Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för ökat rättsskydd åt politiska flyktingar. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 10 av herrar Börjesson i Falköping och Hamrin i Jönköping.

1965-02-23 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:1, Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för ökat rättsskydd åt politiska flyktingar. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 10 av herrar Börjesson i Falköping och Hamrin i Jönköping.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för ökat rättsskydd

åt politiska flyktingar.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 10 av herrar Börjesson i Falköping

och Hamrin i Jönköping.

I motionen erinras om det tillstånd som år 1962 lämnades att upptaga

det i Stockholm gravsatta stoftet efter lettiske flyktingen Theodor Reiters

för flyttning till Lettland. Enligt motionärerna hade Reiters, som bär grundade

och ledde den s. k. Reiterskören, före sin död uttalat önskemålet att

få vila i svensk jord, tills Lettland återvunnit sin självständighet. Denna

intention fullföljde kören i samförstånd med Reiters’ son, som då vistades i

riket, genom att ombesörja gravsättningen och vårda graven. Sedan sonen

återvänt till Lettland, begärde han vederbörligt tillstånd att dit överföra

faderns stoft. Motionärerna hävdar, att myndigheterna med nuvarande

ordningsbestämmelser fann sig nödsakade att åsidosätta den avlidnes uttalade

vilja och lämna det begärda tillståndet. Av Reiterskören anförda besvär

avvisades enligt motionärerna, enär ej kören utan sonen formellt var gravrättsinnehavare.

I motionen anförs vidare.

Det är enligt vår uppfattning i hög grad stötande, att en persons allvarligt

tillkännagivna sista önskan sålunda på grund av vissa ordningsregler, som

ej förutsett fall av denna art, icke skall kunna respekteras. Här brister

uppenbart rättsskyddet för död man. Förhållandet har också skapat förstämning

och oro bland de baltiska flyktingarna i vårt land samt uttalade

farhågor för att fallet Reiters skall bli prejudicerande. Det synes därför angeläget

att man genom en Lex Reiters söker förhindra ytterligare fall av

denna art, som framstår som kränkande för många människor i vårt land.

Flyktingarna bör enligt vår uppfattning även i detta hänseende tillförsäkras

ett rättsskydd av samina styrka som övriga åtnjuter i Sverige.

I motionen anhålles »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om förslag till sådana ändringar i gällande lagstiftning, att politiska

flyktingar i vårt land tillförsäkras rättsskydd av i motionen åsyftad beskaffenhet».

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelser om flyttning av gravsatt stoft eller aska återfinns i 31 §

kungörelsen den 18 oktober 1963 (nr 540) om begravningsplatser och gravar

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 5 avd. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 dr 1965

in. in. Gravsatt stoft må sålunda icke upptagas utan tillstånd av länsstyrelsen,

som i ärendet skall höra hälsovårdsnämnden och den som förvaltar

begravningsplatsen. Det ankommer på medicinalstyrelsen att meddela särskilda

föreskrifter om vad som skall iakttagas vid flyttning av stoft. För

flyttning av gravsatt aska fordras tillstånd, om flyttningen avses skola ske

inom begravningsplats eller mellan begravningsplatser tillhörande samma

församling eller kyrkliga samfällighet, av den som förvaltar begravningsplatsen

och eljest av länsstyrelsen, som i ärendet skall höra den som förvaltar

begravningsplatsen. 1963 års kungörelse, som trädde i kraft den 1

januari 1964, ersatte kungörelsen den 11 november 1960 (nr 640) om begravningsplatser

samt gravsättning och eldbegängelse m. m. Däri meddelade

föreskrifter beträffande flyttning av gravsatt stoft eller aska har i allt väsentligt

oförändrade överförts till 1963 års kungörelse. Detsamma gäller

föreskrifterna om rätten att ur riket utföra stoftet efter här avliden person.

Härom stadgas i 21 § 1963 års kungörelse att stoftet efter här i riket avliden

person icke må utföras ur riket med mindre till tullmyndighet i utförselorten

avlämnas vederbörligt intyg om att gravsättning eller eldbegängelse

fått äga rum. Pastor skall av tullmyndigheten underrättas om utförseln.

Medicinalstyrelsen har i cirkulär den 6 december 1948 till samtliga länsstyrelser,

poliskammaren i Stockholm, förste provinsialläkare och därmed

jämställd förste stadsläkare ävensom samtliga hälsovårdsnämnder i riket

meddelat särskilda föreskrifter från hygienisk synpunkt angående flyttning

av gravsatt lik.

Rörande den hänsyn som i begravningsrättsliga sammanhang är att taga

till den avlidnes önskemål må till en början erinras om innehållet i 1 § lagen

den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. in. Enligt nämnda

lagrum bör, när någon avlidit, den avlidnes önskan rörande jordfästning

och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig eller närstående

eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt beaktas, om

den avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande eller om

denna framgår av hans anslutning till visst trossamfund. Om tillämpningen

av dessa stadganden anförde föredragande departementschefen vid lagrådsremissen

bl. a. följande (prop. 171/1957 s. 17 ff).

Den ledande grundsatsen bör självfallet vara, att den avlidnes vilja skall

respekteras såväl i frågan om jordfästning över huvud skall äga rum som

beträffande jordfästningens konfessionella karaktär. Det kan betraktas som

ett led i den enskilda människans religiösa frihet, att hon under sin livstid

kan känna sig trygg för att hennes begravning kommer att ske i överensstämmelse

med hennes önskemål. Rättsreglerna bör alltså ha den innebörden

att, om den avlidne givit uttryck åt en önskan i detta avseende, denna

om möjligt bör uppfyllas.

Ansvaret för att den avlidnes önskemål blir respekterade kommer alltså

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965 3

att vila på den avlidnes anhöriga eller närstående eller den som eljest, då

sådana ej finnes, ombesörjer begravningen. Att närmare bestämma denna

krets av personer eller att meddela några regler för fall av oenighet mellan

dem synes icke vara praktiskt möjligt. Om begravningen ombesörjes av myndighet

eller annan å tjänstens vägnar, ingår ett iakttagande av framkomna

önskemål i tjänsteåliggandet. Det kommer, såsom utredningsmannen framhållit,

ytterst att bero på de efterlevandes etiska hållning såväl att ett befintligt

skriftligt förordnande av den avlidne över huvud kommer till synes

som att ett omdöme om hans annorledes uttryckta vilja är sakligt grundat.

I sammanhanget må jämväl erinras om att 8 § jordfästningslagen föreskriver

att avliden, som ej tillhörde svenska kyrkan, må pa framställning

av den som ombesörjer begravningen jordfästas i svenska kyrkans ordning,

därest den avlidne önskat sådan jordfästning eller det eljest föreligger skäl

därtill.

Vidare må nämnas att 1960 års kungörelse innehöll viss föreskrift om

hänsynstagande till den avlidnes önskan. Salunda stadgades i 23 § att eldbegängelse

ej fick äga rum med mindre förklaring lämnades av den avlidnes

närmaste anhöriga eller någon som eljest stöd den avlidne nära att han

icke, såvitt bekant, uttalat bestämd önskan om begravning utan eldbegängelse.

Denna bestämmelse har ej upptagits i 1963 års begravningskungörelse.

I anslutning härtill uttalas i justitierådet Digmans kommentar till begravningslagstiftningen

(s. 130) att det får bero på de närmastes pietet att eldbegängelse

ej begärs mot den avlidnes önskan.

I SOU 1961:5 »Begravningsplatser och gravar» (s. 166) lämnas uppgifter

om den utsträckning i vilken flyttning av kistor och urnor förekommer. Från

74 orter hade sålunda uppgivits att flyttning av lik förekommit under de

senaste tio åren, medan inom 67 orter sådan flyttning under samma tid ej

ägt rum. Antalet varierade från 1 till 1 909 (Stockholm). Flyttning hade

skett i sammanlagt 3 452 fall, varav 1 440 kistor och 799 urnor medan återstående

1 213 fall ej specificerats. De flesta flyttningarna av kistor i Stockholm

uppges ha föranletts av önskan om eldbegängelse. I många fall har

flyttning skett för att sammanföra stoft efter makar som jordats på olika

håll eller för att göra gravplats lättare tillgänglig för efterlevande. Stundom

har omdisponering av en begravningsplats föranlett flyttning av kistor från

vissa gravar.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1965

Den administrativa handläggningen av ifrågavarande ärende har efter

klagomål prövats av justitieombudsmannen (se JO:s ämbetsberättelse år

1965 s. 396 ff). Beträffande de faktiska omständigheterna i ärendet framgår

av berättelsen bl. a. följande.

Theodor Reiters avled i december 1956 i Stockholm och efterlämnade som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965

ende dödsbodelägare sonen Leons. Begravningen ombesörjdes och bekostades

av Reiterskören med Leons’ medgivande. Stoftet lades i en ekkista, vilken

placerades i en zinkkista. Zinkkistan inneslöts i en skyddande, kraftig

träkista. Arrangemanget med de tre kistorna motiverades enligt Reiterskören

med att stoftet någon gång i framtiden skulle kunna återsändas till

Lettland, då landet blev fritt.

Leons Reiters, som år 1958 återvänt till Lettland, sökte i september 1959

det aktuella tillståndet. Härvid uppgavs att Theodor Reiters i livstiden givit

uttryck för en önskan att hemföras till Lettland och få vila i familjegraven

i Riga tillsammans med sin hustru. Därför hade stoftet balsamerats och

kroppen nedlagts i en zinkkista. Leons Reiters åberopade handlingar av

innehåll att det var Theodor Reiters’ önskan att hans stoft skulle återföras

till hemlandet.

I avgivna yttranden förklarade sig kyrkogårdsnämnden och hälsovårdsnämnden

i Stockholm icke ha något att erinra mot flyttning av stoftet.

Reiterskören hemställde hos ÖÄ att tillstånd till flyttning av stoftet icke

måtte meddelas och åberopade bl. a. fyra intyg, enligt vilka det inte var

någon tvekan om att det var Theodor Reiters’ yttersta vilja att hans stoft

under de förhållanden som nu råder skulle vila i Sverige.

Leons Reiters bemötte körens skrivelse och företedde intyg av innehåll

att den avlidnes önskan var att stoftet skulle återföras till Lettland.

ÖÄ fann genom resolution den 24 maj 1962 skäligt att med stöd av 31 §

1960 års kungörelse meddela det sökta tillståndet under vissa i resolutionen

angivna villkor.

Reiterskören anförde besvär över beslutet och yrkade att det måtte upphävas.

Genom beslut den 15 februari 1963 fann Kungl. Maj :t —enär Reiterskören

icke kunde anses behörig att föra talan i målet -— besvären icke kunna upptagas

till prövning.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit samt gällande bestämmelser

anför JO följande.

Av vad nu anförts framgår att tillstånd till flyttning av gravsatt stoft

enligt 31 § i 1960 års kungörelse — liksom enligt motsvarande bestämmelse

i nu gällande begravningskungörelse — icke kräver särskild förklaring om

att den avlidne ej motsatt sig sådan flyttning och än mindre bevisning om

att han själv önskat flyttningen. På samma sätt som enligt nuvarande regler

gäller i fråga om eldbegängelse få myndigheterna anses äga utgå från att

den avlidnes närmaste av pietetsskäl icke begära förflyttning i strid mot

vad som var eller kan antagas ha varit hans önskan. Vad nu sagts innebär

å andra sidan icke att myndigheten — oavsett vad härom i övrigt må upplysas

i ärendet — skulle vara skyldig att under alla förhållanden godtaga

nämnda presumtion.

I förevarande fall har den avlidne som ende närmaste anhörig efterlämnat

sin son. Denne har hävdat att den begärda flyttningen överensstämmer

med faderns önskan och har till stöd härför även åberopat uttalanden av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965

5

vissa personer. Någon gensaga mot flyttningen har, såvitt av handlingarna

framgår, icke heller rests av annan anhörig till den avlidne. En motsatt

uppfattning har emellertid gjorts gällande från andra håll. Att bringa närmare

klarhet i denna fråga synes icke möjligt. Det är härvid bl. a. att märka,

att den situation som uppkommit genom att den avlidnes son under nuvarande

politiska förhållanden slutligen återvänt till Lettland icke synes ha

diskuterats av den avlidne.

Vid angivna förhållanden har ÖÄ enligt min mening lagligen icke ägt

avslå ansökningen på den grund att klarhet icke förelåg beträffande den

avlidnes egen inställning till flyttningen. Som tidigare framhållits uppställer

författningen icke något krav på viss utredning härom. I förevarande fall

— där den avlidne som närmast anhörig endast efterlämnade sin son —

förelåg ej heller någon oenighet mellan efterlevande. På grund härav och

då något hinder i övrigt mot bifall till ansökningen ej synes ha förelegat,

finner jag klagomålen i vad de avse öÄ:s handläggning av ärendet icke föranleda

någon min vidare åtgärd.

Vid den granskning av JO:s ämbetsförvaltning som första lagutskottet

grundlagsenligt förehaft har enligt utskottets utlåtande nr 1/1965 icke förekommit

någon anledning till anmärkning.

Utskottet

Enligt 1963 års begravningskungörelse får gravsatt stoft ej upptagas utan

tillstånd av länsstyrelsen. I sådana tillståndsärenden skall länsstyrelsen

höra hälsovårdsnämnden och den som förvaltar begravningsplatsen. Vidare

skall iakttagas vissa av medicinalstyrelsen från hygienisk synpunkt meddelade

föreskrifter.

I motionen hänvisas till ett år 1962 meddelat tillstånd att flytta bär i

riket gravsatt stoft till utrikes ort. Enligt motionärernas mening hindrade

härvid den avlidnes egenskap av politisk flykting tillbörligt hänsynstagande

till hans önskemål rörande förflyttningen. Motionärerna anser att flyktingar

på denna punkt bör tillförsäkras samma rättsskydd som övriga åtnjuter

i Sverige. I motionen hemställes om sådana ändringar i gällande lagstiftning

att politiska flyktingar i vårt land tillförsäkras rättsskydd av i

motionen åsyftad beskaffenhet.

Av den föregående redogörelsen framgår att begravningskungörelsen —

liksom tidigare gällande bestämmelser i ämnet — saknar särskild föreskrift

om hänsynstagande till avlidens önskan rörande flyttning av hans gravsatta

stoft. Såsom justitieombudsmannen funnit vid prövning av det ärende som

åberopas av motionärerna får myndigheterna å ena sidan anses äga utgå

från att den avlidnes närmaste av pietetsskäl icke begär förflyttning i strid

mot vad som var eller kan antagas ha varit den avlidnes önskan men är

å andra sidan icke skyldiga att under alla förhållanden godtaga denna presumtion.

Vad särskilt angår frågan, huruvida politiska flyktingar åtnjuter

sämre rättsskydd än övriga, vill utskottet framhålla att i begravningskun
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1965

görelsen icke i något avseende göres åtskillnad på grund av avlidens nationella

härkomst. Medborgerskapsrättsliga förhållanden kan således icke föranleda

olikartad behandling av ärenden av nu aktuellt slag. Rättsskyddet

för de politiska flyktingarna måste därför i begravningskungörelsen anses

vara tillgodosett på samma sätt som för övriga. Någon författningsändring

av det slag som ifrågasättes i motionen är alltså ej påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:10, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante

Kristiansson*, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson

och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Grebäck, Persson i Tandö, Svenning, Carlshamre och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.