Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående reseersättningen enligt sjukreseförordningen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 322 i första kammaren av herr Pettersson, Karl, samt nr 389 i andra kammaren av fru Lindberg och herr Fagerlund.

1965-02-25 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1965:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående reseersättningen enligt sjukreseförordningen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 322 i första kammaren av herr Pettersson, Karl, samt nr 389 i andra kammaren av fru Lindberg och herr Fagerlund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr li år 1965

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående reseersättningen

enligt sjukreseförordningen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 322 i första kammaren av herr

Pettersson, Karl, samt nr 389 i andra kammaren av fru Lindberg och herr

Fagerlund.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att översyn göres av

sjukreseförordningens bestämmelser, så att reseersättning må kunna utgå

även för besök utan att hänvisning av tjänsteläkare erhållits i fall som enligt

utredning icke kunnat behandlas av tjänsteläkare».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 11:389.

Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelser i 2 kapitlet i lagen om allmän försäkring har försäkrad

vid sjukdom rätt till ersättning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård

ävensom i samband därmed företagna resor. Närmare bestämmelser

om reseersättning finns i sjukreseförordningen. Enligt förordningen

tillkommer reseersättning den som åtnjutit läkarvård. Ersättning utgår

endast i den mån resekostnaden överstiger ett karensbelopp av i regel fyra

kronor. Rätten till ersättning är därjämte maximerad på så sätt att högre

belopp icke får utges än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Denna

regel har icke tillämpning på resor som företages inom verksamhetsområdena

för de allmänna försäkringskassorna i Stockholm, Göteborg, Malmö

och Norrköping. Vidare föreskrives undantag från densamma därigenom att

ersättning i vissa fall får utgivas med belopp, som skulle ha utgått, om

läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas.

Denna högre ersättning utgår dock endast under vissa förutsättningar,

nämligen då den försäkrade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning,

då den försäkrade på grund av olycksfall sökt läkarvård

vid allmänt sjukhus och trängande behov av sådan vård förelegat samt då

den försäkrade varit i trängande behov av läkarvård men vederbörande

provinsialläkare eller stadsläkare icke kunnat anträffas.

Hänvisning anses, om ej den hänvisande läkaren annat angiver, omfatta

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 2 avd. Nr Ut

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1965

förutom besöket närmast efter hänvisningen samtliga i anledning av sjukdomen

företagna återbesök för läkarvård vid sjukvårdsinrättningen. Då

sådant olycksfall föreligger som ej kräver hänvisning av läkare för att

reseersättning skall utgå, gäller eftergiften av hänvisningskravet endast

första besöket på sjukhuset i anledning av olycksfallet.

Historik

Regeln att ersättning för resa till sjukvårdsanstalt för erhållande av läkarvård

— med vissa undantag — skall förutsätta hänvisning av läkare härrör

från 1947 års sjukförsäkringslag. Stadgandet har vid skilda tillfällen varit

föremål för kritik. Vid 1957 års riksdag väcktes sålunda en motion syftande

till, att patient som av läkare inom sjukvårdsinrättning anvisats återbesök

för vård eller kontroll måtte utan hänvisning av läkare utanför inrättningen

erhålla resekostnadsersättning. Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 33 att motionen skulle överlämnas till den år

1957 tillsatta sjukreseutredningen.

Sjukreseutredningen yttrade i sitt betänkande »Sjukreseersättningar»

(SOU 1958:23) bl. a. följande:

Hänvisningsregeln är grundad på förutsättningen, att läkarvårdsresurserna

utom sjukhusen skall tas tillvara, innan de försäkrade söker vård

vid sjukhus. Enligt våra direktiv är det av vikt att reseersättningsbestämmelserna

inte leder till motsatt resultat. För sjukförsäkringens del är det

väsentligt från kostnadssynpunkt att resorna inte blir längre än nödvändigt.

Hänvisningsregelns betydelse som regulator härvidlag blir i fortsättningen

större än hittills, om det rörliga karensbeloppet slopas enligt vårt

förslag. Visserligen är det svårt att bedöma vilken betydelse sjukförsäkringens

ersättningsregler har för de försäkrades val av läkare och visserligen

leder hänvisningskravet ibland till att ersättning kommer att utgå

för två resor i stället för en, men på grund av de anförda skälen bör kostnaderna

vid läkarvårdsresa till sjukvårdsinrättning inte heller framdeles

godtas såsom underlag vid beräknande av försäkringsersättningen utan särskild

prövning För att nyss angivna önskemål om de vårdsökandes fördelning

mellan läkare vid och utanför sjukhus skall tillgodoses, torde det vara

nödvändigt att ifrågavarande prövning i huvudsak grundas på hänvisning

av läkare utanför sjukhusen.

Huvudregeln bör således liksom hittills vara att resekostnadsersättningen

begränsas såsom vid besök hos närmaste tjänsteläkare. Kostnad för resa

till sjukvårdsinrättning bör — om avståndet dit är längre — i princip godtas

som ersättningsunderlag, endast när läkare utanför sjukvårdsinrättningen

hänvisat patienten för vård där. I likhet med vad som nu är fallet bör

dock undantag från hänvisningsvillkoret gälla, när resan föranleds av

olycksfallsskada, som medför trängande behov av läkarvård vid sjukvårdsinrättning.

När vi föreslår, att hänvisningsregeln i princip skall bibehållas, gör vi

detta i medvetande om att starka skäl i och för sig kan åberopas för en uppmjukning.

Det har sålunda i många fall onekligen framstått som en brist,

att sjukkassorna helt har saknat möjlighet att efter skälighetsprövning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1965

3

medge eftergift från fordran på hänvisning. När försäkrad ostridigt är i behov

av läkarvård vid sjukvårdsinrättning och söker sådan vård utan att

lörst ha erhållit hänvisning av läkare kan ju sjukkassans reduktion av ersättningsunderlaget

utan tvivel synas obillig.---

Mot bakgrunden av de mindre tillfredsställande verkningar, som den

snäva hänvisningsregeln synes kunna innebära, har vi noggrant prövat

förutsättningarna för att låta sjukkassornas ställningstagande till frågan

om lakarvalet i viss män grundas på en skälighetsbedömning Därvid har

vi dock funnit övervägande skäl tala mot att öppna en sådan möjlighet.

Skulle dylik prövningsrätt införas, komme med all sannolikhet betydande

tillampningssyårigheter att göra sig gällande. Det är risk för att sjukkassornas

tjänstemän skulle bli ställda inför svårbedömda och ömtåliga gränsdragningsproblem,

vilka komme att kräva omfattande utredningar. Det är

vidare troligt, att diskretionära avgöranden av sjukkassornas tjänstemän

i ifragakommande fall skulle ge upphov till en ännu större irritation bland

sjukkassemedlemmarna än den, som grundar sig på tillämpningen av de

nuvarande, fullt klara hänvisningsreglerna. Ytterligare skulle en skälighetsbedömning

sannolikt leda till avsevärda ojämnheter i tillämpningen

de olika sjukkasseområdena emellan.

Sjukreseutredningens förslag upptogs i proposition nr 161 till 1959 års

riksdag. Förslaget godtogs av riksdagen (L2U 45).

Vid 1962 års riksdag väcktes en motion syftande till en uppmjukning av

hänvisningskravet i de fall en distriktsbarnmorska remitterar en patient

till specialist. En sådan remiss borde enligt motionen grunda rätt till reseersättning

på samma sätt som remiss av läkare. I sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 17 ställde sig andra lagutskottet tveksamt till behovet

av en lagändring. Utskottet hänvisade emellertid till att sjukförsäkringsutredningen

enligt sina direktiv bl. a. skulle syssla med frågor som rör ersättning

från sjukkassa för resekostnader. Utskottet ville därför ej motsätta

sig att det av motionärerna behandlade problemet gjordes till föremål för

utredning i samband därmed och hemställde att riksdagen skulle till Kungl.

Maj :t som sin mening ge till känna vad utskottet anfört.

Utskottet

Rätten till ersättning från sjukkassa för utgifter i anledning av resor till

och från läkare återfinns i sjukreseförordningen. Ersättningsrätten är begränsad

i olika avseenden. Sålunda stadgas bl. a. att ersättning för resa till

läkare vid allmänt sjukhus — frånsett vissa fall då trängande behov av läkarvård

föreligger — skall utgå endast då patienten efter hänvisning av läkare

sökt läkarvård vid sjukhus.

Förevarande motioner syftar till cn uppmjukning av hänvisningsvillkoret

i de fall då utredning visar, att tjänsteläkare ej kunnat utföra behandling

och hänvisning till sjukvårdsinrättning sålunda bort ske. Motionärerna

framhåller att försäkrade, som känner till att tjänsteläkare ej utför vissa

ingrepp å sin mottagning, ofta beställer tid direkt hos den behandlande lä
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1965

karen å sjukvårdsinrättningen utan att först begära hänvisning av tjänsteläkare.

Enligt motionärerna är det orimligt att i sådana fall belasta tjänsteläkarens

redan förut hårt ansträngda mottagning för att erhålla dylik hänvisning.

I motionerna påpekas vidare att hänvisning från tjänsteläkare utanför

sjukvårdsinrättning ej heller borde vara nödvändig vid återbesök av

försäkrad som behandlats av läkare på sjukvårdsinrättning efter sådant

olycksfall, som medför rätt till reseersättning, oaktat hänvisning ej föreligger.

Sjukresebestämmelsernas principiella krav på att hänvisning av läkare

—ej nödvändigtvis tjänsteläkare — skall föreligga för att ersättning för

resa till sjukvårdsanstalt skall utgå är grundad på förutsättningen, att läkarvårdsresurserna

utom sjukhusen skall tas till vara, innan de försäkrade

söker vård vid sjukhus. Den strikta utformning hänvisningsregeln erhållit

medför betydande administrativa fördelar. Det kan emellertid inte förnekas

att regeln i vissa fall leder till icke önskvärda resultat och är ägnad att skapa

irritation bland de försäkrade. 1961 års sjukförsäkringsutredning skall enligt

sina direktiv bl. a. syssla med frågor, som rör ersättning från allmän

försäkringskassa för resekostnader. Det av motionärerna aktualiserade problemet

synes lämpligen kunna bli föremål för övervägande i samband med

sjukförsäkringsutredningens fortsatta arbete. Utskottet får därför hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1:322 och 11:389, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

att motionerna överlämnas till 1961 års sjukförsäkringsutredning,

2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1965

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Carlqvist, herrar Lars Larsson, Eric Carlsson,

fru Nilsson, herrar Erik Filip Petersson, Hubinette, Dahlberg och Sörenson*;
från

andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe*, Bengtsson

i Varberg, Johansson i Södertälje, Ringaby*, fru Skantz, herrar Elmstedt

och Ullsten.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965

650177

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:76 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 77 § militära rättegång slagen den SO juni 19Jf8 a1 i texten