Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av tiden för ansökan om handräckning för återtagning av avbetalningsgods. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 279, av herrar Sjöholm och Rubin.

1965-04-08 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1965:21, Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av tiden för ansökan om handräckning för återtagning av avbetalningsgods. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 279, av herrar Sjöholm och Rubin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av tiden

för ansökan om handräckning för återtagning av avbetalningsgods.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 279, av herrar Sjöholm och Rubin. I motionen hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och förslag

beträffande sådan ändring i lagen den 11 juni 1915 att stadgande införes av

innebörd att ansökan om handräckning för återtagning av avbetalningsgods

skall vara till utmätningsmannen inkommen senast två år efter utgången av

den månad under vilken rättidig slutlikvid skulle ha varit erlagd.

Motionen har varit föremål för remissbehandling.

Inledning

I syfte att införa ett snabbt och billigt tillvägagångssätt för avbetalningsgods

återfående anordnades genom 1915 års lagstiftning om avbetalningsköp utanför

den allmänna civilprocessens område ett särskilt förfarande för sådana fall, då

någon tvekan icke kan råda om att köparen på grund av bristande betalning

är skyldig att lämna godset ifrån sig. Förfarandet har karaktären av handräckning.

Ett utmärkande drag för detta förfarande är, att någon process i

egentlig mening icke förekommer i detsamma. Det innebär allenast, att säljaren

med angivande av grunden för sitt yrkande hos vederbörlig myndighet anhåller

om dess medverkan för godsets utbekommande och att myndigheten därefter

summariskt träffar sitt avgörande. I fråga om den uppgörelse mellan kontrahenterna,

som därvid skall äga rum gäller att beräkningen skall ske på samma

sätt som vid återtagande på grund av domstols dom. Genom lagändring 1953

har vidare handräckningsförfarandets tillämpningsområde utvidgats att omfatta

även sådana fall, då det är uppenbart att köparen i annat avseende än

i fråga om betalningen åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande är av väsentlig

betydelse för säljaren. Beslut i fråga om handräckning meddelas av utmätningsman

och må överklagas hos överexekutor.

Bestämmelser om handräckningsförfarandet är upptagna i 10—14 §§ och 16 §

första stycket avbetalningsköpslagen.

I det betänkande (SOU 1950:42), som låg till grund för lagen den 17 april

1953 angående ändring i lagen om avbetalningsköp, föreslogs en bestämmelse

(18 §) av innehåll, att en avbetalningssäljare för att bevara sin rätt att taga

försålt gods åter från köparen skulle väcka talan om att få godset tillbaka

Bihang till riksdagens protokoll 19G.r>. 9 samt. 1 ard. Nr 21

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965

inom tre år från den i avtalet bestämda förfallotiden för sista posten samt att

avtal om längre tid vore utan verkan. Härom anfördes i betänkandet (s. 61)

bl. a.:

Det förekommer ej sällan att en säljare, som under lång tid underlåtit att

utkräva ogulden del av köpeskillingen och därigenom bibragt köparen uppfattningen

att säljaren avstått från sin rätt, sedermera söker indriva sin fordran.

Detta sker särskilt i sådana fall, då säljarens ekonomiska ställning försvagats

eller då en av honom driven rörelse avvecklas i samband med konkurs. Enligt

utredningens mening är det ur flera synpunkter otillfredsställande, att köparens

rätt till avbetalningsgods kan hållas svävande under avsevärd tid. Utredningen

anser det emellertid ej lämpligt, att en kortare preskriptionstid fastställes för

fordringar på grund av avbetalningsköp än för fordringar på grund av andra

köp. Till stöd för denna ståndpunkt kan även åberopas, att frågan om en allmän

revision av lagstiftningen om preskription ingår i programmet för det gemensamma

nordiska lagstiftningsarbetet. Då det torde komma att dröja, innan

detta ämne upptages till behandling, har utredningen såsom ett provisorium

föreslagit, att en särskild preskriptionsregel införes beträffande avbetalningssäljares

rätt att återtaga det sålda godset. Utredningen har ansett preskriptionstiden

lämpligen kunna bestämmas till tre år, räknat från den i avtalet angivna

förfallodagen för sista posten.

Vid remissbehandlingen av betänkandet uttalades från flera håll stor tvekan

beträffande lämpligheten av en särskild preskriptionsregel på detta område.

I den proposition (prop. nr 3/1953), som låg till grund för 1953 års ändringar i

lagen om avbetalningsköp, förordade också departementschefen att ifrågavarande

bestämmelse i utredningens förslag borde utgå. Härvid hänvisade departementschefen

till att en särskild utredningsman dåmera tillkallats att —

i samråd med delegerade från Danmark, Finland och Norge — verkställa översyn

av bestämmelserna rörande preskription av fordran och att med hänsyn

härtill den i 1950 års betänkande avhandlade preskriptionsfrågan icke borde

lösas provisoriskt utan prövas i ett större sammanhang. I den av departementschefen

åsyftade översynen, vars resultat framlades i SOU 1957:11, Fordringspreskription

m. in., förslogs bl. a. att fordran på köpeskilling vid köp av lös

egendom skulle preskriberas på tre år. De synpunkter som vaidt vägledande

för 1950 års utredning hade visserligen därigenom förlorat i betydelse. Vid

överläggningar på det nordiska planet ifrågasattes emellertid en allmän bestämmelse

om att ägareförbehåll vid försäljning av lös egendom skulle förlora

sin verkan, när säljarens fordran på köpeskillingen preskriberades. I SOU

1957: 11 anföres härom följande (s. 88).

Tvivel torde ej råda därom, att ägareförbehåll ha sakrättslig giltighet enligt

svensk rätt, såvida de innebära förbehåll om äganderätt, till dess den sålda

egendomen betalats. Även sådana förbehåll, som ge säljaren befogenhet att

återtaga försåld egendom, därest köpeskillingen ej gäldas, torde få anses sakrättsligt

giltiga. Då den säkerhetsrätt, som i dylika fall är medgiven säljaren,

sålunda närmast kan karakteriseras som en begränsad sakrätt, stämmer det

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965

3

otvivelaktigt bäst med den traditionella uppfattningen att anse rätten undantagen

från preskription. I en norsk overrettsdom har också en auktionsförrättares

rätt att återtaga ett föremål, som sålts på auktion men icke .betalats,

ansetts bibehållen, oaktat fordringen på köpeskillingen preskriberats. Med hänsyn

härtill har den sakkunnige varit tveksam, om den föreslagna regeln borde

medtagas i förslaget. Det kan även ifrågasättas, om något större behov av en

regel av angivet innehåll föreligger. Vid vanliga avbetalningsköp lärer en säljare

i regel tillse, att hans fordran på de förfallna posterna hålles vid liv. Utanför

tillämpningsområdet för lagen om avbetalningsköp kan en regel i ämnet få viss

betydelse, men förhållandena kunna där vara så skiftande, att regelns verkningar

blevo svåröverskådliga. Det må ock beaktas, att här en avbetalning i

vissa fall kan medföra, att köparen erkänner gälden och därigenom avbryter

preskriptionen. Mot det anförda kan dock invändas, att den ifrågasatta regeln

leder till ett materiellt tillfredsställande resultat. Då de delegerade från de

övriga nordiska länderna, oaktat de delat den sakkunniges tvekan om regelns

berättigande, medtagit den i sina lagförslag, har den sakkunnige icke funnit

skäl utesluta regeln ur den svenska redaktionen. Någon anledning att begränsa

bestämmelsen, som upptagits i 29 § tredje stycket, till avbetalningsköp enligt

lagen härom och till visst förbehåll, såsom i det angivna betänkandet föreslagits,

synes dock ej föreligga.

Det i 1957 års betänkande framlagda förslaget har icke upphöjts till lag. Vid

remissbehandlingen avstyrktes i ett flertal yttranden nyssberörda bestämmelser

om preskription av ägareförbehållet. Härvid åberopades bl. a. att regeln icke

fyllde något egentligt behov och att den, som hänförde sig till en begränsad

sakrätt, stred mot traditionell rättsuppfattning.

Här må slutligen erinras om att Nordiska rådet i februari 1965 antagit en

rekommendation med hemställan till regeringarna att genomföra en gemensam

nordisk preskriptionslagstiftning. I rekommendationen förordas dels en längre

allmän preskriptionstid på tio år och dels en kortare tid för preskription av

fordringar hänförliga till det dagliga livets krav.

Motionen

I motionen framhålles att avbetalningshandeln nått mycket stor omfattning

och att lagen om avbetalningsköp till följd därav fått ett vidare tillämpningsområde

än som ursprungligen kunde förutses. Motionärerna framhåller att köp

med äganderättsförbehåll numera träffas även i fråga om varor med relativt

blygsamt inköpspris och att avbetalningskontraktet ofta endast består av en

med köparens namnunderskrift försedd tidningsannons, som tillställts säljaren.

Härefter anföres följande i motionen.

Den stigande frekvensen av antalet avbetalningsköp och avsaknaden av en

förtida kontroll från säljarens sida av köparens solvens och möjligheter att

fullgöra avtalets förpliktelser avspeglas i antalet exekutiva återtagningar av

avbetalningsgods. Dylika förrättningar är mycket talrika. Komplikationer uppstår

därvid inte så sällan i de fall där återtagning påkallats lång tid efter det

att avtalet skulle ha varit slutgiltigt fullgjort. Om återtagning avses skola ske

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965

kanske sju eller åtta år efter det att det aktualiserade köpet gjordes, förmår

köparen oftast inte prestera bevisning om att slutlikvid erlagts även om så

verkligen skulle vara förhållandet. Det skulle därför vara välbetänkt om den

tid inom vilken begäran om återtagning skall ske på lämpligt sätt begränsades.

En sådan bestämmelse skulle inte kunna anses på något orimligt sätt begränsa

säljarens rätt, då det i normala fall torde ligga i säljarens eget intresse att

återtagning sker medan varan ännu representerar ett något så när gott försäljningsvärde.

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionen från öv er ståthållar ämbetet, länsstyrelsen i Hallands

län och konsumtionskreditutredningen. Överståthållarämbetet har bifogat yttrande

från kronodirektören i Stockholm och länsstyrelsen yttrande från kronofogden

i Halmstads distrikt. Därjämte har tillfälle att avgiva yttrande över

motionen beretts Sveriges advokatsamfund, handelskamrarna i Gävle och i

Göteborg. Vidare har interimsstyrelse för sammanslutning av landets kronofogdar

varit i tillfälle att yttra sig. Icke något av remissorganen har förordat

särskild utredning beträffande den av motionärerna berörda frågan.

Överståthållarämbetet har erinrat om förslaget om en gemensam nordisk

preskriptionslagstiftning och med hänsyn till att det av motionärerna upptagna

spörsmålet sålunda redan är under övervägande i ett större sammanhang ej

ansett att motionärernas hemställan bör föranleda någon åtgärd.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att de i motionen anmärkta förhållandena

i samband med avbetalningsköp knappast är av den storleksordningen,

att en särskild utredning i motionens syfte kan anses påkallad. Enligt länsstyrelsen

synes emellertid det väckta förslaget lämpligen böra föreläggas lagberedningen

för prövning i samband med den pågående översynen av exekutionslagstiftningen.

Konsumtionskreditutredningen, som har att utreda vissa spörsmål rörande

konsumtionskrediter, hänvisar till sitt kommande betänkande, vari motionärernas

frågeställning kommer att tas upp till behandling i ett vidare sammanhang.

Sveriges advokatsamfund genom dess styrelse avstyrker motionen och anför

till stöd härför följande.

Huruvida det är riktigt att komplikationer ”inte så sällan” uppstår i de fall

där återtagande handräckningsvis av avbetalningsgods påkallas lång tid efter

det avtalet skolat vara fullgjort från köparens sida, undandrager sig styrelsens

bedömande. Den enda komplikation som motionärerna uppgivit består däri att

köparen påstår sig ha betalt men icke kan styrka sitt påstående. Detta är icke

någon ”komplikation” som är specifik för avbetalningsköpen. Samma förhållande

föreligger i alla situationer, där en gäldenär bestrider betalningsskyldighet

under uppgift att han betalt men icke kan styrka denna uppgift. Anser man

dylika, ej sällan förekommande fall ge anledning för lagstiftaren att överväga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965

5

lagändring, skulle väl det närmast till hands liggande remediet vara att förkorta

preskriptionstiden. I detta hänseende må hänvisas till det av dåvarande

presidenten Mauritz Wijnbladh den 31 december 1956 avgivna betänkandet med

förslag till ny lag om preskription m. m. (SOU 1957: 11) samt styrelsens yttrande

över detta betänkande, publicerat i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1957

s. 401 ff.

Om säljarens fordringsrätt står kvar och äganderättsförbehållet alltjämt är

giltigt, vore det enligt styrelsens uppfattning föga rationellt att beröva säljaren

möjligheten att genom handräckning återfå godset. Följden bleve endast att

han i stället måste väcka sin talan vid domstol. Vill man tillgodose motionärernas

önskemål, synes det därför nödvändigt att överväga en betydligt längre

gående lagändring och begränsa äganderättsförbehållens giltighetstid. En sådan

lagändring skulle emellertid kunna få allt annat än önskvärda konsekvenser

och kan därför icke förordas.

Handelskammaren i Gävle uttalar att av motionärerna berörda komplikationer

icke torde förekomma i någon nämnvärd omfattning och att sådana

svårigheter i vart fall icke är något för avbetalningsköpen specifikt. Handelskammaren

framhåller att om en begränsningstid införes för ansökan om handräckning

komplikationer av annan art kommer att uppstå. Säljaren nödgas vid

förlust av talan om handräckning vända sig till domstol för utslag. Härigenom

tvingas enligt handelskammaren säljaren till en omständligare och kostsammare

omgång för att få varan återtagen och vidare torde säljaren bli mer obenägen

att medge köparen anstånd med betalningen. Slutligen anför handelskammaren

att utmätningsmän-kronofogdar inom handelskammarens distrikt anfört att en

begränsningstid även skulle komma att innebära merarbete för utmätningsmännen,

enär dessa måste i större utsträckning än vad nu är fallet kollationera

kontrakten och eventuellt medgivna betalningsanstånd. Handelskammaren avstyrker

att en begränsningstid av ansökan om handräckning för återtagning av

avbetalningsgods införes.

Handelskammaren i Göteborg hemställer att motionen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. Härvid har handelskammaren anfört att inskränkningar

i avtalsfriheten i princip icke synes böra göras utan synnerligen vägande

skäl. I sitt yttrande uttalar handelskammaren vidare följande.

Av de anförda motiven för en begränsning av den tid, inom vilken begäran

om återtagning av avbetalningsgods skall ske, synes icke klart framgå, huruvida

motionen är föranledd av omsorg om avbetalningsköparna eller av en

önskan att söka underlätta handräckningsarbetet i samband med avbetalningsköp.

Vad angår frågan om handräckningsarbetet, som Handelskammaren anser

vara den i detta sammanhang mest väsentliga, är det i och för sig ganska

naturligt att de exekutiva förrättningarna för återtagning av avbetalningsgods

ökat i takt med avbetalningshandelns allt större utbredning. Att så är fallet

utesluter givetvis icke, att det skulle vara i hög grad önskvärt, om handräckningsarbete

kunde minskas till sin omfattning. Handelskammaren är emellertid

icke övertygad om att den i motionen begärda begränsningen av den tid, inom

vilken handräckning skulle få ske, är en åtgärd som skulle leda till ett sådant

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965

resultat. Inom avbetalningshandeln förekommer det sålunda icke så sällan att

säljarna i ett avbetalningsköp underlåter att begära handräckning, trots att

en avsevärd tid förflutit efter det att slutlikvid enligt kontraktet skulle ha

erlagts. Anledningen härtill är i regel att säljaren anser sig kunna godtaga de

av köparen angivna skälen för den uteblivna betalningen och tror att denna

slutligen skall inflyta. I en del sådana fall erhålles också slutlikvid; i en del

andra bedömes en handräckning icke längre som lönsam. Därest den i motionen

begärda tidsbegränsningen infördes, torde man kunna räkna med att säljarna

i de fall som här relaterats i stor utsträckning kommer att anlita handräckningsförfarandet

omedelbart före utgången av tidsfristen för denna. En konsekvens

av den i motionen begärda tidsbegränsningen för handräckning för återtagning

av avbetalningsgods skulle sålunda kunna förutses bli en viss ökning

av antalet ansökningar om sådan handräckning.

Den ovan nämnda interimsstyrelsen, som har till uppgift att bilda en förening

för Sveriges kronofogdar, har uttalat att det av motionärerna väckta spörsmålet

icke är av sådan natur att det kräver omedelbara lagstiftningsåtgärder. Det

synes enligt styrelsen därför lämpligt att motionen överlämnas till lagberedningen

för att av den tagas under övervägande i dess arbete med utarbetandet

av en ny utsökningslag.

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har säljare vid avbetalningsköp

rätt att under vissa förutsättningar med anlitande av utmätningsman handräckningsvis

återtaga det försålda godset. Lagen innehåller ej någon begränsning

i tiden för användandet av detta för avbetalningsköp speciella institut.

I förevarande motion framhålles att begäran om handräckning ofta framställes

först sedan avsevärd tid förflutit från köpet. För undvikande av de olägenheter

vartill detta kan leda förordas i motionen sådan ändring av lagen om avbetalningsköp

att ansökan om handräckning för återtagning av avbetalningsgods

skall vara till utmätningsmannen inkommen senast två år efter utgången av

den månad under vilken rättidig slutlikvid skulle ha erlagts.

Ett spörsmål närbesläktat med den i motionen väckta frågan har, såsom ovan

angivits, uppmärksammats i en efter samarbete med övriga nordiska länder

verkställd utredning om fordringspreskription. Av utredningen förordades nämligen

bl. a. att säljares förbehåll om rätt att återtaga försålt lösöre eller om

fortfarande äganderätt till godset skulle vara utan verkan, när fordringen å

köpeskillingen preskriberats, vilket enligt utredningen avsågs skola ske efter

tre år. Utredningen har icke lett till lagstiftningsåtgärd men de däri framförda

synpunkterna och förslagen lär komma att beaktas vid det nyligen återupptagna

arbetet på en gemensam nordisk preskriptionslagstiftning. Även annorledes

torde det av motionärerna berörda spörsmålet bli föremål för övervägande.

Sålunda har konsumtionskreditutredningen, som utreder vissa spörsmål

rörande konsumtionskrediter, i remissyttrande över motionen hänvisat till sitt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965

7

förestående betänkande, vari motionärernas frågeställning kommer att upptas

till behandling i ett vidare sammanhang. Slutligen bör erinras om att bestämmelserna

angående handräckning för återtagning av avbetalningsgods kan bli

föremål för omprövning vid lagberedningens pågående översyn av exekutionslagstiftningen.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes enligt utskottets

mening något initiativ från riksdagens sida i anledning av motionen ej vara

påkallat.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion, II: 279, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 april 1965

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Ernulf, Arvidson, fröken Mattson,

herrar Ferdinand Nilsson*, Schött och Lundin;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson*, herrar

Östrand*, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, fröken

Ljungberg och herr Larsson i Öskeviksby*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering-.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.