Utlåtande i anledning av väckta motioner om kostnadsfritt tillhandahållande av visst läkemedel. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 52 i första kammaren av herr Dahlberg m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.
1965-04-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1965:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner om kostnadsfritt tillhandahållande av visst läkemedel. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 52 i första kammaren av herr Dahlberg m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1965
1
Nr 40
Utlåtande i anledning av väckta motioner om kostnadsfritt tillhandahållande
av visst läkemedel.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 52 i första kammaren av herr
Dahlberg m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av fröken Sandell m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att för sjukdomen psoriasis synalarkrämen
upptages i förteckningen över läkemedel som genom statens försorg
tillhandahålles utan kostnad för patienten.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:65.
över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
inhämtat yttrande från medicinalstyrelsen. Yttrande har därjämte
på utskottets begäran avgivits av Svenska psoriasisförbundet.
Gällande bestämmelser
På sjukhus intagna erhåller läkemedel utan särskild kostnad. För läkemedel
som eljest ordineras av läkare utgår ersättning såsom en till den allmänna
försäkringen ansluten särskild förmån. Reglerna härom är upptagna
i förordningen 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, tillhandahålles å apotek i
vissa fall kostnadsfritt, i andra fall till nedsatt pris.
Rätt att utan kostnad erhålla läkemedel tillkommer enligt förordningen
den som är sjukförsäkrad jämlikt lagen om allmän försäkring och som lider
av långvarig och allvarlig sjukdom. De närmare förutsättningarna för erhållande
av kostnadsfriheten enligt förordningen finns innefattade i en av
Kungl. Maj:t med stöd av 2 g förordningen utfärdad kungörelse den 4 juni
1954 (nr 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. Häri har upptagits
dels ett visst antal sjukdomar av den karaktär som ovan angivits och
dels de läkemedel, som vid varje sådan sjukdom får utlämnas kostnadsfritt.
De i förteckningen upptagna sjukdomarna var ursprungligen femton till
antalet. Genom beslut 1957 och 1960 bär Kungl. Maj:t förordnat om ny lydelse
av kungörelsen innebärande dels att förteckningen utökats med tre
Hihang till riksdagens protokoll 1965. 9 surnl. ? avd. Nr AO
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 40 är 1965
sjukdomar (och för dem avsedda läkemedel), dels att ett begränsat antal
läkemedel tillkommit vid vissa av de tidigare förtecknade sjukdomarna.
I andra fall än dem där kostnadsfria läkemedel erhålles äger personer
vilka omfattas av den allmänna sjukförsäkringen eller bär i riket är i allmän
eller enskild tjänst, rätt att till nedsatt pris köpa läkemedel, på vilka
läkemedelsförordningen är tillämplig. Prisnedsättningen utgör för varje läkemedel
50 procent av det belopp varmed priset överstiger tre kronor. Om
flera läkemedel förskrivits under en formel, skall prisnedsättningen avse
den sammanlagda kostnaden. Är en förskrivning avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition. Den ovan
nämnda tillämpningskungörelsen av den 3 december 1954 gäller som redan
angivits även för den här behandlade delen av läkemedelsförmånerna.
Psoriasis är en av de vanligaste hudsjukdomarna. Den yttrar sig i rodnade
utslag, täckta av vita, tjocka fjäll, som lätt faller av. Huden under
fjällen blöder lätt. Utslagen kan förekomma över hela kroppen men är vanligast
på knäskålar och armbågar, i hårbotten och på naglar. Sjukdomen
kan kompliceras med ledbesvär. Psoriasis smittar inte.
Historik m. m.
Frågan om läkemedelsrabatteringen har vid flera olika tillfällen varit
föremål för riksdagens bedömande. Motioner i ämnet har därvid, i den mån
de inte avslagits, i allmänhet hänvisats till pågående utredningar.
År 1957 tillkallade chefen för socialdepartementet en utredning för översyn
av läkemedelsrabatteringen. I direktiven för utredningen anfördes bl. a.
Utgångspunkten för utredningsmännens arbete bör vara att medborgarna
liksom för närvarande skall beredas skydd mot att vid sjukdom betungas
med alltför stora utgifter för erforderliga läkemedel samtidigt som totalkostnaderna
hålles inom en någorlunda fast ram. Av vikt är också, att det
administrativa arbetet för läkare, apotek och myndigheter inskränkes så
långt det är möjligt och att allmänheten får tillgång till läkemedelsförmånerna
utan större omgång. När det gäller att finna det system, inom vilket
dessa synpunkter bäst kan tillgodoses, synes utredningen böra bedrivas
helt förutsättningslöst. Det kan måhända därvid visa sig erforderligt att
göra en viss analys av orsaken till att det nuvarande systemet utvecklar sig
på sätt förut anförts.
Ehuru jag inte på förhand vill binda utredningen vid någon viss princip
för hur en läkemedelsreform framdeles bör vara anordnad vill jag dock bland
olika vägar, som bör undersökas, framhålla den som bygger på en subventionering
av läkemedlen. Härvidlag kunde det tänkas, att läkemedlen ordnades
i vissa grupper med hänsyn till deras värde i medicinskt avseende och den
ekonomiska betydelsen för patienterna att erhålla läkemedlen kostnadsfritt
eller till reducerat pris. Subventionen kunde sedan göras olika stor för
de olika grupperna, mycket hög beträffande livsviktiga och dyrbara läkemedel
och därefter sjunkande för att helt upphöra vid mera umbärliga läke
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 40 är 1965
3
medel och sådana som den enskilde utan att oskäligt hetungas själv kan
bestrida kostnaderna för. Självfallet kan härvid uppkomma åtskilliga problem,
exempelvis med hänsyn till nödvändigheten att förhindra eu opåkallad
höjning av läkemedelspriserna eller snedvridning av läkemedelsproduktionen
och användningen av läkemedel i riktning mot de högre subventionerade
grupperna.
Vilket system som än väljes för läkemedelsreformen bör frågan om motsvarigheten
till den nuvarande förmånen av kostnadsfria läkemedel ägnas
uppmärksamhet. För närvarande är denna förmån uppbyggd efter principen
att endast sådana läkemedel, som är specifika för en viss sjukdom,
lämnas utan kostnad för den enskilde. Detta medför, att vissa sjukdomar,
som i och för sig borde berättiga till kostnadsfria läkemedel, svårligen kan
inordnas i det nuvarande systemet för denna förmån.
Utredningen framlade sitt betänkande år 1959 (SOU 19.59:43). Beträffande
förtjänster och brister i det nuvarande systemet anfördes bl. a.
Även i de fall, då behovet av läkemedel kan föranleda antingen inköp av
flera läkemedel samtidigt eller upprepade inköp av samma läkemedel, torde
systemet erbjuda ett visst skydd. Genom att den enskilde under alla förhållanden
har att erlägga mer än halva kostnaden uteslutes emellertid icke möjligheten
av att utgifterna för läkemedel kunna bliva betungande. Sålunda har
i de av utredningen verkställda undersökningarna påträffats ett betydande
antal fall, där kostnaderna för den enskilde stigit till avsevärda belopp.
Detta blir naturligtvis särskilt fallet, när läkemedlen äro dyra. Systemet kan
sålunda icke sägas vara inriktat på att bereda skydd mot höga kostnader. Äro
läkemedlen billiga, torde totalkostnaden i allmänhet bliva mindre kännbar,
men här medför systemet en ojämn fördelning av förmånen mellan olika
kategorier sjuka, i det att en större andel av totalkostnaden får bäras av den.
som köper antingen flera läkemedel samtidigt eller samma läkemedel flera
gånger, än av den. vars behov kunnat tillfredsställas med ett enda läkemedel
till motsvarande kostnad. För de nu berörda fallen företer skyddet
sålunda brister och dess storlek vid en viss utgiftsnivå blir därjämte beroende
på tillfälligheter.
Det behov av utvidgning av skyddet, som framträtt i det föregående, tillgodoses
delvis genom kostnadsfrihet i vissa fall. Denna är emellertid begränsad
dels till ett mindre antal (f. n. 18) angivna sjukdomar, dels till vissa för
behandlingen av dessa sjukdomar avsedda läkemedel.
För sjukdomsurvalet har såsom riktlinje gällt att sjukdomarna skola vara
långvariga och allvarliga samt att de under längre tid behandlas med läkemedel
och att denna behandling visat sig ha en odisputabelt gynnsam verkan.
Detta sistnämnda innebär en väsentlig begränsning. Sålunda ha vid handläggningen
av frågor rörande förmånens omfattning förekommit fall, där en
ifrågasatt utvidgning icke ansetts lämplig på grund av att de behandlingsmetoder
som använts, icke bedömts vara tillräckligt beprövade. Vidare ha även
möjligheterna att avgränsa förmånen i vissa avseenden kommit att spela en
roll vid urvalet, då det synts nödvändigt att de utvalda sjukdomarna klart
kunna avskiljas från andra icke fönnånsberätligade sådana. Av samma anledning
har förmånen uppbyggts efter principen att de använda läkemedlen
skola vara specifika för sjukdomen i fråga.
Redan den ställning, som kostnadsfriheten intager i det nuvarande systemet,
anvisar en restriktiv bedömning av dess omfattning. Väsentliga utvidg
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1965
ningar få alltid vägas mot risken av en ökning av konsumtionen med de
följder ur medicinsk och även ur ekonomisk synpunkt, som detta kan
komma att medföra. Vidare visa erfarenheterna från de gångna åren, att
en viss restriktivitet är nödvändig för att tillämpningen av systemet skall
få erforderlig stadga. Under dessa förhållanden te sig de ovan angivna
urvalsprinciperna såsom naturliga. Å andra sidan ha dessa medfört, att vissa
önskemål om utvidgningar icke kunnat tillgodoses.
Bedömningen av systemets samlade värde för den enskilde kan ske från
två skilda utgångspunkter, beroende på om det eftersträvas antingen att
mera allmänt erbjnda hjälp med läkemedelskostnaden eller att erbjuda
effektivast möjliga skydd mot särskilt betungande kostnader. Den nuvarande
ordningen är i viss mån en kompromiss mellan dessa båda synpunkter.
Grundskyddet, d.v.s. prisnedsättningen, resulterar emellertid i en starkt
splittrad allmän hjälp. Visserligen medför dess konstruktion att hjälpen
ofta torde förstärkas när läkemedelskostnaderna bliva höga, men då den
enskildes andel alltid kommer att utgöra minst hälften av kostnaden, kan
denna komponent i systemet icke anses vara speciellt inriktad på att förhindra
,att läkemedelskostnaderna bliva betungande. Detta kan däremot i
princip sägas vara fallet beträffande den andra komponenten, kostnadsfriheten,
som inriktats på att helt avlyfta kostnaderna för den grundläggande
behandlingen av ett begränsat antal utvalda sjukdomar. Utredningen
har vid sin bedömning i första hand fäst avseende vid de båda komponenternas
samlade värde som skydd mot betungande läkemedelskostnader.
Härvid har utredningen funnit att värdet är ojämnt. Såsom tidigare omnämnts
ha nämligen de av utredningen verkställda undersökningarna givit
vid handen, att systemet för vissa sjuka erbjudit ett effektivt skydd men
att samtidigt ett betydande antal fall finnes, där kostnaderna för den enskilde
stigit till avsevärda belopp. Dessa fall synas, av de förskrivna läkemedlen
att döma, vara förorsakade av ett flertal sjukdomar och torde icke
kunna tillgodoses genom att den nuvarande kostnadsfriheten utökas.
Utredningen sammanfattade sina förslag på följande sätt:
Då det härefter återstått för utredningen att jämföra det samlade resultatet
å ena sidan vid en revision av det nuvarande systemet, å andra sidan
vid införandet av självrisksystemet har utredningen — på de skäl som
därvid redovisats — ansett det framgå, att en riktigare anpassning av läkemedelsförmånerna
skulle ernås om ersättningen, på sätt i självrisksystemet
sker, anknötes till den sammanlagda kostnaden per tidsenhet i stället
för, som i den nuvarande prisnedsättningen, till kostnaden per läkemedelsenhet.
Även under beaktande av möjligheterna till utvidgning av den prisnedsättningen
kompletterande kostnadsfriheten har utredningens uppfattning
om självrisksystemet såsom det från rättvisesynpunkt överlägsna befunnits
kvarstå.
På grund härav har utredningen icke ansett sig behöva stanna vid ett
förslag om fortsatt utbyggnad i detalj av det nuvarande systemet; i stället
har den inriktat sig på att närmare redovisa möjligheterna att utforma
läkemedelsförmånerna genom ett självrisksystem. På grundval av denna
redovisning — vilken intagits i kapitel XI — har utredningen sedan utarbetat
sitt förslag till ändrad utformning av läkemedelsförmånerna i enlighet
med ett självrisksystem. Detta förslag innefattar — av skäl som
Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1965
5
redovisas avslutningsvis i kapitel X — en i viss omfattning bibehållen kostnadsfri
läkemedelsförmån.
Det av utredningen utarbetade självrisksystemet innebär i korthet följande.
Systemet bygger på, att den enskilde skall ha att under en för alla lika
bestämd tidsperiod själv stå för sina läkemedelskostnader intill ett visst belopp,
men att därefter hans egen kostnadsandel begränsas till den minsta
möjliga som kan anses försvarbar med hänsyn till risken för missbruk.
Härigenom kommer alltså den enskildes andel av utgifterna för av läkare
receptförskrivna läkemedel — handköp få icke medräknas — under den
fastställda tidsperioden att sammansättas av två komponenter, nämligen
dels ett belopp varunder ingen rabatt utgår, dels en del av den överskjutande
kostnaden. Den förstnämnda komponenten utgöres härvid av ett fast
belopp, lika för alla, medan den andra består av en procentuell andel av
kostnaderna utöver detta belopp; mätt i kronor och ören kommer den
senare således att öka proportionellt med dessa kostnader. Det fasta beloppet,
nedanför vilket inga läkemedelsförmåner utgå, har av utredningen
benämnts självriskbelopp. Den procentuella kostnadsandel som ifrågakommer
för den enskilde utöver självriskbeloppet har i betänkandet betecknats
med uttrycket procentandel.
Utredningen föreslår nu att självriskbeloppet sättes till 50 kronor för
varje kalenderår. I princip skall beloppet härvid anknytas till utgifterna
under året för varje enskild individ. Principen kan dock icke upprätthållas
även beträffande varje särskild medlem i en familj med barn; härigenom
skulle ju barnfamiljerna kunna få vidkännas mångdubbelt högre självriskbelopp
än de barnlösa familjerna och de ensamstående. Med hänsyn
härtill föreslår utredningen att makar skola bedömas var för sig, men att
de minderåriga barnens läkemedelskostnader i avseende på självrisken skola
få sammanföras med föräldrarnas. Sådant sammanförande bör få ske intill
utgången av den årsperiod, under vilken den minderårige fyller sexton år.
Anknytningen mellan föräldrar och barn i fråga om läkemedelskostnaderna
föreslås ske på samma sätt som beträffande den allmänna sjukvårdsförsäkringen,
d. v. s. i princip mellan fadern och barnen.
Utredningens bedömning av självriskbeloppets storlek har skett på så
sätt att den med ledning av vissa tillgängliga resultat från undersökningar
rörande bl. a. läkemedelskonsumtionens struktur sökt studera den inverkan
olika självriskbelopp och procentandelar kunna ha i kombination med
varandra i olika hänseenden. Av de beräkningar, som utredningen låtit
verkställa för detta studium, har den dragit den slutsatsen, att bland de
olika alternativ som undersökts, två vore att föredraga framför de övriga.
Det ena alternativet (alternativ 1) innebär ett självriskbelopp av 50 kronor
och en procentandel om 10. Även i det andra alternativet (alternativ 2)
utgör självriskbeloppet 50 kronor. Procentandelen i detta alternativ är på
så sätt varierande att den intill ett årligt läkemedelsinköp av 250 kronor
utgör 25 och vid inköp därutöver 0. Såsom motvikt mot den högre procentandelen
har nämligen i alternativet inarbetats ett särskilt högkostnadsskydd;
detta innebär, att den som under året köpt läkemedel till ett sammanlagt
bruttovärde av 250 kronor — för detta har han själv fått betala, först självriskbeloppet
(50 kronor) och därefter 25 procent av resterande 200 kronor
(=50 kronor), tillsammans 100 kronor -- medgives full ersättning
för de kostnader som härefter uppkomma intill årets slut.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr il) år 1965
Vid remissbehandling av betänkandet framkom så delade meningar angående
utredningens förslag, att Kungi. Maj:t inte ansåg det möjligt att
föreslå ändrade regler utan ytterligare bearbetning av materialet. Denna
bearbetning har anförtrotts 1961 års sjukförsäkringsutredning. Enligt direktiven
bör denna med det tidigare utredningsarbetet och remissmaterialet
som utgångspunkt söka finna vägar för en lösning av föreliggande problem.
Liksom tidigare anges huvudlinjen vara, att medborgaren skall beredas
skydd mot att vid sjukdom betungas med alltför stora utgifter för läkemedel
samtidigt som systemet inrymmer möjligheter att hålla totalkostnaderna
för läkemedelsförmånerna på en rimlig nivå. Dessutom framhålles
vikten av enkelhet i administrativt hänseende.
Enligt vad utskottet erfarit har arbetet med översyn av läkemedelsrabatteringen
påbörjats inom sjukförsäkringsutredningen. Betänkande i ämnet
skall, enligt vad som planerats, framläggas i höst.
Remissyttrandena
Medicinalstyrelsen avstyrker, under hänvisning till yttranden som på styrelsens
anmodan avgivits av professorn Sven Hellerström och av statens farmacevtiska
laboratorium, bifall till motionerna. I sitt yttrande uttalar Hellerström
att något medel som botar psoriasis ej finns men att flera olika
medel, däribland synalarkrämen, visat sig kunna ha en gynnsam effekt.
Synalarkrämen har emellertid också i vissa fall haft skadliga verkningar.
Enligt Hellerström förekommer psosiaris i Sverige hos 2,28 procent av befolkningen.
Hellerström anför vidare att vissa eksemsjukdomar kan ge
samma besvär av kroniskt recidiverande karaktär som psoriasis
med dess mången gång avsevärda psykiska påfrestningar. Farmacevtiska
laboratoriet framhåller att flera medel än synalarkrämen visat sig användbara
mot psoriasis och att behandlingen — med hänsyn till uppkommande
terapiresistens — måste individualiseras. Om endast ett läkemedel i terapiarsenalen
kan förskrivas kostnadsfritt, kan detta, menar laboratoriet, innebära
risken att individualiseringen går förlorad.
Svenska psoriasisförbundet anser sig inte kunna ta ställning till vilken
eller vilka mediciner som är lämpligast för behandling av psoriasis men biträder
motionernas syfte att tillförsäkra de psoriasissjuka fri medicin. Förbundet
anför bl. a.
Då förbundet är väl medvetet om de stora direkta och indirekta kostnader
som sjukdomen orsakar de psoriasissjuka främst beroende på den i motionerna
omnämnda bristen på vårdplatser, som medför att huvudparten
av de psoriasissjuka själva måste stå för samtliga kostnader förenade
med sjukdomens behandling, är det styrelsens förhoppning att den i
motionen framförda tanken på kostnadsfria läkemedel måtte vinna statsmakternas
gehör.
Ännu finns ingen reell utredning verkställd om de verkliga kostnaderna
Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1965
7
som de psoriasissjuka åsamkas, men mycket försiktiga beräkningar av kostnaderna
för medicin, smörjtid, väntetid efter smörjning, klädbyte, klädtvätt,
städtid och övrigt, samt väntetiden på apotek och hos läkare, förlorad arbetstid
m. in. ger vid handen att det för varje psoriasissjuk rör sig om flera
tusen kronor per år.
En beräkning av kostnaderna för en normalt psoriasissjuk slutade på
8 000 kronor/år inkl. indirekta kostnader. Medicinkostnaderna i detta fall slutade
på 1 500 kronor/år. Den direkta medicinkostnaden för den genomsnittssjuke
är dock svår att beräkna, men torde i vissa fall vara ännu högre. Förbundet
vill även i detta sammanhang påpeka att sjukdomen i och för sig
väl uppfyller villkoren för fri medicin, då den är både allvarlig och varaktig
samt med lätthet kan särskiljas från andra sjukdomar.
Utskottet
Ersättning för läkemedel, som ordineras av läkare, utgår som en till
den allmänna försäkringen ansluten särskild förmån. Reglerna härom är
intagna i 1954 års förordning angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel. Läkemedlen tillhandahålles på apotek i vissa fall kostnadsfritt
och i andra fall till nedsatt pris. I en av Kungl. Maj:t utfärdad förteckning
anges vid vilka sjukdomar — f. n. aderton till antalet__me
dicin
utlämnas kostnadsfritt och. vilka läkemedel som därvid kommer
i fråga. För urvalet gäller att sjukdomen skall vara långvarig och allvarlig
samt att den under längre tid skall ha behandlats med läkemedel,
som visat sig ha en odisputabelt gynnsam verkan. Dessutom förutsättes
att det använda läkemedlet skall vara specifikt för sjukdomen i fråga.
Prisnedsättningen beträffande övriga läkemedel innebär att den försäkrade,
utöver ett karensbelopp på tre kronor, erlägger hälften av den del av
priset som överstiger karensbeloppet.
I förevarande motioner yrkas att de som lider av psoriasis skall kunna
erhålla läkemedlet synalar kostnadsfritt. Motionärerna framhåller att de
psoriasissjuka ofta har stora läkemedelskostnader och att synalar, som
betingar ett högt pris, torde vara det läkemedel som hittills visat sig mest
verksamt.
Medicinalstyrelsen avstyrker i remissyttrande bifall till motionerna. Styrelsen
hänvisar till att synalar i vissa fall visat sig ha skadliga verkningar
och till att även andra medel kan vara effektiva mot psoriasis. Svenska
psoriasisförbundet, som också yttrat sig över motionerna, biträder motionärernas
syfte att tillförsäkra de psoriasissjuka fri medicin. Förbundet
uppger att läkemedelskostnaderna för eu psoriasissjuk ofta kan uppgå till
1 500 kronor eller mera per År.
Såsom påpekades redan i det År 1959 framlagda betänkandet om läkemedelsrabatteringen
innebär det nuvarande systemet inte nAgon tillfredsställande
lösning för dem som har höga läkemedelskostnader. 1961
Ars sjukförsäkringsu t redning har anföntrotts uppdraget att med del i
8
Andra lagutskottets utlåtande nr iO år 1965
betänkandet framlagda utredningsmaterialet och remissyttrandena däröver
som grund framlägga förslag till utformning av läkemedelsförmånerna.
Enligt vad utskottet erfarit pågår arbetet därmed för närvarande.
Utskottet anser sig kunna utgå från att man härvid söker tillgodose det
angelägna behovet av effektivt stöd till de sjuka som har stora läkemedelskostnader.
Inom utskottet har upplysts att sjukförsäkringsutredningen
uppmärksammat de psoriasissjukas läkemedelskostnader. Det torde därför
kunna förutsättas att möjligheterna att bereda denna grupp fri medicin
kommer att tillvaratagas. Utskottet vill framhålla vikten av att problemet
får en tillfredsställande lösning.
Utskottets uttalanden synes böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
Utskottet får således hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:52 och 11:65, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,
samt
2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 april 1965
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell*,
herrar Lars Larsson, Edström*, fru Nilsson, herr Ottosson* och fru
Olsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru
Ekendahl, herrar Gustavsson i Alvesta, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell,
herr Ringaby och fru Skantz.
" Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965
050841
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:168 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om kostnadsfritt tillhandahållande av visst läkemedel. a1 i texten