Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965
1965-02-18 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1965:5, Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965
1
Nr 5
Utlåtande i anledning au väckta motioner om tilläggspension till
vissa ålderspensionärer m. fl.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 103 i första kammaren av herr Virgin
m. fl. samt nr 124 i andra kammaren av herr Heckscher m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning av frågan om
tilläggspensioner till de ålderspensionärer, änkor och invalider som utan
eget förvållande ställts utanför ATP-systemet eller endast uppbär tjänstepensioner
som är oproportionerligt små, samt att utredningen måtte verkställas
så snabbt, att förslag i ärendet kan föreläggas 1966 års riksdag».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 124.
Gällande bestämmelser m. m.
Lagen om försäkring för allmän tilläggspension trädde i kraft den 1 januari
1960. Reglerna om tilläggspensioneringen finns numera i lagen om
allmän försäkring. Tilläggspensioner började utgivas år 1963.
Tillsammans med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen tillförsäkra
alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd avvägt
i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.
Rätt till tilläggspension kan förvärvas av svensk medborgare och av här
mantalsskriven utlänning. Tilläggspension grundas på arbetsinkomst,
som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger
mellan 4 000 och 30 000 kronor räknat i 1957 års penningvärde. Den pensionsgrundande
inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig
inkomstskatt.
I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig.
Även de nämnda inkomstgränserna skall följa ändringar i prisnivån.
Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den
genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För
full ålderspension fordras 30 pensionsgrundande år. I pensioneringens inledningsskede
har 30-årsregeln i huvudsak ersatts med en 20-årsregel för
dem som är födda åren 1896—1914. För dem som är födda något av åren
1 Rihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 5
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965
1915—1923 fordras i stället för 30 år 21 år för dem som är födda 1915, 22
år för dem som är födda 1916 osv. övergångsreglerna innebär, att personer
som är födda 1914 och senare har möjlighet att förvärva full pension, medan
de som är födda 1896—1913 maximalt kan få så många tjugondelar av
full pension som antalet år fr. o. m. 1960 t. o. in. det då vederbörande fyller
65 år. Pension utgår icke till dem som är födda år 1895 eller tidigare. Jämte
folkpensionen kommer full ålderspension från tilläggspensioneringen att i
stort sett motsvara två tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens
ålderspension kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen
minskas på visst sätt. Den som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år
får å andra sidan en viss höjning av pensionen.
Förtidspension lämnas till den, vilkens arbetsförmåga på grund av invaliditet
är nedsatt med minst hälften. Vid förlust av arbetsförmågan utgår
hel förtidspension med samma belopp som vederbörande skulle erhålla i
ålderspension från 67 års ålder.
Familjepensionen utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension
utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och
att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock
änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpension
utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensioneringens
familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som
den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen
för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka
och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efterlevande
utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension.
I likhet med folkpensioneringen finansieras tilläggspensioneringen enligt
ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan tillskott
av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en betydande
fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erlägges
kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges
egenavgift, vilken benämnes tilläggspensionsavgift. Samma uttagsprocent
tillämpas för arbetsgivaravgift och tilläggspensionsavgift.
Rätt till tilläggspension har börjat intjänas och avgifter erlagts från och
med år 1960.
Försäkringen är i princip obligatorisk, men möjligheter finns till undantagande
från den allmänna tilläggspensioneringen.
Förvaltningen av allmänna pensionsfonden är anförtrodd åt tre styrelser.
Första fondstyrelsen förvaltar de arbetsgivaravgifter som erlägges av det
allmänna, andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare
samt tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och tilläggspensionsavgifter.
I styrelserna skall företrädare finnas för närmast berörda
parter utan att någon parts representanter ensamma har majoritet.
I den principproposition (nr 55) till 1958 års A-riksdag som sedermera
Andra lagutskottets utlåtande nr .5 år 1965
3
efter riksdagsupplösning och nyval — kom att läggas till grund för lagstiftningen
om tilläggspensionering anförde departementschefen beträffande
finansieringsmetod, fondbildning och avgiftsbetalning:
»För finansieringen av nuvarande pensionssystem tillämpas vanligen endera
av två olika metoder. Den ena är den s. k. fördelningsmetoden, vilken
vi känner från vår nuvarande folkpensionering. Varje års utgifter för utgående
folkpensioner bestrides av årets inkomster från de skatte- och avgiftsbetalande.
Någon avsättning till en fond förekommer inte; från ett
tidigare skede finns dock en folkpensioneringsfond på närmare 800 milj. kr.
Samma finansieringsmetod användes för tjänstepensionerna till statens anställda,
vilka betalas av varje års statsinkomster.
Det andra finansieringssystemet är den s. k. premiereservmetoden, som
kort sagt innebär att envar genom avgifter skaffar sig ett tillgodohavande
i en pensionsfond, vilket i sinom tid skall räcka till hans pension. Denna
metod tillämpas framför allt inom det enskilda pensionsförsäkringsväsendet.
De som deltagit i finansieringen av ett enskilt eller offentligt system för
tjänstepensionering med denna senare finansieringsmetod vet, att dess
pensionsförmåner kräver en stor tribut i form av avgifter, antingen dessa
betalas av den enskilde eller av arbetsgivaren. Särskilt höga — för att inte
säga oöverstigliga — blir kostnaderna enligt detta finansieringssystem om
man skall ordna en tillfredsställande pension för den som inte längre är ung.
Inget av de förslag, som lades fram inom pensionsberedningen, avsåg en
renodlad tillämpning av endera av de båda nämnda finansieringsmetoderna.
Förslaget om en lagfäst tilläggspensionering innebar, att man i huvudsak
skulle bygga på fördelningsmetoden. Därmed skulle man vinna, att pensionernas
värdebeständighet kunde garanteras på samma sätt som hittills
skett i fråga om folkpensionerna. Vidare skulle man kunna skapa en ordning,
enligt vilken de utgående pensionerna relativt snabbt når upp till den
eftersträvade nivån utan att avgifterna fördenskull med en gång behöver
bli mycket höga. Av flera skäl, som jag strax återkommer till, måste man
emellertid räkna med att bygga upp en betydande fond. Förslaget innebar
alltså en fördelningsmetod med ett starkt inslag av den fondering, som är
utmärkande för premiereservmetoden.
Erfarenheten lär oss därför, att en finansieringsmetod, som i första hand
bygger på fördelningsprincipen, är den enda som kan leda till det uppställda
målet: ett någotsånär snabbt förverkligande av ett systern med garanterat
värdebeständiga tilläggspensioner av tillfredsställande storlek. Det är i detta
sammanhang av utomordentlig vikt att konstatera, att ingen kategori har
visat sig kunna känna en sådan trygghet för pensionerna och deras värdebeständighet
som folkpensionärerna och statens anställda. Dessa är just
de grupper som redan har sin pensionering grundad på fördelningsmetoden.
De olika förslagen om tilläggspensioneringens ordnande har det gemensamt,
att de medför en stor fondering. I fråga om de förslag som bygger pa
premiereservmetoden är fonderingen eu följd redan av denna teknik. Så är
däremot inte förhållandet i fråga om förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.
Fonderingen enligt detta förslag har samhällsekonomisk syftning. För
det första måste man räkna med ett betydande bortfall av annat pensionssparande,
om man genomför en allmän tilläggspensionering. Det blir ju
2 B i han g till riksdagens protokoll 1969. 9 sand. 2 and. Nr 5
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965
nämligen då inte nödvändigt att på samma sätt som tidigare teckna enskilda
eller kollektiva pensionsförsäkringar eller livförsäkringar eller att
på annat sätt spara för ålderdomen och för risken att förlora sin försörjning.
Företagens avsättningar till pensionsfonder, vilka ofta användes till
finansiering av företagens egen utbyggnad, kommer inte att fortsätta som
hittills. Detta sparande, som användes till investeringar, måste ersättas
med sparande i form av en pensionsfondering. För det andra möjliggör
ett sparande därutöver eu snabbare utbyggnad av produktionsapparaten
och därmed en produktionsökning i framtiden, som kommer alla till godo.
Sparandet bidrar till pensioneringens samhällsekonomiska underbyggnad.
Såvitt jag förstår råder det med hänsyn härtill allmän enighet om
behovet av en stor fondering för framtida pensionsändamål.
Den fond, som skulle byggas upp enligt förslaget om lagfäst tilläggspensionering,
skulle möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen,
så att avgifterna för de utgående pensionerna inte behövde bli
så stora i framtiden som de måste bli om man inte avsätter pengar till någon
fond. Det må här erinras om att antalet åldringar stiger kraftigt under lång
tid framåt. För närvarande ökas antalet personer över 67 års ålder med
omkring 17 000 om året.
I viktiga avseenden visade sig frågan om fonderingen för pensionsändamål
ge upphov till en särskilt livlig debatt och stora motsättningar mellan
företrädare för olika berörda intressen. Med Kungl. Maj :ts medgivande tillkallade
jag därför i april 1957 en grupp sakkunniga med anknytning till
olika fackområden och gav dem i uppdrag att utreda bl. a. vissa frågor, som
hade med pensionsfonderingen att göra. De sakkunniga antog namnet 1957
års pensionskommitté. I en enhällig promemoria med förslag om fondförvaltning
in. in. i samband med en utbyggd pensionering (SOU 1958: 4) har
kommittén den 22 januari 1958 redovisat en del av sitt uppdrag. Utan att
kommittén som sådan på något sätt har tagit ställning till frågan, hur en
tilläggspensionering skall ordnas, har dess promemoria baserats på det inom
pensionsberedningen framlagda förslaget om eu lagfäst tilläggspensionering.
Kommittén framhåller dock att de synpunkter, som den framlägger angående
fonduppbyggnaden och utlåningsformerna, i stora delar är tillämpliga
på varje centraliserad pensionsfond av den storlek det här gäller.
I promemorian pekas på olika metoder, som kan komma till användning
för att motverka det bortfall av sparande, som en omfattande pensionsreform
väntas medföra. Det rör sig här om olika åtgärder på den ekonomiska politikens
och då främst finanspolitikens område. Det framhålles att de ekonomiska
följderna av en pensionsreform inte kan överblickas på förhand
och att man måste räkna med att fortlöpande ompröva sina ställningstaganden
och åtgärder för att möta de svårigheter, som successivt kan uppstå.
Promemorian stärker uppfattningen att en stor fondering, använd för
utbyggnad av våra produktiva resurser i vidaste mening, är behövlig om
man vill skapa en samhällsekonomisk grundval för en avsevärt förbättrad
pensionering.
.lag vill för egen del helt ansluta mig till den i viktiga avseenden eniga
mening, som på flera olika sätt har kommit till uttryck rörande behovet
av en betydande fondering för pensionsändamål och i fråga om fondmedlens
användning. I det föregående har jag understrukit, att en fördelningsmetod
måste ligga till grund för finansieringen, om det uppställda målet
skall nås. Genom att samtidigt skapa en betydande fond närmar man sig
i själva verket premiereservmetoden på den väsentliga punkten, nämligen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965
b
att trygga ett stort sparande. Därigenom blir diskussionen om finansieringsmetoden
för en utbyggd pensionering till en del en strid om ord. Oberoende
av finansieringsmetoden i övrigt kan ju en fond under alla förhållanden
betraktas som ett slags premiereserv — och behovet av en fond vill jag
återigen kraftigt understryka.
Jag utgår från att tilläggspensioneringen skall bekostas med avgifter.
Såvitt jag kunnat finna är det också en allmänt omfattad mening, att
avgifterna för löntagarnas tilläggspensionering bör erläggas av arbetsgivarna.
Inom pensionsberedningen företräddes denna mening såväl av dem, som
föreslog en lagfäst tilläggspension, som av de ledamöter, vilka förordade eu
lösning av tilläggspensionsfrågan huvudsakligen genom kollektivavtal. För
egen del hyser jag ingen avvikande mening.
'' Det ligger i sakens natur, att avgifterna för företagare och andra, som
är sina egna arbetsgivare, skall betalas av dem själva.
Avgifternas höjd bör grundas på en samhällsekonomisk bedömning, som
naturligtvis präglas av ovissheten om framtiden. Avgörande för avgifternas
höjd blir storleken av de pensioner, som betalas ut, och av den pensionsfond,
som man av samhällsekonomiska skäl anser vara motiverad. Denna fond
har, som jag förut sagt, främst två funktioner. Den skall ersätta sådant sparande,
som kommer att falla bort, när man ekonomiskt tryggar befolkningens
ålderdom genom en pensionering av den föreslagna typen. Fonden
skall också innebära ett ökat sparande, som ger utrymme för en högre investeringskvot
inom samhället. Därigenom skall den främja den produktionsökning,
som framtidsförsörjningen— inberäknat pensionärernas standard
— skall bygga på. Fn höjning av investeringskvoten innebär samhällsekonomiskt
en motsvarande inskränkning av vår omedelbara konsumtion.
Avgifternas storlek och fonduppbyggnaden ingår sålunda som viktiga
element i en allmän samhällsekonomisk avvägning, som avser hur vår produktion
skall användas. Vid denna avvägning måste man också ta hänsyn
till andra anspråk, som vi ställer på denna produktion. Då den nu pågående
arbetstidsförkortningen beslöts förra året, rådde allmän enighet om att
kostnaderna för denna form av standardhöjning skulle tas ur den beräknade
ökningen av produktionen. Man valde därför — i enighet — att genomföra
denna arbetstidsförkortning stegvis under åren 1958—1960 med en veckotimme
per år. Arbetstidsförkortningen är ett exempel på de faktorer, som
måste tas med i en allmän samhällsekonomisk avvägning. Givetvis bör det
även beaktas, att pensionsavgifterna kan få återverkningar på utvecklingen
av löner och inkomster.»
Särskilda utskottet anförde beträffande frågan om införande av tilläggspension
för de äldre generationerna i sitt utlåtande nr 1 år 1958:
»Vad angår kravet att systemet skall kunna relativt snabbt ge tillfredsställande
pensioner må framhållas följande. Ingen torde väl bestrida, att det är
den nuvarande äldre generationen som har lagt grunden till det samhälle
som vi har i dag. De äldsta har inte tillfälle att stå kvar i produktionslivet
och tillgodogöra sig den högre inkomststandard, som är ett resultat av deras
tidigare verksamhet. Det är därför rimligt att dessa på pensionssidan får
en ersättning härför. Men att för dem, som redan lämnat förvärvslivet, genomföra
en tilläggspensionering graderad efter förutvarande inkomst är inte
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 är 1965
möjligt. I stället får man tillgodose dem genom en kraftig höjning av folkpensionerna.
Detta har utgjort ett väsentligt skäl för utskottet att förorda
de tidigare behandlade folkpensionsförbättringarna.
Det erbjuder däremot mindre svårigheter att utge tilläggspensioner till
dem. som inom den närmaste tiden uppnår pensionsåldern. Dessa pensioner
kan graderas efter inkomsten under de sista åren före pensionsåldern. Hur
stora dessa pensioner bör göras är en kostnadsfråga. Bland annat med hänsyn
till de stora kostnader, som man tar på sig för folkpensioneringen, synes
det nödvändigt att låta tilläggspensionerna tillväxa först successivt. Tilläggspensioneringen
bör dock bringas till full effektivitet så snabbt som möjligt.
Enligt propositionsförslaget skall i inledningsskedet för full ålderspension
fordras 20 pensionsgrundande år, vilket krav successivt höjes till att avse
.10 år. Detta innebär att de, som går i pension under den första tiden, för
varje år kan förvärva 1/20 i stället för 1/30 av full pension. Full tilläggspension
i form av ålderspension kan enligt förslaget utges vid 1980-talets
början.
Det har uttalats, att de föreslagna övergångsanordningarna skulle innebära
att man oberättigat skjuter över pensionskostnader på kommande generationer.
Vidare har det sagts, att lägre inkomsttagare genom detta system
skulle ge personer i högre inkomstlägen en present i form av för höga pensioner.
Sådana påståenden bottnar i ett betraktelsesätt som är främmande
för den pensionering propositionen avser, i det att kritiken har som utgångspunkt
att var och en skulle bygga upp en pension för sin egen del i enlighet
med premiereservmetoden. Som redan tidigare framhållits begagnas emellertid
i propositionsförslaget en helt annan finansieringsmetod, fördelningssystemet.
Man tillämpar alltså i princip samma system som i folkpensioneringen.
Ingen gör gällande, att dagens folkpensionärer skulle sakna rätt
att få sina folkpensioner höjda trots att de insatser, som de själva en gång
gjort till folkpensioneringen, försäkringsmatematiskt sett inte tillnärmelsevis
motsvarar de förmåner som man vill bereda dem.
Övergångstidens tilläggspensioner enligt propositionsförslaget höjes successivt
så att de för alla pensionärer i samma årskull i princip står i en och
samma proportion till den pensionsgrundande medelinkomsten oavsett vilket
inkomstskikt vederbörande tillhört. Högre inkomsttagare får alltså inte
en större andel av inkomsten i pension än personer med lägre inkomster.
Filläggspensionssystemet fungerar vidare enligt propositionsförslaget i princip
så att avgifterna för olika inkomsttagare går till att betala tilläggspensionerna
åt dem, som tidigare varit i motsvarande inkomstläge. Då man frigör
sig från premiereservtänkandet, förlorar talet om en »överflyttning» av kostnader
mellan olika inkomstskikt sitt verklighetsunderlag. Det torde för övrigt
alldeles oberoende av finansieringsmetoden vara så, att de utgående pensinerna
tas ur det produktionsresultat som frambringas vid den tid då de
betalas ut.
Beträffande avgifternas storlek anförde departementschefen i proposition
nr 100 år 1959:
»Avgifternas storlek blir beroende av dels pensionsutgifterna och dels
fonderingens åsyftade omfattning. Då det synes lämpligt att avvakta erfarenheter
av pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin och lånemarknaden,
har jag i likhet med 1957 års pensionskommitté funnit att avgiftsuttaget
bör fastläggas blott för en period av några år i sänder.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 5 är 1965
i
I reservation Lill särskilda utskottets utlåtande nr 1 dr 1959 anfördes:
»Det framlagda förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—196i enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension
föranleder ingen erinran från utskottets sida. De föreslagna procentsatserna
— 3 procent år 1960 och därefter stegring med 1 procent om året
under de följande fyra åren — ansluter sig till allmänna pensionsberedningens
lägre alternativ och överensstämmer med vad som föreslogs i princippropositionen.
Då försäkringens utgifter under inledningsskedet blir
mycket ringa, kommer effekten av de angivna avgiftsuttagen att bli en icke
obetydlig fondbildning inom ramen för försäkringen. I och för sig kan det
ju sägas att någon fondbildning inte erfordras inom ett pensionssystem
som bygger på fördelningsprincipen. Såsom läget nu gestaltar sig torde emellertid
en viss fondbildning vara motiverad för att motväga det sparandebortfall
— framför allt inom den enskilda försäkringssektorn — som kan
väntas bli en följd av tilläggspensioneringens genomförande. Att närmare
bedöma omfattningen av det sparandebortfall som kan antas inträffa stöter
på synnerligen stora vanskligheter. Det är följaktligen ytterligt svårt att nu
avgöra hur stor fondering inom systemet som skulle erfordras ur nu angivna
synpunkter. Inte minst av detta skäl är det motiverat att, såsom skett i propositionen,
begränsa den tid, för vilken avgiftsuttagets storlek nu bestämmes,
till ett fåtal år. Man vinner därigenom att man, sedan en tid förflutit
och erfarenheter vunnits av det nya pensionssystemets verkningar på samhällsekonomien
i olika hänseenden, kan förutsättningslöst pröva frågan om
avgiftsuttaget för en följande period utan att på något sätt vara bunden av
tidigare ställningstaganden.
Till frågan om fonderingen bör ytterligare anföras, att en fondering i inledningsskedet
kan vara motiverad också av andra skäl än hänsyn till ett
väntat sparandebortfall. Så är även i ett fördelningssystem en viss fondbildning
önskvärd för att utjämna skillnader mellan olika år. I föreliggande fält
är eu fondering även motiverad med hänsyn till den ogynsamma utvecklingen
i fråga om relationerna mellan aktiva förvärvsarbetande och åldringar
som är att vänta under de närmaste decennierna. Ränteavkastningen
på eu inte alltför obetydlig fond kan bli av stor betydelse, när det
gäller att bestrida kostnaderna för de framtida pensionsutbetalningarna. >
Reservationen bifölls sedermera av riksdagen i denna del.
Om procentsatsen för uttag av ATP-avgift anförde chefen för socialdepartementet
i proposition nr 125 till 1965 års riksdag:
»Vid tillkomsten av försäkringen för tilläggspension bestämdes avgiftsuttaget
till försäkringen för de första fem åren, dvs. för perioden 1960—
1964. Uttaget fastställdes efter en skala, som började med 3 procent för
1960 och som därefter stiger med 1 procent om året till 7 procent för 1964.
Statsmakterna har att i år ta ställning till avgiftsuttagets storlek för tiden
närmast efter 1964. Riksförsäkringsverket bar i enlighet med gällande bestämmelser
framlagt förslag rörande avgiftsuttaget för åren 1965—1970.
Fem alternativa förslag föreligger, betecknade A—K. För tiden t. o. in. 1969
innebär alternativ A eu böjning av avgifterna med 1 procent om året, alternativ
B eu höjning med 1 procent vartannat år, alternativ C en höjning
med 0,5 procent varje år, alternativ D en böjning med 1 procent vart tredje
år och alternativ E för tiden t. o. m. 1969 ett i förhållande till 1964 oföränd
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965
rat avgiftsuttag. Verket förordar, efter en bedömning i första hand ur försäkringens
synpunkt, något av alternativen A—C.
Under remissbehandlingen av riksförsäkringsverkets förslag har alla
remissorgan utgått från att ställningstagandet till avgifternas storlek ytterst
måste bli beroende av hur man bedömer behovet av en fondering. De åsiktsdivergenser,
som framkommit rörande det lämpliga avgiftsuttaget, förefaller
till viss del att gå tillbaka på olikheter i uppfattningen om pensionsfondens
syfte.
Detta ger mig anledning att erinra om att det under pensionsdebatten
i slutet av 1950-talet rådde enighet mellan anhängarna av en fördelningsmetod
och anhängarna av en premiereservmetod i fråga om behovet av en
stor fondering för pensionsändamål.
I den principproposition (nr 55) till 1958 års A-riksdag som sedermera —
efter riksdagsupplösning och nyval — kom att läggas till grund för lagstiftningen
om tilläggspensionering framhölls, att en betydande fondering
var motiverad av pensioneringens eget intresse och av samhällsekonomiska
skäl. Fondmedlen skulle, med beaktande av bortfall av annat sparande,
medverka till en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten och därmed
till en produktionsökning. Det framhölls också, att pensionsfonden skulle
möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen så att
avgifterna för utgående pensioner inte behövde bli så stora i framtiden som
de måste bli om man inte avsatte några pengar till en fond. I det sammanhanget
erinrades om att antalet åldringar kunde beräknas stiga kraftigt under
en lång tid framåt.
Enligt min mening har det inte inträffat någonting som bör föranleda en
ändrad grundinställning till fondbildningen inom tilläggspensioneringen
eller till frågan om önskvärdheten att relativt snabbt nå den nivå som är
erforderlig på längre sikt. Valet står då mellan de av riksförsäkringsverket
förordade alternativen A, B eller C.
Från pensionssystemets utgångspunkter kan skäl anföras till förmån för
en fortsatt avgiftsstegring med 1 procent om året enligt alternativ A. Därvid
kan bl. a. pekas på behovet av att säkerställa utrymmet för sådana reformer
inom tilläggspensioneringen som kan bli aktuella. Jag vill erinra
om att en utredning pågår om förbättrade pensionsförmåner för olika
grupper, bl. a. för dem som invalidiserats i unga år.
Å andra sidan är det tydligt att man vid den samhällsekonomiska avvägning,
på vilken ett beslut om avgiftsuttaget också måste grundas, måste ta
hänsyn till sådana omständigheter som pensionsavgifternas återverkningar
på företagens produktionskostnader samt på utrymmet för löneökningar
och standardförbättringar i annan form.
Vid min granskning av det material som föreligger har jag kommit till
slutsatsen att en stegring av avgiftsuttaget under de närmaste åren med 0,5
procent om året enligt riksförsäkringsverkets alternativ C är godtagbar såväl
från pensionssystemets synpunkt som från allmänna samhällsekonomiska
synpunkter. Jag har då särskilt beaktat att tilläggspensioneringen
hittills inte fått sådana negativa återverkningar på annat sparande som man
på många håll räknade med vid pensionssystemets start.
Avgifterna till försäkringen för tilläggspension utgår på pensionsgrundande
inkomst. Räknat på totalinkomst kan det för 1964 fastställda uttaget
7 procent beräknas motsvara ett uttag av 4,6 procent. Vid antagande
av en årlig realinkomstökning på 3 procent och en levnadskostnadsstegring
på 2 procent blir avgiften på totalinkomst enligt alternativet C för 1965 4,9,
Andra lagutskottets utlåtande nr 5 dr 1965
9
för 196G 5,3, för 1967 5,6. för 1968 6,0 och för 1969 6,4 procent. Den årliga
höjningen med 0,5 procent på pensionsgrundande inkomst motsvarar alltså
0,3—0,4 procent på totalinkomsten.
Det fondkapital som kan väntas uppkomma med ett avgiftsuttag enligt
alternativ C är mycket betydande. Med utgångspunkt från antagandena att
levnadskostnaderna årligen stiger med 2 procent och realinkomsterna med
3 procent samt att pensionsfondens medel förräntas med 4 procent har pensionsfonden,
om alternativ C tillämpas, schematiskt beräknats komma att
stiga från 10,4 miljarder kronor år 1965 till 25,3 miljarder kronor år 1969.
Mer upplysande än de absoluta talen är emellertid de relativa. Om den under
gångna år tämligen konstanta relationen mellan bruttoinvesteringar och
bruttonationalprodukt står sig även i framtiden skulle ett avgiftsuttag enligt
alternativ C, under de nyss angivna antagandena, medföra att fondökningens
andel i bruttoinvesteringarna stiger från drygt 9 procent år 1965 till inte
fullt 12 procent år 1969. En fondbildning inom tilläggspensioneringen av
denna storleksordning synes vara väl förenlig med de mera långsiktiga kapitalmarknadssvnpunkter
som bör beaktas i detta sammanhang.
Det torde ha varit förutsatt vid tilläggspensioneringens införande, att
avgiftsuttaget under det nya pensionssystemets uppbyggnadsskede skulle
omprövas med vissa tidsintervaller, som inte borde vara alltför korta. Såsom
nämnts fastställdes avgiftsuttaget första gången för en femårsperiod.
Då det nu från skilda håll begärts att avgiftsuttaget denna gång skall beslutas
endast för två eller tre år har hänvisning gjorts bl. a. till att förslag
är att vänta från allmänna skatteberedningen, vilken kan påverka avgiftsuttaget
inom tilläggspensioneringen. De förslag rörande socialförsäkringens
finansiering, som kan bli ett resultat av överväganden inom allmänna skatteberedningen,
torde dock inte kullkasta den bedömning av den lämpliga
avgiftsnivån med avseende på tilläggspensioneringen som här gjorts. Det
inger betänkligheter att nu frångå den vid pensionsreformens genomförande
förutsatta metoden att vid varje tillfälle fastställa avgiftsuttaget för en längre
följd av år. Jag anser att avgiftsuttaget nu bör kunna bestämmas för en
ny femårsperiod, åren 1965—1969.»
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 4 år 1965 anslöt sig andra lagutskottet
till vad departementschefen uttalat i proposition nr 123 år 1963.
I motion till 1965 års riksdag hemställdes om utredning syftande till eu
förbättrad ATP-pension för de åldersgrupper som nu får ingen eller ringa
del av ATP-pensionen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 68 dr 1965 anförde andra lagutskottet,
som avslog motionen:
»En för pensionsförsäkringar grundläggande princip är bl. a., att de försäkrade
tillkommande förmåner skall beräknas efter storleken av erlagda
avgifter. Detta gäller i huvudsak även inom tilläggspensioneringen. Av denna
anledning kan utskottet inte finna det orättvist, att de för vilka inga avgifter
erlagts till tilläggspensioneringen inte erhåller pension från försäkringen.
Även beträffande de grupper som erhåller tilläggspension under den
tid då pensionssystemet successivt uppbygges är motionärens kritik obefogad,
då dessa pensionärer tillerkännes större förmåner än de i förhållande
till inbetalda avgifter skulle vara berättigade till enligt vanliga försäkringsinässiga
normer. Del torde visserligen vara riktigt, att pensioneringen för
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 7965
de i motionen upptagna åldersgrupperna icke är helt tillfredsställande, men
detta problem synes få lösas på annan väg. Den utbyggnad av produktionsapparaten
och därmed sammanhängande produktionsökning, som är en
förutsättning för pensionssystemet, skulle, enligt utskottets mening, försvåras
om fondmedlen användes på det sätt motionären föreslagit. Därest de
i motionen åsyftade pensionärerna skall tillgodoses får detta ske genom
ytterligare förbättringar inom folkpensioneringens ram. Enligt gjorda uttalanden
synes man kunna förvänta förslag härom till nästa års riksdag.»
Utskottet
Ålderspension från tilläggspensioneringen utgår icke till dem som är födda
är 1895 eller tidigare. De för pensioneringens inledningsskede gällande särbestämmelserna
innebär i huvudsak, att de som är födda åren 1896—1913
maximalt kan få så många tjugondelar av full pension som antalet år fr.o.m.
1960 t.o.m. det då vederbörande fyller 65 år. Samma principer gäller i huvudsak
inom tilläggspensioneringen även för förtidspensionen och genom
änkepensionens anknytning till ålderspensionen och förtidspensionen jämväl
för änkepensionen.
Den allmänna tilläggspensioneringen finansieras enligt fördelningsprincipen
så att varje års utgifter för utgående pensioner bestrides av årets inkomster.
Dessutom uppbygges inom tilläggspensioneringen en fond, allmänna
pensionsfonden. I den principproposition som ligger till grund för lagstiftningen
om tilläggspensionering framhölls, att en betydande fondering
var motiverad av samhällsekonomiska skäl och i pensioneringens eget intresse.
Fonderingen skulle kompensera bortfallet av annat sparande och
därigenom medverka till en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten
och till en produktionsökning. Vidare skulle pensionsfonden möjliggöra en
utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen, så att avgifterna för
utgående pensioner inte behövde bli så stora i framtiden som om man inte
avsatte några medel till en fond. I det sammanhanget erinrades om att antalet
åldringar kunde beräknas stiga kraftigt under en lång tid framåt.
Det särskilda utskott som hade att behandla princippropositionen uttalade,
att den äldre generation som uppnått pensionsåldern vid tilläggspensionssystemets
införande skulle tillgodoses inom folkpensioneringen och att de
som under den närmaste tiden efter genomförandet uppnådde pensionsålder
successivt skulle införas i systemet.
Med de i princippropositionen angivna förutsättningarna har riksdagen
åren 1959 och 1963 fastställt avgiftsuttaget till försäkringen. I den proposition
som låg till grund för sistnämnda beslut anförde departementschefen,
vars förslag till avgiftsuttag fastställdes av riksdagen, att han särskilt beaktat
att tilläggspensioneringen dittills inte fått sådana negativa återverkningar
på annat sparande som man på många håll räknade med vid pensionssystemets
start.
I förevarande motioner hemställes om utredning av frågan om tilläggs
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965
11
pensioner till de ålderspensionärer, änkor och invalider som utan eget förvållande
ställts utanför ATP-systemet eller endast uppbär pensioner, som
är oproportionerligt små.
Motion med i huvudsak samma innebörd som de förevarande var föremål
för utskottets behandling under fjolåret. Utskottet, som avstyrkte motionen,
anförde vid detta tillfälle att en för pensionsförsäkringar grundläggande
princip bl. a. är att de försäkrade tillkommande förmåner skall beräknas
efter storleken av erlagda avgifter. Detta gäller i huvudsak även inom tillläggspensioneringen.
Av denna anledning kunde utskottet inte finna det
orättvist, att de för vilka inga avgifter erlagts till tilläggspensioneringen
inte erhåller pension från försäkringen. Även beträffande de grupper som
erhåller tilläggspension under den tid då pensionssystemet successivt uppbygges
var motionärens kritik obefogad, då dessa pensionärer tillerkännes
större förmåner än de i förhållande till inbetalda avgifter skulle vara berättigade
till enligt vanliga försäkringsmässiga normer. Det torde visserligen
vara riktigt, fortsatte utskottet, att pensioneringen för de i motionen
upptagna åldersgrupperna icke är helt tillfredsställande, men detta problem
syntes få lösas på annan väg. Den utbyggnad av produktionsapparaten
och därmed sammanhängande produktionsökning, som är en förutsättning
för pensionssystemet, skulle, enligt utskottets mening, försvåras om
fondmedlen användes på det sätt motionären föreslagit. Därest de i motionen
åsyftade pensionärerna skulle tillgodoses fick detta ske genom ytterligare
förbättringar inom folkpensioneringens ram.
Utskottet finner ej anledning att frångå sin under fjolåret uttalade uppfattning,
att de av motionärerna aktualiserade spörsmålen bör lösas utanför
tilläggspensioneringens område. Såsom utskottet vid fjolårets behandling
av förevarande fråga ansåg sig kunna förutsätta, har i årets statsverksproposition
aviserats förslag till förbättringar för folkpensionärerna. Utskottet får
därför hemställa,
att förevarande motioner, 1:103 och 11:124, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1965
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand*, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fru Hamrin-Thorell, herrar Kaijser, Erik Filip Petersson, Dahlberg och Axel
Kristiansson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall. Odhe, fru Ekendahl*,
herrar Wiklund, Fredriksson, Sundelin*, Johansson i Skärstad och
Ringaby.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965
Reservation
av herrar Kaijser och Ringaby, vilka ansett
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 10 med orden »Den
allmänna tilläggspensioneringen» och slutar å s. 11 med orden »förbättringar
för folkpensionärerna» bort ersättas med text av följande lydelse:
»I förevarande motioner 1:103 och 11:124 hemställes om utredning av frågan
om tilläggspensioner till de ålderspensionärer, änkor och invalider som
utan eget förvållande ställts utanför ATP-systemet eller endast uppbär pensioner
som är oproportionerligt små.
Utskottet finner den i motionerna aktualiserade frågan vara ett synnerligen
viktigt socialt och ekonomiskt problem, som fordrar en snar lösning.»
b) att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till förevarande motioner, 1:103
och 11:124, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning av frågan om tilläggspensioner till de
ålderspensionärer, änkor och invalider, som utan eget förvållande
ställts utanför ATP-systemet eller endast uppbär
tjänstepensioner som är oproportionerligt små, samt att
utredningen måtte verkställas så snabbt, att förslag i ärendet
kan föreläggas 1966 års riksdag».
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965
650120
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.