Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av §§ 12—/4 i riksdagens år 196b församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket.

1965-11-04 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1965:62, Utlåtande i anledning av §§ 12—/4 i riksdagens år 196b församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965

1

Nr 62

Utlåtande i anledning av §§ 12—/4 i riksdagens år 196b församlade

revisorers berättelse angående verkställd

granskning av statsverket.

Sedan riksdagens år 1964 församlade revisorers berättelse såvitt angår §§ 1,

12—14 och 33 hänvisats till lagutskott, har andra lagutskottet behandlat de

under §§ 12—14 redovisade anmärkningarna.

l:o) Under socialdepartementet, § 12, har revisorerna behandlat vissa

frågor rörande debitering och avräkning av vårdavgifter

vid sjukhus m. m. Se del I, s. 106—114.

Utlåtanden har avgivits av riksförsäkringsverket, statskontoret, Kalmar

läns allmänna försäkringskassa, Malmöhus allmänna försäkringskassa,

Värmlands läns allmänna försäkringskassa, Norrbottens läns allmänna försäkringskassa,

Stockholms allmänna försäkringskassa och Svenska landstingsförbundet.

Se del II, s. 62 och 65—75.

Utskottet. Den som är försäkrad i allmän försäkringskassa äger enligt

särskilt stadgande i lagen om allmän försäkring rätt till viss ersättning för

de utgifter han haft för sjukhusvård. Denna ersättning, som i princip motsvarar

avgiften på allmän sal, är f. n. fastställd till fem kronor för varje

vårddag.

Utbetalning av vårdkostnadsersättning på det sätt som förutsatts enligt

nyssnämnda lagbestämmelse förekommer dock icke i praktiken. Bestämmelsen

tillämpas i stället så, att vederbörande försäkringskassa direkt till

sjukvårdsinrättningen erlägger den avgift som den försäkrade i första hand

själv skulle ha haft att svara för. Detta system medför ett ganska omständligt

förfarande i och för reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan

försäkringskassorna och sjukhusen. För kassornas del kompliceras det

administrativa arbetet ytterligare därav, att den sjukpenning som sjukskriven

försäkrad äger uppbära från försäkringskassa författningsenligt skall

för de dagar han åtnjuter vård på sjukhus minskas med ett belopp av högst

fem kronor och lägst två kronor femtio öre per vårddag.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att något granska den ordning

som nu tillämpas av försäkringskassorna för handhavandet av dessa

ärenden och de möjligheter till förenklingar som eventuellt kan förefinnas.

Revisorerna påpekar inledningsvis att systemet med individuell debitering

av vårdavgiften för varje patient ur administrativ synpunkt kräver så

mycket arbete att det ej står i rimlig proportion till de belopp kassorna er
1

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 62

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965

lägger i sjukvårdsavgifter. Beloppen utgör också endast en ringa del av de

totala sjukhuskostnaderna, vilka har beräknats kunna i extrema fall nå

ända upp till 185 kronor per patient och dag. Det är därför, enligt revisorernas

mening, ett steg i rätt riktning när ett tiotal kassor i samråd med

vederbörande landsting och sjukhus infört en ordning som innebär en mera

schablonartad klumpdebitering, avseende endast antalet vårddagar för viss

tidsperiod, i allmänhet kvartal, och alltså utan att kostnaderna för varje

patient särskilt redovisas. De kassor som tillämpar en sådan ordning har

uttalat att erfarenheterna därav är goda. De risker för felaktiga debiteringar

som systemet medför synes icke vara större än att de mer än väl uppväges

av fördelar i form av minskat arbete. Revisorerna anser det angeläget

att, så länge nuvarande regler för sjukförsäkringen gäller, systemet införes

av flera kassor än vad nu är fallet. Revisorerna förordar därför att

förhandlingar i sådant syfte med landsting och sjukhus, som vissa kassor

överväger eller redan inlett, bör igångsättas respektive fullföljas.

Från försäkringskassornas sida har emellertid, fortsätter revisorerna, även

framförts synpunkter och förslag som avser ändringar i själva grunderna

för avgiftssystemet eller i sättet för uttagandet av avgifterna från kassorna.

Det mest genomgripande av dessa förslag är att sjukhusvården skulle bli

helt avgiftsfri och kostnaderna i stället helt bestridas av sjukvårdshuvudmännen.

En sådan reform skulle, om reduceringen av sjukpenningen samtidigt

slopades, innebära att försäkringskassorna helt frikopplades från befattningen

med kostnaderna för sjukhusvård.

Vad gäller sättet för uttagande av avgifterna inom ramen för det gällande

försäkringssystemet har den tanken framförts, att man skulle övergå till en

sådan ordning för avräkningen mellan kassorna och sjukvårdsinrättningarna

att denna handhaves centralt för hela landet enligt vissa schematiska

principer. Ett dylikt system skulle förete vissa likheter med det som nu

gäller i fråga om ersättningar till apoteken för kostnadsfria och prisnedsatta

läkemedel. Det skulle således i huvudsak innebära, att sjukhushuvudmännen

med lämpligt tidsintervall — månads- eller kvartalsvis — tillställde

riksförsäkringsverket uppgift om antalet vårddagar och på grundval

härav erhöll likvid från verket. Fördelningen av kostnaderna på de olika

kassorna kunde sedan göras efter enkla, lämpligt avvägda principer. I detta

hänseende kommer närmast antalet vårdplatser inom respektive kassaområden

i åtanke, men även andra fördelningsgrunder är tänkbara, t. ex. den

genomsnittliga beläggningen för ett antal år el. dyl.

I flertalet yttranden, framhåller revisorerna, har frågan om den reducering

av sjukpenningen som skall göras vid sjukhusvård berörts. Kassorna

har tämligen enhälligt förklarat att denna detalj i försäkringssystemet bereder

dem avsevärda administrativa besvärligheter. Det har också i något

yttrande sagts att reduceringsbeloppen — lägst två kronor femtio öre och

högst fem kronor — är så små, att de med hänsyn till de korta vårdtiderna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965

och uppsplittringen på ett stort antal poster i vissa fall icke ens torde täcka

kostnaderna för det arbete som deras uttagande kräver. Ett slopande av

reduceringen är ett allmänt önskemål. Uttalanden har bl. a. gjorts av innebörd

att en sådan åtgärd skulle vara ett värdefullt komplement till åtgärder

som avser en förenkling av formerna för reglering av mellanhavandena

mellan kassorna och sjukhusen.

Revisorerna påpekar att 1961 års sjukförsäkringsutredning har i uppdrag

att pröva de nu förevarande spörsmålen. Ur administrativ synpunkt,

framhåller revisorerna vidare, skulle uppenbarligen helt avgiftsfri sjukvård

te sig förmånligast. Revisorerna har emellertid icke ansett sig kunna eller

böra ta ställning till en sådan ordning. Beträffande den föreslagna anordningen

med en central för hela landet administrerad utbetalning av sjukvårdsavgifterna

borde, såvitt revisorerna kunnat bedöma, en sådan ordning

kunna medföra avsevärda administrativa fördelar. En rättvis fördelning av

kostnaderna mellan kassorna borde också kunna åstadkommas. Revisorerna

anser att spörsmålet om ett sådant system utan större dröjsmål bör

upptagas till övervägande av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Utredningens

uppdrag är så omfattande att det torde krävas rätt lång tid innan det

kan slutföras. I direktiven har emellertid uttalats att det är utredningen obetaget

att avge delförslag i särskilda spörsmål. Det synes revisorerna starkt

kunna ifrågasättas om icke förevarande spörsmål är av sådan art, att det

bör prövas i lämpligt sammanhang utan avvaktan på utredningens ställningstagande

till frågan om avgiftsfri sjukvård eller andra för sjukförsäkringssystemet

grundläggande frågor. Därest prövningen ger till resultat att

åtgärder i här ifrågasatt riktning bör vidtagas, torde detta enligt revisorerna

kunna ske utan att ett senare ställningstagande till frågan om ändrade

grunder för sjukförsäkringen föregripes.

Enligt revisorernas mening kan vidare ifrågasättas, om icke de arbetsuppgifter

som föranledes av regeln om reducering av sjukpenningen vid

sjukhusvård är mera betungande och omfattande än som kan anses rimligt

med hänsyn till de avdragna beloppens storlek. Det synes också tveksamt

om motiven för avdragen i dag äger samma giltighet som då de infördes.

Revisorerna finner således de av försäkringskassorna framförda önskemålen

om slopande av reduceringen förståeliga. Det undandrar sig dock revisorernas

bedömande, om möjligen principiella eller andra skäl av avgörande

styrka kan föreligga för bibehållande av reduceringsreglerna, oavsett de betänkligheter

av administrativ art som synes kunna anföras emot dem. Mot

bakgrunden av nu anförda omständigheter finner revisorerna motiverat, att

jämväl förevarande spörsmål i lämpligt sammanhang prövas av utredningen.

De av revisorerna aktualiserade frågorna angående förenkling av formerna

för utbetalning av ersättning för sjukhusvård ingår i sjukförsäk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965

ringsutredningens uppdrag. Enligt direktiven skall utredningen i detta

sammanhang även pröva grunden för att sjukförsäkringen, som nu sker,

svarar för en del av kostnaderna för sjukhusvård genom att patienterna

debiteras vårdavgift, som sedan gäldas av sjukförsäkringen. Fördelarna

och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård skall också undersökas.

Med hänsyn till att problemen redan är föremål för utredning anser sig

utskottet kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.

2:o) Under socialdepartementet, § 13, har revisorerna behandlat frågor

angående de allmänna försäkringskassornas pensionsdelegationer.

Se del I s. 115—127.

Utlåtanden har avgivits av riksförsäkringsverket, statskontoret, medicinalstyrelsen,

Stockholms läns allmänna försäkringskassa, Kristianstads läns

allmänna försäkringskassa, Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa, Västcrnorrlands

läns allmänna försäkringskassa och Norrköpings allmänna försäkringskassa.

Se del II, s. 62—-66 och 76—88.

Utskottet. Enligt gällande föreskrifter skall vissa på allmän försäkringskassa

ankommande ärenden, nämligen sådana som avser förtidspension, invaliditetstillägg

och invaliditetsersättning, behandlas av s. k. pensionsdelegation.

Denna skall bestå av ordföranden i kassans styrelse, som tillika är

ordförande i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två

av landstinget respektive av den stad som utgör kassans verksomhetsomrade

utsedda ledamöter.

Revisorerena har granskat frågan, om den gällande ordningen för handläggning

av dessa ärenden kan anses vara i olika avseenden ändamålsenlig.

Med hänsyn härtill har revisorerna från försäkringskassorna införskaffat

uppgifter beträffande vissa i sammanhanget relevanta spörsmål samt berett

kassorna tillfälle att framlägga sina synpunkter i frågan.

Icke mindre än 19 av samtliga 28 tillfrågade försäkringskassor anser alt

en viss del av de ärenden som för närvarande föredrages i pensionsdelegation

utan olägenhet skulle kunna avgöras på tjänstemannaplanet. Den procentuella

andelen av dylika ärenden uppskattas till i genomsnitt 30 procent

av samtliga delegationsärenden.

Beträffande kostnaderna för pensionsdelegationerna har revisorerna utrett

att ordföranden i tjugotre av kassorna äger uppbära årsarvode av 7 200 kronor.

I de fem övriga kassorna är arvodet 6 000 eller 4 800 kronor. Varje annan

ledamot ävensom suppleant för ordföranden åtnjuter dels årsarvode av

1 800 kronor och dels dagarvode av 60 kronor för varje sammanträde vari

han deltager. Utöver dessa förmåner utgår till ledamot som är utsedd av

medicinalstyrelsen eller suppleant för denne ett arvode av 8 kronor för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 dr 1965 5

varje ärende i vars avgörande han deltagit. Suppleant lör sådan ledamot

som är utsedd av medicinalstyrelsen uppbär årsarvode av 1 200 kronor.

Suppleant för annan ledamot erhåller icke något årsarvode men är berättigad

till dagarvode av 60 kronor för varje sammanträde vari han deltager.

Av de från försäkringskassorna inkomna uppgifterna framgår vidare, att

arvodes- och övriga kostnader per ärende som avgöres i pensionsdelegation

nppgår till ca 31 kronor. Av detta belopp utgör icke mindre än ca 24 kronor

ersättning till båda läkarledamöterna.

Tidsåtgången per ärende i de olika pensionsdelegationerna varierar enligt

utredning ganska avsevärt. Sålunda avgöres exempelvis i Uppsala län i genomsnitt

40 ärenden på ca 45 minuter, medan handläggningen av samma

antal ärenden i Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands

län erfordrar i runda tal respektive 2 timmar 40 minuter, 2 timmar

20 minuter, 3 timmar, 2 timmar 30 minuter och 3 timmar 10 minuter.

Av de från försäkringskassorna inhämtade uppgifterna framgår även, att

förtroendeläkare!! tager del av samtliga ärenden som skall töredragas i pensionsdelegation

i endast åtta kassor, medan han i de övriga 20 kassorna

tager del endast av sådana ärenden som pensionsföredraganden anser tveksamma

eller där eljest medicinsk rådgivning befinnes erforderlig.

I många försäkringskassor torde, enligt vad revisorerna erfarit, pensionsdelegationernas

beslut närmast vara att betrakta såsom en formell bekräftelse

på det avgörande som i praktiken redan träffats på tjänstemannaplanet

av pensionsföredraganden och som finnes upptaget i föredragningspromemorian

såsom förslag till beslut. Pensionsföredragandens beslut bär i de

mera tveksamma fallen oftast fattats efter samråd med kassans förtroendeläkare.

I den mån pensionsföredragandena vinner ökad erfarenhet när det

gäller att bedöma fall av invaliditet torde, såvitt revisorerna kunnat bedöma,

pensionsdelegationerna i allt flera ärenden komma att spela rollen

av enbart kontrollorgan. Revisorerna ifrågasätter om en sådan ordning icke i

många fall är onödigt administrativt betungande och ägnad att fördröja

ärendenas handläggning. De i flera fall avsevärda ärendebalanser som förekom

i försäkringskassorna vid senaste halvårsskifte kan — menar revisorerna

-— sammanhänga med att dylika oförmånliga verkningar redan inträtt.

Revisorerna anför vidare att snabbhet i handläggningen av ifrågavarande

ärenden får anses vara ett angeläget önskemål från i första hand allmänhetens

sida. Ett steg mot en skyndsammare, mindre kostsam och från arbetssynpunkt

rationellare handläggning torde vara att kassornas pensionstoredragande

erhåller vidgad laglig möjlighet att efter samråd med förtroendeläkarna

besluta i vissa helt klara ärenden, såsom fall i vilka ingen tvekan

råder om att hel förtidspension (sjukbidrag) skall utgå eller fall rörande

indragning av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning på grund av att

pensionstagaren blivit intagen på anstalt för stadigvarande vård.

Revisorerna anser att försäkringskassornas pensionsföredragande med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år ISCö

hänsyn till de erfarenheter som dessa numera bör ha förvärvat sedan lagen

om allmän försäkring trädde i kraft den 1 januari 1963 allmänt sett kunna

antagas väl skickade att avgöra, huruvida ett ärende bör föredragas i pensionsdelegation

eller kan avgöras på tjänstemannaplanet efter samråd med

förtroendeläkaren. Någon rättsförlust för allmänheten i de fall ett sålunda

förenklat förfarande tillämpas kan enligt revisorerna ej uppkomma, då ju

den försäkrade har möjlighet att även i dessa fall i vanlig ordning anföra besvär

över försäkringskassans beslut.

Revisorerna anför avslutningsvis, att de omständigheter som framkommit

vid förevarande undersökning talar för att en kostnadsbesparande rationalisering

av handläggningen av vissa ärenden inom de allmänna försäkringskassorna

kan ernås genom att tjänstemännen i kassan lämnas ökad befogenhet

att besluta å kassans vägnar. Möjligheterna till åtgärder i sådant syfte

hör enligt revisorernas mening ingående prövas.

Enligt utskottets uppfattning är det tvivelaktigt om man kan uppnå några

nämnvärda besparingar i kostnader och tid genom de av revisorerna föreslagna

ändringarna för handläggning av vissa pensionsärenden. Utredning

i ärendena måste självfallet göras med samma omsorg oavsett om pensionsföredragande

eller pensionsdelegation skall fatta beslut. Någon besparing

på utredningssidan, som lär vara den mest kostnadskrävande, torde

alltså inte kunna göras. Vad därefter angår ärendenas handläggning i

delegationen är det uppenbarligen så, att de enklare ärendena, även om de

är många till antalet, tar en mycket ringa del av delegationens arbete i anspråk.

Även om de ärenden, som skall avgöras av pensionsdelegation, minskas

till antalet, torde det inte vara lämpligt att delegationerna sammanträder

med längre intervaller än vad som nu är fallet. Någon besparing genom

att sammanträdena blir färre uppnår man således knappast genom

den föreslagna ordningen. Enligt utskottets uppfattning är det dessutom

ur olika synpunkter betydelsefullt att pensionsdelegationerna får ta del av

samtliga ärenden. Till detta kommer svårigheten att avgränsa den kategori

ärenden som skall undantagas från delegationernas prövning. Även andra

skäl talar såsom framgår av remissyttrandena mot en ändring i det nuvarande

systemet. Med hänsyn till det anförda finner utskottet ej någon riksdagens

åtgärd påkallad, vilket utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

3:o) Under socialdepartementet, § 14, har revisorerna behandlat ett spörsmål

i fråga om moderskapspenning. Se del I, s. 128—132.

Utlåtanden har avgivits av riksförsäkringsverket och socialstyrelsen. Se

del II s. 64 och 89.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1!)65

Utskottet. Enligt 12 § lagen om allmän försäkring äger kvinnlig försäkrad,

som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller skulle ha varit inskriven

om hon fyllt sexton år, vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Sådan utgår

med ett belopp av vid enkelbörd 900 kronor och vid flerbörd nämnda

belopp ökat med 450 kronor för varje barn utöver ett. Denna förmån kan

utgå även till andra än svenska medborgare. Som villkor härför gäller, i den

män icke genom konvention mellan Sverige och respektive land annat överen

skommits, att vederbörande skall vara bosatt och mantalsskriven i Sverige

och således försäkrad enligt ovannämnda lag och inskriven hos allmän försäkringskassa.

För dem som erhåller förmånen på grund av konvention upprätthålles

som regel icke kravet på mantalsskrivning.

Revisorerna har erfarit att det på sina håll hävdas den uppfattningen att

det icke sällan förekommer att utländska medborgare beger sig till Sverige

och, under föregivande att de ämnar bosätta sig här, uppbär moderskapspenning

endast för att kort tid därefter lämna landet. För att utröna i vilken

omfattning detta förekommer har revisorerna inhämtat vissa uppgifter från

de allmänna försäkringskassorna.

De lämnade uppgifterna ger vid handen att hela antalet utländska medborgare

som budgetåret 1963/64 erhållit moderskapspenning uppgår till i

runt tal 6 500. Detta innebär att de, bortsett från eventuella flerbörder, skulle

tillsammans uppburit ett belopp av närmare 6 milj. kronor. Till jämförelse

kan nämnas att från försäkringskassorna under år 1963 utbetalats

moderskapspenning eller häremot svarande förmån enligt tidigare regler till

ett belopp av närmare 105 milj. kronor.

Antalet efter barnsbörden utflyttade har uppgivits till i runt tal 220 eller

drygt 3 procent av samtliga som erhållit moderskapspenning. Det må anmärkas

att uppgifterna om antalet utflyttade är något osäkra i vissa fall.

Bl. a. torde sådana som erhållit moderskapspenning på grund av konventionsbestämmelser

enligt vilka mantalsskrivning icke kräves ibland ha utflyttat

utan att försäkringskassan underrättats. Även i andra fall kan utflyttning

ha förekommit utan att kassan fått kännedom härom.

Det är sannolikt, hävdar revisorerna, att det ovan angivna procenttalet är

något lägre än det verkliga. Oavsett detta ger, såvitt revisorerna kunnat bedöma,

det föreliggande materialet icke i och för sig underlag för uppfattningen

att något mera utbrett missbruk skulle förekomma. Beaktas bör även,

framhålles vidare, alt bland de redovisade fallen givetvis kan finnas sådana,

där utflyttningen föranletts av omständigheter som tillkommit efter ankomsten

till Sverige eller efter barnsbörden och således icke varit planerad

tidigare.

Enligt vad revisorerna erfarit kräver försäkringskassa av utländsk medborgare

som önskar erhålla moderskapspenning bl. a. att hon förklarar sig

ämna kvarstanna i Sverige. Hon får vidare lämna kassan uppgifter exem
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1965

pelvis om hur familjen ordnat sin försörjning och sin bostadsfråga i Sverige

och om hur den i övrigt planerat sin existens i framtiden. Det synes revisorerna

svårt att föreställa sig annat än att den prövning varom här är fråga

i stort sett måste få den form den nu har. Humanitära skäl talar enligt revisorerna

också för att prövningen icke göres alltför rigorös.

Avslutningsvis framhåller revisorerna att något utbrett missbruk icke torde

förekomma men att risker för missbruk likväl föreligger. Revisorerna

anser därför angeläget att utvecklingen på förevarande område följes med

uppmärksamhet, så att, därest den skulle gå i en ogynnsam riktning, lämpliga

motåtgärder kan vidtagas utan större tidsutdräkt. Härvid synes det bl. a

enligt revisorernas mening kunna ifrågakomma att undersöka i vad mån

principen om reciprocitet, vilken kan förutsättas vara en av grunderna för

vårt konventionssystem på området, verkligen är genomförd även i vad avser

de närmare villkoren för lämnande av hjälp i de konkreta fallen.

Revisorernas utredning synes ge vid handen att utlänningar ej i någon

påtaglig omfattning missbrukar rätten till moderskapspenning. Utskottet

vill emellertid instämma i revisorernas uttalande, att det är av vikt, att utvecklingen

följs med uppmärksamhet så att åtgärder vid behov kan vidtagas.

Vad i ärendet förevarit har utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

Stockholm den 4 november 1965

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,

herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Erik Filip Petersson’, Hiibinette och

Kilsmo*;

från andra kammaren: herrar Odhe, Gustavsson i Alvesta*, fröken

Sandell, herrar Johansson i Södertälje*, Fredriksson, Ringaby, Jonsson och

Ullsten.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 6500 31

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.