Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om kostnadsfritt tillhandahållande av visst läkemedel. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 52 i första kammaren av herr Dahlberg m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.

1965-04-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1965:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner om kostnadsfritt tillhandahållande av visst läkemedel. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 52 i första kammaren av herr Dahlberg m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1965

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av väckta motioner om kostnadsfritt tillhandahållande

av visst läkemedel.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 52 i första kammaren av herr

Dahlberg m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla att för sjukdomen psoriasis synalarkrämen

upptages i förteckningen över läkemedel som genom statens försorg

tillhandahålles utan kostnad för patienten.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 11:65.

över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

inhämtat yttrande från medicinalstyrelsen. Yttrande har därjämte

på utskottets begäran avgivits av Svenska psoriasisförbundet.

Gällande bestämmelser

På sjukhus intagna erhåller läkemedel utan särskild kostnad. För läkemedel

som eljest ordineras av läkare utgår ersättning såsom en till den allmänna

försäkringen ansluten särskild förmån. Reglerna härom är upptagna

i förordningen 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, tillhandahålles å apotek i

vissa fall kostnadsfritt, i andra fall till nedsatt pris.

Rätt att utan kostnad erhålla läkemedel tillkommer enligt förordningen

den som är sjukförsäkrad jämlikt lagen om allmän försäkring och som lider

av långvarig och allvarlig sjukdom. De närmare förutsättningarna för erhållande

av kostnadsfriheten enligt förordningen finns innefattade i en av

Kungl. Maj:t med stöd av 2 g förordningen utfärdad kungörelse den 4 juni

1954 (nr 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. Häri har upptagits

dels ett visst antal sjukdomar av den karaktär som ovan angivits och

dels de läkemedel, som vid varje sådan sjukdom får utlämnas kostnadsfritt.

De i förteckningen upptagna sjukdomarna var ursprungligen femton till

antalet. Genom beslut 1957 och 1960 bär Kungl. Maj:t förordnat om ny lydelse

av kungörelsen innebärande dels att förteckningen utökats med tre

Hihang till riksdagens protokoll 1965. 9 surnl. ? avd. Nr AO

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 är 1965

sjukdomar (och för dem avsedda läkemedel), dels att ett begränsat antal

läkemedel tillkommit vid vissa av de tidigare förtecknade sjukdomarna.

I andra fall än dem där kostnadsfria läkemedel erhålles äger personer

vilka omfattas av den allmänna sjukförsäkringen eller bär i riket är i allmän

eller enskild tjänst, rätt att till nedsatt pris köpa läkemedel, på vilka

läkemedelsförordningen är tillämplig. Prisnedsättningen utgör för varje läkemedel

50 procent av det belopp varmed priset överstiger tre kronor. Om

flera läkemedel förskrivits under en formel, skall prisnedsättningen avse

den sammanlagda kostnaden. Är en förskrivning avsedd att expedieras mer

än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition. Den ovan

nämnda tillämpningskungörelsen av den 3 december 1954 gäller som redan

angivits även för den här behandlade delen av läkemedelsförmånerna.

Psoriasis är en av de vanligaste hudsjukdomarna. Den yttrar sig i rodnade

utslag, täckta av vita, tjocka fjäll, som lätt faller av. Huden under

fjällen blöder lätt. Utslagen kan förekomma över hela kroppen men är vanligast

på knäskålar och armbågar, i hårbotten och på naglar. Sjukdomen

kan kompliceras med ledbesvär. Psoriasis smittar inte.

Historik m. m.

Frågan om läkemedelsrabatteringen har vid flera olika tillfällen varit

föremål för riksdagens bedömande. Motioner i ämnet har därvid, i den mån

de inte avslagits, i allmänhet hänvisats till pågående utredningar.

År 1957 tillkallade chefen för socialdepartementet en utredning för översyn

av läkemedelsrabatteringen. I direktiven för utredningen anfördes bl. a.

Utgångspunkten för utredningsmännens arbete bör vara att medborgarna

liksom för närvarande skall beredas skydd mot att vid sjukdom betungas

med alltför stora utgifter för erforderliga läkemedel samtidigt som totalkostnaderna

hålles inom en någorlunda fast ram. Av vikt är också, att det

administrativa arbetet för läkare, apotek och myndigheter inskränkes så

långt det är möjligt och att allmänheten får tillgång till läkemedelsförmånerna

utan större omgång. När det gäller att finna det system, inom vilket

dessa synpunkter bäst kan tillgodoses, synes utredningen böra bedrivas

helt förutsättningslöst. Det kan måhända därvid visa sig erforderligt att

göra en viss analys av orsaken till att det nuvarande systemet utvecklar sig

på sätt förut anförts.

Ehuru jag inte på förhand vill binda utredningen vid någon viss princip

för hur en läkemedelsreform framdeles bör vara anordnad vill jag dock bland

olika vägar, som bör undersökas, framhålla den som bygger på en subventionering

av läkemedlen. Härvidlag kunde det tänkas, att läkemedlen ordnades

i vissa grupper med hänsyn till deras värde i medicinskt avseende och den

ekonomiska betydelsen för patienterna att erhålla läkemedlen kostnadsfritt

eller till reducerat pris. Subventionen kunde sedan göras olika stor för

de olika grupperna, mycket hög beträffande livsviktiga och dyrbara läkemedel

och därefter sjunkande för att helt upphöra vid mera umbärliga läke
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 är 1965

3

medel och sådana som den enskilde utan att oskäligt hetungas själv kan

bestrida kostnaderna för. Självfallet kan härvid uppkomma åtskilliga problem,

exempelvis med hänsyn till nödvändigheten att förhindra eu opåkallad

höjning av läkemedelspriserna eller snedvridning av läkemedelsproduktionen

och användningen av läkemedel i riktning mot de högre subventionerade

grupperna.

Vilket system som än väljes för läkemedelsreformen bör frågan om motsvarigheten

till den nuvarande förmånen av kostnadsfria läkemedel ägnas

uppmärksamhet. För närvarande är denna förmån uppbyggd efter principen

att endast sådana läkemedel, som är specifika för en viss sjukdom,

lämnas utan kostnad för den enskilde. Detta medför, att vissa sjukdomar,

som i och för sig borde berättiga till kostnadsfria läkemedel, svårligen kan

inordnas i det nuvarande systemet för denna förmån.

Utredningen framlade sitt betänkande år 1959 (SOU 19.59:43). Beträffande

förtjänster och brister i det nuvarande systemet anfördes bl. a.

Även i de fall, då behovet av läkemedel kan föranleda antingen inköp av

flera läkemedel samtidigt eller upprepade inköp av samma läkemedel, torde

systemet erbjuda ett visst skydd. Genom att den enskilde under alla förhållanden

har att erlägga mer än halva kostnaden uteslutes emellertid icke möjligheten

av att utgifterna för läkemedel kunna bliva betungande. Sålunda har

i de av utredningen verkställda undersökningarna påträffats ett betydande

antal fall, där kostnaderna för den enskilde stigit till avsevärda belopp.

Detta blir naturligtvis särskilt fallet, när läkemedlen äro dyra. Systemet kan

sålunda icke sägas vara inriktat på att bereda skydd mot höga kostnader. Äro

läkemedlen billiga, torde totalkostnaden i allmänhet bliva mindre kännbar,

men här medför systemet en ojämn fördelning av förmånen mellan olika

kategorier sjuka, i det att en större andel av totalkostnaden får bäras av den.

som köper antingen flera läkemedel samtidigt eller samma läkemedel flera

gånger, än av den. vars behov kunnat tillfredsställas med ett enda läkemedel

till motsvarande kostnad. För de nu berörda fallen företer skyddet

sålunda brister och dess storlek vid en viss utgiftsnivå blir därjämte beroende

på tillfälligheter.

Det behov av utvidgning av skyddet, som framträtt i det föregående, tillgodoses

delvis genom kostnadsfrihet i vissa fall. Denna är emellertid begränsad

dels till ett mindre antal (f. n. 18) angivna sjukdomar, dels till vissa för

behandlingen av dessa sjukdomar avsedda läkemedel.

För sjukdomsurvalet har såsom riktlinje gällt att sjukdomarna skola vara

långvariga och allvarliga samt att de under längre tid behandlas med läkemedel

och att denna behandling visat sig ha en odisputabelt gynnsam verkan.

Detta sistnämnda innebär en väsentlig begränsning. Sålunda ha vid handläggningen

av frågor rörande förmånens omfattning förekommit fall, där en

ifrågasatt utvidgning icke ansetts lämplig på grund av att de behandlingsmetoder

som använts, icke bedömts vara tillräckligt beprövade. Vidare ha även

möjligheterna att avgränsa förmånen i vissa avseenden kommit att spela en

roll vid urvalet, då det synts nödvändigt att de utvalda sjukdomarna klart

kunna avskiljas från andra icke fönnånsberätligade sådana. Av samma anledning

har förmånen uppbyggts efter principen att de använda läkemedlen

skola vara specifika för sjukdomen i fråga.

Redan den ställning, som kostnadsfriheten intager i det nuvarande systemet,

anvisar en restriktiv bedömning av dess omfattning. Väsentliga utvidg
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1965

ningar få alltid vägas mot risken av en ökning av konsumtionen med de

följder ur medicinsk och även ur ekonomisk synpunkt, som detta kan

komma att medföra. Vidare visa erfarenheterna från de gångna åren, att

en viss restriktivitet är nödvändig för att tillämpningen av systemet skall

få erforderlig stadga. Under dessa förhållanden te sig de ovan angivna

urvalsprinciperna såsom naturliga. Å andra sidan ha dessa medfört, att vissa

önskemål om utvidgningar icke kunnat tillgodoses.

Bedömningen av systemets samlade värde för den enskilde kan ske från

två skilda utgångspunkter, beroende på om det eftersträvas antingen att

mera allmänt erbjnda hjälp med läkemedelskostnaden eller att erbjuda

effektivast möjliga skydd mot särskilt betungande kostnader. Den nuvarande

ordningen är i viss mån en kompromiss mellan dessa båda synpunkter.

Grundskyddet, d.v.s. prisnedsättningen, resulterar emellertid i en starkt

splittrad allmän hjälp. Visserligen medför dess konstruktion att hjälpen

ofta torde förstärkas när läkemedelskostnaderna bliva höga, men då den

enskildes andel alltid kommer att utgöra minst hälften av kostnaden, kan

denna komponent i systemet icke anses vara speciellt inriktad på att förhindra

,att läkemedelskostnaderna bliva betungande. Detta kan däremot i

princip sägas vara fallet beträffande den andra komponenten, kostnadsfriheten,

som inriktats på att helt avlyfta kostnaderna för den grundläggande

behandlingen av ett begränsat antal utvalda sjukdomar. Utredningen

har vid sin bedömning i första hand fäst avseende vid de båda komponenternas

samlade värde som skydd mot betungande läkemedelskostnader.

Härvid har utredningen funnit att värdet är ojämnt. Såsom tidigare omnämnts

ha nämligen de av utredningen verkställda undersökningarna givit

vid handen, att systemet för vissa sjuka erbjudit ett effektivt skydd men

att samtidigt ett betydande antal fall finnes, där kostnaderna för den enskilde

stigit till avsevärda belopp. Dessa fall synas, av de förskrivna läkemedlen

att döma, vara förorsakade av ett flertal sjukdomar och torde icke

kunna tillgodoses genom att den nuvarande kostnadsfriheten utökas.

Utredningen sammanfattade sina förslag på följande sätt:

Då det härefter återstått för utredningen att jämföra det samlade resultatet

å ena sidan vid en revision av det nuvarande systemet, å andra sidan

vid införandet av självrisksystemet har utredningen — på de skäl som

därvid redovisats — ansett det framgå, att en riktigare anpassning av läkemedelsförmånerna

skulle ernås om ersättningen, på sätt i självrisksystemet

sker, anknötes till den sammanlagda kostnaden per tidsenhet i stället

för, som i den nuvarande prisnedsättningen, till kostnaden per läkemedelsenhet.

Även under beaktande av möjligheterna till utvidgning av den prisnedsättningen

kompletterande kostnadsfriheten har utredningens uppfattning

om självrisksystemet såsom det från rättvisesynpunkt överlägsna befunnits

kvarstå.

På grund härav har utredningen icke ansett sig behöva stanna vid ett

förslag om fortsatt utbyggnad i detalj av det nuvarande systemet; i stället

har den inriktat sig på att närmare redovisa möjligheterna att utforma

läkemedelsförmånerna genom ett självrisksystem. På grundval av denna

redovisning — vilken intagits i kapitel XI — har utredningen sedan utarbetat

sitt förslag till ändrad utformning av läkemedelsförmånerna i enlighet

med ett självrisksystem. Detta förslag innefattar — av skäl som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1965

5

redovisas avslutningsvis i kapitel X — en i viss omfattning bibehållen kostnadsfri

läkemedelsförmån.

Det av utredningen utarbetade självrisksystemet innebär i korthet följande.

Systemet bygger på, att den enskilde skall ha att under en för alla lika

bestämd tidsperiod själv stå för sina läkemedelskostnader intill ett visst belopp,

men att därefter hans egen kostnadsandel begränsas till den minsta

möjliga som kan anses försvarbar med hänsyn till risken för missbruk.

Härigenom kommer alltså den enskildes andel av utgifterna för av läkare

receptförskrivna läkemedel — handköp få icke medräknas — under den

fastställda tidsperioden att sammansättas av två komponenter, nämligen

dels ett belopp varunder ingen rabatt utgår, dels en del av den överskjutande

kostnaden. Den förstnämnda komponenten utgöres härvid av ett fast

belopp, lika för alla, medan den andra består av en procentuell andel av

kostnaderna utöver detta belopp; mätt i kronor och ören kommer den

senare således att öka proportionellt med dessa kostnader. Det fasta beloppet,

nedanför vilket inga läkemedelsförmåner utgå, har av utredningen

benämnts självriskbelopp. Den procentuella kostnadsandel som ifrågakommer

för den enskilde utöver självriskbeloppet har i betänkandet betecknats

med uttrycket procentandel.

Utredningen föreslår nu att självriskbeloppet sättes till 50 kronor för

varje kalenderår. I princip skall beloppet härvid anknytas till utgifterna

under året för varje enskild individ. Principen kan dock icke upprätthållas

även beträffande varje särskild medlem i en familj med barn; härigenom

skulle ju barnfamiljerna kunna få vidkännas mångdubbelt högre självriskbelopp

än de barnlösa familjerna och de ensamstående. Med hänsyn

härtill föreslår utredningen att makar skola bedömas var för sig, men att

de minderåriga barnens läkemedelskostnader i avseende på självrisken skola

få sammanföras med föräldrarnas. Sådant sammanförande bör få ske intill

utgången av den årsperiod, under vilken den minderårige fyller sexton år.

Anknytningen mellan föräldrar och barn i fråga om läkemedelskostnaderna

föreslås ske på samma sätt som beträffande den allmänna sjukvårdsförsäkringen,

d. v. s. i princip mellan fadern och barnen.

Utredningens bedömning av självriskbeloppets storlek har skett på så

sätt att den med ledning av vissa tillgängliga resultat från undersökningar

rörande bl. a. läkemedelskonsumtionens struktur sökt studera den inverkan

olika självriskbelopp och procentandelar kunna ha i kombination med

varandra i olika hänseenden. Av de beräkningar, som utredningen låtit

verkställa för detta studium, har den dragit den slutsatsen, att bland de

olika alternativ som undersökts, två vore att föredraga framför de övriga.

Det ena alternativet (alternativ 1) innebär ett självriskbelopp av 50 kronor

och en procentandel om 10. Även i det andra alternativet (alternativ 2)

utgör självriskbeloppet 50 kronor. Procentandelen i detta alternativ är på

så sätt varierande att den intill ett årligt läkemedelsinköp av 250 kronor

utgör 25 och vid inköp därutöver 0. Såsom motvikt mot den högre procentandelen

har nämligen i alternativet inarbetats ett särskilt högkostnadsskydd;

detta innebär, att den som under året köpt läkemedel till ett sammanlagt

bruttovärde av 250 kronor — för detta har han själv fått betala, först självriskbeloppet

(50 kronor) och därefter 25 procent av resterande 200 kronor

(=50 kronor), tillsammans 100 kronor -- medgives full ersättning

för de kostnader som härefter uppkomma intill årets slut.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr il) år 1965

Vid remissbehandling av betänkandet framkom så delade meningar angående

utredningens förslag, att Kungi. Maj:t inte ansåg det möjligt att

föreslå ändrade regler utan ytterligare bearbetning av materialet. Denna

bearbetning har anförtrotts 1961 års sjukförsäkringsutredning. Enligt direktiven

bör denna med det tidigare utredningsarbetet och remissmaterialet

som utgångspunkt söka finna vägar för en lösning av föreliggande problem.

Liksom tidigare anges huvudlinjen vara, att medborgaren skall beredas

skydd mot att vid sjukdom betungas med alltför stora utgifter för läkemedel

samtidigt som systemet inrymmer möjligheter att hålla totalkostnaderna

för läkemedelsförmånerna på en rimlig nivå. Dessutom framhålles

vikten av enkelhet i administrativt hänseende.

Enligt vad utskottet erfarit har arbetet med översyn av läkemedelsrabatteringen

påbörjats inom sjukförsäkringsutredningen. Betänkande i ämnet

skall, enligt vad som planerats, framläggas i höst.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsen avstyrker, under hänvisning till yttranden som på styrelsens

anmodan avgivits av professorn Sven Hellerström och av statens farmacevtiska

laboratorium, bifall till motionerna. I sitt yttrande uttalar Hellerström

att något medel som botar psoriasis ej finns men att flera olika

medel, däribland synalarkrämen, visat sig kunna ha en gynnsam effekt.

Synalarkrämen har emellertid också i vissa fall haft skadliga verkningar.

Enligt Hellerström förekommer psosiaris i Sverige hos 2,28 procent av befolkningen.

Hellerström anför vidare att vissa eksemsjukdomar kan ge

samma besvär av kroniskt recidiverande karaktär som psoriasis

med dess mången gång avsevärda psykiska påfrestningar. Farmacevtiska

laboratoriet framhåller att flera medel än synalarkrämen visat sig användbara

mot psoriasis och att behandlingen — med hänsyn till uppkommande

terapiresistens — måste individualiseras. Om endast ett läkemedel i terapiarsenalen

kan förskrivas kostnadsfritt, kan detta, menar laboratoriet, innebära

risken att individualiseringen går förlorad.

Svenska psoriasisförbundet anser sig inte kunna ta ställning till vilken

eller vilka mediciner som är lämpligast för behandling av psoriasis men biträder

motionernas syfte att tillförsäkra de psoriasissjuka fri medicin. Förbundet

anför bl. a.

Då förbundet är väl medvetet om de stora direkta och indirekta kostnader

som sjukdomen orsakar de psoriasissjuka främst beroende på den i motionerna

omnämnda bristen på vårdplatser, som medför att huvudparten

av de psoriasissjuka själva måste stå för samtliga kostnader förenade

med sjukdomens behandling, är det styrelsens förhoppning att den i

motionen framförda tanken på kostnadsfria läkemedel måtte vinna statsmakternas

gehör.

Ännu finns ingen reell utredning verkställd om de verkliga kostnaderna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1965

7

som de psoriasissjuka åsamkas, men mycket försiktiga beräkningar av kostnaderna

för medicin, smörjtid, väntetid efter smörjning, klädbyte, klädtvätt,

städtid och övrigt, samt väntetiden på apotek och hos läkare, förlorad arbetstid

m. in. ger vid handen att det för varje psoriasissjuk rör sig om flera

tusen kronor per år.

En beräkning av kostnaderna för en normalt psoriasissjuk slutade på

8 000 kronor/år inkl. indirekta kostnader. Medicinkostnaderna i detta fall slutade

på 1 500 kronor/år. Den direkta medicinkostnaden för den genomsnittssjuke

är dock svår att beräkna, men torde i vissa fall vara ännu högre. Förbundet

vill även i detta sammanhang påpeka att sjukdomen i och för sig

väl uppfyller villkoren för fri medicin, då den är både allvarlig och varaktig

samt med lätthet kan särskiljas från andra sjukdomar.

Utskottet

Ersättning för läkemedel, som ordineras av läkare, utgår som en till

den allmänna försäkringen ansluten särskild förmån. Reglerna härom är

intagna i 1954 års förordning angående kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel. Läkemedlen tillhandahålles på apotek i vissa fall kostnadsfritt

och i andra fall till nedsatt pris. I en av Kungl. Maj:t utfärdad förteckning

anges vid vilka sjukdomar — f. n. aderton till antalet__me
dicin

utlämnas kostnadsfritt och. vilka läkemedel som därvid kommer

i fråga. För urvalet gäller att sjukdomen skall vara långvarig och allvarlig

samt att den under längre tid skall ha behandlats med läkemedel,

som visat sig ha en odisputabelt gynnsam verkan. Dessutom förutsättes

att det använda läkemedlet skall vara specifikt för sjukdomen i fråga.

Prisnedsättningen beträffande övriga läkemedel innebär att den försäkrade,

utöver ett karensbelopp på tre kronor, erlägger hälften av den del av

priset som överstiger karensbeloppet.

I förevarande motioner yrkas att de som lider av psoriasis skall kunna

erhålla läkemedlet synalar kostnadsfritt. Motionärerna framhåller att de

psoriasissjuka ofta har stora läkemedelskostnader och att synalar, som

betingar ett högt pris, torde vara det läkemedel som hittills visat sig mest

verksamt.

Medicinalstyrelsen avstyrker i remissyttrande bifall till motionerna. Styrelsen

hänvisar till att synalar i vissa fall visat sig ha skadliga verkningar

och till att även andra medel kan vara effektiva mot psoriasis. Svenska

psoriasisförbundet, som också yttrat sig över motionerna, biträder motionärernas

syfte att tillförsäkra de psoriasissjuka fri medicin. Förbundet

uppger att läkemedelskostnaderna för eu psoriasissjuk ofta kan uppgå till

1 500 kronor eller mera per År.

Såsom påpekades redan i det År 1959 framlagda betänkandet om läkemedelsrabatteringen

innebär det nuvarande systemet inte nAgon tillfredsställande

lösning för dem som har höga läkemedelskostnader. 1961

Ars sjukförsäkringsu t redning har anföntrotts uppdraget att med del i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr iO år 1965

betänkandet framlagda utredningsmaterialet och remissyttrandena däröver

som grund framlägga förslag till utformning av läkemedelsförmånerna.

Enligt vad utskottet erfarit pågår arbetet därmed för närvarande.

Utskottet anser sig kunna utgå från att man härvid söker tillgodose det

angelägna behovet av effektivt stöd till de sjuka som har stora läkemedelskostnader.

Inom utskottet har upplysts att sjukförsäkringsutredningen

uppmärksammat de psoriasissjukas läkemedelskostnader. Det torde därför

kunna förutsättas att möjligheterna att bereda denna grupp fri medicin

kommer att tillvaratagas. Utskottet vill framhålla vikten av att problemet

får en tillfredsställande lösning.

Utskottets uttalanden synes böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Utskottet får således hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1:52 och 11:65, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin

mening giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

samt

2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 april 1965

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell*,

herrar Lars Larsson, Edström*, fru Nilsson, herr Ottosson* och fru

Olsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru

Ekendahl, herrar Gustavsson i Alvesta, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell,

herr Ringaby och fru Skantz.

" Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965

050841

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:168 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om kostnadsfritt tillhandahållande av visst läkemedel. a1 i texten