Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kangl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925

1965-02-25 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1965:4, Utlåtande i anledning av Kangl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av Kangl. Maj.ts proposition med förslag

till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925

(nr 179) om ersättning till polisman för skada å kläder,

m. in.

Genom en den 18 december 1964 dagtecknad proposition, nr 4 år 1965,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har

Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen hilagda, i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående upphävande

av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman för skada å

kläder,

dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås alt polisman skall tå rätt till ersättning av statsverket,

när lös egendom som tillhör honom skadas under hans tjänsteutövning

eller på grund av hans tjänst, vare sig skadan uppkommit av våda eller

genom annans vållande. Ersättningsrätten skall dock omfatta skada på motorfordon,

som tillhör polismannen, endast om han fått medgivande att vid

tjänsteresa med egen bil åtnjuta resekostnadsersättning för detta färdsätt.

Jämkning av ersättning skall kunna ske om polismannen varit medvållande

till skadan eller om särskilda skäl i annat fall föreligger lör jämkning.

Enligt propositionen hör ersättningsrätten efter polisväsendets förstatligande

inte längre regleras i lag utan på samma sätt som andra frågor mellan

staten och dess anställda. Lagen om ersättning till polisman för skada å

kläder föreslås därför skola upphävas. Anslagsfrågan tas upp i 1965 års

statsverksproposition.

Den nya ersättningsregleringen skall enligt förslaget gälla från och med

den 1 juli 1965.

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 1 avd. Nr 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr i år 1965

l)(''t genom propositionen framlagda lagförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning

till polisman för skada å kläder

Härigenom förordnas, alt lagen den 6 juni 1925 om ersättning till polisman

för skada å kläder skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1965. Lagens

bestämmelser skola dock även därefter äga tillämpning beträffande

skada som inträffat dessförinnan.

Inledning

I skrivelse den 28 mars 1958 (nr 172) anhöll riksdagen, att Ivungl. Maj :t

måtte föranstalta om utredning angående ersättning till polisman för kroppsskador,

som åsamkats honom vid tjänsteutövning, samt för riksdagen lägga

tram lörslag till bestämmelser i ämnet vilka utredningen kunde föranleda.

Utredningsuppdraget gavs av Kungl. Maj :t åt polisverksamhetsutredningen,

som dock befriades därifrån den 2 februari 1961, då uppdraget i stället anförtroddes

en särskilt tillkallad sakkunnig, numera biträdande häradshövdingen

L. I. Jönsson. Till expert åt den sakkunnige 1''örordnades den 8 maj

1961 ombudsmannen i Svenska polisförbundet M. Lindell.

Till den sakkunnige överlämnades sedermera även en till Kungl. Maj :t

ingiven framställning från Svenska polisförbundet och Föreningen Sveriges

landsfiskaler angående ersättning till befattningshavare inom polisväsendet

för skador, vilka åsamkats polismännens egna i tjänsten använda bilar.

Den sakkunnige har i promemoria (stencilerad) den 20 maj 1963 föreslagit,

att polisman skall ha rätt till viss ersättning då han skadas under

tjänsteutövning samt att rätt till ersättning när hans lillhörigheter skadas

under tjänsteutövningen skall föreligga inte bara som f. n. i fråga om skada

på kläder utan även i fråga om skada på hans övriga tillhörigheter, bl. a.

fordon.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av riksrevisionsverket,

generaltullstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet efter

hörande av Stockholms stads rätts- och polisdirektion, länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och

Jämtlands län, utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga frågor

(skadeståndskommittén), Statstjänarkartellen, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska polisförbundet, Föreningen Sveriges

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4 är 1965 <5

landsfogdar, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges slads1''iskaler,

Föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges tullmannaförbund.

Redogörelse för nuvarande förhållanden och framförda reformkrav ävensom

för innehållet i utredningsmannens promemoria och avgivna remissyttranden

återfinnes å s. 4—8 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Vid lagrådsremisser den 10 oktober 1964 anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Johansson, efter en inledande redogörelse för ärendets

tidigare handläggning följande.

Som framhållits i första lagutskottets utlåtande 1958: 14, som åberopats

i nyssnämnda riksdagsskrivelse, har frågan om ersättning med anledning

av kroppsskada som tillfogas någon i tjänsten betydande räckvidd. Den

förut nämnda promemorian ger inte underlag för den allsidiga bedömning

som med hänsyn härtill är erforderlig. Med anledning härav bör med utgångspunkt

i promemorieförslaget göras den ytterligare utredning som är

nödvändig för att få en allmän överblick rörande problematiken beträffande

skadeersättning till statliga befattningshavare i allmänhet. Innan ett sådant

utredningsarbete slutförts är jag inte beredd alt ta ställning till det i promemorian

framlagda förslaget att vidga polismännens ersättningsrätt vid

kroppsskada.

Jag anhåller därför att i förevarande sammanhang få till närmare behandling

uppta endast frågan om polismännens ersättningsskydd när de på

grund av tjänsten får sina tillhörigheter skadade.

Inom flera grenar av offentlig verksamhet föreligger på grund av verksamhetens

art betydande risker för de anställda alt åsamkas skada i olika

hänseenden. Detta förhållande har särskilt uppmärksammats i fråga om

polisens verksamhet. Här erbjuder redan de normala verksamhetsformerna

påtagliga skaderisker. Med hänsyn härtill har polismännen sedan länge

en speciell rätt till ersättning för skada på kläder enligt en särskild lag därom

från 1925. I en framställning till Kungl. Maj :t 1961 hemställdes alt rätt

till ersättning skulle föreligga även när polismän som använder egna bilar

i tjänsten får bilarna skadade genom omhändertagna personers vållande.

Framställningen överlämnades till en särskilt tillkallad sakkunnig, som i

en promemoria lagt fram förslag till generell reglering av polismans rätt

till ersättning när hans lösa egendom skadas i eller på grund av tjänsten.

Det synes till en början uppenbart, att en reform avseende polismans rätt

till ersättning vid egendomsskada inte bör innefatta någon inskränkning av

betydelse i den nuvarande rätten att få ersättning för skada på kläder. Utredningsmannen

har föreslagit atl sakskadeskyddet far omfatta även andra

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965

polismannens egna tillhörigheter, som kan komma till skada vid tjänsteutövningen.

Här avses främst sådana saker som glasögon och armbandsur.

Förslaget har inte mött någon invändning vid remissbehandlingen. Jag har

inte heller för egen del något att erinra mot förslaget.

Som utredningsmannen framhållit bör, i enlighet med vad f. n. gäller

beträffande klädskador, sakskada enligt huvudregeln ersättas såväl när

den vållats av annan som när den uppkommit av våda. Har skadan däremot

vållats av polismannen själv eller uppkommit genom förslitning skall

rätt till ersättning inte föreligga. Denna ståndpunkt leder enligt min mening

till alt möjlighet att jämka skadeersättning med hänsyn till polismannens

medvållande hör föreligga. Den praxis som härutinnan utvecklats i

fråga om klädskadorna bör i huvudsak kunna vara vägledande vid bedömning

även av andra ersättningsanspråk vid sakskada.

Ett särskilt problem uppkommer i de fall då polisman tillhörig bil skadas

i samband med att polismannen använder den under tjänsteutövningen.

Eu frekvensundersökning visar att sådana skador inte är ovanliga. Under

femårsperioden 1956—1960 har 107 skadefall inrapporterats.

Vad angår bilskadefallen vill jag till en början framhålla, att privatbil

kan användas i tjänsten under två helt skilda förutsättningar. Tjänsteman

som har egen bil kan, om lian så vill, använda den för tjänsteresa och får

då reseersättning efter billigaste färdsätt, i regel för kostnaden för tågresa.

I dessa fall skall enligt min mening skada på bilen över huvud taget

inte ersättas av det allmänna, eftersom det står polismannen fritt att använda

annat färdsätt. Om polismannen däremot fått medgivande att använda

egen bil i tjänsten och få gottgörelse därför utan jämförelse med

kostnaden för andra färdmedel anser jag all skadeersättning skall kunna

utgå.

Enligt utredningsmannens förslag skall ersättning för skada på polismans

eget i tjänsten brukade motorfordon utgå endast om skadan uppkommit

genom annans vållande och inte ersätts på grund av försäkring

enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Ersättning skall alltså inte

såsom i fråga om andra sakskador utgå när skada uppkommit av våda. I

likhet med skadeståndskommittén vill jag ifrågasätta om det finns skäl att

generellt inskränka ersättningsrätten vid skada på motorfordonen till att

avse endast fall då vållande förekommit. Vid bilkollisioner kan i allmänhet

vållande påvisas hos åtminstone den ena föraren. Kan så undantagsvis inte

ske finns det knappast anledning att frånkänna polismannen rätt till ersättning

för den del av skadan, som inte ersätts på grund av det andra fordonets

trafikförsäkring. Endast visat vållande från polismannens sida skall alltså

liksom i fråga om andra sakskador utesluta ersättningsrätt eller föranleda

jämkning av ersättningen. Jag föreslår därför att huvudregeln i fråga om

ersättning för sakskada i princip skall gälla även med avseende på motorfordon.

Ersättning skall utgå oavsett om vållande från annan persons sida

s. 5 Kontrollera mot PDF

Forsla laijutskottets utlåtande nr h år 1965

5

föreligger eller inte. Det är att märka att det allmänna inte därigenom blir

sämre ställt än om tjänstebil stått till förfogande.

Ersättning bör utgå endast i den mån skadan inte täcks enligt lagen om

trafikförsäkring. Privatbil, som används i tjänsten under sådana förhållanden

att ersättning för skada enligt vad jag förut sagt skall kunna utgå, förutsätts

vara helförsäkrad genom polismannens egen försorg. Härav följer

att skadeersättning av allmänna medel inte kan överstiga stipulerad självrisk

jämte eventuell förlust av s. k. bonus.

Beträffande den närmare regleringen av polismans ersättningsrätt vill jag

ytterligare anföra följande.

1925 års lag om ersättning till polisman för skada å kläder reglerar

främst de kommunalanställda polismännens ersättningsrätt. Efter polisväsendets

förstatligande blir alla polismän statstjänstemän. Deras ersättningsrätt

vid skada på grund av tjänsten blir alltså nu närmast en fråga

mellan staten och dess anställda och bör inte längre regleras i lag utan på

samma sätt som andra sådana frågor regleras i administrativ ordning. Lagen

om ersättning till polisman för skada å kläder bör alltså upphävas samtidigt

med att polismännen får rätt till ersättning vid skada på grund av tjänsten

i enlighet med vad jag anfört i det föregående.

Statsverkets kostnader för ersättning till polisman för skada på kläder

uppgår till förhållandevis blygsamma belopp. Den förordade vidgningen

av ersättningsrätten föranleder givetvis viss ökning av kostnaderna. Det är

emellertid inte möjligt alt f. n. med någon grad av säkerhet beräkna kostnadsökningen.

I utredningsförslaget har under polistjänst såvitt gäller landsbygden inbegripits

handräckningsverksamhet i utsökningsmål och vid indrivning.

Efter omorganisationen av polis- och exekutionsväsendet den 1 januari

1965 ingår denna handräckningsverksamhet inte längre i polisverksamheten

utan överlämnas helt åt de exekutiva befattningshavarna. Polisman

förutsätts dock skola biträda vid exekutiv förrättning, som måste genomföras

med våld. Eftersom de inom exekutionsverksamheten särskilt riskfyllda

arbetsmomenten alltså torde komma att åvila polismän anser jag det

inte påkallat att utsträcka skadeskyddet att omfatta även tjänstemännen

inom exekutionsväsendet.

Ersättning bör bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

Härav följer bl. a. att möjlighet skall finnas att jämka ersättningen på grund

av medvållande. Utredningsmannen har dessutom föreslagit att en särskild

jämkningsmöjlighet skall införas. Om särskilda skäl föranleder det skall

enligt förslaget ersättning bestämmas till lägre belopp än som motsvarar

skadans värde. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. Rätt till ersättning

för sakskador bör självfallet främst vara avsedd för skada på lös egendom

som polisman har rimlig anledning att föra med sig under tjänsteutövningen,

t. ex. klocka och glasögon. Att helt utesluta rätt till ersättning för andra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965

tillhörigheter torde dock inte vara möjligt bl. a. med hänsyn till att ersättning

bör utgå även vid skada på grund av tjänsten. Även i andra fall kan det

vara rimligt att ersättning utges för tillhörigheter som inte kan anses behövliga

för tjänsten. Här torde det å andra sidan ibland vara befogat att ersättning

uteblir eller utgår endast med ett reducerat belopp. I sådana fall bör

ersättningen kunna jämkas. Jämkningsmöjlighet bör finnas också då ersättning

begärs för skada på motorfordon, som polismannen medgivits att

använda i tjänsten men som han underlåtit att hålla kaskoförsäkrat.

Rätt till ersättning av staten kommer enligt vad jag förordat att föreligga

även när polismannen har möjlighet att kräva skadestånd av den som vållat

skadan. Jag delar utredningsmannens mening att statsverket bör inträda i

den skadelidandes rätt mot skadevållaren såvitt avser ersättning som statsverket

utgett i enlighet med vad jag anfört i det föregående.

Den föreslagna ordningen för ersättning till polisman för vissa egendomsskador

bör gälla från och med den 1 juli 1965. Lagen den 6 juni 1925 (nr 179)

om ersättning till polisman för skada å kläder bör samtidigt upphöra att

gälla. Lagens bestämmelser skall dock enligt förslaget även därefter äga

tillämpning beträffande skada på kläder vilken inträffat dessförinnan.

Frågan om anslag till ersältningskostnaderna från och med den 1 juli

1965 torde böra upptas i nästa års statsverksproposition.

Vid ärendets slutliga anmälan i statsrådet den 18 december 1964 upplyste

föredragande departementschefen — under erinran att han vid anmälan av

ärendet den 16 oktober 1964 ansett, att frågan om polismännens ersättningsrätt

vid kroppsskada inte borde avgöras förrän den ytterligare utredning

verkställts som behövs för att man skall få en allmän överblick över

problematiken beträffande skadeersättning till statliga befattningshavare i

allmänhet — att anstalter dåmera vidtagits för att få till stånd en sådan utredning

inom de departement som närmast berörs av frågan.

I samband med ärendets slutliga anmälan hemställde föredragande departementschefen,

att Ivungl. Maj :t måtte föreslå 1965 års riksdag att

dels antaga ovan intagna, vid propositionen fogade lagförslag,

dels godkänna de i ärendet den 16 oktober 1964 angivna grunderna för

polismans rätt till ersättning, när lös egendom som tillhör honom skadas

under tjänsteutövningen eller på grund av tjänsten.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat ifrågavarande lagförslag utan erinran.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år W65 7

Utskottet

Genom förevarande proposition framlägges förslag till lag avseende upphävande

av 1925 års lag om ersättning till polisman för skada å kläder. Ersättning

till polisman föreslås i stället skola utgå efter vissa i propositionen

angivna grunder, innebärande en utvidgning av nuvarande sakskadeskydd till

att avse även annan lös egendom än kläder som skadas under polismannens

tjänsteutövning eller på grund av hans tjänst. Det hemställes om riksdagens

godkännande av dessa grunder.

Sedan polisväsendet numera förstatligats synes det utskottet motiverat

att frågan om ersättning av allmänna medel till polisman för skada som

åsamkas honom i anslutning till hans tjänst ej längre skall regleras i särskild

lag utan att denna fråga, liksom andra spörsmål rörande anställningsförhållanden,

löses på administrativ väg. Mot de i propositionen angivna

grunderna för sakskadeskydd för polisman har utskottet ej någon erinran.

Vid behandlingen av ifrågavarande ärende har emellertid inom utskottet

uppkommit fråga, huruvida icke visst sakskadeskydd borde tillskapas jämväl

för andra statliga personalgrupper, för vilka ett fullgörande av tjänsteåliggande

innefattar risk för att vederbörandes i tjänsten nyttjade lösa

egendom kommer till skada. Enligt utskottets uppfattning skulle det ur flera

synpunkter vara värdefullt om fasta normer kunde tillskapas på förevarande

område. Utskottet har emellertid ej funnit anledning att på grund av

förevarande proposition ingå på en närmare bedömning av vilka grupper

som i så fall borde komma i åtnjutande av sådant sakskadeskydd. Det synes

utskottet lämpligt att berörda spörsmål tages under övervägande, förslagsvis

i samband med den av departementschefen förutskickade utredningen

för vinnande av en allmän överblick över problematiken beträffande skadeersättning

till statliga befattningshavare i allmänhet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och då utskottet ej funnit anledning

till erinran mot det framlagda lagförslaget får utskottet hemställa,

att förevarande proposition, nr 4, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 februari 1965

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vilt detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson,

Hjorth, Ferdinand Nilsson*, Schött och Lundin;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar

östrand, Ekström i Björkvik, fru Kristensson, fru Lölqvist, herrar Gustafsson

i Borås och Johansson i Dockcrcd.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:74 Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. a1 i texten