Utlåtande i anledning av Kangl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925
1965-02-25 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1965:4, Utlåtande i anledning av Kangl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av Kangl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925
(nr 179) om ersättning till polisman för skada å kläder,
m. in.
Genom en den 18 december 1964 dagtecknad proposition, nr 4 år 1965,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen hilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående upphävande
av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman för skada å
kläder,
dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås alt polisman skall tå rätt till ersättning av statsverket,
när lös egendom som tillhör honom skadas under hans tjänsteutövning
eller på grund av hans tjänst, vare sig skadan uppkommit av våda eller
genom annans vållande. Ersättningsrätten skall dock omfatta skada på motorfordon,
som tillhör polismannen, endast om han fått medgivande att vid
tjänsteresa med egen bil åtnjuta resekostnadsersättning för detta färdsätt.
Jämkning av ersättning skall kunna ske om polismannen varit medvållande
till skadan eller om särskilda skäl i annat fall föreligger lör jämkning.
Enligt propositionen hör ersättningsrätten efter polisväsendets förstatligande
inte längre regleras i lag utan på samma sätt som andra frågor mellan
staten och dess anställda. Lagen om ersättning till polisman för skada å
kläder föreslås därför skola upphävas. Anslagsfrågan tas upp i 1965 års
statsverksproposition.
Den nya ersättningsregleringen skall enligt förslaget gälla från och med
den 1 juli 1965.
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 1 avd. Nr 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr i år 1965
l)(''t genom propositionen framlagda lagförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
Lag
angående upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning
till polisman för skada å kläder
Härigenom förordnas, alt lagen den 6 juni 1925 om ersättning till polisman
för skada å kläder skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1965. Lagens
bestämmelser skola dock även därefter äga tillämpning beträffande
skada som inträffat dessförinnan.
Inledning
I skrivelse den 28 mars 1958 (nr 172) anhöll riksdagen, att Ivungl. Maj :t
måtte föranstalta om utredning angående ersättning till polisman för kroppsskador,
som åsamkats honom vid tjänsteutövning, samt för riksdagen lägga
tram lörslag till bestämmelser i ämnet vilka utredningen kunde föranleda.
Utredningsuppdraget gavs av Kungl. Maj :t åt polisverksamhetsutredningen,
som dock befriades därifrån den 2 februari 1961, då uppdraget i stället anförtroddes
en särskilt tillkallad sakkunnig, numera biträdande häradshövdingen
L. I. Jönsson. Till expert åt den sakkunnige 1''örordnades den 8 maj
1961 ombudsmannen i Svenska polisförbundet M. Lindell.
Till den sakkunnige överlämnades sedermera även en till Kungl. Maj :t
ingiven framställning från Svenska polisförbundet och Föreningen Sveriges
landsfiskaler angående ersättning till befattningshavare inom polisväsendet
för skador, vilka åsamkats polismännens egna i tjänsten använda bilar.
Den sakkunnige har i promemoria (stencilerad) den 20 maj 1963 föreslagit,
att polisman skall ha rätt till viss ersättning då han skadas under
tjänsteutövning samt att rätt till ersättning när hans lillhörigheter skadas
under tjänsteutövningen skall föreligga inte bara som f. n. i fråga om skada
på kläder utan även i fråga om skada på hans övriga tillhörigheter, bl. a.
fordon.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av riksrevisionsverket,
generaltullstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet efter
hörande av Stockholms stads rätts- och polisdirektion, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och
Jämtlands län, utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga frågor
(skadeståndskommittén), Statstjänarkartellen, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska polisförbundet, Föreningen Sveriges
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 4 är 1965 <5
landsfogdar, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges slads1''iskaler,
Föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges tullmannaförbund.
Redogörelse för nuvarande förhållanden och framförda reformkrav ävensom
för innehållet i utredningsmannens promemoria och avgivna remissyttranden
återfinnes å s. 4—8 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.
Departementschefen
Vid lagrådsremisser den 10 oktober 1964 anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Johansson, efter en inledande redogörelse för ärendets
tidigare handläggning följande.
Som framhållits i första lagutskottets utlåtande 1958: 14, som åberopats
i nyssnämnda riksdagsskrivelse, har frågan om ersättning med anledning
av kroppsskada som tillfogas någon i tjänsten betydande räckvidd. Den
förut nämnda promemorian ger inte underlag för den allsidiga bedömning
som med hänsyn härtill är erforderlig. Med anledning härav bör med utgångspunkt
i promemorieförslaget göras den ytterligare utredning som är
nödvändig för att få en allmän överblick rörande problematiken beträffande
skadeersättning till statliga befattningshavare i allmänhet. Innan ett sådant
utredningsarbete slutförts är jag inte beredd alt ta ställning till det i promemorian
framlagda förslaget att vidga polismännens ersättningsrätt vid
kroppsskada.
Jag anhåller därför att i förevarande sammanhang få till närmare behandling
uppta endast frågan om polismännens ersättningsskydd när de på
grund av tjänsten får sina tillhörigheter skadade.
Inom flera grenar av offentlig verksamhet föreligger på grund av verksamhetens
art betydande risker för de anställda alt åsamkas skada i olika
hänseenden. Detta förhållande har särskilt uppmärksammats i fråga om
polisens verksamhet. Här erbjuder redan de normala verksamhetsformerna
påtagliga skaderisker. Med hänsyn härtill har polismännen sedan länge
en speciell rätt till ersättning för skada på kläder enligt en särskild lag därom
från 1925. I en framställning till Kungl. Maj :t 1961 hemställdes alt rätt
till ersättning skulle föreligga även när polismän som använder egna bilar
i tjänsten får bilarna skadade genom omhändertagna personers vållande.
Framställningen överlämnades till en särskilt tillkallad sakkunnig, som i
en promemoria lagt fram förslag till generell reglering av polismans rätt
till ersättning när hans lösa egendom skadas i eller på grund av tjänsten.
Det synes till en början uppenbart, att en reform avseende polismans rätt
till ersättning vid egendomsskada inte bör innefatta någon inskränkning av
betydelse i den nuvarande rätten att få ersättning för skada på kläder. Utredningsmannen
har föreslagit atl sakskadeskyddet far omfatta även andra
4
Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965
polismannens egna tillhörigheter, som kan komma till skada vid tjänsteutövningen.
Här avses främst sådana saker som glasögon och armbandsur.
Förslaget har inte mött någon invändning vid remissbehandlingen. Jag har
inte heller för egen del något att erinra mot förslaget.
Som utredningsmannen framhållit bör, i enlighet med vad f. n. gäller
beträffande klädskador, sakskada enligt huvudregeln ersättas såväl när
den vållats av annan som när den uppkommit av våda. Har skadan däremot
vållats av polismannen själv eller uppkommit genom förslitning skall
rätt till ersättning inte föreligga. Denna ståndpunkt leder enligt min mening
till alt möjlighet att jämka skadeersättning med hänsyn till polismannens
medvållande hör föreligga. Den praxis som härutinnan utvecklats i
fråga om klädskadorna bör i huvudsak kunna vara vägledande vid bedömning
även av andra ersättningsanspråk vid sakskada.
Ett särskilt problem uppkommer i de fall då polisman tillhörig bil skadas
i samband med att polismannen använder den under tjänsteutövningen.
Eu frekvensundersökning visar att sådana skador inte är ovanliga. Under
femårsperioden 1956—1960 har 107 skadefall inrapporterats.
Vad angår bilskadefallen vill jag till en början framhålla, att privatbil
kan användas i tjänsten under två helt skilda förutsättningar. Tjänsteman
som har egen bil kan, om lian så vill, använda den för tjänsteresa och får
då reseersättning efter billigaste färdsätt, i regel för kostnaden för tågresa.
I dessa fall skall enligt min mening skada på bilen över huvud taget
inte ersättas av det allmänna, eftersom det står polismannen fritt att använda
annat färdsätt. Om polismannen däremot fått medgivande att använda
egen bil i tjänsten och få gottgörelse därför utan jämförelse med
kostnaden för andra färdmedel anser jag all skadeersättning skall kunna
utgå.
Enligt utredningsmannens förslag skall ersättning för skada på polismans
eget i tjänsten brukade motorfordon utgå endast om skadan uppkommit
genom annans vållande och inte ersätts på grund av försäkring
enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Ersättning skall alltså inte
såsom i fråga om andra sakskador utgå när skada uppkommit av våda. I
likhet med skadeståndskommittén vill jag ifrågasätta om det finns skäl att
generellt inskränka ersättningsrätten vid skada på motorfordonen till att
avse endast fall då vållande förekommit. Vid bilkollisioner kan i allmänhet
vållande påvisas hos åtminstone den ena föraren. Kan så undantagsvis inte
ske finns det knappast anledning att frånkänna polismannen rätt till ersättning
för den del av skadan, som inte ersätts på grund av det andra fordonets
trafikförsäkring. Endast visat vållande från polismannens sida skall alltså
liksom i fråga om andra sakskador utesluta ersättningsrätt eller föranleda
jämkning av ersättningen. Jag föreslår därför att huvudregeln i fråga om
ersättning för sakskada i princip skall gälla även med avseende på motorfordon.
Ersättning skall utgå oavsett om vållande från annan persons sida
Forsla laijutskottets utlåtande nr h år 1965
5
föreligger eller inte. Det är att märka att det allmänna inte därigenom blir
sämre ställt än om tjänstebil stått till förfogande.
Ersättning bör utgå endast i den mån skadan inte täcks enligt lagen om
trafikförsäkring. Privatbil, som används i tjänsten under sådana förhållanden
att ersättning för skada enligt vad jag förut sagt skall kunna utgå, förutsätts
vara helförsäkrad genom polismannens egen försorg. Härav följer
att skadeersättning av allmänna medel inte kan överstiga stipulerad självrisk
jämte eventuell förlust av s. k. bonus.
Beträffande den närmare regleringen av polismans ersättningsrätt vill jag
ytterligare anföra följande.
1925 års lag om ersättning till polisman för skada å kläder reglerar
främst de kommunalanställda polismännens ersättningsrätt. Efter polisväsendets
förstatligande blir alla polismän statstjänstemän. Deras ersättningsrätt
vid skada på grund av tjänsten blir alltså nu närmast en fråga
mellan staten och dess anställda och bör inte längre regleras i lag utan på
samma sätt som andra sådana frågor regleras i administrativ ordning. Lagen
om ersättning till polisman för skada å kläder bör alltså upphävas samtidigt
med att polismännen får rätt till ersättning vid skada på grund av tjänsten
i enlighet med vad jag anfört i det föregående.
Statsverkets kostnader för ersättning till polisman för skada på kläder
uppgår till förhållandevis blygsamma belopp. Den förordade vidgningen
av ersättningsrätten föranleder givetvis viss ökning av kostnaderna. Det är
emellertid inte möjligt alt f. n. med någon grad av säkerhet beräkna kostnadsökningen.
I utredningsförslaget har under polistjänst såvitt gäller landsbygden inbegripits
handräckningsverksamhet i utsökningsmål och vid indrivning.
Efter omorganisationen av polis- och exekutionsväsendet den 1 januari
1965 ingår denna handräckningsverksamhet inte längre i polisverksamheten
utan överlämnas helt åt de exekutiva befattningshavarna. Polisman
förutsätts dock skola biträda vid exekutiv förrättning, som måste genomföras
med våld. Eftersom de inom exekutionsverksamheten särskilt riskfyllda
arbetsmomenten alltså torde komma att åvila polismän anser jag det
inte påkallat att utsträcka skadeskyddet att omfatta även tjänstemännen
inom exekutionsväsendet.
Ersättning bör bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder.
Härav följer bl. a. att möjlighet skall finnas att jämka ersättningen på grund
av medvållande. Utredningsmannen har dessutom föreslagit att en särskild
jämkningsmöjlighet skall införas. Om särskilda skäl föranleder det skall
enligt förslaget ersättning bestämmas till lägre belopp än som motsvarar
skadans värde. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. Rätt till ersättning
för sakskador bör självfallet främst vara avsedd för skada på lös egendom
som polisman har rimlig anledning att föra med sig under tjänsteutövningen,
t. ex. klocka och glasögon. Att helt utesluta rätt till ersättning för andra
6
Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965
tillhörigheter torde dock inte vara möjligt bl. a. med hänsyn till att ersättning
bör utgå även vid skada på grund av tjänsten. Även i andra fall kan det
vara rimligt att ersättning utges för tillhörigheter som inte kan anses behövliga
för tjänsten. Här torde det å andra sidan ibland vara befogat att ersättning
uteblir eller utgår endast med ett reducerat belopp. I sådana fall bör
ersättningen kunna jämkas. Jämkningsmöjlighet bör finnas också då ersättning
begärs för skada på motorfordon, som polismannen medgivits att
använda i tjänsten men som han underlåtit att hålla kaskoförsäkrat.
Rätt till ersättning av staten kommer enligt vad jag förordat att föreligga
även när polismannen har möjlighet att kräva skadestånd av den som vållat
skadan. Jag delar utredningsmannens mening att statsverket bör inträda i
den skadelidandes rätt mot skadevållaren såvitt avser ersättning som statsverket
utgett i enlighet med vad jag anfört i det föregående.
Den föreslagna ordningen för ersättning till polisman för vissa egendomsskador
bör gälla från och med den 1 juli 1965. Lagen den 6 juni 1925 (nr 179)
om ersättning till polisman för skada å kläder bör samtidigt upphöra att
gälla. Lagens bestämmelser skall dock enligt förslaget även därefter äga
tillämpning beträffande skada på kläder vilken inträffat dessförinnan.
Frågan om anslag till ersältningskostnaderna från och med den 1 juli
1965 torde böra upptas i nästa års statsverksproposition.
Vid ärendets slutliga anmälan i statsrådet den 18 december 1964 upplyste
föredragande departementschefen — under erinran att han vid anmälan av
ärendet den 16 oktober 1964 ansett, att frågan om polismännens ersättningsrätt
vid kroppsskada inte borde avgöras förrän den ytterligare utredning
verkställts som behövs för att man skall få en allmän överblick över
problematiken beträffande skadeersättning till statliga befattningshavare i
allmänhet — att anstalter dåmera vidtagits för att få till stånd en sådan utredning
inom de departement som närmast berörs av frågan.
I samband med ärendets slutliga anmälan hemställde föredragande departementschefen,
att Ivungl. Maj :t måtte föreslå 1965 års riksdag att
dels antaga ovan intagna, vid propositionen fogade lagförslag,
dels godkänna de i ärendet den 16 oktober 1964 angivna grunderna för
polismans rätt till ersättning, när lös egendom som tillhör honom skadas
under tjänsteutövningen eller på grund av tjänsten.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat ifrågavarande lagförslag utan erinran.
Första lagutskottets utlåtande nr 4 år W65 7
Utskottet
Genom förevarande proposition framlägges förslag till lag avseende upphävande
av 1925 års lag om ersättning till polisman för skada å kläder. Ersättning
till polisman föreslås i stället skola utgå efter vissa i propositionen
angivna grunder, innebärande en utvidgning av nuvarande sakskadeskydd till
att avse även annan lös egendom än kläder som skadas under polismannens
tjänsteutövning eller på grund av hans tjänst. Det hemställes om riksdagens
godkännande av dessa grunder.
Sedan polisväsendet numera förstatligats synes det utskottet motiverat
att frågan om ersättning av allmänna medel till polisman för skada som
åsamkas honom i anslutning till hans tjänst ej längre skall regleras i särskild
lag utan att denna fråga, liksom andra spörsmål rörande anställningsförhållanden,
löses på administrativ väg. Mot de i propositionen angivna
grunderna för sakskadeskydd för polisman har utskottet ej någon erinran.
Vid behandlingen av ifrågavarande ärende har emellertid inom utskottet
uppkommit fråga, huruvida icke visst sakskadeskydd borde tillskapas jämväl
för andra statliga personalgrupper, för vilka ett fullgörande av tjänsteåliggande
innefattar risk för att vederbörandes i tjänsten nyttjade lösa
egendom kommer till skada. Enligt utskottets uppfattning skulle det ur flera
synpunkter vara värdefullt om fasta normer kunde tillskapas på förevarande
område. Utskottet har emellertid ej funnit anledning att på grund av
förevarande proposition ingå på en närmare bedömning av vilka grupper
som i så fall borde komma i åtnjutande av sådant sakskadeskydd. Det synes
utskottet lämpligt att berörda spörsmål tages under övervägande, förslagsvis
i samband med den av departementschefen förutskickade utredningen
för vinnande av en allmän överblick över problematiken beträffande skadeersättning
till statliga befattningshavare i allmänhet.
Under hänvisning till vad sålunda anförts och då utskottet ej funnit anledning
till erinran mot det framlagda lagförslaget får utskottet hemställa,
att förevarande proposition, nr 4, måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 25 februari 1965
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vilt detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson,
Hjorth, Ferdinand Nilsson*, Schött och Lundin;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar
östrand, Ekström i Björkvik, fru Kristensson, fru Lölqvist, herrar Gustafsson
i Borås och Johansson i Dockcrcd.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:74 Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. a1 i texten