Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

1965-11-04 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1965:64, Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

1

Nr 64

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förvaltningen

av den allmänna pensionsfonden m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tio inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 507 i första kammaren av herr Jacobsson,

Per, samt nr 628 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården

m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 516 i första kammaren av herr Mattsson

m. fl., samt nr 629 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården

m. fl.;

3) de likalydande motionerna nr 529 i första kammaren av herr Sundelin

m. fl., samt nr 621 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl.;

4) de likalydande motionerna nr 532 i första kammaren av herrar Åkerlund

och Lundberg, samt nr 631 i andra kammaren av herr Magnusson i

Borås m. fl.; samt

5) de likalydande motionerna nr 533 i första kammaren av herrar Åkerlund

och Lundberg, samt nr 636 i andra kammaren av herr Magnusson i

Borås m. fl.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 507 och II: 628 har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t begära förslag om sådan ändring av reglementet för

allmänna pensionsfondens förvaltning att återlånerätt får ackumuleras under

fem år och att amorteringstiden utsträcks till 20 år».

1 motionerna I: 516 och II: 629 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhåller att den utredning rörande tilläggspensionssystemets

samhällsekonomiska verkningar, fondförvaltningens framtida utformning

m. in., som 1963 års riksdag begärt, måtte komma till stånd genom cn

särskild utredning med parlamentarisk medverkan».

1 motionerna I: 529 och II: 621 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag angående

en reformering av bestämmelserna för återlån från allmänna pensionsfonden,

så att de mindre och medelstora företagens samt jord- och skogsbru
1

Dihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 64

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1665

kets kreditbehov bättre kan tillgodoses, samt även i övrigt angående allmänna

pensionsfondens möjligheter att aktivt främja näringslivets utveckling».

1 motionerna 1: 532 och 11: 631 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till

Kungi. Maj:t måtte hemställa, dels om förslag till sådan ändring av reglementet

för allmänna pensionsfondens förvaltning att arbetsgivare erhåller

möjlighet att för återlån få utnyttja de ATP-avgifter som inbetalats under

loppet av de fem senast förflutna åren och att återlån skall få ske upp till

75 % av inbetalda avgifter; dels också om eu utredning rörande a) utsträckande

av amorteringstidens längd för återlån till 20 år, b) anpassning av

räntenivån för lånen till kreditinstituten till gängse inlåningsränta».

I motionerna I: 533 och 11: 636 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t måtte med beaktande avvad

i motionen anförts, 1) företaga utredning och framlägga förslag, att arbetsgivare

medgives rätt att — utöver de årliga avgifterna för tilläggspensioneringen

— skattefritt avsätta medel till egen pensionsfond i syfte att

göra pensionsutfästelserna fullt säkra, 2) igångsätta utredning i syfte att —

sedan AP-fonderna nått en med hänsyn till kravet på likviditet och risken

för konjunkturförsämring fullt betryggande storlek och erfarenhet vunnits

rörande storleken av arbetsgivarnas frivilliga avsättningar till egna pensionsfonder

-— begränsa de årliga pensionsavgifterna till AP-fonderna till vad

som erfordras för täckande av fondernas löpande pensionsbetalningar under

året».

I motionerna I: 529 och II: 621 anföres till stöd för motionsyrkandena:

Med utgången av år 1964 uppgick allmänna pensionsfondens samlade behållning

till över 7 miljarder kronor. Enbart under 1964 inflöt i avgifter

2 441,7 milj. Av dessa avgifter tillfördes 656,9 milj. första fondstyrelsens

förvaltning, 1 309,7 milj. andra fondstyrelsen och 475,1 milj. tredje fondstyrelsen.

Till första delfonden hänförs avgifter från stat och kommun. Denne

fonds sammanlagda behållning uppgick vid utgången av 1964 till 2 042,9

milj. Den andra delfonden omfattade en behållning om 3 903,0 milj. och

består av avgifter från arbetsgivare med mer än 20 arbetstagare. Den tredje

delfonden slutligen omfattade 1 335,1 milj. och dit hänföres avgifter från

mindre arbetsgivare och de övriga avgifter, som tillkommer allmänna pensionsfonden.

En granskning av fondens placeringar visar att obligationer dominerar

som placeringsobjekt med 5 654,4 milj., förlagsbevisen redovisas med 400,9

milj., kommunlånen med 723,7 milj. och övriga fordringsbevis svarar för

571,3 milj. Fördelningen på skilda låntagargrupper framgår av nedanstående

tabell:

Placeringarnas fördelning mellan olika låntagargrupper i milj. kr. kontantvärden

och i procent.

I förhållande till fondens totala omslutning har följaktligen återlånen

ganska begränsad betydelse. Orsaken härtill torde främst vara att söka i

de restriktiva bestämmelser, som gäller för återlån ur AP-fonderna. Framför

allt förefaller det som om de mindre företagen med mindre än 20 an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6b år 1965

3

31/10—63

31/12—63

31/10—64

31/12—64

Milj.

Proc.

Milj.

Proc.

Milj.

Proc.

Milj.

Proc.

Statspapper.......

282,2

6,4

453,3

9,1

695,3

10,1

700,1

9,6

Bostadskrediter....

1 951,3

44,2

1 977,7

41,5

2 860,6

41,8

3 021,4

41,5

Jordbruk..........

132,2

3,0

165,9

3,5

235,5

3,4

250,1

3,4

Kommuner .......

593,2

13,4

665,4

14,0

1 002,0

14,6

1 139,5

15,7

Näringslivet ......

1 261,1

28,6

1 312,0

27,5

1 724,3

25,2

1 820,2

25,0

Uti. obl...........

75,4

1,7

75,4

1,6

81,1

1,2

72,4

1,0

Återlån...........

118,8

2,7

129,3

2,7

249,1

3,6

275,8

3,8

Bank o. postgiro ...

0,9

3,2

0,1

4,4

0,1

1,5

—

Summa

4 415,4

100,0

4 764,2

100,0

6 852,3

100,0

7 281,0

100,0

Lån..............

129,8

—

170,0

—

60,0

—

110,0

—

ställda är diskriminerande i de praktiska möjligheterna att utnyttja sin återlånerätt.

I de nu gällande bestämmelserna gäller nämligen att det lägsta

belopp, som genom en kreditinrättning kan återlånas av ett företag, är 500

kr. Det betyder att om de för ett år inbetalda ATP-avgifterna icke uppgår till

1 000 kr., återlån inte kan ifrågakomma. Begränsningen av återlånerätten

till vad som kalenderårsvis inbetalats bidrar till att ytterligare begränsa återlånerältens

reella betydelse.

Det synes därför motiverat att närmare pröva om inte en ackumulering

av återlånerätt för förslagsvis fem år skulle kunna medges och att en sänkning

av minimisumman för återlånerätten, eventuellt en höjning från 50 till

75 procent av inbetalda avgifter och en förlängning av amorteringstiden från

10 till 20 år borde närmare övervägas. De förslag i denna riktning, som tidigare

framlagts, har avvisats under hänvisning till att bestämmelserna ännu

icke varit i kraft tillräckligt länge för att erfarenheter av systemets funktion

skulle ha kunnat samlas.

Förhållandet förefaller nu vara annorlunda. Vissa påtagliga erfarenheter

har vunnits och fonderna har nu en storlek och betydelse som motiverar att

en översyn av återlånebestämmelserna snarast kommer till stånd. Det synes

lämpligt att en utredning av dessa frågor även får uppdraget att närmare

granska principerna för kreditgivningen från pensionsfonderna i stort och

komma med de förslag, som kan anses motiverade i syfte att främja näringslivets

utveckling. Det bör exempelvis vara möjligt att finna former, som möjliggör

att AP-fondens medel kan utnyttjas för en aktiv lokaliseringspolitik

på grundvalen av den lokaliseringspolitiska reform, som riksdagen beslutade

i fjol.

I motionerna I: 533 och II: 636 har till stöd för motionsyrkandena anförts:

Här är icke avsikten att diskutera storleken av avgifterna i och för sig

utan endast huruvida det uppkomna sparandet skall samlas i en jättelik

statlig fond eller om ett lika gynnsamt resultat kan uppnås genom viss decentralisering.

I detta hänseende vill vi till en början erinra om att enligt tidigare lagstiftning

möjligheter förekommit för företag att till särskilda pensionsfonder avsätta

en del av årets vinst för att säkerställa sådana utfästelser om framtida

pension som företagen gjort. Denna fondcring har nu måst upphöra. Eu

minskning av fonderna måste dessutom i vissa fall genomföras genom att

avdrag för utgivna ATP-avgifter ej får ske i deklarationen såvitt medel härtill

ej tagits ur tidigare uppbyggda pensionsfonder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

Trots detta förekommer alltjämt uppbyggnad av ett pensionssparande utöver

det som sker inom AP-fonderna. Vi syftar här på den s. k. PRI-försäkringen.

Genom denna har till svenska arbetsgivareföreningen anslutna företag

byggt upp en pensionsförsäkring för att trygga pensioner utöver dem

som erhålles enligt ATP-systemet. PRI är så uppbyggt att det väsentliga av

nysparandet får stanna kvar hos företagen under den tid då behovet av utbetalningar

enligt systemet inte är så stort. Å andra sidan tillämpas en kollektiv

säkerhet, innebärande att de i försäkringen samgående företagen gemensamt

ansvarar för pensioner inom sådana företag som eventuellt inte blir i

stånd att fullgöra sina förpliktelser.

Enligt vår mening bör prövas, huruvida icke ett liknande system skulle

kunna tillämpas i fråga om ATP-pensionerna och fonderingen däri.

För att tillfredsställande kollektiv säkerhet för åtagna pensionsförpliktelser

skall uppnås bör företagens skilda intersseorganisationer såsom SAF,

RLF, SHIO m. fl. organisationer engageras i ett dylikt system.

Låt oss för att exemplifiera vår tankegång antaga, att ett visst år erfordras

avgifter på 3 % för att täcka de utgifter AP-fonderna har under detta år.

Låt oss vidare antaga att avgiften detta år med nuvarande ordning av riksdagen

är fastställd till 10 %. Den kostnad som då bör belasta ett företag

skall på grundval av riksdagens beslut utgöra så stort belopp som motsvarar

10 %. För AP-fondens del behöver emellertid som nämnt inkomsten ej uppgå

till mer än 3 %. För det fall att skillnaden mellan dessa avgifter — alltså

motsvarande 7 % — på ett betryggande sätt avsättes inom företaget för att

tagas i anspråk vid den tidpunkt då AP-fondens utgifter stigit, nås å ena

sidan samma totala sparande och å andra sidan samma trygghet för pensionstagarna

som enligt nuvarande system.

Vi ifrågasätter inte att ett sådant system skulle kunna tillämpas individuellt

för varje arbetsgivare. I så fall skulle nämligen riskerna för ett kanske

betydande avgiftsbortfall föreligga i den mån olika företagare komme på

obestånd. I stället bör man såsom nu är fallet beträffande PRI göra det möjligt

för olika sammanslutningar av företag att kollektivt svara för ett sådant

system. Det förekommer i vårt land många sammanslutningar för olika

branscher inom näringslivet som har den omfattning och den ekonomiska

styrka att de kollektivt kan stå såsom garanter för att medlemmarnas pensionsutfästelser

blir infriade.

Självfallet måste man dock räkna med att — även om nya sådana organisationer

skulle bildas — det ändå skulle finnas ett betydande antal arbetsgivare

som stode utanför sådan organisation. Troligen kunde dessa ej inordnas

i det av oss diskuterade systemet. För dem finge man då tillämpa det

nuvarande systemet och låta dem direkt till AP-fonderna inbetala den avgift

som riksdagen för året fastställt, enligt exemplet ovan, alltså 10 %.

Vi har här antytt huvuddragen av det system vi vill förorda. Vissa problem

som skulle möta vid en omläggning har vi ej gått in på. Det är icke möjligt

att utan en genomträngande undersökning få klarhet i alla olika avseenden.

Vi förordar att en sådan utredning kommer till stånd.

Då det är av yttersta vikt att pensionssystemet kompletteras med åtgärder

som ger systemet den högsta grad av säkerhet förordar vi sålunda att

arbetsgivare — inom större såväl som mindre företag — får rätt att till egen

pensionsstiftelse göra avsättningar upp till visst maximibelopp per år. Maximibeloppet

bör vara den mot pensionsförpliktelserna svarande genomsnittliga

verkliga årskostnaden enligt försäkringsmatematiska beräkningar och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965 5

avsättningen under året kunna uppgå till skillnaden mellan detta maximibelopp

och de avgifter arbetsgivaren har att inbetala för sina anställda.

Bestämmelser angående fondernas avskiljande och angående säkerställande

av dessa bör utfärdas i analogi med vad som hittills gällt i fråga om pensionsavsättningar

inom eget företag.

I övrigt får utskottet, beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd

för sina yrkanden, hänvisa till motionerna 11:628, 11:629, 11:621, 11:631

och II: 636.

Gällande bestämmelser m. m.

En särskild förvaltning är anordnad för den av avgifterna till försäkringen

för tilläggspension uppbyggda allmänna pensionsfonden. Enligt reglementet

den 28 maj 1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning

skall fondförvaltningen handhavas av tre styrelser. Första fondstyrelsen

förvaltar avgifter erlagda för statens och kommunernas anställda,

andra fondstyrelsen avgifter erlagda för anställda i enskilda företag med

minst 20 arbetstagare och tredje fondstyrelsen avgifter för anställda i företag

med mindre än 20 anställda ävensom de egenavgifter, vilka erlägges för

inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Varje fondstyrelse består av nio av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Alla

ledamöter, utom ordföranden i varje styrelse och två av de andra ledamöterna

i första fondstyrelsen, utses efter förslag av organisationer, som företräder

försäkrade och avgiftsbetalare. Närmare bestämmelser om vilka organisationer

som har förslagsrätt finns i en kungörelse den 28 maj 1959

(nr 319).

Fondens tillgångar skall enligt reglementet för fondens förvaltning placeras

dels i vissa slag av obligationer och skuldförbindelser, dels såsom lån till

kreditinrättningar. De kreditinrättningar, som kan få låna pengar av fonden,

är riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirot, sparbank, centralkassa

för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan

samt annan av Konungen godkänd kreditinrättning.

Förutsättning för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är alt

inrättningen i sin tur utlånat motsvarande belopp till den som erlagt pensionsavgift

och att den erlagda avgiften uppgår till minst dubbelt så mycket

som lånet. Lägsta belopp som kreditinrättning på detta sätt får återlåna är

500 kronor. Det betyder, att om de för ett år inbetalda pensionsavgifterna

inte uppgår till 1 000 kronor återlån inte kan komma i fråga.

Räntan på lån från fonden till kreditinrättningen skall i regel med en halv

procent överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta. Några bestämmelser

om vilken ränta som skall tillämpas mellan kreditinrättningen

och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter finns inte, utan räntans

storlek är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.

Likaså beror del på överenskommelse mellan kreditinrättningen och den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

enskilde om något lån över huvud taget skall ske. Denna fråga får kreditinrättningen

pröva efter bankmässiga grunder, eftersom banken har att

själv stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.

Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år.

Rätten till återlån på grund av avgiftsinbetalning uppstår först året efter

avgiftsbetalningen.

I promemoria med förslag om fondförvaltningen m. m. i samband med en

utbyggd pensionering (SOU 1958: 4) utgick 1957 års pensionskommitté i

stort sett från allmänna pensionsberedningens förslag om en författningsreglerad

påbyggnad av folkpensioneringen, ehuru kommittén därmed inte

tog ställning till de olika alternativ för tilläggspensioneringens ordnande

som framförts inom beredningen.

Kommittén förutsatte således, att en fondbildning i överensstämmelse med

det nämnda förslaget rörande författningsreglerad tilläggspensionering borde

komma till stånd bl. a. för att motverka bortfall av annat sparande. Vid

utformningen av förslag om pensionsfondens organisation och verksamhetsformer

hade kommittén låtit sig ledas av vissa allmänna önskemål. Pensionsfonden

borde enligt kommitténs mening ha en självständig ställning i

förhållande till staten och de avgiftbetalande och den borde förvaltas med

hänsyn till intresset av bästa möjliga avkastning och betryggande säkerhet.

Kommittén ville, i likhet med förslagsställarna bakom allmänna pensionsberedningens

förslag till lagfäst tilläggspensionering, undvika uppbyggandet

av en stor kreditorganisation, som fördelade krediterna mellan ett stort antal

slutliga låntagare. Vidare ansåg kommittén, att fondens utlåning ej ensidigt

borde gynna vissa låntagare utan i stället smidigt anpassas till de växlande

kreditbehoven. Formerna för fondmedlens utlåning borde inte minska

kreditpolitikens verkningsmöjligheter, och de möjligheter som kunde finnas

för att låta fondbildningen bidraga till utvecklingen av en väl fungerande

kreditmarknad borde tillvaratagas.

Kommittén diskuterade till en början frågan om en uppdelning i

flera fonder och anförde att om en sådan uppdelning drevs tillräckligt

långt de flesta problem, som en stor, centralt förvaltad fond gav upphov

till, skulle kunna elimineras. En uppdelning efter näringsgrenar och

branscher — den ur praktisk synpunkt naturliga metoden -— skulle emellertid

alltför lätt urarta till ett kvoteringssystem genom att delfonderna i första

hand tillgodosåg den egna branschens kreditbehov, övervägande skäl talade

enligt kommitténs mening för en viss, begränsad uppdelning av pensionsfonden.

Kommittén förordade därför, att fondmedlen fördelades på tre delfonder.

Till den första, kallad A-fonden, skulle föras de av staten och kommunerna

erlagda arbetsgivaravgifterna, till den andra, B-fonden, övriga arbetsgivaravgifter,

och till den tredje, C-fonden, egenavgifterna från icke-löntagare.

Varje fond skulle förvaltas av en styrelse med av Konungen förordnade leda
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr (>''i år 196Ö

möter. A- och B-fondernas styrelse föreslogs bestå av nio ledamöter, varav

tre utsedda efter förslag av löntagarorganisationer och tre efter förslag av

organisationer representerande berörda arbetsgivare. C-fondens styrelse föreslogs

få sju ledamöter, varav fyra skulle utses efter förslag av organisationer,

som företrädde de till denna fond anknytna försäkringstagarna.

I fråga om placeringen av fondmedlen diskuterade kommittén

i huvudsak fyra olika metoder. Enligt den första, specialdestinationslinjen,

skulle fondmedlen användas för några få allmänt accepterade ändamål, t. ex.

bostads- och energiförsörjning. Utlåningen för dessa ändamål skulle kunna

ske i för pensionsfonden lämpliga former. Kreditmarknaden i övrigt skulle

avlastas och utvecklas friare än eljest. Kommittén fann emellertid, att de

invändningar som kunde anföras mot denna lösning var alltför starka för att

specialdestinationslinjen skulle kunna rekommenderas.

Som en annan lösning anfördes bankinstitutslinjen, innebärande att existerande

bankinstitut (affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit)

utnyttjades som mellanhänder, t. ex. genom att fondmedlen insattes

på något slags inlåningsräkning. Härigenom skulle flera av de av kommittén

inledningsvis uppställda önskemålen kunna tillgodoses. Någon stor utlåningsorganisation

skulle inte behöva byggas upp för pensionsfondens del,

eftersom bankinstitutens rikt förgrenade organisation skulle öppna fondens

resurser för alla låntagargrupper och medföra en hög grad av dencentralisering

av de beslut som var avgörande för fondmedlens fördelning. Mot dessa

fördelar stod emellertid enligt kommitténs uppfattning vissa påfallande

nackdelar. Pensionsfonden utgjorde sålunda i hög grad en ersättning för det

sparande, som hittills via försäkringsbolagen tillförts kapitalmarknaden.

Under den framtid som kunde överblickas var det, framhöll kommittén, nödvändigt

att fondmedlen i mycket stor utsträckning utlånades i kapitalmarknadsmässiga

former för att undvika en alltför påfrestande omställning av

det svenska kreditsystemet. Om bankinstitutslinjen valdes, skulle detta sannolikt

för affärsbankernas del framtvinga en omvandling i riktning mot

mera långfristig utlåning, som ingav betänkligheter och som i varje fall

fordrade ytterligare överväganden. Bankerna skulle vidare kunna bli alltför

beroende av fondledningens dispositioner. Detta skulle visserligen kunna

undvikas genom en automatisk fördelning av fondmedlen mellan instituten,

men det syntes svårt att finna en rimlig metod härför. Av dessa och

andra skäl fann sig kommittén inte kunna tillstyrka att denna linje lades

till grund för fondens kreditgivning.

Kommittén dryftade därefter som en tredje placeringsmetod återlånclinjen.

Enligt denna, som framförts i det inom allmänna pensionsberedningcn

framlagda förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen genom frivillig

pensionsförsäkring, skulle pensionsavgifterna kunna återlånas av dem som

erlagt desamma. Återlånelinjen hade, framförde kommittén, motiverats som

ett naturligt sätt att decentralisera och så att säga automatisera fondens ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

lärling, så att krediterna leddes till de företag som genom avgiftsinbetalningar

och bortfall av möjligheterna att göra avsättningar till pensionsstiftelser

fick försämrade finansieringsmöjligheter. Kommittén tog emellertid bestämt

ställning mot en helt automatisk återlåning. Lån borde enligt kommitténs

mening endast utgå efter en kreditvärdighetsprövning. Inte heller i övrigt

lann kommittén en längtristig och omfattande återlåning utgöra en lämplig

kreditgivningsmetod. Genom en sådan återlåning skulle de finansiella

resurserna fördelas på ett irrationellt sätt, och vissa låntagargrupper skulle

orimligt gynnas. Vidare skulle kreditmarknaden bindas och hindras att

fungera etfektivt. Kommittén föreslog därför en begränsad återlånerält,

avsedd att överbrygga anpassningssvårigheter för företagen. Enligt detta

förslag skulle bankinstituten utnyttjas som kreditförmedlare och de med

återlånen förenade riskerna skulle vila på dem.

Den fjärde metoden för fondutlåningen, obligationsmarknadslinjen, som

kommittén törordade jämsides med en på sätt nyss sagts anordnad återlåning,

innebar att fondmedlen placerades i obligationer och förlagsbevis.

Kommittén motiverade sitt ställningstagande med att låntagarna på marknaden

för obligations- och förlagslån var antingen stora och välkända slutliga

låntagare, såsom staten, kommuner, kraftverk och stora industriföretag

eller också hypoteksinstitut. Härigenom befriades fonden från behovet alt

bygga upp en stor organisation för kreditprövning utan att därför taga

olämpliga risker. Ytterligare garantier låg i den kontroll som sedvanemässigt

utövades av den eller de affärsbanker, som deltog i emissionen av

obligations- och förlagslån, och i det förhållandet att lånen måste fylla

marknadens krav för att kunna placeras. Kommittén anförde, att det mot

obligationsmarknadslinjen kunde invändas, att den skulle stänga tillgången

till fondens resurser för medelstora och mindre företag och speciellt för

dem, som inte förfogade över säkerheter av den typ som traditionellt låg

till grund för obligationslån. Kommittén fann därför angeläget, att möjligheterna

för en utbyggnad av kapitalmarknaden, t. ex. genom nya hypoteksinstitut

med nya verksamhetsformer, ingående prövades så snart som

möjligt.

Pensionskommitténs förslag om fondens utlåningsformer innebar sammanfattningsvis,

att fondmedlen skulle placeras i fullgoda obligationer eller

förlagsbevis, varjämte för A-fonden kommunlån skall utgöra en godkänd

placering. Fondernas för rörelsens behov nödvändiga kassamedel skulle vara

insatta på räkning i riksbanken. Avgiftsbetalare till B- eller C-fonden skulle

av affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller riksbanken

kunna erhålla återlån motsvarande 50 procent (första avgiftsåret 40 procent)

av avgifterna. Återlånen skulle amorteras på högst 5 år, i vissa fall då

inleckningssäkerhet förelåg på högst 10 år. Kreditvillkoren i övrigt bestämdes

av kreditinrättningen, som i sin tur från pensionsfonden skulle äga erhålla

ett lika stort lån, löpande med en räntesats som med en halv procent

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

översteg bankinstitutens högsta inlåningsränta. Kreditinrättningen skulle

vara ansvarig för att lånet återbetalades till fonden oavsett om inrättningens

låntagare fullgjorde sina förpliktelser eller ej.

Kommittén förordade, att ett förnyat ställningstagande till fonduppbyggnaden

skedde under senare delen av 1960-talet. Därvid borde enligt kommitténs

mening även utlåningsformerna tagas under ytterligare övervägande

och revideras i den mån de då vunna erfarenheterna gav anledning härtill.

Om fondmedlens förvaltning anförde föredragande departementschefen i

proposition nr 100 till 1959 års riksdag:

»Beträffande fondförvaltningen uttalade jag i princippropositionen min

anslutning till de allmänna grunderna i 1957 års pensionskommittés förslag

i ämnet. Eftersom remissbehandlingen av förslaget ännu inte var avslutad

vid liden för propositionens avlämnande, gjorde jag dock en reservation

för det fall, att det vid remissbehandlingen av förslaget kom fram

nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter. Vidare förutskickade

jag, att ett inlemmande av företagarna i tilläggspensioneringen kunde föranleda

modifikationer i kommittéförslaget.

Remissbehandlingen av pensionskommitténs förslag har visserligen inte

givit mig anledning att frångå uppfattningen att uppbyggnaden av fondförvaltningen

till sina huvuddrag bör ske efter detta förslag. I syfte att

tillmötesgå olika i remissyttrandena och i den allmänna debatten framförda

önskemål har jag emellertid vid utformningen av reglementet för pensionsfonden

gjort ett flertal ändringar i förhållande till kommittéförslaget.

Förvaltningen av pensionsfonden bör enligt min åsikt inte innebära en

maktkoncentration — vare sig för statliga eller för andra intressen.

I enlighet härmed föreslås, att förvaltningen skall delas upp på flera

fondstyrelser. I dessa fondstyrelser skall företrädare finnas för närmast berörda

parter utan att någon ensam har majoritet. En sådan maktfördelning

torde vara i princip väl jämförlig med den som kunde tänkas råda, om en på

privat väg fullt utbyggd pensionering ägde rum i ett mindre antal stora

företag.

Enligt mitt förslag skall fonden förvaltas av tre särskilda styrelser.

Första fondstyrelsen skall omhänderha förvaltningen av de arbetsgivaravgifter,

som erlägges av arbetsgivare, vilka företräder det allmänna, främst

staten och kommunerna. Andra fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter,

som inflyter från enskilda, stora och medelstora arbetsgivare, varmed avses

arbetsgivare med minst 20 årsarbetare. Tredje fondstyrelsens förvaltning

gäller dels arbetsgivaravgifter från sådana enskilda arbetsgivare, som sysselsätter

färre än 20 årsarbetare, och dels de egenavgifter, som företagare

in. fl. har att erlägga.

Av pensionsfonden beräknas omkring 2/10 komma att förvaltas av första

fondstyrelsen, omkring 5/10 av andra fondstyrelsen samt omkring 3/10

av tredje fondstyrelsen. En sådan uppdelning har enligt min mening den

fördelen i förhållande till kommitténs förslag, att man undviker att eu av

förvaltningsenheterna får disponera över huvudparten av fonden. Vidare

sammanföres under en och samma fondstyrelse — den tredje — de avgiftsmedel,

som i praktiken huvudsakligen hänför sig till småföretagarna. Medan

kommittéförslaget innebar, att avgifter som en och samma person erläggcr

för sin egen och sina anställdas del skulle hållas åtskilda i förvall
liihang

till riksdagens protokoll 1965. .9 samt. 2 avd. Nr 64

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

ningshänseende, kommer dessa medel med mitt förslag att regelmässigt

omhänderhas av ett och samma organ. Detta har synts mig motiverat av den

intressegemenskap som här föreligger.

Varje fondstyrelse skall ha 9 ledamöter och lika många suppleanter.

Första fondstyrelsen består av 3 ledamöter för staten, 3 för kommunerna

och likaledes 3 för löntagarnas organisationer. I andra fondstyrelsen får

staten 3, arbetsgivarnas organisationer 3 och löntagarnas organisationer

också 3 ledamöter. I tredje fondstyrelsen företrädes staten av 3, arbetsgivarnas

organisationer av 2, löntagarnas organisationer av 2 och självständiga

företagares organisationer av 2 ledamöter. Som synes får statens

representanter inte avgörande inflytande i någon fondstyrelse.

Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.

Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god

avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas

under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en

vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning.

I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av

fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.

Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita

banker och andra kreditinstitut.

Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit

från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var och

en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka

återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma

till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid

40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna

uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen

till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån får

överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då återlånen

är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det

synas naturligt, att endast lån av något större omfattning skulle komma i

fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag emellertid att lånegränsen

sättes så lågt som vid 500 kr. och att företagare därjämte skall

kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och sina anställda för att

komma över denna gräns.

Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande

belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter

som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget

innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bl. a. att räntan, om inte

bunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta allmänt

förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter in

penningmedel.

De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse

med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver

förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,

nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl.

och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor

för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som

nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt

min mening här kunna komma i fråga.

De regler, som jag föreslår för utlåningen av medel från allmänna pensionsfonden,

innebär att större delen av fondmedlen kommer att tillföras

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 6b år 1965

kapitalmarknaden, dvs. utnyttjas för lån till bostäder och lån till kommunernas,

statens och näringslivets långsiktiga, kapitalkrävande investeringar.

Slutligen vill jag här framhålla att principen, att försäkringens intressenter

skall utöva inflytande på fondförvaltningen men att denna som helhet

skall stå neutral i förhållande till speciella intressen, även avspeglas i reglerna

om revision av fondstyrelsernas förvaltning.

Enligt förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skall

reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning fastställas av

Konungen med riksdagen.»

Förslaget till reglemente angående allmänna pensions fondens förvaltning

godtogs av 1959 års riksdag i väsentligt oförändrat skick.

Frågor om ändringar i reglerna för fondkapitalets placering har tidigare

varit föremål för riksdagens bedömning. I motioner till 1960 års riksdag

yrkades således liberalare regler i fråga om möjligheterna att använda pensionsmedlen

för företagens kapitalförsörjning.

1 sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 anförde andra lagutskottet:
Bestämmelserna

om återlån av inbetalda avgifter antogs så sent som i fjol

och har endast varit i tillämpning sedan årsskiftet. Innan erfarenheter vunnits

av deras verkningar i olika hänseenden, bör de inte ändras. Det kan härvid

erinras om att man vid utarbetandet och antagandet av bestämmelserna

förutsatt att en omprövning av dem kunde bli erforderlig vid slutet av 1960- talet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl biträda de i motionerna

1:448 och 11:551, 1:461 och 11:579 samt 1:462 och 11:549 framställda

önskemålen om liberalare återlåneregler.

Även 1961 års riksdag hade att taga ställning till motionsyrkanden med

samma syfte. Yrkandena avslogs under motivering att erfarenheter ännu icke

vunnits av de nuvarande reglernas verkningar (andra lagutskottets utlåtande

nr 56).

Frågan om återlånereglerna behandlades i anledning av motioner även av

1962, 1963 och 196b års riksdagar. I sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 13 år 1962 anförde andra lagutskottet bland annat.

Det i motionerna I: 295 och II: 862 väckta förslaget alt företagarna skall få

betala ATP-avgifterna med revers skulle, såsom riksförsäkringsverket framhållit

i sitt remissyttrande, kunna leda till avsevärda förluster för fonden

om inte full garanti förelåg för reversernas betalning. Avgifter inbetalas av

omkring 350 000 personer. En prövning och kontinuerlig kontroll av dessas

kreditvärdighet skulle nödvändiggöra en utomordentligt stor administrativ

apparat. Även kontrollen av avgiftsskyldighetens fullgörande skulle kompliceras.

På grund härav finner utskottet icke skäl biträda motionärernas förslag

om avgiftsbetalning med revers.

De nuvarande återlånereglerna är, såsom utskottet framhållit vid behandling

av motioner av samma innebörd vid 1961 års riksdag, inte i alla

avseenden helt ändamålsenliga. Emellertid har återlånereglerna varit i lilllämpning

endast från och med 1960 års ingång. Erfarenheter i någon större

utsträckning av reglernas verkningar har därför ännu icke vunnits. Med

hänsyn härtill avstyrker utskottet motionärernas förslag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1065

I sina av riksdagen godkända utlåtanden nr 2 år 1063 och nr 18 år 196''i

anförde andra lagutskottet, att frågor om ändringar av återlånereglerna

varit föremål för bedömning av riksdagen under närmast föregående år. Vid

dessa tillfällen hade uttalats, att erfarenheter i någon större utsträckning av

reglernas verkningar ännu icke vunnits. Yrkandena om ändring av reglerna

hade därför icke kunnat bifallas. Enligt utskottets mening förelåg icke skäl

till ändrat ställningstagande.

I motionerna I: 763 och II: 922 väckta vid 1963 års riksdag i anledning

av proposition med förslag till lag angående procentsatsen för uttag av avgift

under åren 1965—1969 till försäkringen för tilläggspension begärdes, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla att en klarläggande

samhällsekonomisk analys av pensionssparandet utfördes, varvid särskilt

AP-fondernas verkan på det totala sparandets omfattning och ändrade struktur

uppmärksammades, samt att i samband härmed en översyn företogs av

de till pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets placering och

administration med utgångspunkt från ett ovillkorligt beaktande av ATPsystemets

säkerhet.

1 sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 57 år 1963 anförde andra lagutskottet

bland annat:

Enligt vad som framgår av de i propositionen redovisade beräkningarna

kommer pensionsfonderna att redan under den femårsperiod, för vilken avgiftsuttaget

nu fastställes, att uppgå till betydande belopp. Det skulle därför

enligt utskottets mening vara värdefullt om de samhällsekonomiska

verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål för utredning.

En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets

införande, bör också behandla frågor om fondbildningens inverkan på näringslivet,

fondbildningens omfattning och fondförvaltningens framtida utformning.

Vad utskottet anfört i fråga om en sådan utredning synes böra

bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

I Kungl. Maj:ts skrivelse nr 3 år 1964 till riksdagen med redogörelse för

behandling av riksdagens skrivelser angives att Kungl. Maj :t den 1 november

1963 förordnat, att utredning i av andra lagutskottet (uti. 1963: 57)

angivna hänseenden skulle utföras inom ramen för den av finansdepartementet

bedrivna planeringen av den svenska ekonomiens utveckling på

längre sikt.

Vid svar under 1963 års riksdag på fråga av herr Carlsson i Stockholm

angående begärd utredning rörande tilläggspensionssystemet anförde chefen

för socialdepartementet den 8 november:

Undersökningar om tilläggspensioneringens verkningar ingår som ett naturligt

led i de vidare undersökningar om de samhällsekonomiska utvecklingstendenserna

på längre sikt som redan pågår eller förberedes under

medverkan av det ekonomiska planeringsrådet och det därtill knutna utredningsrådet.

Därvid kommer även allmänna pensionsfondens verkningar

på bl. a. näringslivets kapitalförsörjning att närmare klarläggas. Det av

riksdagen begärda utredningsmaterialet kommer sålunda att redovisas i sitt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 6b år 1965

sammanhang med de allmänna övervägandena om den svenska ekonomiens

utveckling på längre sikt.

Frågan om fondförvaltningens framtida utformning, varmed i första hand

torde avses utlåningsformerna, bör övervägas när ytterligare erfarenhet av

nuvarande ordning föreligger.

Enligt en inom finansdepartementet upprättad PM angående utredning

rörande finansiella långtidsperspektiv inom samhällsekonomin har Kungl.

Maj:t genom beslut den 1 november 1963 förordnat, att utredning i vissa

av andra lagutskottet i utlåtande 1963:57 angivna hänseenden rörande

tilläggspensionssyslemets verkningar skall utföras inom ramen för den av

finansdepartementet bedrivna planeringen av den svenska ekonomins utveckling

på längre sikt. För utredning av nu angivna frågor har såsom särskild

utredningsman tillkallats chefen för konjunkturinstitutet.

1 motioner vid 19Gb års riksdag begärdes att den utredning som begärdes

1963 skulle komma till stånd genom en särskild utredning med parlamentarisk

medverkan.

I reservation som fanns fogad vid andra lagutskottets utlåtande nr 31

anfördes:

I motioner vid fjolårets riksdag begärdes bl. a., att en översyn skulle företagas

av de till pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets placering

och administration med ett ovillkorligt beaktande av ATP-systemets

säkerhet. Andra lagutskottet anförde vid detta tillfälle i sitt av riksdagen

godkända utlåtande, att det skulle vara värdefullt om de samhällsekonomiska

verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål

för utredning. En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets

införande, borde enligt utskottet också behandla frågor om fondbildningens

inverkan på näringslivet, fondbildningens omfattning och fondförvaltningens

framtida utformning. I anledning av dessa uttalanden förordnade

Kungl. Maj :t att utredning i av andra lagutskottet angivna hänseenden

skulle utföras inom ramen för den av finansdepartementet bedrivna

planeringen av den svenska ekonomiens utveckling på längre sikt d. v. s.

inom ekonomiska planeringsrådet och utredningsrådet.

Enligt utskottets mening är det värdefullt att den undersökning beträffande

tilläggspensioneringens samhällsekonomiska verkningar, som begärdes

under fjolåret, kommit till stånd. Pensionssystemets samhällsekonomiska

verkningar kan inte bedömas isolerade från den samhällsekonomiska utvecklingen

i övrigt, och utskottet anser det därför lämpligt att utredningen

sker i den form Kungl. Maj :t förordnat.

Riksdagen anslöt sig till reservationen.

Den 25 maj 1965 frågade herr Ohlin chefen för finansdepartementet,

statsrådet Sträng, i andra kammaren om denne kunde lämna några upplysningar

om hur långt plancringsrådets utredningsarbete med pensionsfondernas

organisation m. m. fortskridit och när man kunde vänta någon

offentlig redovisning av resultatet. Finansministern svarade, att han ansåg

att denna fråga borde ses i sammanhang med långtidsutredningens presentation

av den ekonomiska utvecklingen i vårt land och de bedömningar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

som på grundval av utredningens material kunde komma att göras. Vidare

uttalade finansministern att det resultatet kom väl alt presenteras om något

halvår, och därefter fanns det anledning att sätta in frågan om ATP-fondernas

kapitalbildning i det sammanhanget.

Remissyttrandena

över motionerna 1:507 och 11:628, 1:529 och 11:621 samt 1:532 och

II: 631 har utskottet berett allmänna pensionsfondens andra och tredje fondstyrelse,

LO, RLF, SAF, Saco, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och TCO

tillfälle att yttra sig. Allmänna pensionsfondens andra och tredje fondstyielsen

har inte angivit något yttrande. Sveriges hantverks- och induslriorganisation

har till sitt yttrande bifogat ett av organisationen till bankoutskottet

avgivet yttrande över vissa till detta utskott hänvisade motioner.

Av remissinstanserna har uttalats delade meningar om de i motionerna

tramtörda förslagen. Förslaget att få ackumulera återlånerätten under fem

år tillstyrkes av SAF, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund. Den föreslagna

höjningen av lånegränsen från 50 till 75 procent tillstyrkes av SAF,

Svenska bankföl eningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges industriförbund.

Amorteringstidens förlängning till 20 år tillstyrkes av SAF,

Svenska sparbanksföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.

Förslaget att räntesatsen för kreditinrättningarnas refinansieringslån

hos pensionsfonden skall nedsättas till paritet med bankinstitutens

högsta inlåningsränta tillstyrkes av Svenska bankföreningen och

Svenska sparbanksföreningen. Sveriges grossistförbund anser att det i motionerna

1:529 och 11:621 framlagda förslaget om utredning av frågan om

allmänna pensionsfondens möjligheter att aktivt främja näringslivets utveckling

är väl motiverat. RLF anser de i motionerna framlagda förslagen

välmotiverade och tillstyrker att ändringar genomföres i gällande reglemente

i enlighet med motionernas syften. Sveriges hantverks- och industriorganisation

förordar att motionärernas förslag läggs till grund för en skyndsam

utredning rörande möjligheterna att genom ändrade bestämmelser för

äterlånen dels möjliggöra ackumulerad återlånerätt — eventuellt begränsad

att gälla för mindre och medelstora företag — dels på andra sätt tillförsäkra

de mindre och medelstora företagen en rimlig andel av" allmänna

pensionsfondens utlåningskapacitet. Sveriges lantbruksförbund biträder

motionärernas yrkande om utredning rörande frågorna angående ålerlånerätten.

Svenska bankföreningen avstyrker en förlängning av den nuvarande

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

amorteringstiden på återlånen av 10 år samt en sänkning av minimibeloppet

för återlån. SAF, Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund motsätter

sig förslaget om utredning av frågan om utnyttjande av pensionsfondens

medel för en aktiv lokaliseringspolitik. LO och Saco anser att motionerna

ej skall föranleda någon åtgärd. TCO slutligen anför alt tillräcklig

erfarenhet ännu ej vunnits om återlånereglernas verkningar för att bestämmelserna

skall bli föremål för översyn.

LO anför i yttrande över motionerna:

De olika motionernas motivering för yrkandena är ganska samstämmig.

Således påpekas, att återlånen i förhållande till fondens totala omslutning

är av »ganska begränsad betydelse». I en motion hävdas dessutom, att

återlånen inte fullgör den uppgift som ursprungligen avsågs med dem.

Detta var enligt motionärerna att »ge de företag som inte på grund av placeringsbestämmelserna

kan finansiera sina investeringar med obligationseller

förlagslån möjlighet att utnyttja fondernas starkt växande kapitalresurser».

Ett annat motiv för ändrade bestämmelser är enligt motionärerna

att självfinansieringsgraden inom svenskt näringsliv nedgått under senare

år.

Då fondförvaltningens regler utformades framhöll LO att »den av pensionskommittén

förordade betingade återlånerätten kan godtas såsom eu

övergångsanordning intill dess kreditmarknaden och näringslivet i övrigt

anpassat sig till pensionsreformens finansieringsgrunder». Av det yttrande

över pensionskommitténs förslag, som här citeras, framgick vidare att LO

var mycket tveksam till hela tanken på rätt till återlån ur allmänna pensionsfonden.

De hittills vunna erfarenheterna har snarast bidragit till att

förstärka denna tveksamhet.

De yrkanden som framställts i motionerna går alltså i rakt motsatt riktning.

Därest de skulle tillgodoses och återlånen som en följd därav skulle

bli av väsentligt större omfattning än hittills, kan de olägenheter som 1957

års pensionskommitté anförde — att de finansiella resurserna skulle fördelas

på ett irrationellt sätt samt att man skulle gynna en speciell låntagargrupp

och införa bindningar, som hindrade en effektivt fungerande kreditmarknad

komma att uppstå. För att underlätta kanaliseringen av kapital

bl. a. till företag av den typ som motionärerna avser har däremot särskilda

obligationsinstitut bildats. Detta är en metod som enligt LO:s mening

är ur alla synpunkter bättre än att ändra reglerna för återlånen.

Då den betingade återlånerätten infördes skedde det för att över tiden

utjämna de påfrestningar avgiftsbetalningen till allmänna pensionsfonden

kunde innebära för företagen. Den skulle bestå under en övergångsperiod.

Takten i avgiftsökningen har avtagit; i stället för ökning med eu procentenhet

per år har statsmakterna beslutat att den skall vara en halv procentenhet.

Denna minskade takt i avgiftsuttaget måste ha underlättat företagens

anpassning och försvagar de motiv motionärerna anför för sina yrkanden.

RLF anför beträffande rätten till återlån:

Den mindre och medelstora företagsamheten möter i dagens läge ulan

tvivel betydande svårigheter när det gäller kapitalförsörjningen. Speciellt

gäller detta företagen inom jord- och skogsbruksnäringen, där kapitalbe
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr GA år 1065

hoven är mycket stora. I den strukturrationaliseringsprocess, som lantbruksnäringen

genomgår och som på olika sätt åtnjuter statens stöd, är det

nödvändigt att man på alla sätt underlättar skapandet av bärkraftiga lantbruksföretag.

I denna utveckling spelar kapitalförsörjningsmöjligheterna

en väsentlig roll och alla åtgärder som direkt eller indirekt kan underlätta

denna får en direkt positiv effekt på lantbruksnäringens utveckling.

Mot denna bakgrund finner riksförbundet det angeläget att man på olika

sätt kan slussa de medel som inflyter till AP-fonderna till näringslivet och

därvid i ökande utsträckning än som nu sker till den mindre och medelstora

företagsamheten. En väg, som man därvid gått är att skapa speciella

kreditinstitut av typen Industrikredit, Företagskredit eller Lantbrukskredil

vilka som huvuduppgift har att slussa över fondmedel till företag vilka

eljest ej skulle i större utsträckning kunna förlita sig till fondmedel för sin

finansiering. Riksförbundet understryker angelägenheten av en vidareutveckling

av de möjligheter som sålunda har öppnats.

En annan väg är återlånesystemet som syftar till att ge företag direkta

möjligheter att via bankerna erhålla krediter i relation till inbetalda APmedel.

Som framhållits i nämnda motioner spelar emellertid denna utlåning

en ytterligt blygsam roll i AP-fondens placeringar. De bestämmelser, som

nu gäller medför även att speciellt den mindre och medelstora föietagsamheten

som regel inte har möjligheter all utnyttja återlånesystemet. Ehuru

riksförbundet är medvetet om de principiella betänkligheter, som kan riktas

mot återlånesystemet som sådant, anser förbundet det angeläget att det

system som finns ges eu sådan utformning att mindre och medelstora företag

inte diskrimineras och att dessa företag får eu reell möjlighet till återlån.

I motionerna föreslås i detta syfte att återlånemöjligheten får ackumuleras

under fem år och att amorteringstiden utsträcks till 20 år. Vidare

föreslås i två av motionsparen en höjning av återlånemöjligheten från 50

till 75 procent av inbetalda avgifter samt en utredning rörande principerna

för kreditgivningen i stort från AP-fonderna.

Riksförbundet finner de i motionerna framlagda förslagen välmotiverade

och tillstyrker att ändringar genomföres i gällande reglemente i enlighet

med motionernas syften. En ackumulering av återlånemöjligheterna och

eu höjning av återlånegränsen från 50 till 75 procent av inbetalda avgifter

innebär enligt riksförbundets mening en motiverad förbättring i de mindre

och medelstora företagens kapitalförsörjningsmöjligheter. För lantbruksnäringarna

kan dock de föreslagna åtgärderna endast väntas få mer indirekta

effekter troligtvis av relativt begränsad betydelse. De kapitalförsörjnirgsproblem,

som antytts tidigare i samband med strukturutvecklingen

inom jord- och skogsbruket, måste därför enligt riksförbundets mening

lösas i annan ordning.

SAF och Sveriges industriförbund anför i sitt gemensamma yttrande över

motionerna:

Då riksdagen 1959 fattade beslut om fondmedlens placering uitalades all

en betydande del av medlen i form av återlån borde återgå till dem, som

erlagl pensionsavgifterna. De regler som fastställdes för återlånen och som

endast innebar eu obetydlig utvidgning av 1957 års pensionskommittés föislag,

gav anledning till tvivelsmål om att återlånerätten i praktiken skulle

få den sålunda avsedda omfattningen. Organisationerna framhöll i sitt gemensamma

yttrande den 14 februari 1958 över pensionskommitténs be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

17

tänkande bl. a. att den andel av avgifterna som skulle få återlånas ofrånkomligen

måsle höjas och att begränsningarna i återlånerätten förringade

värdet av denna för näringslivet och icke minst för de mindre företagen

synnerligen viktiga möjlighet att tillgodose sina kreditbehov.

Utvecklingen har enligt organisationernas uppfattning med all tydlighet

visat att riksdagens intentioner i fråga om återlånen ej kunnat realiseras

med nuvarande restriktiva bestämmelser. Trots att läget på kreditmarknaden

varit påfallande stramt under den senaste tiden, vilket i och för sig

bort tala för ett omfattande utnyttjande av återlånen, utgjorde dessas andel

av allmänna pensionsfondens placeringar i slutet av februari 1965 endast

5,3 procent. Tidigare har denna andel varit ännu lägre. Svårigheterna

att utnyttja återlånerätten framstår särskilt markant för de företag som

inbetalar sina avgifter till den tredje delfonden, således företag med upp

till 20 anställda. Vid nyss angivna tidpunkt hade sålunda endast 0,1 procent

av tredje del fondens medel placerats i återlån. Det synes därför vara

en riktig bedömning, när motionärerna pekar på att de nuvarande reglerna

för återlån missgynnar de mindre företagen.

Organisationerna finner därför en allmän översyn av pensionsfondens

placeringsregler angelägen. Den utredning om de finansiella långtidsperspektiven

inom samhällsekonomin, om vilken beslut fattades den 1 november

1963, torde bl. a. kunna utgöra en grundval för fortsatta överväganden i

detta avseende. Enligt organisationernas uppfattning bör man därvid särskilt

beakta de fördelar, som är förbundna med att AP-fonden via förlagslån

till bankerna tillgodoser näringslivets kreditbehov.

Det förefaller emellertid som om dessa vittomfattande undersökningar

icke kan väntas leda till några konkreta förslag inom den närmaste framtiden.

Mot denna bakgrund finner organisationerna det angeläget att en

ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning redan nu

kommer till stånd. I enlighet med motionärernas förslag synes härvid böra

föreskrivas att återlån skall få avse 75 % av inbetalda avgifter, att återlånerätten

skall få ackumuleras under fem år samt att amorteringstiden

skall utsträckas till 20 år.

Organisationerna vill däremot bestämt motsätta sig förslaget om en utredning

av frågan om utnyttjande av AP-fondens medel för en aktiv lokaliseringspolitik.

Detta förslag ter sig helt orealistiskt bl. a. mot bakgrund

av att riksdagen nyligen beslutat om en försöksverksamhet på detta område

och anslagit betydande medel för en sådan verksamhet.

Saco anför i sitt yttrande:

Redan i sina yttranden över den allmänna pensionsberedningens betänkande

om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7) och 1957 års pensionskommittés

promemoria med förslag om fondförbättring in. in. påtalade Saco

det olämpliga i att utlåningen från den allmänna pensionsfonden bands till

vart och ett av de företag som lämnat bidrag till fonden. Kreditgivningen

till företagen bör inte styras av antalet anställda i företaget — vilket ju

blir fallet med nuvarande regler för återlåning — utan ske endast på bankmässiga

grundei. De medel ur fonden som skall ställas till förfogande för

återlåning bör alltså kanaliseras till näringslivet i dess helhet enbart efter

vanliga bankmässiga bedömanden. Saco har inte funnit anledning att frångå

denna uppfattning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

Svenska bankföreningen uttalar i sitt remissyttrande:

Bankföreningen har tidigare i flera sammanhang framhållit, att de nuvarande

reglerna om återlån är otillfredsställande bl. a. i så måtto, att de

lånebelopp som kan ifrågakomma ofta blir för små för att kunna få någon

betydelse vid finansieringen av investeringsprojekt. I samband därmed

har bankföringen också som ett tänkbart botemedel förordat en utsträckning

av den tid, varunder erlagda pensionsavgifter får användas som underlag

för återlån. När förslag om sådan »ackumuleringsrätt» för fem år

nu framlägges av motionärerna, faller det därför av sig självt att bankföreningen

i princip tillstyrker detsamma. För att icke allmänna pensionsfondens

likviditetsplanering skall försvåras alltför mycket, torde det emellertid

vara lämpligt att möjligheterna att medräkna avgifter som erlagts

tidigare än året näst före återlånets upptagande underkastas viss beloppsmaximering.

Även det i fyra av motionerna framförda förslaget om höjning av lånegränsen

från 50 till 75 procent av avgiftsbeloppet förefaller bankföreningen

väl värt att genomföras.

Bankföreningen ansluter sig också till förslaget att räntesatsen för kreditinrättningarnas

refinansieringslån hos pensionsfonden skall nedsättas

till paritet med bankinstitutens högsta inlåningsränta. När refinansieringsräntesatsen

på sin tid lades 1/2 procent över den nivån, var den högsta

allmänt förekommande inlåningsräntan i banksystemet den som gällde

för pengar med sex månaders bindning. Numera har bankerna infört även

en ettårig räkning med avsevärt högre ränta. Därigenom har skillnaden

mellan högsta bankränta och obligationsränta blivit betydligt mindre än

förut.

Däremot finner bankföreningen ej skäl att tillstyrka den föreslagna utsträckningen

av längsta amorteringstiden för återlån. En sådan författningsändring

skulle sannolikt icke få någon nämnvärd praktisk effekt, tv

kreditinrättningarna torde i allmänhet ej vara benägna att för krediter av

nu ifrågavarande typ tillämpa längre bindningstid än 10 år.

Ej heller skulle enligt bankföreningens mening något vara att vinna genom

att — såsom ifrågasatts i motionerna I: 529 och II: 621 — sänka minimibeloppet

för återlån. I praktiken förekommer det icke något behov av

återlån på belopp under 500 kronor.

Bankföreningen ställer sig också bestämt avvisande till det i sistnämnda

båda motioner gjorda uttalandet att allmänna pensionsfondens medel borde

kunna få utnyttjas för lokaliseringspolitiska syften. Det skulle vara i hög

grad olyckligt att riva upp de beslut som nyligen fattats om att lokaliseringspolitiken

tillsvidare skall ha karaktär av försöksverksamhet och angående

formerna för dess finansiering.

Svenska sparbanksföreningen anför:

De berörda motionerna innehåller i stor utsträckning sammanfattande

förslag till åtgärder genom vilka pensionsfondens resurser i större utsträckning

än nu skulle kunna nyttiggöras särskilt för den mindre företagsamheten.

Detta gäller förslagen såväl om en rätt att ackumulera återlånerätten

under en femårsperiod som om en höjning av rätten till återlån från

50 till 75 procent av den inbetalade avgiften. För de mindre och medelstora

företagen torde särskilt den förstnämnda åtgärden vara av betydelse för att

göra återlånerätten till en reell kreditmöjlighet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965 19

Sparbanksföreningen har inte heller något att erinra mot den föreslagna

förlängningen av amorteringstiden till högst 20 år.

Vad slutligen gäller den i motionerna I: 532 och II: 631 föreslagna anpassningen

av räntenivån för refinansieringslån från AP-fonden till gängse

inlåningsränta skulle en sådan åtgärd förbättra den med hänsyn till risktagandet

och stegrade kostnader otillräckliga marginalen mellan den ränta

kreditinstituten erlägger till AP-fonden och den som de erhåller från låntagarna.

Gängse inlåningsränta är dock inte något adekvat uttryck utan

den nuvarande skrivningen »... högsta allmänt förekommande räntesats vid

inlåning i ...» bör bibehållas.

Sveriges grossistförbund uttalar:

De problem, som i förevarande motioner upptages till behandling, har

uppmärksammats i skilda sammanhang, och det har betonats, att de nuvarande

bestämmelserna för återlån ur allmänna pensionsfonden icke är

tillfredsställande. Reglerna är så utformade, att återlånen särskilt för mindre

och medelstora företag får mycket liten praktisk betydelse. Vi kan därför

helt instämma i den kritik, som motionärerna riktar mot utformingen

av återlånerätten, och vi finner det angeläget att åtgärder snarast vidtages

för att man skall få en ändring till stånd. Detta synes oss enklast kunna

ske på så sätt att företagen medges rätt att ackumulera återlån under

förslagsvis fem år samt att amorteringstiden längd utsträckes till 20 år.

Vi tillstyrker därför de i motionerna framförda förslagen om att reglementet

för allmänna pensionsfondens förvaltning ändras i denna riktning.

Vi vill särskilt understryka, att en sådan förändring enligt vår mening bör

kunna genomföras utan särskild utredning. Därigenom kan också uppnås,

att denna angelägna reform kan genomföras utan dröjsmål.

I motionerna I: 529 och II: 621 har problemet med återlånen behandlats

ur en något vidare aspekt än i övriga motioner. Bl. a. tar man generellt

upp frågan om allmänna pensionsfondens möjligheter att aktivt främja

näringslivets utveckling. Detta är en mycket betydelsefull fråga med hänsyn

till den omstrukturering av kapitalmarknaden, som blir en följd av

AP-fondernas starka tillväxt. Det är mot denna bakgrund angeläget, att

man söker finna ändamålsenliga vägar för att möjliggöra, att de mindre

och medelstora företagen på sikt kan få del av dessa kapitalmedel. Motionärernas

förslag om en utredning är därför väl motiverat.

Vi vill slutligen tillägga, att hithörande frågor behandlats även i andra

motioner vid årets riksdag. Vi har i ett yttrande till bankoutskottet rörande

motionerna 1:493 och 11:594 angående de mindre och medelstora företagens

finansieringsproblem tillstyrkt, att en utredning tillsättcs för att behandla

dessa problem. Det synes oss lämpligt, att även de i motionerna

t: 529 och II: 621 berörda frågorna hänskjutes till en utredning, som får i

uppdrag att behandla hela detta problemkomplex.

Sveriges hantverks- och induslriorganisation, som i sitt yttrande hänvisar

til! ett yttrande som organisationen avgivit till bankoutskottet, anför följande

:

Av allmänna pensionsfondens redovisning över tillgångarnas fördelning

per 28 februari 1965 framgår, att återlånen till näringslivet totalt uppgår

till 413.7 milj. kronor eller 5,3 % av tillgångarna. Av detta belopp faller

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

emellertid endast 0,6 miljoner på utlåningen från tredje fondstyrelsen,

d. v. s. den del av allmänna pensionsfonden, som förvaltar avgifter från

företag med mindre än tjugo anställda samt egenavgifter avseende inkomst

av annat förvärvsarbete än anställning. Återlånen från tredje fondstyrelsen

uppgår endast till 0,1 % av samtliga tillgångar; motsvarande siffra

för andra fondstyrelsen är 9,6 %.

De anförda uppgifterna torde utvisa, att de mindre företagen endast i

obetydlig utsträckning utnyttjat möjligheten till återlån. Orsakerna härtill

är uppenbara. Genom återlåneinstitutets nuvarande utformning har kreditformen

begränsat värde för småföretagen. I dagens näringsliv bedriver

även mindre och medelstora företag en högt mekaniserad produktion och

har därför behov av relativt stora kapitaltillskott för inköp och förnyelse

av verktyg och maskiner, för utbyggnad av verkstadslokaler etc. I förhållande

till förekommande investeringsbehov är de genom återlån tillgängliga

lånebeloppen ofta otillräckliga. Ett företag med exempelvis 10 anställda kan

i regel inte erhålla mer än 5 000—6 000 kronor per år i form av återlån.

För maskininköp o. dyl. ställer det sig då enklare att utnyttja leverantörskrediter,

privatlån in. m. En ackumulering av rätten till återlån under förslagsvis

5 år skulle förbättra företagens möjligheter att planera sina investeringar

och övriga ekonomiska engagemang.

Betydelsefullt är också, att kreditinrättningarna måste erlägga 1/2 procent

högre ränta än den högsta inlåningsräntan för sina refinansieringslån

hos pensionsfonden. Denna omständighet kan rimligtvis inte utgöra

någon stimulans för bankerna att utnyttja återlånen. Räntesatsen för bankernas

lån från allmänna pensionsfonden bör därför anpassas till gällande

inlåningsränta.

Det måste beklagas, att återlåneinstitutets nuvarande utformning begränsar

dess användbarhet för mindre och medelstora företag. Dessa företag

intar även i övriga avseenden en ogynnsam ställning på den svenska kreditmarknaden.

Organisationen vill i denna fråga hänvisa till de synpunkter,

som anförts i remissyttrande till riksdagens bankoutskott över i riksdagen

väckta motioner angående de mindre och medelstora företagens

kreditförsörjning. I yttrandet understryks att banklagens bestämmelser för

bankernas utlåning i vissa avseenden är otidsenliga. En reform i detta avseende

skulle kunna innebära en förbättring av de mindre och medelstora

företagens kreditförsörjning och därigenom bidraga till det svenska näringslivets

utveckling. Organisationen vill starkt understryka, att den nu

rådande kreditåtstramningen är ett allvarligt hinder för många mindre

företags expansionsmöjligheter och även hämmar nyföretagsamheten.

I motionerna har föreslagits att återlånerätten skall utsträckas till att

omfatta avgiftsbetalningar under eu femårsperiod, att återlån skall få omfatta

högst 75 % av inbetalda avgifter, att amorteringstiden skall utsträckas

till tjugo år samt att räntenivån för kreditinstitutens upplåning skall

anpassas till gängse inlåningsränta.

Likartade motioner har flera gånger framlagts i riksdagen utan att dock

föranleda beslut om ändring av de ursprungligen fastställda bestämmelserna.

Organisationen kan på basis av sina erfarenheter vitsorda, att en stark

företagaropinion i landet kräver en snar förbättring av de nuvarande, otillfredsställande

återlånemöjligheterna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

T sitt yttrande till bankoutskottet anför organisationen:

Den primära skillnaden i finansieringsbehov mellan mindre och större

industriföretag kan hänföras till del faktiska förhållandet, att de sistnämnda

redan uppnått en betydande storleksordning, upparbetat stabila försäljningsmarknader

och därför haft liilfälle att hos kreditgivarna skapa förtroende

för sin stabilitet och sina framtidsutsikter. Det egna kapitalet står

ofta i en betryggande relation till främmande kapital, och ökade kapitalbehov

kan tillfredsställas genom upptagande av förlags- och obligationslån

samt genom nyemmission. För de mindre företagen gäller vanligen helt andra

förhållanden.

Självfinansieringsgraden kan uppfattas som en måttstock på företagets

finansiella styrka. Enligt en undersökning av ett urval aktiebolag, utförd av

Skandinaviska Banken år 1962, utgjorde således de! egna kapitalet inom

företag tillhörande den minsta storleksgruppen i genomsnitt 10—15 % av

balansomslutningen. Som jämförelse kan nämnas att det egna kapitalet i de

undersökta börsnoterade företagen uppgick till i genomsnitt 50 %. Andra

undersökningar har kommit till liknande resultat. Småföretagens otillräckliga

självfinansieringsgrad medför givetvis svårigheter vid kreditanskaftningen.

Samtidigt ökas härigenom företagens kreditefterfrågan. Den låga

självfinansieringsgraden kan ha ett flertal orsaker; först och främst kan

nämnas bristande konkurrensförmåga, vilket medför dålig lönsamhet. Bristande

konkurrensförmåga får emellertid inte alltid ses som en följd av att

företaget på grund av sin litenhet tvingas arbeta med ineffektiva produktionsmetoder.

I själva verket synes en rad andra faktorer kunna ha väl så

stor inverkan på småföretagens finansieringsförhållanden. I första hand kan

nämnas att de mindre företagens affärsbokföring ofta ej medger en tillfredsställande

konstnadskalkylation, då den huvudsakligen inriktats på att

uppfylla gällande lagbestämmelser. Följden blir då att mindre lönsamma

tillverkningar bibehålls, att prissättningen inte anpassas till de faktiska produktionskostnaderna,

att lönsamheten är otillfredställande etc. Dessa förhållanden

talar för en målmedveten utbyggnad av samhällets och privata

institutioners insatser för utbildning och fortbildning av företagsledare.

En annan faktor, som i sammanhanget torde ha väsentlig betydelse är de

mindre företagens marknadssituation. På inköpssidan saknar småföretagen

normalt inflytande över prissättningen och är av olika skäl även i övrigt

tvingade att acceptera leverantörernas villkor, medan företagen inte har

kompenserande fördelar på försäljningssidan. Denna marknadssituation

medför bl. a. att småföretagaren ofta tvingas lämna kundkrediter, som är betydligt

längre än de leverantörskrediter, som kan erhållas. Bl. a. dessa förhållanden

medför också betydande svårigheter för företagen att över huvud

taget anskaffa krediter. En väsentlig orsak till kreditsvårigheterna är vidare

de mindre företagens brist på bankmässigt belåningsbara tillgångar.

1 syfte alt underlätta de mindre företagens kredilförsörjning har statsmakterna

som bekant under senare år genomfört en förstärkning av utlåningskapacitcten

inom vissa spccialkreditinstitut. Åtgärderna har avsett utvidgning

av utlåningen från företagareföreningarna och från AB industrikredit

samt skapande av AB Företagskredit. Alltjämt torde emellertid de särskilda

kreditinstitutens utlåning vara av begränsad betydelse i jämförelse

med den reguljära kredihnarknadens kreditgivning till mindre och medelstora

företag. I sammanhanget synes det vidare naturligt att ställa frågan

huruvida den svenska kreditmarknaden över huvud laget är anpassad för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

de mindre företagens behov, särskilt i de fall där bankerna genom olika lagregler

är förhindrade att lämna krediter till företag, som i och för sig bedöms

som stabila och räntabla. För närvarande torde de mindre industriföretagen

ha tillgång till en betydligt mindre andel av den för industrin tillgängliga

kapitalmarknaden än deras produktionsinsats synes motivera. De

institutionella bristerna i den svenska kreditmarknaden kan rimligen antas

försvåra effektivitetsförbättringar inom småindustrin i form av rationaliseringar,

ökad mekanisering etc. Huruvida småföretagens kreditsvårigheter ur

samhällsekonomisk synpunkt bör föranleda ytterligare stödåtgärder är dock

delvis en annan fråga. Ett effektivt näringsliv förutsätter en rationell fördelning

av kapitalmarknadens resurser; ökade stödåtgärder — allmänna

eller individuellt utformade — bör därför vidtagas under hänsynstagande till

vederbörande företags lönsamhet och framtidsutsikter. Genom en liberal utformning

av reglerna för den reguljära kreditmarknadens verksamhet ökar

möjligheterna att uppnå en ur samhällets synpunkt effektiv avvägning mellan

alternativa kapitalplaceringar. Enligt organisationens uppfattning bör

också framtida reformer inriktas på åtgärder av detta slag. Förslaget om

företagsinteckning får ur denna synpunkt betraktas som ett betydelsefullt

steg i rätt riktning.

Sveriges lantbruks förbund uttalar i yttrande över motionerna:

Lantbruksförbundet kan intyga, att de nuvarande bestämmelserna för

återlån ur ATP-fonderna är sådana, att återlånerätten för de mindre företagarna

saknar praktisk betydelse. För jordbruket, som är starkt kapitalkrävande,

skulle givetvis varje åtgärd, som vidgar de praktiska möjligheterna

för återlån, vara välkommen. Förbundet delar också uppfattningen,

att räntenivån för lånen till kreditinstituten bör anpassas till gängse inlåningsränta.

TCO anför i sitt yttrande:

De gällande återlånebestämmelserna är avvägda med hänsyn dels till behovet

att utjämna den ekonomiska belastningen som inbetalandet av ATPavgifter

innebär för företagen, dels till kravet att fondmedlen skall placeras

på bästa sätt ur pensionssystemets synpunkt. Med hänsyn härtill och det

förhållandet att något fast samband ej råder mellan inbetald avgiftssumma

och återlånebehov, har någon automatisk återlånerätt ej tillskapats.

Enligt TCO:s uppfattning bör bestämmelserna om återlån vara generellt

avpassade. Några särbestämmelser för vissa delar av näringslivet synes ej

ändamålsenligt att införa. I fråga om bestämmelsernas utformning i vad gäller

återlånerättens omfattning, amorteringstidens längd etc. synes det TCO

att tillräcklig erfarenhet ännu ej har vunnits för att det skall vara ändamålsenligt

att nu upptaga berörda frågor till utredning. En sådan omprövning

bör dock, som TCO i tidigare sammanhang anfört, komma till stånd

senast i slutet av 1960-talet.

Bankoutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 23 år 1965

behandlat motioner angående de mindre och medelstora företagens finansieringsproblem.

Utskottet, som ansåg att motionerna icke skulle föranleda någon

riksdagens åtgärd, anförde:

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

I motioner till föregående års riksdag väcktes förslag om en utredning

med uppgift att utarbeta ett långsiktigt program för samhällets stöd åt de

mindre och medelstora företagen. De avstyrktes av bankoutskottet (uti. nr

27) och föranledde ingen riksdagen åtgärd.

Uppgiften för den utredning som föreslås i de nu föreliggande motionerna

är mindre vittsyftande. Utredningen skall avse de mindre och medelstora

företagens finansieringsproblem, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas

självfinansieringen och dess effekt på investeringsviljan. Vidare bör

möjligheterna att förbättra statistiken över de mindre och medelstora företagens

kapitalanskaffning undersökas.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att en rad åtgärder av betydelse för

de mindre och medelstora företagen vidtagits under senare år. Bland dessa

kan först nämnas inrättandet av AB Företagskredit, som har till uppgift att

förmedla långfristiga sekundärkrediter till mindre och medelstora företag.

Utlåningskapaciteten hos AB Industrikredit, vars verksamhet är inriktad på

primärkrediter, har vidgats. Särskilda kreditinstitut har bildats för företag

som är verksamma med förädling eller distribution av produkter från jordbruk

och skogsbruk. En kraftig utökning har successivt ägt rum av det kreditstöd

som av företagareföreningarna förmedlas till hantverk och småindustri.

Inom stora delar av landet kommer det statliga lokaliseringsstödet att

få betydelse för mindre och medelstora företag. I detta sammanhang bör också

påminnas om institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOB,

som torde komma att spela en viktig roll särskilt för de mindre och medelstora

företagen.

En rad olika kreditmöjligheter står i dag de mindre och medelstora företagen

till buds. Handelskammaren i Gävle föreslår i sitt remissyttrande att

en förteckning skall upprättas över alla befintliga stöd- och lånemöjligheter

samt över de organ som är verksamma härmed. Enligt utskottets mening

skulle det vara av värde för företagarna om en sådan översikt sammanställdes.

Såsom handelskammaren uttalat, torde detta närmast vara en uppgift

för kommerskollegium.

I propositionen nr 113 har bl. a. framlagts förslag om vidgade möjligheter

för banker och andra kreditinstitut att lämna bundna lån. Utskottet, som i

ett senare utlåtande kommer att redovisa sitt ställningstagande till propositionen,

vill i detta sammanhang framhålla att sådana lån bedömts medföra

fördelar särskilt för de mindre och medelstora företagen.

Remissinstanserna har genomgående betonat, att en annan åtgärd som kan

bli till stort gagn för de mindre och medelstora företagen vore att skapa möjlighet

till s. k. företagsinteckning. Det förslag härom som framlagts av förlagsinteckningskommittén

är för närvarande föremål för prövning inom

justitiedepartementet.

Med det anförda har utskottet velat peka på att ett flertal konkreta åtgärder

med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen vidtagits

eller planeras. Eu grundläggande förutsättning för ett försatt reformarbete

är — såsom också motionärerna antyder — att kunskapen om de

mindre och medelstora företagens finansieringsförhållanden förbättras.

Detta kan ske först när ett tillräckligt statistiskt material föreligger. Såsom

belysts av statistiska centralbyrån har en utbyggnad av statistiken över de

mindre och medelstora företagen påbörjats.

Utskottet finner det önskvärt och lämpligt att det pågående utvecklingsarbetet

inom centralbyrån fortsätter. Att eu särskild utredning rörande de

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

här avsedda företagen skulle tillkallas i nuvarande läge finner utskottet icke

motiverat.

Utskottet

Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter till den

allmänna pensionsfonden. Fondens förvaltning handhas av en styrelse för

varje delfond. Fondens tillgångar må enligt reglementet för dess förvaltning

placeras antingen i vissa slag av obligationer och andra skuldförbindelser

eller som lån till kreditinrättningar. Förutsättningen för att kreditinrättning

skall få lån ur fonden är att inrättningen i sin tur utlånar motsvarande belopp

till företagare som erlagt pensionsavgift. Lånet får uppgå till högst

hälften av den under närmast föregående år erlagda pensionsavgiften. Det

lägsta belopp som på detta sätt får återlånas är 500 kronor. Om de för ett

är inbetalda pensionsavgifterna inte uppgår till 1 000 kronor kan återlån

alltså inte komma i fråga. Räntan på kreditinrättningens lån från fonden

skall i regel överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta med en

halv procent. Några bestämmelser om vilken ränta som skall tillämpas mellan

kreditinrättningen och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter

finns inte. Räntans storlek är vid dessa lån i huvudsak beroende av den

säkerhet som kan erbjudas. Återlån från fonden skall av kreditinrättningen

amorteras på tio år. Lån kan erhållas först året efter det ATP-avgift erlagts.

I motioner vid 1963 års riksdag begärdes bl. a., att en översyn skulle

företagas av de till pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets

placering och administration med ett ovillkorligt beaktande av ATP-systemets

säkerhet. Andra lagutskottet anförde vid detta tillfälle i sitt av riksdagen

godkända utlåtande, att det skulle vara värdefullt om de samhällsekonomiska

verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål

för utredning. En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets

införande, borde enligt utskottet också behandla frågor om

fondbildningens inverkan på näringslivet, fondbildningens omfattning och

fondförvaltningens framtida utformning. I anledning av dessa uttalanden

förordnade Kungl. Maj :t att utredning i angivna hänseenden skulle utföras

inom ramen för den av finansdepartementet bedrivna planeringen av den

svenska ekonomiens utveckling på längre sikt, d. v. s. inom ekonomiska

planeringsrådet och utredningsrådet.

I motioner vid 1964 års riksdag hemställdes att den utredning, som begärdes

under år 1963, skulle komma till stånd genom en särskild utredning

med parlamentarisk medverkan. Riksdagen ansåg det vid detta tillfälle värdefullt

att den undersökning beträffande tilläggspensioneringens samhällsekonomiska

verkningar, som begärdes under år 1963, kommit till stånd.

Eftersom pensionssystemets samhällsekonomiska verkningar inte kunde

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

bedömas isolerade från den samhällsekonomiska utvecklingen i övrigt, ansåg

riksdagen det lämpligt att utredningen skedde i den form Kungl. Maj :t

förordnat.

I motionerna I: 516 och II: 629 anhålles nu att den utredning, som begärdes

under år 1963, skall komma till stånd såsom en särskild utredning med

parlamentarisk medverkan.

Det har för utskottet upplysts, att utredningen om finansiella långtidsperspektiv

inom samhällsekonomien kommer att slutföra sitt arbete under

innevarande år. I avvaktan härpå och med hänvisning till vad riksdagen

anförde under fjolåret beträffande motsvarande utredningskrav anser utskottet,

att motionerna I: 516 och II: 629 icke skall föranleda någon riksdagens

åtgärd.

I motionerna 1: 507 och II: 628, I: 529 och II: 621 samt I: 532 och II: 631

uttalas önskemål om ändringar i reglerna för återlån. I de två sistnämnda

motionsparen föreslås höjning av återlånerätten från 50 till 75 procent av

inbetalda avgifter, förlängning av amorteringstiden från 10 till 20 år samt

rätt till sammanföring av återlånerätt under 5 år. Även i motionerna I: 507

och II: 628 framställes yrkandena beträffande amorteringstiden och sammanföringen

av återlånerätten. Vidare föreslås i motionerna 1:529 och II:

621 sänkning av minimisumman för återlånerätt. I sistnämnda motioner

tramhålles också att det torde vara möjligt att finna former, som möjliggör

att AP-fondens medel kan utnyttjas för en aktiv lokaliseringspolitik. Slutligen

hemställes i motionerna 1:532 och 11:631 om anpassning av räntenivån

för återlånen till kreditinstituten till gängse inlåningsränta hos bankerna.

Över ifrågavarande motioner angående återlån har utskottet berett LO,

RLF, SAF, Saco, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och TCO tillfälle att yttra

sig.

Av remissinstanserna har uttalats delade meningar om de i motionerna

tramtörda förslagen. Förslaget att få ackumulera återlånerätten under fem

är tillstyrkes av SAF, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund. Den föreslagna

höjningen av lånegränsen från 50 till 75 procent tillstyrkes av SAF, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges industriförbund.

Amorteringstidens förlängning till 20 år tillstyrkes av SAF, Svenska

sparbanksföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.

Förslaget att räntesatsen för kreditinrättningarnas refinansieringslån

hos pensionsfonden skall nedsättas till paritet med bankinstitutens högsta

inlåningsränta tillstyrkes av Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

Sveriges grossistförbund anser att det i motionerna I: 529

och 11:621 framlagda förslaget om utredning av frågan om allmänna pen
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1965

sionsfondens möjligheter att aktivt främja näringslivets utveckling är väl

motiverat. RLF finner de i dessa motioner framlagda förslagen välmotiverade

och tillstyrker att ändringar genomföres i gällande reglemente i enlighet

med motionernas syften. Sveriges hantverks- och industriorganisation förordar

att motionärernas förslag läggs till grund för en skyndsam utredning

rörande möjligheterna att genom ändrade bestämmelser för återlånen dels

möjliggöra ackumulerad återlånerätt —- eventuellt begränsad att gälla för

mindre och medelstora företag — dels på andra sätt tillförsäkra de mindre

och medelstora företagen en rimlig andel av allmänna pensionsfondens utlåning.

Sveriges lantbruksförbund biträder motionärernas yrkande om utredning

rörande frågorna angående återlånerätten.

Svenska bankföreningen avstyrker en förlängning av den nuvarande amorteringstiden

för återlånen med 10 år samt en sänkning av minimibeloppet

för återlån. SAF, Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund

motsätter sig förslaget om utredning av frågan om utnyttjande av pensionsfondens

medel för en aktiv lokaliseringspolitik. LO och Saco anser att

motionerna ej skall föranleda någon åtgärd. TCO slutligen anför att tillräcklig

erfarenhet ännu ej vunnits om återlånereglernas verkningar för att

bestämmelserna skall bli föremål för översyn.

Frågor om ändringar av återlånereglema har varit föremål för bedömning

av riksdagen under ett vart av åren 1960—1964. Vid dessa tillfällen

har uttalats, att erfarenheter i någon större utsträckning av reglernas verkningar

ännu icke vunnits. Yrkandena om ändring av reglerna har därför

icke bifallits. Vidare har erinrats om att man vid antagandet av bestämmelserna

förutsatt att en omprövning kunde bli erforderlig vid slutet av

1960-talet.

De nuvarande återlånereglema är, såsom utskottet tidigare framhållit,

inte helt ändamålsenliga. Detta förhållande har också påpekats av flera remissinstanser.

Emellertid anser utskottet det inte lämpligt, att man med

hänsyn till frågans vikt och omfattning överväger ändringar i reglerna för

fondkapitalets placering när utredning pågår om finansiella långtidsperspektiv

inom samhällsekonomien. Med hänsyn härtill och då flera remissinstanser

avstyrkt ändringar i placeringsreglerna anser utskottet att nu

ifrågavarande motioner icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Slutligen framställes i motionerna I: 533 och II: 636 yrkanden som syftar

till en decentralisering av den allmänna pensionsfonden till företagen.

Enligt utskottets mening är detta önskemål oförenligt med de principier

som ligger till grund för handhavandet av fondkapitalet. Utskottet är inte

berett att ändra på dessa principer och avstyrker därför motionerna.

Med hänvisning till det sagda får utskottet hemställa,

A. att motionerna I: 516 och II: 629 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 6''4 år 1965

B. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 507 och II: 628,

2) motionerna 1:529 och II: 621, samt

3) motionerna 1:532 och 11:631, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 533 och II: 636 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 november 1965

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,

herrar Kaijser*, Edström, Erik Filip Petersson*, Dahlberg och Axel Kristiansson*

;

från andra kammaren: herrar Lundberg, Odhe, Johansson i Södertälje*,

Jönsson i Ingemarsgården, Johansson i Skärstad, Ringaby, Jonsson,

och Göransson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

vid utskottets hemställan under A.

I. av herrar Kaijser, Edström, Erik Filip Petersson, Axel Kristiansson,

Jönsson i Ingemarsgården, Johansson i Skärstad, Ringaby och Jonsson,

vilka ansett,

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 25 med orden

»Det har för» och slutar med orden »skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

» bort ersättas med text av följande lydelse:

»Det har för utskottet upplysts att utredningen om finansiella långtidsperspektiv

inom samhällsekonomien kommer att avsluta sitt arbete under

innevarande år. Denna undersökning har skett utan den parlamentariska

insyn som motionsledes krävts. Utskottet finner det angeläget att när den

icke-parlamentariska undersökningen står inför sitt slutförande, möjlighet

ges för parlamentarikerna att deltaga i utredningsarbetet. Det material som

den hittills gjorda undersökningen frambringat torde kunna nyttiggöras i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 64- år 1965

den parlamentariska utredningen. Utskottet anser alltså att den i motionerna

i: 516 och II: 629 begärda särskilda utredningen med parlamentarisk medverkan

bör komma till stånd.»

dels ock att utskottet under A. bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna I: 516 och

II: 629 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om parlamentarisk

utredning rörande tilläggspensionssystemets

samhällsekonomiska verkningar, fondförvaltningens framtida

utformning m. in.»

vid utskottets hemställan under B.

II. av herrar Kaijser, Edström, Erik Filip Petersson, Axel Kristiansson,

Jönsson i Ingemarsgården, Johansson i Skärstad, Ringaby och Jonsson,

vilka ansett,

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 26 med orden

»Frågor om ändringar» och slutar med orden »bör föranleda någon riksdagens

åtgärd.» bort ersättas med text av följande lydelse:

»Reglerna för återlånerätt från AP-fonderna är som utskottet vid tidigare

riksdagar uttalat inte i alla avseenden helt ändamålsenliga. Detta förhållande

har också påpekats av ett flertal remissinstanser. I första hand bör

reformering av reglerna ske genom att den nu gällande snäva tidsgränsen

för återlånerätt vidgas så att återlånerätten inte förfaller kalenderårsvis

utan får ackumuleras under en tid av fem år. En sådan ändring av återlånereglerna

skulle vara av särskilt värde för mindre företag, där kalenderårsbegränsningen

för närvarande i realiteten utestänger från återlånemöjligheterna.

Ändringen skulle dessutom medföra en administrativ förenkling.

Den bör kunna vidtagas utan dröjsmål.

Även i andra avseenden är det motiverat med översyn av bestämmelserna

för återlån från allmänna pensionsfonden. Därvid bör övervägas en mindre

restriktiv utformning av återlånereglerna och en förlängning av amorteringstiden

från 10 till 20 år.

AP-fonden har nu funnits så länge och så betydande erfarenheter har

vunnits att en allmän översyn av återlånebestämmelserna bör komma till

stånd. Därvid bör också övervägas det motionsledes framförda förslaget

om utnyttjande av AP-fondens medel i lokaliseringspolitiskt syfte.»

dels ock att utskottet under B. bort hemställa,

»att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
1)

motionerna 1:507 och 11:628,

2) motionerna I: 529 och II: 621, samt

3) motionerna I: 532 och II: 631,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla dels om skyndsamt

förslag till sådan ändring av reglementet angående

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965

allmänna pensionsfondens förvaltning att återlånerätt skall

få ackumuleras under 5 år, dels ock om utredning angående

en reformering av bestämmelserna för återlån från allmänna

pensionsfonden i enlighet med vad utskottet ovan

anfört.»

vid utskottets hemställan under C.

III. av herrar Kaijser och Ringaby, vilka ansett,

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 26 med orden

»Slutligen framställes i» och slutar med orden »avstyrker därför motionerna.

» bort ersättas med text av följande lydelse:

»I motionerna I: 533 och II: 636 har yrkats att Kungl. Maj :t måtte dels

företaga utredning och framlägga förslag, att arbetsgivare medgives rätt att

— utöver de årliga avgifterna för tilläggspensioneringen — skattefritt avsätta

medel till egen pensionsfond i syfte att göra pensionsutfästelserna

fullt säkra, dels igångsätta utredning i syfte att — sedan AP-fonderna nått

en med hänsyn till kravet på likviditet och risken för konjunkturförsämring

fullt betryggande storlek och erfarenhet vunnits rörande storleken av

arbetsgivarnas frivilliga avsättningar till egna pensionsfonder — begränsa

de årliga pensionsavgifterna till AP-fonderna till vad som erfordras för täckande

av fondernas löpande pensionsbetalningar under året.

Utskottet finner de av motionärerna framförda synpunkterna bärande och

biträder därför yrkandena i motionerna.»

dels ock att utskottet under C. bort hemställa,

»att riksdagen, med bifall till motionerna I: 533 och II:

636, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad

utskottet ovan anfört.»

IV. av herrar Edström, Erik Filip Petersson, Axel Kristiansson, Jönsson

i Ingemarsgården, Johansson i Skärstad och Jonsson.

WARCUS BOKTR. STHLM 1965 65003 1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.