshögskolor. Svårigheter

att finna kvalificerad person, som kan och vill åtaga sig ifrågavarande

uppdrag, kan sannolikt stundom yppa sig men dessa bör icke överskattas.

Vad angår ledamotsantalet i högsta domstolen påpekas i yttrandet, att systemet

med dubbla lagrådsavdelningar i promemorian förutsatts icke skola

få permenant karaktär. Redan på grund härav bör, oavsett hur spörsmålet

om ledamotsantalet i lagrådet löses, någon stadigvarande ökning av antalet

justitieråd ej ifrågakomma. En provisorisk ökning är med hänsyn till den

för närvarande föreliggande arbetsbalansen och måltillströmningen ej heller

påkallad, om för laggranskningen tages i anspråk ytterligare allenast

ett justitieråd. Om vid en dubblering, som icke beräknas bli helt kortvarig,

någon person utanför högsta domstolen och regeringsrätten icke skulle stå

till buds för förordnande såsom ordinarie ledamot i lagrådet, skulle laggranskningsarbetct

komma att taga i anspråk ytterligare tre justitieråd utöver

vad nu är fallet. Ett dylikt läge kan visserligen mera sällan antagas

vara för handen, men då det inträffar kan uppenbarligen behov föreligga

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1!) år 196''i

att tillfälligt öka antalet justitieråd. En dubblering av lagrådet bör alltså

medföra, att Kungi. Maj:t skall äga bestämma, huruvida antalet ledamöter

i högsta domstolen bör ökas med en eller två. I samband med ledamots avgång

bör prövas, om antalet åter kan nedbringas. Högsta domstolens yttrande

torde böra inhämtas, innan Kungl. Maj :t meddelar förordnande av ordinarie

ledamot av lagrådet. Den i förslaget bibehållna bestämmelsen om

möjlighet för Kungl. Maj :t att för visst ärende förordna en extra ledamot

av lagrådet bör kvarstå, även om Kungl. Maj:t tillerkännes befogenhet att

utse ordinarie ledamot av lagrådet.

I en del yttranden har berörts frågan om eu utvidgning av området för

lagrådsgranskningen. I andra åter har en begränsning av lagrådets arbetsuppgifter

ifrågasatts.

Departementschefen. Vad i departementspromemorian framhållits beträffande

den väntade ökningen i lagstiftningsaktiviteten och konsekvenserna

härav för laggranskningsarbetet understrykes av departementschefen. Han

förklarar sig ej beredd att i förevarande sammanhang vidtaga några ändringar

i lagrådets kompetensområde. Han ansluter sig till det under remissbehandlingen

allmänt godtagna promemorieförslaget, att lagrådets förstärkning

sker i den formen, att lagrådet beredes möjlighet att vid behov arbeta

på två avdelningar. Med hänsyn bl. a. till att lagrådets sammansättning hittills

visat sig vara ändamålsenlig och effektiv och till kommande lagförslags

storlek och svårighetsgrad förordar han, att antalet ledamöter som obligatoriskt

skall deltaga i ärendens behandling liksom hittills bestämmes till

fyra. I huvudsaklig överensstämmelse med vad vissa av högsta domstolens

ledamöter i sitt remissvar förordat föreslår departementschefen, att lagrådsavdelning

skall bestå av — förutom ett regeringsråd — tre justitieråd

med möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna en lagfaren, skicklig och oväldig

person utanför de aktiva justitierådens och regeringsrådens krets att

inträda såsom ledamot i stället för ett av justitieråden antingen på en eller

på båda lagrådsavdelningarna. Departementschefen anför vidare:

När lagrådet icke arbetar på avdelningar, lärer med denna ordning lagrådet

liksom hittills mestadels komma att bestå av tre justitieråd och ett regeringsråd.

Även då lagrådet tjänstgör på avdelningar, kommer varje laggranskande

enhet att åtminstone till övervägande del bestå av representanter

för de båda högsta rättskipningsorganem Någon ökning av antalet justitieråd

torde med hänsyn bl. a. till den lättnad i arbetsbördan, som den föreslagna

omläggningen av nådeärendenas behandling kan väntas medföra

för högsta domstolen, över huvud icke vara behövlig, så länge icke flera än

fyra justitieråd tages i anspråk för laggranskande uppgifter. Skulle___på

grund av till äventyrs uppkommande svårigheter att till lagrådet knyta

någon, utomstående för uppgiften lämpad jurist eller eljest — flera än

fyra justitieråd engageras i lagrådets verksamhet, torde det få bero på eu

prövning in concreto av arbetsläget i högsta domstolen, huruvida antalet

justitieråd skall ökas till tjugofem eller tjugosex. Har sådan ökning skett,

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1!) år 1964

45

bör antalet justitieråd, i den män så till följd av inträffade ledigheter kan

ske, åter nedbringas, så snart förutsättningar för ökning icke längre föreligger,

vare sig detta beror på att lagrådets tjänstgöring på avdelningar

upphört eller att utomstående jurist sedermera förordnats att ersätta justitieråd

såsom ledamot av lagrådet eller på att arbetsläget i högsta domstolen

förbättrats. Den möjlighet, som nu finnes för Kungl. Maj :t att för visst ärende

förordna en femte ledamot av lagrådet och som främst är avsedd att

utnyttjas för att tillföra lagrådet sakkunskap på visst specialområde, torde

även vid en omorganisation av lagrådet böra bibehållas.

Bestämmelser om lagrådets organiserande på avdelningar bör enligt departementschefen

intagas i lagrådslagen. Där avses skola i överensstämmelse

med departementspromemorians förslag stadgas, att lagrådet utgöres

av en ordinarie och en extra avdelning och att den senare endast skall

tjänstgöra under tid som Kungl. Maj :t bestämmer. Ett under remissbehandlingen

ifrågasatt inrättande av sekreterare hos lagrådet bör enligt departementschefen

övervägas i lämpligt sammanhang.

Motionerna. I de likalydande motionerna 1:805 och 11:988 anföres, att

ersättare för justitieråd bör utses av högsta domstolen, varom bestämmelse

ej erfordras i regeringsformen, och anhålles att riksdagen måtte såsom

vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga den i propositionen

föreslagna lydelsen av § 21 regeringsformen med den ändringen, att i andra

stycket orden »lagfaren, skicklig och oväldig person enligt Konungens förordnande»

ersättes med orden »lagkunnig, erfaren och redlig person», samt

hemställa hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t i sitt kommande förslag till

särskild lag om lagrådet måtte beakta vad i motionen har anförts om att

extra juristledamot av lagrådet må utses av högsta domstolen.

1 motionen II: 991 föreslås, att andra meningen i andra stycket av den

i propositionen föreslagna formuleringen av § 21 regeringsformen erhåller

följande lydelse: »I stället för ett av justitieråden må dock Konungen efter

hörande av högsta domstolen förordna annan lagfaren, skicklig och oväldig

person att tjänstgöra såsom ledamot av lagrådet.»

Utskottet. Enligt § 21 regeringsformen består lagrådet för närvarande av

tre justitieråd och ett regeringsråd, varjämte Kungl. Maj :t kan, där så prövas

nödigt, för visst ärende till ledamot av lagrådet törordna en tör insikt,

erfarenhet och redlighet känd person. I propositionen föreslås nu den ändringen

i nämnda lagrum, att cn lagfaren, skicklig och oväldig person utanför

de aktiva justitierådens och regeringsrådens krets skall kunna av Konungen

förordnas att i stället för ett av justitieråden tjänstgöra såsom ledamot

av lagrådet. Vidare föreslås, alt lagrådet vid behov skall kunna delas

i avdelningar, varvid beträffande varje avdelning skall gälla, vad som stadgats

om lagrådet.

Såsom departementschefen påvisat, förestår en period av mycket stark

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

lagstiftningsaktivitet, som nödvändiggör en förstärkning av lagrådets personella

resurser. Allmän enighet råder om, att förstärkningen bör ske

på det sättet, att lagrådet beredes möjlighet att arbeta på två avdelningar.

1 särskild lag avses skola intagas närmare bestämmelser härom, såsom

att lagrådet skall beslå av en ordinarie och en extra avdelning samt att

Kungl. Maj :t skall äga bestämma, när den extra avdelningen skall träda i

tjänst. Även om behov av en extra avdelning, såvitt nu kan bedömas, föreligger

endast för en övergångstid, anser utskottet tillräckliga skäl föreligga för

att nu genomföra den föreslagna ordningen. Med oförändrat kompetensoml

åde för lagrådet lärer dock normalt endast den ordinarie avdelningen komma

att tjänsgtöra. Förutsättningen för en dubblering av lagrådet torde nämligen

vara, att Kungl. Maj :t med säkerhet kan förutse, att den extra avdelningen

kan givas full sysselsättning under en ej alltför kort tidsperiod.

I enlighet med vad departementschefen framhåller i sitt yttrande bör lagrådet

i princip alltjämt bestå av tre justitieråd och ett regeringsråd, och detsamma

kommer följaktligen att gälla avdelning av lagrådet. Emellertid

medför en sådan ordning, att — förutom ännu ett regeringsråd — ytterligare

tie justitieråd måste inträda i lagrådet, då båda avdelningarna äro i tjänst.

Detta medför i sin tur en utökning av antalet justitieråd, något som allmänt

anses böra undvikas. Det är mot bakgrunden av det nu anförda, som man

tår se förslaget att i stället för ett av justitieråden i lagrådet respektive på

avdelning därav skall kunna förordnas en jurist, som ej tillhör högsta domstolen

eller regeringsrätten. Med denna möjlighet behöver, då lagrådet är

indelat i avdelningar, ytterligare endast ett justitieråd tagas i anspråk för

tjänstgöring i lagrådet. Då högsta domstolens arbetsbörda genom den i förevarande

proposition jämväl föreslagna ändringen i § 26 regeringsformen

kommer att i viss mån minska, torde emellertid, om förslaget genomföres,

någon ökning av antalet justitieråd ej behöva ske. På grund av det anförda

och då lagrådet icke genom den föreslagna ordningen förlorar karaktären av

en representation för de högsta dömande instanserna, ger utskottet sin anslutning

till förslaget i denna del.

I motionerna 1: 805 och II: 988 framhålles att, därest på sätt i propositionen

föreslås justitierådsersättare skall utses av Kungl. Maj:t, detta ger

Kungl. Maj :t möjlighet att i lagfrågor av kontroversiell natur försäkra sig

om visst gehör i det kommande lagrådsutlåtandet och föreslås i stället, att

nämnda ledamot skall utses av högsta domstolen. Utskottet delar ej motionärernas

farhågor. Även om utskottet i likhet med vad i förevarande motioner

uttalats anser, att tjänstemän i Kungl. Maj :ts kansli inte bör anlitas för

tjänstgöring i lagrådet, lärer det enligt utskottets uppfattning ej behöva beiaras,

att Kungl. Maj :t vid tillsättande av ifrågavarande ledamot skall låta

andra än rent sakliga bevekelsegrunder påverka personvalet. I anslutning till

vad åtta av högsta domstolens ledamöter i remissyttrande framhållit bör

dock Kungl. Maj :t höra högsta domstolen, innan nu avsedd ordinarie leda
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 47

mot av lagrådet förordnas. Att på sätt i motionen II: 991 törordas införa

bestämmelse härom i § 21 regeringsformen anser utskottet likväl ej vara

erforderligt.

Anledning saknas enligt utskottets mening att, såsom i motionerna I: 805

och II: 988 yrkas, frångå det i propositionens lagtext valda uttryckssättet i

fråga om de egenskaper, som justitierådsersättare i lagrådet bör besitta.

Mot den i propositionen föreslagna lydelsen av ifrågavarande lagrum har

utskottet ej funnit anledning till erinran.

4. Ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen

Stadgandenas innebörd och tillämpning. I § 35 regeringsformen anges, att

vissa särskilt uppräknade befattningshavare innehar förtroendesysslor,

varifrån Kungl. Maj :t må dem entlediga, när han prövar rikets tjänst

det fordra. Bestämmelsen framstår som ett undantag från den i § 36 regeringsformen

stadgade grundsatsen om statstjänstemäns oavsättlighet. Enligt

denna paragraf kan de som bekläder domarämbeten samt alla andra

ämbets- och tjänstemän än de i § 35 nämnda »icke, utan medelst rannsakning

och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsattas,

ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller

flyttas». Regeringsformen känner sålunda endast två kategorier statstjänstemän,

nämligen tjänstemän som i princip är oavsättliga och icke kan

förflyttas samt innehavare av förtroendesysslor.

Uppfattningen har efter hand gjort sig gällande, att § 36 regeringsformen

avser endast genom fullmakt tillsatta tjänster. Vid sidan av fullmakten har

anställningsformerna konstitutorial och förordnande erhållit ökad utbredning.

Innehavare av konstitutorial kan avsättas i administrativ väg för fel

eller försummelse i tjänsten. Samma gäller beträffande sådan med förordnande

tillsatt tjänsteman som är underkastad disciplinär bestraffning. Vad

fullmaktshavarna beträffar har deras ställning genom bestämmelser i andra

författningar än grundlag undergått förändring i olika hänseenden. Från

mitten av 1800-talet har i avlöningsförfattningar införts alltmer skarpta bestämmelser

om förflyttningsskyldighet. För flertalet tjänstemän gäller numera

de bestämmelser om förflyttningsskyldighet som upptagits i statens

allmänna avlöningsreglemente.

För domare med undantag av vattenrättsingenjör gäller särskilda bestämmelser

om förflyttningsskyldighet.

Tidigare reformförslag. Under de senaste årtiondena har frågan om ändring

av §§ 35 och 36 regeringsformen aktualiserats vid flera tilltällen.

I memorial (18) till 1942 års riksdag framhöll konstitutionsutskottet

att en betydande klyfta förelåg mellan grundlagens stadganden och deras

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

tillämpning genom vissa gällande författningar, som i viktiga delar var

ett uttryck för det praktiska livets krav. Utskottets hemställan som vann

riksdagens godkännande avsåg en allsidig utredning genom Kungl. Maj :ts

försorg.

Frågan har därefter genom motioner aktualiserats åren 1946, 1948 och

1959. I sitt av riksdagen godkända utlåtande uttalade konstitutionsutskottet

år 1959 bl. a. att frågan om en revision av de bestämmelser, vilka återfinns

i §§ 35 och 36 regeringsformen, snarast borde bli föremål för en allsidig

och förutsättningslös utredning under beaktande av det allmänna

intresset såväl av att bibehålla en självständig och oväldig tjänstemannakår

som av att bereda statsmakterna en viss — alltefter tjänsternas beskaffenhet

växlande — rörelsefrihet på förevarande område. Det kunde

enligt utskottets mening å ena sidan icke ifrågakomma att till en ny författning

överföra de ovannämnda föråldrade paragraferna i regeringsformen

i oförändrat skick. Å andra sidan torde de allmänna principerna

för statstjänstemännens rättsliga ställning alltjämt böra fastslås i grundlag,

även om det efter utredning skulle befinnas lämpligt, att detaljerade

bestämmelser i detta hänseende meddelades genom särskild, kompletterande

lagstiftning.

Författningsutredningen. Författningsutredningens förslag till ny regeringsform

upptager bestämmelser om förtjänst och skicklighet som enda

befordringsgrund och om svenskt medborgarskap som villkor för erhållande

av vissa statliga tjänster (4 kap. 14 § första och andra styckena). Beträffande

statstjänstemännens skyldigheter och rättigheter framhåller utredningen,

att bestämmelser härom för närvarande är intagna i ett flertal

författningar av olika rättslig valör. Denna ordning försvårar enligt utredningen

översikten över detta betydelsefulla rättsområde och framstår i

och för sig som mindre tillfredsställande. Utredningen framhåller vikten

från allmän synpunkt av att statstjänstemän intager en även i förhållande

till regeringen självständig ställning. Grundläggande bestämmelser om

tjänstemännens skyldigheter och rättigheter bör givas i lag. I fråga om

domare föreslår utredningen dock ett särskilt stadgande i grundlag om

oavsättlighet. I övrigt synes enligt utredningen tillräckliga skäl icke föreligga

att i grundlag upptaga bestämmelser av nyss angivet slag. Det måste

anses tillfyllest att erforderliga stadganden införes i allmän lag. Utredningen

förutsätter att i sådan lag intages motsvarighet till det i § 36 regeringsformen

stadgade skyddet för vissa ordinarie tjänstemän. Däremot förordar

utredningen, att den i § 35 regeringsformen angivna anställningsformen

förtroendetjänst ej längre bibehålies. Utredningen framhåller vidare, att

uttalandet om att grundläggande bestämmelser rörande statstjänstemännens

rättsställning skall ges i lagform bör gälla oavsett i vilken utsträckning

förhandlingsrätt införes för dessa tjänstemäns vidkommande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr tf) år 19M 49

Beredningen inom civildepartementet. Som ett led i beredningen av frågan

om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt har efter det att

författningsutredningen avlämnat sitt betänkande inom civildepartementet

framlagts en departementspromemoria (SOU 1963:51) med lagförslag

i ämnet. Enligt dessa förslag får statens tjänstemän samma rätt som arbetstagare

i enskild tjänst att genom sina organisationer förhandla om

lön och övriga ekonomiska förmåner samt att träffa kollektivavtal. Vidare

införes rätt att vidtaga arbetsinställelse i intressetvister. Promemorian

innehåller förslag till lag om statens tjänstemän samt förslag till ändrad

lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen. Förslaget till tjänstemannalag

upplager sådana grundläggande bestämmelser om statstjänstemännen,

som ansetts icke vara av beskaffenhet att tillhöra grundlag, bl. a. bestämmelser

om tjänstetillsättning, tjänstemans åligganden, åtal och disciplinär

bestraffning, anställnings upphörande samt tjänstemans ställning vid arbetskonflikter.

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag att nuvarande bestämmelser

i § 36 regeringsformen om statstjänstemännens oavsättlighet,

såvitt gäller annan tjänsteman än domare, utgår ur grundlag och ersättes

av bestämmelser i annan lag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i

det övervägande antalet yttranden. Emellertid har också invändningar

framställts mot ifrågavarande förslag. De ledamöter av högsta domstolen

(18 justitieråd), som ställt sig kritiska till förslaget, framhåller bl. a. att

värdet i oavsättlighetsprincipen ligger däri att tjänstemannakåren blir självständig

och oberoende av den politiska makten och dagens åsiktsströmningar.

Den innebär härigenom en garanti för objektivitet och följdriktighet

i förvaltningen, så att lika fall behandlas lika, och är sålunda ett led i

strävandet att sörja för rättssäkerhet och oväld. Den har genom tiderna

varit av synnerlig betydelse och med säkerhet medfört avsevärda fördelar

för samhället. Såsom innefattande ett viktigt led i regleringen av vårt

samhällsskick har den fastslagits i grundlag. Det är synnerligen vanskligt

att, innan frågan om statstjänstemännens anställningsförhållanden fått

sin lösning, taga ståndpunkt till förslaget att ur grundlag utmönstra oavsättlighetsgrundsatscn

för alla andra statstjänstemän än domare.

De framställda förslagen att den i § 35 regeringsformen angivna a nställningsformen

förtroendetjänst ej längre skall

bibehållas har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser,

som berört förslaget i denna del utom de 18 ledamöter av

högsta domstolen och de två ledamöter av regeringsrätten, vilka motsatt sig

förslaget till 4 kap. 14 § tredje stycket.

Förslaget att i grundlag bibehålla bestämmelser o in

domares oavsättlighet (5 kap. 6 § andra stycket) har tillstyrkts

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser, som uttalat sig i

frågan. I flera yttranden, bland dem regeringsrättens ledamöters och hovrättens

för Västra Sverige, understrykes den betydelse det har för domstolarnas

självständighet och oberoende att domare åtnjuter grundlagsfäst

skydd för sin anställning.

Departementschefen. Frågan om ändring av §§35 och 36 regeringsformen

har enligt departementschefen naturligen kopplats samman med spörsmålet

om statstjänstemännens förhandlingsrätt. Förslag till lösning av

denna fråga avser chefen för civildepartementet att anmäla för framläggande

för 1965 års riksdag. Beträffande regleringen av statstjänstemännens

rättsställning anför chefen för justitiedepartementet:

En modern författningsmässig reglering av statstjänstemännens rättsställning

måste — även om regleringen begränsas till grundläggande frågor

— bli förhållandevis utförlig. Det ligger i sakens natur, att i grundlag

ej bör intagas bestämmelser i alla hithörande ämnen. Ett urval måste ske

av frågor med klar konstitutionell inneböid, vilka förbehålles regeringsformen.

Författningsutredningen har ansett, att i en ny regeringsform

bör intagas bestämmelser om domares oavsättlighet men att beträffande

statstjänstemännens rättsställning i övrigt i regeringsformen endast bör

stadgas, att grundläggande bestämmelser om skyldigheter och rättigheter

gives i lag. Till denna bedömning, som det övervägande antalet remissinstanser

godtagit, kan jag ansluta mig. Det förhållandet att också åtskilliga

andra tjänstemän än domare bör kunna intaga en i förhållande till regeringen

självständig ställning kunde visserligen anföras som skäl för att

i grundlag bibehålla bestämmelser om oavsättlighet även för dessa tjänstemän.

Om värdet av en självständig och oväldig kår av förvaltningstjänstemän

och om anställningstrygghetens betydelse i detta sammanhang råder

heller icke delade meningar. Men de samhällsintressen varom här är fråga

tillgodoses enligt min mening bättre genom att i särskild lag meddelas utförliga

och specificerade bestämmelser om skydd för tjänsteman mot godtyckligt

eller eljest obehörigt avsked än genom allmänt hållna grundlagsbud

om sådant skydd. I det förslag till lag om statens tjänstemän som utarbetats

inom civildepartementet och för vilket jag tidigare redogjort har

sådana bestämmelser meddelats med giltighet för samtliga tjänstemän

inom den statliga förvaltningen. Lagens bestämmelser om entledigande

ger i vissa avseenden tjänstemännen ökat rättsligt skydd för anställningstryggheten.

Genomföres detta förslag kommer enligt min mening grundsatsen

om oavsättlighet inom förvaltningen att få ett tillfredsställande författningsenligt

skydd. Genom den av författningsutredningen förslagna

föreskriften om lagform för reglering av statstjänstemännens skyldigheter

och rättigheter blir riksdagen i tillfälle att på ett helt annat sätt än nu

medverka vid oavsättlighetsprincipens närmare utformning. Jag förordar

med hänsyn härtill, att regeringsformens bestämmelser om statstjänstemännen

begränsas att avse — förutom stadgandet i § 28 om befordringsgrunder

m. m. — dels bestämmelse om domares oavsättlighet och dels föreskrift

att grundläggande bestämmelser i övrigt om statens tjänstemän

gives i lag, stiftad i den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen föreskriver.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 51

Beträffande den ifrågasatta ändringen av § 35 regeringsformen anför

departementschefen:

Vad härefter angår § 35 regeringsformen är denna paragraf, som jag tidigare

nämnt, att anse som ett undantag från § 36. Om den sistnämnda

paragrafen såsom här föreslås ej skall avse andra tjänstemän än domare,

är det följdriktigt att ur § 35 utesluta bestämmelser om förtroendetjänstemännens

rättsställning. Det kan förväntas, att dessa tjänstemäns anställningsförhållanden

blir reglerade i lagen om statens tjänstemän. I enlighet

härmed föreslår jag sådan ändring av § 35 att densamma blir tillämplig

endast i fråga om statsråd. I samband därmed bör bestämmelsen om

formerna för entledigande utgå.

Utskottet. Riksdagen har på hemställan av utskottet vid olika tillfällen

under senare år fäst uppmärksamheten på behovet av en allmän översyn av

den författningsmässiga regleringen av statstjänstemännens ställning. Osäkerhet

har rått om innebörden av gällande rätt samtidigt som regleringen av

statstjänstemännens rättsställning varit splittrad på olika slag av bestämmelser.

Frågan har också samband med spörsmålet om statstjänstemännens förhandlingsrätt,

i vilket ämne förslag kan väntas till 1965 års riksdag. Då den

planerade lösningen av detta problem i viktiga hänseenden kommer att ändra

rättsförhållandet mellan staten och dess tjänstemän finner utskottet i

likhet med departementschefen att regeringsformens bestämmelser redan

nu bör bli föremål för revision.

I grundlag bör endast ingå sådana stadganden rörande statstjänstemännen

som har direkt konstitutionell betydelse. Utskottet har därför ingen

erinran mot propositionens förslag att i regeringsformen intaga stadgande

om domares oavsättlighet medan grundläggande regler i övrigt om statstjänstemännens

rättsställning bör givas i lag.

Utskottet har i förslaget till utformning av § 36 regeringsformen vidtagit

en jämkning, som på ett otvetydigt sätt anger att bestämmelser om statstjänstemännens

rättigheter och skyldigheter genom den föreslagna grundlagsändringen

i stället givas i lag. Med hänsyn till den konstitutionella betydelse,

som denna lagstiftning får, föreslår utskottet att beredningen av

dessa lagärenden inom riksdagen tillkommer konstitutionsutskottet.

Beträffande den föreslagna ändringen av § 35 regeringsformen har utskottet

funnit att upphävandet av sista punkten i paragrafen kan medföra

missförstånd om formerna för handläggning av ärenden angående statsråds

entledigande. Genom en jämkning av Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt

bör fastslås att beslut om entledigande av statsråd fattas av Konungen i

statsrådet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

5. Överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation

Gällande ordning. Enligt § 12 första punkten regeringsformen gäller såsom

allmän regel att Kungl. Maj :t äger ensam ingå överenskommelse med

främmande makt. I två fall är emellertid föreskrivet, att Kungl. Maj :t måste

inhämta riksdagens godkännande. Det ena fallet avser överenskommelser i

frågor, som riksdagen enligt regeringsformen äger avgöra själv eller gemensamt

med Kungl. Maj :t. Det andra fallet avser överenskommelser i frågor,

vilkas avgörande icke på angivet sätt ankommer på riksdagen men likväl

är av större vikt. överenskommelse av sist angivet slag kan dock med stöd

av ett undantagsstadgande i § 12 andra stycket regeringsformen emellanåt

slutas även utan godkännande från riksdagens sida. En förutsättning härför

är, att rikets intresse befunnits kräva sådan handläggning av ärendet.

Därest överenskommelse avslutas utan riksdagens godkännande skall emellertid

utrikesnämnden eller utrikesutskottet alltid beredas tillfälle att yttra

sig, innan ratifikationen äger rum. Jämlikt särskilt stadgande i § 13 regeringsformen

äger Kungl. Maj :t vidare att utan riksdagens medverkan

sluta fredstraktat. I de båda fall, då riksdagens godkännande av en överenskommelse

fordras, skall i densamma intagas förbehåll, varigenom dess

giltighet blir beroende av riksdagens bifall.

Riksdagens beslut om godkännande av överenskommelse fattas i samma

ordning som gäller för riksdagens beslut i allmänhet. Några särregler

för godkännande av överenskommelse, som för sin uppfyllelse kräver avvikelse

från grundlag, har icke meddelats. Man har i allmänhet ansett att

dylik överenskommelse överhuvud icke kan av riksdagen godkännas utan

att erforderlig grundlagsändring först kommit till stånd eller i vart fall ati

slutligt antagande av förslag till sådan ändring skett eller sker i anslutning

till godkännandet.

Frågan i vad mån Kungl. Maj :t äger utan riksdagens medverkan ensidigt

uppsäga ingången överenskommelse med främmande makt har i grundlagen

lämnats oreglerad.

Tidigare reformförslag. Mot bakgrunden av den snabba och i många hänseenden

omvälvande utvecklingen har på senare tid vid ett par tillfällen förslag

framförts om en revision av § 12 regeringsformen. I anledning av motioner

(I: 126 och II: 148) vid 1950 års riksdag tog konstitutionsutskottet (uti.

nr 8) först till behandling upp frågan om införande i de svenska grundlagarna

av en deklaration liknande den, som förekommer i vissa nyare europeiska

författningar, om vårt lands beredvillighet till sådana begränsningar av

suveräniteten, som är nödvändiga för att skapa en fredlig internationell

ordning. Då emellertid våra grundlagar saknar uttalanden om målsättningen

för statens verksamhet, fann konstitutionsutskottet att införandet

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i 53

av en sådan deklaration i regeringsformen skulle innebära upptagande av

ett helt främmande element i vår författning. Vårt lands politik och hållning

till hittillsvarande internationella organisationer borde icke, uttalade

utskottet, kunna giva anledning till tvistemål rörande Sveriges vilja att på

alla sätt främja en utveckling syftande till internationell fred och säkerhet.

Av denna anledning ansåg utskottet, att det ej heller förelåg något praktiskt

behov av en sådan förklaring. Motionerna syntes emellertid utskottet

också ha ett vidare syfte. Genom det i dem föreslagna tillägget till § 12 regeringsformen

skulle nämligen ges möjlighet att i visst framtida läge

åstadkomma en revision av våra konstitutionella förhållanden utan formell

grundlagsändring. I denna fråga erinrade utskottet om att några

grundlagsmässiga hinder ej funnits för Sveriges anslutning till Förenta

Nationerna. Utskottet uttalade vidare, att om det i framtiden skulle komma

till stånd en överstatlig organisation, som påkallade en mera genomgripande

omgestaltning av våra författningsförhållanden, en sådan revision borde

äga rum i enlighet med författningens bestämmelser för grundlagsändring

och icke genom en överenskommelse med stöd av ett sådant fullmaktsstadgande,

som motionärerna önskade infört i § 12 regeringsformen. Utskottet

förutsatte, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet fästad på

ifrågavarande spörsmål. Riksdagen beslöt i enlighet med utlåtandet. Riksdagen

avslog i enlighet med utskottets förslag motionerna.

Vid 1953 års riksdag väcktes motioner (I: 98 och II: 126) av väsentligen

samma innehåll som de förut nämnda. Även dessa avslogs av riksdagen.

Härefter väcktes icke motion i ämnet förrän vid 1962 års riksdag (II: 420).

Sedan detta ärende uppskjutits till 1963 års riksdag avslogs motionen under

hänvisning till att författningsutredningen då hade framlagt sitt förslag.

Författningsutredningen. Författningsutredningens förslag upptar tvä

stadganden om överenskommelser med främmande stat eller mellanfolklig

organisation. Utredningen föreslår dels en paragraf (4 kap. 8 §), vars innehåll

i allt väsentligt motsvarar den nuvarande § 12 regeringsformen, dels

ett stadgande (4 kap. 9 §), som avser att möjliggöra överförande av delar

av svensk statsmyndighet på internationella organisationer. Enligt det sistnämnda

må med riksdagens godkännande avslutas överenskommelse med

främmande stat eller mellanfolklig organisation, varigenom på mellanfolkiig

organisation överlåtes befogenhet, som enligt regeringsformen tillkommer

regeringen eller annan myndighet, eller befogenhet att i visst ämne stifta lag,

dock icke grundlag, eller att i visst ämne på rikets vägnar avsluta överenskommelse

med främmande stat. Utredningens förslag innebär vidare atl

godkännande ej får givas i annan ordning än som gäller för stiftande av

grundlag eller ock genom ett beslut av riksdagen, om vilket minst 5/6 av

dennas ledamöter eller vid tvåkammaralternativet minst 5/6 av vardera

kammarens ledamöter vid omröstningen förenat sig.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag om ett stadgande som

möjliggör överlåtelse genom traktat av grundlagsenliga befogenheter på

mellanfolklig organisation, har berörts av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och BJekinge, hovrätten för Västra Sverige,

socialstyrelsen, riksrevisionsverket, kommerskollegium, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser med undantag för länsstyrelserna i Södermanlands,

Blekinge och Västmanlands län, besvärssakkunniga, svenska

kommittén för nordiska patent, högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens

ledamöter, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges

grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

allmänna exportförening, Svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges

häradshövdingar samt föreningen Sveriges stadsdomare. Riksåklagarämbetet

har överlämnat yttranden från föreningen Sveriges stadsfiskaler,

föreningen Sveriges landsfiskaler samt statsåklagarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Kommerskollegium har bifogat yttranden från handelskamrarna

i riket.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av riksåklagarämbetet,

Göta hovrätt, länsstyrelserna i Östergötlands, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kommittén

för nordiska patent, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges köpmannaförbund,

föreningen Sveriges häradshövdingar samt föreningen Sveriges

stadsdomare. Även flertalet övriga remissmyndigheter har i och för sig

ställt sig positiva till en möjlighet att delegera konstitutionell befogenhet,

ehuru de anser möjligheten böra begränsas snävare eller eljest utformas

på annat sätt än i förslaget skett. Av några yttranden framgår, att man

funnit förslagets innebörd oklar och dess konsekvenser svåra att överblicka.

En mera negativ hållning till förslaget intages av regeringsrådet Quensel,

i vilkens yttrande regeringsrådet Hjern i allt väsentligt instämt. De uttalar

att den föreslagna bestämmelsen uppenbarligen skulle få en enorm

räckvidd och att en självuppgivelse av Sverige av vad orsak som helst i

stor utsträckning skulle sanktioneras av grundlagen. Enligt deras mening

bör därför förslaget icke kunna göras till föremål för lagstiftning utan ytterligare

och synnerligen noggrann undersökning, och om över huvud taget

grundlagen finnes böra uppta någon bestämmelse i ämnet, bör den fullmakt

att upplåta befogenheter som ges begränsas mycket snävare och uttryckas

på annat sätt än som skett i förslaget.

Beträffande det närmare innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa

till propositionen s. 114—130.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 55

Departementschefen. Starka strävanden att intensifiera del mellanfolkliga

samarbetet har kännetecknat den senaste tidens utveckling. Dessa strävanden

har framför allt avsatt spår på traktatområdet, vilket är naturligt, därför

att traktaten utgör det dominerande medlet för förverkligande av mellanfolkligt

samarbete. Internationella överenskommelser ingås numera på

en mångfald områden, där föga eller intet mellanfolkligt samarbete tidigare

förekommit. Samtidigt som traktaterna kommit att spänna över talrika nya

ämnesområden, har staterna i stor utsträckning visat sig beredda att för

vinnande av ett gemensamt mål påtaga sig längre gående traktatförpliktelser

än förut varit brukligt. Som ett led i strävandena efter ett vidsträcktare

och mera djupgående internationellt samarbete har mellanfolkliga organisationer,

utrustade med mer eller mindre vittgående befogenheter, vuxit fram.

Inom somliga gruppbildningar har det internationella samarbetet till och

med nått så långt, att de samverkande staterna jämlikt dem emellan sluten

traktat överlåtit konstitutionella befogenheter på gemensamma mellanfolkliga

organ. En så fast form för samverkan utgör en ny företeelse i det internationella

samarbetet.

Mot bakgrunden av den utveckling, som sålunda ägt rum, kan det åtminstone

i förstone förefalla ganska närliggande att göra en samlad översyn av

samtliga konstitutionella regler, som berör traktatområdet och vad därmed

sammanhänger. En dylik översyn framstår emellertid som ett naturligt led

i en allmän författningsrevision och torde därför få anstå, till dess en sådan

kan äga rum. Sverige har städse intagit en positiv hållning till vidgat

internationellt samarbete i fredliga värv. Genom medlemskap i Förenta Nationerna

och därunder lydande fack- och specialorgan har Sverige aktivt

medverkat i dylikt internationellt samarbete. Även på andra håll har vårt

land deltagit i mellanfolkligt samarbete t. ex. för att stärka och utvidga

internationell handel och samfärdsel och att utveckla och kodifiera internationell

rättsordning. Våra grundlagar har hittills icke lagt hinder i

vägen för Sverige att ansluta sig till traktater och internationella organisationer,

när detta befunnits överensstämma med landets intresse. Ett svenskt

deltagande i det allt närmare internationella samarbete, som accentuerats

under senare tid, torde emellertid i visst hänseende påkalla en anpassning

av regeringsformen till de nya förhållandena. Vad jag här syftar på är, att

regeringsformen i sin nuvarande utformning lägger hinder i vägen för

överlåtelse av konstitutionella befogenheter på utomstående organ och därmed

också för rikets medverkan i sådant internationellt samarbete, som

kräver att dylik överlåtelse sker. På denna punkt bör en reform komma

till stånd redan nu.

Vad som i första hand aktualiserar eu sådan reform är det faktum, att

Sverige den 15 december 1961 ansökt om associering till Europeiska ekonomiska

gemenskapen (EEC). Ehuru det för dagen är ovisst, när denna an
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

sökan kan komma att upptagas till närmare behandling, bör man likväl

vara beredd på den situationen, att associeringsfrågan anmäler sig med

kort varsel. EEC grundar sig på en traktat, som av medlemsstaterna kräver

överlåtelse av vissa konstitutionella befogenheter. En del av EEC:s organ,

framför allt ministerrådet, har utrustats med befogenheter, som i vårt land

jämlikt gällande regeringsform utövas av Kungl. Maj:t, riksdagen eller annat

statsorgan. Ministerrådet äger exempelvis inom vissa gränser utfärda

förordningar rörande ekonomisk konkurrens inom det gemensamma marknadsområdet.

I vårt land tillhör konkurrenslagstiftningen jämlikt § 87 regeringsformen

Kungl. Maj:ts och riksdagens samfällda kompetensområde.

Exempel på andra befogenheter som tillkommer rådet är rätten att fastställa

tullsatser i den gemensamma tulltariffen. Beslutanderätten på tullområdet

utövas hos oss av riksdagen jämlikt § 60 regeringsformen. Som

ytterligare exempel på rådets befogenheter kan nämnas rätten att sluta tulloch

handelsavtal med tredje land. Enligt § 12 regeringsformen tillkommer

det Kungl. Maj :t att, i vissa fall efter riksdagens godkännande, sluta traktater

för Sveriges del. Även om det främst är Sveriges ansökan om associering

till en organisation med handelspolitiskt eller eljest ekonomiskt syfte,

som aktualiserat frågan om grundlagsändring i syfte att möjliggöra delegation

av konstitutionella befogenheter på mellanfolkliga organ, bör man likväl

vid en reform av detta slag beakta, att den form av internationellt samarbete,

där sådan delegation ingår som ett karakteristiskt moment, i enlighet

med utvecklingens gång snart nog kan komma till användning på

andra områden, där det är önskvärt att Sverige medverkar, t. ex. när det

gäller att främja internationell rättsordning.

I vilken lagteknisk form möjlighet bör tillskapas att överföra konstitutionella

befogenheter på mellanfolklig organisation, kan måhända vara föremål

för viss tvekan. Författningsutredningen har för sin del förordat, att dylik

möjlighet öppnas enbart medelst en regel om rätten att ingå traktat,

varigenom konstitutionell befogenhet överlåtes på internationell organisation.

Samma metod har föreslagits i de riksdagsmotioner, som tidigare

väckts i ämnet. Denna metod synes bygga på uppfattningen att en traktat

av här ifrågavarande slag skulle vara av högre rättslig dignitet än grundlagarna

och därför utan särskild lagstiftningsakt kunna inverka ändrande

på dem. Riksdagen åter har vid behandlingen av motioner i ämnet närmast

varit inne på tanken, att möjlighet att delegera konstitutionella befogenheter

icke bör tillskapas i form av regler om slutande av traktat utan genom

regler, som anvisar lagstiftningsinstrumentet som medel för konstitutionella

befogenhetsöverlåtelser. Även enligt min mening är sistnämnda

metod att föredraga.

Att genom regler om lagstiftning skapa rättslig grundval för konstitutionella

befogenhetsöverlåtelser på mellanfolklig organisation kan i och för

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr tf) år 196b

57

sig ske på olika sätt. En möjlighet är att, när behov av konstitutionell befogenhetsöverlåtelse

uppkommer, i grundlagen införa en eller flera regler,

som tillägger det mellanfolkliga organet den kompetens som för ändamålet

erfordras, och samtidigt i motsvarande mån begränsar det svenska statsorganets

konstitutionella kompetens på området. Med detta tillvägagångssätt

kommer själva befogenhetsöverlåtelsen att ske genom en grundlagsregel.

En överlåtelse på internationellt organ av exempelvis befogenheten att

fastställa tullsatser, skulle med denna teknik kunna ske på så sätt, att § 60

regeringsformen kompletterades med en regel, som gav det internationella

organet önskad kompetens och samtidigt i motsvarande mån begränsade

riksdagens där stadgade bevillningsmakt. Ett sådant tillvägagångssätt medför

emellertid bl. a. den konsekvensen, att det internationella organet kommer

att åtnjuta grundlagsskydd för sin kompetens. Ett återtagande helt eller

delvis av de konstitutionella befogenheter, som överförts på organet, kan

då icke ske annat än i den tidskrävande ordning som gäller för ändring av

grundlag. Då skäl saknas att förläna ett utomstående organs kompetens

samma beständighet som grundlagen tillägger de svenska statsorganens

konstitutionella behörighet, bör den nu diskuterade tekniken, som även i

andra varianter än här berörts lätt medför olägenheter av skilda slag, icke

komma till användning. En annan möjlighet är att i regeringsformen införa

ett fullmakts- eller ramstadgande, som inom vissa gränser ger Kungl.

Maj :t och riksdagen i förening befogenhet att genom lag utan grundlags karaktär

överlåta konstitutionell beslutanderätt på internationellt organ. Med

denna anordning kommer grundlagen att ange ramen och formerna för

överlåtelse av konstitutionella befogenheter på mellanfolkliga organ, medan

själva befogenhetsöverlåtelsen kommer att ske genom lag utan egenskap av

grundlag. Detta alternativ vill jag för min del förorda. De betänkligheter,

som kan resas mot tanken att i delegationslagens form ändra eller modifiera

innehållet i grundlagsregler rörande de nationella statsorganens kompetens,

torde kunna mildras genom att särskilda garantier tillskapas för

stiftande av delegationslag.

När det gäller att i grundlagen angiva den ram, inom vilken Kungl. Maj :t

och riksdagen genom särskild lag skall kunna delegera konstitutionell befogenhet,

påkallar till en början den frågan uppmärksamhet, till vilka subjekt

delegation skall kunna ske. Härvid synes det mig ganska klart, att konstitutionella

befogenhetsöverlåtelser till andra utomstående organ än mellanfolkliga

organisationer, t. ex. till främmande makt, bör falla utanför delegationsramen.

Men icke heller alla mellanfolkliga organisationer bör kunna

ifrågakomma såsom utövare av konstitutionella befogenheter med giltighet

för vårt land. Endast sådana internationella organisationer, som har till

syfte att främja mellanfolkligt samarbete på fredliga verksamhetsområden,

bör i ramstadgandet upptagas såsom potentiella utövare av konstitutionella

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

befogenheter. Delegation av dylika befogenheter till internationell organisation

med militärt syfte faller därmed utanför ramstadgandets tillämplighetsområde.

Som villkor för att konstitutionell beslutanderätt skall få överföras

på mellanfolklig organisation bör vidare gälla, att Sverige anslutit eller

ansluter sig till organisationen i fråga, vare sig anslutningen sker i form av

fullt medlemskap i organisationen eller i annan form för medverkan däri.

De begränsningar i ramstadgandets tillämplighetsområde, som jag nu

berört, har haft avseende å det subjekt, till vilket delegation skall kunna

ifrågakomma. En viss begränsning med hänsyn till den konstitutionella befogenhetens

art bör också lämpligen uppställas. Med konstitutionell befogenhet

avses i detta sammanhang beslutanderätt, som enligt regeringsformen

tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen, gemensamt eller var för

sig, eller annat statligt organ, d. v. s. befogenhet som i avsaknad av det här

föreslagna fullmaktsstadgandet icke skulle kunna fråntagas organet utan

ändring av regeringsformen. Hit hör bl. a. rätten att stifta, ändra, förklara

och upphäva grundlag. Denna fundamentala statsfunktion bör emellertid

uppenbarligen icke kunna bli föremål för delegation till mellanfolkligt

organ, överlåtelse av beslutanderätt i grundlagsfrågor bör i enlighet härmed

falla utanför ramstadgandets tillämplighetsområde.

Däremot bör delegation i och för sig kunna ifrågakomma på övriga ämnesområden.

Härvid anmäler sig frågan om någon form av kvantitativ begränsning

på dessa ämnesområden. Svårigheterna att finna en användbar,

kvantitativ begränsningsformel av någorlunda precis natur är emellertid

högst betydande. Ehuru det i praktiken knappast kan bli fråga om att på

mellanfolkligt organ överlåta annat än vissa begränsade och specificerade

befogenheter, ligger det nämligen utanför möjligheternas gräns att förutsäga

vilka befogenheter av detta slag som i framtiden kan bli aktuella för

överlåtelse eller inom vilka ämnesområden de kan komma att falla. En

eventuell kvantitativ begränsning måste därför bli allmänt hållen. En möjlighet,

som kan förtjäna övervägas, är att som villkor för delegation till

mellanfolklig organisation uppställa, att övriga till organisationen anslutna

stater i åtminstone lika utsträckning överlåtit konstitutionella befogenheter

på organisationen. Ett sådant ömsesidighetskrav skulle kunna innebära ett

visst legislativt skydd mot alltför långtgående befogenhetsöverlåtelser.

Emellertid förekommer det, att stater, som tillhör en och samma mellanfolkliga

organisation, anslutit sig till denna på sinsemellan olikartade villkor.

Så är exempelvis fallet beträffande EEC. Ett ömsesidighetskrav av här

angiven beskaffenhet skulle ge upphov till svårigheter vid en ifrågasatt

svensk anslutning till sådan organisation. Även om ett dylikt ömsesidighetskrav

därför icke lämpligen kan uppställas som uttrycklig och ovillkorlig

förutsättning för att delegation skall få ske, ligger det likväl i sakens natur,

att när det gäller att i det konkreta fallet avgöra, om eller i vad mån en

s. 59 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

59

konstitutionell befogenhetsöverlåtelse till mellanfolklig organisation bör ske

från svensk sida, största avseende måste fästas vid hur pass långtgående

inskränkningar i handlingsfriheten övriga till organisationen hörande stater

härutinnan påtagit sig. En annan möjlighet, som jag för min del vill

förorda, är att i ramstadgandet angiva, att konstitutionell befogenhetsöverlåtelse

endast får ske i begränsad omfattning. Därmed bör så mycket bli klart,

att stadgandet icke medger, att exempelvis sådana befogenheter som att

stifta lag, besluta om skatter och andra pålagor eller ingå överenskommelse

med främmande makt överlåtes vare sig i sin helhet eller i en utsträckning,

som på något sätt kan inverka på rikets självständighet i stort.

På grund av vad jag i det föregående anfört vill jag föreslå ett tillägg till

§ 81 regeringsformen, enligt vilket beslutanderätt, som enligt regeringsformen

tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen, gemensamt eller var för sig,

eller annat statligt organ, skall genom lag utan grundlags karaktär kunna

i begränsad omfattning överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt

samarbete, till vilken Sverige är eller skall bli anslutet. Att det hos oss liksom

i andra länder icke visat sig möjligt att med större stringens avgränsa

det område, inom vilket konstitutionell befogenhetsöverlåtelse bör få ske,

torde icke behöva föranleda några allvarligare farhågor. Det kan i detta

sammanhang förtjäna påpekas, att § 12 regeringsformen i och för sig medger,

att Sverige påtager sig mycket vittgående inskränkningar i sin handlingsfrihet

utan att detta i praktiken vållat några olägenheter.

Om det av skäl, som jag förut berört, icke låter sig göra att med den grad

av precision, som i och för sig varit önskvärd, fixera den ram, inom vilken

delegation skall få ske, ligger det desto större vikt på att grundlagen uppställer

så betryggande garantier som möjligt när det gäller formerna för

stiftande av sådan lag, varigenom konstitutionell befogenhetsöverlåtelse

sker till mellanfolkligt organ. En dylik lag, som ju ändrar eller modifierar

innehållet i regeringsformens kompetensregler, bör icke få komma till stånd

utan att saken underställts folket i val eller, om detta med hänsyn till tidsåtgången

vållar bestämda olägenheter, att åtgärden uppbäres av en bred

folkopinion sådan denna kommer till uttryck i riksdagen. Jag föreslår därför

i enlighet med grunderna för författningsutredningens förslag, att lag,

varigenom konstitutionell beslutanderätt delegeras till mellanfolklig organisation,

skall stiftas antingen i den ordning som gäller för grundlag eller

ock genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och en riksdag, i vilket minst

5/6 av de röstande i vardera kammaren vid votering instämt. Stadgandet

härom bör likaledes placeras i § 81 regeringsformen. En delegationslag bör

däremot kunna upphävas eller ändras i inskränkande riktning utan att nu

angivna lagstiftningsformer behöver iakttagas.

Att olika beslutskrav kommer att gälla för stiftande av delegationslag

och för riksdagens godkännande av den traktat, som föranlett lagen, torde

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

icke medföra några komplikationer redan av den anledningen, att Kungl.

Maj:t svårligen lärer kunna ratificera traktaten utan att lagen kommit till

stånd eller promulgera lagen utan att traktaten blivit godkänd.

Motionerna. I de likalydande motionerna I: 804 och II: 987 yrkas avslag

på propositionen i förevarande del. Motionärerna uttalar, att förslaget förefaller

vara ett hastverk med erkänt oöverskådliga konsekvenser.

En ändring i propositionens förslag till lydelse av § 81 regeringsformen

yrkas i de likalydande motionerna I: 815 och II: 1005. Motionärerna hemställer

sålunda, att orden »minst fem sjättedelar av röstande i vardera

kammaren» ersättes med orden »minst fem sjättedelar av kammarens ledamöter».

De finner delegering av grundlagsenliga befogenheter på ett

mellanfolkligt organ vara ett ärende av så utomordentlig vikt, att det bör

fordras att minst fem sjättedelar av kammarens ledamöter förenar sig om

beslutet, om detta skall fattas av en riksdag.

Utakottet. I den snabba utveckling, som efter det andra världskriget ägt

rum på det mellanfolkliga samarbetets område, har vårt land tagit en mycket

aktiv del och åtagit sig förpliktelser av betydande räckvidd. Våra grundlagar

har hittills icke utgjort hinder härför. Utvecklingen har emellertid

nu kommit så långt, att det kan bli aktuellt att till mellanfolkliga organ

överföra befogenheter som tillkommer svenska statsorgan. Det är givetvis

i första hand Sveriges ansökan om associering till EEC som aktualiserat

denna fråga. Ett överförande av konstitutionella befogenheter kan icke ske

utan ändring i gällande regeringsform.

Ett avstående av befogenheter, som utgör led i den svenska statens suveränitet,

berör fundamentala principer i vårt styrelseskick och är sålunda

en fråga av mycket stor vikt. Det bör icke äga rum utan att starka skäl talar

härför. Den ovan berörda utvecklingen på det mellanfolkliga samarbetets

område har emellertid medfört, att handelspolitiska eller andra skäl kan

komma att få den betydelse, att överlåtelse av konstitutionella befogenheter

på begränsade områden kan vara förenliga med rikets intresse. Utskottet

tillstyrker därför, att möjligheter öppnas att överföra sådana befogenheter

på mellanfolkliga organ och avstyrker alltså motionerna I: 816 och II: 1006.

Om sålunda befogenhetsöverlåtelser i vissa fall kan tänkas bli motiverade,

medför dock ämnets stora vikt, att de bör kringgärdas med speciella

garantier. Propositionen upptar också förslag till åtskilliga sådana. Sålunda

föreslås, att befogenhetsöverlåtelser skall äga rum genom beslut av Kungl.

Maj :t och riksdagen. Härigenom markeras, att överlåtelsen är direkt avhängig

av de svenska statsmakternas beslut och icke av överenskommelsen

med det mellanfolkliga organet. I denna del ansluter sig förslaget nära

till vad konstitutionsutskottet vid 1951 års riksdag uttalat. Utskottet delar

den mening, som i detta hänseende kommit till uttryck i propositionen, och

s. 61 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196A

61

tillstyrker ett ramstadgande, enligt vilket möjligheter skapas att överföra

befogenheter på mellanfolkligt organ för fredligt samarbete. Då det är svårt

att förutse arten och omfattningen av en eventuell framtida delegation av

befogenheter, kan det vara mindre lämpligt att såsom föreslås i propositionen

binda sig för att delegation skall ske med tillämpning av lagformen.

Utskottet föreslår med hänsyn härtill en jämkning av lagtexten.

Enligt propositionen skall grundlagsfrågor icke kunna delegeras till mellanfolkligt

organ. Denna begränsning finner utskottet självklar. I övriga

frågor skall delegation kunna ske endast i begränsad omfattning. Även

denna begränsning tillstyrker utskottet bestämt. I och för sig hade det varit

önskvärt att mera exakt ange i vilken omfattning befogenhetsöverlåtelser

utanför grundlagsområdet kan få äga rum. Med hänsyn till de skiftande

situationer, för vilka förevarande stadgande är avsett, synes det emellertid

omöjligt att i lagtexten ange annat än en allmänt hållen begränsningsregel.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vad departementschefen

uttalat därom att stadgandet icke medger, att exempelvis vidare befogenheter

som att stifta lag, besluta om skatter och andra pålagor eller

ingå överenskommelse med främmande makt överlåtes vare sig i sin helhet

eller i en utsträckning, som på något sätt kan inverka på rikets självständighet

i stort. Vidare bör framhållas vikten av att gränserna för befogenhetsöverlåtelserna

klart anges i de delegationsbeslut, som Kungl. Maj :t

och riksdagen fattar, och att dessa gränser icke göres vidare än vad som

är oundgängligen nödvändigt för att uppnå syftet med den ingångna traktaten.

Det i propositionen framlagda förslaget anvisar den för grundlags stiftande

bestämda ordningen som den normala för befogenhetsöverlåtelser.

Utskottet delar denna mening. Endast om delegationsfrågan är mycket

brådskande bör den alternativt föreslagna vägen med beslut av en riksdag

med kvalificerad majoritet få användas.

I frågan om vilken majoritet man bör fordra för att en riksdag skall

kunna fatta beslut om befogenhetsöverlåtelse har olika meningar framkommit.

I propositionn föreslås sålunda, att sådant beslut kan fattas, om

fem sjättedelar av de röstande i vardera kammaren är ense därom. I motionerna

1:815 och II: 1005, som ansluter sig till författningsutredningens

förslag, yrkas att fem sjättedelar av vardera kammarens ledamöter skall

fordras för ett positivt beslut. Utskottet har funnit, att de synpunkter som

ligger bakom de båda förslagen är värda beaktande, och anser, att de kan

tillgodoses, om det i propositionen framlagda förslaget kompletteras med

en regel innebärande, att tre fjärdedelar av ledamöterna i vardera kammaren

alltid måste ha instämt i beslutet. Härigenom vinnes en garanti för att

en betryggande majoritet av riksdagens ledamöter är positivt inställd till

beslut om delegation. Utskottet förordar en jämkning av lagtexten i enlighet

med det anförda.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att ett delegationsbeslut

bör kunna upphävas eller ändras i inskränkande riktning

genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och en riksdag med enkel majoritet

i vardera kammaren.

Utskottet vill slutligen framhålla, att frågor om delegation av konstitutionella

befogenheter inom riksdagen torde böra beredas av ett utskott, i

vilket ingår ledamöter med särskild erfarenhet av utrikespolitiska, konstitutionella

och andra för ärendets behandling väsentliga frågor.

6. Inrättande av en riksdagens lönedelegation

Nuvarande ordning. I §§ 62 och 64 regeringsformen förutsättes befogenheten

att pröva statsverkets behov tillkomma riksdagen. Denna befogenhet

avser statens utgifter över huvud och således även dess lönekostnader. Sedan

länge har i praxis den uppfattningen om stadgandenas innebörd godtagits,

att det står riksdagen fritt att med hänsyn till utgiftsändamålet fixera

de särskilda inom huvudtitlarna upptagna posterna. Vad särskilt löneområdet

angår har riksdagen sålunda på tjänstemannasektorn prövat exempelvis

frågor om tjänsters inrättande och lönesättningen för olika kategorier

av tjänster.

Tidigare bestämdes de statsanställdas löner och övriga arbetsvillkor i

princip utan medverkan från arbetstagarsidan. Under de senaste årtiondena

har emellertid det på den privata arbetsmarknaden praktiserade förhandlings-

och avtalsväsendet alltmera vunnit insteg på den statliga arbetsmarknadssektorn.

En stor del icke löneplansplacerade arbetstagare i statens

tjänst är sålunda anställda på villkor, som fastställts i kollektivavtal. Riksdagen

beviljar på den statliga kollektivavtalssektorn anslag för löneändamål

utan att specificera anslagen med hänsyn till olika anställdas skilda

löneställning. Även beträffande befattningshavare med tjänstemannaställning

träffas avseende deras löner och åtskilliga andra anställningsvillkor

förhandlingsöverenskommelse mellan berörda arbetstagarorganisationer och

staten, överenskommelserna har emellertid icke karaktär av kollektivavtal

och är för övrigt icke heller förbundna med de för avtal i allmänhet karakteristiska

rättsverkningarna. De centrala förhandlingarna med statstjänstemännens

organisationer föres från statens sida av chefen för civildepartementet

eller befattningshavare i detta. Förhandlingsöverenskommelserna inom

tjänstemannasektorn, där den totala lönekostnaden är avsevärt större än

på kollektivavtalssektorn och där den individuella anställningen i stor utsträckning

är till sin varaktighet rättsligen garanterad, ingås under förbehåll

av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande. Sedan Kungl. Maj :t god
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196å 63

tagit träffad förhandlingsöverenskommelse, förelägges överenskommelsen

genom proposition riksdagen, som i kraft av sin befogenhet att pröva statsverkets

behov tager ställning till överenskommelsen och anslår de medel,

som dess ställningstagande föranleder. Även om förhandlingsöverenskommelser

kan röra såväl lönetabellerna som åtskilliga andra ämnen, anses likväl

vissa frågor inom tjänstemannasektom icke stå öppna för förhandlingsöverenskommelse.

Detta gäller t. ex. frågor om inrättande av nya tjänster

eller om ändrad lönegradsplacering, när den är förestavad av organisatoriska

förändringar, nytillkomna arbetsuppgifter och dylikt. I frågor, som icke anses

stå öppna för förhandlingsöverenskommelse, beredes dock arbetstagarorganisationerna

regelmässigt tillfälle att vid överläggningar med representanter

för staten eller i remissyttranden framföra synpunkter och önskemål.

Tidigare reformförslag. Det har vid olika tillfällen under senare år hävdats,

att systemet med förhandlingsöverenskommelser rörande statstjänstemännens

löner och andra ekonomiska villkor kringskurit riksdagens möjligheter

att realpröva statsverkets behov av medel för löneändamål och

andra av träffad förhandlingsöverenskommelse berörda utgiftsändamål.

Därvid har gjorts gällande, att sedan en förhandlingsöverenskommelse väl

kommit till stånd, riksdagen de facto icke bär annat val än att godtaga

överenskommelsen. Förslag har vid flera tillfällen framlagts syftande till

ett ökat parlamentariskt inflytande på statstjänstemännens löne- och tjänstevillkor.

I motionerna I: 322 och II: 431 till 1951 års riksdag hemställdes

om utredning rörande formerna för statsmakternas representation vid förhandlingar

med de statsanställdas organisationer. Statsutskottet avstyrkte

förslaget under hänvisning till att 1948 års förhandlingsrättskommitté

skulle upptaga berörda spörsmål (uti. nr 38). Riksdagen godtog utskottets

utlåtande.

I det betänkande (SOU 1951:54), som 1948 års förhandlingsrättskommitté

framlade år 1951 upptogs också till diskussion tanken att stärka

riksdagens inflytande på berörda område. Kommittén sade sig vilja överlämna

åt regeringen att, när förhandlingsorganisationen skulle utformas,

beakta huruvida och i så fall på vilket sätt utrymme borde beredas åt ett

lekmannainflytande vid sidan av den egentliga förhandlingsorganisationen.

I en vid 1953 års riksdag väckt motion II: 337 framhölls att systemet med

förhandlingsuppgörelser mellan staten och de stora personalorganisationerna

i realiteten eliminerat riksdagens rätt att bestämma över en stor del av riksstatens

utgiftssida. Riksdagen hade allenast formellt kvar sin befogenhet att

avslå eller ändra propositioner men befann sig i praktiken alltid i ett tvångsläge

och kunde knappast göra annat än att godtaga uppgörelser. Vad man kritiserade

var icke förhandlingsväsendet utan det förhållandet, att riksdagen ej

bereddes tillfälle att påverka förhandlingarna innan den ställdes inför faktum,

och därigenom i verkligheten miste den makt över budgeten, som grundlagarna

tillerkände folkrepresentationen. Som eu utväg i syfte att återställa

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

till riksdagen dess grundlagsenliga befogenhet hade den tanken framlagts, att

lönebesluten helt och definitivt skulle överlämnas åt en fullmäktigeinstitution.

Denna skulle ges en ställning liknande riksbanksfullmäktige eller riksgäldsfullmäktige

och den skulle i likhet med dessa handla å riksdagens vägnar,

eventuellt i anslutning till allmänna riktlinjer som riksdagen i förväg

fastställt. Ett av syftemålen med en sådan anordning skulle vara att, genom

medlemmar i delegationen, garantera riksdagen ett reellt inflytande på lönesättningen

för de statliga befattningshavarna under alla stadier av en löneförhandling

och alltså innan riksdagen de facto bundits av det resultat, vari

förhandlingarna utmynnat. En sådan delegation av riksdagens beslutande

makt kunde dock icke ske utan grundlagsändring.

I sitt utlåtande nr 204 över ifrågavarande motion framhöll statsutskottet,

att det förslag som framlagts av 1948 års förhandlingsrättskommitté

torde komma att underkastas en ingående översyn. Det syntes utskottet

lämpligt, att i samband med en dylik översyn uppmärksamhet ägnades jämväl

åt frågan om formerna för riksdagens medverkan vid statliga löneuppgörelser.

En utredning härav borde sålunda komma till stånd i nämnda

sammanhang. Det borde enligt utskottets mening icke vara uteslutet att även

andra sidor av det föreliggande problemet än de i motionen berörda blev

föremål för undersökning, t. ex. möjligheterna för det ifrågasatta organet att

medverka vid en »uppgörelse vid bordet». Utskottet hemställde, att riksdagen

skulle anhålla om utredning angående formerna för riksdagens medverkan

vid de statliga löneuppgörelserna. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Riksdagens skrivelse i ärendet överlämnades sedermera till författningsutredningen

för att vara tillgänglig vid utredningsuppdragets fullgörande.

Även om strävandena att stärka riksdagens inflytande över budgetens

löneposter präglat åtskilliga debattinlägg, har emellertid även förslag, som

går i annan riktning, framförts i den offentliga diskussionen. 1956 års förhandlingsrättsutredning,

som hade att undersöka de rättsliga konsekvenserna

av en vidgad tillämpning av den allmänna arbetsrättens regler på

det statliga tjänstemannaområdet, förordade sålunda i sitt år 1960 avgivna

betänkande (SOU 1960: 10) att såväl regering som riksdag skulle träda

tillbaka som avtalspart och att förvaltningsmyndighet helt skulle från statens

sida svara för handhavandet av förhandlings- och avtalsväsendet.

Fördelen av att de högsta politiska instanserna åtminstone i princip ställdes

fria i förhållande till de förhandlande parterna ansågs påtaglig. En motsatt

inställning var enligt utredningen oegentlig också på grund av dessa

instansers möjligheter och förpliktelser att i särskilda fall vidtaga extraordinära

åtgärder till skydd för arbetsfreden. Att partsorganet på statssidan

ej anknöts till regering och riksdag syntes enligt utredningens mening för

övrigt vara en förutsättning för att medlingsinstitutionen skulle kunna

kopplas in på arbetstvister på slatstjänsteinannaområdet.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

65

Under remissbehandlingen av förhandlingsrättsutredningens förslag

framhölls emellertid från flera håll, att uppgörelser rörande löneläget för

statstjänstemän i stort sett ej var lämpliga eller möjliga utan mycket nära

kontakt med de för finanspolitiken ansvariga statsmakterna.

Författningsutredningen. Med den samhällsutveckling som ägt rum under

de senaste årtiondena är det enligt författningsutredningens mening både naturligt

och ändamålsenligt, att statstjänstemännens avlöningsförmåner normalt

fastställes genom förhandlingsöverenskommelser med statstjänstemännens

egna organisationer. Arbetstagarna får därigenom, på samma sätt som

på den privata arbetsmarknaden, del av ansvaret för löneutvecklingen. Det

är vidare av betydande värde, att lönefrågor löses i samförstånd mellan

arbetsgivar- och arbetstagarparten.

Om man ntgår från att det faktiska avgörandet i lönefrågorna alltjämt

normalt bör träffas genom förhandlingsöverenskommelse och att det sedan

en uppgörelse kommit till stånd, icke bör föreligga någon möjlighet att ens

genom riksdagsbeslut ändra uppgörelsen, anser utredningen det nödvändigt

att ge riksdagen ett inflytande, som kan utövas innan överenskommelsen

träffats. Att inrätta ett konsultativt löneråd eller att låta riksdagspartierna

vara representerade i ett statligt förhandlingsorgan förverkligar enligt utredningens

mening icke syftet; lönefrågorna måste även med sådana anordningar

behandlas i vanlig ordning av riksdagen. Det gäller i stället att finna en

form, som möjliggör att riksdagen kan utöva ett reellt inflytande på innehållet

i en förhandlingsöverenskommelse och som alltså ersätter den nu

efterföljande formella riksdagsbehandlingen. Enda möjligheten anser utredningen

då vara, att riksdagen delegerar sin rätt att godkänna en förhandlingsöverenskommelse

åt ett särskilt riksdagsorgan. Detta organ bör emellertid

icke deltaga i själva förhandlingarna. Det bör i stället kunna finnas

tillgängligt i nära kontakt med förhandlingarna och därvid kunna taga

ställning till, d. v. s. å riksdagens vägnar godkänna eller underkänna eu av

parterna föreslagen lösning. Ett sådant arrangemang möjliggör enligt utredningens

mening snabba och definitiva ställningstaganden, något som

torde vara angeläget för de i förhandlingarna medverkande parterna. Det

torde vidare kunna tillförsäkra riksdagen ett inflytande, som även är reellt.

För beräkningen och anvisandet av de anslag, vilka blir erforderliga till

följd av en träffad överenskommelse, erfordras, framhåller utredningen,

proposition i vanlig ordning. Riksdagen kan vid behandlingen av sådan proposition

icke ändra överenskommelsen, men erhåller genom propositionen

en redogörelse för innehållet i överenskommelsen och har möjlighet att i

samband med anslagsberäkningen göra uttalanden. Motion bör icke kunna

väckas om alt överenskommelsen skall ändras men väl om att riksdagen

skall göra uttalanden med anledning av denna. Kommer eu övcrenskom
-

3 Jlihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 and. Nr IV

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

melse till stånd, kan resultatet bli att väckt motion inom det av överenskommelsen

berörda området, icke kan föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

Anordningen med ett organ, som å riksdagens vägnar äger godkänna

en förhandlingsöverenskommelse i frågor angående statstjänstemänncns

avlöningsförmåner, bör enligt utredningens mening icke vara tvingande.

Det bör i stället ankomma på riksdagen att besluta om att överlåta nämnda

befogenhet åt ett sådant organ. Fall torde kunna tänkas, då riksdagen av

politiska eller andra skäl själv vill besluta i ärende varom här är fråga.

Organet bör kunna utses för viss förhandling eller för viss tid under riksdagens

valperiod och således kunna fungera även under tid då riksmöte

icke pågår. Enligt utredningens tvåkammaralternativ bör valet avse viss

förhandling eller viss tid under valperioden till andra kammaren. Organet

bör enligt utredningens mening användas endast i frågor, som till sin

natur är riksdagsärenden.

Om riksdagen ej delegerar sin rätt att godkänna en förhandlingsöverenskommelse

åt ett riksdagens organ eller om detta icke godkänner en av

parterna överenskommen lösning eller om överenskommelse över huvud ej

kan träffas mellan parterna, får ärendet, i den mån en lösning är nödvändig,

avgöras genom att riksdagen i vanlig ordning tager ställning till ärendet

i dess helhet.

Författningsutredningen föreslår på anförda skäl att rätten att godkänna

en förhandlingsöverenskommelse å riksdagens vägnar överlåtes åt ett

särskilt organ benämnt riksdagens lönedelegation.

Utredningen har övervägt frågan om att stadga förbud att till ledamot av

delegationen utse den som företräder arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation.

Utredningen har emellertid stannat för att icke föreslå någon bestämmelse,

som reglerar urvalet av ledamöter, men utredningen förutsätter att

riksdagen till ledamot i delegationen ej väljer person, som är styrelseledamot

av, anställd hos eller eljest innehar uppdrag från förhandlande organisation.

Beredningen inom civildepartementet. Enligt de inom civildepartementet

utarbetade förslagen rörande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

(SOU 1963: 51) skall statens tjänstemän få samma rätt som arbetstagare

i enskild tjänst att genom sina organisationer förhandla om lön och övriga

ekonomiska förmåner och att träffa kollektivavtal. Utanför förhandlingsoch

avtalsområdet faller enligt förslaget bl. a. frågor om antagande och entledigande

av tjänstemän, tjänstemans åligganden i tjänsten, tjänsters inrättande

och uppförande på ordinarie och icke-ordinarie stat, indragning och

förändring av tjänster och tjänsteorganisationens utformning i övrigt samt

myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom

myndigheten och arbetstidens förläggning. Enligt förslagen skall rätt att vid
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

67

taga stridsåtgärder i intressetvister under vissa förutsättningar föreligga

även på den offentliga sektorn.

Enligt bemyndigande den 31 maj 1963 har chefen för civildepartementet

tillkallat en beredning med uppdrag att inom departementet biträda med

övervägande av organisationen av ett statligt förhandlingsorgan m. m. Beredningens

arbete pågår.

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag om en riksdagens lönedelegation

har berörts av ett stort antal remissinstanser, som haft att

yttra sig över denna del av författningsutredningens förslag. Med några

undantag har samtliga remissorgan i princip tillstyrkt förslaget. Undantagen

är dels statens lönenämnd och Svenska kommunförbundet, vilka icke

tillkännagivit någon principiell ståndpunkt, dels länsstyrelsen i Hallands lån,

som synes förorda ett konsultativt löneråd.

Vad angår lönedelegationens sakliga kompetens har i

något remissvar tvekan yppats vilka uppgifter som skall tillkomma delegationen

under själva förhandlingsarbetet. Fullmäktige i riksgäldskontoret

anser sålunda, att det hade varit önskvärt, om lönedelegationens sammansättning,

arbetsformer och befogenheter närmare preciserats av utredningen.

Motiven ger i denna del icke tillräcklig ledning och själva lagtexten

lämnar rum för tvekan angående delegationens befogenheter under själva

förhandlingsskedet. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det nödvändigt,

att lönedelegationen ges möjlighet till inflytande innan överenskommelse

mellan regeringen och statstjänstemännens organisationer träffas. Länsstyrelsen

förutsätter, att lönedelegationen skall beredas tillfälle att följa

förhandlingarnas gång.

Vad angår de frågor, i vilka lönedelegationen skall äga beslutskompetens,

finner statskontoret angeläget, att lönedelegationen icke får ersätta riksdagen

i andra frågor än sådana som skall kunna regleras genom kollektivavtal.

Enligt det inom civildepartementet utarbetade förslaget till förhandlingsrätt

för offentliga tjänstemän har från avtalsområdet uteslutits bl. a.

frågor om tjänsters inrättande och uppförande på ordinarie och icke-ordinarie

stat, indragning och förändring av tjänster eller tjänsteorganisationens

utformning i övrigt. Detta förslag fastslår sålunda, att statsmakterna

ensamma har att bestämma den organisation, där de tjänster ingår, om

vilkas lönesättning avtalsförhandlingar skall föras. Denna princip är enligt

statskontorets mening synnerligen viktig.

Fullmäktige i riksbanken förutsätter, att lönedelegationen även när det

gäller riksbankens och andra riksdagsverks förhandlingar skall kunna följa

dessa och med för riksdagen bindande verkan taga ställning till förhandlingsresultatet.

Förslaget att lönedelegationen skall vara ett fakultativt

organ har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran under re
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

missbehandlingen. Länsstyrelsen i Malmöhus län betecknar t. ex. förslaget

i denna del såsom lämpligt. Några remissorgan tillkännager dock en kritisk

inställning på denna punkt. Sveriges akademikers centralorganisation framhåller,

att en bestämmanderätt för riksdagen in pleno på förhandlingsområdct

med all sannolikhet skulle kunna komplicera och fördröja förhandlingarna

på ett sätt som ej är ändamålsenligt. Centralorganisationen avstyrker

därför förslaget att lönedelegationen skall vara ett fakultativt organ.

Statstjänstemänens riksförbund finner lönedelegationen vara en så

nödvändig institution, att det icke bör tillkomma riksdagen att i det särskilda

fallet avgöra, om delegationen skall tillsättas eller icke. Statstjänarkartellen

förutsätter, att en lönedelegation alltid skall finnas. Endast

om så blir fallet uppnås alla de fördelar för förhandlingsverksamheten som

åsyftats och som från de anställdas sida eftersträvats. Det får enligt statstjänarkartellens

uppfattning icke föreligga möjlighet för riksdagen att avpolitiska

eller andra skäl undvika att delegera beslutanderätten och därigenom

i vanlig ordning själv taga ställning till ärendet i sin helhet. En

grundförutsättning för ett genomförande av ett förhandlingsförfarande i enlighet

med civildepartementets förslag i saken och träffad preliminär överenskommelse

om huvudavtal med organisationerna är nämligen, att parterna

ges möjlighet att träffa direkta bindande överenskommelser. Landsorganisationen

i Sverige har förklarat sig i huvudsak dela de synpunkter, som

statstjänarkartellen i sitt yttrande framfört.

Beträffande urvalet av ledamöter i lönedelegationen har författningsutredningens

ståndpunkt, att riksdagen icke till ledamot av delegationen

bör välja någon, som är styrelseledamot av, anställd hos eller eljest

innehar uppdrag från förhandlande organisation, i sak godtagits eller lämnats

utan erinran av remissorganen. Flertalet remissorgan har i likhet med

författningsutredningen icke funnit någon uttrycklig regel härom erforderlig.

En del remissorgan har dock härutinnan intagit en annan ståndpunkt.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser det sålunda vara en brist, att

någon jävsregel icke föreslagits. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det

visserligen självklart, att den av författningsutredningen omnämnda personkategorien

ej skall inväljas i lönedelegationen men anser hinder icke

föreligga att meddela uttrycklig bestämmelse härom. Även länsstyrelsen i

Stockholms län ifrågasätter om icke uttrycklig jävsregel bör meddelas.

Besvärssakkuniga anser övervägande skäl tala för att stadgande om att

riksdagsman, som innehar sådan ställning i fackorganisation, ej må inväljas

i delegationen.

Departementschefen. Allmän enighet torde enligt departementschefen råda

om att jämväl de statsanställdas anställningsförmåner så långt möjligt bör

utformas i samförstånd med deras arbetstagarorganisationer. Därmed vinnes,

att arbetstagarsidan, såsom för modern uppfattning ter sig naturligt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

69

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

erhåller medinflytande på anställningsvillkorens utformning och medansvar

för löneutvecklingen och arbetsfredens bevarande. Beträffande förhandlingssystemets

konsekvenser för riksdagens handlingsfrihet vid prövning a"\ anslag

för löneändamål anför departementschefen:

När det gäller att bedöma förhandlingsprincipens konstitutionella återverkningar

står det enligt min mening klart, att förhandlingssystemet, som

ju syftar till medinflytande för arbetstagarsidan, redan i sig måste innebära,

att statsmakternas handlingsfrihet icke kan vara lika vidsträckt som

på den tid, då löner och andra arbetsvillkor bestämdes av staten-arbetsgivaren

ensidigt. Härtill kommer, att förhandlingssystemet för sitt praktiska genomförande

kräver, att det förhandlande organet åtnjuter ett visst mått av

självständighet, så att det inom givna gränser kan taga ställning till frågor,

som uppkommer under förhandlingens gång, utan att i varje enskild fråga

oavsett dess vikt och räckvidd behöva inhämta statsmakternas eller annat

organs ståndpunkt. Dessa synpunkter bör dock icke undanskymma blicken

för det faktum, att det parlamentariska inflytandet icke med riksdagens

nuvarande arbetsformer kunnat beredas det utrymme, som i och för sig

varit önskvärt med hänsyn till riksdagens anslagsprövande funktion och

som även i ett förhandlingssystem bör vara möjligt att åvägabringa, om

härför lämpade parlamentariska organisationsformer ställes till förfogande.

I likhet med författningsutredningen finner departementschefen det med

hänsyn till berörda förhållanden påkallat att söka förstärka det parlamentariska

inflytandet på förevarande område.

För att uppnå det åsyftade resultatet bör enligt departementschefens mening

ett riksdagsorgan av mindre format få till befogenhet dels att godkänna

träffad förhandlingsöverenskommelse, dels att fungera som rådgivande

organ innan en förhandlingsfråga nått sin lösning i form av en föreliggande

överenskommelse. Rådplägningen bör ske med statsrådsledamot, som Kungl.

Maj :t därtill förordnat.

Beträffande frågorna om lönedelegationen bör erhålla fakultativ eller

obligatorisk karaktär och området för dess kompetens anför departementschefen

:

Med hänsyn till organets betydelse såväl för det parlamentariska inflytandet

på området som för förhandlingsprincipens genomförande på den

statliga tjänstemannasektorn vill jag i likhet med några remissinstanser

förorda, alt organet ej erhåller fakultativ karaktär utan göres obligatoriskt.

Såsom författningsutredningen funnit och remissinstanserna allmänt tillstyrkt,

bör detta organ vara ett för ändamålet särskilt valt organ, som lämpligen

kan benämnas riksdagens lönedelegation.

Vad angår området för delegationens beslutskompetens är utan vidare givet,

att delegationen icke bör ha att taga befattning med frågor, som författningsenligt

avgöres utan riksdagens medverkan. Hur beslutskompetcnsen

i övrigt skall bestämmas, kan månhända vara föremål för viss tvekan. I

författningsutredningens betänkande föreslås beslutskompetensen omfatta

dels förhandlingsöverenskommelse rörande statsanställdas avlöningsförmåner,

dels ock förslag som har omedelbart samband med överenskommelsen.

Syftet med delegationens inrättande synes emellertid knappast påkalla, all

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

delegationen erhåller beslutskompetens i frågor, som ej blivit föremål för

f\?rh1andIin§söverenskommelse. Endast då sådan överenskommelse träffats,

föreligger ju det faktum som påtalats såsom hinder för realprövning från

riksdagens sida. Har förhandlingsöverenskommelse ej slutits, vare sig°detta

berott på att parterna icke kunnat nå samförstånd i en förhandlingsfråga

eller på att saken rört ämne, som icke anses kunna bli föremål för förhandlingsöverenskommelse,

bör ärendet, då så för erhållande av anslag

eller eljest erfordras, föreläggas riksdagen för behandling i vanlig ordning

Ä andra sidan bör beslutskompetens tillkomma delegationen icke blott" i

fråga om förhandlingsöverenskommelse rörande avlöningsförmåner utan

aven med avseende å förhandlingsöverenskommelse, som angår andra anställningsvillkor,

t. ex. pensioner, oavsett om överenskommelsen har samband

med traffad löneuppgörelse eller icke. Det kan förtjäna påpekas att

delegationen icke genom en sådan bestämning av dess kompetensområde er
r-

u.r,.esIutanderätt * alla frä8or av riksdagsärendes natur, vilka rör rättsförhållandet

mellan staten och dess anställda. Sådana hithörande frågor

som ar av niera offentligrättslig natur, anses nämligen i praxis överhuvud

icke kunna bli föremål för förhandlingsöverenskommelse. I det inom civ il - n?ligCn ukubelade förslaget till lag om statens tjänstemän

? r-19^L0l\,lar en Precisering skett av de ämnen, som avses skola falla

utanför forhandlings- och avtalsområdet. Till dessa ämnen har — förutom

mycket annat hänförts frågor om tjänsters inrättande, indragning och

förändring samt tjänsteorganisationens utformning i övrigt Frågor som

ar eller framdeles blir förbehållna offentligrättslig reglering, kommer även

lac(* c*el1 föreslagna bestämningen av delegationens beslutandekompetens

att behandlas av riksdagen i vanlig ordning. Vad närmare angår spörsmålet

vilka arbetstagarkategoriers anställningsvillkor som bör falla inom lönedelegationens

kompetensområde har redan antytts, att anställningsvillkoren

för statliga arbetstagare bör hänföras dit. Tillräcklig anledning att

härvid gora skillnad mellan arbetstagare, som tillhör den under Kungl.

Maj :t sorterande förvaltningen, och arbetstagare i riksdagen och dess verk

synes icke föreligga. Lönedelegationens beslutskompetens''bör dessutom om!atta

anställningsvillkoren för andra än statliga arbetstagare, i den mån det

för attmngsenhgt tillkommer riksdagen att pröva dylika arbetstagares anställningsvillkor.

Exempel på sådana arbetstagare utgör lärare, församlingspraster

och kyrkomusiker. Såsom författningsutredningen förordat bör

slutligen delegationens befogenhet att fatta beslut å riksdagens vägnar

endast avse det fall, att delegationen vill godkänna en förhandlingsöverenskommelse,

som Kungl. Maj:t eller, då fråga är om riksdagen och dess verk,

annat behörigt organ biträtt och för godkännande framlagt för delegationen.

Denna ordning bör iakttagas, även om förhandlingsverksamheten på

statens sida framdeles skulle komma att i större utsträckning än hittills

handhas av ämbetsverk. Finner delegationen ej skäl godkänna träffad överenskommelse,

bor i enlighet med författningsutredningens förslag möjlighel

sta öppen att vid behov förelägga riksdagen saken för prövning i vanli« ord ■

ning. ° ö

Vad angår delegationens konsultativa verksamhet bör uppgiften att rådplaga

med därtill förordnad statsrådsledamot i princip gälla frågor som

faller inom området för delegationens beslutskompetens." Det är utan vidfire

tydligt, att uppgiften att rådgöra med statsrådsledamot dock icke avser

frågor rörande arbetstagare i riksdagen och dess verk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i 71

Departementschefen anför beträffande delegationens sammansättning följande:
Liksom

författningsutredningen och praktiskt taget alla remissorganen

anser jas lönedelegationen lämpligen kunna bestå av sexton ledamöter. A\

dessa bör vardera kammaren inom sig välja hälften. Vardera kammaren

bör också inom sig utse suppleanter att när ledamöter i delegationen far

förfall inträda i deras ställe. Antalet suppleanter i delegationen synes lika

litet som antalet utskottssuppleanter behöva regleras i grundlag utan bor

bero på vad vardera kammaren för sig beslutar. I samband med den slutliga

prövningen av den här aktuella grundlagsreformen torde få overvagas att

göra presumtionsregeln om antalet utskottssuppleanter i § 7 mom. I i kamrarnas

ordningsstadga, stadgandet om avsägelse av uppdrag sasom utskottsledamot

eller utskottssuppleant i § 9 nämnda stadga, reglerna om ordningen

för utskottssuppleants inträde i § 12 riksdagsstadgan samt bestamme - sen om utskottsledamots skyldighet att anmäla förfall i § 16 riksdagsstadgan

tillämpliga jämväl på ledamot resp. suppleant i lönedelegationen.

Ledamot av delegationen bör endast den kunna vara som är ledamot a\

riksdagen. Självfallet bör icke heller suppleant kunna tjänstgöra såsom

ledamot i delegationen, om lian ej tillhör riksdagen. Det torde utan uttrycklig

regel kunna förutsättas, att riksdagen icke i lönedelegationen inväljer

riksdagsledamot, som i sin verksamhet utanför riksdagen kan antagas ha

ett mera uttalat intresse av hur frågor inom delegationens verksamhetsområde

löses. Jag tänker härvid särskilt på den som tillhor styrelsen tor arbetstagarsammanslutning,

vilken består av eller inbegriper statliga arbetstagare"

eller förening därav, eller som innehar annat uppdrag för sådan sammanslutning

eller är funktionär i dylik sammanslutning. Det lärer också

utan särskild föreskrift vara tydligt, att riksdagsledamot, som är statsråd,

icke bör ingå i delegationen, eftersom förhandlingsöverenskommelse, som

framlägges för delegationens godkännande, dessförinnan prövats av Kungl.

Maj :t (jfr RO § 36 mom. 6).

Beträffande lönedelegationens arbetsformer antör departementschefen

bl. a. att omröstning till beslut inom delegationen synes böra ske Öppet. Vid

lika rösttal bör enligt departementschefens mening delegationens ordförande

ha utslagsröst. Det bör vidare stå ledamot, som ej instämt i delegationens

beslut, fritt att få sin skiljaktiga mening antecknad i delegationens handlingar.

Departementschefen anför vidare:

Till förhandlingstekniken hör, att part icke i förväg röjer de mått och

steg, han är beredd att vidtaga i olika lägen, som kan tänkas uppstå under

förhandlingens gång. Om så sker kan nämligen parten latt hamna i ett

förhandlingsmässigt underläge. Lönedelegationen kan uppenbarligen komma

att erhålla informationer, vilkas röjande skulle kunna försätta staten i försämrad

förhandlingsposition. Ledamot av delegationen bör därför icke aga

att utan tillstånd av delegationen yppa vad som förekommit vid en frågas

behandling i delegationen. Denna tystnadsplikt bör dock icke galla or

obegränsad tid. Sedan förhandlingen i saken lett till en överenskommelse

eller eljest slutförts (jfr 34 § sekretesslagen), synes sekretessbehovet icke

vara mera framträdande än att tystnadsplikt torde kunna undvaras och de

synpunkter, som i allmänhet talar för offentlighet i allmän verksamhet, kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

na tillgodoses. I likhet med vad som gäller för utrikesnämnden, bör ledamot

oeh suppleant i delegationen första gången han är närvarande vid sammantrade

ined delegationen avge försäkran om tystnadspliktens iakttagande Det

torde i senare sammanhang få övervägas att komplettera sekretesslagen med

regler om motsvarande skydd för delegationens handlingar.

Motionerna. I överensstämmelse med författningsutredningens förslag

hemställes i dels likalydande motionerna I: 816 och II: 1006, dels motionen

I: 819 att riksdagens lönedelegation skall vara ett fakultativt organ. Det antöres

att riksdagen inte helt bör avhändas möjligheten att pröva förhandhngsoverenskommelse.

I de förstnämnda motionerna hemställes dessutom

att lönedelegationen skall vara skyldig lämna redovisning över sin verksamhet

till riksdagen.

Utskottet. For vår tid framstår det som naturligt att de statsanställdas

anställningsförmåner i likhet med vad som i övrigt gäller på arbetsmarknaden

utformas under medverkan av de anställdas organisationer. Förhandlingssystemet

har emellertid konstitutionella återverkningar särskilt

för riksdagens befogenhet att enligt regeringsformen pröva statsverkets

behov innefattande bl. a. frågor om tjänsters inrättande och lönesättningen

för olika kategorier av tjänster. Förhandlingsprincipens tillämpning har

medfört att det reella avgörandet träffas genom överenskommelse mellan

staten och de statsanställdas organisationer och att riksdagen vid senare

prövning haft sin handlingsfrihet kringskuren.

Genom inrättande av en riksdagens lönedelegation med rätt att samråda

med vederbörande statsråd under förhandlingarna och med rätt att godkänna

förhandlingsöverenskommelse bör riksdagens opinion på ett effektivt

sätt kunna komma till uttryck. Utskottet tillstyrker sålunda förslaget

att inrätta en riksdagens lönedelegation.

Utskottet föreslår emellertid i anledning av motionerna 1:816 och II:

1006 samt 1:819 en sådan ändring i Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av

§ 62 regeringsformen att riksdagen ges möjlighet att för visst fall återkalla

lönedelegationens uppdrag. Riksdagens i grundlag givna befogenheter på

statsregleringens område är av sådan vikt att möjligheten för riksdagen

att återtaga en delegation av angivet slag ej bör vara utesluten.

Utskottet har ingen erinran mot vad departementschefen anfört rörande

omfattningen av de uppgifter, som kan bli föremål för delegationens

samråd med vederbörande statsråd eller som kan ingå i förhandlingsöverenskommelse.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag i vad det avser lönedelegationens

sammansättning och arbetsformer varvid förutsättes att vederbörliga

ändringar i riksdagsstadga och kamrarnas ordningsstadgor vidtages

i samband med grundlagsförslagens slutliga prövning. I detta sammanhang

bör även frågan om formerna för riksdagens återtagande av uppdraget för

s. 73 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196å

73

visst fall liksom det i likalydande motionerna I: 816 och II: 1006 upptagna

spörsmålet om redovisning av delegationens verksamhet inför riksdagen

prövas.

7. Inrättande av en riksdagens krigsdelegation m. m.

Gällande bestämmelser. I § 50 regeringsformen liksom i däremot svarande

bestämmelse i § 31 riksdagsordningen stadgas, att riksdagen skall sammanträda

i rikets huvudstad utom i de fall, då fiendens framträngande eller

pest eller andra lika viktiga hinder gör det omöjligt eller för riksdagens

frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer det Kungl. Maj :t att

efter samråd med av riksdagen valda riksbanks- och riksgäldsfullmäktige

utsätta annan riksdagsort. Däremot innehåller grundlagarna inga regler

som tager sikte på den situationen, att riksdagen till följd av krig blir satt

ur stånd att fullgöra de uppgifter, som normalt åvilar den. Då bestämmelser

i nämnda hänseende saknas, torde man stundom ha utgått från att den

s. k. konstitutionella nödrätten i trängande fall skulle ge Kungl. Maj :t möjlighet

att vidtaga de åtgärder, som befinnes nödvändiga.

Författningsutredningen. Under 10 kap. i förslaget till regeringsform

framhåller författningsutredningen inledningsvis, att det uppenbarligen

framstår som i hög grad angeläget, att förutsättningar skapas för att statsmakterna

även under extraordinära förhållanden skall kunna handla inom

grundlagens råmärken. Särskilt med hänsyn till de utomordentliga påfrestningar

på hela befolkningen, som ett nutida krig medför, måste det vara

av synnerligt intresse, att lagligheten av statsorganens handlande ej kan sättas

i fråga. Men även i förhållande till utlandet och för att icke underlätta

för illojala grupper att tillvälla sig makt är det av stor betydelse att i lag

föreskrivna konstitutionella former iakttages. Utredningen anser sig därför

böra avvisa tanken på att man för vårt lands vidkommande skulle nöja sig

med att i krissituationer åberopa den konstitutionella nödrätten. I stället

finner utredningen det angeläget, att särskild reglering av statsorganens

verksamhet under extraordinära förhållanden kommer till stånd.

Vad angår riksdagen bör den enligt utredningens mening så långt det över

huvud är möjligt fungera även under utomordentliga förhållanden. Under

10 kap. 6 § i förslaget till regeringsform anför utredningen, att det emellertid

ofta torde vara omöjligt eller olämpligt att hålla en fulltalig riksdag

med tillhörande kansliorganisation samlad, då landet är i krig. Det framstår

vidare enligt utredningens uppfattning som önskvärt, att en del riksdagsmän

under krig stannar i hemorten, bland annat för att förstärka den

lokala ledningen. Då på grund av krigsförhållandena en fulltalig riksdag

icke kan sammanträda, bör dess befogenheter enligt utredningens mening

3t llihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 19

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

utövas av en riksdag med reducerad sammansättning, lämpligen benämnd

riksdagens krigsdelegation. För att delegationen skall finnas att tillgå utan

att man under fredstid skall behöva vidtaga en så uppseendeväckande åtgärd

som att välja krigsdelegation, föreslår utredningen, att delegationens sammansättning

fastställes i regeringsformen. Delegationen torde, för att kunna

anses representativ som ställföreträdande organ för riksdagen, böra omfatta

ungefär ett femtiotal ledamöter. Enligt utredningens enkammaralternativ

skall krigsdelegationen bestå av talmannen och vice talmännen samt

ledamöterna i finans- och lagnämnderna samt i utrikes- och konstitutionsutskotten,

sammanlagt sextio personer. Vid förfall för utskottsledamot skall

suppleant inträda. Jämlikt tvåkammaralternativet, där någon lagnämnd ej

finnes, föreslås krigsdelegationen skola utgöras av talmännen och vice talmännen

samt ledamöterna i finansnämnden och i utrikes- och konstitutionsutskotten,

tillhopa femtioåtta personer. Utredningen framhåller, att en

annan tänkbar sammansättning för tvåkammaralternativet är att i stället

för samtliga sexton ledamöter av konstitutionsutskottet medtaga endast fyra

ledamöter från detta utskott och fyra från vart och ett av de de tre lagutskotten.

Det bör enligt utredningens mening ankomma på talmannen (talmännen)

att, efter samråd med statsministern, bestämma vid vilken tidpunkt delegationen

skall träda i funktion. Med hänsyn till de extraordinära förhållanden,

under vilka delegationen skall arbeta, bör den lämpligen själv äga besluta

om formerna för sin verksamhet. Delegationens befogenheter bör upphöra,

så snart en fulltalig riksdag åter kan sammanträda.

I enlighet med vad nu anförts har författningsutredningen i 10 kap. 6 §

förslaget till regeringsform upptagit regler angående krigsdelegationen och

dess verksamhet. Enligt första stycket i paragrafen äger talmannen (talmännen),

om riket är i krig och riksdagen på grund av krigsförhållandena

ej kan sammanträda, efter samråd med statsministern besluta, att riksdagens

befogenheter skall utövas av dess krigsdelegation. Stadgandets andra

stycke reglerar krigsdelegationens sammansättning samt föreskriver därjämte,

att delegationen själv beslutar om formerna för sin verksamhet. Slutligen

stadgas i paragrafens tredje stycke, att talmannen (talmännen), så

snart riksdagen åter kan sammanträda, skall förordna, att krigsdelegationens

befogenheter skall upphöra.

Under 10 kap. 9 § i förslaget till regeringsform framhåller utredningen

att, då vårt land är i krig, man även måste räkna med möjligheten av sådana

förhållanden, att varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda.

I ett sådant läge bör regeringen vara icke endast berättigad utan även

skyldig att utöva på riksdagen ankommande uppgifter. Utredningen framhåller,

att det torde ligga i sakens natur, att det här endast kan bli fråga

om åtgärder, som syftar till att skydda riket och slutföra kriget. I nu angivna

situation bör regeringen dock ej äga stifta grundlag.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196t

75

I enlighet med det anförda stadgas i 10 kap. 9 § förslaget till regeringsform

att, om riket är i krig och på grund av krigsförhållandena varken riksdagen

eller dess krigsdelegation kan sammanträda, regeringen skall till rikets

skydd och krigets slutförande utöva på riksdagen ankommande uppgifter,

dock icke befogenheten att stifta grundlag.

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag om inrättande av en

riksdagens krigsdelegation samt om särskilda befogenheter för Kungl. Maj :t,

därest under krig varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda,

har i huvudsak berörts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar, statskontoret, riksrevisionsverket, statens jordbruksnämnd, överståthållarämbetet,

flertalet länsstyrelser, regeringsrättens ledamöter (majoriteten)

samt Sveriges akademikers centralorganisation. Högsta domstolens

ledamöter har vid behandlingen av utredningens förslag om möjlighet

att överlåta konstitutionella befogenheter på mellanfolklig organisation även

i visst hänseende berört nu ifrågavarande förslag.

Förslagen har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

remissorgan. Flera av dem har härvid understrukit angelägenheten av att

i grundlag upptages regler rörande bl. a. riksdagens verksamhet i händelse

av krig. Uttalanden av denna innebörd har t. ex. gjorts av Svea hovrätt, överbefälhavaren,

civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar samt länsstyrelserna i Malmöhus, Kristianstads, Kopparbergs och

Västerbottens län. Svea hovrätt understryker vikten av att lagstadgade former

finnes för alla de särskilda åtgärder statsmakterna kan finna erforderliga

under krig och andra extraordinära förhållanden. Hovrätten delar

även utredningens mening, att riksdagen så långt möjligt bör fungera under

orostider. Särskilda bestämmelser för statsmakternas verksamhet och befogenheter

under krig, krigsfara och andra extraordinära förhållanden bör

därför intagas i regeringsformen. Överbefälhavaren anser det betänkligt,

att författningsmässigt stöd för att inrätta en riksdagens krigsdelegation

för närvarande saknas. Statskontoret finner förslagen utgöra ett värdefullt

tillskott till den skrivna författningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, även om de i 10 kap. förslaget

till regeringsform upptagna bestämmelserna på det hela taget synes

tillfredsställande underbyggda och väl balanserade, man måhända dock på

en eller annan punkt kan hysa någon tvekan, om förslagen uppbäres av en

tillräckligt realistisk syn på och full inlevelse i det speciella ämnets problemställningar.

I ett verkligt tillspetsat, mer eller mindre kaotiskt krigsläge synes

under alla förhållanden nödvändigt att åtminstone i viss utsträckning

falla tillbaka på den konstitutionella nödrätten.

I anledning av utredningens uttalande, alt riksdagen såvitt möjligt bör

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 19C)b

fungera även under utomordentliga förhållanden, anmärker beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar, att redan genomförandet av den slutliga

utrymningen torde skapa stora svårigheter för att över huvud hålla hela

riksdagen samlad, om landet är i krig. I en sådan situation synes för övrigt

riksdagsledamöterna böra aktivt engagera sig i verksamheten i deras egen

bygd. De har som opinionsledare var och en på sin ort en stor uppgift att

fylla i det psykologiska försvaret.

Vad angår den föreslagna sammansättningen av krigsdelegationen anser

länsstyrelsen i Stockholms län, att delegationen skulle bli alltför stor för att

kunna fungera smidigt under svåra förhållanden. Det ifrågasättes också, om

delegationen trots sin storlek kan anses på ett fullödigt sätt företräda riksdagen.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör skapas garanti för

att partiledarna får säte i krigsdelegationen.

Svea hovrätt riktar vissa erinringar mot förslaget såvitt avser förutsättningarna

för att krigsdelegationen skall träda i funktion. Hovrätten framhåller,

att, till skillnad mot t. ex. den danska grundlagen, varken gällande

grundlagar eller utredningens förslag innehåller någon allmän bestämmelse

om visst minsta antal tillstädesvarande ledamöter för att riksdagen skall

vara beslutför. Det kan därför svårligen göras gällande, att riksdagen icke

kan sammanträda ens när blott en handfull ledamöter är tillgängliga. Än

mindre kan detta uttryck användas som en förutsättning, när det organ,

som skall ersätta riksdagen, skall bestå av ett femtiotal riksdagsledamöter.

Såvida ej allmänna regler om beslutförhet införes, måste första stycket

i 10 kap. 6 § förslaget till regeringsform uppenbarligen omarbetas. I motiven

till nämnda paragraf talas emellertid endast om den situationen, att en

fulltalig riksdag icke kan sammanträda. Det är givetvis angeläget, att det

blir en allsidig och lämpligt avvägd sammansättning av de personer, som

skall utöva riksdagens befogenheter. Det synes dock högeligen tveksamt, om

det bör läggas i talmannens skön att avgöra, om tillgängliga ledamöter fyller

dessa krav. Den faktiska innebörden av talmannens föreslagna befogenhet

blir, att han kan utesluta en del riksdagsledamöter från att utöva sina uppdrag.

Om åter till följd av bestämmelser om beslutmässighet en situation

föreligger, då riksdagen faktiskt icke kan sammanträda, bör talmannen ha

icke endast rätt utan även skyldighet att sätta krigsdelegationen i funktion.

Hovrätten framhåller vidare, att såsom förutsättning för att delegationen

skall få träda i verksamhet knappast synes erforderligt att stadga, att hindret

för riksdagen att sammanträda skall ha sin grund i krigsförhållandena.

Därjämte anser hovrätten det böra övervägas, om icke riksdagen själv skall

under krig kunna besluta, att dess befogenheter tills vidare skall utövas av

krigsdelegationen.

Hovrätten ifrågasätter vidare, om icke från krigsd-elegationens befogenheter

bör undantagas rätten att stifta grundlag.

Högsta domstolens ledamöter ifrågasätter, om den i 4 kap. 9 § i förslaget

s. 77 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

77

till regeringsform införda möjligheten att genom traktat överlåta befogenhet,

som enligt grundlag tillkommer Kungl. Maj :t, riksdagen och andra

myndigheter, på mellanfolklig organisation bör stå till buds även när landet

är i krig. Det föreslagna stadgandet synes, exempelvis om riket eller

större del därav ockuperats, kunna bli ett instrument för ockupationsmakten

att ge sken av laglighet åt dess förfaranden. Detta gäller måhända särskilt

för den händelse riksdagens krigsdelegation eller regeringen trätt i

verksamhet i enlighet med 10 kap. 6 §, respektive 9 § i förslaget. Å andra

sidan är det möjligt, att i den antydda situationen landet är i förbund med

en eller flera främmande stater, och det kan då vara önskvärt eller rentav

nödvändigt att kunna utan dröjsmål eller formella hinder förlägga den

lagliga regeringsmakten utomlands, till en nationell exilregering eller till

bundsförvanternas olika regerings- och förvaltningsorgan, särskilt i fråga

om diplomatiska och militära angelägenheter. Det synes med hänsyn till det

anförda vara förtjänt av närmare övervägande, huruvida stadgandet i 4 kap.

9 § skall vara tillämpligt i krig, och vidare, huruvida riksdagens krigsdelegation

respektive regeringen skall kunna fatta beslut motsvarande det riksdagens

godkännande som avses i stadgandet. Framhållas må i detta sammanhang,

att för riksdagens krigsdelegation och för regeringen föreskrifter

saknas om särskild kvalificerad majoritet motsvarande dem som upptagits

i 4 kap. 9 § i förslaget.

Mot förslaget att krigsdelegationen själv skall äga besluta om formerna

för sin verksamhet har regeringsrättens ledamöter (majoriteten) ställt sig

kritiska. De hävdar, att, enär enligt utredningen krigsdelegationen är att

uppfatta som en riksdag med reducerad sammansättning, de för riksdagsarbetet

stadgade formerna i princip bör upprätthållas. Med hänsyn till de

extraordinära förhållanden, under vilka delegationen skall arbeta, bör emellertid

delegationen bemyndigas att göra de avvikelser från nämnda former,

som befinnes påkallade. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att

oklarhet synes föreligga, huruvida de i krigsdelegationen ingående utskotten

måste vara fulltaliga, för att delegationen skall vara behörig att

företräda riksdagen. Den föreslagna lagtexten synes närmast ge vid handen,

att detta är avsikten. Enligt länsstyrelsens mening bör emellertid vissa förfall,

även om de avser både ledamöter och suppleanter, icke behöva medföra

obehörighet. Delegationen bör kunna anses behörig med ledamöter till visst

kvalificerat antal. Det kan då ifrågasättas, om icke särskild bestämmelse

därom borde införas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det förefaller som om utredningens

avsikt varit, att krigsdelegationens befogenheter automatiskt

skulle upphöra, så snart riksdagen åter »kan sammanträda», d. v. s. faktiskt

sammanträder. Enligt den föreslagna lagtexten erfordras emellertid särskilt

förordnande från talmannens sida, för att delegationens verksamhet skall

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

upphöra. Detta skulle kunna tyda på att saken till äventyrs kunde göras till

en bedömningsfråga. Lämpligheten därav synes kunna ifrågasättas.

Beträffande stadgandet i 10 kap. 9 § förslaget till regeringsform har

Svea hovrätt ifrågasatt, hur man i brist på beslutförhetsregler skall kunna

avgöra, att varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda.

Likaså finns enligt hovrättens mening även i detta sammanhang anledning

påpeka, att hindret för riksdagen och krigsdelegationen att sammanträda

icke gärna skall behöva vara orsakat av krigsförhållandena.

Departementschefen. Om vårt land skulle komma i krig, måste man,

framhåller departementschefen inledningsvis, med hänsyn till det moderna

krigets totala karaktär räkna med att hinder eller avsevärda svårigheter

kan uppkomma att hålla riksdagen med dess stora ledamotsantal samlad

på så betryggande sätt, som dess viktiga statsfunktioner motiverar, vilken

sammanträdesort som än väljes. I brist på särskilda regler om det fall, att

riksdagen till följd av krigsförhållanden icke kan fullgöra sina uppgifter,

torde få antagas, att Kungl. Maj :t jämlikt s. k. konstitutionell nödrätt i dylikt

fall har att utöva riksdagens befogenheter, i den mån det erfordras för

att skydda riket och slutföra kriget. För demokratisk samhällssyn ter det

sig emellertid angeläget att sörja för att riksdagens befogenheter även i de

allvarliga lägen, varom här är fråga, i det längsta kommer att utövas av

organ med karaktär av folkrepresentation. I likhet med författningsutredningen,

vars förslag i denna del vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen,

förordar departementschefen, att till vinnande av nämnda syfte

möjlighet öppnas att i vissa krigssituationer delegera riksdagens befogenheter

till ett särskilt riksdagsorgan, benämnt riksdagens krigsdelegation,

med avsevärt färre ledamöter än riksdagen och därmed större möjligheter

att vara i verksamhet under de förhållanden, som kan inträda under

krig.

Såsom materiell förutsättning för att delegation skall få ske bör, på sätt

författningsutredningen föreslagit, till en början uppställas, att riket är i

krig. Därjämte bör krävas, att delegationsåtgärden är av krigsförhållandena

påkallad, d. v. s. att krigsläget gör det för riksdagen omöjligt eller

vådligt att vara samlad på vanligt sätt, vilken tänkbar sammanträdesort

som än väljes.

Rörande tillvägagångssättet vid övergång från riksdag till krigsdelegation

anför departementschefen:

Då tanken sålunda är, att delegation skall få ske först då riksdagen

med hänsyn till föreliggande risker för dess säkerhet icke längre kan

fungera, kan det icke, såsom eljest legat närmast till hands, tillkomma

riksdagen själv att träffa delegationsbeslutet. Enligt författningsutredningens

förslag till tvåkammaralternativ skall det i stället ankomma på talmännen

att besluta om delegation. Även om eu sådan ordning med talmännens

kvalifikationer säkerligen skulle utfalla väl, är det likväl prin
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

79

cipiellt önskvärt, att ett beslut av den ingripande karaktär, varom här är

fråga, träffas av ett riksdagsorgan, vari olika i riksdagen representerade

meningsriktningar är företrädda. Jag vill med hänsyn härtill föreslå, att

det skall tillkomma talmanskonferensen att förordna om delegation till det

för krigsfall avsedda organet. I likhet med författningsutredningen anser

jag samråd med statsministern lämpligen böra äga rum, innan sådant förordnande

meddelas.

Krigsdelegationen föreslås erhålla 50 ledamöter. Två olika synpunkter

har härvid varit att beakta. Å ena sidan bör krigsdelegationen vara tillräckligt

stor för att på någorlunda rättvisande sätt kunna avspegla olika

i riksdagen företrädda meningsriktningar och för att möjliggöra en ledamotsuppsättning

med sakkunskap på skilda områden av riksdagens verksamhet.

Å andra sidan bör delegationen icke vara så talrik, att den icke kan

verka med den smidighet och snabbhet, som krigsförhållandena ofta kräver,

eller svårigheter uppstår att sörja för dess säkerhet.

Regeln om det antal ledamöter, av vilka delegationen skall bestå, föreslås

erhålla samma karaktär som motsvarande bestämmelser i §§ 6 och 13 riksdagsordningen

och alltså icke tolkas som en beslutförhetsregel.

Författningsulredningens förslag, att krigsdelegationen skulle bestå av

talmännen och vissa utskottsledamöter och sålunda icke konstitueras genom

en särskild valakt, har avvisats av departementschefen, som därom

uttalat:

Huruvida man vid en reform inom den bestående ordningens ram bör

söka efterbilda den automatik, som enligt förslaget präglar delegationens

bildande, förefaller tveksamt. Att delegationen konstitueras utan särskild

valakt kan väl främst vara till fördel ur den synpunkten, att man undviker

en åtgärd, som måhända i vissa situationer kan vara ägnad att

väcka onödigt uppseende eller ge anledning till opåkallade slutsatser om

det utrikespolitiska läget. Å andra sidan medför en ordning, där vissa

utskott eller andra riksdagens arbetsenheter i sin helhet ingår i delegationen,

att somliga grenar av riksdagens verksamhet icke alls eller ej i

önskvärd utsträckning kan bli företrädda i delegationen utan att denna

antager dimensioner, som kan menligt inverka på dess funktionsduglighet.

Vill man med bibehållen automatik söka ge delegationen en sammansättning

med mera allsidig representation från riksdagens skilda verksamhetsfält,

kan det i förstone synas närliggande att låta vissa ledamöter i varje

utskott, t. ex. ordföranden och vice ordföranden, ingå i organet. Med eu

sådan ordning löper emellertid delegationen risk att icke ge en tillfredsställande

bild av det i riksdagen rådande styrkeförhållandet mellan skilda

meningsgruppcr, vilket inåste betecknas som en allvarlig brist hos ett organ,

som skall träda i riksdagens ställe och återspegla folkopinionens olika

yttringar sådana som dessa kommit till uttryck i riksdagen. En liknande

invändning kan riktas mot tanken att uppbygga delegationen med talmanskonferensen

som stomme. Det förefaller med hänsyn härtill knappast

möjligt att ulan väsentliga olägenheter bibehålla den automatik i

fråga om delegationens bildande, på vilken författningsutredningens förslag

bygger. Jag vill i stället förorda, alt riksdagen genom särskilt val utser

krigsdelegationen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Vardera kammaren föreslås inom sig utse hälften av delegationens

ledamöter. Då det är önskvärt, att delegationen städse finnes att tillgå, och

hänsyn jämväl är att taga till det förhållandet, att första kammaren årligen

till viss del förnyas, bör delegationen väljas å varje riksdag. Valet bör förrättas

i samband med val av ständiga utskott och avse tiden till dess nytt val

förrättas. Ledamot, som avgår ur riksdagen, bör ej vidare tillhöra delegationen.

Liksom beträffande utrikesnämndens ledamöter bör den regeln

gälla, att om Kungl. Maj :t förordnar om nya val till båda eller ena kammaren,

ledamöterna i delegationen utan hinder därav behåller sina befattningar.

Då val svårligen kan tänkas äga rum under tid då delegationen är

i verksamhet, kan regeln dock få praktisk betydelse endast under fredsförhållanden.

Med avseende å delegationens kompetens framhåller departementschefen,

att densamma å ena sidan bör kunna utöva riksdagens samtliga

befogenheter men å andra sidan icke bör äga vidare kompetens än den

på grund av krigsförhållandena remplacerade riksdagen. För grundlagsfrågornas

del innebär detta, att delegationen äger att såsom vilande antaga

grundlagsförslag, som väckts under dess verksamhetstid eller är anhängiga

i riksdagen, när den träder i funktion, så ock att taga slutlig ståndpunkt

till grundlagsförslag, som före senaste andrakammarval antagits såsom

vilande av riksdagen.

Det har vidare beaktats, att i lag och författning kan såsom villkor för

viss åtgärd vara föreskrivet, att riksdagssession pågår eller att riksdagen

är eller inom viss tid blir inkallad. Exempel härpå erbjuder 74 § regeringstormen.

Under tid, då förordnande om krigsdelegation gäller, bör vad i

sådana bestämmelser stadgats om riksdagen i stället äga tillämpning å

delegationen. För att detta förhållande skall komma till klart uttryck föreslås

förordnandets innebörd angiven så, att krigsdelegationen träder i riksdagens

ställe, och icke så, att delegationen utövar riksdagens befogenheter.

Den under remissbehandlingen berörda frågan, huruvida krigsdelegationen

bör äga kompetens att besluta om delegation av konstitutionell befogenhet

till mellanfolklig organisation, lärer enligt departementschefen komma

att sakna aktualitet, därest delegationsinstitutet på sätt tidigare förordats

begränsas till alt avse mellanfolklig organisation för fredligt samarbete.

I likhet med författningsutredningen förordar departementschefen, att

krigsdelegationen skall äga själv besluta om formerna för sin verksamhet.

Sålunda avvisas den under remissbehandlingen från något håll förordade

ordningen, att delegationen skall vara skyldig iakttaga de för riksdagens

arbete föreskrivna formerna men äga göra de avvikelser härifrån, som

finnes av omständigheterna påkallade. Med hänsyn till de extraordinära

förhållanden, under vilka delegationen kan antagas komma att verka,

samt den avsevärda skillnaden mellan riksdagens och delegationens leda
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

81

motsantal och organisation i övrigt, måste dylika avvikelser antagas bli

så talrika, att det är svårt se, att en dylik ordning skulle äga några större

fördelar framför den av utredningen föreslagna. Däremot skulle den i

tillämpningen kunna ge anledning till åtskillig tveksamhet, som kan vara

ägnad motverka delegationens förmåga att agera med den snabbhet, smidighet

och handlingskraft, krigsförhållandena vanligtvis nödvändiggör.

Ett förordnande, att krigsdelegation skall träda i riksdagens ställe, bör

enligt departementschefen automatiskt upphöra, så snart vapenstillestånd

inträtt, i följd varav riksdagen åter inträder i utövningen av sina befogenheter.

Det bör emellertid tillkomma såväl Kungl. Maj :t som delegationen

att, om krigsförhållanden tillåter att riksdagen redan dessförinnan åter

träder i verksamhet, besluta, att riksdagen skall återtaga sina befogenheter.

Departementschefen uttalar vidare, att man, såsom det moderna kriget

kan gestalta sig, icke kan helt utesluta den eventualiteten, att till följd av

fientligheterna varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan fullgöra

sina uppgifter. I huvudsaklig överensstämmelse med författningsutredningens

förslag, som härutinnan i stort sett godtagits av remissorganen,

förordas därför, att Kungl Maj :t i sådant fall skall äga rätt och plikt att

till rikets skydd och krigets slutförande ensam fullgöra de uppgifter, som

eljest ankommer på Kungl. Maj :t och riksdagen samfällt eller på riksdagen

allena. Rörande Kungl. Maj :ts befogenheter i ett dylikt läge uttalar

departementschefen:

Såsom författningsutredningen föreslagit, bör det uttryckligen stadgas,

att Kungl. Maj :t dock icke skall äga att ensam stifta, ändra, förklara eller

upphäva grundlag, även om detta undantag till väsentlig del redan följer

av begränsningen till åtgärder, som erfordras för rikets skydd och krigets

slutförande. Med hänsyn till den centrala betydelse för samhällsskicket,

som reglerna om val till riksdagen äger, torde motsvarande undantag böra

göras jämväl för lagar, som reglerar val till riksdagen. Att överlåta konstitutionella

befogenheter på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete

lärer svårligen kunna bli aktuellt under krig och faller i vart fall

utanför ramen för de åtgärder, som Kungl. Maj :t till rikets skydd och

krigets slutförande äger vidtaga på egen hand.

Grundläggande bestämmelser om riksdagens krigsdelegation och om

Kungl. Maj :ts befogenhet att i vissa nödlägen fullgöra riksdagens uppgifter

föreslås införda i regeringsformen. Departementschefen uttalar, att

det ej är lätt att på ett naturligt sätt inpassa dylika bestämmelser i gällande

regeringsform. Av olika övervägda alternativ förordas lösningen, alt

stadgandena införes i § 50, ehuru icke heller denna lösning är helt invändningsfri.

Regler om val av krigsdelegation och om ledamöternas antal och mandattid

föreslås upptagna i 73 § riksdagsordningen, sedan detta stadgandes

nuvarande innehåll överflyttats till 72 §.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Val av krigsdelegation föreslås första gången äga rum vid den riksdag,

som sammanträder året efter det, då den nya lydelsen av 73 § riksdagsordningen

slutligt antagits.

Slutligen uttalar departementschefen, att i samband med den slutliga

prövningen av föreliggande förslag torde få övervägas att göra vissa av

riksdagen i intern ordning antagna bestämmelser, t. ex. §§ 8 och 9 ordningsstadgan

för kamrarna, tillämpliga jämväl såvitt avser riksdagens

krigsdelegation.

Motionen. I den till propositionens förslag under denna punkt anknutna

motionen II: 990 uttalas, att införandet av särskilda regler för att trygga

riksstyrelsens legalitet under krig måste hälsas med tillfredsställelse, men

att bestämmelsernas utformning föranleder vissa betänkligheter. Sålunda

tramhålles till en början, att Kungl. Maj :ts befogenhet att i nödlägen övertaga

riksdagens uppgifter skulle kunna bli utomordentligt farlig för landet

under vissa förhållanden. En ockupationsmakt, som fått konungens

person i sina händer, skulle kunna utnyttja detta för att med sken av laglighet

styra landet. För att begränsa riskerna därav, föreslås att Konungens

i kraft av det ifrågavarande stadgandet fattade beslut skall äga giltighet

under högst sex månader, och att inskränkning icke skall få beslutas i sådana

friheter, som avses i 16 § regeringsformen. Vidare framhåller motionärerna,

att saknaden i grundlagarna av quorumregler för riksdagen skulle

kunna möjliggöra för en ockupationsmakt att samla ihop ett litet antal riksdagsmän

och upprätta en rudimentär riksdag, som kunde ha möjlighet att

konkurrera med krigsdelegationen. Till förekommande härav borde stadgas,

att sammanträde med riksdagen icke får äga rum, då krigsdelegationen

trätt i riksdagens ställe.

Utskottet. Grundlagarnas bestämmelser om rikets styrelse under krig är

mycket knapphändiga. I följd härav kan det för närvarande förutses, att

man i händelse av krig i åtskilliga lägen och i vidsträckt omfattning måste

handla i former och på sätt, som strider mot grundlagarnas med hänsyn

till fredsförhållanden avfattade bestämmelser. Dylik grundlagstridighet kan

ej undanskylas utan blott — måhända — ursäktas genom hänvisning till

vad som brukar betecknas som konstitutionell nödrätt.

Utskottet delar den av departementschefen, med anslutning till vad som

anförts av författningsutredningen och under remissbehandlingen av dess

betänkande, uttalade meningen, att det är ytterst angeläget, att lagligheten

av statsorganens handlande under ett krig icke sättes i fråga. De förslag,

som under ifrågavarande punkt framlagts, åsyftar att undanröja vissa av

de olägenheter, som följer av grundlagarnas nuvarande bristfällighet i berörda

hänseende. Någon fullständig lösning av ifrågavarande problem avses

emellertid av naturliga skäl ej och torde även vara omöjlig att nu ernå.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

83

Endast en del av de förslag, som författningsutredningen framlagt i 10 kap.

uti dess förslag till ny regeringsform, har sålunda upptagits. Vad som

åsyftas är allenast att tillskapa grundlagsregler för utövande av riksdagens

befogenheter under sådana extraordinära förhållanden, som kan förutses

under ett krig.

Förslagets innebörd är att, därest krigsförhållanden det påkallar, riksdagens

befogenheter skall överföras i första hand till en riksdagens krigsdelegation

och i sista hand till Kungl. Maj:t. I huvudsak överensstämmer

dessa förslag till såväl principer som närmare utformning med vad författningsutredningen

förordat. Vissa jämkningar har föranletts av att bestämmelserna

skall infogas i 1809 års regeringsform och ej i en ny författning

och även av vissa synpunkter, som framkommit under remissbehandlingen

av författningsutredningens betänkande.

Utskottet ansluter sig till de förslag, som framlagts i propositionen. Vissa

jämkningar och tillägg har dock synts böra övervägas till fullföljande

av syftet att i görligaste mån garantera, att lagligheten av statsorganens

handlande under krig ej ifrågasättes. Vad gäller förordnande om att krigsdelegation

skall träda i riksdagens ställe bör sålunda enligt utskottets mening

beaktas, att det i en situation, där sådant förordnande bör meddelas,

måhända är omöjligt för talmanskonferensen att få till stånd ett samråd

med statsministern eller att över huvud själv sammanträda. I sistnämnda

fall synes det erforderliga förordnandet böra ges av Kungl. Maj :t. Med

avseende å Kungl. Maj :ts övertagande av riksdagens befogenheter synes

böra uttryckligen anges, att makten ej övergår till Konungen personligen

utan till Konungen i statsrådet.

Ytterligare har det synts utskottet önskligt att uppmärksamma icke blott

den situationen, där riksdagen icke kan utöva sina befogenheter, utan även

det läget, där icke Konungen och statsrådet kan fungera eller sålunda med

regeringsformens ord »rikets styrelse» icke kan föras efter vad däri stadgats.

I en dylik situation torde riksdagen eller i förekommande fall dess

krigsdelegation böra tillerkännas befogenhet att interimistiskt förordna om

riksstyrelsen.

Ett i enlighet med det sagda jämkat förslag till ändrad lydelse av 50 §

regeringsformen har av utskottet utarbetats. Det bör understrykas att detta,

liksom propositionens oförändrade förslag, ej avser att ge en fullständig,

alla tänkbara situationer täckande lösning utan endast åsyftar att ge en såvitt

möjligt tillfredsställande reglering av de nu upptagna delfrågorna i

avvaktan på den slutliga prövningen av författningsutredningens förslag

till krigsstadganden i deras helhet.

Att utskottet icke står främmande för de farhågor, som uttalats i motionen

I: 990, torde ha framgått av det anförda. Motionärernas huvudsyfte

torde ha tillgodosetts med vad ovan föreslagits.

Mot propositionens förslag till ändringar i riksdagsordningen har ut
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

skottet icke funnit anledning till annan erinran än att suppleanter synes

böra väljas för krigsdelegationens ledamöter.

Med avseende å tidpunkten för första val av krigsdelegation finner utskottet

naturligt, att sådant val företages utan dröjsmål, sedan en grundlagsändring

genomförts. Ett i enlighet härmed jämkat förslag framlägges

därför.

8. Ändrade grundlagsregler rörande riksdagens ombudsmän

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 96 § regeringsformen skall riksdagen

törordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare, den

ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman,

att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för dem

utfärdat, ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad de skall

tillämpas av dem som i allo är underkastade ämbetsansvar.

Ursprungligen fanns endast en ombudsman, justitieombudsmannen (JO).

Genom grundlagsändring 1915 uppdelades detta ämbete, och för tillsyn

över militärväsendet inrättades militieombudsmansämbetet (MO). Sin nuvarande

lydelse erhöll 96 § regeringsformen genom en reform år 1957, vilken

framför allt innebar, att — till skillnad mot vad tidigare i princip varit

fallet — jämväl kommunala befattningshavare med vissa inskränkningar

ställdes under JO:s kontroll. Den inbördes avgränsningen av ombudsmännens

ämbetsområden anges i den av riksdagen antagna instruktionen för

ombudsmännen den 24 maj 1957. Enligt 1 § instruktionen har MO tillsyn

över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad i vad de skall tilllämpas

i militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän inom

försvarsväsendet ävensom av dem som under ämbetsansvar fullgör uppgifter

inom sammanslutningar eller stiftelser, vilka samverkar med försvarsväsendet,

under det att JO:s tillsynsområde omfattar övriga, som är

underkastade fullständigt ämbetsansvar.

Vid sidan av 96 § regeringsformen finnes ett flertal grundlagsbestämmelser,

som avser eller i vart fall berör ombudsmännen och deras verksamhet,

nämligen 97—102, 106 och 110 §§ regeringsformen samt 68 § riksdagsordningen.

Vissa tidigare reformförslag. Mot bakgrund särskilt av den efterhand alltmer

ökade samhällsverksamheten har under senare år vid flera tillfällen

i riksdagen väckts förslag om reformer rörande ombudsmannainstitutionerna.

I motioner till 1947 års riksdag framfördes sålunda tanken på en

differentiering av JO-ämbetet. Riksdagen ställde sig emellertid avvisande

och framhöll bl. a., att en utökning av antalet ombudsmän lätt skulle försvaga

det personliga momentet i ombudsmansinstitutionen. Det syntes lämp
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

85

ligare att, om så skulle visa sig erforderligt, utöka de arbetskrafter, som stod

till ombudsmännens förfogande (KU 22 och 23). Ett år 1952 väckt förslag

i samma riktning avvisades likaledes (KU 11).

I samband med att riksdagen år 1954 hemställde om den utredning rörande

JO-institutionen och därmed sammanhängande spörsmål, som kom

att ligga till grund för 1957 års reform i fråga om ombudsmansämbetena,

framhölls av sammansatt konstitutions- och första lagutskott i dess av riksdagen

godkända utlåtande (nr 1), att även frågan om en uppdelning av JOämbetet

syntes kunna komma under omprövning under utredningsarbetet.

En sådan åtgärd borde dock ifrågakomma endast därest den befanns oundgängligen

nödvändig. De sakkunniga, som verkställde den av riksdagen begärda

utredningen, förklarade sig icke vilja föreslå en uppdelning av JOämbetet.

Med en sådan åtgärd borde i vart fall anstå tills man sett hur förhållandena

utvecklade sig, därest utredningens förslag genomfördes.

I den på grundval av de sakkunnigas betänkande framlagda propositionen

till 1956 års riksdag erinrade föredragande departementschefen om riksdagens

uttalande år 1954. Även om skälen för en uppdelning av JO-ämbetet

kunde tänkas öka i styrka, därest den då förordade utvidgningen av tillsynsområdet

genomfördes, fann dock departementschefen icke tillräckligt stöd

för antagandet, att reformen skulle göra ämbetets uppdelning ofrånkomlig. I

sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 2) förklarade sammansatt konstitutions-

och första lagutskott sig anse, att JO-ämbetet icke borde delas. Det

personliga momentet i JO:s ämbetsutövning var enligt utskottets mening av

sådant värde, att man ej borde avstå därifrån med mindre det visade sig

oundgängligen nödvändigt. Det var utskottets uppfattning, att JO även med

den begränsade utökning av verksamhetsområdet, som utskottet förordade,

skulle medhinna sina arbetsuppgifter, om ämbetets personalorganisation

gavs en tillräcklig förstärkning.

I motioner till 1962 och 1963 års riksdagar framfördes ett flertal förslag

i syfte att stärka effektiviteten i ombudsmännens verksamhet. Behandlingen

av de år 1962 väckta motionerna uppsköts till påföljande års riksdag.

I betänkande (nr 1) i anledning av bl. a. nämnda motioner erinrade

sammansatt konstitutions-, banko- och första lagutskott om att det vid

1957 års reform kunde förutses, att JO-ämbetets arbetsbörda skulle öka.

Det stod nu klart, att tillströmningen av ärenden hos JO-ämbetet sprängt

den ram för ämbetets personalorganisation, som drogs upp i samband med

nämnda reform. Därför syntes det utskottet naturligt att en ny översyn

av ombudsmansämbelenas organisation och verksamhetsformer företogs

med syfte alt möjliggöra en intensifiering av tillsynen. En sådan översyn

borde gälla även mera grundläggande frågor beträffande ombudsmansinstitutionerna.

Utskottet framhöll, alt det på lång sikt kunde vara en fördel,

att gränserna mellan JO:s och MO:s verksamhetsfält icke blev så stela

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

att de omöjliggjorde sådana förskjutningar, som påkallades av omständigheterna.

Även andra utvägar att organisera ombudsmanstillsynen än de

som anvisats i de föreliggande motionerna borde prövas. En utväg var att

inrätta ett ombudsmansämbete med två eller tre ombudsmän. Utskottet

nämnde även vissa möjligheter att inom den bestående organisationens

ram begränsa ombudsmännens arbetsbörda, t. ex. genom att ge ombudsman

rätt att i första hand hänvisa en klagande till överordnad myndighet

för behandling av klagomålen. Det syntes icke nödvändigt att draga

upp ytterligare riktlinjer för den förordade utredningen; denna borde

vara allsidig och förutsättningslös. Utredningen borde om möjligt bedrivas

så att, om grundlagsändringar blev nödvändiga, förslag därom

kunde föreläggas riksdagen till prövning före nästkommande andrakammarval.

— Riksdagen godkände utskottets betänkande, och i anledning

av riksdagens skrivelse i ämnet tillsattes sakkunniga, som antagit benämningen

1963 års JO-utredning.

I författningsutredningens förslag till ny regeringsform har bestämmelser

om riksdagens ombudsmän upptagits i 9 kap. 6 §, som närmast motsvarar

§§96 och 99 gällande regeringsform men innebär väsentliga förenklingar av

dessa stadganden. I motiven till den föreslagna paragrafen framhåller utredningen,

att den ej övervägt frågan om ökning av antalet ombudsmän. För

att möjliggöra en sådan ökning i framtiden utan att därvid även grundlagsändring

skall behöva vidtagas föreslår utredningen emellertid, att i regeringsformen

icke anges ombudsmännens ämbetstitlar och ej heller deras antal

i vidare mån än att de skall vara »minst två». Att valet av ombudsmän

för närvarande avser en JO och en MO, liksom att för envar av dem skall

väljas en ställföreträdare, bör enligt utredningen anges i riksdagsordningen,

som föreslås ej längre skola ha karaktär av grundlag.

Framställning från 1963 års JO-utredning. I skrivelse till Kungl. Maj :t

har 1963 års JO-utredning hemställt att, oaktat den ännu icke hunnit taga

ställning till de med uppdraget förenade spörsmålen, för 1964 års vårriksdag

måtte framläggas förslag om sådana grundlagsändringar, att möjlighet

öppnas för riksdagen att besluta om en utökning av antalet riksdagens

ombudsmän. Framställningen har varit föremål för remissbehandling.

I sin framställning erinrar utredningen till en början om att ombudsmansämbetenas

nuvarande personalorganisation och verksamhetsformer

grundar sig på 1957 års reform. Därvid förordades, att JO skulle intensifiera

sin tillsyn över förvaltningsmyndigheterna, vilket skulle ske framför

allt genom en väsentligt ökad inspektionsverksamhet. Denna, som dittills

brukat omfatta omkring fyra veckor årligen, ansågs böra utsträckas till

omkring åtta veckor. För att möjliggöra denna effektivisering av ämbetets

verksamhet förstärktes dess personal bl. a. genom inrättande av en sär
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

87

skild förvaltningsavdelning. Vidare erhöll båda ombudsmännen vidgade

möjligheter att uppdraga åt sina ställföreträdare att samtidigt med dem

själva förvalta del av ämbetena. Den i samband med reformen för JO-ämbetet

fastställda personalorganisationen ansågs utgöra ett minimum för att

nå det avsedda resultatet med vidgningen av ämbetets verksamhet; frågan

om behovet av ytterligare personal fick bli beroende av den kommande utvecklingen.

Utredningen lämnar en redogörelse för hur arbetsläget utvecklat sig

inom JO-ämbetet sedan 1957 års reform. Därav framgår, att arbetsbördan

nära nog fördubblats. Den starka ökningen av antalet klagomål har lett

till att inspektionsverksamheten icke kunnat effektiviseras på sätt som

avsetts. Därav har även följt, att antalet belanserade ärenden ständigt stigit,

vartill även medverkat, att ärendena, särskilt de förvaltningsrättsliga,

tenderat att bli mera vidlyftiga och svårbedömda.

Utredningen anser det uppenbart, att sådana organisatoriska och andra

åtgärder måste vidtagas, att arbetsbalansen kan nedbringas, inspektionsverksamheten

intensifieras och JO beredas möjlighet att ägna större utrymme

åt de verkligt väsentliga och principiellt viktiga ärendena. Det

framhålles, att det otvivelaktigt kan vara möjligt att genom ytterligare

förstärkning av den kvalificerade personalen hos JO-ämbetet nå en viss

ökning av effektiviteten, men att denna ökning har en given gräns, då det

alltid i sista hand är JO personligen, som skall pröva ärendena. Någon

ytterligare förlängning av den tid, varunder ställföreträdaren äger tjänstgöra

samtidigt med JO, synes icke kunna ifrågakomma.

I framställningen antyder utredningen vissa tänkbara åtgärder, som

inom ramen för den bestående ordningen med två ombudsmän är direkt

inriktade på en minskning av JO:s arbetsbörda, t. ex. överflyttning till MO

av vissa grupper av ärenden eller införande av en smidigare gräns mellan

ombudsmännens tillsynsområden. Utredningen förklarar sig emellertid räkna

med möjligheten, att den i sitt arbete kan komma till det resultatet, att

en verklig och varaktig förbättring av JO:s arbetsförhållanden kan uppnås

endast genom en helt annan organisation av ombudsmansämbetena än

den nuvarande. Vid en sådan reform kan olika alternativ komma i fråga.

Bland tänkbara lösningar nämnes möjligheten att fördela JO:s arbetsuppgifter

på två eller flera ombudsmän eller att eljest utöka antalet ombudsmän.

Enär såväl antalet ombudsmän som deras ämbetstitlar är bestämda

i grundlag, kan emellertid eu reform i nyss angiven riktning icke genomföras

utan grundlagsändring. Med hänsyn till arbetsläget vid JO-ämbetet

kan frågan om en utökning av antalet ombudsmän bli aktuell snart nog.

Utredningen har av angivna skäl ansett angeläget, att genom grundlagsändringar

öppnas möjlighet för riksdagen att redan under nästkommande

mandatperiod för andra kammaren besluta om ökning av antalet ombudsmän.

Det har även framhållits, att, även om nuvarande ordning med två

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

ombudsmän skulle bibehållas, det kan visa sig nödvändigt att vidtaga sådan

ändring av gränsen mellan deras tillsynsområden att jämväl nuvarande

ämbetstitlar måste ändras. För att icke föregripa pågående arbete med

en allmän författningsreform finner utredningen lämpligast att ej föreslå

andra grundlagsändringar än som är nödvändiga för uppnående av det

avsedda syftet.

Utredningen föreslår, att i grundlag endast anges, att ombudsmännen

skall vara »minst två» samt att deras nuvarande ämbetstitlar får utgå

och ersättas med uttryck som »ombudsmän» eller »riksdagens ombudsmän».

I grundlagarna skulle således lämnas öppet hur många ombudsmän,

som skall utses, och hur verksamheten i stort skall organiseras dem emellan.

Att dessa förhållanden skulle regleras enbart genom den för ombudsmännen

utfärdade instruktionen får emellertid enligt utredningens mening

anses passa mindre väl in i det gällande konstitutionella systemet. Det föreslås

därför, att antalet ombudsmän skall fastställas i en av Konungen och

riksdagen samfällt stiftad lag.

Remissyttrandena. Utredningens förslag till grundlagsändringar har i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna.

I flera yttranden understrykes angelägenheten av en grundlagsreform i den

av utredningen förordade riktningen.

Utredningens förslag, att frågan om antalet ombudsmän skall regleras

i allmän lag, har emellertid rönt kritik från några remissmyndigheter. Sålunda

uttalar justitiekanslersämbetet och justitieombudsmannen, att frågan

om antalet riksdagens ombudsmän, liksom deras ämbetstitlar och huvudsakliga

verksamhetsområden, bör avgöras av riksdagen själv. Det

synes till fyllest, att dessa frågor regleras i ombudsmansinstruktionen.

Militieombudsmannen anför å andra sidan, att frågan om antalet ombudsmän

synes vara av sådan betydelse, att den alltfort bör regleras i

grundlag. Angivandet av ombudsmännens uppgift till att utöva tillsyn

över lagars och andra författningars efterlevnad av tjänstemän med ämbetsansvar

är alltför obestämd för att ge erforderlig ledning för fastställandet

av deras antal. En uppgift om i allt fall ett högsta antal synes därför

påkallad för att ge en föreställning om avsikterna med den föreskrivna

övervakningens omfattning och natur, och framstår även som naturlig

med hänsyn till att det personliga momentet i ombudsmännens ämbetsutövning

ofta framhållits som väsentligt.

Departementschefen. Vad JO-utredningen framhållit om behovet av snara

åtgärder för att förbättra arbetsläget hos JO-ämbetet och organisera tillsynsverksamheten

efter de krav, som den kraftigt växande arbetsvolymen

ställer, understrykes av departementschefen. I likhet med utredningen finner

departementschefen angeläget, att förutsättningar skapas för att de

s. 89 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i 89

organisatoriska åtgärder, om kan befinnas påkallade, skall kunna genomföras

utan tidsutdräkt. Härutöver framhålles, att frågan om det exakta

antalet ombudsmän, även om den ingalunda är av underordnad betydelse,

likväl icke kan anses vara av den vikt att den behöver regleras i grundlag.

Ej heller frågan om ombudsmännens ämbetstitlar, vilka för närvarande

antyder deras huvudsakliga verksamhetsområde, är av den valör, att

dess reglering i grundlag kan anses påkallad.

Departementschefen ansluter sig till den under remissbehandlingen avutredningens

framställning framförda meningen, att antalet ombudsmän

bör fastställas av riksdagen ensam och ej i samfällt stiftad lag. Med hänsyn

till att riksdagen vid flera tillfällen understrukit betydelsen av det

personliga momentet i ombudsmännens ämbetsutövning har det icke

synts påkallat att i grundlag ange en övre gräns för ombudsmännens antal.

Det förslag till grundlagsändringar, som framlagts av utredningen, har

med den avvikelse, som nyss sagts, i allt väsentligt vunnit departementschefens

anslutning.

Motionen. I den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen II: 62, som

upptagits till behandling i detta sammanhang i vad den berör riksdagens

ombudsmän, uttalas, att dessa, liksom andra enmansinstitutioner, saknar

grund i ett demokratiskt samhälle. De bör därför enligt motionärens

mening avskaffas eller helt förändras. Därest de skall behållas, bör de

ställas under konstitutionsutskottets granskning och uppsikt.

Utskottet. Förslagen under denna punkt åsyftar allenast att öppna grundlagsenlig

möjlighet att genomföra två av de alternativ till lösningar av de

föreliggande arbetsmässiga svårigheterna för riksdagens ombudsmannainstitutioner,

som för närvarande överväges av den på hemställan av 1963

års riksdag tillsatta JO-utredningen. Genom att den nuvarande bestämningen

i grundlag av ombudsmännens antal och ämbetstitlar upphäves,

möj liggöres för riksdagen att, om så skulle befinnas ändamålsenligt, sedan

den pågående utredningen slutförts, utöka antalet ombudsmän eller omfördela

arbetsuppgifterna mellan de båda nuvarande ämbetena. Med hänsyn

till att ett behov uppenbarligen föreligger av snara åtgärder av organisatorisk

och annan art för att förbättra ombudsmannainstitutionernas arbetsmöjligheter,

finner utskottet naturligt, att sådana grundlagsändringar

nu vidtages, som i propositionen förordats. Mot lagförslagens utformning

har utskottet icke någon erinran.

Redan av det anförda torde ha framgått, att utskottet icke delar de synpunkter

rörande ombudsmannainstitutionerna, som framförts i motionen

II: 62.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

9. Riksdagsledamots immunitetsskydd

Gällande rätt. I § 110 första stycket första punkten regeringsformen

stadgas att riksdagsman ej får ställas under tilltal eller berövas sin frihet

för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare

han tillhör tillåtit det genom beslut, vari minst fem sjättedelar av de röstande

instämt. Vid prövning i högsta domstolen har stadgandet icke ansetts

tillämpligt beträffande talan om skadestånd gentemot riksdagsledamot från

enskild person, som ansett sig ärekränkt genom uttalande av ledamoten i

denna hans egenskap.

Tidigare reformförslag. Vid olika tillfällen under senare år har frågan

om att vidga immunitetsskyddet varit föremål för behandling i riksdagen. I

motioner (I: 20 och II: 27) till 1960 års riksdag hemställdes om sådan ändring

av §110 regeringsformen, att riksdagsledamots immunitetsskydd vidgades

till att avse även talan om enskilt anspråk mot riksdagsledamot på

grund av gärning eller yttrande av denne under utövningen av hans uppdrag.

Konstitutionsutskottet, som avvaktade det då aktuella målets prövning

i högsta instans, framhöll i därefter avgivet utlåtande (1960: 28), att genom

högsta domstolens beslut klarlagts att grundlagsstadgandet ej innefattade

skydd mot skadeståndstalan, som grundades på gärningar eller yttranden

av riksdagsman i denna hans egenskap. Därigenom aktualiserades frågan

om en revision av paragrafen. Under hänvisning till att författningsutredningen

till behandling upptagit förevarande spörsmål hemställde utskottet,

med understrykande av betydelsen av den i motionerna väckta frågan, att

dessa ej måtte föranleda någon åtgärd. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

I en interpellationsdebatt år 1961 (AK prot. 11: 14) förklarade sig statsrådet

och chefen för justitiedepartementet beredd att lägga fram förslag till

erforderlig grundlagsändring i ämnet före nästföljande andrakammarval.

Med anledning av en vid 1962 års riksdag väckt motion (II: 6) uttalade

konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande att frågan var

föremål för författningsutredningens behandling. Under hänvisning härtill

och till departementschefens uttalande i interpellationsdebatten år 1961 avstyrkte

utskottet motionen.

Författningsutredningen. Under 6 kap. 15 § förslaget till regeringstorm

(enkammaralternativet) framhåller författningsutredningen, att det uppenbarligen

är ur allmän synpunkt väsentligt att riksdagsledamot tillförsäkras

största möjliga frihet vid utövandet av sitt uppdrag. Enligt utredningens

mening bör därför även i en ny regeringsform upptagas stadgande om im
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

munitetsskydd för riksdagsledamot i fråga om gärningar eller yttranden av

honom i denna hans egenskap. I analogi med vad som nu gäller bör immuniteten

kunna hävas endast genom beslut av riksdagen (enligt 6 kap. 20 §

tvåkammaralternativet av vederbörande kammare), om vilket minst fem

sjättedelar av de röstande förenat sig. Såvitt avser talan mot riksdagsledamot

inför domstol föreslår utredningen att immuniteten skall omfatta icke

endast allmänt och enskilt åtal utan även skadeståndstalan.

I särskilt yttrande hävdar en av utredningens experter, herr Rudholm, att

nagot praktiskt rättspolitiskt behov icke föreligger för den föreslagna utvidgningen

av immunitetsskyddet till att omfatta även skadeståndsanspråk från

enskild målsägandes sida. Mot utvidgningen kan även åberopas, att den

medför påtagliga, av utredningen icke berörda olägenheter av såväl praktisk

som rättslig natur.

Remissyttrandena. Författningsutredningens nämnda förslag har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av fyra ledamöter av

högsta domstolen, Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne och

Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Malmöhus, Östergötlands, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,

Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västerbottens

och Norrbottens län, Malmöhus och Gotlands läns landstings

förvaltningsutskott, fullmäktige i riksgäldskontoret, statsåklagaren i Göteborg

och föreningen Sveriges landsfiskaler.

En tveksam hållning till förslaget intages av länsstyrelserna i Stockholms,

Hallands, Älvsborgs och Jämtlands län samt justitieombudsmannen.

Förslaget har avstyrkts av tjugo ledamöter av högsta domstolen,

femton ledamöter av regeringsrätten, riksåklagarämbetet, två ledamöter av

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Kronobergs,

Kopparbergs och Västernorrlands län, Sveriges akademikers centralorganisation,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,

Sveriges advokatsamfund, statsåklagarna i Stockholm och Malmö

samt föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Göta hovrätt har motsatt sig varje som lieist immunitet

s s k y d d för riksdagsledamot såvitt avser talan mot honom inför domstol.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att man icke behöver hysa

några farhågor för en utvidgning av immuniteten på sätt som föreslagits.

Att för utomstående personer kränkande uttalanden förekommer i riksdagsarbetet

hör uppenbarligen till undantaget. Bestämmelsen i 1 kap.

17 § förslaget till riksdagsordning möjliggör också ingripanden mot ledamöter

som vid sammanträde uttalar sig otillbörligt om annan. Slutligen

torde kunna förväntas, att riksdagen medger åtal mot ledamot som förbrutit

sig mot parlamentarisk praxis. Vid en avvägning av de motstridiga intres
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

sen, som här föreligger, bör enligt hovrättens mening intresset av att riksdagsledamöterna

i sitt arbete kan tala fritt och obundet tillerkännas företräde.

Att härvid göra skillnad mellan straff och skadeståndspåföljd för

samma gärning ter sig konstlat. Hovrätten tillstyrker därför, att immuniteten

för riksdagsledamot utsträckes i enlighet med förslaget.

Svea hovrätt (majoriteten) vill understryka vikten av att riksdagsledamöterna

har största möjliga frihet vid utövandet av sitt uppdrag. Denna frihet

bör naturligen i första hand tryggas genom bestämmelser om skydd mot åtal

och berövande av den fysiska friheten. Vid bedömning av huruvida iinmunitetsskyddet

bör utsträckas till att avse även skadeståndstalan bör mot

riksdagsledamots skyddsintresse vägas den enskilde medborgarens intresse

av att erhålla gottgörelse för honom tillfogad skada. Härvid måste beaktas

att immunitetsskyddet, vare sig fråga är om åtal eller skadeståndstalan, får

betydelse främst när det gäller ledamots möjligheter att fritt yttra sig i

riksdagen och dess utskott. Denna yttrandefrihet, vilken naturligen icke bör

vara bunden av hänsyn, som hindrar riksdagsärendenas riktiga behandling,

synes principiellt böra på samma grunder hävdas mot såväl åtal som skadeståndstalan.

Har immunitet tillerkänts ledamot i förstnämnda hänseende,

synes några principiella erinringar icke kunna göras mot en utvidgning avskyddet

till att avse även ersättningstalan.

Högsta domstolens ledamöter (majoriteten) anser att den föreliggande

frågan har mindre praktisk vikt men är ej oväsentlig ur principiell synpunkt.

Mot varandra står å ena sidan riksdagsledamöternas intresse av

att icke i oträngt mål utsättas för trakasserande rättegångar och å andra

sidan den enskilde medborgarens anspråk att komma till sin rätt genom

hänvändelse till domstol. Under hänvisning till vad som gäller för ärekränkning

efter brottsbalkens ikraftträdande fortsätter yttrandet:

Vi anse, att vid förevarande intresseavvägning företräde bör givas åt den

enskildes intresse att kunna i vanlig ordning få sin sak prövad av domstol.

Det synes icke tilltalande, att den kränktes möjlighet att få gottgörelse skall

vara beroende av- en omröstning i den församling som hans motpart tillhör.

Med hänsyn till vad som anförts om ärekränknings straffbarhet torde icke

behöva befaras, att härigenom en otillbörlig hämsko lägges på yttrandefriheten.

Det allmänna förtroendet för folkrepresentationen synes också bättre

främjas av en sådan lösning än av att dess undantagsställning markeras

i ett praktiskt föga betydelsefullt hänseende.

Statsåklagaren i Stockholm anmärker, att en utvidgning av immuniteten

på sätt som föreslagits kan komma att i viss mån motverka syftet att tillförsäkra

riksdagsledamot största möjliga frihet vid utövandet av uppdraget.

Genom utvidgningen skapas nämligen möjlighet för mindre nogräknade föregivna

målsägande att, utan krav på närmare precisering av och utredning

om sina yrkanden samt utan risk att få betala en vinnande motparts rättegångskostnader

eller fara för rekonventionstalan, vända sig till riksdagen

med hemställan om tillstånd till skadeståndstalan mot en riksdagsledamot

s. 93 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

93

enbart för att därigenom och genom hänvändelsens behandling i riksdag och

press offentligen kunna trakassera, utöva påtryckning på eller hämnas på

ledamoten i fråga. Med hänsyn därtill framstår ett införande av civilrättslig

immunitet för riksdagens ledamöter som mindre välbetänkt.

Departementschefen. I likhet med författningsutredningen förordar departementschefen

en utvidgning av immunitetsskyddet till att avse jämväl

skadeståndstalan. Såsom motivering härför uttalar departementschefen

bl. a. följande:

Ehuru det föreslagna skyddet mot civil talan — liksom nuvarande immunitet

— omfattar såväl yttranden som andra gärningar, ligger uppenbarligen

förslagets tyngdpunkt på skydd mot ersättningstalan på grund av yttrande,

som riksdagsledamot i denna sin egenskap fällt och som någon förmenar

vara av förgriplig natur. Det är givetvis ur allmän synpunkt särskilt

angeläget att riksdagens ledamöter tillförsäkras en vidsträckt yttrandefrihet

i sitt arbete. För att rätt kunna fullgöra sitt viktiga uppdrag måste de

äga möjlighet att fritt och utan onödiga sidoblickar debattera förekommande

frågor. Därvid måste även tämligen långtgående kritik i olika sammanhang

vara tillåten. Såsom påpekats av åtskilliga remissmyndigheter ger

brottsbalkens regler om intressekollision vid ärekränkningsbrott domstolarna

rätt att i förekommande fall taga hänsyn till de särskilda förhållanden,

under vilka ett påstått ärekränkande yttrande fällts. Anledning saknas att

antaga annat än att domstolarna, om fråga uppkommer huruvida visst yttrande

av riksdagsledamot i denna hans egenskap är av beskaffenhet att föranleda

skadestånd, skulle med tillämpning av nämnda regler i tillbörlig mån

beakta vikten av yttrandefrihet i riksdagen. Emellertid ger dessa regler icke

något skydd mot anhängiggörande av ersättningstalan mot riksdagsledamot

utan tillräckliga skäl. Med hänsyn till de besvär, obehag och kostnader,

som alltid är förenade med en process, ligger det i sakens natur att enbart

risken för att bli föremål för en låt vara obefogad talan om skadestånd kan

på ett ur allmän synpunkt icke önskvärt sätt verka hämmande på riksdagsledamöterna

i deras verksamhet. Enligt min mening framstår det därför

som lämpligast att det i första hand får ankomma på riksdagen själv att

genom vederbörande kammare avgöra, huruvida någon dess ledamot i sitt

arbete uttalat sig på sätt som kan anses överskrida gränsen för det tillåtna.

En ordning, enligt vilken riksdagsledamöternas yttrandefrihet i samma mån

skyddas mot såväl ansvars- som skadeståndstalan, måste också med hänsyn

till det allmänna intresse, som därmed skall tillgodoses, anses mest konsekvent

och ändamålsenlig.

Motionen. I den i anledning av propositionen väckta motionen II: 1008

hemställer motionären alt riksdagen låter föranstalta om utredning angående

handläggningen av ärende avseende hävande av riksdagsledamots immunitet.

Motionären påpekar att det saknas bestämmelser om dylika ärendens

handläggning. Beredning av ett ärende av detta slag kan vara nödvändig,

men regler om beredningsformer saknas.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Utskottet. Betydelsen av en vidsträckt yttrandefrihet för riksdagens ledamöter

är uppenbar. Den i § 110 regeringsformen stadgande immuniteten avser

bl. a. att skapa garantier mot obehöriga inflytanden på riksdagsärendenas

behandling. Riksdagsledamöterna bör fritt kunna yttra sig utan att hämmas

av risken att utsättas för obefogat åtal eller obefogad skadeståndstalan.

Utskottet har därför ingen erinran mot Kungl. Maj :ts förslag till ändring av

§ 110 regeringsformen.

Frågan om kamrarnas behandling av ärende angående hävande av immuniteten

har aktualiserats genom motion II: 1008. Tveksamhet kan råda om

dylika ärendens handläggning, och utskottet avser därför att med begagnande

av sin initiativrätt upptaga denna fråga vid senare tillfälle.

10. Rösträttsåldern

Gällande rätt. I riksdagsordningen § 16 första stycket stadgas, att rösträtt

tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte och senast

under nästföregående kalenderår uppnått 21 års ålder. Bestämmelsen fick

sin nuvarande utformning 1945 då rösträttsåldern sänktes med två år. Såsom

motivering för denna sänkning anförde konstitutionsutskottet (1941:

13), att vår ungdom numera fick ikläda sig ansvar och påtaga sig bördor,

vilka väl motsvarade dem som åvilade landets till mera mogen ålder komna

medborgare, samt att politiskt intresse och politisk mognad kommit att

i allt högre grad utmärka den svenska ungdomen. Ungdomens stegrade politiska

livaktighet hade bl. a. tagit sig uttryck i ett ökat deltagande från de

yngre åldersklassernas sida i de allmänna valen under senaste tid.

Rösträtt tillkommer dock icke alla svenska medborgare, som senast föregående

kalenderår fyllt 21 år. I andra stycket av nyssnämnda lagrum stadgas

nämligen, att rösträtt icke må utövas av den som står under förmynderskap.

Såväl första som andra stycket i § 16 riksdagsordningen modifieras av

paragrafens tredje stycke. Däri föreskrives att det till efterrättelse vid val

skall finnas röstlängd och att rösträtten, på sätt i vallagen närmare bestämts,

skall grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst,

även om förändring inträffar före valet.

Rösträttsåldern vid kommunala val sammanfaller med rösträttsåldern

vid andrakammarval (7 § landstingslagen, 6 § kommunallagen, 6 § kommunallagen

för Stockholm och 9 och 34 §§ lagen om församlingsstyrelse).

Tidigare reformförslag. Vid olika tillfällen under senare år har i riksdagen

fråga väckts om sänkning av rösträttsåldern. I motionerna 1958 B I:

154 och II: 219 föreslogs sålunda att rösträtt skulle erhållas under det kalenderår,

då vederbörande fyllde 21 år. Motionerna avstyrktes av konstitu
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 95

tionsutskottet (uti. nr 3) under hänvisning till författningsutredningens arbete

och avslogs av riksdagen.

Förslaget att rösträttsåldern skulle sänkas med ett år framfördes ånyo

år 1960 i motionerna I: 144 och II: 177. Motionärerna yrkade därutöver en

utredning rörande ytterligare sänkning av rösträttsåldern i samband med

en översyn av de olika myndighetsåldrarna med avseende på medborgerliga

rättigheter, skyldigheter och ansvarsförpliktelser. Samtidigt föreslogs i motionerna

1:333 och 11:421, att riksdagen skulle begära skyndsam utredning

och förslag om sänkning av rösträttsåldern till 18 år. I sitt utlåtande (nr 9)

uttalade konstitutionsutskottet beträffande rösträttsåldern, att denna icke

borde sänkas så, att den som på grund av sin ålder var omyndig, kunde

få deltaga i allmänna val. Enär rösträttsåldern numera så nära sammanföll

med den i föräldrabalken reglerade allmänna myndighetsåldern ansåg utskottet,

att några principiella erinringar näppeligen kunde resas mot en sådan

sänkning av rösträttsåldern, att denna kom att helt sammanfalla med

myndighetsåldern. Under hänvisning till författningsutredningens uppgifter

avstyrkte utskottet motionerna. Riksdagen biföll utskottets förslag.

Yrkandet om utredning och förslag om sänkning av rösträttsåldern till

18 år framfördes därefter år 1962 i motionen II: 466. I sitt utlåtande (nr 4)

anförde konstitutionsutskottet, att motionen icke gav utskottet anledning

frångå sin två år tidigare uttalade uppfattning. Utskottet avstyrkte sålunda

motionen, som därefter avslogs av riksdagen.

Författningsutredningens förslag. Författningsutredningen anser att skäl

föreligger för en sänkning av rösträttsåldern. Ungdomens politiska intresse

har sålunda starkt ökat såsom särskilt 1960 års val visat. Vid detta val

kunde de två yngsta årsklasserna uppvisa ett väsentligt högre valdeltagande

än tidigare. Procenttalen var för männen i dessa två årsklasser

78,1 respektive 79,2 samt för kvinnorna 79,0 respektive 80,7.

Bestämmelserna angående rösträttsåldern är nu så utformade, att rösträtt

inträder året efter det en person uppnått 21 år. Denna utformning är

enligt utredningens mening otillfredsställande. Rösträttsåldern bör liksom

myndighetsåldern inträda den dag en person uppnår viss ålder. Utformningen

leder till att flertalet av 21-åringarna saknar rösträtt vid de allmänna

val som äger rum i september. Det måste enligt utredningens mening

betraktas som stötande, att personer som är myndiga icke äger rösta,

och det är angeläget att detta rättas till. Då utformningen av åldersstrecket

tillkommit av tekniska skäl — från röstlängdssynpunkt är det enklare

att räkna med hela årsklasser —- har utredningen undersökt, om det

finns några avgörande hinder av teknisk art mot att ändra rösträttsbestämmelserna

så, att soin villkor för rösträtt uppställes kravet på att vederbörande

senast å valdagen skall ha uppnått viss ålder.

Såvitt utredningen kunnat finna torde några avgörande hinder av tek
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

nisk art icke föreligga mot att låta rösträttsåldern inträda den dag en person

uppnår viss ålder. Med de moderna maskiner, som kommer att stå

till förfogande för folkbokföringen, torde det kunna gå betydligt snabbare

att upprätta röstlängderna och eventuellt vara möjligt att fastställa röstlängder

för varje särskilt val.

Vad angår frågan, vid vilken ålder rösträtt bör inträda, föreslår utredningen,

att rösträttsåldern bestämmes till fyllda 20 år. I förhållande till

gällande rätt innebär förslaget sålunda en sänkning av rösträttsåldern vid

riksdagsvalen med inemot två år. Utredningen påpekar, att förslaget icke

står i överensstämmelse med den vid skilda tillfällen uttalade uppfattningen,

att den som ej är myndig icke heller bör få rösta. Det förhållandet att

den föreslagna rösträttsåldern understiger den allmänna myndighetsåldern

med ett år innefattar dock enligt utredningens mening icke något

avgörande argument mot förslaget. Utredningen förutsätter emellertid att

de komplikationer som eventuellt kan uppstå, om rösträttsåldern sättes

lägre än myndighetsåldern, undersökes närmare i samband med behandlingen

av utredningens förslag.

Remissyttrandena. Remissbehandlingen av författningsutredningens förslag

rörande rösträttsåldern var ännu icke helt avslutad då Kungl. Maj :ts

nu förevarande proposition avlämnades till riksdagen. Någon fullständig

bearbetning av yttrandena har således inte kunnat ske. Departementschefen

begränsar sig därför till en redogörelse för yttranden från vissa för ämnet

mera centrala remissorgan. Samtliga remissyttranden i ämnet har emellertid

överlämnats till utskottet och sålunda varit tillgängliga vid ärendets behandling.

Regeringsrättens ledamöter påpekar, att den föreslagna sänkningen av

rösträttsåldern, såsom författningsutredningen själv antytt, är förbunden

med vissa komplikationer, ehuru dessa icke undersökts av utredningen. En

sådan komplikation består i att sinnessjuka och efterblivna personer, som

antingen enligt 10 kap. 1 § föräldrabalken vid uppnådda 21 år blir omyndigförklarade

eller enligt 2 § samma kapitel förklarats skola förbli omyndiga

jämväl efter uppnådd myndighetsålder, enligt förslaget skulle äga rösträtt

under en icke obetydlig övergångstid och lagligen icke kunna fråntagas denna.

Denna konsekvens är givetvis icke önskvärd. Påpekas kan även, att icke

minst ur teknisk synpunkt betydande fördelar torde vara förenade med den

nuvarande ordningen, enligt vilken rösträtt inträder först kalenderåret närmast

efter det, då man uppnått rösträttsålder.

Jämväl Svea hovrätt understryker i sitt yttrande att vissa olägenheter

skulle uppkomma om rösträttsåldern blir lägre än myndighetsåldern samtidigt

som regeln upprätthålles att den som är förklarad omyndig icke skall

äga rösta. För hovrätten synes det icke kunna vara meningen, att 20-åringar,

som på grund av sinnesslöhet eller annan mental defekt förklarats skola

s. 97 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 19(H

97

vara omyndiga även efter 21 år, skall ha rösträtt före men icke efter myndighetsdagen.

Genom tillägg i lagtexten kan naturligtvis dessa personer uteslutas

från denna tidsbegränsade rösträtt. Man når dock icke härigenom alla

dem, som har liknande mentala defekter men som av en eller annan orsak

icke blivit föremål för någon förtida omyndighetsförklaring. Det sagda

finner hovrätten vara ett icke oväsentligt skäl till att ställa sig tvivlande till

förslaget att låta rösträtten inträda före myndighetsåldern.

Enligt vad fortsättningsvis framhålles i hovrättens yttrande är det icke

utan vidare klart att rösträtt bör fråntagas envar som blir förklarad omyndig,

Att personer, vilka till följd av sinnessjukdom, sinnesslöhet etc. icke

rimligen kan tillerkännas rättshandlingsförmåga, bör vara uteslutna från

rösträtt är naturligt. Annorlunda är dock fallet med personer som, måhända

på egen begäran, förklarats omyndiga enbart eller väsentligen därför att

de icke kan sköta sina ekonomiska angelägenheter. Med nuvarande förmynderskapslagstiftning

finner hovrätten det emellertid vara svårt att, i vad

gäller rösträtt, särskilja dessa olika kategorier. Hovrätten anser sig i detta

sammanhang därför endast vilja framhålla önskvärdheten av att frågan om

olika former av omyndighet tages upp till översyn.

1955 års valutredning avstyrker att rösträttsåldern på sätt författningsutredningen

föreslagit bestämmes till fyllda 20 år. Enligt valutredningens

mening hade det mot bakgrunden av riksdagens tidigare ställningstaganden

varit följdriktigare, om författningsutredningen föreslagit en sänkning av

rösträttsåldern med ett år i stället för två. Visserligen skulle även då vissa

personer, som icke uppnått myndig ålder, få rösträtt, nämligen — vid septemberval

— de som under valåret fyller 21 år först efter valdagen, uppskattningsvis

cirka en fjärdedel av åldersklassen. De principiella betänkligheter,

som kan resas mot en sådan utformning av rösträttsstrecket, anser

valutredningen vara väsentligt mindre än om en sänkning av rösträttsåldern

sker med två år.

Vad angår de tekniska förutsättningarna för att låta rösträtten inträda

på myndighetsdagen eller i anslutning till denna anför valutredningen bl. a.:

Om rösträtt skall tillkomma vederbörande fr. o. in. 21-årsdagen — valutredningen

utgår i det följande från att den som är omyndig på grund av

ålder inte skall ha rösträtt — blir det oundvikligt att beträffande alla dem

som uppnår 21-årsåldern först efter röstlängdens underskrivande anteckna

fr. o. in. vilken dag han äger rösträtt; t. ex. »Rösträtt fr. o. in. 25/9

1964». Av formuläret till röstlängd synes genom särskild anvisningstext

böra klargöras att person, som till följd av sin ålder är röstberättigad först

fr. o. m. viss dag, trots detta äger rösträtt om han vid »tvådagarsval» uppnår

21-årsåldern först på »andra valdagen».

Konsekvensen blir att, med nuvarande tekniska system för framställning

av stomme till röstlängd, lokal skattemyndighet i kol. 4 i röstlängden skall,

med ledning av den födelsetidsangivelse som finnes i kol. 1, särskilt anteckna

dagen för rösträttens inträde. Risk föreligger att felaktigheter kan

4 llihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 and. Xr 19

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

uppkomma till följd av felläsning och felskrift. Även om denna risk inte

bör överskattas, kan man dock inte helt bortse från att fel lätt kan uppkomma.

Med det tekniska system som avses skola tillämpas fr. o. m. 1968

öppnas möjlighet att maskinellt göra motsvarande anteckningar i kol. 4,

vilket kommer att reducera felriskerna. Röstlängdsupprättaren måste dock

det oaktat noga kontrollera att anteckningarna är riktiga.

Den föreslagna ordningen medför emellertid utan tvekan stora risker

för att fel kan uppkomma även vid röstningsförfarandet. Röstningsförfarande

och sammanräkningsförfarande kommer också att tyngas av att vederbörande

skall ha uppmärksamheten fästad på de röstandes födelsetid.

Valutredningen finner redan här berörda förhållanden medföra så uppenbara

olägenheter att den av författningsutredningen föreslagna bestämningen

av rösträttsåldern icke kan godtagas.

En lösning av problemet att skapa ökad möjlighet att rösta för alla till

myndig ålder komna personer bör enligt valutredningens mening hellre vinnas

på så sätt, att rösträtt tillägges svensk medborgare som senast under

nästföregående år uppnått 20 års ålder och ej är förklarad omyndig. Valutredningen

tillägger, att den icke härigenom tagit ståndpunkt till frågan,

hur hög själva myndighetsåldern bör vara.

Statistiska centralbyrån finner för sin del det med nuvarande organisation

av folkbokföringen stöta på betydande svårigheter att genomföra det av författningsutredningen

framförda förslaget att låta rösträttsåldern inträda

den dag en person uppnår viss ålder.

Uppbördsorganisationskommittén påpekar att ett genomförande av författningsutredningens

förslag förutsätter att det i röstlängden för envar,

som fyller 20 år under den tid röstlängden gäller, göres särskild anteckning,

varav framgår att vederbörande har rösträtt först fr. o. m. viss dag. Uppgiften

kan med den maskinella utrustning, som avses skola användas fr. o. m.

hösten 1967, verkställas maskinellt. Kommittén finner därför förslaget helt

genomförbart såvitt avser röstlängdernas upprättande. Enligt vad som framhålles

kan det dock bli fråga om något ökat arbete och viss ökad felrisk vid

röstlängdsupprättandet och vid röstningsförfarandet, enär särskild uppmärksamhet

måste ägnas åt kontroll av »födelsedagen».

Departementschefen. Enligt departementschefens mening bör en sänkning

av rösträttsåldern komma till stånd. Departementschefen anför därvid följande:
Största

delen av vår ungdom i det åldersskikt, varom här är fråga, besitter

helt säkert den allmänna mognad, det intresse för medborgerliga

angelägenheter och den insikt i samhälleliga frågor som bör krävas för rätt

att deltaga i politiska och kommunala val. Med hänsyn härtill ter sig en

sänkning av rösträttsåldern motiverad.

Vad angår frågan hur stor sänkning som bör ske har uppfattningarna gått

starkt i sär. Önskemålen i olika framkomna förslag varierar mellan en sänkning

till fyllda 18 år och eu sänkning till fyllda 21 år. Av särskilt intresse i

detta sammanhang är riksdagens vid olika tillfällen gjorda uttalande, att

rösträttsåldern icke bör sänkas så, att den som på grund av sin ålder är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr i9 år 196i

99

omyndig kan få deltaga i allmänna val. Den ståndpunkt, riksdagen sålunda

givit till känna, är helt naturlig med hänsyn till att i vår lagstiftning är infört

kravet att väljare ej får vara omyndigförklarad. Någon förändring av

detta krav har icke förordats vare sig av författningsutredningen eller av

remissinstanserna. I det partiella reformarbete på grundlagsstiftningens område,

som jag nu förordar, bör därför denna riksdagens ståndpunkt vara

vägledande. Frågan kan givetvis komma i ett annat läge, om, såsom Svea

hovrätt ansett önskvärt, spörsmålet om olika former av omyndighet tages

upp till översyn. Jag återkommer till detta spörsmål senare.

Två olika handlingsmöjligheter står till buds. En möjlighet är att låta

rösträtt tillkomma den som senast valdagen fyllt 21 år. Även en sådan lösning

medför emellertid på grund av att röstmottagning pågår under en

tidsperiod en viss avvikelse från grundsatsen att underårig icke bör få

rösta. Härtill kommer att iösningen är förenad med bestämda praktiska

olägenheter. Med nuvarande maskinella utrustning kommer med den angivna

lösningen olika arbetsmoment vid valets förberedande och genomförande

att tyngas.

Beträffande den andra handlingsmöjligheten anför departementschefen:

Den andra möjligheten är att bestämma rösträttsåldern så, att valrätt

tillkommer den som senast föregående kalenderår uppnått 20 års ålder. Eu

sådan mer schematisk metod för rösträttsålderns bestämmande har sedan

gammalt tillämpats i vår vallagstiftning. Den har visat sig föra till en

för det praktiska valarbetet ändamålsenlig och lätthanterlig ordning med

vilken de i valarbetet sysselsatta är väl förtrogna. Denna lösning har därför

ur praktisk synpunkt ett avgjort företräde framför den förra. Å andra

sidan medför det nu behandlade alternativet en något större avvikelse från

den av riksdagen intagna ståndpunkten än den förut diskuterade utvägen.

De som uppnår 21 års ålder efter valdagen men före valårets utgång får

nämligen deltaga i valet, oaktat de vid valtillfället icke uppnått myndig

ålder. Vid de ordinarie valen rör det sig här om den i förhållande till hela

väljarkåren numerärt obetydliga grupp av personer, som uppnår myndig

ålder inom några enstaka månader efter valet och alltså vid valtillfället är

i det närmaste myndiga. Under den närmaste framtiden blir det i runda

tal fråga om cirka" 30 000 personer. Skillnaden i allmän mognad och

samhällelig insikt mellan dem som blivit myndiga strax före valet och dem

som uppnår myndighetsåldern kort efter valet är generellt sett icke av den

karaktär, att man av hänsyn därtill behöver hysa betänkligheter mot nu

ifrågavarande alternativ. I den förhållandevis begränsade grupp av underåriga,

som med denna lösning skulle erhalla rösträtt, kan givetvis förekomma

en eller annan, som kan förutsättas bli förklarad omyndig för tid efter

uppnådd myndighetsålder. Har sådan förklaring meddelats, bör vederbörande

— i likhet med vad nu gäller beträffande den som efter fyllda 21 år

förklaras omyndig — vara från rösträtt utesluten, i den mån icke den av

praktiska skäl förestavade regeln om röstlängdens ovillkorliga giltighet

föranleder undantag härifrån. Att eu dylik förklaring icke i civilrättsligt

hänseende har rättslig verkan förrän vederbörande uppnått myndighetsåldern,

hindrar icke, alt förklaringen i valrättsligt hänseende tillägges betydelse

redan dessförinnan. Omyndighetsförklaring utverkas emellertid i

allmänhet icke förrän vederbörande fyllt 21 år, därför att det civilrättsliga

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 5 samt. 2 avd. AV It!

opaginerad Kontrollera mot PDF

100 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196-t

behovet därav först då aktualiseras. Man måste därför med nu ifrågavarande

alternativ räkna med att fall kan förekomma, där en underårig

blir röstberättigad, ehuru omyndighetsförklaring är indicerad. Att rösträtt

kan tillkomma någon som fyller förutsättningarna för omyndighetsförklaring,

är emellertid icke någon för underåriga väljare specifik företeelse.

Även bland de till myndig ålder komna kan fall förekomma, där indikationerna

för omyndighetsförklaring föreligger utan att sådan förklaring

utverkats, exempelvis därför att vederbörandes egendoms- eller levnadstorhållanden

gör behovet därav ringa. Så länge gruppen underåriga med

rösträtt redan totalt sett skulle vara till antalet så begränsad som den

skulle bli med den här ifrågasatta lösningen, måste under alla omständigheter

fall av denna typ bli mycket tunnsådda. På grund härav och då med

nuvarande ordning till och med den som faktiskt blivit omyndigförklarad

temporärt kan, jämlikt regeln om röstlängdens ovillkorliga vitsord, äga

utöva rösträtt utan att i de sporadiska fall, där detta inträffat, några

olägenheter därav försports, finnes knappast skäl befara något egentligt

men av en ordning, enligt vilken en strax till myndig ålder kommen person,

vars omyndighetsförklaring är indicerad, skulle i något sällsynt fall

få möjlighet att utöva rösträtt vid allmänt val.

Psu ifragavarande alternativ får därför även vid en bedömning från principiella

utgångspunkter anses godtagbart. Med hänsyn härtill och då detta

alternativ ur praktikabilitetssynpunkt är överlägset den andra ifrågasatta

utvägen, vill jag för min del förorda det sist behandlade alternativet. Något

schematiskt kan denna lösning för de ordinarie valens vidkommande sägas

innebära, att lägsta rösträttsåldern sänkes från nuvarande 21 3/4 år till

20 3/4 år. Man får därmed rösträttsåldern att så nära sammanfalla med

myndighetsåldern som av hänsyn till kravet på ett möjligast enkelt och

lättpraktikabelt valsystem låter sig göra. Frågan om en längre gående sänkning

av rösträttsåldern bör enligt min mening, i överensstämmelse med

den av riksdagen intagna ståndpunkten, anstå till dess ställning tagits till

spörsmålet hur hög myndighetsåldern bör vara. Det är min avsikt att inom

kort hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att göra

en översyn av förmynderskapslagstiftningen, däribland frågan om myndighetsåldern

och den av Svea hovrätt berörda frågan om olika former

av omyndighet. De nuvarande bestämmelserna om myndighetsåldern har

tillkommit som ett resultat av nordiskt lagstiftningssamarbete. Givetvis

skall även den nya utredningen ske i samarbete med övriga nordiska länder.

Rekommendation av Nordiska rådet. Kungl. Maj :ts skrivelse (nr 84) till

innevarande riksdag med överlämnande av redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation har såvitt densamma avser A: 2 Medborgarskapslagstiltning;

sänkt rösträttsålder hänvisats till konstitutionsutskottet.

Av redogörelsen framgår att Nordiska rådet vid dess tolfte session beslutat

antaga en rekommendation till regeringarna att företaga en undersökning

av möjligheterna att sänka rösträttsåldern i de nordiska länderna, varvid

rösträttsålderns sammanhang med myndighetsåldern särskilt borde beaktas.

Motionerna. I de likalydande, vid 1963 års riksdag väckta men till innevarande

riksdag uppskjutna motionerna I: 1 och II: 1 föreslogs att rösträtt

s. 101 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964 101

vid allmänna val skulle inträda det år vederbörande fyller 21 år. Samtidigt

hemställdes i motionerna om sådan utredning rörande myndighetsåldern,

som skulle möjliggöra en ytterligare sänkning av rösträttsåldern till förslagsvis

18 år.

Vid innevarande års riksdag har i motionerna I: 2 och II: 3, I: 320 och

II: 305 samt II: 470 föreslagits, att rösträtt vid politiska och kommunala val

skall inträda året efter det vederbörande fyllt 18 år, medan i motionerna

I: 455 och II: 546 hemställts om sänkning av rösträttsåldern till fyllda 18 år.

I den i anledning av förevarande proposition väckta motionen II: 989

hemställer motionären om sådan ändring av § 16 riksdagsordningen att valrätt

ej må utövas av den som är omyndig.

Utskottet. En sänkning av rösträttsåldern är motiverad. Med nuvarande

ordning inträder rösträtten först året efter uppnådd myndighet. Därigenom

är ett icke ringa antal myndiga personer uteslutna från rösträtt. Detta måste

anses vara otillfredsställande. De som uppnått 21 års ålder bör därför, om

de i övrigt uppfyller valrättsvillkoren, erhålla rösträtt.

Skäl kan anföras för en längre gående sänkning av rösträttsåldern, men i

likhet med departementschefen anser utskottet att en ytterligare sänkning

har samband med regleringen av myndighetsålder och förmynderskap. Frågan

om sänkt myndighetsålder och olika former av omyndighet kommer

enligt departementschefen att bli föremål för särskild utredning. Från första

lagutskottet har utskottet inhämtat att motionsvis väckt yrkande om utredning

angående sänkt myndighetsålder av utskottet avstyrkts under hänvisning

till den av departementschefen planerade utredningen.

Eftersom nu gällande regler om rösträtt undantager från rösträtt den som

står under förmynderskap finner utskottet att en ytterligare sänkning av

rösträttsåldern bör föregås av en prövning av myndighetsåldern och olika

former av omyndighet.

Kungl Maj :ts förslag till sänkning av rösträttsåldern ansluter till den

ståndpunkt utskottet och riksdagen intog år 1962. Rösträttsåldern bör med

nu gällande myndighetsålder och förmynderskapslagstiftning nära ansluta

till myndighetsåldern. Nu tillgängliga tekniska hjälpmedel gör det emellertid

knappast möjligt att låta rösträtten helt sammanfalla med uppnådd myndighetsålder.

Mindre avvikelser är ofrånkomliga om inte riskerna för fel vid

uppgörande av röstlängd och vid valförrättning skall bli stora. Med hänsyn

härtill kan utskottet tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag varigenom valrätt tillkommer

den som senast föregående kalenderår uppnått 20 års ålder. Med

vad utskottet sålunda föreslagit torde de från 1963 års riksdag uppskjutna

motionerna I: 1 och II: 1 få anses besvarade. Utskottet avstyrker vid innevarande

års riksdag väckta motionerna 1:2 och 11:3, 1:320 och 11:305,

1: 455 och II: 546 samt II: 470 vari föreslås en lägre rösträttsålder.

Ett begränsat antal personer, som ännu inte fyllt 21 år vid valtillfället,

får sålunda rösträtt genom vad utskottet tillstyrkt. Med hänsyn till de tek
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

niska svårigheterna att låta rösträtt inträda från myndighetsdagen kan den

angivna avvikelsen betraktas som godtagbar. Utskottet avstyrker därför det

i motionen II: 989 framställda yrkandet om hinder för omyndig att utöva

rösträtt.

Om det skulle visa sig att det i framtiden tekniskt går att lösa de problem

som är förbundna med rösträtt från datum för uppnådd ålder bör frågan

om rösträttsålderns reglering ånyo prövas.

11. Sjukas, invaliders och åldringars rösträttsutövning

Gällande bestämmelser. Enligt 24 § riksdagsordningen må rösträtt ej

utövas av annan valberättigad än den som, på sätt i vallagen sägs, vid valförrättning

inställer sig personligen. Dock må valberättigad, som till följd

av vistelse utom riket eller yrkes- eller tjänsteförpliktelse är förhindrad

att iakttaga sådan inställelse, i den utsträckning och under de villkor som

stadgas i vallagen avge valsedel före valet. Vidare må make, i den ordning

som stadgas i nämnda lag, avge valsedel genom andra maken.

De närmare bestämmelserna i vallagen innebär i korthet följande.

Röstning skall som regel ske vid personlig inställelse på valdagen vid

valförrättningen för det valdistrikt, där väljaren är uppförd i röstlängden.

Genom en särskild bestämmelse har väljare, som på grund av kroppsligt

fel är oförmögen att i föreskriven ordning avge sin röst vid valförrättningen,

medgetts rätt att till biträde vid röstningen anlita den han själv därtill

utser. Bestämmelsen befriar dock icke sådan väljare från att personligen

inställa sig.

Den, som på grund av vistelse å annan ort inom riket är förhindrad att

rösta vid valförrättningen för det valdistrikt han tillhör, må på valdagen

avlämna sin valsedel till röstmottagare å postanstalt. För väljare, som

vårdas å sjukvårdsanstalt inom riket, vid vilken postanstalt finns inrättad,

gäller dock den särbestämmelsen, att han må på valdagen rösta på denna

postanstalt, även om sjukvårdsanstalten är belägen å den ort, där han är

uppförd i röstlängden. Vid vistelse utom riket äger väljare avlämna valsedel

å svensk beskickning, svenskt konsulat eller svenskt fartyg, där

röstmottagning är anordnad.

Röstning före valdagen är medgiven röstberättigad, som med skäl kan

antagas komma att vistas utom riket å valdagen, eller som utövar militärtjänst

eller tillhör vissa särskilt angivna yrkeskategorier och kan antagas

till följd av tjänstens utövning vara förhindrad att rösta på valdagen.

Även i dessa fall sker röstning inför röstmottagare, inom riket å

postanstalt och utom riket å svensk beskickning, svenskt konsulat eller

svenskt fartyg, där röstmottagning är anordnad.

I samtliga nu nämnda fall förutsättes, att väljaren personligen inställer

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 103

sig inför röstmottagaren. Röstning utan personlig inställelse kan endast

förekomma genom äktamakeförsändelse. Sådan får anordnas tidigast trettio

dagar före valet. För försändelsen skall användas särskilda kuvert, ett

innerkuvert och ett ytterkuvert. Försändelsens anordnande skall ske på så

sätt, att väljaren själv frivilligt inlägger sin valsedel i innerkuvertet och

tillsluter detta samt i närvaro av ett vittne inlägger innerkuvertet i ytter - kuvertet, vilket omedelbart därpå tillslutes av väljaren. En på ytterkuvertet

anbragt förklaring, att sålunda tillgått, skall därefter av väljaren

egenhändigt undertecknas. Vid namnet tecknas uppgift på det valdistrikt

väljaren vid tiden för valet tillhör och hans hemvist inom valdistriktet.

Vittnet intygar på ytterkuvertet, med angivande av dag och ort för intygets

meddelande, att väljaren egenhändigt undertecknat nämnda förklaring.

Till vittne må icke tagas väljarens make och ej heller barn till väljaren

eller hans make. Valsedelsförsändelsen skall i allmänhet överlämnas

av den andra maken vid personlig inställelse vid valförrättningen för

den röstande makens valdistrikt. Äkta make, som själv röstar inför särskild

röstmottagare, äger dock samtidigt avlämna valsedelsförsändelse

från andra maken.

Vissa tidigare framförda reformförslag. Frågan om sjukas, invaliders

och åldringars deltagande i allmänna val hav tidigare vid åtskilliga tillfällen

varit föremål för uppmärksamhet. Den upptogs sålunda till behandling

av 1944 års vallagssakkunniga (SOU 1945: 64), vilka bl. a. övervägde möjligheten

att låta personer, som på grund av sitt hälsotillstånd är urståndsatta

att personligen inställa sig för röstavgivning, få rösta medelst valsedelsförsändelse,

anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med vad

som gäller för äktamakeförsändelse. De sakkunniga fann en sådan ordning

möta allvarliga betänkligheter, särskilt med hänsyn till valsäkerheten.

Däremot framlade de sakkunniga förslag till en mera begransad

reform i syfte att underlätta valdeltagandet för sådana sjuka, som ■vårdas

å sjukvårdsanstalt, vid vilken postanstalt är inrättad. Förslaget harom

lades till grund för lagstiftning år 1948.

Frågan om rätt för ifrågavarande väljarkategori att rösta genom särskild

valsedelsförsändelse kom under riksdagens prövning åren 1949 och

1954 på grund av väckta motioner. Dessa avslogs i enlighet med konstitutionsutskottets

hemställan (uti. nr 22 resp. 4). Utskottet uttalade, att allvarliga

betänkligheter mötte, särskilt med hänsyn till svårigheterna att

bevara valhemligheten och skapa garantier mot obehörig påverkan.

1955 års valutredning. Den här berörda frågan har vid tre tillfällen behandlats

av 1955 års valutredning. Medan denna ännu var en enmansutredning,

avlämnades sålunda en promemoria år 1958 (stencilerad) med

förslag till vissa åtgärder för att underlätta för sjuka, invalider och åldring
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

ar — personer med kroppsligt fel — att utöva sin rösträtt vid valförrättningen

i det egna valdistriktet. Däri uttalades, att utredningsmannen med

liänsyn till de av 1944 års vallagssakkunniga anförda skälen och den av

riksdagen intagna ståndpunkten ej ansåg sig böra framlägga förslag om

röstning medelst \alsedelsförsändelse för den bei''örda väljarkategorien.

Om kravet på personlig inställelse sålunda skulle behållas, syntes den enda

möjligheten att underlätta dessa valberättigades röstning vara att låta denna

försiggå på sådant sätt, att väljaren icke behövde förflytta sig in i

själva vallokalen utan fick avlämna sin röst utanför densamma. Utredningsmannen

föreslog vissa ändringar av vallagsbestämmelserna för att

möjliggöra en sådan ordning.

Vid remissbehandlingen framfördes åtskillig kritik mot det framlagda

förslaget. Särskilt framhölls, att den största svårigheten för ifrågavarande

väljare vanligen ej är att förflytta sig in i vallokalen utan över huvud

lämna bostaden. Den föreslagna reformen skulle därför få begränsad betydelse.

I övrigt framhölls, att förfarandet skulle bli omständligt och

störa valförrättningens gång. Även med hänsyn till valsäkerheten och valhemlighetens

bevarande anfördes vissa betänkligheter.

Frågan återupptogs härefter av valutredningen på grundval av tilläggsdirektiv

år 1958 och sedan utredningen samma år förstärkts med ytterligare

ledamöter. I ett betänkande år 1961 (SOU 1961: 20) redovisades förnyade

överväganden i ämnet. Utredningen framlade, utan närmare detaljutformning,

två alternativa principförslag, det ena innebärande ett system

med ambulerande röstmottagare, det andra ett system med valsedelsförsändelse.

Tillvägagångssättet vid ambulerande röstmottagning innebar enligt förslaget,

att den som efter förhandsanmälan medgetts rätt att rösta inför

sådan röstmottagare erhöll meddelande därom med angivande av den

ungefärliga tid, då besök kunde väntas av röstmottagarna, vilka borde

vara minst två av valnämnden förordnade personer. Valnämnden skulle

upprätta förteckningar distriktsvis över de personer, vilka medgetts rätt

att rösta inför ambulerande röstmottagare. Dessa förteckningar borde

göras så fullständiga, att de vore att anse såsom utdrag ur röstlängden.

Själva röstningen skulle ordnas på samma sätt som poströstningen tillgick.

Det skulle ankomma på röstmottagarna att överlämna valsedelsförsändelserna

till valförrättaren. Röstmottagningen måste vara avslutad i så

god tid, att röstmottagarna kunde inställa sig i vallokalen, innan den

preliminära röstsammanräkningen påbörjats.

Röstning i nu angiven ordning förutsattes skola vara medgiven endast

den, Ailkens hälsotillstånd utgjorde ett bestämt hinder mot personlig inställelse

vid valförrättningen. Hindret skulle styrkas med läkarintyg eller därmed

jämförligt intyg.

Systemet med valsedelsförsändelse innebar enligt förslaget, att den

s. 105 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 105

sjuke borde, på samma sätt som äkta make, ha att vid anordnandet av

sådan försändelse frivilligt inlägga sin valsedel i ett innerkuvert samt tillsluta

detta. Därefter skulle väljaren i närvaro av ett vittne inlägga innerkuvertet

i ett ytterkuvert, vilket omedelbart därefter tillslöts av väljaren.

Utredningen framhöll, att det vore tydligt, att om sjuka och gamla skulle

tillåtas rösta genom valsedelsförsändelse på samma sätt som äkta makar,

risken för obehörig påverkan skulle öka. Med hänsyn härtill föreslogs,

att till vittne skulle få anlitas endast personer med särskilda kvalifikationer

och med sådan auktoritet, att deras blotta närvaro vid valsedelsförsändelsens

anordnande utgjorde en garanti mot missbruk. Som vittne

tänkte sig utredningen, att nämndeman, lands- och stadsfiskal, sjukhusläkare,

provinsialläkare, distriktssköterska samt av valnämnden förordnade

personer skulle fungera. Avlämnandet av valsedelsförsändelsen i vallokalen

borde normalt men ej obligatoriskt ske genom vittnet.

Rätt att rösta genom valsedelsförsändelse skulle enligt förslaget tillkomma

endast sådana sjuka och gamla, vilka på grund av sjukdom eller

ålder vore helt ur stånd att personligen infinna sig vid valförrättningen.

Prövningen av frågan, huruvida rätt att rösta genom valsedelsförsändelse

förelåg i det särskilda fallet, skulle ske på så sätt att vederbörande genom

intyg fick styrka, att han på grund av sjukdom eller ålder var oförmögen

att iakttaga personlig inställelse.

Remissbehandlingen av valutredningens betänkande gav sammanfattningsvis

till resultat, att av 31 remissorgan 4 (två länsstyrelser, Svenska

landstingsförbundet och Sveriges folkpensionärers riksförbund) tillstyrkte

ett system med ambulerande röstmottagning, medan 16 (tolv länsstyrelser,

generalpoststyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund och De vanföras riksförbund) förordade ett system med valsedelsförsändelse

och 11 (överståthållarämbetet och tio länsstyrelser) avstyrkte

eller ställde sig tveksamma till bägge systemen.

Mot systemet med ambulerande röstmottagning framhölls särskilt, att

det var alltför omständligt och svårbemästrat. Tillämpningssvårigheter befarades

med hänsyn till såväl glesbygder som större tätorter. Det uttalades,

att väljarna i fråga i viss mån måste bli beroende av valnämndernas goda

vilja. Det framhölls även, att antalet röstande med denna ordning kunde

förväntas bli ganska ringa med hänsyn till att stränga krav måste uppställas

för rätten att taga ambulerande röstmottagare i anspråk.

Med avseende å systemet med valsedelsförsändelse framhölls särskilt,

att de praktiska möjligheterna att genomföra detta vore större än vad

gällde det andra systemet. Det utgjorde sålunda en naturlig påbyggnad på

förfarandet med röstning medelst äktamakeförsändelse. En viss risk för

obehörig påverkan påtalades, ehuru från flera håll framhölls, att motsvarande

risk förelåg även vid äktamakeförsändelse. Utformningen av ett

system med valsedelsförsändelse var föremål för mycket delade meningar.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Särskilt de föreslagna kraven på förhandsprövning och på kvalificerat

vittne föranledde skilda ställningstaganden. Vissa remissinstanser ville sålunda

tillstyrka båda dessa förslag, medan andra förordade att endast förhandsprövning

skulle krävas och ytterligare andra endast fann kravet på

kvalificerat vittne erforderligt och vissa slutligen ansåg att systemet icke

borde förenas med krav på vare sig förhandsprövning eller kvalificerat

vittne.

I ett betänkande år 1963 (SOU 1963:54) har valutredningen slutfört

sin behandling av den berörda frågan. På grundval av remissyttrandena

över 1961 års principförslag har utredningen funnit, att systemet med

valsedelsförsändelse är att föredraga. Som huvudskäl härför anföres, att

man måste eftersträva ett system, som är så enkelt och lätthanterligt, att

det verkligen kan få praktisk betydelse.

Utredningen förordar, att en påbyggnad göres på reglerna om äktamakeförsändelse,

och betonar särskilt, att det är en betydande fördel att

kunna bygga vidare på ett redan existerande institut, vilket allmänt accepterats.

Endast sådana avvikelser anses böra stadgas, som är direkt motiverade

av den berörda välj arkategorien eller valsäkerhetshänsyn.

Enligt utredningens mening bör rätt att rösta genom valsedelsförsändelse

tillkomma personer, vilka på grund av sjukdom, lyte, vanförhet eller

hög ålder är oförmögna att personligen inställa sig i vallokalen i sitt valdistrikt.

Under intryck av vad som förekommit under den tidigare remissbehandlingen

anser utredningen sig numera böra frånfalla kravet på förhandsprövning.

Det bör enligt utredningens mening vara till fyllest, att

väljaren på det ytterkuvert, som avses skola komma till användning vid

röstningen, tecknar en på heder och samvete avgiven försäkran, att han

på grund av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder icke kan inställa sig i

vallokalen. Risken för missbruk torde enligt utredningen kunna elimineras

genom föreskrift, att väljarens försäkran skall vitsordas av vittne.

Med hänsyn till remissyttrandena över 1961 års principförslag har utredningen

funnit sig böra frånfalla kravet på kvalificerat vittne. I stället föreslås,

att två vittnen skall medverka vid valsedelsförsändelsens anordnande.

Det ena vittnet (vittne nr 1) bör vara antingen någon nära släkting till

väljaren eller dennes vårdare. För det andra vittnet (vittne nr 2)" bör

samma regler gälla som för vittne på äktamakeförsändelse. Lämpligen

bör som vittne icke få anlitas personer under 15 år. Denna inskränkning

föreslås gälla även vid äktamakeförsändelse. Valsedelsförsändelsen föreslås

skola överlämnas till valförrättaren av vittne nr 1.

I betänkandet har framlagts förslag till ändringar i vallagstiftningen och

i 24 § riksdagsordningen.

Vid remissbehandlingen har det nya förslaget i huvudsak tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissorgan. Avstyrkan
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i 107

de yttranden föreligger endast från två länsstyrelser, tre magistrater och

två kommunalborgmästare.

Bland de tillstyrkande remissorganen är även sådana, vilka i sina yttranden

över de år 1961 framlagda principförslagen ställt sig avvisande eller

tveksamma till ett system med valsedelsförsändelse. Så t. ex. har överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Östergötlands, Malmöhus, Gävleborgs, Jämtlands

och Västerbottens län, Svenska landstingsförbundet samt magistraten

i Östersund numera förklarat sig vilja godtaga ett dylikt system, utformat

på det sätt valutredningen förordat i sitt sista betänkande. De ändrade

ställningstagandena motiveras huvudsakligen med att det nya förslaget

synts enklare än det tidigare framlagda.

Frågan, om det föreslagna systemet erbjuder tillräckliga garantier mot

obehörig påverkan, har berörts i åtskilliga yttranden. Flera tillstyrkande

myndigheter har ansett systemet väl så säkert som det med ambulerande

röstmottagare. Andra remissorgan, som likaledes tillstyrkt, har dock uttalat

en annan mening.

I de avstyrkande yttrandena framhålles helt allmänt, att riskerna för

obehörig påverkan blir alltför stora med det förordade systemet och att

det saknas tillräckliga garantier mot missbruk av möjligheten att rösta

på det föreslagna sättet. Alternativet med ambulerande röstmottagare anses

överlag i dessa yttranden vara att föredraga av valsäkerhetsskäl.

De förordade reglerna för valsedelsförsändelsens anordnande har i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissorgan, som i princip

godtagit det föreslagna systemet. På en del håll ställer man sig dock

kritisk till den utformning bestämmelserna om vittnen erhållit i förslaget.

Några remissorgan förordar, att endast ett ojävigt vittne skall medverka.

Andra, som i princip tillstyrker två vittnen, har ansett, att den krets, varur

vittnet nr 1 skall kunna tagas, bör utvidgas, då åtskilliga väljare inom

den berörda kategorien torde sakna både nära släktingar och vårdare. Ytterligare

andra vill uppställa krav på särskilda kvalifikationer för vittnet

nr 2.

Departementschefen. Behovet av åtgärder för att underlätta valdeltagandet

för sjuka, invalider och åldringar understrykes inledningsvis av

departementschefen, som erinrar om att starka önskemål i denna riktning

länge uttalats från skilda håll. Emellertid är det enligt departementschefen

icke möjligt att inom ramen för gällande röstningsbestämmelser i

någon mera väsentlig grad bereda ifrågavarande väljarkategori lättnader

i valdeltagandet. Skall detta kunna vinnas, måste en särskild röstningsform

tillskapas, som direkt tar sikte på dessa väljare. Av de alternativ,

som utarbetats av valutredningen, förordar departementschefen, liksom utredningen

och flertalet remissorgan, ett system med valsedelsförsändelse.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Efter redogörelse för det närmare innehållet i valutredningens förslag uttalar

departementschefen därom:

Med den lagtekniska uppläggning av reformen, som jag i det följande

föreslår, har jag icke anledning att nu i detalj taga ståndpunkt till hur

valsedelsförsändelseinstitutet för hithörande väljare bör vara beskaffat.

Jag kan i förevar ande sammanhang, där fråga är om att i grundlag öppna

möjlighet att framdeles komplettera vallagen med bestämmelser om ett för

ifrågavarande väljare avsett valsedelsförsändelseinstitut, nöja mig med det

uttalandet, att valutredningens förslag rörande institutets närmare utformning,

såsom flertalet remissorgan funnit, förefaller väl ägnat att läggas

till grund för lagstiftning i ämnet. I anledning av vissa farhågor, som

från några håll yppats under remissbehandlingen, vill jag framhålla, att

hur ett valsedelsförsändelseinstitut än utformas, det svårligen låter sig

göra att totalt utesluta all risk för obehörig påverkan eller annat missbruk,

när man nödgas frångå principen om personlig inställelse vid valförrättning.

Med ett valsedelsförsändelseinstitut, i stort sett utformat efter

de av valutredningen uppdragna riktlinjerna, synes riskerna dock icke bli

sådana, att man av hänsyn till dem bör avstå från en så angelägen åtgärd

som att bereda sjuka, invalider och åldringar tillfredsställande möjligheter

att deltaga i allmänna val.

Förslag framlägges sålunda om sådan ändring i 24 § riksdagsordningen,

som öppnar möjlighet för genomförande av ett system med röstning medelst

valsedelsförsändelse för den berörda välj arkategorien. Därest detsamma

antages som vilande, förutskickas förslag till erforderliga bestämmelser

i vallagstiftningen komma att framläggas i anslutning till den

slutliga behandlingen av grundlagsfrågan.

Motionen. I den till denna punkt i propositionen nr 140 anknutna motionen

I: 818 uttalas, att det är högst angeläget att praktiska möjligheter

öppas för sjuka, invalider och åldringar att utöva sin rösträtt, men

att den väg, som valts av departementschefen och valutredningen, icke

synes tillfredsställande, främst ur valsäkerhetssynpunkt. I stället förordas

det av valutredningen tidigare framlagda alternativet med ambulerande

röstmottagare. Motionären uttalar, att mot detta system med rätta anmärkts,

att det blir omständligt och något betungande för myndigheterna.

Emellertid är det enligt motionären naturligt, att samhället tar på sig de

kostnader och besvär, som föranledes av att de valberättigade sättes i

stånd att utöva sin rösträtt. Med hänsyn till glesbygdsförhållandena förordas,

att ambulerande röstmottagning skall kunna ske även före valdagen,

vilket förutsätter ändring av 24 § riksdagsordningen. Förslag till ny lydelse

av detta stadgande framlägges i motionen.

Utskottet. Det har länge framstått som angeläget att förbättra möjligheterna

för sjuka, invalider och åldringar att utöva sin rösträtt. Det har emellertid

mött avsevärda svårigheter att lösa denna väljarkategoris särskilda

s. 109 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

109

problem på ett sätt, som tillfredsställande tillvaratar för vallagstiftningen

grundläggande hänsyn, främst upprätthållande av god valsäkerhet och bevarande

av valhemligheten.

bragan har under ett tlertal år varit föremål för ingående överväganden

av 1955 års valutredning, vilken stannat för att två lösningar i princip är

möjliga, nämligen dels ett system med valsedelsförsändelse, uppbyggt efter

mönster av reglerna om äktamakeförsändelse, dels ett system med ambulerande

röstmottagare. Det förra, som icke kan genomföras utan grundlagsändring,

har förordats av departementschefen och utredningen. Det senare,

som i allt fall därest röstning skall vara medgiven före valdagen ävenledes

förutsätter grundlagsändring, förordas i motionen I: 818. Utskottet har funnit

utredningen i ämnet ha gett vid handen, att vägande invändningar kan

resas mot ett system med ambulerande röstmottagare, främst att det förutsätter

ett omständligt och svåradministrerat förfarande, men att ett system

med valsedelsförsändelse torde kunna utformas på sådant sätt, som kan

innebära en godtagbar lösning. Utskottet förordar därför, att grundlagsenlig

möjlighet öppnas för genomförande av regler om röstning medelst särskild

valsedelsiörsändelse för den berörda välj arkategorien. Mot det förslag till

erforderlig ändring av 24 § riksdagsordningen, som framlagts i propositionen,

har utskottet icke någon erinran. Däremot har utskottet, av skäl som

nyss anförts, icke funnit fog för sådan grundlagsändring, som föreslås i

motionen I: 818.

Förslag till erforderliga ändringar i vallagstiftningen har ej underställts

riksdagen i detta sammanhang, och utskottet finner sig därför sakna anledning

till något uttalande om hur ifrågavarande bestämmelser bör utformas.

Dessa frågor bör bli föremål för en förutsättningslös prövning från riksdagens

sida i samband med den slutliga behandlingen av det nu framlagda

förslaget till grundlagsändring, därest detta av riksdagen antages som vilande.

12. Vissa magistraters befattning med förslakammarval

Gällande bestämmelser m. m. Magistraten i några städer har att taga viss

befattning med valen till riksdagens första kammare. När sådant val skall

äga rum i valkrets, som omfattar förutom landstingsområde en eller flera

städer, som ej deltager i landsting, skall länsstyrelsen i kungörelse tillkännagiva

tid och ställe för valet och meddela underrättelse därom till magistraten

i stad, som nyss sagts. På magistraten ankommer därefter att tillse, att

stadsfullmäktige utser valmän jämte suppleanter att deltaga i riksdagsmannavalet,

varjämte magistraten har att till valet kalla envar stadsfullmäktig,

som utsetts till valman (12 § 2 och 3 mom. lagen om val till riksdagen).

Blir stadsfullmäktig, som utsetts till valman, förhindrad att fullgöra upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196A

draget, skall han ofördröjligen underrätta magistraten i staden, som då har

att till deltagande i valet inkalla vederbörande suppleant. Bestämmelser härom

har givits såväl i § 6 mom. 7 sista stycket riksdagsordningen som i 13 §

andra stycket lagen om val till riksdagen.

Före den 1 januari 1964 ankom det på magistraterna i gemen — bortsett

från magistraten i Stockholm — att taga befattning med andrakammarval

och kommunalval. Genom en år 1963 genomförd reform (prop. 56, KU

uti. 7) överfördes» magistraternas bestyr med dessa val på andra organ.

Till grund för reformen låg ett av stadsdomstolsutredningen i samband

med en föreslagen avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna

redovisat förslag. Utredningen hade även föreslagit, att de

magistraten i vissa städer åvilande uppgifterna med avseende å förstakammarval

skulle övertagas av vederbörande länsstyrelse. Detta förslag, som

tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen, togs emellertid

icke upp till behandling i samband med den berörda reformen,

enär dess genomförande förutsatte grundlagsändring.

För närvarande är det endast i Malmö och Norrköping, som1 magistrat

har att taga befattning med förstakammarval. Dessa städer ingår nämligen

ej i landstingskommun men bildar tillsammans med sådan kommun valkrets

vid förstakammarval.

Departementschefen. Med hänsyn till den förestående avvecklingen av

magistratsinstitutionen bör frågan om dessa magistraters frikoppling från

de med förstakammarvalen sammanhängande uppgifterna — tillsynen av

att stadsfullmäktige utser valmän för valets förrättande och uppgiften

att kalla valmän och suppleanter — nu upptagas till prövning. Stadsdomstolsutredningens

förslag, att ifrågavarande uppgifter skall övertagas

av vederbörande länsstyrelse, biträdes. Sådan ändring föreslås därför i

§ 6 mom. 7 sista stycket riksdagsordningen, att stadsfullmäktig, som

utsetts till valman vid förstakammarval, skall vid förhinder att fullgöra

uppdraget göra anmälan därom till länsstyrelsen i länet, som till deltagande

i valet då har att inkalla vederbörande suppleant. Därest detta förslag

av riksdagen antages såsom vilande torde till behandling i samband

med grundlagsfrågans slutliga prövning få framläggas förslag till motsvarande

ändring av 13 § andra stycket lagen om val till riksdagen samt förslag

till sådana ändringar av 12 § 2 och 3 mom. samma lag, att de däri

angivna uppgifter, som åvilar magistrat, överföres på länsstyrelse.

Utskottet. Förslaget under denna punkt föranleder icke någon utskottets

erinran.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

111

13. Ändring av § 33 regeringsformen

Gällande bestämmelser. Enligt § 33 regeringsformen äger Kungl. Maj:t

att i den ordning och under de villkor, som bestämmes genom särskild lag,

stiftad i den ordning § 87 mom. 1 stadgar, genom naturalisation till svensk

medborgare upptaga utländsk man eller kvinna. Bestämmelser, som reglerar

utövningen av denna befogenhet, har meddelats i lagen den 22 juni

1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.

Departementschefen. I syfte att så mycket som möjligt koncentrera regeringens

och departementens arbete till viktigare frågor bör en hel del nu på

Kungl. Maj :t ankommande ärenden, framför allt sådana som är av enklare

beskaffenhet, överföras till annan myndighets handläggning. Departementsutredningen

har i uppdrag att undersöka möjligheterna härtill. På

vissa speciella områden har dessutom särskilda utredningar fått i uppdrag

att på sitt ämnesområde undersöka möjligheterna att överflytta ärenden

från Kungl. Maj:t till annan myndighet. 1961 års utredning om översyn

av medborgarskapslagstiftningen har sålunda enligt sitt uppdrag att undersöka

bl. a. frågan om att överföra beslutanderätten i vissa medborgarskapsärenden

från Kungl. Maj :t till underlydande organ. Såsom framhållits i

utredningens direktiv torde många av de medborgarskapsärenden, som nu

prövas av Kungl. Maj :t, vara av rutinartad karaktär. Detta gäller särskilt

de nordiska ärendena. Det har därför i direktiven ifrågasatts, om icke sådana

ärenden i större utsträckning skulle kunna avgöras redan på länsstyrelseplanet.

Också beträffande vissa icke-nordiska medborgarskapsärenden

har en sådan decentralisering ansetts böra övervägas av utredningen.

I den mån det visar sig möjligt att på medborgarskapsområdet frigöra

Kungl. Maj :t från befattning med mer eller mindre rutinartade ärenden,

bör en sådan decentralisering genomföras så snabbt sig göra låter. Med hänsyn

härtill förordas sådan ändring av § 33 regeringsformen att detta

kan ske. Ändringen synes böra ske på sådant sätt, att det i medborgarskapslagen

må kunna bestämmas att hithörande ärenden skall prövas av

annat organ än Kungl. Maj :t.

Utskottet. Förslaget under denna punkt föranleder icke någon utskottets

erinran.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

Hemställan

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer utskottet,

1. a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag

under punkt 1) i förevarande proposition och med avslag å

motionerna II: 961, I: 802 och II: 986 samt I: 814 måtte såsom

vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga

följande såsom utskottets förslag betecknade.

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67

riksdagsordningen samt § 2 successionsordningen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Regeringsformen

§

Vill Konungen utrikes resa, meddele

Han statsrådet in pleno denna

Sin föresats och inhämte dess tankar

däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter

Konungen därefter sådan resa

och den verkställer, befatte Sig

ej med rikets styrelse eller utöve

den konungsliga makten, så länge

han utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro,

i Hans namn, av den till tronföljden

närmast berättigade prins,

om han uppnått myndig ålder. Han

styre såsom regent med all konungslig

makt och myndighet, enligt

denna regeringsform; dock må

han ej adeligt stånd och värdighet

förläna, eller till grevligt och friherreligt

stånd upphöja, eller riddarevärdighet

utdela; ävensom alla

lediga förtroendesysslor endast tills

39.

Vill Konungen utrikes resa, meddele

Han statsrådet in pleno denna

Sin föresats och inhämte dess tankar

däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter

Konungen därefter sådan resa

och den verkställer, befatte Sig

ej med rikets styrelse eller utöve

den konungsliga makten, så länge

han utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro,

i Hans namn, av den till tronföljden

närmast berättigade prins,

om han uppnått tjugufem års ålder.

Han styre såsom regent med all konungslig

makt och myndighet, enligt

denna regeringsform; dock må

han ej adeligt stånd och värdighet

förläna, eller till grevligt och friherreligt

stånd upphöja, eller riddarevärdighet

utdela; ävensom alla

lediga förtroendesysslor endast tills

s. 113 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

113

(Nuvarande lydelse)

vidare kunna förvaltas av dem, som

regenten därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast

berättigade prins icke uppnått myndig

ålder eller är han av sjukdom

eller utrikes vistande hindrad att

riksstyrelsen utöva, då styre såsom

regent i Konungens namn med nu

sagda befogenhet den till tronföljden

därnäst berättigade prins, som

uppnått myndig ålder och för vilken

hinder av ovannämnda beskaffenhet

ej möter.

Finnes ej —--------—

Huru förhållas — —-----

§

Konung vare myndig vid ålder

som i allmänhet är i lag stadgad.

Dör Konung, innan tronföljaren

denna ålder uppnått, förhålles med

riksstyrelsen såsom i 39 § angives,

intill dess riksdagen sammankommer,

och den förmyndarestyrelse,

riksdagen förordnar, regeringen tillträtt;

ställande sig regenten eller

statsrådet denna regeringsform till

ovillkorlig efterlevnad.

§

Då Konung dör och tronföljaren

ännu omyndig är, utfärde regenten

eller statsrådet, då det riksstyrelsen

förvaltar, kallelse å riksdagen, vilken

kallelse inom femton dagar efter

Konungens död skall i allmänna

tidningarna kungöras. Riksdagen

äge, utan avseende på något den avlidne

Konungens testamente angående

riksstyrelsen, att förordna

en, tre eller fem förmyndare, som,

intill dess Konungen myndig bliver,

(Utskottets förslag)

vidare kunna förvaltas av dem, som

regenten därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast

berättigade prins icke uppnått tjugufem

års ålder eller är han av

sjukdom eller utrikes vistande hindrad

att riksstyrelsen utöva, då styre

såsom regent i Konungens namn

med nu sagda befogenhet den till

tronföljden därnäst berättigade

prins, som uppnått sådan ålder och

för vilken hinder av ovannämnda

beskaffenhet ej möter.

---—• som regent.

---91 § stadgat.

41.

Dör Konung, innan tronföljaren

uppnått tjugufem års ålder, förhålles

med riksstyrelsen såsom i 39 §

angives, intill dess riksdagen sammankommer,

och den riksföreståndare,

som riksdagen förordnar, regeringen

tillträtt; ställande sig regenten

eller statsrådet denna regeringsform

till ovillkorlig efterlevnad.

93.

Då Konung dör och tronföljaren

ännu ej uppnått tjugufem års ålder,

utfärde regenten eller statsrådet, då

det riksstyrelsen förvaltar, kallelse

å riksdagen, vilken kallelse inom

femton dagar efter Konungens död

skall i allmänna tidningarna kungöras.

Riksdagen skall, utan avseende

på något den avlidne Konungens

testamente angående riksstyrelsen,

förordna en riksföreståndare, som,

intill dess Konungen uppnår tjugu
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

regeringen i Dess namn, efter denna fem års ålder, regeringen i Dess

grundlag, må utöva. namn, efter denna grundlag, må ut
öva.

Riksdagsordningen

§

Ej må riksdagen eller kamrarna i

Konungens närvaro över något ämne

rådpläga eller besluta; ej heller

må omyndig Konungs förmyndare

övervara kamrarnas överläggningar

eller beslut.

Uti vardera--------

I mål —----—-----

53.

Ej må riksdagen eller kamrarna i

Konungens närvaro över något ämne

rådpläga eller besluta; ej heller

må riksföreståndare övervara kamrarnas

överläggningar eller beslut.

----av kammaren.

---beslutet, övervara.

67.

Skall förmyndare för omyndig Konung

tillsättas, utses av kamrarna,

sist dagen efter det riksdagen sammankommit,

en nämnd, på det sätt

och till det antal personer, som i

nästföregående § sagt är. Denna

nämnd röstar om de av riksdagen

till antalet bestämda förmyndare,

som skola vara en, tre eller fem. Varje

ledamot av nämnden upptecknar

å en sluten vallista de män, dem han

anser förtroendet värdiga, och så

många, att de med en person överstiga

det av riksdagen bestämda antalet.

Av dem, som därvid kommit i

åtanke, ställes först den, som flesta

rösterna erhållit, under ny omröstning,

då nämndens pluralitet giver

utslaget. På samma sätt förfares

med den, som näst honom blivit av

de flesta kallad o. s. v., till dess det

föreskrivna antalet av förmyndare

blivit fyllt. Nämnden kan ej förr åtskiljas,

än valet fulländat är; och

Skall riksföreståndare tillsättas,

gånge härmed som för val till Konung

eller tronföljare är i nästföregående

§ stadgat.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

115

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

gäller detta val såsom riksdagens

beslut.

Om så händer, att kamrarna ej

inom tre dagar efter det riksdagen

sammankommit om förmyndarnas

antal åsämjas, förordnas på enahanda

sätt och till lika antal, som

ovan angående nämnden är sagt, en

särskild nämnd, att medelst omröstning

denna fråga, med samma kraft

och verkan som riksdagens beslut,

inom två dagar avgöra; skolande sedermera

den utsedda nämnden, likaledes

inom två dagar, hava valet

förrättat, så att i alla händelser förmyndarevalet

må vara verkställt inom

sju dagars förlopp från det riksdagen

sammankommit.

Successionsordningen

§ 2.

Dör Konung i Sverige, utan att

lämna manliga bröstarvingar, men

Hans efterlämnade drottning sig i

välsignat tillstånd befinner, före regent

eller statsrådet regeringen med

kungl. makt och myndighet, på sätt

och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen

föreskriva, till dess

Riksens Ständer, å den tid regeringsformen

utstakar, hunnit sammankomma,

då dem tillhör, att om regeringens

förande själva förordna.

Bliver drottningens livsfrukt av

mankön, förordne då Riksens Ständer

förmyndare för den omyndige

Konungen, på sätt i 93 § av regeringsformen

stadgat är. Bliver drottningens

livsfrukt av kvinnokön, träde

den av ätten, som efter förstfödslorätt

den avlidne Konungen i arvs
-

Dör Konung i Sverige, utan att

lämna manliga bröstarvingar, men

Hans efterlämnade drottning sig i

välsignat tillstånd befinner, före regent

eller statsrådet regeringen med

kungl. makt och myndighet, på sätt

och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen

föreskriva, till dess

Riksens Ständer, å den tid regeringsformen

utstakar, hunnit sammankomma,

då dem tillhör, att om

regeringens förande själva förordna.

Bliver drottningens livsfrukt av

mankön, förordne då Riksens Ständer

riksföreståndare, varom i 93 §

regeringsformen stadgat är. Bliver

drottningens livsfrukt av kvinnokön,

träde den av ätten, som efter förstfödslorätt

den avlidne Konungen i

arvsföljden, på sätt 1 § utstakar,

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196''t

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

följden, på sått 1 § utstakar, när- närmast är, såsom Konung till re
mast

är, såsom Konung till rege- geringen.

ringen.

b) att motionerna I: 817 och II: 1007 i den mån de icke

blivit besvarade genom vad utskottet ovan under la) hemställt

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

2. att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig

behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 2)

i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse

av §§24 och 26 regeringsformen;

3. a) att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 805

och II: 988, såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling

antaga Kungl. Maj :ts under punkt 3) i förevai;ande

proposition intagna förslag till ändrad lydelse av § 21

regeringsformen;

b) att motionen II: 991 i den mån den icke besvarats

genom vad utskottet ovan anfört icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda;

4. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag under

punkt 4) i förevaTande proposition måtte såsom vilande

för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande såsom

utskottets förslag betecknade

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen och § 38

riksdagsordningen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Regeringsformen

§ 35.

Statsrådets ledamöter, presidenter

och chefer för kollegier eller de i

dessas ställe inrättade verk, justitiekansleren,

cheferna för fångvården,

lantmäteriet, statens järnvägstrafik,

lots-, post-, telegraf- och tullverken

samt skog sväsendet, expeditionsche
-

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,

varifrån Konungen

må dem entlediga, när han prövar

rikets tjänst det fordra. Konungen

fatte sådana beslut i statsrådet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

117

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

fer i statsdepartementen, överståthållaren,

underståthållaren och polismästaren

i huvudstaden, landshövdingar,

fältmarskalkar, generaler

och amiraler av alla grader,

generalad jutanter, överadjutanter,

stab sadjutanter, kommendanter i

fästningarna, överstar för regementena,

sekundcheferna för gardesregementena

till häst och fot och för

livregementets kårer samt cheferna

för övriga särskilt för sig bestående

militära kårer eller bataljoner, cheferna

för artilleriet, fortifikations-,

fältmätnings- och sjömätningsväsendet,

ministrar, sändebud och

agenter för handeln hos främmande

makter, samt de ämbets- och tjänstemän,

som uti Konungens kabinett

för utrikes brevväxlingen och vid

beskickningarna nyttjas, hava förtroendesysslor,

varifrån Konungen

må dem entlediga, när han prövar

rikets tjänst det fordra. Konungen

kungöre dock sådana beslut i statsrådet,

vars ledamöter vare skyldige

att däremot göra underdåniga föreställningar,

om de finna sig därtill

skäl äga.

§

De som bekläda domareämbeten,

så högre som lägre, samt alla andra

ämbets- och tjänstemän, än de i föregående

§ nämnda, kunna icke,

utan medelst rannsakning och dom,

ifrån sina innehavande sysslor av

Konungen avsättas, ej heller, utan

efter egna ansökningar, till andra

tjänster befordras eller flyttas.

5 Itihang till riksdagens protokoll 196''/. 5

36.

Den som utnämnts till domare

må skiljas från tjänsten endast av

domstol efter åtal eller genom beslut

om entledigande i samband med

pensionering; dock må han, om det

finnes erforderligt av organisatoriska

skäl, förflyttas till annan jämställd

domartjänst.

Grundläggande bestämmelser i

övrigt om statstjänstemännens rätts
saml.

2 avd. Nr 19

opaginerad Kontrollera mot PDF

118

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

ställning givas i lag, stiftad i den

ordning 87 § 1 mom. föreskriver.

Över gångsstadgande

Till dess den lag, som omförmäles

i § 36 i dess nya lydelse, trätt

i kraft, skola §§ 35 och 36 i sin äldre

lydelse alltjämt äga tillämpning.

Riksdagsordningen

38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer---och stadgar.

2. Utskottet skall vidare meddela

utlåtanden och avgiva förslag i anledning

av dit hänvisade frågor, som

angå stiftande, ändring, förklaring

eller upphävande av kommunallagarna

samt av lagar och författningar

om statsrådets ansvarighet, om antalet

statsdepartement och statsråd

utan departement, om kommandomål,

om rikets vapen och flagga, om

allmänt kyrkomöte och om allmän

folkomröstning i ämnen, som ej till
-

höra annat utskotts behandling.

3. Utskottet åligger ——

4. Utskottet tillkommer

5. I den-------

2. Utskottet skall vidare meddela

utlåtanden och avgiva förslag i anledning

av dit hänvisade frågor, som

angå stiftande, ändring, förklaring

eller upphävande av kommunallagarna

samt av lagar och författningar

om statsrådets ansvarighet, om

antalet statsdepartement och statsråd

utan departement, om kommandomål,

om statstjänstemännens

rättsställning, om rikets vapen och

flagga, om allmänt kyrkomöte, och

om allmän folkomröstning i ämnen,

som ej tillhöra annat utskotts behandling.

---- —. regeringsformen stadgat.

■--vägrar proposition.

— — tystnadspliktens iakttagande.

5. a) att riksdagen i anledning av Kungi. Maj :ts förslag

under punkt 5) i förevarande proposition och med avslag

å motionerna I: 804 och II: 987 måtte såsom vilande för vidare

grundlagsenlig behandling antaga följande såsom utskottets

förslag betecknade

s. 119 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

119

Förslag

till

ändrad lydelse av § 81 regeringsformen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

§ 81

Denna regerintgsform —----— riksdagars beslut.

Då riksdagen--—----ej godkänner.

Beslutanderätt, som enligt denna

regeringsform tillkommer Konungen

och riksdagen, gemensamt eller var

för sig, eller annat statligt organ och

ej avser frågor om stiftande, ändring,

förklaring eller upphävande av

grundlag, må i begränsad omfattning

överlåtas på mellanfolklig organisation

för fredligt samarbete, till vilken

riket är eller skall bliva anslutet.

Beslut om sådan överlåtelse fattas

antingen i den ordning som gäller

för grundlagsändring eller ock,

om därmed förenad tidsutdräkt är

till men för riket, samfällt av

Konungen och en riksdag. I sistnämnda

fall erfordras för beslut om

överlåtelse, att i vardera kammaren

minst fem sjättedelar av de

röstande och minst tre fjärdedelar av

ledamöterna vid votering instämt i

beslutet.

b) att motionerna I: 815 och II: 1005 i den mån de icke

besvarats genom vad utskottet ovan under 5. a) hemställt

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

6. a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

under punkt C) i förevarande proposition måtte såsom vilande

för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande

såsom utskottets förslag betecknade

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

Förslag

till

ändrad lydelse av § 62 regeringsformen samt §§

70 och 71 riksdagsordningen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Regeringsformen

§ 62.

Sedan statsverkets----riksstaten anslå.

Det tillkommer riksdagens lönedelegation

att, därest icke riksdagen

för visst fall annorlunda beslutar, i

förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor,

som skola gälla för statens

arbetstagare eller eljest tillhöra

riksdagens prövning, rådplåga med

statsrådsledamot, som Konungen

därtill förordnat, samt att å riksdagens

vägnar godkänna överenskommelse,

som träffats i sådan fråga.

Riksdagsordningen1

§ 70.

1. De sex---------honom återstått.

2. Riksdagen skall------övriga fullmäktige.

3. Val av------— — kan återväljas.

4. Fullmäktige välje------utfalla lika.

5. På samma gång och på lika sätt,

som fullmäktige av riksdagen utses,

tillsåttes en suppleant för varje av

riksdagen utsedd fullmäktige att vid

förfall för denne inträda; dock skall

den sålunda valde suppleanten för

fullmäktig, som utsetts till chef för

riksbanken, först inträda vid förfall

jämväl för den enligt 72 § regeringsformen

av fullmäktige för denne ut
Utskottets

förslag till ändrad lydelse av §§ 70 och 71 riksdagsordningen överensstämmer

med Kungl. Maj:ts.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

121

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

sedde suppleanten. Vid förfall för

både fullmäktig och hans av riksdagen

valde suppleant inkalla fullmäktige

annan suppleant till tjänstgöring.

§ 71.

På samma gång och på lika sätt,

som fullmäktige enligt 70 § av riksdagen

utses, tillsättes en suppleant

för varje av riksdagen utsedd fullmäktig

att vid förfall för denne inträda;

dock skall den sålunda valde

suppleanten för fullmäktig, som utsetts

till chef för riksbanken, först

inträda vid förfall jämväl för den enligt

72 § regeringsformen av fullmäktige

för denne utsedde suppleanten.

Vid förfall för både fullmäktig

och hans av riksdagen valde suppleant

inkalla fullmäktige annan suppleant

till tjänstgöring.

Riksdagens lönedelegation består

av sexton ledamöter, av vilka vardera

kammaren inom sig utser hälften.

De väljas för tiden från valet, till

dess sådant val under fjärde året

därefter försiggått, dock att ledamot

som dessförinnan avgått ur riksdagen

ej vidare skall anses tillhöra delegationen.

Har ledamot före den

tid, för vilken han valts, avgått ur

delegationen, anställes val för den tid

som för honom återstått.

Vardera kammaren utser ock inom

sig suppleanter att när ledamöter få

förfall i deras ställe inträda. Suppleanter

utses för samma tid som ledamöter.

Vad i 45 § 2 mom. och 75 § 2 mom.

är stadgat med avseende å utskott

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande delegationen. Omröstning

inom delegationen skall ske

öppet. Den som förer ordet i delegationen

äger avgörande röst, därest,

vid omröstning, rösterna i något fall

äro lika. Ledamot som ej instämt i

delegationens beslut är obetaget att

låta sin skiljaktiga mening antecknas.

Innan f örhandlingsöverenskommelsen

träffats eller förhandling eljest

slutförts, må ledamot icke utan

delegationens tillstånd yppa vad vid

sakens behandling i delegationen förekommit.

Ledamot, så ock supple
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

ant, skall första gången han är närvarande

vid sammanträde med delegationen

avgiva försäkran om tystnadspliktens

iakttagande.

b) att motionerna I: 816 och II: 1606 samt I: 819 måtte

anses besvarade med vad utskottet ovan anfört och hemställt;
7.

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

under punkt 7) i förevarande proposition måtte såsom vilande

för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande

såsom utskottets förslag betecknade

Förslag

till

ändrad lydelse av § 50 regeringsformen samt §§ 72 och 73

riksdagsordningen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Regeringsformen

§ 50

Riksdagen skall----------och kungöra.

Om riket kommer i krig och

krigs förhållandena så påkalla skall

riksdagens krigsdelegation träda i

riksdagens ställe. Förordnande härom

meddelas antingen av den i 50 §

riksdagsordningen omförmälda talmanskonferensen,

där så kan ske

efter samråd med statsministern,

eller ock av Konungen, om talmanskonferensen

på grund av krigsförhållandena

icke kan sammanträda.

Sådant förordnande gäller till dess

vapenvila inträtt eller Konungen eller

krigsdelegationen dessförinnan

beslutar, att riksdagen skall återtaga

sina befogenheter. Krigsdelegationen

beslutar själv om formerna för

sin verksamhet.

Kan till följd av krig, vari riket

s. 123 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

123

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

befinner sig, rikets styrelse icke föras

efter vad i denna regeringsform

stadgas, äger riksdagen eller dess

krigsdelegation, där denna trätt i

riksdagens ställe, till rikets skydd

och krigets slutförande förordna, huru

riksstyrelsen skall förestås.

Skulle till följd av krig, vari riket

befinner sig, varken riksdagen eller

dess krigsdelegation kunna fullgöra

sina uppgifter, skola till rikets skydd

och krigets slutförande de uppgifter,

som ankomma på Konungen och

riksdagen samfällt eller på riksdagen

allena, handhavas i den ordning,

som stadgas för regeringsärenden.

Dock äge Konungen ej stifta, ändra,

förklara eller upphäva grundlag eller

lag, som reglerar val till riksdagen.

Riksdagsordningen

§ 72

Riksdagen förordnar---------revisorer förrättas.

För varje revisor väljes en suppleant

att vid förfall för honom inträda.

Vid förfall för både revisor

och hans suppleant bestämmes övriga

suppleanters tjänstgöring av den

ordning, i vilken de blivit valda.

Revisorerna välja----------- äro lika.

De anmärkningar----------vidare behandling.

73

För varje enligt 72 § utsedd revisor

väljes en suppleant att vid förfall

för honom inträda. Vid förfall

för både revisor och hans suppleant

bestämmes övriga suppleanters

tjänstgöring av den ordning, i vilken

de blivit valda.

Riksdagens krigsdelegation består

av femtio ledamöter, av vilka vardera

kammaren inom sig väljer hälften.

För varje ledamot väljes en suppleant

att vid förfall för honom inträda.

Vid förfall för både ledamot

opaginerad Kontrollera mot PDF

124

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

och hans suppleant bestämmes övriga

suppleanters tjänstgöring av

den ordning, i vilken de blivit valda.

Val av krigsdelegation skall äga

rum å varje riksdag inom sex dagar

efter dess öppnande. Valet gäller till

dess nytt val av krigsdelegation förrättas,

dock att den som dessförinnan

avgått ur riksdagen ej vidare

skall anses tillhöra delegationen.

Förordnar Konungen om nya val till

båda kamrarna eller den ena av dem,

behålle utan hinder därav delegationens

ledamöter och suppleanter sina

befattningar.

Övergångsstadgande

Val av riksdagens krigsdelegation

skall första gången äga rum inom

sex dagar efter det Konungen låtit i

riksdagen uppläsa öppet brev om

ändrad lydelse av § 73 riksdagsordningen.

b) att motionen II: 990 måtte anses besvarad med vad utskottet

ovan anfört och hemställt;

8. a) att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig

behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 8)

i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse

av §§ 96—102, 106 och 110 regeringsformen samt §§ 42 och

68 riksdagsordningen;

b) att motionen 11:62 såvitt den avser riksdagens ombudsmän

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

9. a) att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig

behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 9)

i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse

av § 110 regeringsformen;

b) att motionen II: 1008 måtte anses besvarad med vad

utskottet ovan anfört och hemställt;

10. a) att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 2

och II: 3, I: 320 och II: 305, I: 455 och II: 546, II: 470 samt

s. 125 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

125

11:989, såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling

antaga Kungl. Maj :ts under punkt 10) i förevarande proposition

intagna förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen;
b)

att från 1963 års riksdag uppskjutna motionerna I: 1

och II: 1 samt Kungl. Maj :ts skrivelse nr 84 såvitt den avser

under A 2 i avdelning II upptagen fråga måtte anses besvarade

med vad utskottet ovan anfört och hemställt;

11. att riksdagen måtte, med avslag å motion I: 818, såsom

vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga

Kungl. Maj :ts under punkt 11) i förevarande proposition intagna

förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen;

12. att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig

behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 12)

i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse

av § 6 mom. 7 riksdagsordningen;

13. att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig

behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 13)

i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse

av § 33 regeringsformen.

Stockholm den 22 maj 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Xärvarande vid behandlingen av punkten

1) Statschefens behörighetsålder:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson, Dahlén,

Hiibinette och Svanström; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Adamsson, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier,

Wahlund, Anners och Johansson i Trollhättan.

2) Nådeärendenas behandling:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén,

Erik Olsson, Dahlcn och Hiibinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Nilsson i Östersund, Hamrin i

i Jönköping, Braconier, Wahlund och Johansson i Trollhättan.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

3) Lagrådets organisation:

samma som under 2).

4a) Ändrad lydelse av § 35 regeringsformen:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén,

Dahlén, Dahl och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping,

Adamsson, Hamrin i Jönköping, Braconier, Alemyr, Wahlund, Keijer, Anners

och Johansson i Trollhättan.

4 b) Ändrad lydelse av § 36 regeringsformen:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson,

Dahlén, Dahlberg, Hubinette och Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Nilsson i Östersund, Hamrin

i Jönköping, Braconier, Alemyr, fru Thunvall, herrar Wahlund, Keijer,

Anners och Johansson i Trollhättan.

5) överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation:
samma

som under 4 b).

6) Inrättande av en riksdagens lönedelegation:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén,

Erik Olsson, Dahlén och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Adamsson, Hamrin i Jönköping, Braconier, Wahlund, Andersson

i Storfors, Anners och Johansson i Trollhättan.

7) Inrättande av en riksdagens krigsdelegation in. m.:

samma som under 4 b).

8) Ändrade grundlagsregler rörande riksdagens ombudsmän:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén,

Erik Olsson, Dahlén och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Adamsson, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier,

Wahlund, Anners och Johansson i Trollhättan.

9) Riksdagsledamots immunitetsskydd:

samma som under 1).

10) Rösträttsåldern:

samma som under 1).

s. 127 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

127

11) Sjukas, invaliders och åldringars rösträttsutövning:

samma som under 1).

12) Vissa magistraters befattning med förstakammarval:

samma som under 2).

13) Ändring av § 33 regeringsformen:

samma som under 8).

Reservationer

till olika punkter av utskottets utlåtande

Statschefens behörighetsålder

1. av herrar Sveningsson, Hubinette, Hamrin i Jönköping och Wahlund,

vilka inom utskottet yrkat avslag på Kungl. Maj:ts under punkt 1) i förevarande

proposition framförda förslag;

2. av herr Spångberg, vilken yrkat, att riksdagen måtte såsom vilande för

vidare grundlagsenlig behandling antaga utskottets förslag med den ändring

av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, att behörighetsåldern tjugufem

år ändras till trettio år;

Lagrådets organisation

3. av herrar Sveningsson, Hubinette, Magnusson i Tumhult och Braconier,

vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen för vidare grundlagsenlig behandling måtte

med bifall till motionen II: 991 antaga det i propositionen

framlagda förslaget i förevarande del med den ändring som

framgår av följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 21 regeringsformen

§ 21.

Konungens lagråd har att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande,

upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningar, vilka för

sådant ändamål bliva av Konungen överlämnade.

Såsom ledamöter av lagrådet skola tjänstgöra tre justitieråd och en av

regeringsrättens lagfarna ledamöter. I stället för ett av justitieråden må

dock Konungen efter hörande av högsta domstolen förordna annan lagfaren,

skicklig och oväldig person att tjänstgöra såsom ledamot av lagrådet.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Dessa fyra ledamöter skola deltaga i behandlingen av alla på lagrådet

ankommande ärenden. Där så prövas nödigt, må i behandlingen av visst

ärende i lagrådet deltaga ytterligare för en insikt, erfarenhet och redlighet

känd person, som Konungen utser. Skall lagrådet vara delat i avdelningar,

skall vad i detta stycke stadgats om lagrådet gälla varje avdelning.

Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i särskild, av Konungen

och riksdagen jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad lag.

Ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen

4. av fru Segerstedt Wiberg och herr Spångberg, vilka yrkat, att riksdagen

för vidare grundlagsenlig behandling måtte antaga utskottets förslag med

den ändring som framgår av följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 35 regeringsformen

§ 35.

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor, varifrån de må entledigas,

när rikets tjänst så fordrar. Beslut härom fattas av Konungen i statsrådet.

Överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation

5. av herr Spångberg.

Rösträttsåldern

6. av fru Segerstedt Wiberg, herrar Dahlén, Svanström, von Friesen,

Hamrin i Jönköping och Wahlund, vilka yrkat, att riksdagen för vidare

grundlagsenlig behandling måtte antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte och

senast under nästföregående kalenderår uppnått aderton års ålder.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964 129

Valrätt må dock ej utövas av den som på grund av domstols förklaring

är eller efter uppnådd myndighetsålder skall förbliva omyndig.

Till efterrättelse-------— valet inträffar.

Övergångsstadgande

Till dess den år 1966 upprättade röstlängden för val till riksdagens andra

kammare kommit till stånd, skall § 16 i sin äldre lydelse alltjämt äga

tillämpning.

Särskilt yttrande

till punkt 13 i utskottets utlåtande, av herr von Fries en, med instämmande

av fru Segerstedt Wiberg:

Någon ändring har i propositionen icke föreslagits i sista punkten uti

33 § regeringsformen, vilken — liksom 4 § — innebär, att till statsråd endast

kan utnämnas infödda svenska medborgare. Det kan enligt vår mening

ifrågasättas, om icke denna bestämmelse i en snar framtid kan utgå. Sålunda

synes det alltmer ökade mellanfolkliga samarbetet föranleda, att en

vidgning av den personkrets, varur statsråden kan tagas, upptages till övervägande.

Bärande skäl däremot synes oss icke ha anförts.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

640152

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.