Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
1965-11-04 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1965:64, Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
1
Nr 64
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förvaltningen
av den allmänna pensionsfonden m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft tio inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 507 i första kammaren av herr Jacobsson,
Per, samt nr 628 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.;
2) de likalydande motionerna nr 516 i första kammaren av herr Mattsson
m. fl., samt nr 629 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.;
3) de likalydande motionerna nr 529 i första kammaren av herr Sundelin
m. fl., samt nr 621 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl.;
4) de likalydande motionerna nr 532 i första kammaren av herrar Åkerlund
och Lundberg, samt nr 631 i andra kammaren av herr Magnusson i
Borås m. fl.; samt
5) de likalydande motionerna nr 533 i första kammaren av herrar Åkerlund
och Lundberg, samt nr 636 i andra kammaren av herr Magnusson i
Borås m. fl.
Motionsyrkandena
I motionerna I: 507 och II: 628 har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag om sådan ändring av reglementet för
allmänna pensionsfondens förvaltning att återlånerätt får ackumuleras under
fem år och att amorteringstiden utsträcks till 20 år».
1 motionerna I: 516 och II: 629 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller att den utredning rörande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar, fondförvaltningens framtida utformning
m. in., som 1963 års riksdag begärt, måtte komma till stånd genom cn
särskild utredning med parlamentarisk medverkan».
1 motionerna I: 529 och II: 621 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag angående
en reformering av bestämmelserna för återlån från allmänna pensionsfonden,
så att de mindre och medelstora företagens samt jord- och skogsbru
1
Dihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 64
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1665
kets kreditbehov bättre kan tillgodoses, samt även i övrigt angående allmänna
pensionsfondens möjligheter att aktivt främja näringslivets utveckling».
1 motionerna 1: 532 och 11: 631 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungi. Maj:t måtte hemställa, dels om förslag till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning att arbetsgivare erhåller
möjlighet att för återlån få utnyttja de ATP-avgifter som inbetalats under
loppet av de fem senast förflutna åren och att återlån skall få ske upp till
75 % av inbetalda avgifter; dels också om eu utredning rörande a) utsträckande
av amorteringstidens längd för återlån till 20 år, b) anpassning av
räntenivån för lånen till kreditinstituten till gängse inlåningsränta».
I motionerna I: 533 och 11: 636 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t måtte med beaktande avvad
i motionen anförts, 1) företaga utredning och framlägga förslag, att arbetsgivare
medgives rätt att — utöver de årliga avgifterna för tilläggspensioneringen
— skattefritt avsätta medel till egen pensionsfond i syfte att
göra pensionsutfästelserna fullt säkra, 2) igångsätta utredning i syfte att —
sedan AP-fonderna nått en med hänsyn till kravet på likviditet och risken
för konjunkturförsämring fullt betryggande storlek och erfarenhet vunnits
rörande storleken av arbetsgivarnas frivilliga avsättningar till egna pensionsfonder
-— begränsa de årliga pensionsavgifterna till AP-fonderna till vad
som erfordras för täckande av fondernas löpande pensionsbetalningar under
året».
I motionerna I: 529 och II: 621 anföres till stöd för motionsyrkandena:
Med utgången av år 1964 uppgick allmänna pensionsfondens samlade behållning
till över 7 miljarder kronor. Enbart under 1964 inflöt i avgifter
2 441,7 milj. Av dessa avgifter tillfördes 656,9 milj. första fondstyrelsens
förvaltning, 1 309,7 milj. andra fondstyrelsen och 475,1 milj. tredje fondstyrelsen.
Till första delfonden hänförs avgifter från stat och kommun. Denne
fonds sammanlagda behållning uppgick vid utgången av 1964 till 2 042,9
milj. Den andra delfonden omfattade en behållning om 3 903,0 milj. och
består av avgifter från arbetsgivare med mer än 20 arbetstagare. Den tredje
delfonden slutligen omfattade 1 335,1 milj. och dit hänföres avgifter från
mindre arbetsgivare och de övriga avgifter, som tillkommer allmänna pensionsfonden.
En granskning av fondens placeringar visar att obligationer dominerar
som placeringsobjekt med 5 654,4 milj., förlagsbevisen redovisas med 400,9
milj., kommunlånen med 723,7 milj. och övriga fordringsbevis svarar för
571,3 milj. Fördelningen på skilda låntagargrupper framgår av nedanstående
tabell:
Placeringarnas fördelning mellan olika låntagargrupper i milj. kr. kontantvärden
och i procent.
I förhållande till fondens totala omslutning har följaktligen återlånen
ganska begränsad betydelse. Orsaken härtill torde främst vara att söka i
de restriktiva bestämmelser, som gäller för återlån ur AP-fonderna. Framför
allt förefaller det som om de mindre företagen med mindre än 20 an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6b år 1965
3
31/10—63
31/12—63
31/10—64
31/12—64
Milj.
Proc.
Milj.
Proc.
Milj.
Proc.
Milj.
Proc.
Statspapper.......
282,2
6,4
453,3
9,1
695,3
10,1
700,1
9,6
Bostadskrediter....
1 951,3
44,2
1 977,7
41,5
2 860,6
41,8
3 021,4
41,5
Jordbruk..........
132,2
3,0
165,9
3,5
235,5
3,4
250,1
3,4
Kommuner .......
593,2
13,4
665,4
14,0
1 002,0
14,6
1 139,5
15,7
Näringslivet ......
1 261,1
28,6
1 312,0
27,5
1 724,3
25,2
1 820,2
25,0
Uti. obl...........
75,4
1,7
75,4
1,6
81,1
1,2
72,4
1,0
Återlån...........
118,8
2,7
129,3
2,7
249,1
3,6
275,8
3,8
Bank o. postgiro ...
0,9
3,2
0,1
4,4
0,1
1,5
—
Summa
4 415,4
100,0
4 764,2
100,0
6 852,3
100,0
7 281,0
100,0
Lån..............
129,8
—
170,0
—
60,0
—
110,0
—
ställda är diskriminerande i de praktiska möjligheterna att utnyttja sin återlånerätt.
I de nu gällande bestämmelserna gäller nämligen att det lägsta
belopp, som genom en kreditinrättning kan återlånas av ett företag, är 500
kr. Det betyder att om de för ett år inbetalda ATP-avgifterna icke uppgår till
1 000 kr., återlån inte kan ifrågakomma. Begränsningen av återlånerätten
till vad som kalenderårsvis inbetalats bidrar till att ytterligare begränsa återlånerältens
reella betydelse.
Det synes därför motiverat att närmare pröva om inte en ackumulering
av återlånerätt för förslagsvis fem år skulle kunna medges och att en sänkning
av minimisumman för återlånerätten, eventuellt en höjning från 50 till
75 procent av inbetalda avgifter och en förlängning av amorteringstiden från
10 till 20 år borde närmare övervägas. De förslag i denna riktning, som tidigare
framlagts, har avvisats under hänvisning till att bestämmelserna ännu
icke varit i kraft tillräckligt länge för att erfarenheter av systemets funktion
skulle ha kunnat samlas.
Förhållandet förefaller nu vara annorlunda. Vissa påtagliga erfarenheter
har vunnits och fonderna har nu en storlek och betydelse som motiverar att
en översyn av återlånebestämmelserna snarast kommer till stånd. Det synes
lämpligt att en utredning av dessa frågor även får uppdraget att närmare
granska principerna för kreditgivningen från pensionsfonderna i stort och
komma med de förslag, som kan anses motiverade i syfte att främja näringslivets
utveckling. Det bör exempelvis vara möjligt att finna former, som möjliggör
att AP-fondens medel kan utnyttjas för en aktiv lokaliseringspolitik
på grundvalen av den lokaliseringspolitiska reform, som riksdagen beslutade
i fjol.
I motionerna I: 533 och II: 636 har till stöd för motionsyrkandena anförts:
Här är icke avsikten att diskutera storleken av avgifterna i och för sig
utan endast huruvida det uppkomna sparandet skall samlas i en jättelik
statlig fond eller om ett lika gynnsamt resultat kan uppnås genom viss decentralisering.
I detta hänseende vill vi till en början erinra om att enligt tidigare lagstiftning
möjligheter förekommit för företag att till särskilda pensionsfonder avsätta
en del av årets vinst för att säkerställa sådana utfästelser om framtida
pension som företagen gjort. Denna fondcring har nu måst upphöra. Eu
minskning av fonderna måste dessutom i vissa fall genomföras genom att
avdrag för utgivna ATP-avgifter ej får ske i deklarationen såvitt medel härtill
ej tagits ur tidigare uppbyggda pensionsfonder.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
Trots detta förekommer alltjämt uppbyggnad av ett pensionssparande utöver
det som sker inom AP-fonderna. Vi syftar här på den s. k. PRI-försäkringen.
Genom denna har till svenska arbetsgivareföreningen anslutna företag
byggt upp en pensionsförsäkring för att trygga pensioner utöver dem
som erhålles enligt ATP-systemet. PRI är så uppbyggt att det väsentliga av
nysparandet får stanna kvar hos företagen under den tid då behovet av utbetalningar
enligt systemet inte är så stort. Å andra sidan tillämpas en kollektiv
säkerhet, innebärande att de i försäkringen samgående företagen gemensamt
ansvarar för pensioner inom sådana företag som eventuellt inte blir i
stånd att fullgöra sina förpliktelser.
Enligt vår mening bör prövas, huruvida icke ett liknande system skulle
kunna tillämpas i fråga om ATP-pensionerna och fonderingen däri.
För att tillfredsställande kollektiv säkerhet för åtagna pensionsförpliktelser
skall uppnås bör företagens skilda intersseorganisationer såsom SAF,
RLF, SHIO m. fl. organisationer engageras i ett dylikt system.
Låt oss för att exemplifiera vår tankegång antaga, att ett visst år erfordras
avgifter på 3 % för att täcka de utgifter AP-fonderna har under detta år.
Låt oss vidare antaga att avgiften detta år med nuvarande ordning av riksdagen
är fastställd till 10 %. Den kostnad som då bör belasta ett företag
skall på grundval av riksdagens beslut utgöra så stort belopp som motsvarar
10 %. För AP-fondens del behöver emellertid som nämnt inkomsten ej uppgå
till mer än 3 %. För det fall att skillnaden mellan dessa avgifter — alltså
motsvarande 7 % — på ett betryggande sätt avsättes inom företaget för att
tagas i anspråk vid den tidpunkt då AP-fondens utgifter stigit, nås å ena
sidan samma totala sparande och å andra sidan samma trygghet för pensionstagarna
som enligt nuvarande system.
Vi ifrågasätter inte att ett sådant system skulle kunna tillämpas individuellt
för varje arbetsgivare. I så fall skulle nämligen riskerna för ett kanske
betydande avgiftsbortfall föreligga i den mån olika företagare komme på
obestånd. I stället bör man såsom nu är fallet beträffande PRI göra det möjligt
för olika sammanslutningar av företag att kollektivt svara för ett sådant
system. Det förekommer i vårt land många sammanslutningar för olika
branscher inom näringslivet som har den omfattning och den ekonomiska
styrka att de kollektivt kan stå såsom garanter för att medlemmarnas pensionsutfästelser
blir infriade.
Självfallet måste man dock räkna med att — även om nya sådana organisationer
skulle bildas — det ändå skulle finnas ett betydande antal arbetsgivare
som stode utanför sådan organisation. Troligen kunde dessa ej inordnas
i det av oss diskuterade systemet. För dem finge man då tillämpa det
nuvarande systemet och låta dem direkt till AP-fonderna inbetala den avgift
som riksdagen för året fastställt, enligt exemplet ovan, alltså 10 %.
Vi har här antytt huvuddragen av det system vi vill förorda. Vissa problem
som skulle möta vid en omläggning har vi ej gått in på. Det är icke möjligt
att utan en genomträngande undersökning få klarhet i alla olika avseenden.
Vi förordar att en sådan utredning kommer till stånd.
Då det är av yttersta vikt att pensionssystemet kompletteras med åtgärder
som ger systemet den högsta grad av säkerhet förordar vi sålunda att
arbetsgivare — inom större såväl som mindre företag — får rätt att till egen
pensionsstiftelse göra avsättningar upp till visst maximibelopp per år. Maximibeloppet
bör vara den mot pensionsförpliktelserna svarande genomsnittliga
verkliga årskostnaden enligt försäkringsmatematiska beräkningar och
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965 5
avsättningen under året kunna uppgå till skillnaden mellan detta maximibelopp
och de avgifter arbetsgivaren har att inbetala för sina anställda.
Bestämmelser angående fondernas avskiljande och angående säkerställande
av dessa bör utfärdas i analogi med vad som hittills gällt i fråga om pensionsavsättningar
inom eget företag.
I övrigt får utskottet, beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd
för sina yrkanden, hänvisa till motionerna 11:628, 11:629, 11:621, 11:631
och II: 636.
Gällande bestämmelser m. m.
En särskild förvaltning är anordnad för den av avgifterna till försäkringen
för tilläggspension uppbyggda allmänna pensionsfonden. Enligt reglementet
den 28 maj 1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning
skall fondförvaltningen handhavas av tre styrelser. Första fondstyrelsen
förvaltar avgifter erlagda för statens och kommunernas anställda,
andra fondstyrelsen avgifter erlagda för anställda i enskilda företag med
minst 20 arbetstagare och tredje fondstyrelsen avgifter för anställda i företag
med mindre än 20 anställda ävensom de egenavgifter, vilka erlägges för
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Varje fondstyrelse består av nio av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Alla
ledamöter, utom ordföranden i varje styrelse och två av de andra ledamöterna
i första fondstyrelsen, utses efter förslag av organisationer, som företräder
försäkrade och avgiftsbetalare. Närmare bestämmelser om vilka organisationer
som har förslagsrätt finns i en kungörelse den 28 maj 1959
(nr 319).
Fondens tillgångar skall enligt reglementet för fondens förvaltning placeras
dels i vissa slag av obligationer och skuldförbindelser, dels såsom lån till
kreditinrättningar. De kreditinrättningar, som kan få låna pengar av fonden,
är riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirot, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan
samt annan av Konungen godkänd kreditinrättning.
Förutsättning för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är alt
inrättningen i sin tur utlånat motsvarande belopp till den som erlagt pensionsavgift
och att den erlagda avgiften uppgår till minst dubbelt så mycket
som lånet. Lägsta belopp som kreditinrättning på detta sätt får återlåna är
500 kronor. Det betyder, att om de för ett år inbetalda pensionsavgifterna
inte uppgår till 1 000 kronor återlån inte kan komma i fråga.
Räntan på lån från fonden till kreditinrättningen skall i regel med en halv
procent överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta. Några bestämmelser
om vilken ränta som skall tillämpas mellan kreditinrättningen
och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter finns inte, utan räntans
storlek är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.
Likaså beror del på överenskommelse mellan kreditinrättningen och den
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
enskilde om något lån över huvud taget skall ske. Denna fråga får kreditinrättningen
pröva efter bankmässiga grunder, eftersom banken har att
själv stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.
Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år.
Rätten till återlån på grund av avgiftsinbetalning uppstår först året efter
avgiftsbetalningen.
I promemoria med förslag om fondförvaltningen m. m. i samband med en
utbyggd pensionering (SOU 1958: 4) utgick 1957 års pensionskommitté i
stort sett från allmänna pensionsberedningens förslag om en författningsreglerad
påbyggnad av folkpensioneringen, ehuru kommittén därmed inte
tog ställning till de olika alternativ för tilläggspensioneringens ordnande
som framförts inom beredningen.
Kommittén förutsatte således, att en fondbildning i överensstämmelse med
det nämnda förslaget rörande författningsreglerad tilläggspensionering borde
komma till stånd bl. a. för att motverka bortfall av annat sparande. Vid
utformningen av förslag om pensionsfondens organisation och verksamhetsformer
hade kommittén låtit sig ledas av vissa allmänna önskemål. Pensionsfonden
borde enligt kommitténs mening ha en självständig ställning i
förhållande till staten och de avgiftbetalande och den borde förvaltas med
hänsyn till intresset av bästa möjliga avkastning och betryggande säkerhet.
Kommittén ville, i likhet med förslagsställarna bakom allmänna pensionsberedningens
förslag till lagfäst tilläggspensionering, undvika uppbyggandet
av en stor kreditorganisation, som fördelade krediterna mellan ett stort antal
slutliga låntagare. Vidare ansåg kommittén, att fondens utlåning ej ensidigt
borde gynna vissa låntagare utan i stället smidigt anpassas till de växlande
kreditbehoven. Formerna för fondmedlens utlåning borde inte minska
kreditpolitikens verkningsmöjligheter, och de möjligheter som kunde finnas
för att låta fondbildningen bidraga till utvecklingen av en väl fungerande
kreditmarknad borde tillvaratagas.
Kommittén diskuterade till en början frågan om en uppdelning i
flera fonder och anförde att om en sådan uppdelning drevs tillräckligt
långt de flesta problem, som en stor, centralt förvaltad fond gav upphov
till, skulle kunna elimineras. En uppdelning efter näringsgrenar och
branscher — den ur praktisk synpunkt naturliga metoden -— skulle emellertid
alltför lätt urarta till ett kvoteringssystem genom att delfonderna i första
hand tillgodosåg den egna branschens kreditbehov, övervägande skäl talade
enligt kommitténs mening för en viss, begränsad uppdelning av pensionsfonden.
Kommittén förordade därför, att fondmedlen fördelades på tre delfonder.
Till den första, kallad A-fonden, skulle föras de av staten och kommunerna
erlagda arbetsgivaravgifterna, till den andra, B-fonden, övriga arbetsgivaravgifter,
och till den tredje, C-fonden, egenavgifterna från icke-löntagare.
Varje fond skulle förvaltas av en styrelse med av Konungen förordnade leda
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr (>''i år 196Ö
möter. A- och B-fondernas styrelse föreslogs bestå av nio ledamöter, varav
tre utsedda efter förslag av löntagarorganisationer och tre efter förslag av
organisationer representerande berörda arbetsgivare. C-fondens styrelse föreslogs
få sju ledamöter, varav fyra skulle utses efter förslag av organisationer,
som företrädde de till denna fond anknytna försäkringstagarna.
I fråga om placeringen av fondmedlen diskuterade kommittén
i huvudsak fyra olika metoder. Enligt den första, specialdestinationslinjen,
skulle fondmedlen användas för några få allmänt accepterade ändamål, t. ex.
bostads- och energiförsörjning. Utlåningen för dessa ändamål skulle kunna
ske i för pensionsfonden lämpliga former. Kreditmarknaden i övrigt skulle
avlastas och utvecklas friare än eljest. Kommittén fann emellertid, att de
invändningar som kunde anföras mot denna lösning var alltför starka för att
specialdestinationslinjen skulle kunna rekommenderas.
Som en annan lösning anfördes bankinstitutslinjen, innebärande att existerande
bankinstitut (affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit)
utnyttjades som mellanhänder, t. ex. genom att fondmedlen insattes
på något slags inlåningsräkning. Härigenom skulle flera av de av kommittén
inledningsvis uppställda önskemålen kunna tillgodoses. Någon stor utlåningsorganisation
skulle inte behöva byggas upp för pensionsfondens del,
eftersom bankinstitutens rikt förgrenade organisation skulle öppna fondens
resurser för alla låntagargrupper och medföra en hög grad av dencentralisering
av de beslut som var avgörande för fondmedlens fördelning. Mot dessa
fördelar stod emellertid enligt kommitténs uppfattning vissa påfallande
nackdelar. Pensionsfonden utgjorde sålunda i hög grad en ersättning för det
sparande, som hittills via försäkringsbolagen tillförts kapitalmarknaden.
Under den framtid som kunde överblickas var det, framhöll kommittén, nödvändigt
att fondmedlen i mycket stor utsträckning utlånades i kapitalmarknadsmässiga
former för att undvika en alltför påfrestande omställning av
det svenska kreditsystemet. Om bankinstitutslinjen valdes, skulle detta sannolikt
för affärsbankernas del framtvinga en omvandling i riktning mot
mera långfristig utlåning, som ingav betänkligheter och som i varje fall
fordrade ytterligare överväganden. Bankerna skulle vidare kunna bli alltför
beroende av fondledningens dispositioner. Detta skulle visserligen kunna
undvikas genom en automatisk fördelning av fondmedlen mellan instituten,
men det syntes svårt att finna en rimlig metod härför. Av dessa och
andra skäl fann sig kommittén inte kunna tillstyrka att denna linje lades
till grund för fondens kreditgivning.
Kommittén dryftade därefter som en tredje placeringsmetod återlånclinjen.
Enligt denna, som framförts i det inom allmänna pensionsberedningcn
framlagda förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen genom frivillig
pensionsförsäkring, skulle pensionsavgifterna kunna återlånas av dem som
erlagt desamma. Återlånelinjen hade, framförde kommittén, motiverats som
ett naturligt sätt att decentralisera och så att säga automatisera fondens ut
-
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
lärling, så att krediterna leddes till de företag som genom avgiftsinbetalningar
och bortfall av möjligheterna att göra avsättningar till pensionsstiftelser
fick försämrade finansieringsmöjligheter. Kommittén tog emellertid bestämt
ställning mot en helt automatisk återlåning. Lån borde enligt kommitténs
mening endast utgå efter en kreditvärdighetsprövning. Inte heller i övrigt
lann kommittén en längtristig och omfattande återlåning utgöra en lämplig
kreditgivningsmetod. Genom en sådan återlåning skulle de finansiella
resurserna fördelas på ett irrationellt sätt, och vissa låntagargrupper skulle
orimligt gynnas. Vidare skulle kreditmarknaden bindas och hindras att
fungera etfektivt. Kommittén föreslog därför en begränsad återlånerält,
avsedd att överbrygga anpassningssvårigheter för företagen. Enligt detta
förslag skulle bankinstituten utnyttjas som kreditförmedlare och de med
återlånen förenade riskerna skulle vila på dem.
Den fjärde metoden för fondutlåningen, obligationsmarknadslinjen, som
kommittén törordade jämsides med en på sätt nyss sagts anordnad återlåning,
innebar att fondmedlen placerades i obligationer och förlagsbevis.
Kommittén motiverade sitt ställningstagande med att låntagarna på marknaden
för obligations- och förlagslån var antingen stora och välkända slutliga
låntagare, såsom staten, kommuner, kraftverk och stora industriföretag
eller också hypoteksinstitut. Härigenom befriades fonden från behovet alt
bygga upp en stor organisation för kreditprövning utan att därför taga
olämpliga risker. Ytterligare garantier låg i den kontroll som sedvanemässigt
utövades av den eller de affärsbanker, som deltog i emissionen av
obligations- och förlagslån, och i det förhållandet att lånen måste fylla
marknadens krav för att kunna placeras. Kommittén anförde, att det mot
obligationsmarknadslinjen kunde invändas, att den skulle stänga tillgången
till fondens resurser för medelstora och mindre företag och speciellt för
dem, som inte förfogade över säkerheter av den typ som traditionellt låg
till grund för obligationslån. Kommittén fann därför angeläget, att möjligheterna
för en utbyggnad av kapitalmarknaden, t. ex. genom nya hypoteksinstitut
med nya verksamhetsformer, ingående prövades så snart som
möjligt.
Pensionskommitténs förslag om fondens utlåningsformer innebar sammanfattningsvis,
att fondmedlen skulle placeras i fullgoda obligationer eller
förlagsbevis, varjämte för A-fonden kommunlån skall utgöra en godkänd
placering. Fondernas för rörelsens behov nödvändiga kassamedel skulle vara
insatta på räkning i riksbanken. Avgiftsbetalare till B- eller C-fonden skulle
av affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller riksbanken
kunna erhålla återlån motsvarande 50 procent (första avgiftsåret 40 procent)
av avgifterna. Återlånen skulle amorteras på högst 5 år, i vissa fall då
inleckningssäkerhet förelåg på högst 10 år. Kreditvillkoren i övrigt bestämdes
av kreditinrättningen, som i sin tur från pensionsfonden skulle äga erhålla
ett lika stort lån, löpande med en räntesats som med en halv procent
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
översteg bankinstitutens högsta inlåningsränta. Kreditinrättningen skulle
vara ansvarig för att lånet återbetalades till fonden oavsett om inrättningens
låntagare fullgjorde sina förpliktelser eller ej.
Kommittén förordade, att ett förnyat ställningstagande till fonduppbyggnaden
skedde under senare delen av 1960-talet. Därvid borde enligt kommitténs
mening även utlåningsformerna tagas under ytterligare övervägande
och revideras i den mån de då vunna erfarenheterna gav anledning härtill.
Om fondmedlens förvaltning anförde föredragande departementschefen i
proposition nr 100 till 1959 års riksdag:
»Beträffande fondförvaltningen uttalade jag i princippropositionen min
anslutning till de allmänna grunderna i 1957 års pensionskommittés förslag
i ämnet. Eftersom remissbehandlingen av förslaget ännu inte var avslutad
vid liden för propositionens avlämnande, gjorde jag dock en reservation
för det fall, att det vid remissbehandlingen av förslaget kom fram
nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter. Vidare förutskickade
jag, att ett inlemmande av företagarna i tilläggspensioneringen kunde föranleda
modifikationer i kommittéförslaget.
Remissbehandlingen av pensionskommitténs förslag har visserligen inte
givit mig anledning att frångå uppfattningen att uppbyggnaden av fondförvaltningen
till sina huvuddrag bör ske efter detta förslag. I syfte att
tillmötesgå olika i remissyttrandena och i den allmänna debatten framförda
önskemål har jag emellertid vid utformningen av reglementet för pensionsfonden
gjort ett flertal ändringar i förhållande till kommittéförslaget.
Förvaltningen av pensionsfonden bör enligt min åsikt inte innebära en
maktkoncentration — vare sig för statliga eller för andra intressen.
I enlighet härmed föreslås, att förvaltningen skall delas upp på flera
fondstyrelser. I dessa fondstyrelser skall företrädare finnas för närmast berörda
parter utan att någon ensam har majoritet. En sådan maktfördelning
torde vara i princip väl jämförlig med den som kunde tänkas råda, om en på
privat väg fullt utbyggd pensionering ägde rum i ett mindre antal stora
företag.
Enligt mitt förslag skall fonden förvaltas av tre särskilda styrelser.
Första fondstyrelsen skall omhänderha förvaltningen av de arbetsgivaravgifter,
som erlägges av arbetsgivare, vilka företräder det allmänna, främst
staten och kommunerna. Andra fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter,
som inflyter från enskilda, stora och medelstora arbetsgivare, varmed avses
arbetsgivare med minst 20 årsarbetare. Tredje fondstyrelsens förvaltning
gäller dels arbetsgivaravgifter från sådana enskilda arbetsgivare, som sysselsätter
färre än 20 årsarbetare, och dels de egenavgifter, som företagare
in. fl. har att erlägga.
Av pensionsfonden beräknas omkring 2/10 komma att förvaltas av första
fondstyrelsen, omkring 5/10 av andra fondstyrelsen samt omkring 3/10
av tredje fondstyrelsen. En sådan uppdelning har enligt min mening den
fördelen i förhållande till kommitténs förslag, att man undviker att eu av
förvaltningsenheterna får disponera över huvudparten av fonden. Vidare
sammanföres under en och samma fondstyrelse — den tredje — de avgiftsmedel,
som i praktiken huvudsakligen hänför sig till småföretagarna. Medan
kommittéförslaget innebar, att avgifter som en och samma person erläggcr
för sin egen och sina anställdas del skulle hållas åtskilda i förvall
liihang
till riksdagens protokoll 1965. .9 samt. 2 avd. Nr 64
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
ningshänseende, kommer dessa medel med mitt förslag att regelmässigt
omhänderhas av ett och samma organ. Detta har synts mig motiverat av den
intressegemenskap som här föreligger.
Varje fondstyrelse skall ha 9 ledamöter och lika många suppleanter.
Första fondstyrelsen består av 3 ledamöter för staten, 3 för kommunerna
och likaledes 3 för löntagarnas organisationer. I andra fondstyrelsen får
staten 3, arbetsgivarnas organisationer 3 och löntagarnas organisationer
också 3 ledamöter. I tredje fondstyrelsen företrädes staten av 3, arbetsgivarnas
organisationer av 2, löntagarnas organisationer av 2 och självständiga
företagares organisationer av 2 ledamöter. Som synes får statens
representanter inte avgörande inflytande i någon fondstyrelse.
Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.
Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god
avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas
under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en
vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning.
I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av
fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita
banker och andra kreditinstitut.
Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit
från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var och
en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka
återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma
till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid
40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna
uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen
till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån får
överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då återlånen
är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det
synas naturligt, att endast lån av något större omfattning skulle komma i
fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag emellertid att lånegränsen
sättes så lågt som vid 500 kr. och att företagare därjämte skall
kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och sina anställda för att
komma över denna gräns.
Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande
belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter
som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget
innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bl. a. att räntan, om inte
bunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta allmänt
förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter in
penningmedel.
De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse
med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver
förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,
nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl.
och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor
för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som
nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt
min mening här kunna komma i fråga.
De regler, som jag föreslår för utlåningen av medel från allmänna pensionsfonden,
innebär att större delen av fondmedlen kommer att tillföras
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 6b år 1965
kapitalmarknaden, dvs. utnyttjas för lån till bostäder och lån till kommunernas,
statens och näringslivets långsiktiga, kapitalkrävande investeringar.
Slutligen vill jag här framhålla att principen, att försäkringens intressenter
skall utöva inflytande på fondförvaltningen men att denna som helhet
skall stå neutral i förhållande till speciella intressen, även avspeglas i reglerna
om revision av fondstyrelsernas förvaltning.
Enligt förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skall
reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning fastställas av
Konungen med riksdagen.»
Förslaget till reglemente angående allmänna pensions fondens förvaltning
godtogs av 1959 års riksdag i väsentligt oförändrat skick.
Frågor om ändringar i reglerna för fondkapitalets placering har tidigare
varit föremål för riksdagens bedömning. I motioner till 1960 års riksdag
yrkades således liberalare regler i fråga om möjligheterna att använda pensionsmedlen
för företagens kapitalförsörjning.
1 sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 anförde andra lagutskottet:
Bestämmelserna
om återlån av inbetalda avgifter antogs så sent som i fjol
och har endast varit i tillämpning sedan årsskiftet. Innan erfarenheter vunnits
av deras verkningar i olika hänseenden, bör de inte ändras. Det kan härvid
erinras om att man vid utarbetandet och antagandet av bestämmelserna
förutsatt att en omprövning av dem kunde bli erforderlig vid slutet av 1960- talet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl biträda de i motionerna
1:448 och 11:551, 1:461 och 11:579 samt 1:462 och 11:549 framställda
önskemålen om liberalare återlåneregler.
Även 1961 års riksdag hade att taga ställning till motionsyrkanden med
samma syfte. Yrkandena avslogs under motivering att erfarenheter ännu icke
vunnits av de nuvarande reglernas verkningar (andra lagutskottets utlåtande
nr 56).
Frågan om återlånereglerna behandlades i anledning av motioner även av
1962, 1963 och 196b års riksdagar. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 13 år 1962 anförde andra lagutskottet bland annat.
Det i motionerna I: 295 och II: 862 väckta förslaget alt företagarna skall få
betala ATP-avgifterna med revers skulle, såsom riksförsäkringsverket framhållit
i sitt remissyttrande, kunna leda till avsevärda förluster för fonden
om inte full garanti förelåg för reversernas betalning. Avgifter inbetalas av
omkring 350 000 personer. En prövning och kontinuerlig kontroll av dessas
kreditvärdighet skulle nödvändiggöra en utomordentligt stor administrativ
apparat. Även kontrollen av avgiftsskyldighetens fullgörande skulle kompliceras.
På grund härav finner utskottet icke skäl biträda motionärernas förslag
om avgiftsbetalning med revers.
De nuvarande återlånereglerna är, såsom utskottet framhållit vid behandling
av motioner av samma innebörd vid 1961 års riksdag, inte i alla
avseenden helt ändamålsenliga. Emellertid har återlånereglerna varit i lilllämpning
endast från och med 1960 års ingång. Erfarenheter i någon större
utsträckning av reglernas verkningar har därför ännu icke vunnits. Med
hänsyn härtill avstyrker utskottet motionärernas förslag.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1065
I sina av riksdagen godkända utlåtanden nr 2 år 1063 och nr 18 år 196''i
anförde andra lagutskottet, att frågor om ändringar av återlånereglerna
varit föremål för bedömning av riksdagen under närmast föregående år. Vid
dessa tillfällen hade uttalats, att erfarenheter i någon större utsträckning av
reglernas verkningar ännu icke vunnits. Yrkandena om ändring av reglerna
hade därför icke kunnat bifallas. Enligt utskottets mening förelåg icke skäl
till ändrat ställningstagande.
I motionerna I: 763 och II: 922 väckta vid 1963 års riksdag i anledning
av proposition med förslag till lag angående procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1965—1969 till försäkringen för tilläggspension begärdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla att en klarläggande
samhällsekonomisk analys av pensionssparandet utfördes, varvid särskilt
AP-fondernas verkan på det totala sparandets omfattning och ändrade struktur
uppmärksammades, samt att i samband härmed en översyn företogs av
de till pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets placering och
administration med utgångspunkt från ett ovillkorligt beaktande av ATPsystemets
säkerhet.
1 sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 57 år 1963 anförde andra lagutskottet
bland annat:
Enligt vad som framgår av de i propositionen redovisade beräkningarna
kommer pensionsfonderna att redan under den femårsperiod, för vilken avgiftsuttaget
nu fastställes, att uppgå till betydande belopp. Det skulle därför
enligt utskottets mening vara värdefullt om de samhällsekonomiska
verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål för utredning.
En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets
införande, bör också behandla frågor om fondbildningens inverkan på näringslivet,
fondbildningens omfattning och fondförvaltningens framtida utformning.
Vad utskottet anfört i fråga om en sådan utredning synes böra
bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
I Kungl. Maj:ts skrivelse nr 3 år 1964 till riksdagen med redogörelse för
behandling av riksdagens skrivelser angives att Kungl. Maj :t den 1 november
1963 förordnat, att utredning i av andra lagutskottet (uti. 1963: 57)
angivna hänseenden skulle utföras inom ramen för den av finansdepartementet
bedrivna planeringen av den svenska ekonomiens utveckling på
längre sikt.
Vid svar under 1963 års riksdag på fråga av herr Carlsson i Stockholm
angående begärd utredning rörande tilläggspensionssystemet anförde chefen
för socialdepartementet den 8 november:
Undersökningar om tilläggspensioneringens verkningar ingår som ett naturligt
led i de vidare undersökningar om de samhällsekonomiska utvecklingstendenserna
på längre sikt som redan pågår eller förberedes under
medverkan av det ekonomiska planeringsrådet och det därtill knutna utredningsrådet.
Därvid kommer även allmänna pensionsfondens verkningar
på bl. a. näringslivets kapitalförsörjning att närmare klarläggas. Det av
riksdagen begärda utredningsmaterialet kommer sålunda att redovisas i sitt
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 6b år 1965
sammanhang med de allmänna övervägandena om den svenska ekonomiens
utveckling på längre sikt.
Frågan om fondförvaltningens framtida utformning, varmed i första hand
torde avses utlåningsformerna, bör övervägas när ytterligare erfarenhet av
nuvarande ordning föreligger.
Enligt en inom finansdepartementet upprättad PM angående utredning
rörande finansiella långtidsperspektiv inom samhällsekonomin har Kungl.
Maj:t genom beslut den 1 november 1963 förordnat, att utredning i vissa
av andra lagutskottet i utlåtande 1963:57 angivna hänseenden rörande
tilläggspensionssyslemets verkningar skall utföras inom ramen för den av
finansdepartementet bedrivna planeringen av den svenska ekonomins utveckling
på längre sikt. För utredning av nu angivna frågor har såsom särskild
utredningsman tillkallats chefen för konjunkturinstitutet.
1 motioner vid 19Gb års riksdag begärdes att den utredning som begärdes
1963 skulle komma till stånd genom en särskild utredning med parlamentarisk
medverkan.
I reservation som fanns fogad vid andra lagutskottets utlåtande nr 31
anfördes:
I motioner vid fjolårets riksdag begärdes bl. a., att en översyn skulle företagas
av de till pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets placering
och administration med ett ovillkorligt beaktande av ATP-systemets
säkerhet. Andra lagutskottet anförde vid detta tillfälle i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, att det skulle vara värdefullt om de samhällsekonomiska
verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål
för utredning. En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets
införande, borde enligt utskottet också behandla frågor om fondbildningens
inverkan på näringslivet, fondbildningens omfattning och fondförvaltningens
framtida utformning. I anledning av dessa uttalanden förordnade
Kungl. Maj :t att utredning i av andra lagutskottet angivna hänseenden
skulle utföras inom ramen för den av finansdepartementet bedrivna
planeringen av den svenska ekonomiens utveckling på längre sikt d. v. s.
inom ekonomiska planeringsrådet och utredningsrådet.
Enligt utskottets mening är det värdefullt att den undersökning beträffande
tilläggspensioneringens samhällsekonomiska verkningar, som begärdes
under fjolåret, kommit till stånd. Pensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar kan inte bedömas isolerade från den samhällsekonomiska utvecklingen
i övrigt, och utskottet anser det därför lämpligt att utredningen
sker i den form Kungl. Maj :t förordnat.
Riksdagen anslöt sig till reservationen.
Den 25 maj 1965 frågade herr Ohlin chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sträng, i andra kammaren om denne kunde lämna några upplysningar
om hur långt plancringsrådets utredningsarbete med pensionsfondernas
organisation m. m. fortskridit och när man kunde vänta någon
offentlig redovisning av resultatet. Finansministern svarade, att han ansåg
att denna fråga borde ses i sammanhang med långtidsutredningens presentation
av den ekonomiska utvecklingen i vårt land och de bedömningar
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
som på grundval av utredningens material kunde komma att göras. Vidare
uttalade finansministern att det resultatet kom väl alt presenteras om något
halvår, och därefter fanns det anledning att sätta in frågan om ATP-fondernas
kapitalbildning i det sammanhanget.
Remissyttrandena
över motionerna 1:507 och 11:628, 1:529 och 11:621 samt 1:532 och
II: 631 har utskottet berett allmänna pensionsfondens andra och tredje fondstyrelse,
LO, RLF, SAF, Saco, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och TCO
tillfälle att yttra sig. Allmänna pensionsfondens andra och tredje fondstyielsen
har inte angivit något yttrande. Sveriges hantverks- och induslriorganisation
har till sitt yttrande bifogat ett av organisationen till bankoutskottet
avgivet yttrande över vissa till detta utskott hänvisade motioner.
Av remissinstanserna har uttalats delade meningar om de i motionerna
tramtörda förslagen. Förslaget att få ackumulera återlånerätten under fem
år tillstyrkes av SAF, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund. Den föreslagna
höjningen av lånegränsen från 50 till 75 procent tillstyrkes av SAF,
Svenska bankföl eningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges industriförbund.
Amorteringstidens förlängning till 20 år tillstyrkes av SAF,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.
Förslaget att räntesatsen för kreditinrättningarnas refinansieringslån
hos pensionsfonden skall nedsättas till paritet med bankinstitutens
högsta inlåningsränta tillstyrkes av Svenska bankföreningen och
Svenska sparbanksföreningen. Sveriges grossistförbund anser att det i motionerna
1:529 och 11:621 framlagda förslaget om utredning av frågan om
allmänna pensionsfondens möjligheter att aktivt främja näringslivets utveckling
är väl motiverat. RLF anser de i motionerna framlagda förslagen
välmotiverade och tillstyrker att ändringar genomföres i gällande reglemente
i enlighet med motionernas syften. Sveriges hantverks- och industriorganisation
förordar att motionärernas förslag läggs till grund för en skyndsam
utredning rörande möjligheterna att genom ändrade bestämmelser för
äterlånen dels möjliggöra ackumulerad återlånerätt — eventuellt begränsad
att gälla för mindre och medelstora företag — dels på andra sätt tillförsäkra
de mindre och medelstora företagen en rimlig andel av" allmänna
pensionsfondens utlåningskapacitet. Sveriges lantbruksförbund biträder
motionärernas yrkande om utredning rörande frågorna angående ålerlånerätten.
Svenska bankföreningen avstyrker en förlängning av den nuvarande
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
amorteringstiden på återlånen av 10 år samt en sänkning av minimibeloppet
för återlån. SAF, Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund motsätter
sig förslaget om utredning av frågan om utnyttjande av pensionsfondens
medel för en aktiv lokaliseringspolitik. LO och Saco anser att motionerna
ej skall föranleda någon åtgärd. TCO slutligen anför alt tillräcklig
erfarenhet ännu ej vunnits om återlånereglernas verkningar för att bestämmelserna
skall bli föremål för översyn.
LO anför i yttrande över motionerna:
De olika motionernas motivering för yrkandena är ganska samstämmig.
Således påpekas, att återlånen i förhållande till fondens totala omslutning
är av »ganska begränsad betydelse». I en motion hävdas dessutom, att
återlånen inte fullgör den uppgift som ursprungligen avsågs med dem.
Detta var enligt motionärerna att »ge de företag som inte på grund av placeringsbestämmelserna
kan finansiera sina investeringar med obligationseller
förlagslån möjlighet att utnyttja fondernas starkt växande kapitalresurser».
Ett annat motiv för ändrade bestämmelser är enligt motionärerna
att självfinansieringsgraden inom svenskt näringsliv nedgått under senare
år.
Då fondförvaltningens regler utformades framhöll LO att »den av pensionskommittén
förordade betingade återlånerätten kan godtas såsom eu
övergångsanordning intill dess kreditmarknaden och näringslivet i övrigt
anpassat sig till pensionsreformens finansieringsgrunder». Av det yttrande
över pensionskommitténs förslag, som här citeras, framgick vidare att LO
var mycket tveksam till hela tanken på rätt till återlån ur allmänna pensionsfonden.
De hittills vunna erfarenheterna har snarast bidragit till att
förstärka denna tveksamhet.
De yrkanden som framställts i motionerna går alltså i rakt motsatt riktning.
Därest de skulle tillgodoses och återlånen som en följd därav skulle
bli av väsentligt större omfattning än hittills, kan de olägenheter som 1957
års pensionskommitté anförde — att de finansiella resurserna skulle fördelas
på ett irrationellt sätt samt att man skulle gynna en speciell låntagargrupp
och införa bindningar, som hindrade en effektivt fungerande kreditmarknad
komma att uppstå. För att underlätta kanaliseringen av kapital
bl. a. till företag av den typ som motionärerna avser har däremot särskilda
obligationsinstitut bildats. Detta är en metod som enligt LO:s mening
är ur alla synpunkter bättre än att ändra reglerna för återlånen.
Då den betingade återlånerätten infördes skedde det för att över tiden
utjämna de påfrestningar avgiftsbetalningen till allmänna pensionsfonden
kunde innebära för företagen. Den skulle bestå under en övergångsperiod.
Takten i avgiftsökningen har avtagit; i stället för ökning med eu procentenhet
per år har statsmakterna beslutat att den skall vara en halv procentenhet.
Denna minskade takt i avgiftsuttaget måste ha underlättat företagens
anpassning och försvagar de motiv motionärerna anför för sina yrkanden.
RLF anför beträffande rätten till återlån:
Den mindre och medelstora företagsamheten möter i dagens läge ulan
tvivel betydande svårigheter när det gäller kapitalförsörjningen. Speciellt
gäller detta företagen inom jord- och skogsbruksnäringen, där kapitalbe
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr GA år 1065
hoven är mycket stora. I den strukturrationaliseringsprocess, som lantbruksnäringen
genomgår och som på olika sätt åtnjuter statens stöd, är det
nödvändigt att man på alla sätt underlättar skapandet av bärkraftiga lantbruksföretag.
I denna utveckling spelar kapitalförsörjningsmöjligheterna
en väsentlig roll och alla åtgärder som direkt eller indirekt kan underlätta
denna får en direkt positiv effekt på lantbruksnäringens utveckling.
Mot denna bakgrund finner riksförbundet det angeläget att man på olika
sätt kan slussa de medel som inflyter till AP-fonderna till näringslivet och
därvid i ökande utsträckning än som nu sker till den mindre och medelstora
företagsamheten. En väg, som man därvid gått är att skapa speciella
kreditinstitut av typen Industrikredit, Företagskredit eller Lantbrukskredil
vilka som huvuduppgift har att slussa över fondmedel till företag vilka
eljest ej skulle i större utsträckning kunna förlita sig till fondmedel för sin
finansiering. Riksförbundet understryker angelägenheten av en vidareutveckling
av de möjligheter som sålunda har öppnats.
En annan väg är återlånesystemet som syftar till att ge företag direkta
möjligheter att via bankerna erhålla krediter i relation till inbetalda APmedel.
Som framhållits i nämnda motioner spelar emellertid denna utlåning
en ytterligt blygsam roll i AP-fondens placeringar. De bestämmelser, som
nu gäller medför även att speciellt den mindre och medelstora föietagsamheten
som regel inte har möjligheter all utnyttja återlånesystemet. Ehuru
riksförbundet är medvetet om de principiella betänkligheter, som kan riktas
mot återlånesystemet som sådant, anser förbundet det angeläget att det
system som finns ges eu sådan utformning att mindre och medelstora företag
inte diskrimineras och att dessa företag får eu reell möjlighet till återlån.
I motionerna föreslås i detta syfte att återlånemöjligheten får ackumuleras
under fem år och att amorteringstiden utsträcks till 20 år. Vidare
föreslås i två av motionsparen en höjning av återlånemöjligheten från 50
till 75 procent av inbetalda avgifter samt en utredning rörande principerna
för kreditgivningen i stort från AP-fonderna.
Riksförbundet finner de i motionerna framlagda förslagen välmotiverade
och tillstyrker att ändringar genomföres i gällande reglemente i enlighet
med motionernas syften. En ackumulering av återlånemöjligheterna och
eu höjning av återlånegränsen från 50 till 75 procent av inbetalda avgifter
innebär enligt riksförbundets mening en motiverad förbättring i de mindre
och medelstora företagens kapitalförsörjningsmöjligheter. För lantbruksnäringarna
kan dock de föreslagna åtgärderna endast väntas få mer indirekta
effekter troligtvis av relativt begränsad betydelse. De kapitalförsörjnirgsproblem,
som antytts tidigare i samband med strukturutvecklingen
inom jord- och skogsbruket, måste därför enligt riksförbundets mening
lösas i annan ordning.
SAF och Sveriges industriförbund anför i sitt gemensamma yttrande över
motionerna:
Då riksdagen 1959 fattade beslut om fondmedlens placering uitalades all
en betydande del av medlen i form av återlån borde återgå till dem, som
erlagl pensionsavgifterna. De regler som fastställdes för återlånen och som
endast innebar eu obetydlig utvidgning av 1957 års pensionskommittés föislag,
gav anledning till tvivelsmål om att återlånerätten i praktiken skulle
få den sålunda avsedda omfattningen. Organisationerna framhöll i sitt gemensamma
yttrande den 14 februari 1958 över pensionskommitténs be
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
17
tänkande bl. a. att den andel av avgifterna som skulle få återlånas ofrånkomligen
måsle höjas och att begränsningarna i återlånerätten förringade
värdet av denna för näringslivet och icke minst för de mindre företagen
synnerligen viktiga möjlighet att tillgodose sina kreditbehov.
Utvecklingen har enligt organisationernas uppfattning med all tydlighet
visat att riksdagens intentioner i fråga om återlånen ej kunnat realiseras
med nuvarande restriktiva bestämmelser. Trots att läget på kreditmarknaden
varit påfallande stramt under den senaste tiden, vilket i och för sig
bort tala för ett omfattande utnyttjande av återlånen, utgjorde dessas andel
av allmänna pensionsfondens placeringar i slutet av februari 1965 endast
5,3 procent. Tidigare har denna andel varit ännu lägre. Svårigheterna
att utnyttja återlånerätten framstår särskilt markant för de företag som
inbetalar sina avgifter till den tredje delfonden, således företag med upp
till 20 anställda. Vid nyss angivna tidpunkt hade sålunda endast 0,1 procent
av tredje del fondens medel placerats i återlån. Det synes därför vara
en riktig bedömning, när motionärerna pekar på att de nuvarande reglerna
för återlån missgynnar de mindre företagen.
Organisationerna finner därför en allmän översyn av pensionsfondens
placeringsregler angelägen. Den utredning om de finansiella långtidsperspektiven
inom samhällsekonomin, om vilken beslut fattades den 1 november
1963, torde bl. a. kunna utgöra en grundval för fortsatta överväganden i
detta avseende. Enligt organisationernas uppfattning bör man därvid särskilt
beakta de fördelar, som är förbundna med att AP-fonden via förlagslån
till bankerna tillgodoser näringslivets kreditbehov.
Det förefaller emellertid som om dessa vittomfattande undersökningar
icke kan väntas leda till några konkreta förslag inom den närmaste framtiden.
Mot denna bakgrund finner organisationerna det angeläget att en
ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning redan nu
kommer till stånd. I enlighet med motionärernas förslag synes härvid böra
föreskrivas att återlån skall få avse 75 % av inbetalda avgifter, att återlånerätten
skall få ackumuleras under fem år samt att amorteringstiden
skall utsträckas till 20 år.
Organisationerna vill däremot bestämt motsätta sig förslaget om en utredning
av frågan om utnyttjande av AP-fondens medel för en aktiv lokaliseringspolitik.
Detta förslag ter sig helt orealistiskt bl. a. mot bakgrund
av att riksdagen nyligen beslutat om en försöksverksamhet på detta område
och anslagit betydande medel för en sådan verksamhet.
Saco anför i sitt yttrande:
Redan i sina yttranden över den allmänna pensionsberedningens betänkande
om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7) och 1957 års pensionskommittés
promemoria med förslag om fondförbättring in. in. påtalade Saco
det olämpliga i att utlåningen från den allmänna pensionsfonden bands till
vart och ett av de företag som lämnat bidrag till fonden. Kreditgivningen
till företagen bör inte styras av antalet anställda i företaget — vilket ju
blir fallet med nuvarande regler för återlåning — utan ske endast på bankmässiga
grundei. De medel ur fonden som skall ställas till förfogande för
återlåning bör alltså kanaliseras till näringslivet i dess helhet enbart efter
vanliga bankmässiga bedömanden. Saco har inte funnit anledning att frångå
denna uppfattning.
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
Svenska bankföreningen uttalar i sitt remissyttrande:
Bankföreningen har tidigare i flera sammanhang framhållit, att de nuvarande
reglerna om återlån är otillfredsställande bl. a. i så måtto, att de
lånebelopp som kan ifrågakomma ofta blir för små för att kunna få någon
betydelse vid finansieringen av investeringsprojekt. I samband därmed
har bankföringen också som ett tänkbart botemedel förordat en utsträckning
av den tid, varunder erlagda pensionsavgifter får användas som underlag
för återlån. När förslag om sådan »ackumuleringsrätt» för fem år
nu framlägges av motionärerna, faller det därför av sig självt att bankföreningen
i princip tillstyrker detsamma. För att icke allmänna pensionsfondens
likviditetsplanering skall försvåras alltför mycket, torde det emellertid
vara lämpligt att möjligheterna att medräkna avgifter som erlagts
tidigare än året näst före återlånets upptagande underkastas viss beloppsmaximering.
Även det i fyra av motionerna framförda förslaget om höjning av lånegränsen
från 50 till 75 procent av avgiftsbeloppet förefaller bankföreningen
väl värt att genomföras.
Bankföreningen ansluter sig också till förslaget att räntesatsen för kreditinrättningarnas
refinansieringslån hos pensionsfonden skall nedsättas
till paritet med bankinstitutens högsta inlåningsränta. När refinansieringsräntesatsen
på sin tid lades 1/2 procent över den nivån, var den högsta
allmänt förekommande inlåningsräntan i banksystemet den som gällde
för pengar med sex månaders bindning. Numera har bankerna infört även
en ettårig räkning med avsevärt högre ränta. Därigenom har skillnaden
mellan högsta bankränta och obligationsränta blivit betydligt mindre än
förut.
Däremot finner bankföreningen ej skäl att tillstyrka den föreslagna utsträckningen
av längsta amorteringstiden för återlån. En sådan författningsändring
skulle sannolikt icke få någon nämnvärd praktisk effekt, tv
kreditinrättningarna torde i allmänhet ej vara benägna att för krediter av
nu ifrågavarande typ tillämpa längre bindningstid än 10 år.
Ej heller skulle enligt bankföreningens mening något vara att vinna genom
att — såsom ifrågasatts i motionerna I: 529 och II: 621 — sänka minimibeloppet
för återlån. I praktiken förekommer det icke något behov av
återlån på belopp under 500 kronor.
Bankföreningen ställer sig också bestämt avvisande till det i sistnämnda
båda motioner gjorda uttalandet att allmänna pensionsfondens medel borde
kunna få utnyttjas för lokaliseringspolitiska syften. Det skulle vara i hög
grad olyckligt att riva upp de beslut som nyligen fattats om att lokaliseringspolitiken
tillsvidare skall ha karaktär av försöksverksamhet och angående
formerna för dess finansiering.
Svenska sparbanksföreningen anför:
De berörda motionerna innehåller i stor utsträckning sammanfattande
förslag till åtgärder genom vilka pensionsfondens resurser i större utsträckning
än nu skulle kunna nyttiggöras särskilt för den mindre företagsamheten.
Detta gäller förslagen såväl om en rätt att ackumulera återlånerätten
under en femårsperiod som om en höjning av rätten till återlån från
50 till 75 procent av den inbetalade avgiften. För de mindre och medelstora
företagen torde särskilt den förstnämnda åtgärden vara av betydelse för att
göra återlånerätten till en reell kreditmöjlighet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965 19
Sparbanksföreningen har inte heller något att erinra mot den föreslagna
förlängningen av amorteringstiden till högst 20 år.
Vad slutligen gäller den i motionerna I: 532 och II: 631 föreslagna anpassningen
av räntenivån för refinansieringslån från AP-fonden till gängse
inlåningsränta skulle en sådan åtgärd förbättra den med hänsyn till risktagandet
och stegrade kostnader otillräckliga marginalen mellan den ränta
kreditinstituten erlägger till AP-fonden och den som de erhåller från låntagarna.
Gängse inlåningsränta är dock inte något adekvat uttryck utan
den nuvarande skrivningen »... högsta allmänt förekommande räntesats vid
inlåning i ...» bör bibehållas.
Sveriges grossistförbund uttalar:
De problem, som i förevarande motioner upptages till behandling, har
uppmärksammats i skilda sammanhang, och det har betonats, att de nuvarande
bestämmelserna för återlån ur allmänna pensionsfonden icke är
tillfredsställande. Reglerna är så utformade, att återlånen särskilt för mindre
och medelstora företag får mycket liten praktisk betydelse. Vi kan därför
helt instämma i den kritik, som motionärerna riktar mot utformingen
av återlånerätten, och vi finner det angeläget att åtgärder snarast vidtages
för att man skall få en ändring till stånd. Detta synes oss enklast kunna
ske på så sätt att företagen medges rätt att ackumulera återlån under
förslagsvis fem år samt att amorteringstiden längd utsträckes till 20 år.
Vi tillstyrker därför de i motionerna framförda förslagen om att reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning ändras i denna riktning.
Vi vill särskilt understryka, att en sådan förändring enligt vår mening bör
kunna genomföras utan särskild utredning. Därigenom kan också uppnås,
att denna angelägna reform kan genomföras utan dröjsmål.
I motionerna I: 529 och II: 621 har problemet med återlånen behandlats
ur en något vidare aspekt än i övriga motioner. Bl. a. tar man generellt
upp frågan om allmänna pensionsfondens möjligheter att aktivt främja
näringslivets utveckling. Detta är en mycket betydelsefull fråga med hänsyn
till den omstrukturering av kapitalmarknaden, som blir en följd av
AP-fondernas starka tillväxt. Det är mot denna bakgrund angeläget, att
man söker finna ändamålsenliga vägar för att möjliggöra, att de mindre
och medelstora företagen på sikt kan få del av dessa kapitalmedel. Motionärernas
förslag om en utredning är därför väl motiverat.
Vi vill slutligen tillägga, att hithörande frågor behandlats även i andra
motioner vid årets riksdag. Vi har i ett yttrande till bankoutskottet rörande
motionerna 1:493 och 11:594 angående de mindre och medelstora företagens
finansieringsproblem tillstyrkt, att en utredning tillsättcs för att behandla
dessa problem. Det synes oss lämpligt, att även de i motionerna
t: 529 och II: 621 berörda frågorna hänskjutes till en utredning, som får i
uppdrag att behandla hela detta problemkomplex.
Sveriges hantverks- och induslriorganisation, som i sitt yttrande hänvisar
til! ett yttrande som organisationen avgivit till bankoutskottet, anför följande
:
Av allmänna pensionsfondens redovisning över tillgångarnas fördelning
per 28 februari 1965 framgår, att återlånen till näringslivet totalt uppgår
till 413.7 milj. kronor eller 5,3 % av tillgångarna. Av detta belopp faller
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
emellertid endast 0,6 miljoner på utlåningen från tredje fondstyrelsen,
d. v. s. den del av allmänna pensionsfonden, som förvaltar avgifter från
företag med mindre än tjugo anställda samt egenavgifter avseende inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning. Återlånen från tredje fondstyrelsen
uppgår endast till 0,1 % av samtliga tillgångar; motsvarande siffra
för andra fondstyrelsen är 9,6 %.
De anförda uppgifterna torde utvisa, att de mindre företagen endast i
obetydlig utsträckning utnyttjat möjligheten till återlån. Orsakerna härtill
är uppenbara. Genom återlåneinstitutets nuvarande utformning har kreditformen
begränsat värde för småföretagen. I dagens näringsliv bedriver
även mindre och medelstora företag en högt mekaniserad produktion och
har därför behov av relativt stora kapitaltillskott för inköp och förnyelse
av verktyg och maskiner, för utbyggnad av verkstadslokaler etc. I förhållande
till förekommande investeringsbehov är de genom återlån tillgängliga
lånebeloppen ofta otillräckliga. Ett företag med exempelvis 10 anställda kan
i regel inte erhålla mer än 5 000—6 000 kronor per år i form av återlån.
För maskininköp o. dyl. ställer det sig då enklare att utnyttja leverantörskrediter,
privatlån in. m. En ackumulering av rätten till återlån under förslagsvis
5 år skulle förbättra företagens möjligheter att planera sina investeringar
och övriga ekonomiska engagemang.
Betydelsefullt är också, att kreditinrättningarna måste erlägga 1/2 procent
högre ränta än den högsta inlåningsräntan för sina refinansieringslån
hos pensionsfonden. Denna omständighet kan rimligtvis inte utgöra
någon stimulans för bankerna att utnyttja återlånen. Räntesatsen för bankernas
lån från allmänna pensionsfonden bör därför anpassas till gällande
inlåningsränta.
Det måste beklagas, att återlåneinstitutets nuvarande utformning begränsar
dess användbarhet för mindre och medelstora företag. Dessa företag
intar även i övriga avseenden en ogynnsam ställning på den svenska kreditmarknaden.
Organisationen vill i denna fråga hänvisa till de synpunkter,
som anförts i remissyttrande till riksdagens bankoutskott över i riksdagen
väckta motioner angående de mindre och medelstora företagens
kreditförsörjning. I yttrandet understryks att banklagens bestämmelser för
bankernas utlåning i vissa avseenden är otidsenliga. En reform i detta avseende
skulle kunna innebära en förbättring av de mindre och medelstora
företagens kreditförsörjning och därigenom bidraga till det svenska näringslivets
utveckling. Organisationen vill starkt understryka, att den nu
rådande kreditåtstramningen är ett allvarligt hinder för många mindre
företags expansionsmöjligheter och även hämmar nyföretagsamheten.
I motionerna har föreslagits att återlånerätten skall utsträckas till att
omfatta avgiftsbetalningar under eu femårsperiod, att återlån skall få omfatta
högst 75 % av inbetalda avgifter, att amorteringstiden skall utsträckas
till tjugo år samt att räntenivån för kreditinstitutens upplåning skall
anpassas till gängse inlåningsränta.
Likartade motioner har flera gånger framlagts i riksdagen utan att dock
föranleda beslut om ändring av de ursprungligen fastställda bestämmelserna.
Organisationen kan på basis av sina erfarenheter vitsorda, att en stark
företagaropinion i landet kräver en snar förbättring av de nuvarande, otillfredsställande
återlånemöjligheterna.
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
T sitt yttrande till bankoutskottet anför organisationen:
Den primära skillnaden i finansieringsbehov mellan mindre och större
industriföretag kan hänföras till del faktiska förhållandet, att de sistnämnda
redan uppnått en betydande storleksordning, upparbetat stabila försäljningsmarknader
och därför haft liilfälle att hos kreditgivarna skapa förtroende
för sin stabilitet och sina framtidsutsikter. Det egna kapitalet står
ofta i en betryggande relation till främmande kapital, och ökade kapitalbehov
kan tillfredsställas genom upptagande av förlags- och obligationslån
samt genom nyemmission. För de mindre företagen gäller vanligen helt andra
förhållanden.
Självfinansieringsgraden kan uppfattas som en måttstock på företagets
finansiella styrka. Enligt en undersökning av ett urval aktiebolag, utförd av
Skandinaviska Banken år 1962, utgjorde således de! egna kapitalet inom
företag tillhörande den minsta storleksgruppen i genomsnitt 10—15 % av
balansomslutningen. Som jämförelse kan nämnas att det egna kapitalet i de
undersökta börsnoterade företagen uppgick till i genomsnitt 50 %. Andra
undersökningar har kommit till liknande resultat. Småföretagens otillräckliga
självfinansieringsgrad medför givetvis svårigheter vid kreditanskaftningen.
Samtidigt ökas härigenom företagens kreditefterfrågan. Den låga
självfinansieringsgraden kan ha ett flertal orsaker; först och främst kan
nämnas bristande konkurrensförmåga, vilket medför dålig lönsamhet. Bristande
konkurrensförmåga får emellertid inte alltid ses som en följd av att
företaget på grund av sin litenhet tvingas arbeta med ineffektiva produktionsmetoder.
I själva verket synes en rad andra faktorer kunna ha väl så
stor inverkan på småföretagens finansieringsförhållanden. I första hand kan
nämnas att de mindre företagens affärsbokföring ofta ej medger en tillfredsställande
konstnadskalkylation, då den huvudsakligen inriktats på att
uppfylla gällande lagbestämmelser. Följden blir då att mindre lönsamma
tillverkningar bibehålls, att prissättningen inte anpassas till de faktiska produktionskostnaderna,
att lönsamheten är otillfredställande etc. Dessa förhållanden
talar för en målmedveten utbyggnad av samhällets och privata
institutioners insatser för utbildning och fortbildning av företagsledare.
En annan faktor, som i sammanhanget torde ha väsentlig betydelse är de
mindre företagens marknadssituation. På inköpssidan saknar småföretagen
normalt inflytande över prissättningen och är av olika skäl även i övrigt
tvingade att acceptera leverantörernas villkor, medan företagen inte har
kompenserande fördelar på försäljningssidan. Denna marknadssituation
medför bl. a. att småföretagaren ofta tvingas lämna kundkrediter, som är betydligt
längre än de leverantörskrediter, som kan erhållas. Bl. a. dessa förhållanden
medför också betydande svårigheter för företagen att över huvud
taget anskaffa krediter. En väsentlig orsak till kreditsvårigheterna är vidare
de mindre företagens brist på bankmässigt belåningsbara tillgångar.
1 syfte alt underlätta de mindre företagens kredilförsörjning har statsmakterna
som bekant under senare år genomfört en förstärkning av utlåningskapacitcten
inom vissa spccialkreditinstitut. Åtgärderna har avsett utvidgning
av utlåningen från företagareföreningarna och från AB industrikredit
samt skapande av AB Företagskredit. Alltjämt torde emellertid de särskilda
kreditinstitutens utlåning vara av begränsad betydelse i jämförelse
med den reguljära kredihnarknadens kreditgivning till mindre och medelstora
företag. I sammanhanget synes det vidare naturligt att ställa frågan
huruvida den svenska kreditmarknaden över huvud laget är anpassad för
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
de mindre företagens behov, särskilt i de fall där bankerna genom olika lagregler
är förhindrade att lämna krediter till företag, som i och för sig bedöms
som stabila och räntabla. För närvarande torde de mindre industriföretagen
ha tillgång till en betydligt mindre andel av den för industrin tillgängliga
kapitalmarknaden än deras produktionsinsats synes motivera. De
institutionella bristerna i den svenska kreditmarknaden kan rimligen antas
försvåra effektivitetsförbättringar inom småindustrin i form av rationaliseringar,
ökad mekanisering etc. Huruvida småföretagens kreditsvårigheter ur
samhällsekonomisk synpunkt bör föranleda ytterligare stödåtgärder är dock
delvis en annan fråga. Ett effektivt näringsliv förutsätter en rationell fördelning
av kapitalmarknadens resurser; ökade stödåtgärder — allmänna
eller individuellt utformade — bör därför vidtagas under hänsynstagande till
vederbörande företags lönsamhet och framtidsutsikter. Genom en liberal utformning
av reglerna för den reguljära kreditmarknadens verksamhet ökar
möjligheterna att uppnå en ur samhällets synpunkt effektiv avvägning mellan
alternativa kapitalplaceringar. Enligt organisationens uppfattning bör
också framtida reformer inriktas på åtgärder av detta slag. Förslaget om
företagsinteckning får ur denna synpunkt betraktas som ett betydelsefullt
steg i rätt riktning.
Sveriges lantbruks förbund uttalar i yttrande över motionerna:
Lantbruksförbundet kan intyga, att de nuvarande bestämmelserna för
återlån ur ATP-fonderna är sådana, att återlånerätten för de mindre företagarna
saknar praktisk betydelse. För jordbruket, som är starkt kapitalkrävande,
skulle givetvis varje åtgärd, som vidgar de praktiska möjligheterna
för återlån, vara välkommen. Förbundet delar också uppfattningen,
att räntenivån för lånen till kreditinstituten bör anpassas till gängse inlåningsränta.
TCO anför i sitt yttrande:
De gällande återlånebestämmelserna är avvägda med hänsyn dels till behovet
att utjämna den ekonomiska belastningen som inbetalandet av ATPavgifter
innebär för företagen, dels till kravet att fondmedlen skall placeras
på bästa sätt ur pensionssystemets synpunkt. Med hänsyn härtill och det
förhållandet att något fast samband ej råder mellan inbetald avgiftssumma
och återlånebehov, har någon automatisk återlånerätt ej tillskapats.
Enligt TCO:s uppfattning bör bestämmelserna om återlån vara generellt
avpassade. Några särbestämmelser för vissa delar av näringslivet synes ej
ändamålsenligt att införa. I fråga om bestämmelsernas utformning i vad gäller
återlånerättens omfattning, amorteringstidens längd etc. synes det TCO
att tillräcklig erfarenhet ännu ej har vunnits för att det skall vara ändamålsenligt
att nu upptaga berörda frågor till utredning. En sådan omprövning
bör dock, som TCO i tidigare sammanhang anfört, komma till stånd
senast i slutet av 1960-talet.
Bankoutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 23 år 1965
behandlat motioner angående de mindre och medelstora företagens finansieringsproblem.
Utskottet, som ansåg att motionerna icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd, anförde:
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
I motioner till föregående års riksdag väcktes förslag om en utredning
med uppgift att utarbeta ett långsiktigt program för samhällets stöd åt de
mindre och medelstora företagen. De avstyrktes av bankoutskottet (uti. nr
27) och föranledde ingen riksdagen åtgärd.
Uppgiften för den utredning som föreslås i de nu föreliggande motionerna
är mindre vittsyftande. Utredningen skall avse de mindre och medelstora
företagens finansieringsproblem, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas
självfinansieringen och dess effekt på investeringsviljan. Vidare bör
möjligheterna att förbättra statistiken över de mindre och medelstora företagens
kapitalanskaffning undersökas.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att en rad åtgärder av betydelse för
de mindre och medelstora företagen vidtagits under senare år. Bland dessa
kan först nämnas inrättandet av AB Företagskredit, som har till uppgift att
förmedla långfristiga sekundärkrediter till mindre och medelstora företag.
Utlåningskapaciteten hos AB Industrikredit, vars verksamhet är inriktad på
primärkrediter, har vidgats. Särskilda kreditinstitut har bildats för företag
som är verksamma med förädling eller distribution av produkter från jordbruk
och skogsbruk. En kraftig utökning har successivt ägt rum av det kreditstöd
som av företagareföreningarna förmedlas till hantverk och småindustri.
Inom stora delar av landet kommer det statliga lokaliseringsstödet att
få betydelse för mindre och medelstora företag. I detta sammanhang bör också
påminnas om institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, INFOB,
som torde komma att spela en viktig roll särskilt för de mindre och medelstora
företagen.
En rad olika kreditmöjligheter står i dag de mindre och medelstora företagen
till buds. Handelskammaren i Gävle föreslår i sitt remissyttrande att
en förteckning skall upprättas över alla befintliga stöd- och lånemöjligheter
samt över de organ som är verksamma härmed. Enligt utskottets mening
skulle det vara av värde för företagarna om en sådan översikt sammanställdes.
Såsom handelskammaren uttalat, torde detta närmast vara en uppgift
för kommerskollegium.
I propositionen nr 113 har bl. a. framlagts förslag om vidgade möjligheter
för banker och andra kreditinstitut att lämna bundna lån. Utskottet, som i
ett senare utlåtande kommer att redovisa sitt ställningstagande till propositionen,
vill i detta sammanhang framhålla att sådana lån bedömts medföra
fördelar särskilt för de mindre och medelstora företagen.
Remissinstanserna har genomgående betonat, att en annan åtgärd som kan
bli till stort gagn för de mindre och medelstora företagen vore att skapa möjlighet
till s. k. företagsinteckning. Det förslag härom som framlagts av förlagsinteckningskommittén
är för närvarande föremål för prövning inom
justitiedepartementet.
Med det anförda har utskottet velat peka på att ett flertal konkreta åtgärder
med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen vidtagits
eller planeras. Eu grundläggande förutsättning för ett försatt reformarbete
är — såsom också motionärerna antyder — att kunskapen om de
mindre och medelstora företagens finansieringsförhållanden förbättras.
Detta kan ske först när ett tillräckligt statistiskt material föreligger. Såsom
belysts av statistiska centralbyrån har en utbyggnad av statistiken över de
mindre och medelstora företagen påbörjats.
Utskottet finner det önskvärt och lämpligt att det pågående utvecklingsarbetet
inom centralbyrån fortsätter. Att eu särskild utredning rörande de
24 Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
här avsedda företagen skulle tillkallas i nuvarande läge finner utskottet icke
motiverat.
Utskottet
Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter till den
allmänna pensionsfonden. Fondens förvaltning handhas av en styrelse för
varje delfond. Fondens tillgångar må enligt reglementet för dess förvaltning
placeras antingen i vissa slag av obligationer och andra skuldförbindelser
eller som lån till kreditinrättningar. Förutsättningen för att kreditinrättning
skall få lån ur fonden är att inrättningen i sin tur utlånar motsvarande belopp
till företagare som erlagt pensionsavgift. Lånet får uppgå till högst
hälften av den under närmast föregående år erlagda pensionsavgiften. Det
lägsta belopp som på detta sätt får återlånas är 500 kronor. Om de för ett
är inbetalda pensionsavgifterna inte uppgår till 1 000 kronor kan återlån
alltså inte komma i fråga. Räntan på kreditinrättningens lån från fonden
skall i regel överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta med en
halv procent. Några bestämmelser om vilken ränta som skall tillämpas mellan
kreditinrättningen och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter
finns inte. Räntans storlek är vid dessa lån i huvudsak beroende av den
säkerhet som kan erbjudas. Återlån från fonden skall av kreditinrättningen
amorteras på tio år. Lån kan erhållas först året efter det ATP-avgift erlagts.
I motioner vid 1963 års riksdag begärdes bl. a., att en översyn skulle
företagas av de till pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets
placering och administration med ett ovillkorligt beaktande av ATP-systemets
säkerhet. Andra lagutskottet anförde vid detta tillfälle i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, att det skulle vara värdefullt om de samhällsekonomiska
verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål
för utredning. En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets
införande, borde enligt utskottet också behandla frågor om
fondbildningens inverkan på näringslivet, fondbildningens omfattning och
fondförvaltningens framtida utformning. I anledning av dessa uttalanden
förordnade Kungl. Maj :t att utredning i angivna hänseenden skulle utföras
inom ramen för den av finansdepartementet bedrivna planeringen av den
svenska ekonomiens utveckling på längre sikt, d. v. s. inom ekonomiska
planeringsrådet och utredningsrådet.
I motioner vid 1964 års riksdag hemställdes att den utredning, som begärdes
under år 1963, skulle komma till stånd genom en särskild utredning
med parlamentarisk medverkan. Riksdagen ansåg det vid detta tillfälle värdefullt
att den undersökning beträffande tilläggspensioneringens samhällsekonomiska
verkningar, som begärdes under år 1963, kommit till stånd.
Eftersom pensionssystemets samhällsekonomiska verkningar inte kunde
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
bedömas isolerade från den samhällsekonomiska utvecklingen i övrigt, ansåg
riksdagen det lämpligt att utredningen skedde i den form Kungl. Maj :t
förordnat.
I motionerna I: 516 och II: 629 anhålles nu att den utredning, som begärdes
under år 1963, skall komma till stånd såsom en särskild utredning med
parlamentarisk medverkan.
Det har för utskottet upplysts, att utredningen om finansiella långtidsperspektiv
inom samhällsekonomien kommer att slutföra sitt arbete under
innevarande år. I avvaktan härpå och med hänvisning till vad riksdagen
anförde under fjolåret beträffande motsvarande utredningskrav anser utskottet,
att motionerna I: 516 och II: 629 icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.
I motionerna 1: 507 och II: 628, I: 529 och II: 621 samt I: 532 och II: 631
uttalas önskemål om ändringar i reglerna för återlån. I de två sistnämnda
motionsparen föreslås höjning av återlånerätten från 50 till 75 procent av
inbetalda avgifter, förlängning av amorteringstiden från 10 till 20 år samt
rätt till sammanföring av återlånerätt under 5 år. Även i motionerna I: 507
och II: 628 framställes yrkandena beträffande amorteringstiden och sammanföringen
av återlånerätten. Vidare föreslås i motionerna 1:529 och II:
621 sänkning av minimisumman för återlånerätt. I sistnämnda motioner
tramhålles också att det torde vara möjligt att finna former, som möjliggör
att AP-fondens medel kan utnyttjas för en aktiv lokaliseringspolitik. Slutligen
hemställes i motionerna 1:532 och 11:631 om anpassning av räntenivån
för återlånen till kreditinstituten till gängse inlåningsränta hos bankerna.
Över ifrågavarande motioner angående återlån har utskottet berett LO,
RLF, SAF, Saco, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och TCO tillfälle att yttra
sig.
Av remissinstanserna har uttalats delade meningar om de i motionerna
tramtörda förslagen. Förslaget att få ackumulera återlånerätten under fem
är tillstyrkes av SAF, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund. Den föreslagna
höjningen av lånegränsen från 50 till 75 procent tillstyrkes av SAF, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges industriförbund.
Amorteringstidens förlängning till 20 år tillstyrkes av SAF, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.
Förslaget att räntesatsen för kreditinrättningarnas refinansieringslån
hos pensionsfonden skall nedsättas till paritet med bankinstitutens högsta
inlåningsränta tillstyrkes av Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.
Sveriges grossistförbund anser att det i motionerna I: 529
och 11:621 framlagda förslaget om utredning av frågan om allmänna pen
-
26 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1965
sionsfondens möjligheter att aktivt främja näringslivets utveckling är väl
motiverat. RLF finner de i dessa motioner framlagda förslagen välmotiverade
och tillstyrker att ändringar genomföres i gällande reglemente i enlighet
med motionernas syften. Sveriges hantverks- och industriorganisation förordar
att motionärernas förslag läggs till grund för en skyndsam utredning
rörande möjligheterna att genom ändrade bestämmelser för återlånen dels
möjliggöra ackumulerad återlånerätt —- eventuellt begränsad att gälla för
mindre och medelstora företag — dels på andra sätt tillförsäkra de mindre
och medelstora företagen en rimlig andel av allmänna pensionsfondens utlåning.
Sveriges lantbruksförbund biträder motionärernas yrkande om utredning
rörande frågorna angående återlånerätten.
Svenska bankföreningen avstyrker en förlängning av den nuvarande amorteringstiden
för återlånen med 10 år samt en sänkning av minimibeloppet
för återlån. SAF, Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund
motsätter sig förslaget om utredning av frågan om utnyttjande av pensionsfondens
medel för en aktiv lokaliseringspolitik. LO och Saco anser att
motionerna ej skall föranleda någon åtgärd. TCO slutligen anför att tillräcklig
erfarenhet ännu ej vunnits om återlånereglernas verkningar för att
bestämmelserna skall bli föremål för översyn.
Frågor om ändringar av återlånereglema har varit föremål för bedömning
av riksdagen under ett vart av åren 1960—1964. Vid dessa tillfällen
har uttalats, att erfarenheter i någon större utsträckning av reglernas verkningar
ännu icke vunnits. Yrkandena om ändring av reglerna har därför
icke bifallits. Vidare har erinrats om att man vid antagandet av bestämmelserna
förutsatt att en omprövning kunde bli erforderlig vid slutet av
1960-talet.
De nuvarande återlånereglema är, såsom utskottet tidigare framhållit,
inte helt ändamålsenliga. Detta förhållande har också påpekats av flera remissinstanser.
Emellertid anser utskottet det inte lämpligt, att man med
hänsyn till frågans vikt och omfattning överväger ändringar i reglerna för
fondkapitalets placering när utredning pågår om finansiella långtidsperspektiv
inom samhällsekonomien. Med hänsyn härtill och då flera remissinstanser
avstyrkt ändringar i placeringsreglerna anser utskottet att nu
ifrågavarande motioner icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Slutligen framställes i motionerna I: 533 och II: 636 yrkanden som syftar
till en decentralisering av den allmänna pensionsfonden till företagen.
Enligt utskottets mening är detta önskemål oförenligt med de principier
som ligger till grund för handhavandet av fondkapitalet. Utskottet är inte
berett att ändra på dessa principer och avstyrker därför motionerna.
Med hänvisning till det sagda får utskottet hemställa,
A. att motionerna I: 516 och II: 629 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 6''4 år 1965
B. att följande motioner, nämligen
1) motionerna I: 507 och II: 628,
2) motionerna 1:529 och II: 621, samt
3) motionerna 1:532 och 11:631, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
C. att motionerna I: 533 och II: 636 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 november 1965
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,
herrar Kaijser*, Edström, Erik Filip Petersson*, Dahlberg och Axel Kristiansson*
;
från andra kammaren: herrar Lundberg, Odhe, Johansson i Södertälje*,
Jönsson i Ingemarsgården, Johansson i Skärstad, Ringaby, Jonsson,
och Göransson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
vid utskottets hemställan under A.
I. av herrar Kaijser, Edström, Erik Filip Petersson, Axel Kristiansson,
Jönsson i Ingemarsgården, Johansson i Skärstad, Ringaby och Jonsson,
vilka ansett,
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 25 med orden
»Det har för» och slutar med orden »skall föranleda någon riksdagens åtgärd.
» bort ersättas med text av följande lydelse:
»Det har för utskottet upplysts att utredningen om finansiella långtidsperspektiv
inom samhällsekonomien kommer att avsluta sitt arbete under
innevarande år. Denna undersökning har skett utan den parlamentariska
insyn som motionsledes krävts. Utskottet finner det angeläget att när den
icke-parlamentariska undersökningen står inför sitt slutförande, möjlighet
ges för parlamentarikerna att deltaga i utredningsarbetet. Det material som
den hittills gjorda undersökningen frambringat torde kunna nyttiggöras i
28 Andra lagutskottets utlåtande nr 64- år 1965
den parlamentariska utredningen. Utskottet anser alltså att den i motionerna
i: 516 och II: 629 begärda särskilda utredningen med parlamentarisk medverkan
bör komma till stånd.»
dels ock att utskottet under A. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 516 och
II: 629 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om parlamentarisk
utredning rörande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar, fondförvaltningens framtida
utformning m. in.»
vid utskottets hemställan under B.
II. av herrar Kaijser, Edström, Erik Filip Petersson, Axel Kristiansson,
Jönsson i Ingemarsgården, Johansson i Skärstad, Ringaby och Jonsson,
vilka ansett,
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 26 med orden
»Frågor om ändringar» och slutar med orden »bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.» bort ersättas med text av följande lydelse:
»Reglerna för återlånerätt från AP-fonderna är som utskottet vid tidigare
riksdagar uttalat inte i alla avseenden helt ändamålsenliga. Detta förhållande
har också påpekats av ett flertal remissinstanser. I första hand bör
reformering av reglerna ske genom att den nu gällande snäva tidsgränsen
för återlånerätt vidgas så att återlånerätten inte förfaller kalenderårsvis
utan får ackumuleras under en tid av fem år. En sådan ändring av återlånereglerna
skulle vara av särskilt värde för mindre företag, där kalenderårsbegränsningen
för närvarande i realiteten utestänger från återlånemöjligheterna.
Ändringen skulle dessutom medföra en administrativ förenkling.
Den bör kunna vidtagas utan dröjsmål.
Även i andra avseenden är det motiverat med översyn av bestämmelserna
för återlån från allmänna pensionsfonden. Därvid bör övervägas en mindre
restriktiv utformning av återlånereglerna och en förlängning av amorteringstiden
från 10 till 20 år.
AP-fonden har nu funnits så länge och så betydande erfarenheter har
vunnits att en allmän översyn av återlånebestämmelserna bör komma till
stånd. Därvid bör också övervägas det motionsledes framförda förslaget
om utnyttjande av AP-fondens medel i lokaliseringspolitiskt syfte.»
dels ock att utskottet under B. bort hemställa,
»att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
1)
motionerna 1:507 och 11:628,
2) motionerna I: 529 och II: 621, samt
3) motionerna I: 532 och II: 631,
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla dels om skyndsamt
förslag till sådan ändring av reglementet angående
29
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1965
allmänna pensionsfondens förvaltning att återlånerätt skall
få ackumuleras under 5 år, dels ock om utredning angående
en reformering av bestämmelserna för återlån från allmänna
pensionsfonden i enlighet med vad utskottet ovan
anfört.»
vid utskottets hemställan under C.
III. av herrar Kaijser och Ringaby, vilka ansett,
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 26 med orden
»Slutligen framställes i» och slutar med orden »avstyrker därför motionerna.
» bort ersättas med text av följande lydelse:
»I motionerna I: 533 och II: 636 har yrkats att Kungl. Maj :t måtte dels
företaga utredning och framlägga förslag, att arbetsgivare medgives rätt att
— utöver de årliga avgifterna för tilläggspensioneringen — skattefritt avsätta
medel till egen pensionsfond i syfte att göra pensionsutfästelserna
fullt säkra, dels igångsätta utredning i syfte att — sedan AP-fonderna nått
en med hänsyn till kravet på likviditet och risken för konjunkturförsämring
fullt betryggande storlek och erfarenhet vunnits rörande storleken av
arbetsgivarnas frivilliga avsättningar till egna pensionsfonder — begränsa
de årliga pensionsavgifterna till AP-fonderna till vad som erfordras för täckande
av fondernas löpande pensionsbetalningar under året.
Utskottet finner de av motionärerna framförda synpunkterna bärande och
biträder därför yrkandena i motionerna.»
dels ock att utskottet under C. bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till motionerna I: 533 och II:
636, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet ovan anfört.»
IV. av herrar Edström, Erik Filip Petersson, Axel Kristiansson, Jönsson
i Ingemarsgården, Johansson i Skärstad och Jonsson.
WARCUS BOKTR. STHLM 1965 65003 1
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.