Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillämpningen på sjömän av bestämmelserna om obligatorisk yrkesskadeförsäkring. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 227 i första kammaren av herr Geijer, Lennart, och fru Hultell samt nr 283 i andra kammaren av herr Gustafson i Göteborg m. fl.
1965-03-23 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1965:33, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillämpningen på sjömän av bestämmelserna om obligatorisk yrkesskadeförsäkring. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 227 i första kammaren av herr Geijer, Lennart, och fru Hultell samt nr 283 i andra kammaren av herr Gustafson i Göteborg m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
1
Nr 33
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillämpningen
på sjömän av bestämmelserna om obligatorisk yrkesskadeförsäkring.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 227 i första kammaren av herr Geijer,
Lennart, och fru Hultell samt nr 283 i andra kammaren av herr Gustafson i
Göteborg m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om förslag till sådan ändring i den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen att densamma generellt kommer att gälla under sjömäns
fritid även under vistelse i land”.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen I: 227.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 3 § yrkesskadeförsäkringslagen är i princip varje arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst försäkrad för yrkesskada. Med yrkesskada förstås enligt
6 § första stycket bl. a. skada i följd av olycksfall i arbetet. Till sådant olycksfall
hänförs enligt 6 § fjärde stycket även olycksfall vid färd till eller från
arbetsstället, om färden föranledes av och står i nära samband med arbetsanställningen.
På grund av reglerna i 11 § om samordning mellan den allmänna
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen utgår ersättning under de första
90 dagarna efter det skadan inträffade, enligt samma grunder som vid annan
sjukdom, från de allmänna försäkringskassorna. Yrkesskadeförsäkringen äger
rum i riksförsäkringsverket eller — under en övergångstid — i ömsesidigt
socialförsäkringsbolag. Besvär över försäkringsinrättnings beslut prövas av
försäkringsrådet och i sista instans av försäkringsdomstolen. Försäkringen finansieras
genom arbetsgivaravgifter.
Yrkesskadeförsäkringen erbjuder i vissa hänseenden ett vidsträcktare skydd
än annan socialförsäkring. Dels ger yrkesskadeförsäkringen ersättning i vissa
situationer som inte täckes av sjukförsäkring och pensionering, dels utgår
enligt yrkesskadeförsäkringen ersättning för vissa speciella kostnader som
eljest inte ersättes, dels slutligen är vissa ersättningar högre inom yrkesskadeförsäkringen
än motsvarande ersättningar inom annan socialförsäkring.
Fihanfi till riksdagens protokoll 10C,li. 9 samt. 2 avd. Nr SS
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
Vid behandlingen av proposition med förslag till yrkesskadeförsäkringslag
hade andra lagutskottet att ta ställning till motionsyrkanden om utvidgning av
försäkringen till att omfatta även olycksfall utom arbetet. I anslutning därtill
anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22 år 1954 bl. a.
Att—---utvidga den obligatoriska försäkringen till att omfatta jämväl
olycksfall utom arbetet för att på så sätt komma ifrån gränsdragningssvårigheterna
bör enligt utskottets mening inte komma i fråga. En sådan åtgärd
skulle nämligen innebära ett avsteg från den grundläggande princip, på vilken
lagstiftningen bygger, nämligen att den obligatoriska, av arbetsgivaren helt
bekostade försäkringen endast skall avse skador, som härrör från arbetet.
Skäl kan onekligen anföras till stöd för uppfattningen, att sjömän under
uppehåll i främmande hamn bör vara försäkrade för olycksfall under idrottsövningar
och vissa andra fritidssysselsättningar. Utskottet kan emellertid inte
heller i detta avseende förorda regler, som skulle innebära ett eftergivande av
kravet på orsakssamband mellan inträffade olycksfall och vederbörandes arbete.
Frågan om försäkringsskydd mot olycksfall under fritidssysselsättningar bör
därför enligt utskottets mening för sjömännens del liksom för andra gruppers
vidkommande lösas på frivillighetens väg. Vad nu anförts innebär givetvis inte,
att olycksfall, som drabbar sjömän under fritidssysselsättning, under alla förhållanden
är undantagna från den obligatoriska försäkringen. Omständigheterna
i det enskilda fallet kan nämligen vara sådana, att erforderligt orsakssamband
måste anses föreligga mellan olycksfallet och arbetet, och om så är
förhållandet bör ersättning på grund av den obligatoriska försäkringen givetvis
utgå. Frågan härom torde få bedömas från fall till fall med beaktande av
samtliga föreliggande omständigheter.
I enlighet med den grundsyn som kommit till uttryck i detta uttalande har
ersättning utgivits vid åtskilliga olycksfall som drabbat sjömän under fotbollsmatcher
eller annan fritidssysselsättning, som kommit till stånd genom arbetsgivarens
försorg eller i arbetsgivarens regi eller som anordnats av svenska
flottans välfärdsråd. Eftersom sjömän i allmänhet har sin bostad ombord å
fartyget, är för dem mera sällan aktuell den situation, som i första hand avses
med bestämmelsen om ersättning för s. k. färdolycksfall, nämligen olycksfall
under färd mellan bostaden och arbetsplatsen. Ersättning har dock tillerkänts
sjöman, som medan fartyget låg i hamn under frivakt besökt sitt å hamnorten
belägna hem och skadats under färd mellan hemmet och fartyget. Som skäl för
ersättningsrätt angav försäkringsrådet i detta fall att sjömannen under ledig
tid vid fartygets uppehåll i hans hemhamn måste anses ha bostad i hemmet i
land och att olycksfallet sålunda inträffat under färd från bostaden till arbetsplatsen
samt att färden föranletts av och stått i omedelbart samband med
arbetsanställningen.
I ett genom dom den 3 december 1964 avgjort mål hade försäkringsdomstolen
att ta ställning till frågan om yrkesskadeförsäkringslagens tillämplighet
beträffande olycksfall som drabbat en sjöman under vistelse i land. Klaganden,
som var anställd på ett svenskt fartyg, hade under fartygets vistelse i utländsk
hamn blivit påkörd och skadad av en främmande bilist, när han var på återväg
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
O
till fartyget efter vistelse i land under fritid. Olycksfallet hade inträffat
50 meter utanför hamnområdet. Klaganden hade hävdat uppfattningen, att
olycksfallet fick anses ha skett under färd till arbetet. Försäkringsdomstolen
fann ej skäl bifalla klagandens yrkande om ersättning från yrkesskadeförsäkringen.
En minoritet inom försäkringsdomstolen var av skiljaktig mening och anförde:
Såsom
en allmän fordran för att ett olycksfall enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
skall anses berättiga till ersättning uppställes, att olycksfallet skall
stå i orsakssammanhang med den verksamhet, i vilken den skadade var anställd.
Kravet på samband med arbetet förutsättes emellertid inte skola ställas
särskilt högt. Det fordras icke att arbetet i arbetsgivarens tjänst skall ha varit
den närmaste eller huvudsakliga orsaken till skadan. När det gällt att avgöra
om en skada har samband med försäkrads arbete har icke heller rättstillämpningen
varit bunden av en snäv tolkning. En sådan tolkning kan icke heller
föranledas av lagens ordalydelse eller lagmotiven. Praktiskt taget varje händelse
av angiven art, som inträffar på arbetsområdet, godtages som olycksfall
i arbetet. Ersättning har i praxis sålunda medgivits för olycksfall under paus
i arbetet eller på vägen från och till arbetet ävensom vid göromål, föranledda
av det egentliga arbetet såsom omklädning och tvättning. I många fall har
arbetsområdet vidare tagits ganska vidsträckt såsom vid jordbruk och skogsavverkning.
Men även olycksfall utanför arbetsområdet har ej sällan kommit
att betraktas som olycksfall i arbete. Härför förutsättes naturligen, att arbetaren
är stadd i arbetsgivarens ärenden. Från äldre praxis må sålunda nämnas
att olycksfall i arbete ansetts föreligga när en banvakt, som en söndag begivit
sig till ett omkring 3 km från den egentliga arbetsplatsen beläget missionshus
för att deltaga i ett där anordnat sammanträde av privat natur, på återfärden
till den egentliga arbetsplatsen för att fullgöra tågpassning, påkörts och dödats
av ett tåg. Anmärkas må särskilt att banvakten redan före den privata sammankomsten
fullgjort den andra honom den dagen åliggande arbetsuppgiften
att med dressin avpatrullera en viss järnvägssträcka.
Framhållas må vidare att om en arbetstagare utför arbete i arbetsgivarens
intresse, kan enligt lagmotiven arbetet anses utfört för arbetsgivaren, även om
arbetet icke utförts efter anmaning eller överenskommelse med arbetsgivaren.
Uträttande av en enskild angelägenhet under tjänsteresa till lands har icke
heller ansetts utesluta arbetstagaren från ersättning för därunder inträffat
olycksfall. Sålunda har ersättning utgått till en kontorist, som vid affärsresa
under tågs uppehåll vid station inköpte cigarretter för egen räkning och skadades
vid uppstigande å tåget. I fråga särskilt om försäkringsskyddet för sjömän
har från lagstiftarens sida förutsatts att icke ens olycksfall, som drabbade
sjömän under idrottsutövning och vissa andra fritidssysselsättningar under
alla förhållanden voro undantagna från yrkesskadeförsäkringen. Omständigheterna
i det enskilda fallet kunde nämligen enligt nämnda lagutskott vara
sådana, att erforderligt orsakssamband måste anses föreligga mellan olycksfallet
och arbetet, och om så var förhållandet, borde enligt utskottets mening
ersättning på grund av den obligatoriska försäkringen utgå. Redan innan tillkomsten
av yrkesskadeförsäkringslagen, som föreskriver en uppmjukning i
många hänseenden i förhållande till den praxis, med hårfina distinktioner, som
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
hade utbildat sig vid tillämpningen av äldre lag (jfr första kammarens protokoll
1954: 16 sid. 108 ff. och andra kammarens protokoll 1954: 16 sid. 125 ff.),
har sjöman, som medan fartyget ligger i hamn, under frivakt besöker sitt å
hamnorten belägna hem, ansetts vara berättigad till ersättning för olycksfall
under färderna mellan fartyget och hemmet. Beaktas må också att en sjöman
mer än andra arbetstagare utsättes för olycksfall. På grund av arbetets natur
kan han icke heller påräkna att ha sitt arbete bestämt begränsat till vissa av
dygnets timmar. Och vare sig han är i arbete eller icke är han som regel hänvisad
till att uppehålla sig på den ort fartyget fört honom. Övervägande skäl
borde därför i och för sig tala för att en sjöman som regel skulle omfattas av
försäkringen även under all landpermission. Vid bedömandet av omständigheterna
i nu föreliggande mål behöver emellertid frågan om sjömans försäkringsskydd
mot olycksfall under fritidssysselsättning icke komma under något
betraktande. Vad i målet förekommit ger i stället vid handen att huvudsyftet
med klagandens tidiga återfärd till fartyget måste anses ha varit att uppnå
arbetsplatsen för tillsyn av frysmaskineriet. Klaganden var den som närmast
under maskinchefen hade utbildning att kunna handhava maskineriet. Han
hade vidare av maskinchefen ombetts tillse kylmaskineriet. Med hänsyn till
vad sålunda upptagits och vad i övrigt i målet förekommit måste därför klaganden
anses ha varit stadd i arbetsgivarens ärende i följd varav olycksfallet
är att betrakta som olycksfall i arbete enligt yrkesskadeförsäkringslagen. På
grund härav finna vi rättvist att med ändring av riksförsäkringsverkets beslut
och försäkringsrådets utslag visa målet åter till riksförsäkringsverket för ny
behandling.
Till utveckling av sin mening anförde för säkring sdomstolens majoritet, efter
en redogörelse för andra lagutskottets ovan refererade uttalande och för praxis,
följande:
Beträffande det av minoriteten nämnda avgörandet rörande banvakten må
framhållas, att olycksfallet inträffade då banvakten på trampdressin färdades
på den honom för inspektion tilldelade bansträckan och således inom arbetsområdet.
Vad beträffar förevarande mål framgår av klagandens egna uppgifter att
hans besök i land var föranlett enbart av privata skäl. Hans färdande i land
(när han avlägsnade sig från fartyget, medan han vistades inne i staden och
då han återvände till fartyget) var icke vid något tillfälle ett färdande i arbetsgivarens
uppdrag eller eljest i dennes intresse. Återfärden kan likställas med
en sjömans återvändande till fartyget för att tillträda sin vakt efter privat
besök i land. Olycksfall i arbete enligt 6 § första stycket a) i yrkesskadeförsäkringslagen
föreligger följaktligen icke. Olycksfallet skulle därför kunna
medföra ersättningsrätt endast under förutsättning att fråga var om sådant
färdolycksfall, som avses i 6 § fjärde stycket nämnda lag. Varken för sjömän
eller andra yrkesgrupper med sin bostad å arbetsplatsen har sistnämnda bestämmelse
ansetts tillämplig beträffande olycksfall, som inträffat under färd
i enbart privat intresse från eller till bostaden—arbetsplatsen, även om färden
skett omedelbart efter arbetstidens slut resp. omedelbart före dess början.
Praxis på förevarande område synes oss stå i överensstämmelse med den uppfattning,
som kommit till uttryck under förarbetena till lagstiftningen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
5
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen
har till uppgift att göra en översyn av lagstiftningen om
yrkesskador. Det genom förevarande motioner aktualiserade spörsmålet omnämnes
inte i utredningsdirektiven.
Utskottet
Enligt bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen är i princip alla arbetstagare
försäkrade för yrkesskada. Till sådan skada räknas bl. a. olycksfall i
arbetet, liksom olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, om färden föranledes
av och står i nära samband med arbetsanställningen.
I ett den 3 december 1964 avgjort mål hade försäkringsdomstolen att ta ställning
till frågan om yrkesskadeförsäkringslagens tillämplighet beträffande
olycksfall som drabbat en sjöman under vistelse i land. Den skadade, som var
anställd på ett svenskt fartyg, hade under fartygets vistelse i utländsk hamn
blivit påkörd av en bilist, när han var på återväg till fartyget efter att ha uppehållit
sig i land under fritiden. Sjömannen hävdade att olycksfallet fick anses
ha skett under färd till arbetet, Försäkringsdomstolens majoritet ogillade
emellertid hans yrkande om ersättning från yrkesskadeförsäkringen.
Med hänvisning till detta avgörande yrkas i förevarande motioner sådan
lagändring att yrkesskadeförsäkringen generellt kommer att gälla under sjömäns
fritid även vid vistelse i land.
Det av motionärerna åberopade rättsfallet visar enligt utskottets mening, att
yrkesskadeförsäkringslagen i sin nuvarande utformning kan ge mindre tillfredsställande
resultat i fråga om skador som drabbar sjömän. Orsaken härtill är
synbarligen att lagen inte anpassats efter de speciella bostads- och arbetsförhållandena
för denna yrkesgrupp. Vägande skäl kan anföras för att en sjöman
som regel bör omfattas av försäkringen under all landpermission. Utan en närmare
utredning är det dock inte möjligt att avgöra om det inte skulle leda för
långt att i enlighet med motionärernas förslag utsträcka försäkringen till att
i alla avseenden täcka sjömännens fritid. Hela frågan om yrkesskadeförsäkringens
tillämplighet beträffande sjömän bör därför enligt utskottets mening
utredas, och därvid får bl. a. gränsdragningsproblemen övervägas särskilt. Utredningen
synes lämpligen kunna anförtros yrkesskadeutredningen. Med hänvisning
till det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 227
och 11:283, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om utvidgning av yrkesskadeförsäkringens tillämpningsområde
beträffande sjömän utredes; samt
2) att motionerna, i den mån de ej kan anses besvarade
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1965
genom vad utskottet ovan hemställt, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 mars 1965
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand*, Axel Svensson, fru Carlqvist, fru
Hamrin-Thorell, herrar Kaijser, Eric Carlsson*, Lennart Geijer* och Erik Filip
Petersson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru
Ekendahl, herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Edlund, Johansson i Skärstad
och Carlsson i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:154 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående tillämpningen på sjömän av bestämmelserna om obligatorisk yrkesskadeförsäkring. a1 i texten