Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommun att vidtaga näringspolitiska åtgärder.

5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1964:29, Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommun att vidtaga näringspolitiska åtgärder.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1964

1

Nr 29

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion

om rätt för kommun att vidtaga näringspolitiska åtgärder.

I motionen nr 181 i andra kammaren av herrar Holmberg och Hermansson

hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa om förslag till sådan ändring av kommunallagen att kommunerna

ges rätt att starta industrier och ingripa på annat sätt med näringspolitiska

åtgärder för att befrämja kommunens ekonomiska utveckling».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens meddelas i 3 § i

1953 års kommunallag. Enligt första stycket av detta lagrum äger kommun

att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan. I ett andra stycke hänvisas angående vissa kommunala angelägenheter

till vad särskilt är stadgat.

Rättskällor vid detta stadgandes tolkning är vid sidan av lagtexten äldre

och nyare rättspraxis, kompetensdirektiv, givna i samband med att stadgandet

år 1948 erhöll sin nuvarande lydelse, samt speciallagstiftning och till

denna hörande förarbeten.

Med den lydelse lagrummet erhöll 1948 skall allmänintresset och icke såsom

tidigare gemensamhetsintresset vara normerande för kommuns enbart

på det första stycket grundade kompetens. För att vara lagenlig skall den

kommunala åtgärden tillgodose ett allmänt till kommunen knutet intresse.

Denna synpunkt på det kommunala befogenhetsområdet utvecklades närmare

i uttalanden av kommunallagskommittén (SOU 1947:53) och föredragande

departementschef (prop. nr 140/1948).

Beträffande tillämpningen på olika kommunala verksamhetsfält av den

nya kompetensbestämmelsen framhöll både kommittén och departementschef

att det i stort sett borde bli rättstillämpningens uppgift att närmare bestämma

gränserna för kommunernas verksamhet. Därvid skulle rättspraxis

erhålla eu jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena

i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna samhällsutvecklingen.

Kommittén hade verkställt eu undersökning om hur de principer som

uppbar det nya lagrummet skulle verka inom vissa kommunala verksam
1

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 6 samt. 2 avd. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1964

hetsområden. Såväl departementschef som konstitutionsutskottet (uti. nr

24/1948) tog ställning till kommitténs i dessa avseenden uttalade åsikter.

Till de av kommittén behandlade spörsmålen hörde även kommunal affärsverksamhet

och understödjande av enskilda näringsföretag.

Karakteristiskt för den enligt rättspraxis tillåtna kommunala affärsverksamheten

fann kommittén vara att den tillgodosåg viktiga allmänintressen.

Särskilt tydligt var detta beträffande el- och gasverk samt företag med liknande

monopolställning på kommunikationsväsendets område. Betydelsefullt

var att dessa nyttigheter kunde erhållas till så billigt pris som möjligt.

Enligt en gammal rättsgrundsats ägde kommun nämligen inte inlåta sig på

företag enbart i syfte att erhålla ekonomisk vinst.

Vid sidan av sådan tillåten kommunal affärsverksamhet samt företagsamhet

i anknytning till i särskilda författningar reglerade kommunala uppgifter

förekom emellertid också att kommunerna subventionerade eller eljest

främjade enskilda näringsföretag. Efter att översiktligt ha redovisat den

ganska restriktiva rättspraxis som här vunnit insteg uttalade kommittén att

denna rättspraxis i allmänhet kännetecknats av verklighetsblick och anpassning

efter de med olika tider växlande behoven av samhälleliga insatser.

Den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen samt de tekniska framstegen

kunde emellertid framkalla behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält

som hittills helt eller huvudsakligen varit förbehållna den enskilda

företagsamheten. Det vore av vikt att rättstillämpningen vid bedömandet

av sådana åtgärder inte läte sig bindas av traditionella synpunkter

utan beaktade vad de allmänna intressena kunde anses kräva i olika fall.

Kommittén belyste därefter med exempel företag, där en positiv inställning

hos praxis i första hand syntes kunna förväntas antingen därför att företagen

anknöt till redan befintlig kommunal verksamhet eller därför att de

skapade arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindrade hotande arbetslöshet. I

övrigt kunde arten och omfattningen av de näringsföretag, för vilka kommunal

drift kunde ifrågakomma, icke överblickas. Gränsdragningen härvidlag

måste hänskjutas till rättspraxis.

Motsvarande synpunkter kunde enligt kommittén läggas på kommunernas

understödjande av den enskilda verksamheten. Förelåg ett allmänt intresse

av kommunalt stöd åt ett enskilt företag, borde kommunen i princip

kunna lämna sådant stöd. Särskilt gällde detta, när ett nedläggande eller inskränkande

av driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen.

På många håll förekom emellertid en subventionering av enskild industri

med huvudsakligen andra syften, såsom att erhålla ökat skatteunderlag eller

liknande fördelar. Beträffande sådant understödjande gjorde kommittén

i fortsättningen en bestämd skillnad mellan å ena sidan individuella industrisubventioner

och å den andra åtgärder i syfte att allmänt befrämja

näringslivets utveckling inom kommunen. Huruvida och i vad mån subventioner

av förstnämnda slag borde tillåtas fann kommittén synnerligen tvi
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1964

3

velaktigt. Ofta kunde det visserligen framstå som ett betydande intresse för

den enskilda kommunen att draga till sig en industri, t. ex. för åstadkommande

av en i näringsekonomiskt hänseende lämplig avvägning av olika näringsgrenar,

för upptagande av överskottsarbetskraft etc. Starka skäl talade

emellertid mot eu fri subventionsrätt för kommunerna. Kommunala initiativ

och åtgärder på detta område kunde komma i motsättning till de pågående

strävandena att åstadkomma en ur rikssynpunkt rationell lokalisering

av näringslivet till olika orter och områden. En ohämmad kommunal konkurrens

om industrien med lämnande av subventioner i allehanda former

skulle allvarligt äventyra framgången av nämnda strävanden. Med hänsyn

härtill syntes man ha all anledning att ställa sig tveksam till en uppmjukning

av rådande restriktiva praxis beträffande industrisubventioner.

Åtgärder i allmänt näringsfrämjande syfte syntes däremot på grund av

sin allmänna natur böra falla inom kommuns kompetensområde. Som exempel

på dylika åtgärder nämnde kommittén anordnande av industriområden

och deras förseende med trafikleder, stickspår, ledningar för vatten och avlopp

m. in., tillgodoseende av hantverkets och småindustriens behov av arbetslokaler

samt därmed jämförliga åtgärder.

Departementschefen förklarade sig i huvudsak ense med kommittén i denna

fråga. Införandet av allmänintresset som kompetensreglerande faktor

skulle enligt hans åsikt åtminstone inte för det dåvarande innebära någon

vidgning av gränserna för kommunernas kompetens, sådana dessa gränser

uppdragits av praxis. Liksom kommittén betonade han emellertid att på

detta område en snabb utveckling ägde rum med förskjutningar i betraktelsesättet

och att det därför just för detta område vore särskilt värdefullt med

en elastisk kompetensregel.

Vad departementschefen sålunda anfört föranledde ingen erinran från

konstitutionsutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande.

I sitt betänkande med förslag till kommunallag m. in. (SOU 1952: 14)

återupptog kommunallagskommittén frågan om individuella industrisubventioner,

denna gång i anslutning till ett av utredningen angående näringslivets

lokalisering år 1951 avgivet betänkande (SOU 1951: 6), i vilket ifrågasatts

om icke kommunala industrisubventionsbeslut borde göras underställningspliktiga.

Kommunallagskommittén som ogillade denna form av statskontroll

fann vidare åtgärder i ärendet böra anstå i avvaktan på ytterligare

åtgärder från statsmakternas sida. Kommitténs uttalande blev inte föremål

för något ställningstagande från riksdagens sida i samband med den år 1953

avlåtna kommunallagspropositionen (prop. 210/1953).

Senare vid 1958 års B-riksdag väckta motioner (I: 13 och II: 14) om utvidgning

av kommuns kompetensområde i fråga om drivande av industrieller

affärsverksamhet avstyrktes av konstitutionsutskottet (uti. B 6/1958)

och avslogs av riksdagen.

Såsom motivering för sitt avstyrkande av motionerna anförde utskottet i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 196i

huvudsak, att en viss utveckling på detta område av den kommunala kompetensen

var naturlig och önskvärd samt att besvärsmyndigheterna borde

taga hänsyn till samhällsutvecklingen. Att utan inskränkning tillerkänna

kommun rätt att stödja eller driva industri- och affärsverksamhet av rent

spekulativ natur vore emellertid en långtgående åtgärd som mötte betänkligheter.

En ur rikssynpunkt olämplig lokalisering av näringslivet kunde

därigenom framkallas. En sådan utökning av den kommunala kompetensen

som ifrågasatts i motionerna kunde också medföra risk för att de ekonomiskt

starkare kommunerna droge till sig industri och affärsverksamhet

från de svagare.

I detta sammanhang må framhållas att rättspraxis på förevarande område

följt de av statsmakterna vid 1948 års kompetensreform uppdragna restriktiva

riktlinjerna. Kommunala beslut om individuella industrisubventioner

har i ett stort antal fall upphävts såsom överskridande de beslutandes

befogenhet. När utgången i något enstaka mål blivit en annan har detta berott

på särskilda omständigheter såsom arbetslöshetshot och liknande. I

många tall har emellertid besluten lämnats oöverklagade och därmed vunnit

laga kraft.

Frågor om näringslivets lokalisering har de sista åren tilldragit sig allt

större intresse. Bidragande orsaker har varit den allt starkare inflyttningen

från glesbygd till tätort samt den nyligen beslutade nya kommunindelningsreformen.

Bland kommittéer som avgivit betänkanden i hithörande frågor

märks länsutredningen för Jämtlands län (SOU 1963: 45) och kommittén

för näringslivets lokalisering. Vid flera tillfällen har kommunernas uppgifter

vid näringslivets lokalisering berörts i riksdagen. Med anledning av kommitténs

för näringslivets lokalisering betänkande Aktiv lokaliseringspolitik

(SOU 1963: 58) har nyss proposition framlagts för riksdagen (prop. nr 185).

I propositionen uttalar föredragande departementschef att kommunernas

roll i en aktiv framtida lokaliseringspolitik främst skall vara att sörja för en

förutseende planering och för att de samhälleliga investeringar som faller

inom ramen för den kommunala kompetensen utbyggs och dimensioneras

på ett sätt som svarar mot servicebehoven. Däremot ställer sig departementschefen

bestämt avvisande till kommunala subventioner i syfte att påverka

enskilda företags lokalisering och utveckling. I anslutning härtill

meddelar departementschefen att han ämnar föreslå Kungl. Maj :t att föranstalta

om särskild utredning beträffande gränserna för kommunernas kompetens

härvidlag. Anledning saknas att här närmare redovisa övriga i propositionen

ingående förslag.

I övrigt må erinras om att riksdagen vid innevarande riksdags vårsession

på konstitutionsutskottets hemställan med bifall till motionen II: 469 anhållit

om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning av den

kommunala kompetensen, att kommun skall äga vidtaga åtgärder för tillskapande

av semesterbyar och liknande anläggningar. I sitt av riksdagen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 196''r 5

godkända utlåtande (nr 14) motiverade utskottet den begärda utredningen

med bl. a. att kommunala initiativ och åtgärder på detta begränsade område

inte framstode som betänkliga ur näringspolitiska lokaliseringssynpunkter.

Utskottet. Huruvida och i vad mån kommun bör äga rätt att stödja näringslivet

i orten är ett komplicerat spörsmål, på vilket flera synpunkter kan

läggas. Sådant problemet numera ställer sig kan det inte angripas isolerat

utan måste ses i samband med andra åtgärder från samhällets sida i syfte

att få till stånd en rationell industrilokalisering och såvitt möjligt förebygga

de ödeläggande verkningar för därav berörda orter som den i accelererat

tempo pågående folkutflyttningen stundom kan få. Vidtages sådana åtgärder

kan frågan om kommunernas näringspolitiska kompetens komma i ett

annat läge. Förslag till dylika åtgärder har nyss framlagts i proposition angående

riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m. (prop. nr 185). Denna

proposition innehåller uttalanden, enligt vilka föredragande departementschefen

ämnar föreslå Ivungl. Maj :t att föranstalta om särskild utredning

beträffande kommunernas kompetens i näringspolitiska ämnen. Med

hänsyn härtill saknas anledning att i vidare mån ingå på saklig prövning av

förevarande motion. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer

utskottet,

att motionen II: 181 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den It november 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Torsten Andersson*, Damström, Sveningsson*,

Georg Pettersson, Olsén*, Erik Olsson, Dahl, Källqvist*, Hilding*

och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen, Magnusson i Tumhult,

Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Braconier*, Henningsson, Westberg*,

Andersson i Billingsfors, Boo och Andersson i Storfors.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.