Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående anonymitetsskyddet för den som lämnar uppgift för offentliggörande i tryckt skrift. Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels de likalydande motionerna nr 245 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg och nr 180 i andra kammaren av herrar Hamrin i Jönköping och Nyberg, dels motionen nr 175 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping.

1964-03-19 · 7 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1964:4, Utlåtande i anledning av motioner angående anonymitetsskyddet för den som lämnar uppgift för offentliggörande i tryckt skrift. Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels de likalydande motionerna nr 245 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg och nr 180 i andra kammaren av herrar Hamrin i Jönköping och Nyberg, dels motionen nr 175 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nr 4—7

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1961

1

Nr 4

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner angående

anonymitetsskyddet för den som lämnar uppgift

för offentliggörande i tryckt skrift.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels

de likalydande motionerna nr 245 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg

och nr 180 i andra kammaren av herrar Hamrin i Jönköping och Nyberg,

dels motionen nr 175 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping.

I motionerna I: 245 och II: 180 föreslås, »att riksdagen för grundlagsenlig

behandling antager en ny 6 § att införas i 3 kap. tryckfrihetsförordningen

av följande lydelse:

6 §•

Ej må i de fall, då enligt vad ovan sägs författare, utgivare eller meddelare

åtnjuta anonymitet, dennes namn efterforskas. Bryter någon häremot

vare straffet böter, lägst femtio och högst femhundra kronor.»

I motionen II: 175 hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla

om förslag till sådan komplettering av tryckfrihetslagstiftningen att

anonymitetsskyddet för pressens författare och uppgiftslämnare blir bättre

tillgodosett i enlighet med motionens syfte».

Beträffande motiveringen till motionsförslagen hänvisas, i den mån redogörelse

icke lämnas i det följande, till motionerna II: 175 och II: 180.

Gällande bestämmelser

Tryckfriheten utgör i första hand en rätt för varje svensk medborgare

alt, i enlighet med bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen (TF), »i

tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar

samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst» (1 kap.

1 § första stycket). Tryckfriheten innefattar också rätt för envar att, med

inskränkningar enligt TF, »meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne

som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare

eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till

företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter» (1

kap. 1 § andra stycket). Straff eller skadestånd i anledning av ett meddelande

som omfattas av denna beskrivning får ådömas endast i de fall TF

medger det (1 kap. 3 §). I syfte att förebygga att den som lämnat ett ined
1

Diliang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 4—7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1964

delande blir utsatt för annat obehag tillförsäkrar TF honom dessutom

rätt att, med vissa undantag, förbli anonym (3 kap. 1 och 4 §§). Ansvaret

för tryckt skrifts innehåll vilar enligt TF i stället på en viss person, beträffande

periodisk skrift i första hand dess utgivare och i fråga om annan

skrift i regel dess författare (8 kap. 1 och 5 §§). Frågan om vem som lämnat

ett meddelande för offentliggörande i skriften får överhuvud ej väckas

i tryckfrihetsmål (3 kap. 2 och 4 §§), d. v. s. mål angående ansvar eller enskilt

anspråk på grund av tryckfrihetsbrott samt fristående mål om konfiskering

av tryckt skrift. I fråga om periodiska skrifter är författaren jämställd

med en uppgiftslämnare. Vad som i det följande sägs om meddelare

gäller alltså beträffande periodisk skrift även författare.

Ansvar för meddelande. Det sagda innebär, att den som har lämnat ett

meddelande för offentliggörande i tryckt skrift över huvud taget inte kan

drabbas av ansvar för skriftens innehåll, varken för yttrande i skriften

eller för offentliggörande genom skriften. För meddelandet som sådant kan

emellertid straffrättslig påföljd ådömas i vissa fall. Innefattar meddelandet

ärekränkning mot enskild person, kan sålunda meddelaren fällas till ansvar

i enlighet med vad som eljest gäller om ärekränkning; härvid förutsättes

dock, att meddelandet inte har blivit infört i skriften (7 kap. 3 §

första stycket). Om den som är bunden av en offentlig tystnadsplikt — befattningshavare

eller tjänstepliktig — lämnar ett av tystnadsplikten omfattat

meddelande för offentliggörande i tryckt skrift, kan vidare ansvar utkrävas

i vissa fall, nämligen när meddelandet utgör brott mot rikets säkerhet,

när tystnadsplikten eljest ålagts genom lag (se 14 kap. 6 g) samt

när den hemliga uppgiften har befordrats genom att en hemlig handling har

lämnats ut (7 kap. 3 § andra och tredje styckena). Tystnadsplikt som ålagts

på administrativ väg, vare sig genom författning eller särskilt beslut, viker

däremot för informationsintresset. Detsamma gäller den tystnadsplikt i fråga

om en allmän handlings innehåll som anses följa av att handlingen enligt

sekretesslagen icke får lämnas ut och som icke eljest har stöd av lag.

Här må också erinras om att vissa slag av gärningar som kan begås genom

tryckt skrift icke åtnjuter tryckfrihetsrättsligt skydd utan skall bedömas

av domstol i vanlig processuell ordning. Så är fallet med förfaranden

som är »brottsliga i annat avseende än såsom ett överskridande av

tryckfrihetens gränser» (SOU 1947:60 s. 420), exempelvis bedrägeri, oredligt

förfarande, svindleri, illojal konkurrens och inbjudan att deltaga i utländskt

lotteri (SOU 1947:60 s. 250 f, prop. 1948:230 s. 172 och KU

1962: 11). På grund av ett stadgande i TF (7 kap. 2 g) är vidare tillkännagivande

i annons eller annat sådant meddelande samt meddelande genom

chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten, undantagna

från den tryckfrihetsrättsliga regleringen, om ej av meddelandets innehåll

omedelbart framgår att ansvar för tryckfrihetsbrott kan ifrågakomina. Åter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr b år 196b

3

givande i tryckt skrift av annans verk i strid mot författarrättsliga bestämmelser

och andra sådana förfaranden är också undantagna från TF:s ansvarsordning

(1 kap. 8 § andra stycket). — Det är då en självklar konsekvens

att ett meddelande, som ingår som ett led i ett sådant brott, kan bestraffas

enligt de allmänna straffrättsliga reglerna om gärningsmannaskap

och annan medverkan.

Vad som nu anförts rör frågan, i vilken omfattning straffrättslig påföljd

kan ådömas den som har lämnat ett meddelande för offentliggörande i

tryckt skrift. Med straffrättslig påföljd jämställer TF skadestånd (1 kap.

3 §). TF innehåller däremot icke några föreskrifter om i vilken utsträckning

åtgärder eljest kan vidtagas mot den som har lämnat ett meddelande

för offentliggörande i tryckt skrift. Civilrättens regler torde ge ett visst utrymme

för sanktioner i lägen där TF förbjuder offentligrättsliga ingripanden.

Exempelvis har inom doktrinen uttalats att något generellt hinder icke

finnes för en arbetsgivare att avskeda en anställd för att denne yppat interna

förhållanden för offentliggörande i tryckt skrift (jfr ock arbetsdomstolens

dom 1961 nr 27).

Skyddet för meddelares anonymitet. Såsom tidigare nämnts, ger TF åt

meddelare en rätt att vara anonym: »boktryckare, förläggare eller annan,

som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt skrifts

utgivning», får icke mot meddelarens vilja yppa vem denne är, »med mindre

sådan skyldighet är i lag föreskriven» (3 kap. 1 och 4 §§). Däremot finns

icke något förbud för den som eljest har fått kännedom om vem som har lämnat

ett meddelande att röja vem denne är. Inte heller finns något generellt

förbud att bedriva efterforskningar efter ursprunget till en anonym uppgift.

Det torde emellertid i regel vara straffbart som tjänstefel, om en ämbetsansvarig

bland underordnade anordnar förhör för att utröna om ett

publicerat pressmeddelande härstammar från någon av dem (JO 1964 s.

440 ff). Givetvis gäller detta dock icke fall där meddelandet, enligt vad som

utvecklats ovan, kan föranleda ansvar trots att det har lämnats för offentliggörande

i tryckt skrift. Att förmå en tidningsman att röja sin sagesman

torde kunna föranleda ansvar enligt reglerna om anstiftan till brott.

Inskränkningen i anonymitetsrätten för fall då skyldighet att yppa meddelaren

är i lag föreskriven syftar i första hand på vittncsplikten. I fali då

ett meddelande för offentliggörande i tryckt skrift kan föranleda ansvar kan

bevisning behöva förebringas i frågan om vem som har lämnat meddelandet.

Bevisningen kan måhända föras endast genom förhör med någon som

enligt TF :s stadganden normalt är skyldig att bevara meddelarens anonymitet.

I ett sådant fall gcnombryles anonymitetsskyddet. Vittncsplikten inträder

icke först i brottmålet utan redan under förundersökningen, doek ej

förrän denna fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brott

(23 ka]). 13 § rättegångsbalken). A andra sidan föreligger icke skyldighet att

medverka till ett allmänt efterforskande, om ett brott har förövats, eller att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1964

uttala sig om annat än frågan, om den misstänkte har begått brottet (prop.

1948: 230 s. 144).

Vittnesplikten kan inträda även i andra fall än dem där meddelandet kan

föranleda straffrättsligt ansvar. Tidigare nämndes, att något generellt binder

icke ansetts föreligga för en arbetsgivare att avskeda en anställd för att

denne yppat förhållanden för offentliggörande i tryckt skrift. Om den anställde

väcker talan om skadestånd eller om lön under uppsägningstid e. d.

och gör gällande att han icke lämnat något meddelande, torde den som mottagit

meddelandet vara skyldig att vid vittnesförhör yttra sig i frågan, om

det verkligen har lämnats av den anställde. Frågan, vem som har lämnat

ett meddelande, kan emellertid tänkas få betydelse i mål av vad slag som

helst. Att en part har lämnat ett meddelande kan exempelvis utgöra ett indicium

för att han vid en viss tidpunkt befann sig på samma ort som den som

mottagit meddelandet. Frågan, om bevisningen skall tillåtas, får i sådana

fall avgöras med ledning av rättegångsbalkens stadganden. Domstolen skall

sålunda avvisa bevis, om den finner att omständighet som part vill bevisa

är utan betydelse i målet eller att beviset ej erfordras eller uppenbart skulle

bli utan verkan (35 kap. 7 § rättegångsbalken). Om vittnesförhör gäller dessutom,

att domstolen skall avvisa frågor, som uppenbart ej hör till saken

eller som är förvirrande eller eljest otillbörliga (36 kap. 17 § tredje stycket

rättegångsbalken).

Framställningar från pressens organisationer

I ett för några år sedan handlagt ärende hos riksdagens justitieombudsman,

där frågan var, huruvida vittne bort utfrågas om han lämnat visst meddelande

till pressen, avgav Pressens samarbetsnämnd — ett organ för samarbete

mellan Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och

Svenska journalistförbundet — utlåtande. I utlåtandet uttryckte nämnden

önskemål om utredning rörande möjligheterna att förstärka anonymitetsskyddet.

Beträffande innehållet i utlåtandet hänvisas till JO:s ämbctsberättelse

till 1959 års riksdag, s. 82 ff. JO återgav nämndens utlåtande i den

skrivelse genom vilken han avgjorde ärendet. Samtidigt överlämnade han

en avskrift av skrivelsen till chefen för justitiedepartementet, för att de i

utlåtandet anförda synpunkterna skulle kunna beaktas vid blivande lagstiftning

i ämnet.

Pressens samarbetsnämnd har senare hos Kungl. Maj :t hemställt att

Kungl. Maj :t ville efter vederbörlig utredning för riksdagen framlägga förslag

till ändringar i gällande lagstiftning till avhjälpande av vissa av nämnden

angivna brister i reglerna om anonymitetsskyddet. Kungl. Maj:t har

den 2 juni 1961 överlämnat nämndens framställning till offentlighetskommittén

— som har till uppgift i första hand att verkställa översyn av lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr b år 196b

5

stiftningen om allmänna handlingars offentlighet och därmed sammanhängande

frågor (direktiv i 1961 års riksdagsberättelse I Ju: 43) — för att

framställningen skulle vara tillgänglig under utredningsarbetet. Även den

av JO till chefen för justitiedepartementet överlämnade avskriften av skrivelsen

i ärendet om vittnesförhöret har överlämnats till offentlighetskommittén.

Motionerna

I motionerna I: 2b5 och II: 180 anföres bl. a., att de gällande bestämmelserna

är bristfälliga så till vida som något skydd icke finnes i alla de fall då

andra än de som har tagit befattning med skrifts tryckning eller utgivning

känner till uppgiftslämnarens identitet. Motionärerna fortsätter:

Det finns många olika vägar på vilka författares och meddelares identitet

kan komma till utomståendes kännedom. Efterforskande av identiteten hos

dessa är för närvarande tillåtligt för envar. Om anonymitetsskyddet verkligen

skall få den betydelse, som grundlagstiftaren har avsett, bör reglerna i

tryckfrihetsförordningen kompletteras så, att det blir med straff belagt att

över huvud efterforska meddelares identitet.

Även i motionen II: 175 framföres önskemålet, att de gällande reglerna

kompletteras med förbud mot att efterforska författares eller uppgiftslämnares

identitet. Motionären anlägger vidare vissa synpunkter på konflikten

mellan anonymitetsskyddet och vittnesplikten. Han anför:

Det är klart önskemål, att vittnesplikten för pressens folk i detta sammanhang

bättre anpassas till målens art. Den bör enligt min mening blott

gälla i grövre brottmål. Som det nu är kan en tidningsman, som även i ett

obetydligt brottmål av här avsedd art vägrar att uppge vem som har gett honom

en viss uppgift, liksom på en del håll i utlandet (jfr Vasallaffären i

England) insättas i häkte för att förmås att bli mera talför.

Utskottet

Tryckfriheten utgör icke endast en rätt att »i tryckt skrift yttra sina

tankar och åsikter» utan även en rätt att »meddela uppgifter och underrättelser»;

den skall säkerställa icke blott ett fritt meningsutbyte utan även en

allsidig upplysning (1 kap. 1 § första stycket TF). Offentligheten i rättskipning

och förvaltning är ett oumbärligt medel för pressen att få insyn i och

sprida kännedom om det sätt på vilket allmänna angelägenheter handlägges.

Debatten i pressen och genom tryckta skrifter i övrigt är emellertid icke begränsad

till den statliga och den kommunala verksamheten utan gäller också

andra delar av samhället. Även på det statliga och det kommunala fältet

händer för övrigt att förhållanden värda att diskuteras antingen inte blir

Biltang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 and. br 1— 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1964

tillgängliga för offentlig insyn eller också inte uppmärksammas vid den rutinmässiga

bevakningen. Principen om offentlighet hos myndigheterna kompletteras

därför av regler om skydd för den som lämnar meddelande för offentliggörande

i tryckt skrift eller författar bidrag för offentliggörande i

tryckt periodisk skrift: i möjligaste mån skall ingen av rädsla för påföljd

eller övergrepp avhålla sig från att rapportera förhållanden som han anser

anmärkningsvärda. Det särskilda ansvarighetssystemet för tryckfrihetsmål

— en enda person svarar för skriftens innehåll, och ansvar för medverkan

är uteslutet — gör det möjligt att i allmänhet hemlighålla nyhetskällorna. I

tryckfrihetsmål får över huvud taget ej väckas fråga, vem som har författat

bidrag till periodisk skrift eller vem som har lämnat meddelande för offentliggörande

i tryckt skrift av något slag. Juridiskt ansvar för bidrag eller

meddelande som lämnas för offentliggörande kan i regel icke heller utkrävas

i annan rättegång än tryckfrihetsmål.

Principen om ansvarsfrihet för författare och meddelare kompletteras av

förbud för personer som har befattning med tryckning eller utgivning av

skrifter att avslöja författare eller meddelare mot hans vilja. Om en annan

person får kännedom om vem som har författat ett bidrag eller lämnat ett

meddelande för offentliggörande, är emellertid han icke av straffbestämmelser

hindrad att sprida sin kännedom till andra. Inte heller gäller något förbud

för envar att bedriva privata efterforskningar efter källan till ett nyhetsmeddelande.

En offentlig tjänsteman får dock i regel icke bland underordnade

anordna förhör om källan till ett publicerat meddelande.

Ansvarsfriheten för författare och meddelare är emellertid icke obegränsad.

Av betydelse är bl. a. två i 7 kap. 3 § TF stadgade inskränkningar.''Dels

kan ett meddelande, som innefattar ärekränkning mot enskild person, föranleda

ansvar enligt eljest gällande regler under förutsättning att meddelandet

inte införes i skriften. Dels kan den, som på grund av allmän befattning

eller allmän tjänsteplikt har erhållit kännedom om hemligt förhållande, i

vissa fall åtalas och dömas för brott mot sin tystnadsplikt, även om han har

avsett att meddelandet skulle offentliggöras i tryckt skrift. Så kan ske om

meddelandet utgör brott mot rikets säkerhet samt om den tystnadsplikt han

överträder eljest är stadgad i lag, d. v. s. stadgande som, i den ordning för

varje särskilt fall är föreskriven, tillkommit genom samfällt beslut av

Kungl. Maj :t och riksdagen. Vidare kan ansvar inträda, om brottet bestått

i att någon har utlämnat en handling som enligt sekretesslagen skolat hållas

hemlig. Uppkommer i något sådant fall behov av bevisning, om meddelandet

har lämnats av en viss person, kan uppgift därom enligt stadganden

i rättegångsbalken avtvingas även den som enligt TF normalt är skyldig att

hålla meddelarens identitet hemlig: anonymitetsskyddet viker för vittnesplikten.

Men frågan om en författares eller uppgiftslämnares identitet kan bli av

betydelse även i andra rättegångar än dem som rör ansvar för meddelande,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år W64

7

exempelvis vid tvister om anställningsavtal eller om författararvode. Även

härvidlag gäller att anonymitetsskyddet viker för vittnesplikten.

I motionerna framföres mot bakgrunden av vad som anförts önskemål om

förstärkning av anonymitetsskyddet i två hänseenden. Dels begäres i samtliga

motioner ett förbud mot efterforskning av källan till ett meddelande, dels

uttryckes i motionen II: 175 önskemål om att vittnesplikten för pressens

folk bör gälla blott i grövre brottmål.

Liknande krav har för några år sedan framförts från pressens organisationer

dels i ett utlåtande i ett JO-ärende, dels i en framställning till Konungen.

Denna framställning har från justitiedepartementet överlämnats till

offentlighetskommittén — vars huvuduppgift är att verkställa en översyn

av lagstiftningen om allmänna handlingars offentlighet och därmed sammanhängande

frågor -— för att vara tillgänglig under utredningsarbetet.

Kommittén har även genom justitiedepartementet erhållit del av utlåtandet

i JO-ärendet. Utskottet förutsätter, att offentlighetskommittén med anledning

av de till kommittén överlämnade handlingarna kommer att uppmärksamma

bl. a. de spörsmål som berörts i motionerna. Dessa bör enligt utskottets

mening därför ej nu föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att 1) motionerna I: 245 och II: 180; samt

2) motionen II: 175

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,

Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Dahlén, Hernelius, Dahl* och

Källqvist; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen*, Adamsson,

Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Hamrin i Jönköping, Braconier,

Alemyr*, Anners och Johansson i Trollhättan.

Ej närvarande vid justeringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.