Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående suppleanter för stads-, kommunaloch kyrkofullmäktige.

1964-11-18 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1964:32, Utlåtande i anledning av väckt motion angående suppleanter för stads-, kommunaloch kyrkofullmäktige.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1964

1

Nr 32

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion

angående suppleanter för stads-, kommunal- och

kyrkofullmäktige.

I motionen nr 119 i andra kammaren av herr Johansson i Trollhättan

hcmställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om utredning

och förslag beträffande införande av suppleantinstitution för stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige och kyrkofullmäktige».

Behandlingen av motionen, vilken hänvisats till konstitutionsutskottet,

har uppskjutits till innevarande höstsession.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas

i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande rätt. Suppleanter utses eller kan i allt fall utses för ledamöterna

i kommunernas administrativa organ. Motsatsen är huvudregel för de beslutande

organen. Sålunda kan suppleanter icke väljas för stads-, kommunal-

och kyrkofullmäktige och icke heller för församlingsdelegerade med

det undantaget, att enligt 39 § lagen om församlingsstyrelse suppleanter

kan utses för församlingsdelegerade i Stockholm. För landstingen finns utförliga

bestämmelser i ämnet. Redan vid landstingsvalen utses sålunda suppleanter

och bestämmes den ordning, vari de skall inträda (47 § kommunala

vallagen). Dessa har ej endast funktionen att ersätta avgången landstingsledamot

utan inträder även vid tillfälligt förfall, varvid gäller, att en

inkallad suppleant tjänstgör till mötets slut och sålunda icke blott för en

del av detta (22 § landstingslagen).

Frågans tidigare behandling. Frågan om införande av en suppleantinstitution

hos de primärkommunala representationerna har vid åtskilliga tillfällen

varit föremål för provning. Sålunda gjorde riksdagen år 1913 i anledning

av en motion, vilken tillstyrkts av konstitutionsutskottet (uti. nr 4),

eu framställning till Kungl. Maj :t om införande av suppleanter för stadsfullmäktige.

Skrivelsen föranledde en proposition år 1918 angående suppleantinstilution

för såväl stads- som även kommunal- och municipalfullmäktige.

Konstitutionsutskottet (ull. nr 22) tillstyrkte propositionen i princip

men föreslog ett annat system för suppleanters utseende och inkallande än

det Kungl. Maj:t framlagt. Frågan föll, sedan kamrarna stannat i olika be
1

Iiihang till riksdagens protokoll t!)64. 5 samt. 2 avd. Nr 32

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 196b

slut. Då spörsmålet återupptogs i en motion år 1928, avstyrkte emellertid

konstitutionsutskottet (uti. nr 5) en reform under anförande i huvudsak,

att de tidigare påtalade olägenheterna av att suppleanter saknades i berörda

institutioner hade minskats, bl. a. genom kommunikationernas snabba

utveckling, och att principella invändningar kunde anföras mot den föreslagna

reformen, vilka övervägde fördelarna därmed. Riksdagen avslog

motionen. Då nya motioner i ämnet väcktes åren 1930 och 1932, blev utgången

densamma i både utskottet (uti. nr 30 resp. 4) och riksdagen. En

annan ståndpunkt intogs emellertid år 19bi, då riksdagen på utskottets hemställan

(uti. nr 8) beslöt en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning

rörande lämpligheten av suppleanter för stads-, kommunal-, municipaloch

kyrkofullmäktige. Frågan blev härefter föremål för ingående överväganden

av kommunallagskominittén, redovisade i dess betänkande år 1952 med

förslag till ny kommunallag (SOU 1952: 14). Kommittén avstyrkte en reform

i berörda hänseende. Samma ståndpunkt intogs av Kungl. Maj :t i den

proposition år 1953, vari på grundval av nämnda betänkande förslag framlades

till ny kommunallag. Konstitutionsutskottet (uti. nr 22) fann sig med

hänsyn till den förebragta utredningen böra biträda propositionen på denna

punkt, med avstyrkande av väckta motioner i ämnet. Riksdagen följde utskottet.

De skäl, som anförts för och emot införande av suppleanter hos de primärkommunala

representationerna, har vid ettvart av här angivna tillfällen

varit i stort sett desamma. Till förmån för en reform har ansetts tala främst

önskvärdheten av fulltalighet och risken för att ledamöters frånvaro föranleder

beslut, som strider mot en församlings partimässiga sammansättning.

Mot en reform har särskilt anförts, att den kunde förväntas medföra en

minskad ansvarskänsla inför berörda uppdrag, och att det måste vara av

värde att beslut fattas av en från det ena sammanträdet till det andra oförändrad

församling, samt även att suppleanter kunde befaras icke få önskvärda

kvalifikationer.

Kommunallagskommittén verkställde en omfattande enkät för att utröna

inställningen hos kommunerna till en reform i ifrågavarande hänseende.

Resultatet redovisades i förutnämnda betänkande. Det framkom, att flertalet

ställde sig avvisande till ett suppleantsystem. Av 70 landskommuner

avstyrkte 40, av 20 städer 17. Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande

förordade endast eu länsstyrelse och 4 kommuner införande av suppleanter.

Yttranden hade inkommit från 367 kommuner och municipalsamhällen.

Konstitutionsutskottet anknöt härtill i sitt utlåtande vid 1953 års

riksdag och anförde:

Detta måste uppenbarligen tolkas så, att fullmäktiginstitutionen anses

fungera tillfredsställande även om icke suppleanter finnas för frånvarande

ledamöter. Att gentemot denna kommunala erfarenhet och inställning

vidhålla tanken på ett suppleantsystem såsom motiverat ur rent principiella

synpunkter förefaller icke rimligt. För övrigt måste kommunernas avvisan
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 196i

3

de hållning anses ge ökad tyngd åt de invändningar mot suppleantinstitutionen,

som framförts när den föreliggande reformfrågan tidigare i olika sammanhang

varit under debatt. Att möjligheten alt inkalla suppleant kan hos

enskilda fullmäktigledamöter minska deras känsla av ansvar för sitt uppdrag

lärer sålunda icke kunna helt bestridas. Och även hos allmänheten kan

lätt en motsvarande nedvärdering av fullmäktiguppdraget komma till synes.

Detta kan t. ex. taga sig uttryck däri, att en arbetsgivare utan verkligt

tvingande skäl vägrar en anställd ledighet för att deltaga i ett fullmäktigsammanträde

under hänvisning till att suppleant tinnes för den anställde.

Över huvud taget synes det vara ägnat att minska fullmäktiges auktoritet

i allmänhetens ögon, om viktiga kommunala angelägenheter avgöras av en

från det ena sammanträdet till det andra olika sammansatt fullmäktigförsamling.

Till det sagda vill utskottet blott foga, att en suppleantinstitution

säkerligen skulle kräva tämligen komplicerade lagregler och bliva besvärlig

i tillämpningen, särskilt i vad angår prövningen av anmält förfall och

inkallande av suppleant.

Suppleantfrågan upptogs även till behandling av församlingsstyrelsekommittén,

vilken i två betänkandcn år 1957 (SOU 15 och 45) framlade föislag

dels till församlingslag, dels till särskild sådan lag för Stockholm. Av samma

skäl, som förut anförts i fråga om de borgerliga primärkommunerna

avstyrkte kommittén införande av suppleanter för kyrkofullmäktige och

församlingsdelegerade. Kommittén antecknade, att suppleanter för församlingsdelegerade

i Stockholm lagfästs år 1942, men att detta förhållande torde

vara historiskt betingat. Församlingsdelegerade i huvudstaden var ursprungligen

icke någon permanent institution utan skulle tillsättas för att

fungera som skiljenämnd, då församlingar vid viss frågas avgörande stannat

i skiljaktiga beslut. Förhållandena i Stockholm motiverade emellertid

enligt kommitténs mening ej en avvikelse från vad som eljest gällde, varför

ifrågavarande suppleantinstitution föreslogs upphävd i samband med en

revision av lagstiftningen. Huvudstaden kom sedermera att omfattas av den

nya församlingsstyrelselag, som antogs år 1961. I propositionen därom

hade Kungl. Maj :t anslutit sig till kommitténs mening på den här berörda

punkten, men konstitutionsutskottet (uti. nr 16) fann bärande skäl föreligga

för att behålla suppleantinstitutionen för församlingsdelegerade i

Stockholm. Härvid beaktade utskottet särskilt, att dessa delegerade hade eu

starkt lokal anknytning och alt flera församlingar skulle komma att representeras

i samfälligheten av endast två delegerade. Riksdagen följde utskottet.

Författningsutredningen. Det bör i detta sammanhang antecknas, att förslag

vid olika tillfällen väckts om införande av suppleanter för riksdagens

ledamöter att inträda vid uppkommande förfall. Riksdagen avslog sålunda

åren 1928 och 1950 på hemställan av konstitutionsutskottet (uti. nr 3 resp.

nr 2) motioner i ämnet. Frågan har härefter upptagits av förtattningsutredningen,

vilken föreslagit ett system med ersättare lör riksdagsledamöterna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 196t

Övervägandena i ämnet redovisas i motiven till utredningens förslag till ny

regeringstorm (SOU 1963: 17). En redogörelse lämnas där för de ovan berörda

förarbetena till 1953 års kommunallag. Det betonas, att de synpunkter,

som anförts till lörmån för suppleanter i de primärkommunala församlingarna,

symes i hög grad äga giltighet i fråga om riksdagen. Ett suppleantsystem

står enligt utredningens mening i principiell överensstämmelse

med den demokratiska samhällsordningen såsom innebärande en garanti

för att medborgarnas i val uttryckta vilja återspeglas i riksdagens beslut.

De skäl, som anförts mot fullmäktigsuppleanter, är enligt utredningen ej i

allt utan vidare giltiga i fråga om riksdagen. Sålunda finner utredningen ej

anledning att räkna med att riksdagsledamöternas ansvarskänsla skulle

minskas, om en ersättarinstitution skulle införas. Därtill kommer, att ett

allt starkare praktiskt behov kommit att föreligga av ersättare för riksdagens

ledamöter och att införandet av dylika skulle kunna förväntas underlätta

rekryteringen till riksdagen.

Landstingsutredningen. Suppleantsystemet inom landstingen har behandlats

av landstingsutredningen i dess betänkande år 1963 (SOU 64) om

landstingens organisation och arbetsformer. Även denna utredning hänvisar

till vad som förekommit i fråga om suppleanter för de primärkommunala

tullmäktige. Sålunda understrykes inledningsvis, att kommunallagskommittén

i sitt ovan berörda betänkande framhöll, att suppleantsystemets

användning i landsting icke syntes kunna tagas till intäkt för införande

av fullmäktigsuppleanter. Skälen till den skiljaktiga ordningen var att hänföra

till landstingsområdenas storlek, vikten av att landstinget är fulltaligt

under den korta tid det är församlat till arbete, och andra faktorer som

saknar motsvarighet i primärkommunerna. Landstingsutredningen uttalar

för egen del, att den anpassning till vissa primärkommunala regler, som

föreslås i betänkandet, ingalunda utesluter ett bibehållande av suppleanter

för landstingens ledamöter. Suppleantsystemet bör bl. a. kunna ses som en

tillgång vid landstingens rekrytering av nya ledamöter. Det bör sålunda

enligt utredningens mening behållas.

Motionen. Frågan om fullmäktigsuppleanter bör enligt motionärens mening

nu omprövas i positiv riktning. De synpunkter därpå, som anläggs i

motionen, är desamma, som förut anförts. Det framhålles, att utvecklingen

varit ägnad att understryka de fördelar, som skulle vara förenade med ett

suppleantsystem, och förringa de farhågor, som rests. Särskilt betonas att

det praktiska behovet av ersättare för fullmäktige ökat med samhällsutvecklingen,

och att förutsättningarna för en suppleantinstitution väsentligt förbättrats

genom att fullmäktige i allt större utsträckning stencilerar eller

trycker sina handlingar, vilket gör det lättare för en suppleant att följa

frågorna. Vidare åberopas författnings- och landstingsutredningarnas förord

för ersättarsystem inom riksdagen och landstingen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1964

5

Utskottet. Frågan om införande av suppleanter för de primärkommunala

fullmäktige har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen

och överväganden av utredningar på kommunallagstiftningens område.

Senast upptogs spörsmålet i samband med stiftandet av 1953 års kommunallag

och 1961 års lag om församlingsstyrelse. Resultatet av de överväganden,

som sålunda förekommit, har blivit, att suppleanter endast ansetts

böra förekomma för församlingsdelegerade i Stockholm men icke för

stads-, kommunal- och kyrkofullmäktige och icke heller för församlingsdelegerade

utom huvudstaden. Vid ställningstagandet år 1953 fästes särskild

vikt vid att en suppleantinstitution avstyrkts av flertalet kommuner vid en

av kommunallagskommittén företagen enkät och vid remissbehandlingen

av kommitténs betänkande förordats endast av ett mycket ringa antal kommuner.

Det undantag, som år 1961 gjordes för församlingsdelegerade i

Stockholm, motiverades med speciella omständigheter. Särskilda förhållanden

har också föranlett, att suppleanter ansetts böra finnas för landstingens

ledamöter. Som framhölls både av kommunallagskommittén och senast

av landstingsutredningen i dess betänkande år 1963 kan landstingens suppleantinstitution

ej åberopas som bärande skäl för en motsvarande ordning

inom primärkommunerna. Då författningsutredningen föreslagit införande

av ersättare för riksdagens ledamöter, har också åberopats särskilda synpunkter,

som ansetts böra föranleda en annan bedömning än som gjorts i

fråga om de primärkommunala fullmäktige.

Utskottet har icke kunnat finna, att sådana nya omständigheter tillkommit,

som bör föranleda ett annat ställningstagande till frågan om suppleanter

för de primärkommunala fullmäktige än vid den gällande kommunallagstiftningens

tillkomst. Utskottet hemställer därför,

att motionen II: 119 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 18 november 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Erik

Olsson, Dahlén och Dahl*; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Tumhult, Adamsson, Braconier*,

Henningsson, fru Thunvall, herrar Andersson i Billingsfors, Keijer,

Boo och Andersson i Storfors.

E] närvarande vid justeringen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år i96i

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg, herrar Dahlén, Magnusson i Tumhult, Braconier,

Keijer och Boo, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan

bort ha följande lydelse:

Suppleanter har funnits för landstingens ledamöter, alltsedan landstingen

inrättades. Däremot har suppleantsystem ej införts för de primärkommunala

representationerna. Frågan därom har vid åtskilliga tillfällen varit

föremål för överväganden. Ställningstagandet har därvid utfallit olika.

Vid två tillfällen, åren 1913 och 1944, har riksdagen beslutit skrivelser till

Kungl. Maj:t i ämnet, och vid ett tillfälle, år 1918, framlades en proposition

med förslag till införande av fullmäktigsuppleanter, vilken emellertid,

ehuru i princip tillstyrkt av utskottet, icke föranledde lagstiftning, då kamrarna

stannade i skiljaktiga beslut i fråga om sättet för reformens genomförande.

Vid andra tillfällen, då motsvarande fråga behandlats i riksdagen,

senast i samband med stiftandet av 1953 års kommunallag, har en reform

avvisats.

Som uttalats i förevarande motion synes tiden nu vara inne att ompröva

den berörda frågan i positiv riktning. Starka skäl talar för att suppleanter

bör finnas även för ledamöterna i primärkommunernas fullmäktige. En

suppleantinstitution framstår sålunda som önskvärd särskilt ur synpunkten,

att därmed garanteras att beslut fattas, som överensstämmer med medborgarnas

i val uttryckta vilja utan inverkan av sådana tillfälligheter som

vissa ledamöters frånvaro. Utvecklingen har också gått i den riktningen,

att ett allt starkare praktiskt behov yppats av ersättare för fullmäktige.

Särskilt må härvidlag erinras om utvecklingen mot allt större kommuner.

De invändningar, som anförts mot en reform i den angivna riktningen, synes

icke längre kunna tillmätas avgörande betydelse. Det bör särskilt antecknas,

att författningsutredningen numera framlagt förslag om införande

av ersättare för riksdagens ledamöter — ett ämne som vid flera tillfällen

tidigare behandlats av riksdagen vitan att positivt resultat nåtts — och

att landstingsutredningen i sitt betänkande år 1963 funnit suppleantinstitutionen

inom landstingen värdefull och därför böra behållas. Även om de

primärkommunala representationerna ej utan vidare kan jämföras med

riksdag och landsting, synes det tydligt, att de principiella frågorna är likartade.

Den klart positiva inställning, som nu kommit till uttryck i fråga

om de senare, torde därför medföra, att de skäl, som vid 1953 års kommunallagsreform

anfördes mot fullmäktigsuppleanter, väsentligt försvagats.

Ett ändrat ställningstagande till denna fråga synes därmed nu vara påkallat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 196b 7

Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen måtte, med bifall till motionen II: 119, i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag

beträffande införande av suppleanter för stads-, kommunal-

och kyrkofullmäktige.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.