Sök i Ratio Lex

Memorial angående statsrådens befattning med Wennerströmaffären.

1964-05-21 · 39 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 32 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1964:21, Memorial angående statsrådens befattning med Wennerströmaffären.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

1

Nr 21

Konstitutionsutskottets memorial angående statsrådens befattning

med Wennerströmaffären.

Genom memorial nr 16 till 1963 års riksdag har konstitutionsutskottet

för riksdagen anmält, att den s. k. Wennerströmaffären kommit till utskottets

kännedom under tiden mellan riksdagens vårsession och höstsession,

att utskottet den 16 oktober 1963 infordrat material för bedömning

av ärendets konstitutionella sida, att utskottets granskning ej kunde avslutas

under höstsessionen, enär ytterligare material av betydelse för fullgörande

av utskottets granskningsuppgift i förevarande fall kunde väntas föreligga

först under år 1964, samt att det därför ankomme på konstitutionsutskottet

vid 1964 års riksdag att fortsätta och slutföra granskningen av Wennerströmaffärens

konstitutionella sida.

Den 28 juni 1963 förordnade Kungl. Maj :t ordföranden i arbetsdomstolen,

f. d. justitierådet Gunnar Dahlman, häradshövdingen i Sunnervikens

domsaga Nils Berglund och hovrättsrådet i Svea hovrätt Ivan Wallenberg

att såsom undersökningskommission, så snart lämpligen kunde ske, bl. a.

utreda orsakerna till att den spioneriverksamhet, vartill översten S. E. C.

Wennerström erkänt sig skyldig, kunnat fortgå under en lång följd av år.

Tillika förordnades Dahlman att vara kommissionens ordförande. Den 22

augusti 1963 förordnade Kungl. Maj :t lagmannen i Svea hovrätt Bengt

Lännergren att vara ledamot av kommissionen. Den 18 oktober 1963 beviljade

Kungl. Maj :t Dahlman begärt entledigande från uppdraget i kommissionen

och förordnade Lännergren att vara kommissionens ordförande.

Kommissionen har vanligen benämnts juristkommissionen i Wennerströmaffären.

Den 29 och den 30 oktober 1963 debatterades Wennerströmaffären i riksdagen

i anslutning till interpellationer i båda kamrarna (FK 30 s. 3 ff, AK

30 s. 3 ff, 84 ff samt 31 s. 3 ff).

Den 13 december 1963 utsåg Kungl. Maj :t ledamöterna av riksdagens

första kammare Axel Strand, Allan Hernelius, Torsten Andersson och Georg

Pettersson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare Sven Wedön

och Hilding Johansson med uppgift att såsom en parlamentarisk nämnd

bl. a. företaga en allsidig granskning av det genom kommissionens försorg

samlade utredningsmaterialet, såvitt avsåg statsrådens handläggning av

Wennerströmaffären.

Den 20 april 1964 har juristkommissionen i Wennerströmaffären avgivit

sitt utlåtande, och den 23 april 1964 har den parlamentariska nämnden avgivit

rapport över nu ifrågavarande del av sitt uppdrag. Utlåtandet och rap
1

llihang till riksdagens protokoll 196b. 6 samt. 2 and. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1961

porten har — bortsett från vissa av hänsyn till rikets säkerhet betingade

uteslutningar — offentliggjorts såsom SOU 1964: 15 och 17.

Konstitutionsutskottet har nu fortsatt och slutfört granskningen av Wennerströmaflarens

konstitutionella sida. Utskottet har därvid tagit del av

nyssnämnda utlåtande och rapport — även i de delar de ej offentliggjorts

— ävensom ytterligare material i ärendet.

För en närmare redogörelse i ärendet hänvisas till ovanberörda offentliga

utredningar. Sammanfattningsvis får utskottet härom anföra följande.

Det statsråd, som först underrättades om att Wennerström inom statspolisen

betraktades som en säkerhetsrisk, var chefen för försvarsdepartementet

Sven Andersson. Anledningen härtill har sagts vara, att säkerhetsärenden

rörande militär personal enligt en under beredskapsåren uppkommen

praxis brukat upptagas i försvarsstaben eller försvarsdepartementet.

Tidpunkten för underrättelsen till försvarsministern har icke kunnat med

säkerhet fastställas, men sannolikheten talar för alt det var i slutet av november

eller början av december 1959, då Wennerström sedan omkring två

är tjänstgjorde som chef för flygsektionen i försvarets kommandoexpedition

(FIvE). Informationen lämnades till försvarsministern av statspolisintendenten

Georg Thulin i närvaro av chefen för FKE, generalmajoren

Carl Årmann, och chefen för sektion II i försvarsstaben, kommendören Holger

Henning. Thulin berättade vid tillfället fritt vad han visste om Wennerström.

En fullständig föredragning för försvarsministern ägde därefter

rum den 4 januari 1960 genom polisintendenten Äke Hasselrot i närvaro av

Thulin.

Körande skälen till att han fann sig böra underrätta försvarsministern

om ärendet har Thulin uppgivit:

Efter ett samtal med Henning den 19 november — när denne på särskild

fråga sade sig icke kunna gå i god för Wennerström — framstod Wennerström

för Thulin som en »säkerhetsrisk». Att en sådan fanns i FKE, alltså

i försvarsministerns omedelbara närhet, horde enligt Thulins mening försvarsministern

underrättas om. Härtill kom att statspolisen vid en sådan

kontakt kunde förväntas erhålla synpunkter och upplysningar av betydelse

för bedömande av saken. Med dessa Thulins uppgifter kan jämföras uttalande

av Årmann, att orsaken till Thulins initiativ icke förklarats närmare

än att han ansett sig böra informera försvarsministern om att säkerhetstjänsten

hade vissa misstankar mot Wennerström, samt uppgifter av försvarsministern

och Henning, att Thulin ville ha upplysningar rörande en

sektionschefs i FKE kontakter med utländska attachéer. Årmann har senare

också sagt att han fick ett intryck av alt polisen »hade en s. k. garderobsstädning».

Vad härefter angår bedömningen av de omständigheter, som kunde tala

för att misstankarna mot Wennerström var berättigade, har försvarsministern

enligt vad han uppgivit fattat säkerhetstjänstens summering sålunda:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196''r

3

De misstankar som kommit att riktas mot Wennerström fick ej uppfattas

så att han bedömdes vara illojal mot den svenska krigsmakten. På grund

av obetänksamhet eller dåligt omdöme i umgänget med tyska diplomater

hade han fått ögonen riktade på sig. Det som framkommit under den tid

han observerats hade kunnat förklaras.

Enligt den mening som juristkommissionen i sitt utlåtande uttalat var

det vid denna tid föreliggande bevismaterialet sådant, att det är synnerligen

tveksamt om detta verkligen kunde vid en objektiv prövning anses innefatta

grund för skälig misstanke mot Wennerström. Kommissionen har därför

funnit det naturligt, om bedömningen vid föredragningen den 4 januari 1960

gick ut på att ringa grund förelåg för misstankarna mot Wennerström.

Emellertid hade rådhusrätten genom beslut den 10 november 1959 på

framställning av stadsfiskalen Werner Ryhninger meddelat tillstånd till

avhörande av samtal till och från Wennerströms bostadstelefon. Sådant tillstånd

förutsätter enligt gällande lagbestämmelser bl. a. att den person, varom

är fråga, skäligen kan misstänkas för spioneribrott. För bedömningen

av försvarsministerns handläggning av ärendet torde vara av betydelse att

söka klargöra när han fått kännedom om att telefonkontroll utövades beträffande

Wennerström. Försvarsministern har vid samtal inför undersökningskommissionen

sagt, att det aldrig före Wennerströms anhållande uttryckligen

framfördes till honom, att telefonavlyssning ägde rum eller att

beslut därom fattats, att han dock, när Wennerströms ekonomi på våren

1961 diskuterades i samband med dennes ansökning till befattningen som

expeditionsofficer i flygstaben, förstått att telefonkontroll vid denna tid var

anordnad, samt att han ej förrän efter Wennerströms gripande haft kännedom

om de lagliga villkoren för att telefonavlyssning skall få komma till

stånd.

Thulin, Hasselrot och Henning har förklarat, att de ej kan erinra sig all

telefonavlyssningen omnämnts för försvarsministern tidigare än vid den

av honom angivna tiden. Visserligen har Ärmann uttalat, att telefonkontrollen

var på tal inför statsrådet under Ärmanns tid som kommandochef,

d. v. s. före den 1 oktober 1960. Att döma av senare uppgifter från Ärmann

är dock hans minnesbilder på denna punkt dunkla. Den parlamentariska

nämnden har i sin rapport uttalat den meningen, att Ärmanns utsaga ej utgör

tillräckligt skäl för antagande, att försvarsministern redan i oktober

1960 fått kännedom om telefonkontrollen, och juristkommissionen har funnit

intet tala mot riktigheten av försvarsministerns uppgift, att han först på

våren 1961 kunde sluta sig till att Wennerström stod under telefonkontroll.

Rörande vad som eljest förekom vid de sammanträden, dä försvarsministern

år 1959 först underrättades och därefter den 4 januari 1960 fick eu

fullständig föredragning i ärendet, må här redovisas följande. Försvarsministern

beskrev Wennerström som eu noggrann och ambitiös föredragande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

Thulin och Hasselrot erhöll upplysningar om Wennerströms tjänsteåligganden

i fråga om kontakter med utländska militärattachéer. Försvarsministern

upplyste, alt Wennerström innehade uppdrag såsom särskild föredragande

i robot- och kärnvapen frågor. Det torde icke ha varit något tal om

att Wennerström skulle avkopplas därifrån. Frågan om att Wennerström

skulle skiljas från sin befattning i FKE synes ha berörts men icke mera

ingående övervägts.

Slutligen har försvarsministern uppgivit, alt det varken vid nu ifrågavarande

tillfällen eller senare var på tal att begränsa Wennerströms tillgång

till hemliga handlingar under hans återstående tid i FKE; en sådan

åtgärd påkallades enligt försvarsministern icke av polisen och hade för

övrigt icke varit praktiskt genomförbar.

Under tiden från den 4 januari 1960 till våren 1961 erhöll försvarsministern

fortlöpande underrättelser om vad som tilldrog sig i ärendet Wennerström.

Han hade flera överläggningar härom med statspolisen, Ärmann

och Henning. Han var medveten om att överstelöjtnanten Per Elof Vingren,

som var chef för armésektionen, kände till misstankarna mot Wennerström

från tidigare tjänstgöring som chef för inrikesavdelningen i försvarsstaben

och hade sin uppmärksamhet riktad på Wennerström.

Den 1 oktober 1960 blev Ärmann avlöst av konteramiralen Henning som

chef för FKE, och den 15 november 1960 tillträdde överstelöjtnanten Ingemar

Bondeson efter Vingren tjänsten som chef för armésektionen på FKE

och blev samtidigt säkerhetschef i departementet. Bondeson blev omkring

den 1 oktober 1961 invigd i misstankarna mot Wennerström.

Vid månadsskiftet september—oktober 1961 skulle Wennerström enligt

gällande bestämmelser gå i pension. Den 31 mars 1961 utgick ansökningstiden

för en arvodestjänst såsom expedilionsofficer vid flygstaben, närmast

avsedd för en pensionerad officer av kaptens eller majors grad. Ur sekretessynpunkt

var detta en utomordentligt viktig tjänst, då dess innehavare

utan särskild kvittens ägde tillgång till alla hemliga handlingar i flygstaben.

Bland de sökande till tjänsten var Wennerström, som utan tvekan var

formellt mest meriterad för tjänsten.

Wennerströms ansökan till befattningen i flygstaben kunde föranleda

överväganden främst ur två synpunkter. För det första var tjänsten, såsom

nyss nämndes, ytterst känslig ur sekretessynpunkt. För det andra kunde

det synas märkligt, att en person i Wennerströms rang och med hans omvittnade

sociala ambitioner sökte en tjänst, vilken — som det sagts —

»faktiskt var en smula underordnad».

Thulin vände sig till försvarsministern och anhöll om dennes medverkan

till att Wennerström ej skulle få tjänsten i flygstaben utan i stället någon

annan befattning, där han ej fick tillgång till försvarshemligheter. I anslutning

till denna framställning förekom överläggningar inför försvars
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 5

ministern, där olika förklaringar till Wennerströms ansökan och tänkbara

utvägar ur den uppkomna situationen diskuterades. Man synes allmänt

ha ansett, att Wennerström ej borde få den sökta tjänsten. Vid diskussionerna

torde ha understrukits — särskilt från Thulins sida — att misstankarna

mot Wennerström kunde vara oberättigade och att denne därför ej

borde bliva lidande på att han ej fick befattningen i flygstaben. Försvarsministern

höll med om detta men förklarade sig också, enligt vad han uppgivit,

beredd att låta Wennerström bliva förbigången. Thulin och Hasselrot

har i detta hänseende yttrat, att de ej för spaningsintressets skull verkade

för att Wennerström skulle bliva kvar i någon ur säkerhetssynpunkt riskabel

tjänst.

Ansträngningarna inriktades på att åt Wennerström finna någon annan

befattning, som han kunde tänkas föredraga framför den sökta. Man ansåg

sig nämligen böra handla så att Wennerström ej förstod att man hyste misstankar

mot honom. Försvarsministern kom själv med ett uppslag att Wennerström

kunde placeras som flygattaché i Paris. Häremot kom Thulin med

invändningar. Resultatet av överläggningarna blev att chefen för flygstaben,

generalmajoren Stig Norén, fick uppdrag att åt Wennerström söka

finna någon tjänst, som icke i sådan grad som den sökta befattningen var

riskabel från säkerhetssynpunkt. Till fullgörande av detta uppdrag vidtog

Norén därpå vissa undersökningar. Innan dessa hade lett till något resultat

fick han emellertid besked om att en lösning hade erbjudit sig.

Den lösning av frågan om Wennerströms placering, som yppat sig, var

ett uppdrag som militär expert inom UD i nedrustningsfrågan.

På våren eller försommaren 1961 planerade dåvarande ministern för utrikes

ärendena östen Undén att aktivisera den svenska verksamheten i

nedrustningsfrågan inom Förenta Nationerna. För frågans behandling avsåg

man att organisera en arbetsgrupp i utrikesdepartementet. Inom arbetsgruppen

skulle finnas en militär expert. I maj eller i början av juni

1961 framförde Undén till försvarsministern önskemålet att få tillgång till

en språkkunnig officer för detta uppdrag. Uppdraget skulle gälla tills vidare.

Rörande de upplysningar Undén i detta sammanhang lämnade försvarsministern

beträffande expertens kommande uppgifter har Undén yttrat följande:

Den militäre experten skulle ordna, samla och systematisera materialet

i nedrustningsfrågan samt göra en sammanställning så att man kunde

se på vilka punkter stormakternas önskemål och synpunkter sammanföll.

Det var ej fråga om någon bestämd punkt inom nedrustningsområdet,

utan experten skulle över huvud hjälpa till att få dessa frågor mer utredda

och göra de utredningar som påkallades.

Försvarsministern har sagt: Den militäre experten skulle enligt Undén

biträda i UD med att kartlägga det något förvirrade läget i nedrustnings
|1

Dihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 21

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

frågan. Experten skulle bedöma det militära värdet och konsekvenserna

a\ olika framställda förslag. Vidare skulle han hålla reda på och ordna

materialet samt följa utvecklingen i nedrustningsfrågan.

Försvarsministern kom på den tanken, att det kunde vara lämpligt att

placera Wennerström på expertuppdraget.

Innan försvarsministern tog kontakt med Undén härom hade han en

överläggning med Thulin i saken. Försvarsministern har om denna överläggning

i huvudsak förklarat, att han därvid höll »en liten föreläsning i

nedrustningsfrågan» för Thulin samt beskrev Wennerströms tilltänkta uppdrag

på det sätt detsamma skildrats av Undén.

Thulin har berättat: Försvarsministern omtalade för honom, att han fått

tag på ett uppdrag för Wennerström. Försvarsministern nämnde det militära

expertuppdraget i UD samt yttrade: »Där, förstår diu, där är han ofarlig.

» Dessa ord har etsat sig in i Thulins minne just därför att han kände

stor lättnad. Thulin hade även i statspolisintendentens samrådsnämnd

sagt att det arbete, på vilket Wennerström skulle placeras i UD, ansågs vara

ofarligt.

Hasselrot har bekräftat, att Thulin efter sammanträffandet med försvarsministern

framställde saken för Hasselrot så som nu angivits; i det nya

uppdraget skulle alltså Wennerström enligt försvarsministerns mening ej

få farliga saker att syssla med.

Försvarsministern har förnekat, att han i detta sammanhang använt ordet

ofarlig. Det vore dock möjligt, att Thulin fattat försvarsministerns beskrivning

så, att uppdraget var ofarligt med hänsyn till att UD icke hade

några svenska försvarshandlingar.

Henning har uppgivit, att försvarsministern beskrivit Wennerströms tilltänkta

arbete på UD så, att det skulle bestå i att dels hålla reda på och ordna

det mycket omfattande material, som departementet hade på nedrustningssidan,

dels följa utvecklingen på nedrustningsfronten och vid behovgöra

sammanställningar utav materialet härom.

Då Thulin icke hade något att erinra, tog försvarsministern kontakt med

utrikesminister Undén och föreslog Wennerström till uppdraget. Enligt

vad försvarsministern meddelat gav han i samband härmed Undén den upplysningen,

att Wennerström var föremål för säkerhetstjänstens uppmärksamhet.

Försvarsministern har vadare härom uppgivit: Han sade vid detta

tillfälle inte så mycket till Undén, utan förklarade i huvudsak, att Wennerström

under kriget kommit i säkerhetspolisens papper. Han berättade inga

detaljer och nämnde ej, att Wennerström sökte en tjänst i flygstaben, vilken

han ej borde få, samt att detta var skälet till att man ville placera honom

i UD. Ej heller omnämndes, att Wennerström — enligt vad försvarsministern

vid denna tid förstått — stod under telefonkontroll. Försvarsministern

förklarade, att han tog ansvaret för att Wennerström placerades

i UD.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196 b 7

Undén har inför undersökningskommissionen yttrat: Då försvarsministern

nämnde, att han funnit en man för uppgiften i nedrustningsfrågan,

meddelade han även i förtroende, att säkerhetstjänsten hade sin uppmärksamhet

riktad på Wennerström. Några skäl för övervakningen angavs ej.

Det var endast det faktum, att Wennerström var föremål för övervakning,

som meddelades Undén.

Undén har även uppgivit, att han i detta sammanhang frågade, om man

skulle informera någon på UD, men att han då fick besked, att säkerhetspolisen

absolut var emot detta. Undén ansag sig ha svårt att gå emot polisens

uppfattning härvidlag.

Omkring den 10 juni erbjöds Wennerström uppdraget som militär expert

och accepterade erbjudandet efter ett par dagars betänketid. Han återkallade

sedan sin ansökan till befattningen i flygstaben.

Genom beslut i kommandoväg den 30 juni 1961 uppdrog försvarsministern

åt Wennerström att fr. o. m. den 1 oktober 1961 tills vidare biträda

inom försvarsdepartementet med ärenden, som departementschefen överlämnade

till honom, och den 1 oktober 1961 uppdrog departementschefen

åt Wennerström att stå till utrikesministerns förfogande för att biträda vid

handläggningen av nedrustningsärenden och därmed sammanhängande frågor.

Redan kort efter beslutet den 30 juni 1961 torde dock Wennerström i

enlighet med Undéns önskemål ha börjat ägna sig åt uppdraget i UD.

Frågan huruvida placeringen i UD med hänsyn till vad som på sommaren

1961 var känt rörande Wennerström utgjorde en från säkerhetssynpunkt

godtagbar befattning för honom eller om den — ehuru den ansågs

mindre farlig än befattningen i flygstaben — likväl var förenad med sådana

risker att den icke kunde anses godtagbar har juristkommissionen funnit

vara ett avvägningsspörsmål, vars avgörande berott på vilken grad av försiktighet

man med hänsyn till de föreliggande misstankarna mot Wennerström

skulle iakttaga.

För nedrustningsfrågans behandling inom UD verkade från sommaren

1961 den tidigare omnämnda arbetsgruppen. Däri ingick —- förutom utrikesministern

— kabinettssekreteraren Leif Belfrage, chefen och biträdande

chefen för politiska avdelningen, utrikesråden Sverker Åström och Per Lind,

ambassadören Alva Myrdal och Wennerström.

Undén har uppgivit: Det fick framgå vid arbetsgruppens sammanträden

vad Wennerström skulle arbeta med. Någon diskussion om arten av

hans uppdrag förekom alltså ej; han var helt enkelt militär expert i nedrustningsfrågan.

Som sådan skulle han sätta sig in i nedrustningsproblemen

samt kunna bedöma och jämföra olika nedrustningsplaner. Det var

alltså ett kvalificerat uppdrag.

Till eu början synes Wennerström på UD ha gått igenom och satt sig in

i det befintliga materialet angående nedrustningsfrågan. Därefter systematiserade

han detta material och lade upp det på olika pärmar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196-t

I den nyssnämnda arbetsgruppen fick Wennerström efter hand vissa

specificerade uppdrag. Arbetsgruppens diskussioner torde ha legat till grund

för den plan rörande nedrustningsfrågan, som Undén den 26 oktober 1961

framlade i FN :s generalförsamling.

I december 1961 beslöts, att Sverige skulle deltaga i nedrustningskonferensen

i Geneve, som började i mars 1962. Denna utveckling gjorde nedrustningsspörsmålen

till ett löpande ärende inom UD, och härigenom förändrades

i viss mån Wennerströms arbetsuppgifter. Han fick sålunda följa

det aktuella materialet, bearbeta detta samt deltaga i diskussioner om föreliggande

frågor och göra vissa utredningar i anslutning härtill. Det var ej

meningen, att Wennerström skulle vara aktiv vid övervägandena om utformningen

av den allmänna svenska politiken i nedrustningsfrågan. Att

döma av ett uttalande av ambassadör Alva Myrdal synes Wennerström ej

heller i nämnvärd grad ha yttrat sig i sådana spörsmål.

I nedrustningsdelegationen i Genéve skulle ingå en militär representant.

Vid ett sammanträde den 8 januari 1962 inför försvarsministern beslöts,

att detta uppdrag ej skulle läggas på Wennerström. Härtill torde ha bidragit

såväl säkerhetssynpunkter som en uppfattning inom försvarsledningen,

att Wennerström ej var kompetent för uppgiften. Generallöjtnanten Gustaf

Adolf Westring utsågs i stället till militär representant i delegationen. Härigenom

kom Wennerström ej att bliva den som i dessa angelägenheter förmedlade

kontakterna mellan försvarsstaben och UD.

Däremot kom Wennerström under tjänstgöringen i UD på andra sätt i

beröring med material från försvarsstaben. Såsom exempel härpå kan nämnas,

att Wennerström våren 1963 deltog i en särskild arbetsgrupp, vilken

med ambassadör Alva Myrdal såsom ordförande utredde frågan om möjligheterna

att genom budgetkontroll utläsa, huruvida utfästa nedrustningsåtgärder

verkligen kom till stånd. I arbetsgruppen, vari bland andra ingick

representanter för försvarsstaben, tjänstgjorde Wennerström som sekreterare.

Under spaningsarbete! uppkom ofta frågan, huruvida och i vad mån

Wennerström hade anledning att för sitt uppdrag i UD införskaffa olika

försvarshandlingar.

Rörande Wennerströms behov av dylika handlingar har under juristkommissionens

samtal framkommit i huvudsak följande synpunkter. Wennerström

kunde ha anledning att söka skaffa sig kännedom om andra länders

krigspotential och styrkeförhållanden samt vapenutvecklingen utomlands.

I fråga om enskilda vapentyper räckte det med kunskaper om vapnens karaktär

och verkningsförmåga. Däremot behövde han ej känna till tekniska

detaljer eller taga befattning med svenska försvarshandlingar. Det ankom

på den militäre representanten i nedrustningsdelegationen och ej på Wennerström

att följa, hur olika förslag i nedrustningsfrågan återverkade på

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i 9

svenska förhållanden. Sverige inköpte dock åtskillig militär materiel från

utlandet, och Wennerström kunde därför genom att studera beskrivningar

och instruktioner, som fanns hos svenska myndigheter, skaffa sig kunskaper

om andra länders materiel. Han ägde alltså en naturlig möjlighet att —

under motivering att han ville studera utländska militära förhållanden —

utfå handlingar av stort sekretessvärde även för Sverige. Personer, som ej

var orienterade om misstankarna mot Wennerström, kunde i dylika situationer

knappast väntas ifrågasätta det berättigade i motiveringen. Tillika

kunde bristande kännedom om gränsdragningen mellan Wennerströms och

den militäre representantens i Genévedelegationen uppdrag leda till att Wennerström

utfick informationer om svenska förhållanden, som han ej hade

behov av för sin UD-tjänst.

Själva karaktären av UD-uppdraget kunde enligt juristkommissionens

mening sägas ha föranlett svårigheter vid bedömandet av det intresse för

svenska försvarshandlingar som'' under UD-tiden iakttogs hos Wennerström.

Första gången sådana svårigheter uppkom var i mitten av september

1961, då Wennerström per telefon hos flygstabens planeringsavdelning begärde

och utfick två hemliga handlingar.

På försvarsstabens inrikesavdelning studerades andra exemplar av de

handlingar Wennerström utfått från flygstaben, och den 28 september 1961

anmäldes saken för försvarsministern i närvaro av Thulin, Hasselrot och

Henning. Thulin och Hasselrot fick vid sammanträdet otvetydiga besked

av såväl försvarsministern som Henning, att Wennerström ej för sitt uppdrag

i UD eller eljest hade anledning efterfråga handlingarna. Henning har

förklarat, att det som inträffat var en anmärkningsvärd sak och att han liksom

försvarsministern var verkligt betänksam och oroad.

Det inträffade ledde till en skärpning av övervakningen över Wennerström.

Sålunda fick Wennerströmärendet hos polisen prioritetsrätt, och en

förste kriminalassistent avdelades att så gott som uteslutande ägna sig åt

detta ärende. Telefonkontrollen på Wennerströms bostadstelefon, som man

räknat med att slopa i och med att Wennerström avgick med pension den

1 oktober, förlängdes på nytt. Sedan Wennerström för sitt arbete åt UD

fått ett tjänsterum på FKE, beviljades den 13 oktober telefonkontroll även

på tjänstetelefonen där. Inom försvaret informerades åtskilliga befattningshavare

om misstankarna mot Wennerström. Däremot ägde ingen information

rum inom UD. Med undantag för tillträdande utrikesministern informerades

där icke någon förrän i december 1962.

Den 10 oktober 1961 uppsökte Wennerström försvarsministern och anhöll,

att eu generalorder skulle utfärdas, som gav Wennerström rätt att för

sin tjänst i UD följa forskningen på försvarets forskningsanstalt (FOA).

Wennerström åberopade till stöd för sin anhållan, att han talat med utrikesministern

därom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

I anledning av Wennerströms besök talade försvarsministern samma dag

med Thulin och uppsökte därefter genast utrikesminister Undén.

Försvarsministern har rörande samtalet med Undén den 10 oktober 1961

uppgivit, att de då hade ordentlig genomgång av fallet Wennerström under

ungefär en timmes tid samt att försvarsministern berättade allt han visste

om Wennerström och även omnämnde innehållet i de handlingar, som

Wennerström tidigare under hösten utfått från flygstaben.

Undén lämnade vid ett första samtal med juristkommissionen uppgifter,

som närmast tydde på att det denna gång liksom vid den första kontakten

med försvarsministern endast skett en relativt kort information. Vid ett

senare av den parlamentariska nämnden påkallat samtal yttrade Undén,

att han ej hade någon anledning betvivla, att det vid tillfället på hösten 1961

förekommit den orientering i ärendet, som försvarsministern uppgivit.

Undén förklarade vid sammanträffandet den 10 oktober 1961, att han ej

givit Wennerström något direkt uppdrag att följa forskningen på FOA men

att Wennerström av samtal hade kunnat fatta som sin uppgift att hos FOA

följa upp den senaste vapentekniska utvecklingen.

Kort efter den 10 oktober 1961 hade försvarsministern ett samtal med generaldirektören

Martin Fehrm i FOA varvid meddelades, att Wennerström

var en säkerhetsrisk och överenskoms, att Wennerström, om han önskade

något material från FOA, hade att vända sig till Fehrm direkt. Det sistnämnda

meddelades Wennerström.

Den 31 oktober 1961 hölls en föredragning i ärendet inför försvarsministern,

varvid Thulin, Hasselrot och Henning var närvarande. Man gick

då igenom och diskuterade ett antal av de omständigheter, som kunde inverka

på bedömningen av misstankarna.

Genom telefonkontroll fick säkerhetspolisen veta, att Wennerström den

26 november 1961 avsåg att besöka Helsingfors. Besöket rapporterades i

efterhand till försvarsministern.

Den 4 januari 1962 uppsökte Wennerström överbefälhavaren, generalen

Torsten Rapp, för att orientera denne om sitt uppdrag i UD. Enligt vad

Rapp uppgivit förklarade Wennerström, att han skulle biträda med Undénplanens

fortsatta handläggning och vara rådgivare i nedrustningsfrågor.

Wennerström sade sig för uppdraget behöva informationer i skilda avseenden,

bland annat om Sveriges krigsplanläggning, om landets materialfrågor

samt om innehållet i utlandsrapporterna till försvarsstaben. Rapp meddelade

Wennerström, att denne tjänstevägen via försvarsdepartementet fick begära

de handlingar som han behövde och att Rapp dessutom ville se en

instruktion för Wennerströms uppdrag i departementet, innan han lämnade

ut något.

ÖB rapporterade Wennerströms besök till, bland andra, försvarsministern.

Den 15 februari 1962 hölls ett sammanträde mellan försvarsministern

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 11

och Thulin. Den senare ville vid detta tillfälle veta, om Wennerström hade

uppdrag alt utröna den ryska inställningen i nedrustningsfrågan. Wennerström

hade nämligen till Bondeson fällt ett yttrande av innebörd, att

han hade ett sådant uppdrag. Efter att ha talat med utrikesministern meddelade

försvarsministern, att utrikesministern ej ansåg sig ha givit ett dylikt

uppdrag, men att frågan berörts vid ett samtal och att Wennerström

möjligen kunde ha fattat saken så, att han fått ett uppdrag av sådan innebörd.

Från statspolisens sida gjordes under vintern 1%1—1962 ytterligare förfrågningar

hos försvarsministern om Wennerströms arbetsuppgifter i UD.

Något klart besked fick statspolisen ej; utrikesministern hade på försvarsministerns

fråga sagt, att uppgifterna ej ändrats.

Den 10 mars 1962 träffade Wennerström på en diplomatmottagning inspektören

för luftbevakningen. Det kom då på tal mellan dem, att Wennerström

för sitt uppdrag i nedrustningsfrågan kunde behöva taga del av vissa

handlingar.

Den 13 mars sökte Wennerström upp luftbevakningsinspektören och fick

därvid tillstånd att låna två kvalificerat hemliga handlingar. Genom bevakning

och därav föranlett ingripande av flygstabschefen Norén ordnades

så, att Wennerström endast på flygstaben fick taga del av handlingarna.

Thulin och Hasselrot uppsökte försvarsministern den 15 mars 1962 och

redogjorde i Hennings närvaro för Wennerströms besök på flygstaben den

13 mars. Både försvarsministern och Henning blev — enligt vad Hasselrot

skrivit i sina minnesanteckningar från denna tid — betänksamma. Thulin

föreslog »stor föredragning» i närvaro av försvarsministern och inrikesministern

samt eventuellt utrikesministern och riksåklagaren. Försvarsministern

var positiv härtill och förklarade, att möjligen även statsministern

skulle vara med.

Inför undersökningskommissionen har försvarsministern i anslutning till

sammanträdet den 15 mars sagt: Efter händelsen den 13 mars var vi oroade

och ansåg läget besvärligt. Försvarsministern fick nu klart för sig, att inrikesministern

ej var informerad. Tidigare utgick han från att inrikesdepartementet

var underrättat. Försvarsministern och Thulin ansåg, att saken

måste lyftas upp på »regeringsplanet». Man överenskom om tid, men det

visade sig sedan, att den dag man valt — den 22 mars — sammanföll med

Nordiska rådets möte. Följden blev, att endast inrikesministern kom. Försvarsministern

hade väntat, att även justitieministern skulle komma.

Redan några dagar före händelsen den 13 mars hade såväl Thulin som

stadsfiskal Ryhninger vidtagit vissa förberedelser för att få till stånd ett

sammanträffande på statsrådsnivå under medverkan av säkerhetspolisen,

åklagarmyndigheten och företrädare för försvaret.

Efter hänvändelse från Thulin till statssekreteraren i inrikesdepartementet

Carl Persson deltog statsrådet och chefen för detta departement Rune

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

Johansson i sammanträdet den 22 mars 1962. Övriga närvarande var försvarsministern,

riksåklagaren Emanuel Walberg, statsåklagaren i Stockholm

Martin Lundqvist, Ryhninger (föredragande), Thulin, Hasselrot, Henning

och chefen för sektion II i försvarsstaben, översten Bo Westin. Angående

anledningen till sammanträdet har Walberg, Lundqvist, Ryhninger och

Hasselrot sagt, att man för att kunna bedöma Wennerströms intresse för

hemliga försvarshandlingar önskade få närmare upplysningar om arten av

Wennerströms uppdrag i UD. Thulin, Hasselrot och Westin har förklarat,

att man velat få till stånd en överläggning med anledning av att rådhusrättens

ordförande till åklagaren uttryckt tvekan om förutsättningarna för att

fortsätta telefonkontrollen.

Hasselrot förde minnesanteckningar vid sammanträdet. Enligt dessa förekom,

bland annat, följande: Försvarsministern förklarade otvetydigt, att

Wennerström ej haft anledning att för sitt uppdrag efterfråga hemliga handlingar

rörande vissa svenska flygplan. Försvarsministern sade också, att

uppdraget i UD ej blivit preciserat, men att det syftade till ett sammanställande

av allt material i nedrustningsfrågan. Vidare omnämnde försvarsministern

sitt samtal med utrikesministern och slutsatsen därav, att man

finge räkna med att Wennerström ansåg sig kunna hävda, att han fått uppdrag

att träffa ryssarna. På Ryhningers fråga förklarade såväl försvarsministern

som Westin, att de hyste misstankar mot Wennerström. Walberg

frågade även, om det som senast inträffat hade skärpt misstankarna, vilket

försvarsministern bejakade. Walberg yttrade, att telefonkontrollen då måste

fortgå. Både Ryhninger, under föredragningen, och Walberg framhöll det

motsägelsefulla i att en man, som av rådhusrätten bedömts skäligen misstänkt

för spioneri, försatts i eller kommit att utöva sådan förtroendeställning

som. Wennerström. Diskussion upptogs om möjligheterna att bryta

detta uppdrag. Avslutningsvis gjorde Thulin en reflexion, som bekräftades

av försvarsministern, att Wennerström trots allt kunde vara oskyldig och

allt ha en naturlig förklaring. Efter invändning av Ryhninger modifierade

försvarsministern sitt uttalande därhän, att mycket men inte allt kunde förklaras.

På fråga av Ryhninger yttrade försvarsministern, att Wennerström

i dagens läge ej kunde åberopa annat uppdrag än utrikesministerns såsom

motiv att efterfråga militära handlingar, samt att han delade rådhusrättens

och åklagarmyndighetens mening, att Wennerström var skäligen misstänkt

för spioneri.

Inför undersökningskommissionen har gjorts ytterligare uttalanden om

vad som förekom vid detta sammanträde.

Hasselrot har tillfogat, bland annat, att det vid sammankomstens slut

förekom diskussion om telefonkontrollen.

Försvarsministern har bland annat sagt, att åklagarsidan uttryckte något

slags missnöje över att telefonkontrollen pågått länge och att man ej gjort

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 13

något för att avlägsna Wennerström från den befattning, där man placerat

honom.

Inrikesministern har i fråga om sammanträdet den 22 mars 1962 till undersökningskommissionen

yttrat, bland annat: I fråga om Wennerströms

arbetsuppgifter på utrikesdepartementet anförde försvarsministern, att dessa

i huvudsak skulle omfatta översättningsarbete av militärteknisk art. Försvarsministern

bedömde, att Wennerström skulle biträda i militära angelägenheter

men att de första uppgifterna var att taga emot material på olika

språk, översätta det till svenska och göra det lättillgängligare för dem

som skulle syssla med dessa frågor. Thulin uppgav vid sammanträdet, att

han ur säkerhetssynpunkt tillstyrkt Wennerströms placering i UD med de

från början avsedda arbetsuppgifterna. Wennerström hade nämligen, enligt

den uppfattning inrikesministern fick, tagit på sig nya uppgifter. Däremot

fick inrikesministern ej den uppfattningen, att Wennerströms arbete

förändrats på grund av ändrade direktiv.

Inrikesministern har vidare yttrat: Vid sammanträdet framgick att det

var ett allvarligt ärende med långt gående spaning från polisens sida. Inrikesministern

förstod, att telefonkontroll var anordnad. Ryhninger vände

sig direkt till försvarsministern och frågade, om det ändå icke var på det

sättet, att Wennerström var misstänkt eller skäligen misstänkt. Härtill svarade

försvarsministern ja. I efterhand har inrikesministern förstått, att det

var juristens utformning av en fråga, som syftade på lagens förutsättningar

för telefonkontroll. En sakuppgift om rådhusrättens beslut om telefonkontroll

ingick ej i föredragningen, och det var ej heller, vad inrikesministern

kan erinra sig, någon diskussion om de juridiska förutsättningarna för

telefonkontroll. Ej heller torde försvarsministern med sitt svar ha avsett

att bedöma dessa förutsättningar. — Genom att Wennerströmärendet redovisats

för försvarsministern och ett samarbete mellan militära säkerhetsavdelningen

och statspolisen förekom, ansåg inrikesministern, att ärendet

tillhörde försvarsdepartementet.

Henning har meddelat, att någon av juristerna, troligen Walberg, vid

tillfället yttrade något om det märkliga i att på befattningen i UD sätta en

person, som stod under telefonkontroll, vilket förutsätter skäliga misstankar.

Ryhninger har uppgivit: Efter föredragningens slut uppläste han ordagrant

ett uttalande, som han hade antecknat på en lapp, vilken ännu finnes

i behåll. Där står följande: »Wennerström har sedan den 10 november 1959

enligt rådhusrättens beslut stått under telefonkontroll, och detta beslut har

rådhusrätten förlängt varje månad. Han är fortfarande under telefonkontroll

till innevarande månads utgång. Rätten har vid varje tillfälle, som förlängning

av kontrollen skett, förklarat Wennerström skäligen misstänkt

för spioneri. Misstanken mot Wennerström för spioneri har hittills icke

-j-2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 6 samt. 2 avd. Nr 21

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

eliminerats. Bedömningen av fallet har för åklagarmyndighetens del i viss

mån försvårats genom oklarhet angående omfattningen och innebörden av

Wennerströms tjänsteuppdrag. Avsikten med denna föredragning har varit

i första hand att ge en information angående fallet och vidare att om

möjligt åvägabringa en bedömning av säkerhetsrisken samt omfattningen

av Wennerströms tjänsteuppdrag och vilka befogenheter dessa inrymma».

På initiativ av riksåklagare Walberg ägde den 27 mars 1962 rum en föredragning

i Wennerströmärendet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Herman Kling. Ryhninger lämnade då i Walbergs närvaro

samma redogörelse som han lämnat den 22 mars. Justitieministern har rörande

denna föredragning uttalat: Han vet ej, om telefonkontrollen omnämndes

denna gång eller vid nästa föredragning i saken. Den bör dock

ha omnämnts redan denna gång. Han var en smula undrande över anledningen

till att denna föredragning lämnades honom. Normalt föredrages

säkerhetsfrågor för justitieministern endast då det gäller tillstånd till åtal

för olovlig underrättelseverksamhet. Delvis av denna anledning ansåg justitieministern,

att statsministern borde underrättas. Kanske ville justitieministern

också härigenom avlasta sig en del av bördan. Möjligen var det

Walberg som kom med förslaget att statsministern skulle underrättas, ty

Walberg var bekymrad vid detta tillfälle.

Justitieministern meddelade, enligt vad han förklarat, försvarsministern

att avsikten var att ärendet skulle föredragas för statsministern.

Justitieministern har vidare upplyst, att han härefter frågade statsministern,

om denne ville ha en föredragning av ett ärende om en överste, som

tjänstgjorde i UD och mot vilken riktats vaga misstankar att han kunde

utgöra en säkerhetsrisk. Justitieministern minns ej, om han vid tillfället

nämnde Wennerströms namn.

Statsministern har förklarat, att han erinrar sig att justitieministern

någon gång under våren 1962 tog upp frågan om föredragning av en säkerhetsfråga,

som rörde en högre officer.

Det bestämdes härefter, att föredragning för statsministern skulle äga

rum den 9 april 1962. Denna föredragning blev emellertid inställd på grund

av Ryhningers sjukdom.

En ny föredragning utsattes härefter till den 13 april 1962. Även denna

föredragning blev inställd, denna gång på grund av hinder från statsministerns

sida.

Någon ytterligare föredragning för statsministern utsattes ej.

Om anledningen till att frågan ej återupptogs av honom har justitieministern

uppgivit, att han funnit det hela så vagt att han icke lagt det särskilt

på minnet. Härtill kom enligt justitieministern, att på grund av statsministerns

ohälsa under våren 1962 föredragningar för honom i speciella

frågor inskränktes till ett minimum.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964 15

Statsministern har uppgivit, att han brukar föra minnesanteckningar om

viktiga saker och att han för den 13 april antecknat alla de engagemang

som upptagit hans tid men icke detta ärende samt att han därav har dragit

den slutsatsen, att han icke hade den uppfattningen då, att detta var en viktig

fråga som ovillkorligen krävde handläggning.

Försvarsministern synes ej ha underrättats om att ärendet icke, såsom

avsetts, blev föredraget för statsministern.

I fråga om statsministerns underrättande i säkerhetsärenden har enligt

vad utredningen utvisar olika praxis tillämpats i försvars- och inrikesdepartementen.

Sålunda har försvarsministern uppgivit, att det såvitt han kunde

minnas aldrig förekommit, att han informerat statsministern i något på

försvarsdepartementet handlagt säkerhetsärende. Däremot har inrikesministern

yttrat, att han underrättat statsministern i alla till honom framförda

ärenden av säkerhetsnatur.

Den 21 mars 1962 hade Wennerström inställt sig hos Henning och framlagt

ett av honom själv uppgjort förslag till generalorder, enligt vilken han

skulle efter överbefälhavarens närmare bestämmande erhålla för uppdraget

i UD »erforderliga militära informationer, främst avseende den senaste

internationella utvecklingen inom strategi, vapenteknik och organisation».

Förslaget var försett med en utsändningslista, upptagande bland annat »förvaltningarna».

Någon gång på våren 1962 synes på militärt håll ha uppkommit tanker

att genom en generalorder kanalisera tillhandahållandet av all militär information

till Wenner ström till en enda befattningshavare, nämligen chefen

för sektion II i försvarsstaben, överste Westin. Härigenom skulle man

kunna avskärma Wennerström från försvarshemligheter och vinna att Wennerström

anvisades endast en väg för hemliga informationer.

En överläggning angående en dylik generalorder ägde den 11 april 1962

rum mellan Henning och Hasselrot.

Henning uppsökte general Rapp för att få råd i saken. Rapp vidhöll därvid

sin tidigare uttalade mening, att han ej kunde bestämma angående Wennerströms

rätt till hemligt material utan tillgång till en instruktion rörande

Wennerströms uppdrag.

Den 14 maj 1962 fick Wennerström företräde hos Rapp och föreläde

denne ett av Wennerström själv utarbetat förslag till instruktion. Förslaget

innehöll synnerligen vidsträckta befogenheter för Wennerström att få

hemliga informationer, även om svenska militärförhållanden. Rapp gjorde

under Wennerströms besök vissa erinringar mot Wennerströms instruktionsförslag.

Efter överläggningar mellan företrädare för UD och försvarsstaben utarbetades,

huvudsakligen genom försvarsstabens försorg, ett nytt förslag till

instruktion med mindre omfattande innehåll än Wennerströms.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

Härvid uppstod vissa svårigheter av det skälet, att departementets företrädare

ej kände till misstankarna mot Wennerström och därför hade svårt

att förstå behovet av en instruktion.

Vid sammanträde på UD mellan Åström, byråchefen Wilhelm Wachtmeister,

förste sekreteraren Per-Urban Hjärne samt försvarsstabschefen,

generalmajoren Carl-Eric Almgren, och Westin fastställdes en instruktion

för Wennerström. Instruktionen upptogs i en PM, dagtecknad den 15 juni

1962. Såvitt här är av intresse innehåller denna PM följande:

»2. På basis av vunna erfarenheter bör i nedrustningsspörsmålens nuvarande

läge följande ankomma på Wennerström, nämligen

att inom utrikesdepartementet biträda vid handläggningen av nedrustningsärenden;
att

kontinuerligt följa och studera den internationella utvecklingen inom

nedrustningens område;

att hålla de informationer, som har betydelse för det aktuella nedrustningsläget,

överskådligt samlade och bearbetade;

att följa den internationella militära och militärtekniska utvecklingen i

den mån den kan ha betydelse för olika nedrustningsförslag. Härvid bör

främst NATO- och Warszavvapaktsstaternas militära resurser ägnas uppmärksamhet,

bl. a. i vad avser styrke- och beredskapsförhållanden, baser,

allmän inriktning vid avvägning av stridskrafterna, kärnvapenresurser, robot-

och antirobotvapen samt rymdforskning.»

Med skrivelse den 18 juni 1962, undertecknad av Åström, översändes promemorian

till FKE med anhållan, att »erforderlig generalorder måtte utfärdas

i syfte att möjliggöra för Wennerström att få tillgång till de handlingar,

som må bedömas erforderliga för fullgörande av hans uppdrag».

Den 27 juni 1962 utfärdades härefter en till överbefälhavaren ställd generalorder

av följande lydelse:

»Delgivning av informationer

överste Wennerström, FV res, som ställts till ministerns för utrikes ärendena

förfogande för att biträda med handhavande av nedrustningsfrågan,

må enligt överbefälhavarens närmare bestämmande genom försvarsstaben

erhålla för uppdraget erforderliga informationer.»

Generalordern är undertecknad av försvarsministern med kontrasignation

av Henning. Enligt avsändningslistan tillställdes ordern — förutom

överbefälhavaren — UD, försvarsdepartementet, försvarsstaben, arméstaben,

marinstaben, flygstaben och FOA.

Generalordern följdes den 5 juli av en försvarsstabsorder, vari bestämdes,

att Wennerström skulle meddelas erforderliga informationer av chefen

för sektion II.

Försvarsministern deltog, enligt vad han uppgivit, i de överväganden och

överläggningar, som ledde fram till instruktionen och generalordern. Han

har i anslutning härtill jämväl förklarat, att han deltog i diskussioner om

att få en bestämd ordning för Wennerströms tillgång till handlingar men

ej om instruktionens innehåll och utformning, att han aldrig såg instruk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196t

17

tionen eller något förslag till instruktion förrän efter Wennerströms gripande,

samt att instruktionens innehåll ej särskilt bra överensstämmer med

den uppfattning man hade om Wennerströms uppgifter, då han placerades

i UD.

Undén, som var sjukledig från början av april till och med maj 1962,

har uppgivit, att han under sin tid som utrikesminister ej tagit del avinstruktionen.

På fråga varför ärendet härom icke föredrogs för honom

har Undén förklarat, att detta icke bör ha tett sig särskilt betydelsefullt

för den som ej kände till bakgrunden. Han har vidare uttryckt den uppfattningen,

att instruktionen ger intryck av att mera storpolitiska uppgifter

ålagts Wennerström än som i själva verket var fallet.

Vad gäller delgivningen av generalordern är att märka, att avsändningslistan

för denna — till skillnad från det förslag som Wennerström underställde

Henning den 21 mars 1962 — icke upptog de militära förvaltningarna.

Till följd härav blev generalordern icke delgiven försvarets civilförvaltning

och det därunder lydande försvarets bok- och blankettförråd (FBF),

som enligt den numera verkställda förundersökningen i ramstår såsom en av

Wennerströms viktigaste källor när det gällde hans spioneriverksamhet under

UD-tiden. Henning har förklarat, att — såvitt han mindes — ordern

delgavs endast myndigheter där information angående misstankarna mot

Wennerström tidigare lämnats någon person i chefsställning och där man

således kunde beräknas uppfatta den verkliga avsikten med ordern.

1 anledning av frågor som i detta sammanhang ställts till försvarsministern

har denne sagt: Han är ansvarig för allt som står på en generalorder,

även den därå tecknade avsändningslistan. Genom tämligen täta kontakter

med Westin kunde försvarsministern följa ärendets utveckling. Han kände

till den omorganisation av FBF, som skedde 1961, men var ej informerad

om omfattningen av hemliga handlingar där. Han fick ingen rapport om att

Wennerström besökte FBF.

Under spaningsarbetet hade Wennerströms ekonomi fortgående ägnats

viss uppmärksamhet i sylte att söka utröna, huruvida familjens livsföiing

tydde på inkomster från »främmande håll». På sommaren 1962 sammanställdes

hos polisen uppgifter härom i en PM.

Ungefär vid månadsskiftet augusti—september 1962 fick Wennerström

tjänsterum i försvarsdepartementets lokaler på Fredsgatan 10. Den 5 oktober

beviljade rådhusrätten telefonkontroll på det nya tjänsterummet.

I augusti 1962 och senare observerade statspolisen, att Wennerström flera

gånger sammanträffade med förste sekreteraren på Sovjetambassaden Baranovski,

vilken officiellt sysslade med nedrustningsfrågor. Wennerströms

ifrågavarande förbindelse omnämndes för försvarsministern den 24 oktober

1962.

Den 12 september 1962 erfor polisen, att Wennerström hade eu radiomottagare

av ovanligt slag, särskilt lämpad för kortvågsmottagning och mottag
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

ning av telegrafi. Den 11 december 1962 avlyssnades ett telefonsamtal varvid

framkom, att Wennerström hade »världens underligaste radio; det går

inte att få in någonting annat än vad det nu var, bara för att han skall få

upp Ryssland eller vad det var. Bara man kommer i närheten av radion, ropar

han: Nää».

Den 20 september 1962 efterträddes Undén som utrikesminister av statsrådet

Torsten Nilsson. Kort dessförinnan hade försvarsministern upplvst

statsrådet Nilsson, att Wennerström var föremål för statspolisens uppmärksamhet.

Statsrådet Nilsson fick härvid en orientering i saken och ombads

att ej informera sina blivande medarbetare på UD.

En tullständig redogörelse i saken fick utrikesministern, på begäran av

honom och försvarsministern, vid en föredragning den 6 december 1962.

Till denna föredragning hade Belfrage blivit kallad, av allt att döma på utrikesministerns

eget initiativ. Dessutom deltog försvarsministern, Henning,

Thulin och polisintendenten Per-Gunnar Vinge, den sistnämnde såsom föredragande.

Till ledning för föredragningen hade upprättats en sammanställning

av vad dittills förekommit, och föredragningen synes ha omfattat

de relevanta omständigheterna i ärendet. Vinge har yttrat, att de värderingar

statspolisen gjort ej kom fram så tydligt, som man nu efteråt skulle

ha önskat.

Enligt de minnesanteckningar Vinge förde från föredragningen hade försvarsmininstern

vid föredragningen yttrat, bland annat: Wennerström hade

genom det intresse han visat för ett svenskt flygplan gått utöver sitt uppdrag

i nedrustningsfrågan, något som gjort försvarsmininstern betänksam.

Av sitt samtal med Undén före Wennerströms placering i UD hade försvarsministern

fått den uppfattningen, att Wennerström ej där skulle komma i

beröring med hemliga handlingar. Man hade beräknat, att Wennerström

skulle gå igenom en »trave» gamla handlingar i nedrustningsfrågan.

Vid diskussion om Wennerströms tillgång till hemliga handlingar i UD

sade Belfrage, enligt Vinges anteckningar, att man ej kunde vara säker på

att Wennerström ej hade sådan tillgång. Belfrage har inför undersökningskommissionen

tillagt, att nedrustningshandlingarna till övervägande del var

a'' tämligen »otarlig» karaktär, men att även ganska känsliga handlingar

kunde finnas bland det som Wennerström tog del av i samband med nedrustningsfrågan.

Utrikesministern fick under föredragningen besked om att Wennerström

stod under telefonkontroll och gjorde efteråt, enligt vad han uppgivit inför

kommissionen, den reflexionen, att »han fann det anmärkningsvärt, att man

på så vaga grunder kunde råka ut för telefonavlyssning i det här landet».

Mot slutet av sammanträdet diskuterades frågan om möjligheterna att

skilja Wennerström från UD-uppdraget. Till något beslut i denna fråga kom

man dock ej, utan skulle frågan ytterligare övervägas.

Utrikesmininstern har till undersökningskommissionen uppgivit, att hans

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

slutsats vid sammanträdet var att fallet var svårbedömt och att det egentligen

knappast fanns »några konkreta ting att ta på, som inte kunde anses

ha ett naturligt underlag».

Efter sammanträdet överläde utrikesministern med Belfrage och beslöl,

att denne skulle inviga Åström, vilket också skedde samma dag. Utrikesministern

har förklarat: Detta skedde trots att Thulin avrått från att flera

skulle invigas i misstankarna. Han och Belfrage ansåg möjligheterna att

iakttaga Wennerström vara små, om icke Åström informerades. Han hade

dock icke mot Thulins avrådande velat underrätta någon ytterligare på

UD, t. ex. ambassadör Alva Myrdal, ehuru han ansåg det önskvärt.

I fortsättningen höll Belfrage kontakt med Thulin om fallet Wennerström

och underrättade fortlöpande utrikesministern när något anmärkningsvärt

förekom.

Någon av de sista dagarna i februari 1963 lyckades Wennerström av den

tillfälligt tjänstgörande chefen för sektion II i försvarsstaben vilken icke

var invigd i misstankarna — få låna en kvalificerat hemlig rapport från

inspektören för rikets befästningar. Genom telefonkontrollen fick statspolisen

kännedom härom och underrättade försvarsstabens inrikesavdelning.

Under en förevändning kunde man få tillbaka handlingen. I april sökte

Wennerström på nytt få låna samma handling, men möttes av avböjande

besked.

Under första kvartalet 1963 besökte Wennerström flera gånger FKE och

ställde då en hel del frågor rörande sekretessbelagda förhållanden. Detta

rapporterades av Bondeson till polisen.

Den 1 april 1963 avlöstes Bondeson på FKE av majoren Sven Björck,

som då informerades i Wennerströmärendet.

Vid inspektion på FBF i maj och juni 1963 fick säkerhetspolisen veta, att

Wennerström lånat ett flertal hemliga publikationer där och att lånen skett

under omständigheter i övrigt, som ansågs ägnade att stärka misstankarna

mot honom.

Ett sammanträffande mellan riksåklagare Walberg och Thulin i början

av maj 1963 — varvid Thulin för övrigt förklarade, att han »trots allt innerst

inne» trodde Wennerström var oskyldig — ledde till att ärendet för

Walberg fick ny aktualitet. Walberg tog kontakt med Byhninger, och de

hade en överläggning, varefter de — den 13 maj 1963 besökte justitieministern,

som fick en översiktlig redogörelse för vad statspolisen erfarit

sedan föregående föredragning för honom.

Under polisens spaningsarbete hade flera gånger ingående diskuterats

och undersökts möjligheter att etablera någon kontakt i Wennerströms närhet.

Redan i februari 1962 hade övervägts, att polisen skulle närma sig familjen

Wennerströms hemhjälp. Med hänsyn till riskerna för spaningsarbete

hade man då avstått från denna tanke. På våren 1963 återkom man

härtill, och den 16 maj 1963 tog man efter vissa förberedelser kontakt med

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

hemhjälpen. Under de följande veckorna fram till Wennerströms gripande

lämnade denna till polisen ett flertal upplysningar, vilka var i hög grad

ägnade att ytterligare skärpa och befästa misstankarna mot Wennerström.

Den 12 juni 1963 gjorde Ryhninger en föredragning i ärendet för justitieministern.

Ett ingripande bedömdes då vara nära förestående. Härom

underrättade justitieministern försvarsministern och utrikesministern.

Statsministern var i Italien, och inrikesministern var bortrest för dagen.

På kvällen den 19 juni förklarade Ryhninger Wennerström anhållen, och

på morgonen den 20 juni 1963 greps han på väg till sin arbetsplats.

På grundval av Wennerströms erkännanden under förundersökningen

har åklagarmyndigheten i Stockholm enligt stämningsansökan den 31 mars

1964 yrkat ansvar å Wennerström jämlikt 8 kap. 4 och 5 §§ samt 25 kap. 5 §

strafflagen för grovt spioneri i förening med åsidosättande av tjänsteplikt

enligt följande tre gärningsbeskrivningar:

1. Wennerström bär under tiden januari 1949—januari 1952, under vilken

tid han tjänstgjorde som flygattaché vid svenska ambassaden i Moskva,

med uppsåt att gå Sovjets underrättelsetjänst tillhanda och med åsidosättande

av sin tjänsteplikt samt mot ersättning i penningar obehörigen anskaffat

och till nämnda underrättelsetjänst utlämnat handlingar innefattande

uppgifter rörande vårt lands försvar, vilkas uppenbarande för berörda

makt medfört synnerligt men för försvaret.

2. Wennerström har under tiden april 1952—maj 1957, under vilken tid

han tjänstgjorde som flygattaché vid svenska ambassaden i Washington,

med uppsåt att gå Sovjets underrättelsetjänst tillhanda och med åsidosättande

av sin tjänsteplikt samt mot ersättning i penningar anskaffat, fotograferat

och till nämnda underrättelsetjänst utlämnat uppgifter rörande

vårt lands försvar, vilkas uppenbarande för berörda makt medfört synnerligt

men för försvaret.

3. Wennerström har under tiden den 1 oktober 1957—den 19 juni 1963,

under vilken tid han tjänstgjorde dels som sektionschef vid försvarets kommandoexpedition

(den 1 oktober 1957—den 30 september 1961) dels ock

som sakkunnig i UD (den 1 oktober 1961—den 19 juni 1963) med uppsåt

att gå Sovjets underrättelsetjänst tillhanda och med åsidosättande av sin

tjänsteplikt samt mot ersättning i penningar anskaffat, fotograferat och i

avsevärd omfattning till nämnda underrättelsetjänst utlämnat uppgifter

rörande vårt lands försvar, vilkas uppenbarande för berörda makt medfört

synnerligt men för försvaret.

Åklagaren har till stöd för sitt påstående, att Wennerströms gärningar

medfört synnerligt men för rikets försvar, åberopat utlåtanden av överbefälhavaren

den 28 februari 1964 och av chefen för försvarsstaben den 23

mars 1964.

Målet mot Wennerström är för närvarande beroende på prövning av

Stockholms rådhusrätt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964

21

A

Vid granskningen av olika statsråds befattning med Wennerströmaffären

— otvivelaktigt det allvarligaste spionerifall som inträffat i vårt land i modem

tid -— bär utskottet enhälligt funnit anledning icke förekomma att mot

någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen, vilket utskottet

får för riksdagen

anmäla.

B

Inom utskottet har yrkanden om anmärkning enligt § 107 regeringsformen

framställts dels mot statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Sven Andersson, vilket yrkande av utskottet avslagits (I), dels mot förutvarande

ministern för utrikes ärendena östen Undén, vilket yrkande av utskottet

bifallits (II).

Utskottets överväganden beträffande nämnda båda statsrådsledamöters

befattning med Wennerströmaffären och de skiljaktiga meningar som härutinnan

framförts inom utskottet redovisas nedan under I respektive II.

I

Den företagna utredningen har, som redan sagts, visat, att det direkta huvudansvaret

för Wennerströmaffärens handläggning inom statsrådet åvilat

chefen för försvarsdepartementet. Ärendet har fortlöpt under en följd av år.

Utskottet har granskat ärendets handläggning under hela denna tidsperiod,

vilket inneburit, att granskningen blivit mera omfattande än som vanligen

förekommer. Innan utskottet ingår på enskildheterna i sin bedömning, vill

utskottet därför något ange de allmänna synpunkter, vilka utskottet funnit

böra beaktas vid dess granskning.

Det har för utskottet framstått som uppenbart, att handläggningen av säkerhetsärenden

alltid måste vara förenad med stora vanskligheter. Åtskilliga

hänsyn måste iakttagas, vilka kan verka i olika riktning. Som det primära

måste självfallet framstå att beakta betydelsen för rikets säkerhet av att

framkomna misstankar må vara berättigade. Mot detta säkerhetsintresse

står den berörde enskildes intresse av att icke tillfogas skada till följd av

obefogade misstankar för illojalitet. Vidare gör sig spaningsintresset gällande,

vilket i första hand, liksom den enskildes intresse, regelmässigt talar för

alt kännedom om framkomna misstankar ges en ytterligt begränsad spridning.

Avvägningen av dessa och andra motstående hänsyn kräver överväganden

av utomordentligt vansklig och grannlaga beskaffenhet. Vad utskottet

haft att bedöma har varit, i vad mån de ställningstaganden, som skett

från berörda statsråds sida, varit grundade på sådana avvägningar av de

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196''r

olika inverkande synpunkterna, att rikets sannskyldiga nytta blivit iakttagen.

Vad särskilt gäller Wennerströmaffären förelåg ett flertal omständigheter,

som i hög grad försvårade varje ställningstagande. Detta har understrukits

av såväl juristkommissionen som den parlamentariska nämnden.

Frågan var om en befattningshavare i hög tjänsteställning, vilken i händelse

av illojalitet kunde, som visat sig vara fallet, åsamka landet betydande

skada men som också till följd av sin ställning och tjänst lätt kunde, då han

väl blivit föremål för uppmärksamhet, väcka misstankar, där grund saknades.

Juristkommissionen, som haft till uppdrag bl. a. att utreda orsakerna

till att den spioneriverksamhet, vartill Wennerström erkänt sig skyldig,

kunnat fortgå under en lång följd av år, har för sin del uttalat, att detta

förhållande knappast är anmärkningsvärt, utan att det snarare är ägnat

att förvåna, att Wennerström alls kunnat avslöjas. Utskottet ansluter sig till

denna uppfattning.

Vid utskottets bedömning har avgörande vikt måst läggas vid styrkan av

de misstankar, som vid varje tidpunkt förelåg mot Wennerström. Härvid

har de uppfattningar, som uttalats av de för spaningsarbetet ansvariga befattningshavarna,

synts böra tillmätas stor betydelse. Det måste nämligen

enligt utskottets mening vara naturligt, att dessa uppfattningar blir grundläggande

för statsrådens bedömning, när ett säkerhetsärende föres upp på

statsrådsplanet.

Efter dessa allmänna synpunkter övergår utskottet till att redovisa sin bedömning

av statsrådet Anderssons handläggning av Wennerströmaffären.

Statsrådet Andersson underrättades under år 1959, sannolikt i november

eller december, första gången om att vissa misstankar förelåg mot Wennerström

och erhöll den första verkliga föredragningen därom i januari 1960.

Juristkommissionen har funnit naturligt, om bedömningen vid detta tillfälle

r ar att ringa grund fanns för misstankar. Av utredningen framgår, att

en dylik uppfattning delgavs statsrådet. Utskottet har icke kunnat finna fog

för en annan bedömning.

Juristkommissionen har Addare uttalat, att den med hänsyn till misstankarnas

\raghet ej ansett det ägnat att förvåna, att vid ifrågavarande tidpunkt

icke mera allvarligt övervägdes att skilja Wennerström från hans befattning

vid FKE. Utskottet delar denna uppfattning. Utskottet har heller icke

kunnat finna, att det skulle ha varit meningsfyllt att återkalla det uppdrag,

som Wennerström erhållit att vara föredragande i internationella robot- och

kärnvapenfrågor. Med hänsyn till att detta uppdrag lämnats muntligen och

uppenbarligen sammanhängde med Wennerströms tjänst, synes det också

tveksamt, om han över huArud kunnat skiljas från detsamma på ett naturligt

sätt, så länge han kvarstod Aid FKE. Någon föredragning förekom ej efter

Aintern 1960/61.

Vad som kunde begäras av statsrådet Andersson i hans egenskap av chef

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964 23

för det departement, där Wennerström var anställd vid ifrågavarande tid,

var enligt utskottets mening, att han noga följde ärendets utveckling för att

bli underrättad, om några sådana nya omständigheter tillkom, som borde

föranleda förnyade överväganden från hans sida. Av utredningen framgår,

att så skedde. Vid ett flertal tillfällen under år 1960 och början av år 1961

förekom överläggningar i ärendet mellan statsrådet och de för spaningsarbete!

ansvariga befattningshavarna. Även chefen för FKE var insatt i ärendet

och överläde därom med statsrådet. Utskottet har ytterligare noterat, att

jämväl cheferna för FKE:s armé- och marinsektioner kände till misstankarna

mot Wennerström.

Från november 1959 var telefonkontroll anordnad mot Wennerström efter

medgivande av Stockholms rådhusrätt, som meddelade förnyade beslut

i ärendet månatligen, till dess Wennerström greps. Vederbörande domare

fastställde därmed, att enligt hans uppfattning lagens krav på skälig misstanke

för spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet var uppfyllt

vid varje tidpunkt. Av utredningen framgår, att statsrådet ej erhöll kännedom

om att telefonavlyssning förekom förrän under våren 1961, och att han

icke heller då underrättades om saken direkt av spaningsledningen utan

själv slöt sig därtill genom vad som i övrigt yppades. Såsom juristkommissionen

anfört borde vetskap om beslutet ej ha påverkat omdömet om de föreliggande

omständigheterna.

I april månad 1961 sökte Wennerström, som den 1 oktober samma år

skulle träda i pension och därmed lämna FKE, arvodesbefattningen som

chef för flygstabens expedition. Flygvapenchefen, som hade att tillsätta befattningen,

ansåg sig böra förordna denne såsom den mest meriterade sökanden.

Wennerströms ifrågavarande ansökan gällde en ur säkerhetssynpunkt

mycket ömtålig tjänst med hänsyn till att befattningshavaren utan kontroll

hade tillgång till en stor mängd ytterst hemliga försvarshandlingar.

De angivna omständigheterna har föranlett, att statsrådet Anderssons åtgöranden

i Wennerströmärendet nnder våren 1961 varit föremål för utskottets

särskilda uppmärksamhet.

Av utredningen framgår, att statsrådet Andersson under våren 1961 visade

betydande aktivitet i Wennerströmärendet. Ett flertal överläggningar

fördes under kort tid med olika befattningshavare. Utgången blev, att Wennerström

ej erhöll befattningen vid flygstaben utan i stället i slutet av juni

månad förordnades att biträda i UD som militär expert i nedrustningsfrågan.

Utredningen visar även, att Wennerström redan från halvårsskiftet

kom att ägna sig åt det nya uppdraget och endast i alltmer begränsad omfattning

åt arbete vid FKE.

För bedömningen av statsrådet Anderssons handlande vid ifrågavarande

lid är enligt utskottets mening av stor betydelse, att uppdraget i UD — även

med hänsyn tagen till den ställning utåt som uppdraget måste antas för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964

läna sin innehavare — vid ett objektivt bedömande måste klart framstå såsom

ur säkerhetssynpunkt mindre farligt än icke blott befattningen vid

flygstaben utan även tjänsten vid FKE. Med hänsyn härtill synes det utskottet

tydligt, att Wennerströms övergång från FKE till UD borde uppfattas

som ägnad att väsentligt minska de risker för rikets säkerhet som han

kunde anses innebära till följd av de mot honom framkomna misstankarna.

Med avseende å övervakningen av Wennerström vid ifrågavarande tid

har utskottet noterat, att chef för FKE dåmera, sedan oktober 1960, var förutvarande

chefen för sektion II i försvarsstaben, vilken i sistnämnda befattning

varit en av de personer, som tidigast och närmast blivit insatta i

misstankarna mot Wennerström.

Det synes sålunda utskottet tydligt, att de åtgärder, som under våren 1961

vidtogs av statsrådet Andersson, var ägnade att minska den säkerhetsrisk,

som Wennerström utgjorde, och att övervakningen icke kan föranleda någon

anmärkning. Frågan är emellertid, om de vidtagna åtgärderna kan anses

ha varit till fyllest, eller om statsrådet, med hänsyn till de mot Wennerström

framkomna misstankarna, bort hindra denne från att efter pensioneringen

över huvud erhålla något uppdrag.

Vid besvarande av sistnämnda spörsmål har man enligt utskottets mening

att antaga att Wennerström skulle av flygvapenchefen ha förordnats

till den sökta befattningen som expeditionsofficer, därest icke statsrådet Andersson

funnit ett annat arbete åt Wennerström. Hade icke Wennerström

erhållit ett annat uppdrag, hade han sålunda, därest misstankarna mot honom

var oberättigade, tillfogats personlig skada genom statsrådets ingripande.

Juristkommissionen framhåller, att misstankarna mot Wennerström

icke var av den grad, att de motiverade att han behandlades på ett sätt som

kränkte hans rätt. Som utskottet ovan uttalat förutsätter statsrådets handläggning

av säkerhetsärenden av detta slag avvägningar av flera varandra

motstående synpunkter, däribland den berörde enskildes intresse. Detta intresse

måste naturligtvis ofta vika, men detta kan icke få ske utan att verkliga

skäl därför föreligger och ej utan noggrant övervägande. Avgörande

för bedömningen av statsrådet Anderssons ställningstagande i detta fall

måste därför vara de mot Wennerström riktade misstankarnas styrka vid

den ifrågavarande tidpunkten. Härmed bör jämställas juristkommissionens

bedömning, att de omständigheter, som i maj 1961 förelåg mot Wennerström,

var praktiskt taget desamma som förut. Det bör vidare till belysning

av misstankarna framhållas, att spaningsledningen på försommaren 1961

synes ha avsett att låta telefonavlyssningen upphöra, då Wennerström avgick

från FKE. Därmed torde såsom juristkommissionen påpekar ärendet

ha kommit att nedläggas.

Mot bakgrunden av de uppfattningar rörande Wennerströmärendet, som

sålunda allmänt hystes våren 1961 och som framfördes till statsrådet Andersson,

synes det utskottet med klart fog ha kunnat hävdas, att statsrådet

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 25

behandlat Wennerström inkorrekt, därest han genom ingripande hos flygvapenchefen

hindrat honom från att erhålla den befattning, som han sökt

och på grund av sina meriter bort erhålla, utan att kompensera honom

med ett annat uppdrag.

De frågor, som närmast uppställer sig, är om Wennerström bort få behålla

uppdraget i UD, och om erforderliga åtgärder företogs för att begränsa

de med detta hans uppdrag förenade riskerna.

För bedömningen av dessa spörsmål är utgångspunkten, att Wennerström

trädde i pension den 1 oktober 1961. Det synes utskottet uppenbart,

att han knappast kunnat med en naturlig motivering skiljas från sitt uppdrag

redan kort tid efter denna dag. Av vad som upplysts under utredningen,

särskilt av dåvarande ministern för utrikes ärendena och befattningshavare

i UD, har vidare framgått, att nedrustningsfrågan så småningom

erhöll sådan ökad aktualitet, att dess handläggning blivit ett fortlöpande

ärende av betydande vikt inom UD. Det har även utretts, att någon lämplig

ersättare för Wennerström icke stått till buds, och att denne skötte sina

uppgifter väl inom UD. Härav följer, att det icke varit möjligt att skilja

Wennerström från hans uppdrag under förebärande, att hans tjänster icke

var behövliga eller att uppgifterna funnits böra överföras till en därför mera

lämpad person. Man måste vidare enligt utskottets mening fasthålla vid

vad ovan sagts om spaningsledningens åsikt, att Wennerström skulle behandlas

korrekt, vilket innebar, att han ej utan särskilda skäl borde fråntagas

det uppdrag han erhållit som kompensation, då han till följd av statsrådet

Anderssons ingripanade ej erhöll befattningen vid flygstaben. Det

synes av utredningen ha framgått, att vid denna tidpunkt något annat och

lämpligare uppdrag för Wennerström än det i UD icke stod till buds.

De anförda omständigheterna måste enligt utskottets mening leda till

den bedömningen, att Wennerström svårligen kunnat entledigas från uppdraget

i UD, utan att han insett skälet därför eller blivit underrättad därom.

Ett entledigande skulle vidare ha inneburit, att Wennerström, därest

misstankarna mot honom var oberättigade, icke blivit korrekt behandlad.

Viktiga skäl talade sålunda enligt utskottets mening för att Wennerström

fick behålla uppdraget i UD, trots den säkerhetsrisk som låg däri,

att misstankarna kunde vara befogade.

Från hösten 1961 tillkom omständigheter, som väckte nya misstankar

mot Wennerström, bl. a. hans lån av hemliga handlingar i september 1961

och i mars 1962. Om vad som inträffade gjorde sig statsrådet Andersson

kontinuerligt underrättad och förde åtskilliga överläggningar därom med

berörda befattningshavare. Emellertid befanns sålunda vad som framkom

ej utgöra tillräcklig grund för att skilja Wennerström från uppdraget i

UD. Juristkommissionen har för sin del sammanfattningsvis gjort följande

uttalande om styrkan av de misstankar, som vid olika tidpunkter förelåg

mot Wennerström:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

Att mera koncist angiva med vilken styrka de gjorda iakttagelserna vid

olika tidpunkter talade för att misstankarna mot Wennerström var befogade

låter sig numera knappast göra. Härför torde krävas en ouppnåelig

förmåga att helt frigöra sig från den nu vunna kunskapen om Wennerströms

skuld och om de skilda iakttagelsernas verkliga innebörd. Allt detta

var nämligen höljt i dunkel för dem som då hade att taga ståndpunkt,

och den som nu vill se saken med deras ögon har därför att helt oberoende

av vad som numera är känt pröva bevisläget vid varje tidpunkt. Om uppgiften

att bedöma i vad mån de gjorda iakttagelserna verkligen var graverande

för Wennerström ställde sig utomordentligt vansklig då, så är det

som nämnts nu i efterhand knappast möjligt att rätt avgöra hur situationen

framstod eller borde framstå. Det är med hänsyn härtill tydligt, alt

synnerlig försiktighet måste iakttagas vid bedömandet av bevisläget under

ifrågavarande tidsperiod.

Det är också angeläget understryka, att den metod, som kommissionen

använt i den föregående redogörelsen för omständigheterna i saken, lätteligen

kan ge läsaren det intrycket att Wennerström bort långt före anhållandet

tydligt framstå såsom skyldig. Uppräkningen av en rad fakta, a<v vilka

enligt vad man numera vet många var av graverande art, är otvivelaktigt

ägnad att föranleda en sådan uppfattning. Denna torde dock i själva verket

vara felaktig, något som får anses framgå redan därav att alla de som under

år 1962 hade att taga ställning till fallet Wennerström synes ha varit

ytterst ovissa om hur det borde bedömas; åtskilliga lutade säkert ofta åt

den uppfattningen att han var oskyldig — jämför Thulins yttrande till

Walberg så sent som i maj 1963 (kap. 64). Populärt uttryckt förhöll det

sig väl mestadels så på initierat håll, att man knappast kunde tänka sig, att

Wennerström verkligen var spion, men å andra sidan inte riktigt visste

vad man skulle tro.

Denna juristkommissionens uppfattning vinner otvivelaktigt bekräftelse

av vad genom utredningen framkommit. Situationens mångtydighet belyses

enligt utskottets mening särskilt väl av att statspolisen i november 1961

antecknade, att det kunde verka som om misstankarna mot Wennerström

hade uttunnats, men att de gamla skälen kvarstod, och av att föredragningen

den 22 mars 1962 enligt flera uttalanden kom till stånd bl. a. enär

den domare, som medgett telefonavlyssningen, dåmera förklarat sig vara

tveksam, om denna kontroll kunde få fortsätta.

Utskottet har icke kunnat göra någon annan bedömning av misstankarnas

styrka under den ifrågavarande tiden än den av juristkommissionen

uttalade. Det är uppenbart, att statsrådet Andersson ställts inför en vansklig

avvägningsfråga, då det gällt att avgöra, om Wennerström borde entledigas

från sitt uppdrag eller icke. Att verkliga överväganden skedde vid ett

flertal tillfällen har klarlagts genom utredningen. Det framgår att något

förslag om Wennerströms skiljande från uppdraget icke framfördes till

statsrådet Andersson. Däremot framfördes från militärt håll starka önskemål

om att ärendet skulle fullföljas så att klarhet kunde vinnas i fallet.

Med hänsyn till de omständigheter, som här angetts, sålunda förutom misstankarnas

underlag och styrka även anspråken på korrekt behandling samt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

27

att ett entledigande skulle medföra ärendets nedläggande, har utskottet

icke kunnat finna fog för erinran mot det ställningstagande, vartill statsrådets

överväganden ledde.

Otvivelaktigt krävde emellertid Wennerströmärendet oavlåtlig uppmärksamhet

och vaksamhet från statsrådet Anderssons sida. Utskottet har

granskat vad utredningen gett vid handen rörande de åtgärder, som av

statsrådet vidtogs i ärendet. Utskottet har därvid funnit klart bestyrkt, att

statsrådet, som redan ovan sagts, noga följde ärendet i dess olika utvecklingsskeden

i nära samverkan med spaningsledningen. Det har också blivit

utrett, att åtskilliga åtgärder vidtogs för att begränsa Wennerströms

möjligheter att åtkomma hemligt material och därmed i händelse av illojalitet

skada riket. Kring årsskiftet 1961/62 var sålunda ett tjugotal militära

befattningshavare orienterade om misstankarna mot Wennerström.

Juristkommissionen har också fastställt, att Wennerströms möjligheter

att utbekomma hemliga försvarshandlingar synes ha varit starkt beskurna

under UD-tiden. Wennerströms lån av hemliga handlingar i september

1961 och mars 1962 uppmärksammades omedelbart och föranledde motåtgärder.

Ett undantag bildar FBF, vilket enligt vad utredningen visar har

varit en betydelsefull informationskälla för Wennerström under UD-tiden.

Av utredningen framgår, att i spaningsarbetet i Wennerströmaffären deltagande

befattningshavare vid flera tillfällen, tidigast i december 1961, mottagit

underrättelser om Wennerströms kontakter med FBF. Av utredningen

framgår vidare, att underrättelser om Wennerströms kontakter med

FBF icke delgivits statsrådet Andersson. Med hänsyn härtill kan statsrådet

icke lastas för att några åtgärder icke vidtogs med avseende å FBF. De

åtgärder, som från hans sida i olika andra avseenden vidtogs, har enligt

utskottets mening motsvarat de krav, som bör uppställas.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala, att det vid sin granskning av

detta ärende — vilket i fråga om utredningens omfattning och noggrannhet

intager en särställning bland de ärenden, som varit föremål för granskning

med hänsyn till 106 och 107 §§ regeringsformen -— icke funnit anledning

till anmärkning mot statsrådet Andersson. Denna sin uppfattning vill

utskottet för riksdagen

anmäla.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har

herr Torsten Andersson, fru Segerstedt Wiberg samt herrar Sveningsson,

Dahlén, Hernelius, von Friescn, Larsson i Luttra, Hamrin i Jönköping, Draconier

och Anners på denna punkt anmält skiljaktig mening och ansett, att

utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Försvarsminister Sven Andersson erhöll, troligen i slutet av år 1959, viss

information av säkerhetspolisen om misstankarna mot Wennerström. En

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

mera fullständig föredragning i ärendet ägde rum den 4 januari 1960. Utredningen

visar att försvarsministern icke i anledning av vad sålunda meddelats

honom vidtog några konkreta åtgärder i syfte att begränsa de med

Wennerströms anställning på försvarets kommandoexpedition förenade riskerna.

Visserligen synes misstankarna vid denna tid icke ha varit särskilt starka,

och rådhusrättens beslut om telefonkontroll, som innebar en strängare bedömning

av misstankarna, bär — såvitt utredningen utvisar — icke då delgivits

försvarsministern. Redan den omständigheten, att statspolisintendenten

och chefen för sektion II i försvarsstaben tillsammans uppsökte försvarsministern

för att underrätta honom om att Wennerström ansågs som

en säkerhetsrisk borde dock ha tett sig alarmerande, särskilt med hänsyn

till arten och omfattningen av de hemliga försvarshandlingar som passerade

Wennerström i hans tjänst. Enligt utskottets mening hade möjligheterna

till en begränsning av detta material bort närmare undersökas. I varje

fall hade försvarsministern bort återkalla det uppdrag såsom särskild föredragande

i robot- och kärnvapenfrågor, som Wennerström, enligt vad försvarsministern

vid föredragningen den 4 januari meddelade, sedan någon

tid innehade. Detta uppdrag synes nämligen ha försvårat övervakningen av

Wennerström genom att det gav honom en till synes naturlig motivering att

efterfråga och taga del av material, som han eljest ej haft behov av i sin

tjänst. Ett återkallande av Wennerströms uppdrag hade, sedan frågan om

inköp av robotar till det svenska försvaret under år 1960 i huvudsak avgjorts,

ej behövt väcka uppmärksamhet.

Vidare borde försvarsministern ha sett till att säkerhetschefen i departementet

oavsett personalbyte på denna befattning fortlöpande var informerad

i ärendet.

Såsom framgår av utredningen fick försvarsministern senast på våren

1961 kännedom om att Wennerström var föremål för telefonavlyssning.

Försvarsministern har förklarat, att han vid ifrågavarande tid ej känt till

de legala förutsättningarna för telefonkontroll och att han skaffat sig kännedom

härom först efter Wennerströms gripande. Vad sålunda upplysts

måste betecknas som synnerligen anmärkningsvärt särskilt som försvarsministern

själv har ansvaret för handläggningen av ett stort antal säkerhetsärenden.

Wennerström, som den 30 september 1961 skulle träda i pension, sökte på

våren 1961 en ledigförklarad arvodesbefattning som expeditionsofficer i

flygstaben. Ansökningen väckte uppmärksamhet, emedan befattningen var

avsedd för kapten eller major. Wennerström var formellt överlägsen sina

medsökande till tjänsten. Denna bedömdes ge innehavaren obegränsad tillgång

till hemliga militära handlingar inom flygstaben, och säkerhetspolisen

anhöll om försvarsministerns medverkan till att Wennerström icke skulk

få denna tjänst. Med Wennerström jämställda officerare kan ofta påräkna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196t 29

arvodesbefattningar efter pensioneringen. Annan lämplig tjänst än den ledigförklarade

stod ej omedelbart till förfogande för Wennerström. Då utrikesminister

Undén efterhört, huruvida försvarsministern kunde ställa till

UD:s förfogande en språkkunnig officer som militär expert i nedrustningsfrågan,

föreslog försvarsministern, efter att ha orienterat statspolisintendenten,

att Wennerström skulle erhålla denna befattning.

Wennerström ansågs vid tjänstgöringen på UD få mindre möjligheter än

såsom expeditionsofficer i flygstaben att komma åt militära hemliga handlingar.

Han erhöll ej heller automatiskt tillgång till dylika handlingar i samma

utsträckning som på FKE. På grund av sin tidigare tjänsteställning ooh

med stöd av uppdraget i UD hade han dock möjligheter att taga del av hemliga

handlingar såväl inom UD som från militära myndigheter. Utsikten för

Wennerström att åtkomma hemligt material inom UD gynnades av där tilllämpad

ordning för personalens tillgång till konfidentiella handlingar. Försvarsministern

påtog sig, som han senare förklarat, ansvaret för Wennerströms

placering i utrikesdepartementet.

Även om UD-uppdraget var ur säkerhetssynpunkt mindre farligt än befattningen

i flygstaben måste det enligt utskottets mening likväl anses ha

varit förenat med sådana risker, att Wennerström icke bort erhålla uppdraget.

Försvarsministern har icke i tillbörlig grad beaktat de risker, som UDuppdraget

otvivelaktigt medförde och som möjliggjort för Wennerström att

även under UD-tiden till Sovjetunionen utlämna ett flertal hemliga handlingar

av synnerlig betydelse för rikets försvar. Härpå tyder icke minst den

redogörelse Thulin inför juristkommissionen lämnat om hur UD-uppdraget

beskrevs för honom, samt det intryck inrikesministern enligt egen uppgift

fått av uppdragets karaktär så sent som vid föredragningen den 22 mars

1962.

När försvarsministern ändock lät Wennerström få uppdraget som militär

expert i nedrustningsfrågan i utrikesdepartementet, hade det ålegat försvarsministern

att se till, att Wennerströms arbetsuppgifter blev noggrant

angivna och klart begränsade samt att en effektiv övervakning av honom

kunde anordnas.

Några anstalter i ovan angivna hänseende vidtog emellertid försvarsministern

icke. I fråga om arbetsuppgifterna har han sålunda icke till utrikesministern

framfört bestämda önskemål om eu precisering utan blott vid ett

par tillfällen hört sig för om vad Wennerström faktiskt sysslade med. Först

på våren 1962 utfärdades inom UD en skriftlig instruktion för Wennerström

och då närmast såsom ett led i en aktion för att avskärma Wennerström

från försvarshemligheter och för att kanalisera de för hans arbete erforderliga

militära informationerna genom en enda befattningshavare inom

försvaret. Ehuru försvarsministern utfärdade härför erforderlig generalorder

och deltog i vissa av de överväganden och överläggningar som ledde

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

fram till instruktionen, tog han ej någon befattning med utformningen av

denna. Han tog ej ens del av den förrän efter Wennerströms avslöjande.

Vad gäller övervakningen av Wennerström i UD omöjliggjordes i praktiken

all sådan övervakning genom att ingen information gavs till någon enda

tjänsteman i UD. Detta grundade sig visserligen på statspolisintendentens

rekommendation, men som förut nämnts bär försvarsministern när han beskrev

UD-uppdraget för Thulin undervärderat de med uppdraget förenade

riskerna.

Den nyssnämnda generalordern blev enligt därå tecknad avsändningslista

icke delgiven försvarets civilförvaltning och kom därför icke heller till

försvarets bok- och blankettförråds kännedom. Detta var olyckligt, eftersom

det ej kan uteslutas, att ordern, om så skett, kunnat hindra Wennerström

från att få ut handlingar där. För generalorderns avsändningslista, liksom

för dess innehåll i övrigt, är försvarsministern enligt egen uppgift ansvarig.

Sedan Wennerström börjat sin tjänstgöring på UD inträffade efter hand

händelser som skärpte misstankarna mot honom. Främst avses bär händelserna

i september 1961 och mars 1962, vilka enligt försvarsministerns eget

uttalande var av oroande karaktär. Vad som inträffade i september 1961

har av försvarsministern betecknats som en »vändpunkt» i ärendet. Såsom

juristkommissionen uttalat kan de iakttagelser som därefter gjordes icke

ha verkat lugnande. Ovissheten om den närmare innebörden av Wennerströms

uppdrag i UD lyckades försvarsministern icke undanröja, och den

vållade vid upprepade tillfällen svårigheter att bedöma, huruvida Wennerströms

önskemål att få tillgång till olika hemliga försvarshandlingar kunde

anses legitima eller ej.

Även om försvarsministern icke från början insett de risker ur säkerhetssynpunkt

som var förenade med Wennerströms uppdrag i UD, borde i allt

fall denna utveckling av ärendet ha klargjort för försvarsministern, att placeringen

i UD icke var lämplig och att man därför måste finna någon annan

lösning än att ha Wennerström placerad där. Av utredningen framgår också,

att åtminstone vid två tillfällen under beredningar inför försvarsministern

övervägdes, om icke Wennerström borde skiljas från UD-uppdraget.

Något beslut därom fattades dock ej.

Enligt utskottets mening borde försvarsministern — särskilt med hänsyn

till de oerhörda risker det kunde innebära för landets försvar om Wennerström

alltfort sysselsattes med frågor, som hade försvarsanknytning — senast

på våren 1962 ha bringat Wennerströms uppdrag att upphöra.

På grund av de felbedömningar och försummelser som enligt, det ovan anförda

ligger statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Sven Andersson

till last har utskottet mot honom framställt anmärkning jämlikt § 107

regeringsformen för det han vid sin befattning med Wenner strömärendet

icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, vilket utskottet vill för riksdagen

anmäla.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

31

II

Vid den tidpunkt, då Wennerström knöts till UD, var professor östen

Undén minister för utrikes ärendena. Han lämnade detta ämbete i september

1962, då han avgick ur statsrådet.

Innan Wennerström började tjänstgöra vid UD fick Undén en summarisk

information om misstankarna mot Wennerström. Den 10 oktober 1961 blev

härefter Undén av försvarsministern ingående informerad i Wennerströmaffären.

Vid bedömandet av Wennerströms tjänstgöring i UD bör Undén ha tagit

i betraktande att dennes grad, tidigare militära verksamhet samt uppdrag

i UD förlänade Wennerström en ställning inom departementet och utåt,

som gav honom möjligheter att få taga del av hemliga handlingar såväl

inom UD som från militära myndigheter. Härtill kom att utsikterna för

Wennerström att åtkomma hemligt material inom UD gynnades av där tilllämpad

ordning för personalens tillgång till konfidentiella handlingar.

Särskilt nu nämnda förhållanden gjorde att Wennerströms tjänstgöring i

UD — om han var spion — var förenad med betydande risker för rikets säkerhet.

För utrikesministern bör det därför — i vart fall efter den 10 oktober

1961 — ha bedömts såsom angeläget i första hand att i samråd med

försvarsministern söka bringa Wennerströms uppdrag i UD till upphörande

snarast samt i andra hand att begränsa de med Wennerströms tjänstgöring

där förenade riskerna. Härvid borde Undén ha granskat gällande säkerhetsbestämmelser

med tanke på huru dessa kunde väntas fungera, därest

Wennerström verkligen var underrättelseman. I samband härmed borde

Undén jämväl ha övervägt, huruvida Wennerströms närvaro i departementet

påkallade särskilda säkerhetsåtgärder i form av regler eller direktiv.

Utredningen visar emellertid att Undén under sin tid som verkschef i departementet

ej vidtog några som helst försiktighetsmått av nu antytt slag.

För att ytterligare minska riskerna med Wennerströms tjänstgöring samt

underlätta övervakningen av denne hade det uppenbarligen erfordrats att

viss personal inom UD blev informerad om misstankarna mot Wennerström.

Utskottet syftar här främst på dels kabinettssekreteraren, som var säkerhetschef

i departementet, dels ytterligare någon av utrikesministerns

närmaste medarbetare och någon medlem av den arbetsgrupp i nedrustningsfrågan,

vari Wennerström deltog, dels dåvarande statsrådet Sven af

Geijerstam, när denne under Undéns frånvaro i anledning av FN-uppdrag

och sjukdom skulle tjänstgöra som utrikesminister. Att ombesörja en information

av nu berörd omfattning var så mycket viktigare, som säkerhetspolisen

kunde antagas ej äga några möjligheter att övervaka Wennerströms

verksamhet inom departementet. Den omständigheten att statspolisintendenten

Thulin avrådde från varje information borde Undén såsom verkschef

ej ha tillmätt avgörande vikt.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196k

Som framgår av utredningen blev emellertid under Undéns tid som utrikesminister

icke någon av hans medarbetare underrättad om att Wennerström

var en säkerhetsrisk. Undéns ifrågavarande underlåtenhet ledde

bland annat till den beklagliga konsekvensen att någon övervakning av

Wennerström på UD icke ägde rum.

Utredningen har visat att det hos dem som var engagerade i arbetet med

övervakningen av Wennerström rådde ovisshet om den närmare innebörden

av hans uppdrag i UD samt att detta vållat svårigheter att bedöma huruvida

hans önskemål att få tillgång till olika handlingar kunde anses legitima

eller ej. Såsom juristkommissionen framhållit var iakttagelserna rörande

Wennerström ägnade att skärpa misstankarna mot honom men kunde

också ha sin förklaring just i UD-uppdraget. Från statspolisens sida

framställdes flera gånger önskemål till försvarsministern om en precisering

av uppdraget, och försvarsministern gjorde i sin tur förfrågningar hos utrikesministern.

Dessa förfrågningar ledde ej till ett klarläggande. Vidare

framgår, att försvarsministern frågade utrikesministern vid ett tillfälle, huruvida

Wennerström fått dennes uppdrag att följa forskningen på FOA och

vid ett annat tillfälle, om Wennerström hade i uppdrag att i nedrustningsfrågan

uppehålla kontakter med utländska diplomater. Undén svarade, att

han ej givit sådana uppdrag, men att Wennerström vid deras samtal möjligen

kunnat få den uppfattningen, att han fått uppdragen. De missförstånd,

som kunnat föreligga hos Wennerström, blev ej undanröjda.

Vad nu redovisats ger vid handen att Undén icke tillbörligen beaktat de

risker ur säkerhetssynpunkt, som var förenade med Wennerströms tjänstgöring

i departementet. Detta förhållande måste anses så mycket betänkligare

som Undén efter de underrättelser han fick den 10 oktober 1961 måste

förstått, att Wennerström i andra avseenden var föremål för en ingående

övervakning.

Den instruktion för Wennerströms uppdrag i UD, som utfärdades den

15 juni 1962, bringade slutligen viss formell klarhet i Wennerströms arbetsuppgifter.

Enligt denna instruktion har Wennerströms befogenheter

otvivelaktigt angivits vidsträcktare än som varit påkallat av hans uppdrag.

Härtill kommer den hänsyn som bort tagas till misstankarna mot honom.

Undén har själv till juristkommissionen yttrat, att instruktionen givit Wennerström

storpolitiska uppgifter som Undén ej avsett.

Först sedan Wennerström greps har Undén tagit del av instruktionen. Att

denna ej underställdes honom sammanhänger uppenbarligen med att han

ej informerat sina närmaste medarbetare i fallet Wennerström.

Även om förutvarande statsrådet och ministern för utrikes ärendena östen

Undén inom regeringen icke burit huvudansvaret för Wennerströmärendet

har, enligt vad som framgår av det ovan anförda, hans handläggning av

ärendet visat sådana brister, att utskottet icke kan underlåta att jämlikt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 33

§ 107 regeringsformen framställa anmärkning mot honom, vilket utskottet

vill för riksdagen

anmäla.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har

herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson, Palm, Strand, Spångberg,

Andersson i Linköping, Adamsson, Bengtsson i Halmstad och Johansson i

Trollhättan på denna punkt anmält skiljaktig mening och ansett, att utskottets

yttrande bort ha följande lydelse:

Vid den tidpunkt, då Wennerström knöts till UD, var professor östen

Undén minister för utrikes ärendena. Han lämnade detta ämbete i september

1962, då han avgick ur statsrådet.

Vid sin granskning av professor Undéns befattning med Wennerströmärendet

under sitt sista år som minister för utrikes ärendena har utskottet

fasthållit vid det förut angivna förhållandet, att huvudansvaret för detta

ärende inom statsrådet åvilade chefen för försvarsdepartementet, statsrådet

Sven Andersson. Detta synes vara av särskild betydelse i detta sammanhang.

Utskottet har tidigare uttalat, att det är naturligt, att det statsråd,

som blivit insatt i ett säkerhetsärende genom spaningsledningens försorg,

vid sin bedömning utgår från den uppfattning rörande de föreliggande

misstankarnas underlag och styrka, som uttalats av de för spaningsarbete!

ansvariga befattningshavarna. I detta fall var ärendet anmält hos statsrådet

Andersson, som efter det ärendet underställts honom höll kontakterna med

spaningsledningen och berörda militära befattningshavare. Det stod klart,

att han ej avsåg att avbörda sig detta ansvar, då Wennerström ställdes till

utrikesministerns förfogande. Enligt utskottets mening var det också naturligt,

att de direkta kontakterna och huvudansvaret i ärendet icke uppdelades

utan kvarstannade hos statsrådet Andersson. Utskottet finner det med hänsyn

härtill följdriktigt, att professor Undén i sin egenskap av minister för

utrikes ärendena lät sitt handlande i Wennerströmaffären bestämmas av

de underrättelser, som framfördes till honom.

Då utskottet funnit, att Wennerströms placering och bibehållande i UD

icke kunnat föranleda anmärkning mot statsrådet Andersson, har av nyss

anförda skäl någon anmärkning i anledning därav än mindre synts möjlig

mot professor Undén. Utskottets granskning under denna punkt har i stället

avsett, i vad mån någon anmärkning varit påkallad i anledning av åtgärder,

som vidtogs eller underläts av professor Undén med avseende å Wennerström

under dennes tjänstgöring i UD under ifrågavarande tidsperiod.

Härvidlag har på grundval av den i ärendet företagna utredningen två punkter

synts utskottet böra bli föremål för dess bedömning.

Under utredningen har uppmärksamhet fästs därvid, att någon annan bc
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964

fattningshavare i UD ej underrättades om misstankarna mot Wennerström

under professor Undéns tid som minister för utrikes ärendena. Av utredningen

framgår, att dennes handlande härvidlag överensstämde med spaningsledningens

önskemål, vilka vidhölls under hela den ifrågavarande tidsperioden.

Spaningsledningen har som skäl för denna restriktivitet åberopat,

att om man sprider misstankarna till flera personer, riskerar man antingen

att omintetgöra möjligheterna att avslöja en brottsling eller att skada en

oskyldig. Spaningsledningen har framfört uppfattningen att den stränga

sekretess, som iakttogs, i själva verket var en av orsakerna till att man lyckades

avslöja Wennerström. Redan av vad ovan uttalats följer, att utskottet

finner det naturligt, att professor Undén ej åsidosatte spanings ledningens

önskemål. Denna uppfattning bestyrks av att juristkommissionen, då den uttalat,

att det kunde ha varit till gagn, om någon tjänsteman inom UD underrättats,

icke grundat denna mening därpå, att Wennerströms tillgång till

hemligt material kunnat begränsas därigenom. Kommissionen har anfört,

att det över huvud synts mindre sannolikt, att ett dylikt resultat kunnat

vinnas genom att vidga kretsen av informerade. Skälet till en sådan ytterligare

information skulle i stället ha varit, att man kunnat inom UD få en

kontaktman för spaningsledningen, som var väl insatt i Wennerströms aktuella

arbetsuppgifter och kunde till polisen och de militära myndigheterna

lämna erforderliga upplysningar, rapportera misstänkta iakttagelser rörande

Wennerström etc., varigenom viss ytterligare möjlighet, utöver telefonavlyssningen

och övriga av polisen begagnade metoder, skulle ha vunnits

att få vetskap om förhållanden av vikt. Enligt utskottets mening är det icke

rimligt att lasta professor Undén för att han icke vidtog åtgärder mot spaningsledningens

egna uttryckliga önskemål.

Med hänsyn till den uppläggning som valts för ärendets handläggning

framstår det som förklarligt, att vare sig dåvarande utrikesministern Undén

eller spaningsledningen underrättade utrikesministerns tillförordnade vikarie,

statsrådet af Geijerslam.

Under utredningen i ärendet har vidare framkommit, att viss oklarhet

rådde hos spaningsledningen om den närmare innebörden av Wennerströms

uppdrag i UD. Denna ovisshet har, som även juristkommissionen uttalat,

varit en följd av själva karaktären av uppdraget. Utskottet vill ifrågasätta,

om det över huvud varit möjligt att närmare precisera uppgiften att vara

militär expert i nedrustningsfrågan. Om ovisshet rörande Wennerströms

uppgifter utgjorde en olägenhet för spaningsledningen, synes det utskottet,

som om bästa sättet att vinna klarhet hade varit att skaffa en sådan kontaktman

inom UD, varom juristkommissionen talat. Denna utväg avvisades

emellertid, som redan sagts. Annan slutsats kan enligt utskottets mening

knappast dragas därav än att den berörda oklarheten icke bedömdes vara

av väsentlig betydelse. Denna slutsats synes bestyrkt av utredningen. Som

utskottet förut antecknat, har det blivit fastställt, att sådana åtgärder vid
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964

35

tagits, som kraftigt beskar Wennerströms möjligheter att utfå försvarsliandlingar.

Juristkommissionen har också uttalat, att det icke synes ha varit vid

särskilt många tillfällen, som de av UD-uppdragets karaktär föranledda

svårigheterna på allvar aktualiserades genom konkreta åtgärder från Wennerströms

sida. Detta torde främst ha skett vid bedömningen av hans lån

av handlingar i september 1961 och i mars 1962, varvid utskottet förut uppehållit

sig. Vidare åberopade Wennerström sitt uppdrag i UD som grund för

en 1 ramställning att få följa forskningen vid FOA. Genom statsrådet Anderssons

ingripande erhöll han emellertid icke det begärda tillståndet. Ytterligare

har utredningen visat, att Wennerström uppgelt sig hålla kontakter

med utländsk beskickningspersonal för att utröna inställningen i nedrustningsfrågan,

och att spaningsledningen uttryckt bekymmer över dessa kontakter.

Om emellertid Wennerström efter mångårig tjänstgöring i utlandet

och vid FKE, där det ingått i hans tjänst att hålla kontakt med utländska

försvarsattachéer, fortsatt sitt umgänge med beskickningspersonal, hade

detta framstått som förklarligt oavsett uppdraget i UD.

Utskottet har av anförda skäl icke kunnat finna fog för anmärkning mot

professor Undén på den grund, att Wennerströms uppdrag icke kunnat preciseras

så, att därav klart framgått, vad slags handlingar han behövde vid

fullgörande av uppdraget. Huvudfrågorna var enligt utskottets mening otvivelaktigt,

i vad mån Wennerström bort erhålla och bibehållas vid uppdraget

och om någon tjänsteman inom UD bort underrättas om misstankarna mot

Wennerström. Om dessa punkter har utskottet redan uttalat sig.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala, att det icke funnit underlag för

någon anmärkning mot professor Undén på grund av dennes befattning med

Wennerströmaffären i egenskap av minister för utrikes ärendena under den

ifrågavarande tidsperioden. Denna sin uppfattning vill utskottet för riksdagen
anmäla.

C

Härjämte har yrkanden om tillkännagivande utan åberopande av § 107

regeringsformen, vilka avslagits av utskottet, framställts beträffande dels

statsministern Tage Erlanders, dels chefens för inrikesdepartementet, statsrådet

Rune Johansson, befattning med Wennerströmaffären.

Utskottets skäl för avslag på dessa yrkanden jämte i vartdera fallet inom

utskottet framförda skiljaktiga meningar redovisas nedan under I respektive

II.

I

Av utredningen har framgått, att en föredragning i Wennerströmaffären

inför statsministern avsågs ske i april månad 1962, men att densamma icke

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

kom till stånd. Sålunda frågade chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Kling, i början av nämnda månad statsministern, om denne önskade en föredragning

av ett ärende angående en överste, som tjänstgjorde i UD och mot

vilken riktats vaga misstankar, att han kunde utgöra eu säkerhetsrisk. I anledning

av denna förfrågan utsattes en föredragning till den 9 april, vilken

emellertid måste uppskjutas till följd av föredragandens sjukdom. En ny

föredragning, som då utsattes till den 13 samma månad, inställdes på grund

av förhinder från statsministerns sida. Någon förnyad framställning hos

denne gjordes icke i ärendet.

Enligt utskottets mening hade statsministern anledning förvänta sig att

ärendet på nytt aktualiserades därest detta bedömdes vara erforderligt. Någon

åtgärd från statsministerns sida var därför icke påkallad, och såvitt av

utredningen framgått borde icke heller handläggningen av ärendet ha påverkats

av en föredragning inför honom.

Utredningen har vidare visat, att olika praxis förelegat mellan försvarsoch

inrikesdepartementen vid handläggningen av säkerhetsärenden så till

vida, att det senare men icke det förra brukat underrätta statsministern om

viktigare ärenden. Denne har vid den förutnämnda interpellationsdebatten

i riksdagen upplyst, att man numera ändrat praxis härvidlag, och att över

huvud formerna för säkerhetsärendens handläggning inom statsrådet och

departementen blivit föremål för översyn i anledning av Wennerströmaffären.

Den praxis, som i berörda hänseende rådde under åren för Wennerströmaffärens

handläggning, hade tillämpats under en följd av år, sålunda även

under det sista världskriget, och därvid befunnits nöjaktig. Att en översyn

kommit till stånd med ledning av de erfarenheter Wennerströmaffären gett

— vilken som förut understrukits utgör den allvarligaste spioneriaffären i

vårt land — är både naturligt och tillfredsställande. Till något ytterligare

uttalande i detta spörsmål finner sig utskottet sakna anledning, då det av

den företagna utredningen blivit övertygat om att en annan ordning vid

säkerhetsfrågornas beredning inom statsrådet icke skulle ha påverkat Wennerströmaffären.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har:

a) herrar Torsten Andersson och Larsson i Luttra biträtt utskottets beslut

om avslag på yrkandet om tillkännagivande i förevarande fall utan åberopande

av § 107 regeringsformen; samt

b) fru Segerstedt Wiberg ävensom herrar Sveningsson, Dahlén, Hernelius,

von Friesen, Hamrin i Jönköping, Braconier och Anners anmält skiljaktig

mening mot beslutet samt ansett, att utskottets yttrande i förevarande punkt

bort ha följande lydelse:

Att handläggningen av säkerhetsärenden inom regeringen fungerar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i 37

oklanderligt är av den största betydelse såväl för rikets säkerhet som för

skyddet av medborgarnas personliga rättigheter. Det ankommer på statsministern,

såsom regeringens främste ledamot och sammanhållande kraft,

att se till att det råder en ur dessa synpunkter tillfredsställande behandling

av vitala säkerhetsfrågor.

Av utredningen i Wennerslrömärendet framgår att viktiga säkerhetsärenden,

som av statspolisens ledning anmälts för fackminister, av inrikesministern

förts vidare till statsministern under det att så ej skett med dylika

ärenden som anmälts för försvarsministern. Ävenledes har konstaterats, att

statspolisintendenten föredragit vissa säkerhetsärenden direkt för statsministern.

Berörda statsråd har icke haft kännedom om de olika arbetsformer

som använts.

Det har alltså ej rått en enhetlig och genomtänkt arbetsordning för säkerhetsfrågornas

handläggning inom regeringen. Som den allvarligaste bristen

häri framstår att statsministern ej blivit informerad i alla säkerhetsärenden

av större betydelse. Som följd härav har denne icke haft möjlighet

att alltid kalla berörda statsråd, t. ex. utrikes-, försvars- och inrikesministrarna,

till gemensam beredning. Statsministern har också under interpellationsdebatten

den 29 och 30 oktober 1963 medgivit att den tillämpade ordningen

varit otillfredsställande samt förklarat, att denna numera ändrats.

Det måste följaktligen konstateras, att statsministern icke tidigare ägnat

frågan om samordning inom regeringen av säkerhetsärendenas behandling

tillräcklig uppmärksamhet.

Vad särskilt angår Wennerströmärendet framgår, att justitieministern

någon gång i början av april 1962 till statsministern anmält, att han önskade

föredragning inför denne i ett ärende angående en överste, som tjänstgjorde

i UD och mot vilken riktats misstankar att han kunde utgöra en säkerhetsrisk,

att beredning i ärendet inför statsministern utsatts till den 9

april 1962, att denna beredning inställts på grund av föredragandens sjukdom,

att ny tid för beredning bestämts till den 13 april 1962, att denna beredning

inställts på grund av förhinder från statsministerns sida samt att

därefter ej kommit till stånd någon föredragning eller annan information

i saken inför statsministern.

Med hänsyn särskilt till det i och för sig allvarliga innehållet i justitieministerns

anmälan och till det ovanliga i situationen — att det var justitieministern

som till statsministern förde fram ett säkerhetsärende — hade

statsministern bort tillse att beredningen verkligen kom till stånd. Statsministern

har underlåtit detta och har uppenbarligen, att döma av offentliga

uttalanden i samband med Wennerströms gripande, låtit saken helt falla

ur minnet. Detta förhållande har bl. a. medfört, att statsministern ej ens

kommit att överväga en samordnad beredning under hans ledning och med

deltagande av samtliga berörda statsråd. Detta förhållande har uppenbarligen

förhindrat en gemensam bedömning av de risker för riket som kunde

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

föreligga. Enligt vad som uppgivits hållas numera dylika gemensamma beredningar

i säkerhetsärenden.

Den bristande samordning av säkerhetsfrågornas handläggning inom regeringen,

som uppenbarats genom omständigheterna i Wennerströmaffären,

visar att statsminister Erlander icke ägnat hithörande frågor tillbörlig

uppmärksamhet, vilket utskottet har velat för riksdagen tillkännagiva.

II

Säkerhetspolisen lyder under inrikesdepartementet. I anledning härav

deltog chefen för detta departement, statsrådet Johansson, i eu beredning

den 22 mars 1962 för att bli informerad om Wennerströmaffären. Någon ytterligare

hänvändelse gjordes icke till statsrådet i ärendet, och han ansåg

sig icke heller själv ha fog för någon åtgärd i detsamma.

Som förut framhållits handlades Wennerströmaffären inom statsrådet av

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, och det stod klart,

att denne icke vid den nämnda beredningen avsåg att avbörda sig detta ansvar.

Det överensstämde också med sedan länge tillämpad praxis, att ett militärt

säkerhetsärende handlades inom försvarsdepartementet, en ordning

vars ändamålsenlighet utskottet icke vill ifrågasätta. Att statsrådet Johansson,

då han icke vidare kontaktades i Wennerströmaffären, ej heller ansåg

sig själv böra taga något initiativ i ärendet, finner utskottet därför naturligt.

Till något ytterligare uttalande i anledning av statsrådet Johanssons befattning

med Wennerströmaffären finner sig utskottet sakna anledning.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har:

a) herr Torsten Andersson, fru Segerstedt Wiberg samt herrar Dahlén,

von Friesen, Larsson i Luttra och Hamrin i Jönköping biträtt utskottets beslut

om avslag på yrkandet om tillkännagivande i förevarande fall utan åberopande

av § 107 regeringsformen; samt

b) herrar Sveningsson, Hernelius, Braconier och Anners anmält skiljaktig

mening mot beslutet samt ansett, att utskottets yttrande i förevarande punkt

bort ha följande lydelse:

Under inrikesdepartementet lyder säkerhetspolisen. Inrikesministern är

därmed inom regeringen ansvarigt statsråd för statspolisens verksamhet

och för säkerhetsärenden. Härav följer, att inrikesministern är skyldig ägna

uppmärksamhet även åt ett säkerhetsärende tillhörande annat departement

så snart ärendet kommit till hans kännedom. Av utredningen i Wennerslrömaffären

framgår, att inrikesministern den 22 mars 1962 deltagit i

en beredning i ärendet, varvid han i närvaro av försvarsministern, riksåklagaren,

statsåklagaren, förundersökningsledaren samt höga militärer blev

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

39

ingående informerad i ärendet. Det framgår också, att han vid denna beredning

fick klart för sig bl. a. att avlyssning ägde rum beträffande Wennerströms

telefon. Enligt lag kunde dylik avlyssning icke ske med mindre

domstol funnit Wennerström skäligen misstänkt för spioneribrott. Det bör

understrykas, att inrikesministern måste ha förstått, att anledningen till

att han kallades till en beredning i försvarsdepartementet i ett allvarligt säkerhetsärende

var, att man räknade med att han skulle tillföra saken sin

erfarenhet och kännedom om dylika ärendens bedömning och handläggning.

Oaktat nu nämnda förhållanden har inrikesministern efter den 22 mars

1962 icke företagit något i ärendet och ej ens efterhört ärendets fortsatta utveckling,

vare sig hos statspolisen eller hos försvarsministern. Inrikesministern

har alltså icke tagit reda på om nya beredningar ägt ruin eller om statsministern

— som inrikesministern sagt sig pläga underrätta om säkerhets
fall

_ blivit informerad i Wennerströmärendet av försvarsministern. Den

bristande aktivitet, som inrikesministern sålunda ådagalagt, utvisar att han

icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt detta utomordentligt viktiga säkerhetsärende.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet

velat för riksdagen tillkännagiva.

Stockholm den 21 maj 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Dahlén,

Hernelius, Palm och Strand; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Hamrin i Jönköping,

Braconier, Anners och Johansson i Trollhättan.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.