Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen av semester i vissa fall, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 530 i första kammaren av herr Svanström och herr Kristiansson, Axel, samt nr 623 i andra kammaren av herr Johansson i Skärstad m. fl.
1965-03-04 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1965:19, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen av semester i vissa fall, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 530 i första kammaren av herr Svanström och herr Kristiansson, Axel, samt nr 623 i andra kammaren av herr Johansson i Skärstad m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965
1
Nr 19
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen av
semester i vissa fall, m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 530 i första kammaren av herr Svanström
och herr Kristiansson, Axel, samt nr 623 i andra kammaren av herr Johansson
i Skärstad m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag angående frågan om
rätt för arbetstagare med ledighet på annan dag än söndag att inte få sina
ledighetsdagar vid början och slutet av semestern inräknade i semestern; samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning angående
tidigareläggning av den tidpunkt då arbetstagaren skall underrättas om tiden
för semestern”.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen II: 623.
Gällande bestämmelser
Enligt 7 § i 1963 års semesterlag utgår i princip semester med två dagar för
varje kalendermånad av kvalifikationsår. I syfte att ge arbetstagarna rätt till
minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att söndagar inte skall inräknas
i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar, om semestern utgår med
mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i
semestern. Arbetstagare med söndagsarbete är jämlikt 8 § andra stycket
tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller under eller omedelbart efter
semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Motsvarande regel
gäller för helgdag, som ej skall räknas som semester. Däremot skall vid söndagsarbete
sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infaller under
semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.
Arbetsgivaren äger bestämma, när under året semestern skall utgå. Semester
bör dock såvitt möjligt förläggas till sommartid, om arbetstagaren ej begär
annat. Arbetstagaren har rätt att utfå semestern i ett sammanhang i den mån
semestertiden ej överstiger fyra veckor. Jämlikt 11 § semesterlagen skall arbetsgivaren
i god tid före semesterns början underrätta arbetstagaren om tiden för
semestern. Underrättelsen bör såvitt möjligt lämnas en månad före semesterns
början och inte i något fall senare än fjorton dagar dessförinnan.
B ihan g till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 19
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965
Historik
Semesterberäkning vid söndagsarbete
Den princip som ännu gäller om beräkning av semester vid söndagsarbete
tillkom i 1945 års semesterlag. Regeln, som föreslogs av 1942 års semesterkommitté,
blev under remissbehandlingen av kommitténs betänkande (SOU 1944: 59)
föremål för viss kritik.
Arbetsdomstolens ordförande anförde bl. a. följande:
Det är mycket vanligt, att arbetstagare på grund av arbetets natur (kontinuerlig
drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete på söndag
men i stället åtnjuter ledighet någon annan dag, varvid det är vanligt, att ledighetsdagen
icke alltid infaller på samma veckodag utan växlar. Med stöd av
motiven till gällande semesterlag har man antagit, att i dylikt fall fridag, som
infaller under semesterledigheten, skall i lagens mening anses såsom söndag,
medan motsvarande söndag skall behandlas såsom arbetsdag.
Kommittén har nu framställt förslag om en annan beräkningsmetod, som
innebär det motsatta mot den nu gällande lagens ordning. Den som vanligen
arbetar på söndagar men har annan ledighetsdag än söndag skulle vara skyldig
att räkna ledighetsdagarna såsom semesterdagar, medan däremot söndagarna
fortfarande skulle räknas utanför semesterdagarnas antal. Detta vållar viss
betänklighet i följande fall. Jag antar att en arbetstagare — såsom torde vara
vanligt exempelvis i droskförarfacket — i en vecka har ledighetsdag på onsdag,
i nästa vecka på tisdag och i den därpå följande veckan på måndag. Jag antar
vidare, att semestern börjar med tisdagen i första veckan. Med den ordning, som
tänkts skola tillämpas enligt den nuvarande lagen, skulle semesterledigheten
räcka till och med tisdagen i tredje veckan, dvs. arbetstagaren får en sammanlagd
ledighet av 15 dagar, därav 12 dagar som eljest skulle utgjort arbetsdagar
och 3 dagar som enligt arbetstidsschemat äro hans fridagar. Med kommitténs
föi-slag däremot skulle semestern icke räcka längre än till och med måndagen
i tredje veckan. Ledigheten blir då sammanlagt 14 dagar, men därav äro endast
11 dagar som eljest skulle hava utgjort arbetsdagar. Angående ett i viss mån
liknande fall, se arbetsdomstolens dom nr 82/1942.
Jag har velat fästa uppmärksamheten vid detta fall men har icke något
yrkande.
Föredragande departementschefen anförde i proposition nr 273 till 1945 års
riksdag bl. a.:
Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre minimisemester
än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar dock lagen
till att giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från arbetet. En ledighet
av dylik längd erhålles även för det stora antalet arbetstagare genom lagens
stadgande, att söndagar icke skola inräknas i semestern. Innebörden därav är,
att de söndagar, som infalla under semesterledigheten, icke skola inräknas i
det antal av 12 semesterdagar, vartill arbetstagare är berättigad för helt kvalifikationsår.
Börjar arbetstagaren semestern en måndag, slutar semestern med
lördagen i den därpå följande veckan. Därvid har arbetstagaren erhållit 12
arbetsdagars semester, men samtidigt har han varit ledig från arbetet söndagen
före, söndagen under och söndagen omedelbart efter semestern; han har sålunda
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965
3
haft en ledighet från arbetet av tillhopa 15 dagar. Om åter semestern begynner
å annan veckodag än måndag, kommer den sammanlagda ledigheten att omfatta
endast 14 dagar, därav två söndagar. På nu angivet sätt verkar lagen för alla
de arbetstagare, som utföra sitt arbete allenast å veckans vardagar och som äro
fria från arbetet å söndagarna. Samma blir förhållandet med arbetstagare, som
ha att utföra arbetet även på söndagarna men som i stället varje vecka äro
lediga på någon annan veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tilllämpningen
av ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar
och fridagarna som söndagar.
Inom olika yrkesområden finns emellertid arbetstagare, som äro skyldiga att
utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke åtnjuta motsvarande
ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas normala arbetstid omfattar
alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara garanterade endast någon eller
några fridagar i månaden. För dylika fall verkar ifrågavarande lagregel tvivelsutan
oförmånligt, och i likhet med kommittén anser jag att en ändring härutinnan
bör komma till stånd. Enligt kommitténs förslag skulle detta spörsmål
lösas genom enhetliga bestämmelser för alla fall av söndagsarbete, vare sig
arbetstagaren icke alls, endast delvis eller ock helt åtnjuter kompensation för
sitt söndagsarbete genom ledighet å annan veckodag. Förslaget innebär, att
söndagarna anses falla utom semesterdagarna och att arbetstagaren genom lagen
tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller under eller näst efter semestern.
Däremot skola sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infalla under
semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.
Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande anmärkt,
att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna verka oförmånligt
för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet genom
att vara fri från arbetet en dag under veckan, nämligen för det fall att
under en period av 14 dagar skulle infallit tre fridagar men blott två söndagar.
Härtill må emellertid anmärkas, att enbart någon förskjutning av fridagarna
i det uti yttrandet anförda exemplet skulle leda därtill, att förslaget icke skulle
få den försämrade verkan som berörts i yttrandet; och det synes icke berättigat
att härvidlag tillmäta tillfälligheter i fråga om fridagarnas förläggning alltför
stor betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som icke har skyldighet till söndagsarbete,
ej på semesterlagen grunda rätt att få börja sin semester å en måndag;
arbetstagaren, som begynner semestern å annan veckodag, erhåller icke mer
än 14 dagars ledighet från arbetet. I det anförda exemplet skulle således enligt
kommitténs förslag en arbetstagare med skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet
av samma längd som en vanlig arbetstagare, därest semestern
för dem båda började på annan veckodag än måndagen. Enligt min mening
måste kommittéförslaget anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen
besvärligt tekniskt problem. I detta sammanhang vill jag påpeka, att
om arbetstagare som här avses i lagen berättigades till ledighet även å den
söndag, som infaller omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare,
som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag
mer än övriga arbetstagare.
Varselskyldighet
1936 års semestersakkunniga föreslog, att arbetsgivaren senast en vecka före
semesterns början på lämpligt sätt skulle underrätta arbetstagaren om tiden
för semestern.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965
Vid remissbehandlingen väcktes från flera håll kritik mot en så kort varseltid
och förslag framställdes att den borde bestämmas till en månad.
I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag förklarade departementschefen,
att den föreslagna varseltiden syntes honom väl kort. Han föreslog därför, att
tiden utsträcktes till fjorton dagar. Detta blev också riksdagens beslut.
Bestämmelsen om varselskyldighet upptogs oförändrad i 1945 års semsterlag.
I motioner till 1960 års riksdag hemställdes om utredning av frågan om förlängning
av gällande varseltid för semesterledighet. Andra lagutskottet uttalade
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25:
Redan vid bestämmelsens tillkomst 1938 höjdes röster för att varseltiden
skulle bestämmas till en månad. Statsmakterna stannade emellertid då för att
begränsa tiden till fjorton dagar. Bestämmelsen är att betrakta som en minimiföreskrift,
och i praktiken torde för ett stort antal arbetstagare varseltiden vara
betydligt längre. Den i semesterlagen stadgade varseltiden framstår också numera
som väl snävt tilltagen. Utskottet anser det därför lämpligt att jämväl
denna fråga blir föremål för utredning.
1960 års semesterkommitté upptog problemet om varselskyldigheten i sitt
betänkande ”Ny semesterlag” (SOU 1962:44) och anförde därom bl. a.:
Fjorton dagar måste enligt kommitténs uppfattning anses utgöra en förhållandevis
kort tid för förberedelse av semester, särskilt numera, när rese- och
turistverksamheten under semestern synes ha ökat kraftigt. Uppenbarligen förhåller
det sig emellertid så i det stora flertalet fall att varsel redan för det närvarande
ges väsentligt längre tid före semestern än fjorton dagar. Inom industrin
är det vanligt att företagens semesterplaner göres upp månadsvis, om ej
halvårsvis i förväg, och inom handeln förekommer ej sällan scheman för semesterns
förläggning omfattande flera år. Det torde därför vara fråga blott om
vissa begränsade sektorer av näringslivet, där en regel om väsentligt längre
varseltid än den nu gällande kunde vålla avbräck för arbetsgivaren. Så måste
emellertid antagas vara fallet för jordbrukets del och även inom smärre serviceföretag,
där svårigheterna att tillförlitligen överblicka framtiden kan förorsaka
att semestervarsel ej rimligen kan fordras med någon längre frist.
Varsel för semester skall enligt den danska semesterlagen givas senast en
månad före semesterns början, ”därest icke särskilda omständigheter hindrar
detta”. En regel av ungefär motsvarande innehåll finns i den norska semesterlagen.
Intet hindrar naturligtvis — formellt sett ■— att en regel av samma innebörd
upptages i den svenska semesterlagen. Det synes emellertid olämpligt att
införa en regel, som skulle kunna ge upphov till tvist huruvida produktionsintressen
eller vad arbetsgivaren eljest må åberopa som skäl för avsteg från
lagens huvudregel verkligen motiverar ett sådant. I betraktande härav har
kommittén — som väl anser att en längre varseltid än fjorton dagar i allmänhet
är motiverad men samtidigt finner sig böra ta hänsyn till de speciella problem
som en regel om längre varseltid skulle kunna åsamka exempelvis jordbruksnäringen
— stannat för att föreslå ett stadgande av innebörd att arbetsgivaren
i god tid före semestern skall ge arbetstagaren varsel om denna; såvitt möjligt
bör underrättelsen ske senast en månad dessförinnan — senare än 14 dagar före
semestern får den icke ges. Stadgandet har sålunda konstruerats som en allmän
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965
5
uppmaning att i god tid ombesörja varsel i kombination med å ena sidan en
rekommendation (om månadsvarsel) och å andra sidan ett förbud (mot kortare
varseltid än 14 dagar).
Propositionen nr 40 till 1963 års riksdag med förslag till ny semesterlag innehöll
den nu gällande av 1960 års semesterkommitté förordade regeln om varselskyldighet.
I anledning av propositionen väcktes motioner med yrkanden om
förlängning av varseltiden. I två motionspar yrkades, att regeln skulle ändras
på så sätt att underrättelse såvitt möjligt skulle lämnas två månader före semesterns
början och icke i något fall senare än en månad dessförinnan. I ett
annat motionspar yrkades, att varseltiden skulle fastställas till två månader.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 40 bl. a.:
Enligt utskottets mening är det ett berättigat önskemål att besked om när
semestern skall utgå erhålles så långt i förväg att det blir möjligt för arbetstagarna
att planera för och på bästa sätt utnyttja semestern. Propositionens
huvudregel om att underrättelse skall lämnas i god tid före semesterns början
synes ägnad att tillgodose detta önskemål. Den i paragrafen angivna minimitiden,
fjorton dagar, måste enligt utskottets mening anses vara en absolut
minimiregel som får utnyttjas endast i undantagsfall. Enligt vad som upplysts
inom utskottet bestämmes semestertiden inom de flesta företag redan flera
månader i förväg. Det kan förutsättas att så kommer att ske även framdeles.
Med hänsyn till att det undantagsvis på grund av oförutsebara omständigheter
kan vara berättigat med så kort varsel tid som fjorton dagar anser sig utskottet
emellertid icke kunna tillmötesgå motionärernas önskemål om att i lagen inskriva
absolut skyldighet att iakttaga längre varseltid.
Utskottet
Enligt semesterlagen utgår semester med två dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsår. I syfte att bereda arbetstagarna minst fyra veckors ledighet
har stadgats att söndagar inte skall inräknas i semestern. Arbetstagare med
söndagsarbete är genom lagen tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller
under eller omedelbart efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i
semestern. Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början underrätta
arbetstagaren om semestern. Underrättelsen bör såvitt möjligt lämnas en månad
före semesterns början och inte i något fall senare än fjorton dagar dessförinnan.
I förevarande motioner yrkas utredning med syfte dels att för arbetstagare
med söndagsarbete sådana fridagar som infaller vid början eller slutet av
semestern inte skall inräknas i denna, dels att den varseltid arbetsgivaren har
att iakttaga före semesterns början skall förlängas.
På grund av regeln om beräkning av semester vid söndagsarbete kan det
stundom inträffa, att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt arbetstidsschemat
normalt Skulle utgöra fridagar, än som motsvarar antalet söndagar.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1965
För flertalet berörda arbetstagare torde emellertid den bristande överensstämmelsen
mellan söndagar och fridagar efter hand utjämnas. På grund härav
och då problemet med hänsyn till de variationer som finns inom olika arbetsområden
bäst lämpar sig för reglering avtalsvägen anser utskottet att ändring
i lagstiftningen ej är påkallad.
Vad angår reglerna om varselskyldighet hade utskottet vid 1963 års riksdag
att ta ställning till yrkanden om förlängning av varseltiden. Utskottet ansåg
sig då kunna antaga att minimitiden, 14 dagar, skulle komma till användning
endast undantagsvis och då på grund av oförutsebara omständigheter. Utskottet
avstyrkte därför yrkandena. Enligt utskottets mening föreligger ej skäl för
ändrat ställningstagande. Utskottet kan således inte heller i denna fråga biträda
motionerna.
Med hänsyn till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 530 och II: 623, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 mars 1965
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Hamrin-Thorell,
herrar Lars Larsson, Eric Carlsson*, Edström, Hiibinette och Dahlberg;
från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fru Ekendahl, herrar
Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje, Edlund*, fru Skantz, herrar Elmstedt
och Ullsten.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.