Utlåtande i anledning av motioner om kontroll genom riksdagens justitieombudsman över taxering sm gndigheterna.
1964-10-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1964:26, Utlåtande i anledning av motioner om kontroll genom riksdagens justitieombudsman över taxering sm gndigheterna.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 196b
1
Nr 26
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner om
kontroll genom riksdagens justitieombudsman över
taxering sm gndigheterna.
I de till konstitutionsutskottet hänvisade likalydande motionerna nr 454
i första kammaren av herr Bengtson m. fl. samt nr 544 i andra kammaren
av herrar Hedlund och Eliasson i Sundborn hemställes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla om framläggande av förslag till de lagändringar
som erfordras för att taxeringsmyndigheterna skall vara underkastade
samma kontroll av riksdagens justitieombudsman som statens
tjänstemän.
Beträffande skälen till yrkandet hänvisas, i den mån redogörelse icke lämnas
i det följande, till motionen II: 544.
I 113 § regeringsformen stadgas, att »taxeringsmän, som riksdagens bevillnings
föreskrifter å dess vägnar tillämpa,» ej skall »för debitering eller
taxering kunna till något ansvar ställas». Stadgandet kvarstår praktiskt taget
oförändrat sedan 1809.
Bakgrunden till stadgandet är följande: Den allmänna bevillning, som
ständerna i äldre tid åtog sig, infördes, specificerad på olika yrkesgrupper
m. m., i ständernas bevillningsförordning. Vad var och en av de skattskyldiga
skulle erlägga i bevillning bestämdes sedan av taxeringsmännen. Sådana
valdes inom varje pastorat och ansågs som ständernas förtroendemän.
Deras beslut kunde icke överklagas. De var emellertid ansvariga inför
Kungl. Maj:t och kronan, om kronans rätt eftersatts. Ansvaret gentemot
Kungl. Maj:t och kronan borttogs genom 113 § regeringsformen.
Skyddet för taxeringsmännen gentemot kronan anses numera icke ha någon
större praktisk betydelse. Stadgandet har emellertid tolkats så, att taxeringsmän
icke kan ställas till ansvar från de skattskyldigas sida för felaktigheter
vid beslut avseende taxering.
Enligt vedertagen uppfattning innefattas under uttrycket »taxeringsmän»
i varje fall ordförande och ledamöter i de skilda slagen av taxeringsnämnder.
Huruvida prövningsnämndernas ledamöter omfattas av beskrivningen
i 113 § regeringsformen torde få betraktas som en öppen fråga. Den där
stadgade ansvarsfriheten omfattar debiteringen och taxeringen men inte
förfarandei. Skulle eu ordförande eller ett kronoombud i en taxeringsnämnd
åsidosätta gällande föreskrifter om förfarandet, exempelvis om underrättelse
till skaltskyldig, kan han fällas till ansvar för tjänstefel. Justitieombudsmannen
har också ingripit mot felaktigheter av detta slag. Beträffande alla
X llihang till riksdagens protokoll 19G''t. 5 samt. 2 avd. Nr 20
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 196b
ledamöter i taxeringsnämnder gäller vidare att de är underkastade ett begränsat
ämbetsansvar, nämligen i huvudsak för tagande av muta och brott
mot tystnadsplikt (20 kap. 12 § andra stycket brottsbalken).
Med anledning av en vid 1956 års riksdag väckt motion (II: 477) angående
skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning av frågan om
taxeringsmäns straffrättsliga ansvar och om behovet av det skydd för taxeringsmän
som § 113 regeringsformen stadgar anförde konstitutionsutskottet
(uti. nr 12) bl. a. följande.
Enligt vedertagen uppfattning innefattas under uttrycket taxeringsmän
i § 113 regeringsformen i varje fall ordförande och ledamöter i de olika beskattningsnämnderna.
Därmed kan dock icke anses klarlagt, om stadgandet
i fråga icke också bereder straffskydd för vissa andra personer, som
möjligen skulle kunna karakteriseras som taxeringsmän. Denna oklarhet
sammanhänger med att bestämmelsen tillkommit under helt andra organisatoriska
förhållanden på taxeringsväsendets område än de nuvarande. Redan
detta förhållande kunde motivera en utredning angående grundlagsstadgandet
i fråga. Men även andra skäl kunna anföras härför. Sålunda kan det
ifrågasättas, om en bestämmelse i förevarande ämne numera bör ha sin
plats i grundlag. Stadgandet i fråga bör emellertid icke uteslutas ur regeringsformen
utan att ersättas av särskild föreskrift i annan lag eller författning.
I varje fall lekmannarepresentanterna i beskattningsnämnderna
böra enligt utskottets åsikt med hänsyn till arten av sina arbetsuppgifter åtnjuta
ett särskilt skydd för sina åtgärder i taxeringsfrågor. En utredning
genom Kungl. Maj :ts försorg i nu berörda och därmed nära sammanhängande
spörsmål anser utskottet därför böra föregå ett ställningstagande till
trågan om upphävande eller ändring av 113 § regeringsformen.
Under hänvisning härtill hemställde utskottet, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad utskottet i utlåtandet anfört. Riksdagen
beslöt (skrivelse nr 275) i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt.
Härefter har författningsutredningen (SOU 1963: 17 s. 517 ff) övervägt
om stadgandet borde få någon motsvarighet i en framtida regeringsform.
Utredningen fann att stadgandet icke var av den karaktären att det borde
ha sin plats i grundlag. Det skydd, som grundlagen för närvarande ger,
torde, yttrade utredningen, vara garanterat av brottsbalken. Utredningen
fann icke anledning att ytterligare ingå på frågan om utformningen av
taxeringsmäns straffrättsliga ansvar. Detta spörsmål kunde nämligen, menade
utredningen, icke ses isolerat från frågan om omfattningen av ärnbetsansvaret
i allmänhet. Den sistnämnda frågan komme enligt ett av utredningen
återgivet uttalande av chefen för justitiedepartementet (prop. 1963:
156 s. 28) att i hela sin vidd upptas till omprövning när arbetet på en lösning
av problemet om statstjänstemännens förhandlingsrätt lett till resultat.
Motionärerna framhåller att det är en allmänt erkänd princip i vårt land
att myndigheterna är underkastade kontroll. Bestämmelserna i regeringsformen
och brottsbalken om ansvarsbegränsning för taxeringsmän är, framhåller
motionärerna, så mycket mer obegripliga som de ledande personerna
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1964 3
i taxeringsnämnderna, nämligen ordförandena och kronoombuden, inte är
förtroendevalda utan tillsatta av offentlig myndighet. Motionärerna yttrar
att bestämmelserna uppenbarligen bör upphävas.
Utskottet. Det ålderdomliga stadgandet i 113 § regeringsformen tillförsäkrar
»taxeringsmän» skydd mot straff och skadeståndsskyldigliet på
grund av fel vid »debitering eller taxering». Ansvartriheten gäller själva
beslutet om debitering eller om taxering; av betydelse är särskilt beslutet
att åsätta en fastighet ett visst taxeringsvärde eller att bestämma en inkomstpost
till ett visst belopp. Ansvarsfriheten medför motsvarande begränsning
av JO:s tillsyn.
Själva förfarandet hos taxeringsmyndigheterna är emellertid inte undandraget
ansvar. Har exempelvis ordföranden i en taxeringsnämnd underlåtit
att, i enlighet med taxeringsförordningens föreskrifter, underrätta en skattskyldig
om en avvikelse från hans självdeklaration, kan ordföranden fällas
till ansvar för tjänstefel; därav följer att hans förfaringssätt i nu förevar ande
hänseende kan bli föremål för granskning av JO. Alla som deltar i taxeringsarbetet
såsom ledamöter av beslutande organ är också underkastade
ansvar för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt enligt de regler som
gäller för tjänstemän i allmänhet.
Den ovan angivna ansvarsfriheten för taxeringsmän utgör en inskränkning
i regeln om att myndigheterna arbetar under ansvar och kontroll. En
skattskyldig kan visserligen genom att anföra besvär vinna rättelse i ett felaktigt
taxeringsbeslut. På andra förvaltningsområden anses dock besvärsrätten
icke utgöra tillräcklig anledning att avstå från personlig ansvarighet
för dem som fattar beslut.
Frågan om eller i vad mån det är motiverat att behålla regeln om taxeringsmäns
ansvarsfrihet har samband med flera spörsmål som är föremål
för övervägande i skilda sammanhang.
Sålunda har 1963 års JO-utredning bl. a. att beakta de skattskyldigas
intresse av att få sina tillbörliga krav på rättsskydd i skatteärenden uppfyllda.
Stadgandet i 113 § regeringsformen beröres också av det pågående
arbetet på en reform av författningen; enligt författningsutredningens förslag
skulle stadgandet inte få någon motsvarighet i den nya regeringsformen.
Spörsmålet om taxeringsmäns straffrättsliga ansvar kan vidare inte ses
isolerat från frågan om omfattningen av ämbetsansvaret i allmänhet. Denna
fråga, som fått en viss belysning under förarbetena till brottsbalken, kommer,
enligt vad som anmärkts i det föregående, alt tas upp till omprövning,
när arbetet på lösning av problemet om statstjänstemännens förhandlingsrätt
har lett till resultat. Slutligen vill utskottet framhålla, att frågan om
skadeståndsansvar för fel i tjänsten är av betydelse när det gäller att avskaffa
eller inskränka ansvarfriheten för taxeringsmän; det kunde nämligen
te sig oskäligt att utkräva fullt skadestånd av dem som, på grund av viss
oaktsamhet men likväl i god tro, medverkat till att t. ex. en fastighets värde
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26 år 1964
eller en inkomstpost har bestämts till ett oriktigt belopp. Skadeståndsproblem
av betydelse på detta område har behandlats i två betänkanden (SOU
1958:43 och 1964:31), vilka är under övervägande inom vederbörande
departement.
De i förevarande motioner till behandling upptagna spörsmålen är sålunda
i skilda sammanhang under utredning eller övervägande. De resultat,
vartill dessa utredningar och överväganden kan leda, bör så snart sig göra
låter underställas riksdagen för bedömande. Med hänsyn till ämnets principiella
vikt finner utskottet denna uppfattning böra bringas till Kungl.
Maj :ts kännedom. Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen med anledning av förevarande motioner i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville giva till känna vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 28 oktober 1964
På konstitutionsutskottets vägnar:
TORSTEN ANDERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Torsten Andersson, Damström, Sveningsson,
Georg Pettersson, Hernelius, Källqvist och Dahlberg; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Braconier, fru Thunvall,
herrar Wahlund, Wedén och Johansson i Trollhättan.
Reservation
av herrar Damström, Georg Pettersson, Dahlberg, Spångberg, Bengtsson i
Halmstad, Nilsson i Östersund, fru Thunvall och herr Johansson i Trollhättan,
vilka ansett att utskottet bort anföra följande.
Det ålderdomliga---(lika med utskottet)---vederbörande
departement.
De i törevarande motioner till behandling upptagna spörsmålen är sålunda
i skilda sammanhang under utredning eller övervägande. Någon framställning
till Kungl. Maj :t i enlighet med motionärernas yrkande finner
utskottet därför ej påkallad. Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.