Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av ärendefördelningen mellan statsdepartementen.

1964-03-19 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1964:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av ärendefördelningen mellan statsdepartementen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1964

1

Nr 7

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

angående översyn av ärendefördelningen mellan

statsdepartementen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 357

i första kammaren av herr Dahlén och nr 349 i andra kammaren av herr

Helén hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte förorda

att en översyn av ärendefördelningen mellan departementen sker för att

åstadkomma en ändamålsenlig organisation av regeringsärendenas handläggning».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Nuvarande bestämmelser. I regeringsformens 5 § stadgas, att statsdepartement

skall finnas till det antal, som bestämmes genom en av Konungen

och riksdagen gemensamt stiftad lag, att departementens benämningar och

fördelningen av ärendena departementen emellan skall bestämmas av Konungen

genom en särskilt utfärdad, offentligen kungjord stadga, samt att

Konungen skall bland statsrådets ledamöter utse en chef och föredragande

för varje departement, Konungen obetaget att förordna annan ledamot av

statsrådet att i departementschefens ställe föredraga de ärenden Konungen

bestämmer.

De i 5 § regeringsformen förutsatta närmare bestämmelserna återfinnes

i lagen den 11 april 1947 om antalet statsdepartement m. m., enligt vilken

antalet statsdepartement skall vara elva, samt i Kungl. Maj :ts stadga angående

statsdepartementen den 17 maj 1963.

Historik. Då departementsorganisationen tillskapades vid 1840—41 års

riksdag, bestämdes antalet departement till sju. Deras benämningar inskrevs

i regeringsformen. Den närmare ärendefördelningen skulle emellertid, som

nu, regleras i en kunglig stadga. År 1900 inrättades jordbruksdepartementet

som åttonde statsdepartement.

Vid 1918 års riksdag ändrades de grundläggande reglerna om statsdepartementen.

I regeringsformen stadgades därefter endast en övre och en undre

gräns för departementens antal. I en av Konungen och riksdagen gemensamt

stiftad lag skulle bestämmas departementens antal inom den givna

ramen samt deras benämningar och huvudsakliga verksamhetsområden. I

anslutning till denna reform, som åsyftade att förenkla erforderliga förändringar

i departementsorganisationen, inrättades social- och kommunikationsdepartementen

genom delning av det gamla civildepartementet, han
-

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1967

delsdepartementet genom utbrytning ur finansdepartementet samt försvarsdepartementet

genom sammanslagning av de gamla lant- och sjöförsvarsdepartementen.

Departementens antal ökades därmed till nio.

Under mellankrigstiden var departementsorganisationen vid åtskilliga

tillfällen föremål för översyn och reformkrav, likväl utan att någon genomgripande

reform genomfördes. Kort före andra världskriget företogs på

hemställan av 1938 års riksdag en särskild utredning rörande en allmän

departementsreform. I det 1939 framlagda betänkandet föreslogs dels vissa

organisatoriska förändringar, dels en ytterligare revidering av de lagregler,

som avsåg statsdepartementen. Förslaget i sistnämnda del lades till grund

för författningsändringar vid 1940—41 års riksdagar, därvid nu gällande

regelsystem fastlades. Innebörden därav blev, att riksdagens formella medverkan

kräves endast vid en ändring av departementens antal.

Den mera genomgripande reform av departementsorganisationen, varom

1938 års riksdag hemställt, skrinlädes under krigsåren. Då folkhushållningsdepartementet

inrättades som tionde statsdepartement 1939, betonades

åtgärdens karaktär av provisorium. I stället begagnades under krigsåren

i stor omfattning den först genom 1941 års grundlagsändringar lagfästa

möjligheten att inom statsrådet förordna särskild föredragande i departementschefs

ställe för vissa ärendegrupper.

Under efterkrigstiden har tre mera omfattande reformer företagits i departementsorganisationen.

Sålunda inrättades 1947 inrikesdepartementet

genom utbrytning ur socialdepartementet av främst lantregerings-, sjukvårds-

och hälsovårdsärendena. I anslutning därtill antogs gällande lag om

statsdepartementens antal m. m.

År 1950 bildades civildepartementet genom utbrytning ur finansdepartementet

av främst löne- och pensionsärendena. Då samtidigt folkhushållningsdepartementet

avvecklades, till följd varav departementens antal bibehölls

oförändrat, erfordrades icke lagändring. Däremot utfärdades eu ny

stadga om statsdepartementen.

Frågan om en allmän departementsreform aktualiserades därefter närmast

av riksdagens år 1956 församlade revisorer, på vilkas föranstaltande

en summarisk översyn företogs av departementsindelningen. Resultatet redovisades

i revisorernas berättelse under § 1, justitiedepartementet. Revisorerna

förordade en utredning om en allmän reform av departementsorganisationen.

Sedan detta förord vunnit statsutskottets understöd (uti. 93),

beslöt 1957 års riksdag en skrivelse (nr 249) till Kungl. Maj :t med anhållan

om en översyn av gällande departementsindelning.

Frågan behandlades därefter närmast av författningsutredningen i dess

betänkande 1958 (SOU 1958: 14), däri redovisades resultaten av omfattande

intervjuer med dåvarande och förutvarande statsråd och statssekreterare.

Utredningen uttalade för egen del, att den i sitt betänkande kraftigt understrukit

behovet av att medelst decentralisering minska antalet regerings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 196i

3

ärenden, men att möjliga åtgärder dock icke kunde antagas bliva så omfattande,

att förutsättningar skulle komma att föreligga för en minskning

av antalet departement. Snarare måste förutsättas, att arbetsbördan för flera

av de dåvarande departementscheferna åtminstone tidvis skulle bliva

ogynnsamt stor. En ökning av departementens antal skulle emellertid försvåra

samordning och planering och borde därför ej utan starka skäl genomföras.

Fördelar syntes vara att ernå genom förordnanden för konsultativa

statsråd att handlägga vissa ärendegrupper. Mer än två sådana »fackkonsulter»

borde dock ej ingå i regeringen. Utredningen fann det icke vara

dess uppgift att framlägga detaljerade förslag till en ny departementsindelning

utan uttalade, att en sådan översyn borde företagas i Kungl.

Maj:ts kansli. På grundval av intervjuuttalandena anförde utredningen

emellertid vissa synpunkter. Särskilt underströks, att det största behovet

av arbetsavlastning syntes föreligga inom finans, och ecklesiastikdepartementen.

I statsverkspropositionen till 1963 års riksdag anmäldes, att en översyn

av departementsindelningen av den art, som 1957 års riksdag uttalat sig

för, dåmera hade ägt rum. Rörande de vägledande synpunkterna och de

huvudsakliga resultaten av denna översyn uttalades:

Vägledande vid omfördelningen av ärenden mellan departementen har

varit en strävan att förstärka departementens karaktär av centrala planeringsorgan.

Sålunda överföres de ärenden som rör arbetsmarknaden och

bostadsbyggandet från socialdepartementet till inrikesdepartementet. Dessa

ärendens sammanhang med lokaliseringspolitiken och de kommunala frågorna

samt deras betydelse för länens utveckling har varit avgörande härför.

Chefen för inrikesdepartementet får därmed huvudansvaret för planeringen

inom en viktig och nära sammanhängande sektor inom svensk ekonomi.

De nu till inrikesdepartementet hörande ärendena rörande hälso- och

sjukvården står i intimt samband med och i nära växelförhållande till de

inom socialdepartementet handlagda sociala ärendena i egentlig mening.

Starka skäl talar för att hälso- och sjukvårdsärendena föres till det departement,

socialdepartementet, som ombesörjer lagstiftningsgöromålen och

det administrativa arbetet på departementsplanet rörande den allmänna

försäkringen. Planeringen av den fortsatta utbyggnaden av hela vårdområdet

kommer därmed att i första hand förläggas till socialdepartementet.

Vidare har det — även med tanke på önskvärdheten av att handelsdepartementet

kan i ökad utsträckning koncentrera sin verksamhet på den handelspolitiska

utvecklingen, särskilt den europeiska integrationen och därmed

sammanhängande industriella strukturfrågor -- funnits lämpligt att

nu från detta departement föra över sjöfartsärendena till kommunikationsdepartementet,

där ärendena rörande landets kommunikationsväsen i övrigt

liandlägges.

Omfördelningen av departementens arbetsuppgifter genomfördes från den

1 juli 1963, då den nya departementsstadgan trädde i kraft. I syfte att ernå

överenstämmelse mellan den tillämnade nya departementsindelningen och

anslagens fördelning på huvudtitlar, befanns dock fördelaktigt, alt berörda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 196i

departementschefer redan vid budgetberedningen hösten 1962 övertog ansvaret

för de anslagsfrågor, som sammanhängde med de ärendegrupper, vilka

från det nya budgetåret skulle ankomma på dem.

I anslutning till departementsreformen bemyndigades chefen för justitiedepartementet

den 5 juni 1963 att tillkalla en särskild utredningsman för

utredning rörande statsdepartementens interna organisation och arbetsformer.

Utredningen har antagit benämningen departementsutredningen. I direktiven

angavs huvuduppgiften till att stärka departementens ställning

som organ för den centrala planeringen genom att förbättra deras organisation

för planering och samordning. Förbättringarna borde avse möjligheterna

att följa utvecklingen och taga initiativ samt att utforma riktlinjer

på grundval av material, som samlas inom underlydande organ och kommittéer.

Fördelningen av ärenden departementen emellan skulle icke behandlas

vid översynen utom så till vida, att det borde prövas, om ej en del

ärendegrupper av mindre central betydelse borde flyttas till annat departement

för att utjämna arbetsbördan departementen emellan eller för att

gränserna mellan dem skall bliva rationellare.

Utskottet. Ärendefördelningen mellan departementen är av största betydelse

för den centrala statsförvaltningens effektiva bedrivande. Den kräver

därför ständig uppmärksamhet. Frågan måste betraktas i samband med

departementens interna organisation och arbetsformer. Av den under år

1963 utfärdade nya departementsstadgan och den i anslutning därtill tillkallade

departementsutredningen framgår, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet

följer dessa frågor. Utskottet kan därför icke nu finna någon riksdagens

framställning i ämnet erforderlig.

Utskottet hemställer sålunda,

att motionerna I: 357 och II: 349 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson*, Dahlén,

Harald Pettersson och Hiibinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen*, Magnusson i

Tumhult*, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping,

Braconier, fru Thunvall, herrar Wahlund och Zetterberg*.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 196b

5

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Dahlén, Harald Pettersson,

Hubinette, von Friesen, Magnusson i Tumhult, Hamrin i Jönköping, Braconier

och Wahlund, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan

bort ha följande lydelse:

Ärendefördelningen mellan departementen är av största betydelse för den

centrala statsförvaltningens effektiva bedrivande. Den kräver därför ständig

uppmärksamhet. Ehuru vissa reformer genomfördes under år 1963 med

den nya departementsstadgan, är det tydligt, att man ännu icke nått en

tillfredsställande lösning. Väsentliga skillnader föreligger sålunda alltjämt

mellan de olika departementens arbetsbelastning, liksom det alltfort kan

ifrågasättas, om ärendefördelningen genomförts med tillräckligt hänsynstagande

till skilda ärendegruppers sakliga sammanhang. Beaktansvärda

synpunkter, som icke synes ha prövats i samband med 1963 års reform, har

anförts av motionärerna liksom tidigare av riksdagens revisorer 1956 och

av författningsutredningen i dess betänkande 1958.

Ärendefördelningen mellan departementen måste emellertid även betraktas

i samband med departementens interna organisation och arbetsformer,

vilka frågor för närvarande överväges av en särskilt tillkallad utredningsman.

Enligt lämnade direktiv skall denne emellertid icke framlägga förslag

rörande ärendefördelningen i vidare mån än som avser ärendegrupper av

mindre central betydelse.

Utskottet finner det angeläget, att i anslutning till pågående utredning

om departementens organisation och arbetsformer även företages en allmän

och ingående översyn av ärendefördelningen mellan departementen.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen, med bifall till motionerna I: 357 och II:

349, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte förorda, att en översyn

av ärendefördelningen mellan departementen sker för

att åstadkomma en ändamålsenlig organisation av regeringsärendenas

handläggning.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

610152

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.