Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillvaratagande av den enskildes rätt vid försäkringsdomstolen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 513 i första kammaren av herr Larsson, Thorsten, m. fl. samt nr 617 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.

1965-10-26 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1965:55, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillvaratagande av den enskildes rätt vid försäkringsdomstolen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 513 i första kammaren av herr Larsson, Thorsten, m. fl. samt nr 617 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

1

Nr 55

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillvaratagande

av den enskildes rätt vid försäkringsdomstolen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 513 i första kammaren av herr Larsson,

Thorsten, m. fl. samt nr 617 i andra kammaren av herr Gomér m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning och förslag rörande inrättande

av allmänt ombud eller annan instans, med uppgift att vid försäkringsdomstolen

tillvarata främst de enskildas rätt, samt att i samband därmed måtte

företagas en översyn av besvärs- och underställningsförfarandet i övrigt vid

socialförsäkringsdomstolen».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen I: 513.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket.

Gällande bestämmelser

I samband med beslut av 1961 års riksdag om en mera enhetlig organisation

av socialförsäkringen inrättades som en högsta prövningsinstans

i socialförsäkringsmål försäkringsdomstolen. Denna är högsta instans i

mål om sjukförsäkring, folkpension, tilläggspension och yrkesskadeförsäkring

samt vissa andra ärenden. Enligt lagen den 26 maj 1961 om försäkring

sdomstol sker fullföljd av talan från riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen.

När det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt att en fråga prövas av försäkringsdomstolen eller

eljest särskilda skäl förefinnes för en sådan prövning, kan riksförsäkringsverket

underställa sitt beslut domstolens prövning. Domstolen består

av en president och minst fyra försäkringsdomare, som skall vara lagfarna,

samt minst fyra icke lagfarna ledamöter, vilka skall ha uppdraget som

bisyssla. Domstolen är domför med tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöter.

Prejudikatfrågor kan avgöras i plenum. Förfarandet i domstolen

är icke reglerat i detalj utan det har förutsatts, att domstolen i viss

utsträckning skall kunna på egen hand utbilda en ändamålsenlig process
1

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 55

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

ordning. Genom hänvisningar i lagen gäller i tillämpliga delar vissa bestämmelser

i rättegångsbalken, bl. a. om domare och rättegångsombud,

straff och vite, omröstning och bevisning. Grunddragen i handläggningen

regleras direkt i lagen, varvid bestämmelserna i rättegångsbalken om handläggning

av besvär i hovrätt tjänat som förebild. Försäkringsdomstolen har

emellertid ålagts en betydligt mer aktiv roll i processen än de allmänna domstolarna.

Försäkringsdomstolen skall sålunda verka för att utredningen i ett

mål blir så fullständig som med hänsyn till målets beskaffenhet erfordras.

Domstolen äger också föranstalta om bevisning. Förfarandet i domstolen är

i princip skriftligt men även muntlig handläggning kan förekomma varvid

parterna kallas personligen. Liksom i förvaltningsprocessen i övrigt har part

ej rätt till ersättning för rättegångskostnader. Institutet fri rättegång finns

ej i förvaltningsprocessen. Mindre bemedlade kan erhålla fri rättshjälp genom

rättshjälpsanstalt eller praktiserande jurist enligt avtal med vederbörande

landsting. Sådan rättshjälp står alltså i princip till förfogande vid processen

inom socialförsäkringarnas område. I fråga om vittnen och sakkunniga,

som höres inför domstolen, gäller att enskild part får stå för kostnaden

om han påkallat förhöret.

Då det gäller rätten att fullfölja mål till försäkringsdomstolen finns icke

någon begränsning. Målen kan föras upp till domstolen icke blott besvärsvägen

utan även såsom nämnts genom underställning.

Historik

Frågan om partsställningen i processer som rör socialförsäkringarna har

varit föremål för ingående diskussioner. Socialförsäkringens administrationsnämnd,

vars förslag (SOU 1960: 35) ligger till grund för den år 1961 genomförda

omorganisationen av socialförsäkringens administration behandlade

bland annat även spörsmålet om besvärsrätt för andra än enskilda

parter och diskuterade i detta sammanhang, huruvida det borde finnas ett

allmänt ombud, som i egenskap av representant för försäkringen

kunde överklaga avgöranden i dessa ärenden. Nämnden anförde som sin

åsikt att behovet av ett allmänt ombud för tillvaratagande av det allmännas

intresse minskade i den mån de beslutande organen besatt erforderlig sakkunskap.

Om vidare besvärsrätt tillerkändes dessa organ, ansåg nämnden att

behovet av allmänna ombud blev än mindre.

Vid remissbehandlingen av administrationsnämndens förslag berördes

frågan om besvärsrätt för andra än enskilda parter och om allmänt ombud

med rätt att överklaga beslut i socialförsäkringsmål av besvärssakkunniga,

som framhöll, att enligt administrationsnämndens förslag besvärsförfarandet

väsentligen skulle få karaktär av ett enpartsförfarande. Erfarenheten

gav emellertid vid handen, att utredningen av ett besvärsmål blev mera

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

allsidig och fullständig och garantierna för riktiga avgöranden därmed

större i ett förfarande mellan två motstående parter. Besvärssakkunniga

ansåg det därför böra tillskapas ett institut med allmänt ombud, som

skulle ha till uppgift att inträda som enskilds motpart i besvärsmål och

att överklaga första instansens beslut. I fråga om avgörandena i första

instans framhöll besvärssakkunniga att det självfallet inte kunde bli tal

om en allmän eftergranskning men att besvärsrätt för det allmänna erfordrades

för tillvaratagande av statens intressen på detta stora och ur

ekonomisk synpunkt synnerligen betydelsefulla område och för vinnande

av enhetlig rättstillämpning. Behovet av ett allmänt ombud framstod

för besvärssakkunniga som än mer påtagligt vad avser centralmyndighetens

beslut i besvärsfrågor. I den mån sjukkassorna bestod som ickestatliga

organ, ansåg besvärssakkunniga ur förvaltningssynpunkt intet

vara att erinra mot att ldagorält tillerkändes dem men en sådan klagorätt

tillgodosåg endast i ringa mån behovet av de allmänna och rent statliga

intressenas tillvaratagande i de olika socialförsäkringsmålen. Enligt besv

är ssakkunnigas mening framstod det som klart otillfredsställande, att

i en så kvalificerad instans som den planerade socialförsäkringsdomstolen

inte ha ett tvåpartsförfarande. Även uppbördsutredningen ifrågasatte om

inte behov förelåg av ett allmänt ombud. De statliga intressena syntes nämligen

inte bli tillgodosedda enbart genom de av administrationsnämnden

föreslagna åtgärderna. Enligt uppbördsutredningens mening borde uppgiften

att vara allmänt ombud kunna anförtros någon befattningshavare i

socialförsäkringsverket. Ett ställningstagande till frågan om allmänt ombud

i socialförsäkringsmål kunde ske utan avvaktan på det resultat, vartill

uppbördsutredningen kunde komma. Landsorganisationen fann det

önskvärt, att den officialprövningsrätt, som nu tillkommer försäkringsrådet

inom yrkesskadeförsäkringen, också infördes beträffande övriga socialförsäkringsgrenar.

Som skäl för sådan rätt framhöll Landsorganisationen

intresset av enhetlig lagtillämpning och angelägenheten av att förhindra

rättsförlust på grund av brister i besvärshandlingarna eller deras

för sena ankomst. Tillsynsmyndigheten borde enligt organisationens mening

i tveksamma fall också kunna underställa ärenden.

I fråga om rättegångskostnader vände sig Landsorganisationen i sitt remissyttrande

mot förslaget att part själv skulle bestrida kostnaden för egen

inställelse och för av honom åberopat vittne eller sakkunnig och fann det

ur social synpunkt otillfredsställande, om en försäkringstagares möjligheter

till belysning av ett sakförhållande därigenom skulle begränsas. Landsorganisationen

föreslog därför, att part som var fysisk person skulle tillerkännas

ersättning för dylika kostnader. Liknande synpunkter anfördes av

Rikskommittén för partiellt arbetsföra. Riksförsäkringsanstalten ansåg att

ersättning till sakkunnig, som part åberopat, skulle kunna gäldas av allmänna

medel under samma betingelser som vittnesersättning.

l-f Diluing till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 and. Nr 55

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, anförde i proposition

nr 45 år 1961 i frågan om allmänt ombud:

I samband med förfarandet vid domstolen aktualiseras frågan om b evakande

av det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen.

Administrationsnämnden har velat lösa detta problem genom

att tillägga det organ som beslutar i första instans besvärsrätt. Nämnden

bar dock inte ansett att man borde ge lokal skattemyndighet besvärsrätt

beträffande centralmyndighetens beslut i frågor rörande beräkning av

pensionsgrundande inkomst. Beträffande yrkesskadeförsäkringen föreslår

nämnden, att riksförsäkringsverket och övriga försäkringsinrättningar skall

lia besvärsrätt. Någon invändning kan visserligen inte göras mot att sjukkassorna

har besvärsrätt i sjukförsäkringsärenden och försäkringsinrättningarna

i yrkesskadefrågor. I dylika mål har ju sjukkassorna och försäkringsinrättningarna

ett eget ekonomiskt intresse och de kan därför helt

naturligt inta partsställning. Beträffande övriga ärenden som skall handläggas

av sjukkassorna är emellertid den av nämnden föreslagna anordningen

mindre tilltalande. Väljer man i stället den av besvärssakkunniga

m. fl. förordade utvägen med en särskild partsrepresentation för det allmänna

i socialförsäkringsmål, ett allmänt ombud, får man en

naturlig lösning av problemet. Såsom besvärssakkunniga utvecklat vinner

man åtskilliga fördelar, om på detta sätt processen vid domstolen anordnas

som ett förfarande med två motstående parter. Erfarenheter från andra

håll visar, att utredningen blir fullständigare och alt domstolen får ett

säkrare underlag att bygga sina avgöranden på. För det allmänna är det

också av vikt, att i socialförsäkringens intresse prejudicerande frågor kan

underställas domstolen även av andra än enskilda parter. En särskild

partsrepresentant för det allmänna skulle kunna verksamt bidraga till att

skapa en tillförlitlig och vägledande praxis på socialförsäkringarnas område.

Vad jag nu anfört talar enligt min mening starkt för att processen i

socialförsäkringsmål bör tillföras, åtminstone i högsta instans, en särskild

representant för det allmänna. Emellertid kan betänkligheter resas mot

att i dagens läge ta ett sådant steg utan en närmare undersökning rörande

vilka konsekvenser i olika avseenden, som det skulle föra med sig. Det

synes svårt att på nuvarande stadium med större grad av säkerhet överblicka

hur ett sådant partsförfarande skulle gestalta sig i praktiken. Jag

finner mig fördenskull inte beredd att nu föreslå införande av en särskild

partsrepresentation för det allmänna. Denna fråga bör dock lämpligen

tagas upp vid ett senare tillfälle, sedan större erfarenhet angående besvärsförfarandets

funktion inom det nya socialförsäkringssystemet vunnits.

Om jag inte nu vill förorda en särskild representant för det allmänna

finner jag mig dock böra föreslå andra, mindre ingripande åtgärder som

är ägande att till en del fylla samma syfte. Vad jag härvidlag tänker mig är

införande av möjligheter för riksförsäkringsverket att underställa sina avgöranden

försäkringsdomstolens prövning. Genom en sådan anordning

skulle yppas möjlighet att inhämta domstolens mening i exempelvis fall

av prejudicerande "betydelse eller där tveksamhet yppat sig — måhända

dokumenterad genom skiljaktiga meningar — angående en frågas rätta

bedömning. Jag föreslår således, att i lagstiftningen om allmän sjukförsäkring,

folkpensionering och försäkring för allmän tilläggspension införes

bestämmelser om att riksförsäkringsverket skall äga underställa sina av
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965 5

göranden försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas i högsta instans

eller eljest särskilda skäl förefinnes för sådan prövning. Beslut om underställning

skall fattas i samband med avgörandet i sakfrågan.

Det allmännas intressen synes jämväl i de lokala instanserna kunna bevakas

genom ett underställningsförfarande, här i förening med befogenhet

för centralmyndigheten att självmant ta upp ett lokalt organs beslut till

prövning. Inom den allmänna pensioneringen bör som jag tidigare framhållit

underställningsreglerna utformas så att ett beslut av en pensionsdelegation

automatiskt skall underställas centralmyndigheten så snart ordföranden

eller föredraganden i delegationen antecknat skiljaktig mening till

protokollet. Centralmyndigheten bör vidare i sin tillsynsverksamhet ha

möjlighet att självmant taga upp ett underordnat organs beslut till omprövning.

Beträffande frågan om ersättning för enskild parts rättegångskostnader

anförde departementschefen, att goda skäl talade för att den enskilde borde

ha möjligheter till ersättning för kostnader, som varit motiverade för att

tillvarataga hans rätt. Spörsmålet borde emellertid enligt departementschefen

ses i ett vidare sammanhang. Han hänvisade till att besvärssakkunniga

hade problemen under utredning.

Vid granskning av den nämnda propositionen anförde lagrådet bland

annat:

De fördelar, som skulle vara att vinna om en särskild partsrepresentation

för det allmänna tillskapas, äro enligt lagrådets mening så betydande att

man bör söka genomföra en dylik ordning redan nu. Endast om avsevärda

svårigheter av organisatorisk art skulle lägga hinder i vägen, bör frågan

uppskjutas. Därest reformen tills vidare begränsas till socialförsäkringsprocessen

i högsta instans, synas emellertid inga nämnvärda organisatoriska

svårigheter föreligga att nu införa en dylik partsrepresentation. Detta

kan ske sålunda, att Kungl. Maj :t förordnar en befattningshavare hos riksförsäkringsverket

att såsom allmänt ombud föra det allmännas talan hos

försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål, som avgjorts av riksförsäkringsverket

eller försäkringsrådet; talan bör från hans sida fullföljas i de

fall där det från prejudikatsynpunkt eller eljest av särskilda skäl är av

betydelse att domstolen prövar saken. Denne befattningshavare bör icke

deltaga i avgörandet av socialförsäkringsärenden hos riksförsäkringsverket.

Erforderligt biträde bör lämnas honom av de befattningshavare hos

verket som utses därtill. Någon nämnvärd utökning av personalen hos verket

torde icke behöva föranledas av lagrådets förslag.

Lagrådet förslog vidare all möjlighet skulle införas att ersätta enskild

part kostnad för hörande av medicinskt sakkunnig. En ledamot av lagrådet

föreslog dessutom att enskild part som kallats all inställa sig personligen

inför domstolen skulle kunna få ersättning för resor, uppehälle och

tidsspillan.

I anledning av de gjorda uttalandena anförde departementschefen:

Frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsproccssen

bör prövas sedan någon tids erfarenhet rörande det nya besvärsför
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

farandet vunnits. Jag är inte övertygad om att anordningen med en tjänsteman

hos riksförsäkringsverket som allmänt ombud innebär en lämplig lösning.

Tills vidare bör underställningsförfarandet kunna godtagas som en

ersättning för möjligheten för en särskild representant för det allmänna

att föra upp mål till försäkringsdomstolen. Jag vill därför inte frångå mina

förslag rörande förfarandet i försäkringsdomstolen.

Lagrådet har vidare beträffande rättegångskostnad i mål vid försäkringsdomstolen

förordat, att domstolen skall kunna förplikta motpart att ersätta

part kostnaden för hörande av sakkunnig i medicinsk fråga. En ledamot

bär velat öppna möjlighet för part att få ersättning för personlig inställelse

vid domstolen. Lagrådets förslag skulle i praktiken innebära att ersättning

skulle kunna tillerkännas enskild part av allmänna medel för sakkunnig,

vars anlitande påkallats av honom själv. De skäl som lagrådet andragit till

stöd för sitt förslag har jag som framgår av vad jag yttrade vid lagrådsremissen

förståelse för. En lösning av kostnadsfrågan enligt vad lagrådet

förordat förutsätter att det allmänna regelmässigt står som den enskildes

motpart. Enligt mitt förslag kommer detta att bli fallet blott i vissa mål. Att

låta den enskilde få rätt till kostnadsersättning endast i sådana mål är

uppenbarligen inte lämpligt. Jag vidhåller min tidigare uttalade uppfattning

att ställning inte nu bör tagas till frågan om fördelning av kostnaden

i socialförsäkringsmål. Om det skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter

att möjlighet till kostnadsersättning för enskild part ej finnes, är jag

beredd att upptaga denna fråga till särskild prövning.

Andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 45 år

1961 behandlade propositionen, hade även att taga ställning till motionsyrkanden

av innebörd att det allmännas talan vid försäkringsdomstolen

skulle föras av en särskild representant. Utskottet anförde i denna fråga:

Utskottet delar uppfattningen att det kan vara förenat med vissa fördelar,

om det allmännas intressen i socialförsäkringsprocessen tillvaratas

genom en särskild partsrepresentation. Processen kommer då att föras

mellan två motstående parter, ett system som fått fast förankring i fråga

om processordningen vid de allmänna domstolarna och som alltmera vinner

insteg i förvaltningsprocessen. Detta system anses allmänt skapa de

bästa förutsättningarna för en fullständig utredning och en allsidig belysning

av saken. Det måste också vara av betydande värde att tillströmningen

av besvärsmål till domstolen inte uteslutande blir beroende av överklagande

av enskild part. Inte minst för att försäkringsdomstolen, såsom avsetts,

skall kunna skapa vägledande praxis inom socialförsäkringen bör

man tillse att förutsättningar finns för att målen i domstolen skall utgöra

cn provkarta på de mångskiftande intressekollisioner, avvägningsproblem

och tolkningsfrågor som finns inom socialförsäkringen.

Emellertid anser utskottet i likhet med departementschefen att lösningen

av frågan om en särskild partsrepresentation för det allmänna bör kunna

anstå. Försäkringsdomstolen skall enligt vad som föreslås i propositionen

träda i verksamhet redan den 1 juli innevarande år. Tiden intill dess medger

icke utrymme för de ytterligare överväganden av frågan som erfordras

innan ett definitivt beslut fattas. På grund av vad departementschefen

uttalat anser sig utskottet dock kunna förutsätta, att frågan blir föremål för

förnyad prövning.

I samma utlåtande behandlade andra lagutskottet motionsyrkanden av

innebörd att ersättning till enskild part skulle utgå av allmänna medel,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

7

såvitt inställelsen skedde på kallelse av domstolen. Utskottet anförde att

skäl talade för att part i det avsedda fallet skulle kunna få ersättning. Utskottet

ansåg det emellertid inte lämpligt att ersättningsfrågan bröts ur ett

större sammanhang och avstyrkte därför motionerna.

I den departementspromemoria som ligger till grund för lagen om allmän

försäkring (SOU 1961: 39) föreslogs att underställningsreglerna skulle utgå

och att i stället en partsrepresentant för det allmänna, ett av Kungl. Maj:t

förordnat allmänt ombud, skulle kunna föra ärenden från riksförsäkringsverket

till försäkringsdomstolen.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian uttalade försäkringsdomstolen

vissa farhågor för att ett allmänt ombud skulle rubba jämvikten

i processen, eftersom motparterna till honom ofta skulle vara gamla

eller sjuka människor med små möjligheter att tillvarata sina intressen. I

detta sammanhang påpekade domstolen att det var oklart i vilken mån ombudet

i sin verksamhet skulle se även till de försäkrades intresse. Riksförsäkringsverket

ansåg ej att något behov förelåg av allmänt ombud.

Departementschefen anförde i proposition nr 90 år 1962 med förslag till

lag om allmän försäkring, m. in.

I fråga om besvärsförfarandets gestaltning på denna punkt torde i nuvarande

läge inte de principiella utan de praktiska synpunkterna böra bli

utslagsgivande. Därvidlag är att märka att man ännu inte, såsom underlag

för den närmare utformningen av ett tvåpartsförfarande, hunnit samla

några nämnvärda erfarenheter från socialförsäkringens nya besvärssystem.

Vidare har själva instansordningen inom socialförsäkringen inte fått definitiv

form, eftersom yrkesskadeförsäkringens framtid inte är avgjord.

Dessa synpunkter talar för att man bör bida ännu någon tid innan slutlig

ställning tages till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen.

I förevarande paragraf har därför de föreslagna bestämmelserna

om allmänt ombud fått utgå och i stället underställningsförfarandet

bibehållits.

Vid granskning av lagförslaget vidhöll lagrådet sin tidigare uttalade åsikt

i fråga om allmänt ombud samt uttalade.

Med anledning av vad försäkringsdomstolen yttrat vill lagrådet framhålla

följande. Det är icke något för socialförsäkringen säreget att exempelvis

staten och kommun kunna företräda antingen allmänna eller privaträttsliga

intressen. Svårigheten att avgöra när del allmännas intresse är i fråga bör

icke vara större inom socialförsäkringen än inom andra rättsområden, där

partsrepresentation för det allmänna förekommer. Självfallet är att det skall

åligga allmänt ombud icke blott att bevaka det allmännas rätt utan även att

övervaka att gällande bestämmelser tillämpas riktigt, varvid ombudet skall

tillse att jämväl försäkrads intresse blir tillgodosett.

I samband med riksdagsbehandlingen av den nämnda propositionen

väcktes motioner med yrkande om inträttandet av eu tjänst som allmänt

ombud. Motionerna avslogs i enlighet med vad andra lagutskottet i utlåtande

nr 27 hemställt.

Vid 1963 års riksdag väcktes ånyo motioner med yrkande att allmänt om
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

bud vid törsäkringsdomstolen skulle inrättas. I motionerna yrkades dessutom

att frågan om införande av fri rättegångshjälp för enskild rättssökande

vid försäkringsdomstolen skulle utredas.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 74.

Erfarenhet i någon betydande utsträckning av försäkringsdomstolens arbetsformer

har ännu icke vunnits. Enligt utskottets mening bör ytterligare

erfarenheter avvaktas innan slutligt ställningstagande sker till frågan om

det allmännas partsrepresentation. Med hänsyn härtill kan utskottet icke

biträda motionerna i denna del.

Frågan om fördelningen av kostnaderna i mål och ärenden, som avgöres

av förvaltningsmyndighet, är föremål för utredning av besvär ssakkunniga.

Dessas arbete beräknas kunna avslutas innevarande år. Innan resultatet av

de sakkunnigas arbete redovisats bör enligt utskottets mening ställningstagande

till yrkandet om utredning av frågan om fri rättegångshjälp vid försäkringsdomstolen

icke göras. På grund härav kan utskottet icke heller biträda

motionerna i denna del.

Vid 1964 års riksdag behandlade första lagutskottet i sitt utlåtande nr 25

motioner om rättshjälp i administrativa mål. Med hänvisning bl. a. till att

besvärssakkunniga icke avslutat sitt arbete samt till den då pågående utredningen

om fri rättegångshjälp avslogs motionerna.

Besvärssakkunniga har i maj 1964 avlämnat sitt slutbetänkande Lag om

förvaltnings för farandet (SOU 1964: 27). I lagförslagets 19 kap. lämnas bestämmelser

om gäldande av kostnad in. in. Det föreslås i 1 § att myndighets

kostnad för handläggning av förvaltningsärende skall stanna å det

allmänna och att för part i förvaltningsärende uppkommande kostnad

skall bestridas av parten själv i den mån icke annat stadgas. I 2 § uttalas

emellertid att om enskild part i ärende, som ej väsentligen avser tvist mellan

enskilda parter, haft särskild kostnad för sin medverkan vid utredningen,

må han, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans

art, myndighets åtgörande, ärendets utgång eller annat förhållande framstår

som uppenbart oskäligt att kostnaden bäres av honom, av allmänna

medel erhålla ersättning för kostnaden eller del därav. Även i annat fall

må enligt 2 § för kostnad i besvärsärende, då särskilda skäl därtill är, ersättning

av allmänna medel utgå till enskild part, som vinner bifall till

sin talan. Slutligen sägs i 3 § att i ärende, som väsentligen avser tvist mellan

enskilda parter, part må åläggas att helt eller delvis ersätta motparts kostnad.

Därvid skall i tillämpliga delar 18 kap. rättegångsbalken lända till efterrättelse.

Utredningen om rättegångshjälp har i februari 1965 avgivit sitt betänkande

Rättegångshjälp (SOU 1965: 13). Utredningen har ansett att frågan

om rättshjälp inför administrativa myndigheter — bland dem förvaltningsdomstolarna

— faller utanför det för utredningen utstakade området.

Även vid årets riksdag har väckts motioner om rättshjälp i den admini
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1905

strativa processen Första lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt

utlåtande nr 18 år 1965, instämde i motionärernas önskemål om förbättrade

möjligheter för den enskilde till kostnadsersättning i förvaltningsärenden

och till rättshjälp över huvud. Utskottet hänvisade vidare till de under året

framlagda utredningsförslagen och uttalade, att Kungl. Maj :ts åtgärder bör

avvaktas, innan ytteligare utredning på ifrågavarande områden förordas.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Remissyttrandena

Försäkringsdomstolen anför i sitt yttrande över motionen bl. a.

Enligt domstolens mening föreligger numera sådana erfarenheter av besvärssystemet,

att frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att förbättra

tillvaratagandet av såväl det allmännas som de enskildas intresse vid försäkringsdomstolen

kan prövas. Domstolen tillstyrker därför att denna fråga

upptages till förutsättningslös utredning. Det bör emellertid framhållas att

denna fråga endast är en del av det större problemet om tillgodoseendet av

rättssäkerheten inom socialförsäkringssystemet i dess helhet samt att självfallet

jämväl övriga delar av detta problem bör beaktas.

Enligt riksförsäkringsverkets mening föreligger inte för närvarande anledning

att aktualisera frågan om införande av allmänt ombud. Verket anför

vidare.

Emellertid torde vad som åsyftas i motionerna mindre sammanhänga med

nämnda fråga än med andra spörsmål i samband med prövningen i socialförsäkringens

högsta besvärsinstans. Avsikten med lagförslaget om införande

av ett allmänt ombud har sålunda varit att tillskapa en motpart till den

försäkrade vid processen i försäkringsdomstolen. Visserligen är det, såsom

framhållits av lagrådet, självfallet att det skulle åligga ett allmänt ombud

icke blott att bevaka det allmännas rätt utan även att övervaka att gällande

bestämmelser tillämpades riktigt, varvid ombudet skulle tillse att jämväl

försäkrads intresse blev tillgodosett. Huvuduppgiften för ett allmänt

ombud skulle, såsom riksförsäkringsverket uppfattat förslaget, dock vara

att föra talan mot riksförsäkringsverkets beslut i fall då ombudet finner att

verket beviljat förmån som ej borde utgå samt att inträda som motpart till

försäkrad som besvärat sig över verkets beslut. På grund härav finns anledning

anta, att tillkomsten av ett allmänt ombud skulle öka behovet av

hjälp åt enskild försäkrad vid utförandet av talan i domstolen.

I motionerna synes närmast åsyftas införande av ett särskilt institut för

rättshjälp åt de försäkrade vid försäkringsdomstolen.

Av förarbetena till den nu gällande lagstiftningen framgår att omsorgen

om de försäkrades möjligheter att föra sina försäkringsfrågor under den

högsta instansens prövning spelade stor roll vid utformningen av bestämmelserna.

För att nedbringa kostnaderna för den enskilde har förfarandet i

försäkringsdomstolen gjorts i huvudsak skriftligt och domstolen har ålagts

ett större ansvar för att utredningen i målen blir fullständig och rättvisande

än en allmän domstol vanligen har.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

Ytterligare åtgärder för att underlätta för de försäkrade att föra sin talan

synes väl kunna övervägas. Frågan om rättshjälp vid försäkringsdomstolen

torde dock inte böra lösas isolerat från det långt större problemet om rättshjälp

i förvaltningsprocessen i allmänhet. Detta problem sammanhänger i

sin tur med principerna för fördelning av kostnaderna i mål och ärenden i

förvaltningsprocessen. Förslag i detta ämne har nyligen framlagts av besvärssakkunniga

(.SOU 19G4: 27).

Utskottet

Försäkringsdomstolen inrättades 1961 som en högsta instans på socialförsäkringarnas

område. Mål kan fullföljas till domstolen dels genom besvär

av enskilda parter, dels genom underställning. Förfarandet vid domstolen,

som i princip är skriftligt, utmärkes bl. a. av att särskild partsrepresentation

för det allmänna saknas.

Förevarande motioner syftar till inrättandet av ett allmänt ombud eller

annan instans med uppgift att vid försäkringsdomstolen tillvarata främst

den enskildes rätt. I motionerna hemställes dessutom om översyn av besvärs-

och underställningsförfarandet i övrigt vid försäkringsdomstolen.

Frågor om partsställningen i försäkringsdomstolen har varit föremål för

riksdagens behandling vid flera tillfällen tidigare. Riksdagen har då hänvisat

till att man med hänsyn till den korta tid domstolen verkat borde avvakta

något, innan man tog ställning till problemen. Försäkringsdomstolen

har i sitt utlåtande över motionerna uppgivit, att det numera föreligger sådana

erfarenheter av besvärssystemet, att frågan om vidtagande av åtgärder

i syfte att förbättra tillvaratagandet av såväl det allmännas som det enskildas

intresse kan prövas. Domstolen tillstyrker därför en förutsättningslös

utredning. Riksförsäkringsverket anser att det visserligen icke föreligger

anledning att aktualisera frågan om införandet av ett allmänt ombud, men

att det synes kunna övervägas att införa ytterligare åtgärder för att underlätta

för de försäkrade att föra talan.

Enligt utskottets mening kan det vara befogat att nu närmare granska

de frågor som aktualiserats genom motionerna. Utskottet vill därvid förorda

att problemkomplexet i sin helhet blir föremål för en förutsättningslös

utredning i enlighet med försäkringsdomstolens förslag. Vad utskottet anfört

synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Med hänvisning till

det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

I: 513 och II: 617, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört; samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965

B) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 oktober 1965

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,

fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Edström*, Thorsten Larsson och

Ottosson*;

från andra kammaren: herrar Lundberg, Odhe, fru Ekendahl, herrar

Wiklund*, Fredriksson, Gomér*, Jönsson i Ingemarsgården och Ringaby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650031

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:347 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående tillvaratagande av den enskildes rätt vid försäkringsdomstolen. a1 i texten