Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förfarandet i kommunal besvärsnämnd.

1964-11-18 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1964:34, Utlåtande i anledning av väckt motion om förfarandet i kommunal besvärsnämnd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3b år 196b

1

Nr 34

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion

om förfarandet i kommunal besvärsnämnd.

I motionen nr 183 i andra kammaren av herr Wiklund hemställes, »att

riksdagen beslutar antaga ett tillägg till 76 § 3 mom. kommunallagen och

78 § 3 mom. landstingslagen av följande lydelse: ''Vid handläggning av besvärsärende

skall besvärsnämnd tillämpa de för förvaltningsförfarandet

gällande allmänna grundsatserna’».

Behandlingen av motionen, vilken hänvisats till konstitutionsutskottet,

har uppskjutits till innevarande höstsession.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas

i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande rätt. Stadganden om besvärsnämnd återfinnes i 76 § 3 mom.

kommunallagen, 80 § 3 mom. kommunallagen för Stockholm och 78 § 3

inom. landstingslagen. Frånsett detaljer, som i detta sammanhang saknar

betydelse, är bestämmelserna likalydande och innehåller i huvudsak följande.

Kommun och landsting må utse en särskild nämnd med uppgift att upptaga

och avgöra besvär över beslut av kommunens styrelse eller kommunal

nämnd resp. av förvaltningsutskottet eller annan nämnd angående tillsättande

av eller förordnande på kommunal resp. landstingskommunal tjänstebefattning

eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd

mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras i

den vanliga kommunalbesvärsordningen enligt de nämnda stadgandenas

2 mom. Finns besvärsnämnd, äger den som icke nöjes med beslut, som nyss

sagts, anföra besvär hos nämnden inom den för kommunalbesvär i allmänhet

fastställda tiden. Över besvärsnämnds beslut må besvär anföras enligt

de vanliga kommunalbesvärsreglerna. Därvid må till stöd för besvären åberopas

även, att det bos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på

någon av de kommunala besvärsgrunderna. För besvärsnämnd skall reglemente

antagas av fullmäktige resp. landstinget. Beslut om antagande av sådant

reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning såvitt gäller annan

kommun än Stockholms stad, som skall underställa sitt beslut överståthållarämbetet.

Reglemente för landstings besvärsnämnd skall underställas

Kungl. Maj:ts prövning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34 är 1964

De angivna reglerna innebär en utvidgning av besvärsmöjligheterna i

fråga om vissa beslut, som gäller den kommunala personalen. Medan besvärsrätten

i allmänhet är inskränkt till kommunens egna medlemmar och

endast öppnar möjlighet till en formell laglighetsprövning med hänsyn till

de fem kommunala besvärsgrunderna, kan hos besvärsnämnden besvär även

anföras av den som ej är kommunmedlem och en materiell prövning av

överklagat beslut vinnas utan bundenhet vid de kommunala besvärsgrunderna.

Dessa grundläggande skillnader mellan besvär hos besvärsnämnd

och hos de vanliga besvärsmyndigheterna är att betrakta mot bakgrunden

av att den förra är ett internt kommunalt organ, medan de senare är statliga

myndigheter med uppgift att utöva en statlig uppsikt över den kommunala

förvaltningen. Med avseende å disciplinärbeslut bör emellertid antecknas,

att en materiell prövning kan vinnas även i vanlig kommunalbesvärsväg,

beroende på de särskilda principer som i praxis gäller för prövningen

av den kommunala besvärsgrunden, att beslut kränker klagandens

enskilda rätt. En närmare redogörelse härför lärer i detta sammanhang icke

vara påkallad.

Historik. Ett särskilt besvärsinstitut för vissa tjänsteärenden kom tidigast

till stånd i Stockholms stad. Frågan därom hade alltsedan år 1914 varit

föremål för ingående utredningar och överläggningar, varvid ett flertal lösningar

föreslagits och förkastats, innan en besvärsnämnd slutligen inrättades

åi- 1937. Från denna tid torde det vara till fyllest att anteckna, att

frågan underställdes 1925 års riksdag. Stadsfullmäktige i Stockholm hade

då hemställt hos Kungl. Maj :t om vidtagande av åtgärder för frågans lösning

i enlighet med ett förslag av innehåll i huvudsak, att vissa beslut om

tillsättning av eller förordnande på tjänst eller om entledigande skulle få

överklagas till en särskild förtroendenämnd, sammansatt av fullmäktiges

ordförande och båda vice ordförande samt två av Kungl. Maj :l förordnade

personer, varvid vanliga kommunalbesvär skulle få anföras över nämndens

beslut men ej omedelbart över det beslut, som kunde överklagas hos nämnden.

Förslag till sådan ändring av den då gällande kommunalförordningen

för Stockholm, som erfordrades för genomförande av stadsfullmäktiges

förslag, framlades av Kungl. Maj:t för riksdagen nämnda år. På hemställan

av konstitutionsutskottet (uti. nr 19) avslog riksdagen ifrågavarande proposition.

Två anmärkningar riktades av utskottet mot förslaget. Dels borde

den allmänna kommunalbesvärsrätten lämnas oinskränkt. Dels stod det

enligt utskottets mening ej i god överensstämmelse med den ledande självstyrelseprincipen

inom den svenska kommunalförvaltningen att överlåta

realprövning i kommunala tjänstefrågor åt en nämnd, som till avsevärd

del skulle bestå av medlemmar utsedda av Kungl. Maj:t. Den senare anmärkningen

men icke den förra blev iakttagen genom den lösning, som

antogs i samband med tillkomsten av 1935 års lag om kommunalstyrelse i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3b år 196b 3

Stockholm. Om denna må antecknas, att i själva lagen ej upptogs regler om

besvärsnämnd utan endast ett slags tullmaktsstadgande av innehåll, att där

enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter beslut av stadens

styrelse eller nämnder finge överklagas hos stadskollegiet eller hos nämnd,

stod den vanliga kommunalbesvärsvägen öppen endast mot beslut, som

meddelats i anledning av sådant överklagande, varvid emellertid i kommunalbesvären

även finge åberopas, att det första beslutet varit oriktigt på

någon av de kommunala besvärsgrunderna. Dylika särskilda föreskrifter

utfärdades genom Kungl. Maj.ts stadga år 1937 angående besvär i vissa

fall över nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning

å Stockholms stads lönestat. Det besvärsinstitut, som härmed kom

till stånd, överensstämde i allt väsentligt med de nuvarande besvärsnämnderna

utom såvitt gällde kompetensen, vilken, som redan stadgans rubrik

anger, var mera begränsad.

Frågan om införande av en materiell besvärsprövning av kommunala

tjänstetillsättningar var under följande år vid flera tillfällen föremål för

överväganden i riksdagen. I motioner vid 1939 års riksdag föreslogs sålunda

både att möjlighet till sådan prövning skulle öppnas hos de statliga besvärsmyndigheterna

och att ett särskilt kommunalt besvärsinstitut skulle

inrättas efter förebild av Stockholms besvärsnämnd. Motionerna avslogs av

riksdagen på hemställan av konstitutionsutskottet (uti. nr 17), som uttalade,

att lämplighetsprövning av kommunala beslut hos statliga organ

skulle innebära ett viktigt avsteg från en av huvudprinciperna i den kommunala

förvaltningen och ett djupt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten,

vilket icke borde ifrågakomma, och att något behov av den i

Stockholm gällande ordningen för rikets kommuner i övrigt icke var för

handen. Även vid 19b6 års riksdag väcktes motioner i ämnet, vilka avstyrktes

av utskottet (uti. nr 9) och avslogs av riksdagen. Frågan aktualiserades

ånyo genom motioner vid 19b8 års riksdag. I motiveringen framhölls, att

hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten kunde tala för en besvärsnämnd,

som icke var statlig, eller i allt fall icke helt statlig, utan som

ladcs i kommunernas hand men var utrustad med den auktoritet, som en

högre prövningsinstans borde äga, exempelvis genom att ledamöter ulsågs

av kommunalförbunden eller personalorganisationerna. Konstitutionsutskottet

(uti. nr 13) förklarade sig alltjämt icke kunna förorda lämplighetsprövning

av kommunala beslut genom statliga organ. Emellertid hade den

kommunala förvaltningsapparatens alltmer vidgade omfattning gjort frågan

om ett rent kommunalt besvärsinstitut, motsvarande eller liknande

det i Stockholm befintliga, förtjänt av uppmärksamhet även för andra kommuners

vidkommande. Eu förutsättningslös omprövning av spörsmålet syntes

påkallad. Utskottet ansåg sig kunna förutsätta, att kommunallagskommittén

utan särskild skrivelse i ämnet skulle upplaga lrågan till utredning.

Motionerna avstyrktes därför och avslogs av riksdagen. Även vid 1950 års

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34 år 1964

riksdag upptogs ifrågavarande spörsmål i motioner, varvid icke blott framhölls

önskvärdheten i att den allmänna kommunallagstiftningen öppnade

samma möjligheter till en rent kommunal besvärsinstans som den särskilda

lagen för Stockholm utan även framfördes tanken på en interkommunal

besvärsmyndighet. Konstitutionsutskottet (uti. nr 4), som framhöll, att

förevarande spörsmål dåmera upptagits till övervägande av kommunallagskommittén,

avstyrkte motionerna, vilka avslogs av riksdagen.

Kommunallag skommittén föreslog i sina båda betänkande år 1952 med

förslag till ny kommunallag (SOU 14) och ny landstingslag (SOU 48) den

lösning, som med en mindre, nedan anmärkt avvikelse sedermera blivit gällande

rätt. Kommittén framhöll, liksom vid flera tillfällen konstitutionsutskottet,

att en materiell prövning av kommunala beslut hos statliga organ

icke borde ifrågakomma med hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten.

Samma synpunkt talade enligt kommitténs mening även mot en

interkommunal besvärsinstans. De enskilda kommunernas handlingsfrihet

skulle genom en sådan anordning lida betydande inskränkningar. Med avseende

å besvärsinstitutets närmare utformning förordade kommittén i huvudsak

de avvikelserna från vad den dåvarande kommunalstyTelselagen och

stadgan för Stockholm innehöll, att kommunallagarnas bestämmelser i ämnet

borde ges ett mera konkret innehåll, att besvärsnämndernas kompetens

borde vara mera omfattande, och att, med hänsyn till de grannlaga frågor

som skulle ankomma på dessa nämnder, deras sammansättning och arbetsformer

i varje särskilt fall borde fastställas av Kungl. Maj :t i ett reglemente,

vartill förslag upprättats av vederbörande kommun. I sistnämnda hänseende

har lagstiftningen så till vida avvikit från kommitténs förslag, som

underställning enligt kommunallagen skall ske hos landsstyrelserna. Rörande

enskildheterna i övrigt i kommitténs lagförslag kan här hänvisas till

vad ovan sagts om gällande rätt. I fråga om besvärsnämndernas arbetsformer

uttalade kommittén, att i regel samma bestämmelser borde kunna tilllämpas,

som dess förslag innehöll för kommunernas enligt kommunallagarna

utsedda nämnder i allmänhet. I några hänseenden kunde emellertid

besvärsnämndernas speciella uppgifter påkalla särbestämmelser, t. ex. beträffande

beslutförhet och jäv.

Slutligen må antecknas, att den berörda frågan även upptogs till övervägande

av församlingsstgrelsekommittén i dess betänkande år 1957 med

förslag till törsamlingslag (SOU 15). Kommittén föreslog vissa ändringar

i besvär sreglerna i förhållande till då gällande rätt för att åvägabringa överensstämmelse

med de nya kommunallagarna. Bestämmelser om möjlighet

lör församling att tillsätta besvärsnämnd upptogs emellertid ej i kommitténs

lagförslag. Ett sådant institut skulle enligt kommitténs mening bli av

ringa praktisk betydelse. Endast i ett jämförelsevis ringa antal kyrkliga

kommuner hade förvaltningsorganisationen en sådan omfattning, att en

besvärsnämnd skulle kunna få någon egentlig uppgift att fylla. Några be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34 år 1064

o

stämmelser i ämnet upptogs icke heller i 1961 års lag om för samt ingss tyrelse.

Rättsfall. Frågan om de regler, som får anses gälla för förfarandet i en

kommunal besvärsnämnd, aktualiserades i ett besvär smål, vilket avgjordes

genom utslag av regeringsrätten den 7 november 1963. I målet, vilket avsåg

ett beslut av ett landstings besvärsnämnd att ogilla besvär över förvaltningsutskottets

beslut i ett tjänstetillsättningsärende, åberopas bl. a. att

nämnden, innan den fattade sitt beslut, inhämtat muntliga upplysningar

rörande klaganden av vissa landstingstjänstemän utan att bereda klaganden

tillfälle att yttra sig däröver. Efter anteckning härom uttalade regeringsrätten:

Såsom ett organ inom den kommunala organisationens egen ram och med

hänsyn till ärendets art måste nämnden emellertid anses ha varit lagligen

oförhindrad att på angivet sätt under hand skaffa sig dylika upplysningar.

Någon skyldighet för nämnden att bereda klaganden tillfälle att yttra sig

med anledning av upplysningarna kan icke anses ha följt av landstingslagen

eller det för nämnden antagna reglementet eller av sådana rättsregler

i övrigt, som även utan uttryckligt stadgande därom må anses ha varit i

förevarande fall tillämpliga.

Regeringsrätten fann sålunda, att vad klaganden anfört i berörda hänseende

icke medförde, att det klandrade beslutet fick anses olagligt. Till

motsatt resultat kom en ledamot, som anförde:

Besvärsnämnden är visserligen en kommunal nämnd men då nämnden

har till huvudsaklig uppgift att för åstadkommande av en grundlig, allsidig

och objektiv prövning av kommunala tjänstetillsättningsärenden upptaga

och pröva besvär i dylika ärenden, får därav anses följa att nämnden vid

prövningen av besvär har att iakttaga de regler, som gälla för processen i

administrativa mål. En stadgad rättsgrundsats härvidlag är, att avgörande

ej må grundas på omständigheter, varav part ej varit i tillfälle att taga del.

En närmare redogörelse för rättsfallet återfinnes i Regeringsrättens Årsbok

1963 (not. I 204, s. I 95).

Motionen. Kommunallagarnas stadganden om besvärsnämnder saknar

föreskrifter om det förfarande, som en sådan nämnd skall tillämpa, då den

handlägger ett besvärsärende, framhåller motionären, som antecknar, att

regeringsrätten i ett nyligen avgjort rättsfall — varmed lärer avses det

ovan anmärkta — funnit, att i brist på sådana regler en besvärsnämnd

kan handlägga ett ärende på det sätt den själv finner för gott. Därmed har

enligt motionären mycket av värdet med institutet gått förlorat. Om en

besvärsnämnd är oförhindrad att handlägga ett ärende helt efter eget gottfinnande

och icke med tillämpning av de grundsatser om objektivitet och

oväld, som gäller för behandlingen av liknande ärenden inom den statliga

förvaltningen, kan resultatet av dess prövning icke bli det avsedda, uttalar

motionären. Då enligt regeringsrätten uttryckliga regler erfordras i kom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34 år 1964

munallagarna, för att besvärsnämnderna skall vara skyldiga att tillämpa

de för förvaltningsförfarandet gällande allmänna grundsatserna, föreslår

motionären, att sådana regler införes.

Besvärssakkunniga. I sitt nyligen avgivna slutbetänkande (SOU 1964: 27)

har besvärssakkunniga framlagt förslag till lag om förvaltningsförfarandet,

vilken avses gälla för förvaltningsmyndigheter och domstolar, då de handlägger

ärenden, som angår enskilda. De sakkunniga förordar, att lagen

skall äga tillämpning icke blott inom den statliga utan även inom den

kommunala förvaltningen, visserligen icke hos beslutande kommunal församling

men väl hos kommunernas administrativa organ inom såväl den

specialreglerade som den icke specialreglerade förvaltningen. I motiven

anför de sakkunniga härom:

Någon tvekan behöver mot bakgrund av vad förut sagts icke hysas om

att en lag om förvaltningsförfarandet bör vinna tillämpning å den handläggning

av partsärenden, som enligt författningarna äger rum hos byggnadsnämnder,

barnavårdsnämnder och andra kommunala myndigheter för

specialreglerad förvaltning. Det kan däremot vara tvivel underkastat om

lagens tillämpningsområde även bör utsträckas till handläggningen hos kommunernas

styrelser och övriga verkställande organ av partsärenden tillhörande

den s. k. oreglerade kommunalförvaltningen, t. ex. personalärenden

och ärenden rörande tillhandahållande av nyttigheter av olika slag. Såsom

närmare utvecklas i motiven till 1 kap. 2 § synes böra eftersträvas, att

handläggningen av sådana kommunala partsärenden äger rum under enahanda

garantier för materiellt riktiga resultat och rättssäkerhet i övrigt som

avses skola beredas part i motsvarande ärenden inom den statliga förvaltningen.

Besvärssakkunniga vilja här även peka på angelägenheten av att

fasta normer erhållas för de kommunala besvärsnämndernas verksamhet.

Lagen om förvaltningsförfarandet föreslås därför skola tillämpas å alla slag

av partsärenden hos de kommunala administrativa myndigheterna.

Lagförslaget innehåller, såvitt i detta sammanhang är av betydelse, bl. a.

stadganden, enligt vilka part äger taga del av vad som vid utredningen tillföres

ärendet, och myndighet utom i vissa undantagsfall skall vara skyldig

att ge part till känna vad som annorledes än genom parten själv tillföres

ärendet av betydelse för dess avgörande (8 kap. 3 och 5 §§).

Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

Utskottet. De kommunala besvärsnämnderna utgör interna kommunala

organ för prövning av besvär i vissa tjänsteärenden. Den besvärsmöjlighet,

som därigenom öppnats, skiljer sig i väsentliga hänseenden från den som erbjudes

av det allmänna kommunalbesvärsinstitutet. Viktigast är att en materiell

omprövning av fattade beslut kan erhållas, medan de statliga besvärsmyndigheterna

med få undantag endast äger verkställa en formell laglighetsprövning.

Som den lämnade redovisningen av bakgrunden till gällande

bestämmelser i ämnet visat, har denna betydelsefulla utvidgning av be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3b år 196b

7

svärsmöjligheten ansetts kunna införas endast genom att nämnderna getts

egenskapen av kommunernas egna organ. Förfarandet i en besvärsnämnd

innebär, att en förnyad prövning av ett fattat beslut kommer till stånd inom

kommunen själv, som ett mellanled före den vanliga besvärsprövningen hos

de statliga besvärsmyndigheterna.

Motionärens förslag, att för de kommunala besvärsnämnderna skall gälla

samma regler för förfarandet som tillämpas inom den statliga förvaltningen,

skulle medföra en ej oväsentlig förändring av nämndernas ställning.

Förslag till en allmän lag om förvaltningsförfarandet har nyligen framlagts

i besvärssakkunnigas slutbetänkande. De sakkunniga förordar, att samma

regler, som föreslås för den statliga förvaltningen, i princip skall gälla

även för den kommunala. Frågan om förfarandet i kommunal besvärsnämnd

kommer därmed att bli föremål för övervägande i samband med ett ställningstagande

till ifrågavarande förslag i dess helhet. Enligt utskottets mening

bör spörsmålet prövas förutsättningslöst i detta vidare sammanhang.

Utskottet kan därför icke tillstyrka en sådan reform, som förordas av motionären,

utan hemställer,

att motionen II: 183 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 18 november 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Georg Pettersson, Dahlén och fröken Stenberg; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i

Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Braconier*,

Henningsson, Andersson i Billingslors och Wedén*.

* Ej närvarande vid justeriugen.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 6401E2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.