Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för justitie• råd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag m. m.

1964-11-03 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1964:149, Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för justitie• råd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

AJr 149—151

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1964

1

Nr 149

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för justitie•

råd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag

m. m.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Alexander son (I: 122) och den andra inom andra kammaren av

herr Källenius m. fl. (II: 153), har hemställts att riksdagen måtte bemyndiga

Kungl. Maj :t att företaga sådan ändring i statens allmänna avlöningsreglemiente,

att med tjänst som justitieråd eller regeringsråd må kunna

förenas sJuljemannauppdrag ävensom ordförande- eller ledamotskap i villkors-

eller skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa

till motionen II: 153.

över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, utlåtanden avgivits av högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens

ledamöter, justitiekansler sämbetet och försäkringsinspektionen,

varjämte Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges industriförbund

begagnat sig av erhållet tillfälle att yttra sig över motionerna.

Samtliga ifrågavarande yttranden fogas som bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. Enligt 7 § B. statens allmänna avlöningsreglemente får med

tjänst såsom justitieråd eller regeringsråd icke förenas tjänstebefattning

eller uppdrag som avses i A. 1 mom. samma paragraf — hit är bl. a. att

hänföra ordförande- eller ledamotskap i de inom försäkringsväsendet förekommande

villkors- och skadeprövningsnämnderna — och inte heller skiljemannauppdrag.

Förbudet, som tillkom år 1926, är ovillkorligt. Det motiverades

på sin tid med att åtagande av här avsedda uppdrag ej kunde anses

förenligt med den ställning ifrågavarande ämbetsmän intar i egenskap av

utövare av landets högsta domarmakt.

Motionärerna, som finner de nuvarande bestämmelserna otidsenliga, påyrkar

sådan ändring i avlöningsreglementet att med tjänst som justitieeller

regeringsråd må kunna förenas skiljemannauppdrag samt ordförande-

eller ledamotskap i villkors- eller skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet.

Till stöd härför anförs att praxis vid de allmänna domsto1

Ilihang till riksdagens protokoll 196b. 6 saml. Nr 149—151

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 1):9 år 196f

larna å ena sidan och inom skiljedomsverksamheten å den andra kan komina

att följa olika linjer till skada för rättssäkerheten. Genom ett hävande

av det nuvarande förbudet skulle en sådan utveckling kunna hejdas eller

åtminstone begränsas. Vidare skulle tillfälle beredas justitie- och regeringsråden

att liksom andra domare till gagn för rättskipningen förskaffa sig

erfarenhet från rättsområden som kommit att bli alltmer främmande för

domstolarna. Det sagda skulle enligt motionärerna ha sin giltighet även i

fråga om uppdrag som ordförande eller ledamot i de inom försäkringsväsendet

förekommande villkors- och skadeprövningsnämnderna.

I anledning av motionsyrkandet vill utskottet erinra om att frågan om en

uppmjukning av här ifrågavarande bestämmelse i avlöningsreglementet tidigare

vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. År 1946 väcktes sålunda

motioner om att justitie- och regeringsråden borde, på sätt föreskrivits beträffande

häradshövdingar och vattenrättsdomare, få åta sig ordförandeskap

i skiljenämnd eller uppdrag såsom ensam skiljedomare. Motionerna

föranledde inte någon åtgärd f rån riksdagens sida. Ett av Ivungl. Maj :t är

1947 i proposition angående nytt avlöningsreglemente framlagt förslag av

i princip samma innebörd avvisades av riksdagen. Slutligen blev ett år 1951

motionsvis framfört förslag i ämnet likaså avslaget.

1 de över de nu föreliggande motionerna avgivna remissyttrandena har

den väckta frågan blivit ingående belyst från olika utgångspunkter. Motionärernas

förslag kan emellertid knappast sägas ha rönt allmänt instämmande

från de hörda instansernas sida. Särskilt intresse knyter sig naturligt

nog till de synpunkter som anförts i yttrandena från ledamöterna av

högsta domstolen och regeringsrätten. Tjugo av högsta domstolens ledamöter

gör visserligen det uttalandet att de nuvarande bestämmelserna är ur

befattningshavarens synvinkel alltför restriktiva och av sådan anledning i

behov av översyn. Uttalandet präglas dock i betydelsefulla hänseenden av

stor tvekan ur allmänt principiell synpunkt inför tanken på en ändring

av den åsyftade innebörden. En liknande tankegång kan sägas komma till

uttryck i yttrandet från de sex ledamöter av regeringsrätten som anser att

motionerna inte bör bifallas.

För egen del kan utskottet inte finna afl, sedan frågan senast behandlades

av riksdagen, några sådana omständigheter tillkommit som motiverar

ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Till detta bör läggas ytterligare

en — av justitiekanslersämbetet åberopad — omständighet av betydelse

i sammanhanget. Enligt direktiven för domstolskommittén har denna

att överväga att inom domstolsväsendets ram tillskapa ett processinstitut

som skulle kunna erbjuda ett konkurrenskraftigt alternativ till skiljemannaförfarandet.

Denna fråga har uppenbarligen samband med det nu

väckta spörsmålet. Vidare är att märka att frågan om en översyn av reglerna

om bl. a. domares rätt att inneha bisysslor bragts under Kungl. Maj :ts

prövning genom en av riksdagens justitieombudsman i fjol avlåten fram
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Vt9 år 196i

3

ställning. Att riksdagen under angivna förhållanden nu skulle ta saklig

ställning till den i motionsyrkandet avsedda frågan synes utskottet svårligen

kunna komma i fråga.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 122 och II: 153 icke må av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 3 november 1964

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Närvarande: se under utlåtandet nr 151.

If Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 6 samt. Nr 149—151

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr H9 år 1964

Bilaga

Remissyttranden över motionerna 1:122 och II: 153

Högsta domstolens ledamöter

Tjugo justitieråd — vilka förklarat sig ha inskränkt sig till att behandla

motionerna såvitt de tar sikte på justitieråden — har enat sig om följande

yttrande.

Enligt 7 § B i statens allmänna avlöningsreglemente gäller, att med

tjänst såsom justitieråd icke må, bortsett från vissa angivna fall, förenas

tjänstebefattning eller uppdrag, som är jämförligt med tjänstebefattning,

eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag,

förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,

handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren

eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte; med

sådan tjänst må ej heller förenas skiljemannauppdrag. Förbudet är absolut.

Motsvarighet saknas således till den för statens befattningshavare i

allmänhet förefintliga möjligheten att utverka tillstånd att innehava tjänstebefattningar

eller uppdrag som eljest äro förbjudna. Bestämmelsen är

bindande också för Kungl. Maj :t, som alltså icke äger lämna justitieråd

sådant uppdrag som omfattas av bestämmelsen. Dennas räckvidd är i vissa

avseenden osäker. Det är sålunda tveksamt vad som ingår under uttrycket

uppdrag som är jämförligt med tjänstebefattning. Huru det i förevarande

hänseende förhåller sig med vissa uppdrag såsom ordförande

eller ledamot i skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet kan icke

sägas vara helt klart.

Genom motionerna åsyftas att få till stånd sådan ändring av den anförda

bestämmelsen, att möjlighet skulle öppnas för justitieråd att vara

skiljeman och att innehava uppdrag såsom ordförande eller ledamot i villkors-

eller skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet. Till stöd härför

hava motionärerna i första hand åberopat, att rättstvister inom betydande

områden av näringslivet numera i stor utsträckning prövas icke av

domstol utan av skiljemän samt att praxis vid domstolarna och inom skiljedomsverksamheten

kan komma att löpa efter olika utvecklingslinjer

till skada för rättsordningens stabilitet. Motionärernas tanke synes vara

att genom den föreslagna ändringen en dylik utveckling skulle kunna

motverkas eller begränsas.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att rättstvister på näringslivets område

i betydande omfattning avgöras genom skiljemannaförfarande eller eljest

utan anlitande av domstol. Huruvida detta medfört att utvecklingen av

praxis gått i sär med rättsosäkerhet som följd undandrager sig vårt bedömande.

Därest en dylik utveckling eller tendens till en sådan skulle

finnas, är det önskvärt att den brytes. Däremot framstår som tvivelaktigt,

huruvida ett genomförande av motionärernas förslag skulle vara särdeles

verksamt i detta hänseende. Varken skilj emannapraxis eller domstolspraxis

kan antagas bliva i någon nämnvärd grad påverkad av att justitieråd

deltager i ett eller annat skiljemannaförfarande. För att en verklig

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1U(H

5

samordning skulle komma till stånd torde erfordras, att justitieråden

verkade såsom skiljemän i en omfattning, som av praktiska skäl är utesluten

och för övrigt skulle ingiva allvarliga betänkligheter. En annan lösning

svnes vara att söka så anpassa domstolsförfarandet att det tillgodoser

de önskemål, främst om snabbhet, som näringslivet ställer, och därigenom

skapa underlag för en domslolspraxis, tillräckligt omfattande och

representativ för att i väsentlig mån bliva vägledande även vid tvisters

avgörande utom rätta. I anslutning härtill må erinras om att bland de frågor

som uppdragits åt domstolskommittén ingår spörsmålet att inom domstolsväsendets

ram åvägabringa ett processinstitut, som skulle kunna erbjuda

ett åtminstone i många fall användbart alternativ till skiljemannaförfarandet.

Såvitt gäller den praxis som utbildas genom de åsyftade nämnderna

inom försäkringsväsendet torde det vara lättare att på den av motionärerna

anvisade vägen åstadkomma, att denna praxis och domstolspraxis

bliva likartade.

Motionärerna framhålla vidare, att genom förslaget tillfälle skulle beredas

justitieråden att vinna erfarenhet från rättsområden, som kommit

att bliva allt mera främmande för domstolarna. I anledning härav må

framhållas, att gällande ordning medför att, sedan någon blivit justitieråd,

han inom det område, på vilket den förut återgivna bestämmelsen i avlöningsreglementet

äger tillämpning, är förhindrad att samla erfarenhet på

det sätt som är mest givande, nämligen genom egen aktiv verksamhet.

Detta är otvivelaktigt att anse såsom en låt vara nödvändig men icke lycklig

följd av bestämmelsen. Från allmän synpunkt får därför i och för sig

anses önskvärt att, så långt det är förenligt med syftemålen bakom bestämmelsen,

begränsa denna följdverkan. Att uppdrag av den art som

avses i motionerna kunna giva värdefulla erfarenheter är obestridligt.

Emellertid är bestämmelsen i avlöningsreglementet vittomfattande. De i

motionerna berörda uppdragen utgöra blott ett par av de många arter av

uppdrag å vilka bestämmelsen är tillämplig. Det synes kunna vara föremål

för tvekan, huruvida det är angelägnare att bereda justitieråden tillfälle

att berika sin erfarenhet på de områden som avses med motionerna

än på andra. Den kunskap som vinnes genom skiljemannaverksamhet och

inom försäkringsväsendets nämnder torde, trots allt, vara ganska likartad

den som domstolsarbetet ger. Man kan peka på andra områden av samhällslivet

som kunna skänka för domstolsarbetet minst lika betydelsefulla

erfarenheter, exempelvis bankväsendet, statlig förvaltning och socialvård.

Problemet är att bedöma ur en vidare synvinkel än den motionärerna anlagt.

Omständigheter kunna emellertid också andragas som tala emot en

ändring av gällande ordning eller som i allt fall kunna åberopas för en

begränsning av reformen. Bestämmelsen i avlöningsreglementet avser att

säkerställa att arbetet i domstolen ej eftersättes på grund av andra uppgifter

samt att ledamöterna komma att intaga en absolut fri och oberoende

ställning, något som är av utomordentlig betydelse för att domstolen

skall åtnjuta förtroende. Det kan hävdas, att dessa syften bäst tillgodoses

genom eu bestämmelse sådan som den nu gällande. Om cn uppmjukning

finnes böra ske — genom införande av mera nyanserade regler eller genom

att frågan i större eller mindre utsträckning överlämnas till domstolslcdamöternas

eget bedömande — få likväl självfallet de allmänna intressen

man velat skydda med den nuvarande bestämmelsen icke eftersättas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr H9 år WtH

Det anförda leder till att — såsom motionärerna också antytt — j ustitieråden

på grund av arbetsbelastningen i domstolen kunna väntas stå

till förfogande för uppgifter utom tjänsten endast i begränsad utsträckning.

Vidare måste sådan återhållsamhet iakttagas, att grund saknas för varje

misstanke om ekonomiskt beroende av någon uppdragsgivare eller dennes

ombud eller av viss intressegrupp, önskvärdheten att undvika att sådana

situationer skapas, vilka kunna innefatta jäv vid utövningen av domarämbetet,

måste verka i samma riktning. Vad särskilt gäller de uppdrag som

avses med motionerna synes kunna ifrågasättas, huruvida det alltid är

odelat lämpligt att ett justitieråd såsom skiljeman eller i en nämnd inom

försäkringsväsendet tager ståndpunkt till och därmed också för framtiden

binder sig för viss lösning av en principfråga. Möjligheterna att erhålla en

allsidig belysning av ett spörsmål, såsom genom att höra myndigheter och

sammanslutningar, torde nämligen icke vara lika goda i en skiljenämnd

eller i en nämnd inom försäkringsväsendet som i en rättegång vid domstol.

Arbetet i skiljenämnder eller i försäkringsväsendets nämnder torde icke

heller i samma grad som verksamheten i högsta domstolen ge tillfälle till

det kollegiala tankeutbytet som i många frågor är av så stor betydelse för

ett välgrundat ställningstagande.

Även om av orsaker som nu antytts utrymmet för justitierådens sysslande

med uppdrag vid sidan om tjänsten är begränsat, finnas dock åtskilliga

områden där sådan verksamhet utan någon olägenhet skulle kunna

bedrivas. Bestämmelsen i avlöningsreglementet får anses gå längre än

vad som är motiverat från allmän synpunkt.

Ur befattningshavarnas personliga synvinkel måste bestämmelsen uppfattas

såsom utgörande en inskränkning av deras möjligheter att utnyttja

sin fritid. Så långt inskränkningen verkligen är motiverad av hänsyn

till tjänsten är intet att säga därom. Men längre gående inskränkningar

måste anses obefogade.

Med hänsyn till vad sålunda anförts framstår en översyn av den bestämmelse

som åsyftas med motionerna som önskvärd. Översynen bör ej inskränkas

till de särskilda frågor som behandlas i motionerna utan avse bestämmelsen

i hela dess vidd. I anslutning härtill må erinras om den av

justitieombudsmannen hos Kungl. Maj :t gjorda framställningen den 3 juli

1963 om en allmän översyn av bestämmelserna rörande rätten för statstjänstemännen

att innehava bisysslor, i vilken framställning även den med

detta yttrande avsedda bestämmelsen något beröres. Med det ståndpunktstagande

som här skett synes anledning icke föreligga att nu ingå på en närmare

bedömning av de problem som kunna bliva aktuella vid en översyn.

Tre justitieråd har — med tillstyrkan att de ifrågavarande författningsbestämmelserna

underkastas en översyn i här angivet syfte — enat sig om

följande yttrande.

Det är en betydande olägenhet, att rättsskipningen i tvistemål kommit

att uppdelas på två skilda områden, domstolsväsendet och skiljedomsverksamheten,

vilka hava alltför ringa förbindelse med varandra. Det är självfallet

olämpligt, att ledamöterna i högsta domstolen icke äga någon förstahandskännedom

om utvecklingen på det sistnämnda rättsområdet, än

mindre någon möjlighet att påverka denna utveckling.

Även de i motionerna berörda nämnderna inom försäkringsväsendet representera

ett viktigt utomrättsligt verksamhetsområde med nära anknyt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149 är 1964

7

ning till domstolarnas befattning med skadeståndsfrågor. Icke heller inom

detta område hava högsta domstolens ledamöter tillfälle att berika sin erfarenhet

angående den stora massan försäkringstvister, till båtnad för de

relativt få skadeståndsmål, som handläggas i domstolen.

Såsom motionärerna anfört skulle med hänsyn till arbetsbördan ledamöterna

endast hava begränsad möjlighet att mottaga uppdrag av de slag som

här nämnts, men även en ringa förbättring av kommunikationerna mellan

de olika områden av rättslivet, varom här är fråga, skulle vara av värde.

Det kan nämnas, att i Danmark och Norge de högsta domstolarnas ledamöter

äro oförhindrade att mottaga uppdrag, varom här är fråga.

Såvitt angår skiljemannauppdrag böra emellertid icke komma i fråga

sådana, där uppdraget gives av ena parten i en tvist, utan endast uppdrag

som ordförande i skiljenämnd eller som ensam skiljedomare.

Regeringsrättens ledamöter

Sex regeringsråd har enat sig om följande yttrande.

I motionerna ha anförts goda skäl för en ändring av avlöningsreglementet

i den föreslagna riktningen. Vad särskilt angår skilj emannauppdrag har

Kungl. Maj :t redan i prop. till 1947 års riksdag (nr 281) föreslagit en uppmjukning

av gällande förbud, en ändring som emellertid då av riksdagen

avböjdes. Särskilt om ändringen i avlöningsreglementet förenas med den i

1947 års proposition antydda anmälningsskyldigheten, finna vi icke några

vägande betänkligheter mot uppmjukningen av gällande förbud föreligga.

Sex regeringsråd har enat sig om följande yttrande.

Frågan om beredande av vidgad möjlighet för innehavare av statliga domarämbeten

att åtaga sig skilj emannauppdrag synes oss i väsentlig män

sammanhänga med ett problem av mera allmän natur, nämligen i vad mån

det ur de synpunkter, staten har att företräda, är önskvärt att främja en

vidgad användning av skiljemannainstitutet. Vissa skäl — inte minst hänsyn

till angelägenheten av en rättsutveckling, vilken sker ändamålsenligt

samt under den insyn och i de former för tryggande av rättssäkerheten som

prägla förfarandet vid domstolarna — torde tala för att rättskipningen

så mycket som möjligt sker inom ramen för domstolarnas verksamhet och

att skiljemannainstitutets användning i motsvarande mån begränsas. Redan

av skäl, som nu anförts, synes det föga välbetänkt att — i varje fall

utan att frågan närmare överväges — innehavare av domarämbeten beredas

ökade möjligheter att åtaga sig skilj emannauppdrag. Fullgörande av de

åligganden, som ankomma på innehavarna av de högsta domarämbetena,

torde vidare kräva sådana arbetsinsatser, att det icke framstår såsom obetingat

lämpligt att bereda innehavarna möjlighet att vid sidan av ämbetsgöromålen

utöva verksamhet varom här är fråga. I detta hänseende må särskilt

framhållas, att justitieråd och regeringsråd icke såsom andra befattningshavare

i statens tjänst kunna erhålla tjänstledighet från sina ämbeten

för fullgörande av uppdrag utom tjänsten. Slutligen må erinras om att då

denna fråga tidigare varit under bedömande det icke ansetts helt förenligt

med den obundna ställning, ledamöter av högsta domstolen och regeringsrätten

böra intaga, att dessa åtaga sig uppdrag av ifrågavarande art.

I anslutning till det anförda vilja vi göra det uttalandet, att de i motionerna

väckta förslagen icke böra bifallas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1964

Fyra regeringsråd har enat sig om följande yttrande.

Därest riksdagen vid avvägning mellan å ena sidan de skäl som anförts

för införandet och bibehållandet av förbudet för justitieråd och regeringsråd

att åtaga sig skiljemannauppdrag och övriga i motionerna nämnda uppdrag

samt å andra sidan intresset av att justitieråd och regeringsråd kunna

anlitas för sådana uppdrag skulle finna skäl tala för att förbudet icke längre

bör upprätthållas, ha vi icke något att erinra mot att förbudet upphäves.

Justitiekanslersäm betet

Det lärer icke råda delade meningar därom att särskilt på rättskipningens

område, med hänsyn till vikten av att allmänhetens förtroende för

våra domares oväld icke rubbas, särskilda regler erfordras beträffande rätten

för domare att inneha bisysslor. Huruvida det är sakligt motiverat med

sådana skillnader i fråga om olika domargruppers rätt att åtaga sig bisysslor

av vissa slag som nu råder, kan däremot sättas i fråga. Spörsmålet

om en översyn av reglerna om bland annat domares rätt till bisysslor är

töremål för Kungl. Maj :ts prövning efter en av riksdagens justitieombudsman

den 3 juli 1963 till Konungen gjord framställning i ämnet (JO:s ämbetsberättelse

år 1964 s. 479 ff).

Med anledning av vad i motionerna uttalas därom, att inom näringslivet

uppkommande rättstvister numera i högre grad än tidigare avgöres av skiljeman

i stället för att bringas under domstolsprövning, må erinras om, att

domstolskommittén enligt sina direktiv (riksdagsberättelsen år 1963 s. 53)

skall överväga, huruvida inom domstolsväsendets ram kan åvägabringas

ett processinstitut, som kan erbjuda ett användbart alternativ till skiljemannaförfarandet.

Om ett dylikt processinstitut kan skapas, är detta tydligen

ägnat att påverka bedömandet av frågan om och i vilken utsträckning

domare bör äga åtaga sig skiljemannauppdrag.

Med hänsyn till att de i motionerna väckta frågorna således redan är ur

skilda synpunkter under bedömande synes anledning icke föreligga för riksdagen

att nu vidtaga särskilda åtgärder i saken.

Försäkringsinspektionen

Frågan om lämpligheten av att med tjänst såsom justitieråd eller regeringsråd

få förena skiljemannauppdrag och vissa andra i motionen närmare

angivna slag av uppdrag kan ses ur olika synpunkter.

När det gäller innehavare av landets högsta domarämbeten, synes om

möjligt ännu mer än i många andra fall böra iakttagas viss återhållsamhet

i fråga om vederbörandes möjligheter att med statstjänsten förena sådana

inkomstbringande uppdrag som icke meddelats av Kungl. Maj :t eller kan

betraktas som ett direkt utflöde av tjänsten. Det är så mycket större skäl

att understryka denna synpunkt, eftersom det på vissa andra håll i offentlig

förvaltning synes ha gjort sig gällande en tendens att låta förtjänta ämbetsmän

åtaga sig inkomstbringande bisysslor, för att den sammanlagda

arbetsinkomsten därmed skall nå sådan nivå, att vederbörande vill stanna

i offentlig tjänst. Det förefaller emellertid föga rationellt och kan av flera

skäl även väcka betänkligheter om ett sådant offentligt rekryteringsintresse

tillgodoses på annat sätt än genom att arbetsvillkoren i huvudtjänsten hålles

konkurrenskraftiga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1964

9

Frågan kan emellertid också betraktas ur synpunkten av i vad mån det är

ett allmänt intresse, att det blir tillfälle att förvärva särskilt kvalificerade

ämbetsmän för vissa viktiga uppdrag. Och slutligen anmäler sig den synpunklen,

huruvida uppdraget, även om det icke är ett direkt utflöde av

tjänsten, dock kan ge vederbörande ämbetsmän erfarenheter som blir till

gagn i tjänsteutövningen.

Vad först gäller de i motionen omnämnda skilj emannauppdr agen vill inspektionen

framhålla följande.

I viss mån skulle det vara ägnat att vidga erfarenhetssfären för landets

högsta domare, om de finge åtaga sig uppdrag på rättsområden, som ligger

utanför domstolsprocessen. Dock vågar inspektionen icke dra den slutsatsen,

att detta argument skulle ha sådan tyngd, att det skulle motivera någon

ändring av'' nu gällande regler. Däremot kan det vara större skäl att

överväga det motivet, att vissa skiljemannauppdrag kan vara mycket betydelsefulla

ur allmän synpunkt och att det stundom kan vara svårt att erhålla

andra skiljemän med tillräcklig saklig och formell auktoritet. De höga

processkostnaderna synes nämligen ha medfört, att allt fler viktiga delar av

den praktiska rättsutvecklingen numera äger rum utanför domstolarna.

Med hänsyn härtill synes en uppmjukning av nuvarande restriktiva regel

avseende skilj emannauppdrag böra övervägas. I första hand bör förbudet

hävas i den mån det gäller skilj emannauppdrag och andra liknande uppdrag

som beror av Kungl. Maj :ts förordnande. Det kan emelleitid också i

vissa fall föreligga skäl att möjliggöra, att även andra skilj emannauppdrag

får innehas av justitieråd och regeringsråd, där uppdraget är av stor allmän

betydelse och det dessutom är motiverat, att skiljemannen har ställning som

en av landets högsta domare. Ett bestämt villkor för en sådan längre gående

uppmjukning av huvudregeln bör dock vara att särskilt tillstand från

Kungl. Maj :t inhämtas i varje enskilt fall och att dylika tillstånd meddelas

med stor försiktighet.

Vad därefter angår frågan om rätt att med tjänst som justitieråd eller

regeringsråd få förena uppdrag som ordförande eller ledamot i villkorseller

skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet, är inspektionen icke

övertygad om att det vore välbetänkt att borttaga nu rådande förbud häremot.

Det är riktigt, som motionärerna framhåller, att dessa nämnders verksamhet

är av avgörande betydelse för utvecklingen av praxis inom försäkrings-

och skadeståndsrätten i den mån den avser ersättning vid personskada,

och att det därför vore av vikt att nämnderna hade tillgång till framstående

juridisk expertis. Emellertid talar här enligt inspektionens mening

önskemålet om, att justitieråd och regeringsråd vid sina domslut skall

stå helt obundna av varje tidigare ställningstagande, som kan ha ägt rum i

ett ärende, som blir föremål för deras prövning, liksom att de skall stå

utanför inflytande från varje partsintresse, närmast för att de icke bör tilllåtas

inneha uppdrag såsom ordförande eller ledamot i villkors- eller skadeprövningsnämnd

annat än där sådant eller liknande uppdrag meddelas av

Kungl. Maj :t.

Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)

Organisationen har som sitt eget överlämnat ett yttrande från Sveriges

juristförbund av följande lydelse.

Undantag från principen att statstjänstemän äger rätt alt fritt förfoga

över fritiden har ansetts påkallade ur två olika synpunkter. Den ena är att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr U9 år 196''h

sysslor och uppdrag vid sidan av statstjänsten icke får inverka hindrande

på tjänsten. Den andra inskränkningen har sin grund i rättsordningens

krav på att privata intressen icke obehörigen får inverka vid tjänstens utövande

och att allmänhetens förtroende för myndigheterna icke får rubbas.

De i författningsväg vidtagna begränsningarna på detta område är av

naturliga skäl mera ingripande för domarna än för andra grupper statstjänstemän

och dessa har dikterats av omsorgen om att värna domarkårens

integritet. Det kan icke råda någon tvekan därom att det ligger i såväl samhällets

som domarkårens intresse att domarnas oavhängighet skyddas. Det

finns emellertid icke anledning att upprätthålla längre gående^inskränkningar

i domarnas rätt att inneha bisysslor än som anses vara påkallade

med hänsyn härtill. Vidare bör man kunna ställa det kravet på en särlagstiftning

av det slag, varom här är fråga, att den grundar sig på enhetliga

överväganden.

Enligt nu gällande ordning behandlas som framgår av motionen, skilda

domarkategorier olika med avseende på rätten att mottaga skiljemannauppdrag.

Denna olikhet i behandlingen inskränker sig icke enbart till förbudet

för justitieråd och regeringsråd att över huvud taget åtaga sig dylika

uppdrag. För häradshövding och vattenrättsdomare gäller därjämte den begränsningen,

att de endast äger mottaga uppdrag såsom ordförande i skiljenämnd

eller ensam skiljeman medan övriga domare i princip utan inskränkning

äger åtaga sig skiljemannauppdrag.

Vad först gäller frågan om skäl föreligger ur synpunkten att värna domarnas

integritet att hindra dessa från att mottaga skiljemannauppdrag

vill förbundet erinra om statsutskottets ställningstagande med anledning av

en i ärendet väckt motion till 1957 års riksdag (statsutsk. uti. nr 155). I motionen

hemställdes om utredning huruvida ovillkorligt förbud borde gälla

för att med tjänst såsom domare förena skiljemannauppdrag m. m.

Statsutskottet, som avstyrkte motionen, anförde bl. a. »Vad angår den utgångspunkt

för motionsyrkandet som bottnar i det i och för sig oavvisliga

kravet på domarnas från partsintressen helt oberoende ställning, må det

här vara tillfyllest att peka på ett uttalande från en av hovrätterna att

denna inte kunnat finna att rådande förhållanden varit ägnade att skapa

ens någon misstanke om bristande oväld.» Riksdagen gjorde icke någon

ändring i statsutskottets förslag.

Det kan följaktligen icke med fog göras gällande att domares åtagande

såsom skiljeman kan ge anledning till grundade misstankar om domares

objektivitet och oberoende.

I flera yttranden i anledning av motionen uppmärksammades den bristande

enhetlighet som utmärker gällande bestämmelser med inskränkningar

i domarnas rätt att inneha bisysslor. Justitiekanslern framhöll sålunda

att en betydande oenhetlighet var rådande på området och att åtskillnaden

mellan de olika kategorierna av domare icke i allo eller ens väsentligen

var i och för sig sakligt motiverad. Liknande synpunkter framfördes

i hovrätternas yttranden. Sålunda framhöll hovrätten över Skåne och

Blekinge att det inte fanns anledning att låta lagmän inta eu särställning

ifråga om skiljemannauppdragen utan att alla domare torde behandlas lika

i detta hänseende. Samma regler bör gälla vare sig domaren tillhör högsta

domstolen, hovrätt, häradsrätt eller rådhusrätt. Förbundet kan helt instämma

i dessa synpunkter. Inför förstatligandet av rådhusrätterna framstår

det såsom särskilt angeläget att åvägabringa överensstämmelse i de

bestämmelser i nu berörda hänseende som gäller för underrättsdomarna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1964

11

I likhet med motionärarna har förbundet på ovan redovisade grunder

kommit till den uppfattningen att några bärande skäl för det rådande förbudet

för justitieråd och regeringsråd att mottaga skiljemannauppdrag icke

föreligger.

I direktiven till domstolskommittén anföres bl. a. att utredningen bör

överväga att inom domstolsorganisationens ram skapa ett konkurrenskraftigt

alternativ till skilj emannainstitutet.

Något förslag i ärendet har ännu inte framlagts. Det är emellertid knappast

troligt att de resultat som kan bli följden av domstolskommitténs överväganden

kan komma att beröva skiljemannainstitutet den ställning som det

för närvarande intager i svenskt rättsliv. I betraktande härav synes det vara

till fördel för rättsordningen, att möjligheter öppnas att anlita våra främsta

domare i skiljemannaförfarandet.

Som redan framhållits företer emellertid de bestämmelser som reglerar

domares rätt att åtaga sig skiljemannauppdrag jämväl i andra hänseenden

brister som förbundet anser det angeläget att snarast undanröja. Förbundet

vill därför föreslå att det företages en översyn av dessa bestämmelser med

beaktande av vad som här anförts.

Vad slutligen gäller frågan om justitieråd och regeringsråd skall äga rätt

att mottaga uppdrag såsom ox-dförande och ledamot i de inom försäkringsväsendet

förekommande villkors- och skadeprövningsnämnderna ligger saken

något annorlunda till. Dessa uppdrag har nämligen ansetts jämförliga

med tjänstebefattning. I avlöningsreglementet stadgas ett ovillkorligt förbud

mot att med tjänst såsom justitieråd och regeringsråd förena tjänstebefattning.

Med hänsyn härtill förefaller det förbundet mindre lämpligt att

utan föregående utredning och med utgångspunkt endast från det nu aktuella

fallet avgöra om avvikelse skall medgivas från det i avlöningsreglementet

stadgade förbudet. Förbundet vill för den skull föreslå att frågan om och

i vilken mån det i 7 § B i statens allmänna avlöningsreglemente stadgade

förbudet att med tjänst såsom justitieråd och regeringsråd förena tjänstebefattning

eller uppdrag som i paragrafens 1 mom. angives bör jämkas skall

hänskjutas till särskild utredning.

Sveriges industriförbund

Skiljedomsinstitutet utgör ett viktigt komplement till den ordinarie domstolsprövningen.

Vid upprättandet av avtal inom näringslivet har skiljedomsklausuler

fått eu alltmer ökad användning. Även om flertalet tvister

löses utan att skiljedomsförfarande behöver tillgripas, är det ur rättssäkerhetssynpunkt

önskvärt, att garantier finnes för att gällande rättsprinciper

tillämpas samt att rättstillämpningen blir enhetlig. På grund härav är det

angeläget att det inom skiljenämnden finnes någon representant med kvalificerad

erfarenhet av dömande verksamhet. Det bär emellertid stundom visat

sig svårt att i tillräcklig omfattning rekrytera skiljemän med sådan erfarenhet.

En utökning av antalet domare, som äger rätt åtaga sig skiljemannauppdrag,

till att omfatta jämväl domare från rikets högsta dömande

instanser, får därför anses önskvärd ur näringslivets synpunkt. Vid internationella

tvister torde möjligheten att från svensk sida kunna utse ett justitieråd

eller ett regeringsråd till skiljeman vara särskilt värdefull.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1964

Förbundet, som finner övervägande skäl tala för att tillåta justitie- och

regeringsråd att åtaga sig såväl skilj emannauppdrag som ordförande- eller

ledamotskap i villkors- eller skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet,

får därför tillstyrka bifall till motionärernas yrkande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.