Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196b

1964-05-22 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1964:20, Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196b

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196b

1

Nr 20

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

angående vissa grundlagsändringar.

Konstitutionsutskottet har funnit sig böra till behandling i ett gemensamt

utlåtande upptaga följande till utskottet hänvisade motioner rörande

grundlagsfrågor, nämligen

1) motionerna I: 247 och II: 177 vid 1964 års riksdag angående konstitutionsutskottets

dechargeförfarande;

2) motionerna 1:248 och II: 178 vid 1964 års riksdag angående statsråds

deltagande i utskott;

3) motionerna I: 246 och II: 176 vid 1964 års riksdag angående utskottssammanträde

mellan riksdagssessioner; samt

4) motionen I: 467 vid 1963 års riksdag angående den allmänna motionstiden.

1) Konstitutionsutskottets dechargeförfarande

I de likalydande motionerna nr 247 i första kammaren av fru Segerstedt

Wiberg och nr 177 i andra kammaren av herr von Friesen hemställes, »att

riksdagen måtte i huvudsak antaga de regler för konstitutionsutskottets

dechargegranskning, som föreslagits av författningsutredningen, samt att

åt konstitutionsutskottet måtte uppdragas att utarbeta erforderlig lagtext».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas

i det följande, hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser. Stadganden om konstitutionsutskottets dechargegranskning

återfinnes i 105—107 §§ regeringsformen samt i 38 § 3 mom.

riksdagsordningen. Bestämmelserna innebär i korthet följande.

Det åligger konstitutionsutskottet att granska statsrådsprotokollen (105 §

regeringsformen). Finner utskottet av dessa, att ett statsråd uppenbarligen

handlat emot grundlag eller allmän lag, skall utskottet ställa vederbörande

under åtal inför riksrätt, som har att döma efter allmän lag och 1810 års

ansvarighetslag för statsrådets ledamöter (»statsrådets juridiska ansvarighet»,

106 § regeringsformen). Skulle utskottet anmärka, att statsrådets ledamöter

samfällt eller eu eller flera av dem icke iakttagit rikets sannskyldiga

nytta eller icke med oväld, nit, skicklighet och drift utövat sitt ämbete,

l Bihang till riksdagens protokoll 7.%''-}. r> samI. ? and. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964

äger utskottet tillkännage detta för riksdagen, som kan hos Konungen anmäla

sin önskan om skiljande ur statsrådet av den eller dem, mot vilka anmärkning

gjorts (»statsrådets politiska ansvarighet», 107 § regeringsformen).

Allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt

har vunnit decharge med avseende å det granskade.

Historik. Grundlagarnas bestämmelser om konstitutionsutskottets dechargegranskning

och statsrådens konstitutionella ansvarighet har stått i

huvudsak oförändrade alltsedan tiden för det nuvarande statsskickets tillkomst

1809—1810, ehuru det reella innehållet undergått genomgripande förändringar

i praxis. Härvidlag lärer i detta sammanhang vara tillfyllest att

erinra om att riksrättsåtal sista gången ägde rum år 1854, att någon anmälan

till Konungen rörande riksdagens önskan om statsråds entledigande aldrig

förekommit i anledning av konstitutionsutskottets anmärkningar ens

där dessa vunnit riksdagens gillande, att i praxis utvecklats en mildare anmärkningsform

än de i grundlagen förutsatta i form av »tillkännagivanden

utan åberopande av 107 § regeringsformen», vilkas huvudföremål utgöres

av förhållanden i administrativ praxis, som utskottet funnit böra föranleda

något dess uttalande, samt att dechargegranskningen i praxis blivit allt

mindre bunden vid statsrådsprotokollen.

Förslag om reformering av dechargeinstitutet har vid åtskilliga tillfällen

framförts inom riksdagen. Från senare år bör antecknas, att konstitutionsutskottet

i betänkande till 1952 års riksdag (nr 24) hemställde om en förutsättningslös

utredning av frågan om revision av reglerna rörande statsrådets

konstitutionella ansvarighet. Vid betänkandet fanns som bilaga fogad

en inom utskottets kansli utarbetad promemoria angående dechargeförfarandets

reformering. Promemorian hade utarbetats på utskottets uppdrag,

men utskottet förklarade sig icke självt ha tagit ställning till de där behandlade

särskilda spörsmålen.

Enligt promemorian syntes det naturligaste sättet att undanröja bristerna

i gällande bestämmelser om statsrådens juridiska ansvarighet vara att

ändra stadgandena så, att ämbetsbrott begånget av statsråd i princip bedömdes

på samma sätt som ämbetsbrott begånget av annan ämbetsman, d. v. s.

att den allmänna strafflagens föreskrifter rörande ämbetsbrott skulle tilllämpas

även på statsråd. Då strafflagens bestämmelser på detta område

ändrades, skulle de nya stadgandena automatiskt komma att gälla även för

statsråden. Från den nämnda allmänna principen borde dock ett väsentligt

undantag göras. Brottet skulle för att kunna föranleda riksrättsåtal vara av

så grov beskaffenhet, att det jämlikt lag kunde förskylla avsättning. Åtal

skulle däremot icke komma i fråga för mindre allvarliga ämbetsförbrytelser.

I dylika fall borde liksom tidigare möjligheten till anmälan enligt RF

107 § stå öppen,

Rörande dechargeförfarandet enligt 107 § regeringsformen erinra<tes i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196b

3

promemorian om att åtskillig kritik riktats mot detta, men att denna kritik

väsentligen avsett institutets användning som en form för politiskt ansvarsutkrävande.

I denna sin egenskap vore institutet i normala fall skäligen betydelselöst,

helt enkelt därför att statsrådens politiskt parlamentariska ställning

icke på något mera påtagligt sätt brukade påverkas av framförda anmärkningar.

Däremot drabbade kritiken knappast direkt den andra sidan

av konstitutionsutskottets verksamhet, nämligen granskningen av administrativ

praxis utan framhävande av ansvarsmomentet. Det var emellertid betecknande,

att sistnämnda verksamhet vanligen icke bedömts för sig, utan

att ställningstagandet till den »politiska ansvarigheten» satt sin prägel på

helhetsomdömet. Även om det politiska ansvarsutkrävandet således icke

längre framstod som någon huvuduppgift, var därmed icke sagt, att det normala

dechargearbetet skulle sakna värde. Det granskningsmaterial, som årligen

ställdes till konstitutionsutskottets förfogande, bildade nämligen ett

utmärkt underlag särskilt för granskning av konstitutionell praxis. Den

speciella insyn i regeringens verksamhet, som utskottet erhöll och kunde

förmedla till riksdagen, stod även i god samklang med den för det svenska

statsskicket utmärkande offentlighetsprincipen. När det gällde att utnyttja

granskningsmaterialet, mötte ånyo problemet att den form grundlagen anvisade

för framställningar från konstitutionsutskottets sida sammankopplats

med politiskt ansvarsutkrävande. Den naturliga utvägen ur detta dilemma

syntes vara, att man genom ändring av 107 § regeringsformen gjorde

en klar åtskillnad mellan å ena sidan sådana framställningar från utskottet,

där enligt dettas uppfattning frågan om vederbörande statsråds politiska

ansvar med fog kunde aktualiseras, och å andra sidan sådana framställningar,

där detta icke vore fallet.

Till ifrågavarande promemoria hade även fogats utkast till nya grundlagsstadganden

i ämnet.

Författningsutredningen. En sådan omprövning av reglerna om statsråds

ansvarighet och konstitutionsutskottets dechargegranskning, varom utskottet

hemställde år 1952, har kommit till stånd genom författningsutredningen,

som redovisat sina överväganden i ämnet uti motiven till sitt förslag

till ny regeringsform (SOU 1963: 17, s. 452—460). Utredningen har nära

anslutit sig till de synpunkter, som anfördes i ovanberörda, vid utskottets

betänkande år 1952 fogade promemoria.

Enligt utredningens förslag skall konstitutionsutskottets granskning av

statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning normalt

avse en redovisning av administrativ praxis. Denna granskningsverksamhet

närmast motsvarande det nu i praxis använda institutet med tillkännagivande

utan åberopande av 107 § regeringsformen avses ersätta det

nuvarande dechargeförfarandet. Redovisning av granskningens resultat

skall regelmässigt avges en gäng varje År. Eftersom i denna redovisning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196i

icke skall upptagas sådana anmärkningar mot statsråd, där ett ansvarsutkrävande

skall ifrågakomma, har några regler angående ansvarsfrihet eller

preskriptionstid i fråga om de ärenden, som avhandlas i betänkandet, ej ansetts

erforderliga.

Vad den juridiska statsrådsansvarigheten beträffar föreslår utredningen,

att gällande formella bestämmelser på detta område i princip bibehålies

oförändrade. De materiella reglerna har i förslaget ändrats på det sättet, att

brott begånget av statsråd i tjänsten i princip bedömes på samma sätt som

ämbetsbrott begånget av annan tjänsteman. Brottsbalkens allmänna stadganden

om ämbetsbrott skall således avse även statsråd. Från denna princip

har dock det väsentliga undantaget gjorts, att ämbetsbrott av statsråd

för att kunna föranleda riksrättsåtal skall innefatta ett så grovt åsidosättande

av vederbörandes tjänsteplikt, att för brottet jämlikt lag kan dömas till

avsättning. Detta innebär bl. a., att tjänstefel skall föranleda riksrättsåtal

endast om felet är att anse som grovt. Utredningens förslag förutsätter, att

den särskilda ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter upphäves.

I de fall statsråd åsidosatt sin tjänsteplikt, utan att förutsättningar för

riksrättsåtal är för handen, skall enligt förslaget konstitutionsutskottet göra

särskild anmälan därom till riksdagen. Förslaget innebär i denna del, att

sådan anmälan skall förekomma endast i de fall, då utskottet klart vill

markera sin uppfattning om det påtalade förhållandets allvarliga beskaffenhet

och det personliga ansvar, som vederbörande statsråd ådragit sig.

Anmärkningar av detta slag behöver givetvis icke grunda sig på ett politiskt

bedömande, men politiska konsekvenser för vederbörande statsråd

skall ligga inom det möjligas gräns. Syftet är alltså att skilja ut det egentliga

ansvarsutkrävandet av mer eller mindre politisk karaktär från den normala

granskningen av administrativ praxis.

Stadganden i ämnet har upptagits i 9 kap. 1—3 §§ uti utredningens förslag

till ny regeringsform.

Motionerna. Motionärerna framhåller, att olägenheter i praxis vållats av

att reglerna för konstitutionsutskottets dechargegranskning är praktiskt taget

oförändrade sedan tillkomsten av 1809 års regeringsform. Även om

granskningen i praxis kunnat anpassas efter förändrade tidsförhållanden,

framstår det enligt motionärernas mening som otillfredsställande, att grundlagarnas

ordalydelser i berörda stadganden är föråldrade och icke motsvarar

vad som faktiskt tillämpas. De förslag, som framlagts av författningsutredningen,

framstår för motionärerna som i huvudsak godtagbara.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964

5

2) Statsråds deltagande i utskott

1 de likalydande motionerna nr 248 i första kammaren av fru Segerstedt

Wiberg och nr 178 i andra kammaren av herr von Friesen hemställes, att

riksdagen måtte besluta sådan grundlagsändring, att statsråd ges tillträde

till utskott på sätt i motionerna närmare anges, och att konstitutionsutskottet

måtte utarbeta erforderlig författningstext.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas

i det följande, hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser. I 36 § 6 mom. riksdagsordningen stadgas, att

statsråd icke må deltaga i utskott, dock att beträlfande utrikesutskottet

skall gälla vad i 37 § 2 mom. sägs. Enligt sistnämnda författningsrum äger

statsministern och ministern för utrikes ärendena, ävensom, när ärendets

beskaffenhet därtill föranleder, annan ledamot av statsrådet, själva eller

genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskottet muntliga eller skriftliga

upplysningar.

Det allmänna förbudet mot statsråds deltagande i utskott innebär, att

statsråd icke må deltaga i eller närvara vid utskottsförhandlingar och icke

heller inväljas i utskott.

Historik. Frågan om statsråds tillträde till utskott var redan i äldre tid

vid åtskilliga tillfällen föremål för debatt. I förevarande sammanhang torde

emellertid en redogörelse endast behöva lämnas för de överväganden i

ämnet, som förekommit, sedan parlamentarismens principer vunnit erkännande.

Frågan upptogs i en motion vid 1928 års riksdag, vilken avslogs i enlighet

med konstitutionsutskottets hemställan (uti. 19). Utskottet uttalade härvid

bl. a., att det ej var övertygat om att icke motionens förslag, som avsåg att

stärka regeringsmaktens ställning, tvärtom skulle göra regeringen mera beroende

av riksdagen och riksdagsutskotten än da var fallet. Förslaget framfördes

ånyo vid 1930 års riksdag men avstyrktes även denna gång av konstitutionsutskottet

(uti. 20) .och avslogs av riksdagen.

Är 1933 tillkallades tre sakkunniga för att utreda frågan om statsråds

tillträde till utskott. Dessa avgav en promemoria år 1934 med utredning i

ämnet jämte förslag till vissa grundlagsändringar. De sakkunniga föreslog,

att då propositioner och i anledning därav väckta motioner behandlades i

utskott, statsråd skulle, efter anmälan hos utskottets ordförande, äga rätt

att närvara vid utskottets överläggningar och deltaga däri. Tillika föreslogs

att statsråd skulle äga genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskott upplysningar

i sådant ärende.

De sakkunniga anförde till stöd för sitt förslag, att en sådan ändring, vari
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

C Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år J964

genom statsråden bereddes tillfälle att deltaga i utskottens överläggningar

men ej i deras beslut och som ej innebar skyldighet för statsråd att infinna

sig i utskott, icke kunde på något avgörande sätt inverka på regeringens

politiska maktställning. I den mån eu förskjutning skedde i maktbalansen

mellan regering och riksdag, torde denna bero på allmän-politiska omständigheter

och personförhållanden och icke på en teknisk arbetsordning sådan

som den ifrågasatta. Däremot skulle ändringen vara ägnad åt! befrämja

en saklig och fullständig granskning av propositionerna i riksdagen.

Genom den vidlyftiga och noggranna utredning, som lämnades i propositionerna

eller åtföljde dessa, erhöll enligt de sakkunnigas mening utskotten

visserligen i regel ett fastare underlag för sitt arbete än som var vanligt i

främmande länder. Och visserligen ägde utskotten enligt riksdagsordningen

46 § rätt att hos regeringen begära upplysningar från verk eller ämbetsman,

varjämte utskotten i praxis inbjöd ämbetsmän eller sakkunniga att

föredraga frågor och lämna meddelanden. Men det var dock en olägenhet,

att vederbörande statsråd var förhindrat att direkt inför utskottet framlägga

sina synpunkter och lämna erforderliga upplysningar. Det var också önskvärt,

att statsråden erhöll tillfälle att i utskotten förhandla om ifrågasatta

ändringar och modifikationer, ofta av betydelsefull beskaffenhet, i framlagda

propositioner. Det dåvarande underhandsförfarandet kunde med vidsträckt

tillämpning medföra åtskilliga vanskligheter. En svårlöst frågas sakliga

behandling och allsidiga belysning skulle enligt de sakkunnigas mening

bäst främjas genom en officiell förhandling mellan vederbörande statsråd

och utskottets samtliga ledamöter. Rätten att närvara i utskott borde

emellertid begränsas till de fall, då propositioner och andra på grund av

propositioner framställda förslag behandlades i utskott.

De sakkunnigas förslag framlades för 1934- års riksdag i proposition (nr

127). Konstitutionsutskottet tillstyrkte förslaget (uti. 19) med den ändringen,

att det klart skulle komma till uttryck i lagtexten, att statsråden

visserligen erhöll obetingad möjlighet att samråda med utskotten rörande

varje proposition, där dylikt samråd ansågs vara av behovet påkallat, men

att utskotten i samma ärende jämväl kunde hålla överläggningar, vid vilka

statsråden icke ägde närvara. I en reservation av åtta ledamöter framhölls,

att utskottens behov av upplysningar och utredning utöver vad propositionerna

innehållit hade tillgodosetts genom 46 § riksdagsordningen. Grundlagarnas

förbud för statsråd att deitaga i utskott hade tillkommit i syfte

att säkerställa riksdagens självständighet gentemot regeringsmakten. Denna

grundsats ägde alltjämt giltighet, och något behov av att för uppgivet ändamål

bereda statsråd tillträde till utskott förelåge ej enligt reservanternas

mening. Frågan förföll, sedan andra kammaren bifallit utskottets förslag

och första kammaren reservationen.

Frågan har därefter icke blivit föremål för särskild behandling i riksdagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964 7

Författningsutredningen. Den i motionerna väckta frågan har av författningsutredningen

behandlats i motiven till dess förslag till ny riksdagsordning

(SOU 1963: 18, s. 121—123). Utredningen uttalar inledningsvis, att det

nuvarande förbudet för statsråd att deltaga i utskott liksom det i 46 § riksdagsordningen

föreskrivna förfaringssättet att göra tramställning till ett för

ändamålet särskilt förordnat statsråd, då utskott anser sig behöva upplysning

från myndighet eller tjänsteman, är uttryck lör det dualistiska statsskick,

för vilket 1809 års regeringsform avsågs skola utgöra grundvalen.

För ett parlamentariskt styrelseskick kan emellertid enligt utredningens

mening de principer, åt vilka de berörda grundlagsstadgandena ger uttryck,

icke ha samma vikt, ehuru de ej är helt betydelselösa. Sina närmare överväganden

redovisar utredningen sålunda:

Vad först angår frågan om statsråds tillträde till utskott synes det icke

lämpligt, att statsråd skall kunna väljas till ledamot eller suppleant i utskott.

Ett förbud häremot har upptagits i 5 kap. 6 § första stycket. Däremot

är det enligt utredningens mening rimligt och lämpligt att statsråd skall

kunna lämna upplysningar vid utskottssammanträde. Det nära samarbete

som med ett parlamentariskt statsskick bör förekomma mellan regering

och riksdag, talar otvivelaktigt härför. Tillträdet bör alltså gälla generellt

och icke bara i fråga om utrikesutskottet. Statsråd bör kunna närvara vid

utskottssammanträde både på framställning av utskottet och på eget initiativ.

Statsråd bör emellertid icke vara skyldigt att infinna sig till sammanträde,

om utskottet anmodar honom att komma; det bör ankomma på honom

själv att avgöra, om han skall infinna sig. Lika litet synes det lämpligt

att statsråd — då initiativet utgår från honom — skall kunna närvara vid

ett utskottssammanträde mot utskottets önskan; endast om utskottet bifallit

en hemställan från honom att få lämna upplysningar vid sammanträdet

i fråga, bör han ha rätt att infinna sig. Med en sådan konstruktion

torde knappast någon grund föreligga för de farhågor, som 1928 års konstitutionsutskott

och riksdag hyste — att statsråds tillträde till utskott skulle

försvaga regeringens ställning — eller för de farhågor, som 1934 års reservanter

inom konstitutionsutskottet samt den dåvarande första kammaren

gav uttryck åt — att effekten skulle bli den motsatta.

Statsråd bör kunna lämna upplysningar vid utskottssammanträde antingen

personligen eller genom tjänsteman. Det synes icke, såsom föreslogs

år 1934, föreligga någon anledning att begränsa statsråds tillträde till utskott

till de tillfällen, då utskottet behandlar propositioner. Av vikt är, att

upplysning som är av betydelse för utskottets ställningstagande redovisas

i utskottets betänkande.

Stadganden i ämnet har upptagits i 3 kap. 15 § uti utredningens förslag

till ny riksdagsordning (båda alternativen), vilket getts följande lydelse:

Statsråd må på framställning av utskott eller på egen hemställan, som

bifallits av utskottet, personligen eller genom tjänsteman lämna upplysningar

vid sammanträde med utskottet.

Statlig myndighet skall, om utskottet så finner erforderligt för alt fullgöra

sina uppgifter, tillhandagå utskottet med upplysningar och yttranden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196i

Motionerna, börfattningsutredningens överväganden och förslag ligger till

grund för de ifrågavarande motionerna. Ett behov av direkt och öppet redovisad

kontakt mellan utskott och statsråd föreligger enligt motionärernas

mening. Såsom författningsutredningen anfört bör dock statsråd icke vara

skyldig att infinna sig till sammanträde på anmodan av utskott, och icke

heller bör statsråd äga närvara vid ett sammanträde mot utskottets önskan.

3) Utskottssammanträden mellan riksdagssessioner

I de likalydande motionerna nr 246 i första kammaren av fru Segcrstedt

Wiberg och nr 176 i andra kammaren av herr von Friesen hemställes, »att

riksdagen beslutar att ge utskotten möjlighet sammanträda även då riksmöte

ej pågår samt att konstitutionsutskottet får i uppdrag att utarbeta erforderlig

författningstext och eventuellt därav följande ändring av arvodesbestämmelserna».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas

i det följande, hänvisa till motionerna.

Gällande rätt. Grundlagarna innehåller icke något uttryckligt stadgande,

enligt vilket utskott icke må sammanträda mellan riksdagssessionerna. Vad

som skall anses gälla kan därför möjligen vara föremål för delade meningar.

Utskottet har vid tidigare tillfälle (1954 års riksdag, uti. 19, s. 26) uttalat

den uppfattningen, att utskottssammanträde enligt gällande rätt endast

kan komma till stånd under pågående riksdagssession.

Historik. Regler om riksdags uppdelning på sessioner infördes i samband

med 1949 års revision av riksdagens arbetsformer. Någon motsvarighet

till den i förevarande motioner väckta frågan förelåg ej enligt tidigare

gällande rätt. Något särskilt uttalande om spörsmålet förekom ej i förarbetena

till 1949 års reform. Frågan har icke heller senare behandlats av riksdagen.

Författningsutredningen. I motiven till sitt förslag till ny riksdagsordning,

enkammaralternativet, har författningsutredningen upptagit den i förevarande

motioner väckta frågan (SOU 1963: 18, s. 127—128). Om utredningens

förslag i stort bör i detta sammanhang antecknas, att utskotten föreslås

valda för hela mandatperioden, och att den nuvarande ordningen

med årliga riksdagar, uppdelade på vår- och höstsessioner, föreslås ersatt

av ett system med årliga »riksmöten», begynnande på hösten och fortsättande

till våren påföljande år utan formell sessionsindelning. Vad som enligt

gällande rätt utgör en fråga om utskottssammanträde mellan sessioner

motsvaras sålunda enligt utredningsförslaget av en fråga om utskotts
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1961

9

sammanträden mellan riksmöten. Då nuvarande uppskovsinöjlighet bibehållits

i förslaget — i form av uppskov från ett riksmöte till ett annat —

liksom nuvarande ordning, enligt vilken vissa utskott har särskilda uppgifter

vid sidan av att besvara erhållna remisser, blir emellertid frågeställningen

realiter i stort sett densamma enligt gällande rätt och enligt författningsutredningens

förslag.

Utredningen uttalar, att det enligt dess mening ej är lämpligt, att utskott

kan sammanträda endast under tid, då riksmöte pågår. Det finns, framhåller

utredningen, tillfällen, då det kan vara angeläget, att ett utskott, på

grund av omfattande arbetsbörda eller med hänsyn till riksdagsarbetets ändamålsenliga

planering, kan hålla något eller några sammanträden under

sommaren eller i början av hösten. Något särskilt stadgande i ämnet har

emellertid icke varit erforderligt med hänsyn till utformningen av utredningens

förslag till riksdagsordning. Däremot bör arvodesstadgan kompletteras

med bestämmelser, som möjliggör reseersättning och traktamente i

fall, som här avses. Med hänsyn till talmannens ställning som ledare av

riksdagens arbete bör enligt utredningens mening denne underrättas, om

utskott avser att sammanträda under tid, då riksmöte icke pågår.

Motionerna. Författningsutredningens ovan redovisade överväganden åberopas

av motionärerna, vilka framhåller, att lägen kan förekomma, då utskott

på grund av stor arbetsbörda eller speciella omständigheter har behov

av att sammanträda även under sommarmånaderna.

4) Den allmänna motionstiden

I den vid 1963 års riksdag väckta motionen nr 467 i första kammaren avlierr

Sundin in. fl., vars behandling uppskjutits till innevarande års riksdag,

hemställes, att förslag måtte framläggas för 1964 års riksdag om sådana

grundlagsändringar, som medför en förlängning eller omläggning av

den allmänna motionstiden i riksdagen enligt motionens syfte.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas

i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser. Enligt 55 § 1 inom. riksdagsordningen må riksdagsman

i den kammare, han tillhör, väcka motion inom femton dagar från

den dag, då statsverkspropositionen kom kammaren till handa. Den motionsrätt,

som föreligger enligt denna regel — vilken åsyftas i föreliggande

motion -— benämnes nedan »den allmänna motionsrätten».

Senare under riksdagen må enligt sanuna stadgande motion väckas endast

i vissa särskilt angivna fall. Sålunda må motion, som föranleds av

proposition, vilken avlämnats till riksdagen efter dess öppnande, väckas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964

sist vid det sammanträde, som infaller näst efter tio dagar från det propositionen

kom kammaren tillhanda. I detta fall äger kammare, därest den

med hänsyn till infallande helg eller ärendets synnerliga omfattning finner

sådant nödigt, medge utsträckning av motionstiden, dock längst till

det sammanträde, som infaller näst efter femton dagar från det propositionen

kom kammaren till handa. Motsvarande regler gäller för motionsrätt

i anslutning till framställning från något riksdagens verk. I detta fall räknas

motionstiden från den dag, då anmälan om framställningens ingivande

delges kammaren. Har behandlingen av proposition eller framställning som

nyss sagts uppskjutits till höstsessionen, må motion, som föranleds

av propositionen eller framställningen, väckas sist dagen efter höstsessionens

början. I frågor, som rör någondera kammaren enskilt, och

i frågor, som av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan

under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranleds, må motion

väckas, så länge session pågår.

Historik. Den enda begränsning av motionstiden, som 1866 års riksdagsordning

ursprungligen upptog, var att motion, som tillhörde ständigt utskotts

behandling, måste väckas inom tio dagar från riksdagens öppnande,

såvitt icke motionen innefattade grundlagsförslag eller omedelbarligen föranleddes

av inom någondera kammaren fattat beslut eller upptaget ärende

(t. ex. proposition) eller annan under riksdagen inträffad händelse. I ämne

som ej tillhörde ständigt utskott kunde motion väckas under hela tiden

riksdagen var samlad. Efter hand tillkom ytterligare begränsningar. År 1909

fastställdes, att motion tillhörande tillfälligt utskott skulle väckas inom

tjugu dagar från riksdagens öppnande, vederbörande kammare likväl obetaget

att för särskilt fall medgiva att motion väcktes även senare. Samtidigt

bestämdes, att följdmotion till proposition skulle väckas inom femton

dagar från propositionens avlämnande. År 1918 begränsades tiden för motion

i grundlagsärende till fyrtio dagar, medan motionstiden för följdmotion

bestämdes skola utgå vid det plenum, som inföll näst efter tio dagar

från propositionens avlämnande i kammaren, med rätt likväl för kammaren

att i särskilda fall utsträcka denna motionstid till det plenum, som

inföll näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande i kammaren,

dr 1933 fastställdes den allmänna motionstiden till tolv dagar, och samtidigt

borttogs den särskilda motionstiden för motion i grundlagsärende och

för motion som tillhörde tillfälligt utskott.

Sin nuvarande avfattning erhöll regeln om den allmänna motionsrätten

i samband med 1949 års revision av riksdagens arbetsformer. I det sakkunnigbetänkande,

som låg till grund för reformerna (SOU 1947: 79, s. 86).

anfördes, att erfarenheten gett vid handen, att den dåvarande allmänna motionstiden

var väl kort med hänsyn dels till att många motioner icke kan

avfattas förrän efter ett studium av trontalet och statsverkspropositionen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964 11

och dels till att under riksdagens första dagar många andra uppgifter omöjliggör

för riksdagens ledamöter att ägna motionsarbetet den omsorg, som

kunde vara önskvärd. För att i någon mån undanröja dessa olägenheter

föreslogs, att den allmänna motionstiden skulle utsträckas från tolv till

femton dagar. De sakkunnigas förslag i denna del upptogs oförändrat i

proposition till 1948 års riksdag (nr 244). Särskilda utskottet, vars utlåtande

(nr 1) godkändes av riksdagen, vidtog däri den ändringen, att motionstiden

anknöts till statsverkspropositionen i stället för som tidigare till riksdagens

öppnande. Någon särskild motivering till denna ändring anfördes

ej
1949

års reformer innebar vidare, att möjligheten att förlänga motionstiden

för följ dmotioner begränsades till det sammanträde, som inföll näst

efter femton dagar från det propositionen kom kammaren tillhanda. Samtidigt

infördes motionsrätt i anledning av framställning från något riksdagens

verk. Slutligen infördes år 1949 den extra motionsrätten i fråga om

proposition, som uppskjutits till höstsession; motionstiden begränsades till

»sist vid sessionens första sammanträde» men ändrades år 1953 till »sist

dagen efter sessionens början». År 1957 tillkom rätten att under enahanda

förhållanden väcka motion i anledning av framställning från något riksdagens

verk, vilken uppskjutits till höstsessionen.

I ett till 1954 års riksdag avgivet betänkande (nr 19) med förslag till

vissa åtgärder för rationalisering av riksdagsarhetet m. m. uppehöll sig

konstitutionsutskottet något vid den allmänna motionsrätten. Utskottet anförde,

att det stundom hade klagats över att den allmänna motionstiden vid

riksdagens början medförde en alltför stor försening av riksdagsarhetet.

För att avhjälpa förseningen hade ifrågasatts att förkorta motionstiden eller

att införa motionsrätt under höstsessionen, då sådan hölls. Enligt utskottets

uppfattning var klagomålen över den försening, som åstadkoms av den

allmänna motionstiden, överdrivna. På grund därav och då motionstiden

redan torde vara mera begränsad än i andra parlament, kunde utskottet icke

förorda en förkortning av motionstiden. Utskottet ville icke heller förorda

möjligheten att införa rätt att väcka fristående motioner vid höstsession;

alla de motioner, som rörde anslag eller eljest var direkt eller indirekt föranledda

av budgetpropositionen, skulle exempelvis icke kunna väckas vid

sådan session.

Författningsutredningen. I motiven till sitt förslag till ny riksdagsordning

(SOU 1963: 18, s. 70—71) behandlar författningsutredningen de med motionsrätten

sammanhängande frågorna. Med avseende å utredningens förslag

i stort må hänvisas till vad ovan under 3) antecknats. Därutöver bör

här nämnas, att statsverkspropositionen föreslås bli avlämnad i december,

sedan »riksmöte» börjat tidigare på hösten.

De av utredningen föreslagna motionsreglerna innebär i korthet följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år i96b

Vid riksmötes början skulle allmän motionstid löpa under två veckor från

den dag mötet inletts. Efter statsverkspropositionens avlämnande skulle

en särskild motionstid föreligga under trettioen dagar för följ dmotioner.

En motionstid av två veckor skulle löpa för följ dmotioner till andra propositioner

samt framställningar från riksdagsverk. En till fyra veckor utsträckt

motionstid skulle i dessa fall kunna medges av riksdagen. I frågor,

som omedelbarligen föranleds av något av riksdagen fattat beslut eller av

annan under riksdagen inträffad händelse, skulle motion få väckas så länge

riksmötet påginge.

Motionen. Motionärerna uttalar, att riksdagsmännen och riksdagspartierna

med den omfattning, som regerings- och riksdagsarbetet numera erhållit,

icke har möjligheter att på tillfredsställande sätt medhinna motionsarbetet,

och att en förlängning av den allmänna motionstiden därför framstår

som nödvändig. Olika alternativ kan enligt motionärernas mening

övervägas. Ett sådant vore att förlägga de till statsverkspropositionen anknutna

motionerna till en tidsperiod och övriga »allmänna» motioner till

en annan.

Utskottet

Samtliga ifrågavarande motioner upptar väsentliga konstitutionella spörsmål.

Utskottet har, som den föregående redogörelsen visat, redan tidigare uttalat

sig för en sådan revision av grundlagarnas stadganden om statsrådens

konstitutionella ansvarighet och utskottets dechargegranskning, som åsyftas

med motionerna I: 247 och II: 177. Emellertid bör de berörda törtattningsreglerna

betraktas i sitt samband med riksdagens kontrollmakt över

huvud. De därmed sammanhängande spörsmålen utgör ett omfattande och

vanskligt frågekomplex, vilket i dess helhet upptagits av törlattningsutredningen,

som framlagt förslag till viktiga reformer även i andra hänseenden

än som avses i förevarande motioner. Enligt utskottets mening kan

det med hänsyn härtill ej anses lämpligt att redan nu, under pågående överväganden

om en allmän författningsrevision, taga ställning till de frågor,

som upptagits i ifrågavarande motioner.

De i övriga motioner, som behandlats i detta sammanhang, upptagna

spörsmålen om statsråds deltagande i utskott, om utskottssammanträden

mellan riksdagssessioner och om den allmänna motionstidens utsträckning

och förläggning berör samtliga riksdagsarbetet. Även dessa motioner avser

sålunda delspörsmål i ett vidlyftigt frågekomplex. Detta har i sin helhet

ingående övervägts av författningsutredningen, som föreslagit delvis djupgående

reformer. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets mening partiella

grundlagsändringar i dessa hänseenden icke nu företagas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 1964

13

Utskottet hemställer sålunda, att

1) motionerna 1:247 och 11:177;

2) motionerna 1:248 och II: 178;

3) motionerna 1:246 och 11:176; samt

4) motionen 1:467 från år 1963

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 maj 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

1) vid behandlingen av motionerna I: 247 och II: 177:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

Sveningsson, Georg Pettersson, Dahlén, Dahlberg, Hiibinette och

Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Nilsson i Östersund, Hamrin

i Jönköping, Braconier, Alemyr, Wahlund, Lundkvist, Keijer, Johansson

i Trollhättan och Heckscher.

2) vid behandlingen av motionerna I: 248 och II: 178:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Sveningsson, Olsén, Erik Olsson, Dahlén, Dahl, Harald

Pettersson och Hiibinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i

Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund,

Harnrin i Jönköping, Braconier och Henningsson.

3) vid behandlingen av motionerna I: 246 och II: 176:

samma som under 1 ).

4) vid behandlingen av den vid 1963 års riksdag väckta motionen I: 467:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson, fröken

Stenberg och herr Harald Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson

i Halmstad, Nilsson i Östersund, Harnrin i Jönköping, Alemyr, Westberg,

Svenungsson, fru Thunvall och herr Anners.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 år 196i

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg samt herrar von Friesen och Hamrin i Jönköping,

vilka ansett, att utskottet bort i anledning av motionerna 1: 248 och

II: 178 angående statsråds deltagande i utskott för riksdagen framlägga

förslag till grundlagsändringar i motionernas syfte.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640192

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.